Påskvänner!
Så här skriver dagens gästbloggare Calle Rosenius över bibelordet "Var nyktra och vaka!" (Första Petrusbrevet 5:8) - ett memento för oss alla:
En väg, på vilken många saliga Guds barn förlorar livet, är den andliga lättjan — bortläggandet av vapnen, försumlighet i nådemedlens bruk, samt i trons och goda gärningars övande. I början av nådevägen var det så kärt att få umgås med ordet, läsa, höra, tala, skriva om Kristus, om tron, om nåden, om kärlek och goda gärningar, samt att i bönen tala med sin Gud och vid nattvardsbordet bespisas av honom. Då var också alla dessa stycken livliga och dyrbara för hjärtat, och hela väsendet var kristligt.
Men efter något år blev detta allt mindre angeläget, då kom till äventyrs nya göromål och hinder; djävulen gjorde dessa mycket viktiga och ingav själen dessutom, att hon ju visste, vad hon behövde veta, kunde nu någon tid leva av minnet och hoppas, att Gud väl skulle uppehålla livet. Kan han nu bara föra själen ifrån ordet, då kan han sedan föra henne, vart han vill, inge henne vad som helst. Detta är en väg till allehanda avvägar, sjukligheter och fall. Snart ser själen inte flera synder hos sej än dem förnuftet straffar; snart tror hon inte mer om nåden än vad hon anser sej värd att få tro; men då syndakänslan dör ut, har hon nog tröst ändå. Och så står hon snart åter i ett rent naturtillstånd.
Till den andliga lättjan hör också att försumma ordets efterlevnad och att inte ge akt på Andens röst. I början ville själen göra allt vad Herren har befallt oss, var uppmärksam på alla kristliga plikter. Visst inte kunde hon fullgöra dem alla, dock stod hon i uppsåt och strävan därefter och höll varje brist däri såsom en synd, som hon inför Gud beklagade, bedjande om förlåtelse för den samt om nåd och kraft till förbättring. Nu däremot börjar hon föresätta sej själv ett visst mått hur mycket hon kan och ska göra; och allt det övriga lämnar hon alldeles, strävar inte efter det, tänker inte på det.
Och när hon så inte far efter mer, än vad hon redan gör, blir därav en naturlig följd att hon inte får någon brist att ångra, att hon snart är så god som hon vill. All självbelåtenhet kommer nämligen bara av lättja och av förgätande av Guds helighet, Guds buds andliga krav. Och när nu människan är nöjd med sej själv, inte mer känner skuld och brist, vad är då tron och hela det andliga livet? Vad är då Kristus för henne? En drömbild, eller väl en heliggörare, men inte en försvarare hos Fadern; en konung som man skall bekänna, hylla och hedra, men som i sanning i hjärtats djup inte är så viktig, kär och oumbärlig, som en försvarare vore, som står i Guds åsyn för oss och varje stund är vår enda rättfärdighet.
I korthet, Frälsaren, Försonaren har för hjärtat förlorat sitt rätta och egentliga ämbete och värde, är inte i sanning hjärtats liv och tröst, utan är det endast i inbillningen och i munnen. När första stycket, bättringen, syndens känsla, är förlorat, så är både det andra och det tredje falskt. Det är på denna väg, som det av en kristen blir en farise.
Av denna lättja kommer även en annan olycklig följd, nämligen denna tomhet i själen, denna ledighet, ledsnad, ljumhet och säkerhet, varigenom alla portar öppnas för djävulen och hans sällskap. Då där inte mer är någon strid eller någon segerfröjd, ingen synd, ingen nöd, ingen bön, ingen glädje över nåden, kort sagt ingen övning, så är kristendomen snart utlärd, har inget särskilt i sej, endast ledsnad och tyngd.
Detta är det tillstånd, som Kristus kallar, att huset är rensopat och väl tillpyntat. Dit går djävulen och ger själen en sysselsättning i ledsnaden, en uppfyllelse i tomheten — någon avgud, eller någon syndalusta, som han framställer mycket behaglig och ljuvlig och inte farlig. Denna smakar nu ovanligt väl efter fastandet, emedan där är förut så tomt, så ledigt, där var ingen övning, ingen skatt, inget kärt sällskap för hjärtat; och människohjärtat är så danat, att det alltid vill ha någon uppfyllelse, någon skatt, något sällskap — då nu skatten saknas, glädjen över nåd, umgänget med Gud och abbaropandet upphört, då smakar och intar en de nya sakerna, då super hjärtat i sej vad djävulen erbjuder, såsom en tom svamp suger i sej vatten.
Och med denna lustan eller avguden, t. ex. världsvänskap, eller världsära och utmärkelse, eller jordisk vinning, eller vällust, eller någon annan avgud — med denna går den gamle "starke" med sina sju ännu skadligare andar ditin, "och de bor där".
Det är sant, visst får varje kristen förebrå sej mycken andlig lättja och försumlighet; men därvid bör den åtskillnad märkas, dels att deras beklagade tröghet ofta bara är en saknad av känslans livlighet, under det att de ändå dagligen står i övning, brukar nådemedlen och far efter att både tro och älska; dels att även om verklig lättja inträffar, men de likväl låter Herrens Ande straffa och uppväcka sej, så att de räds därför, börjar ta till ordet och hos Gud söka nåd att bli bättre, så blir ändå där inte död. Men går det däremot så, att man inte har några bestraffningar för sin lättja, eller inte får tid att lyssna till Andens väckelser, utan det får gå an och gå fram, så illa det är, då lutar det till fall och död.
Vaka, själ, och bed
och till strids dig red.
Räds att frestarn lägger snaran
där du minst förmodar faran.
Sådan är hans sed.
Vaka, själ, och bed.
Inlägg
