Påskvänner!
Ur Johannes´ andra brev:
Den som inte förblir i Kristi lära utan går andra vägar, han har inte Gud. Den som förblir i hans lära, han har både Fadern och Sonen. Om någon kommer till er utan denna lära, ska ni inte släppa in honom i ert hem och inte hälsa honom välkommen. Den som välkomnar honom gör sig till hans medbrottsling. (Bibel 2000)
Var och en som så går framåt, att han icke förbliver i Kristi lära, han har icke Gud; den som förbliver i den läran, han har både Fadern och Sonen. Om någon kommer till eder och icke har den läran med sig, så tagen icke emot honom i edra hus, och hälsen honom icke. Ty den som hälsar honom, han gör sig delaktig i hans onda gärningar. (KB 1917)
Vi behöver inte tillämpa det här så att vi inte får säga "hej" till ett Jehovas vittne eller till John Shelby Spong. Eller visa vanlig mänsklig hjälpsamhet om de behöver hjälp. Det handlar om att välkomna någon till (hus-)församlingen eller EFS-gruppen eller årskonferensen, som biskop och förkunnare. Och det kan vi inte göra med någon som så tydligt lämnat "Kristi lära" som John Shelby Spong och hans lärjungar.
Hur tänkte Claes-Bertil Ytterberg (f.d. stiftschef i Västerås) och Hans Ulfvebrand (kontraktsprost i Stockholm och vinnare av biskopsprovvalet nyligen) när de bjöd in "biskop" Spong till Sverige och - i Ytterbergs fall - skrev förordet till den bok Rune Imberg kallar "vidrig smörja" ? Har inte bl.a. Ytterberg och Ulfvenbrand faktiskt i högsta grad gjort sej delaktiga i Spongs onda gärningar? Och måste inte sådant påtalas, också under pågående biskopsvalkampanj?
Och vad innebär det för EFS och vår relation till Svenska kyrkan och dess nuvarande och blivande biskopar? Läs också Ole Hallesbys 1 maj-tal från 1957 om vårt förhållande till villoläran.
Led, milda ljus,
i dunkel, dimfylld värld,
led du oss fram.
Skaparljus, du livets ord,
halleluja,
sök vårt hjärta, led vår fot,
halleluja.
tisdag 10 februari 2009
Ulfvebrand, Spong och 2 Joh. 9-11
Påskvänner!
Läs din bibel och be till Herren. Först. Sedan kan du ta del av charlatanbiskopen John Shelby Spongs hemsida. Läs i hans Calendar, rubrik Europe, vad han ska göra 19-21 april i år och vem som bjudit in honom. Läs också hans beskrivning av sitt förra besök i Sverige och sina svenska vänner. Läs också Rune Imbergs klarsynta text med anknytning till Klas Klättermus. Då förstår du också att Erik Johansson i Örebro har alldeles rätt när han talar om två religioner i Svenska kyrkan. Läs även vad stiftschef Koskinen i Visby skriver på Svenska kyrkans hemsida och fundera på om EFS idag hör till den lilla men högljudda "gammalkonservativa" grupp inom kyrkan som Koskinen talar om. (För han syftar väl inte på barn som tror att Gud sitter på ett moln?). Ja, vad ska man tro?
Försoningens kraft som Erik Johansson skriver om kan inte innebära att de två religionerna förenas som genom ett under - då vinner i realiteten den falska - utan måste innebära allas vår omvändelse till den sanna tron (hur föga postmodernt detta än klingar). Så hoppas och tror jag att också Erik menade. Sker inte detta måste Svenska kyrkan splittras - ju förr, desto hellre. Och jag minns att Elisabeth Sandlund i en kommentar på Dagens ledarsida ifrågasatte om en sådan boskillnad verkligen vore så farlig. Fast frågan är väl bara om inte kyrkan då går sönder i fler än två bitar...
I kvällen lys oss med den helga flamman
som du till världens mörker sände ned.
Ja, låt dess låga klar oss föra samman,
vi vet att mörkret ej fått makt därmed.
Läs din bibel och be till Herren. Först. Sedan kan du ta del av charlatanbiskopen John Shelby Spongs hemsida. Läs i hans Calendar, rubrik Europe, vad han ska göra 19-21 april i år och vem som bjudit in honom. Läs också hans beskrivning av sitt förra besök i Sverige och sina svenska vänner. Läs också Rune Imbergs klarsynta text med anknytning till Klas Klättermus. Då förstår du också att Erik Johansson i Örebro har alldeles rätt när han talar om två religioner i Svenska kyrkan. Läs även vad stiftschef Koskinen i Visby skriver på Svenska kyrkans hemsida och fundera på om EFS idag hör till den lilla men högljudda "gammalkonservativa" grupp inom kyrkan som Koskinen talar om. (För han syftar väl inte på barn som tror att Gud sitter på ett moln?). Ja, vad ska man tro?
Försoningens kraft som Erik Johansson skriver om kan inte innebära att de två religionerna förenas som genom ett under - då vinner i realiteten den falska - utan måste innebära allas vår omvändelse till den sanna tron (hur föga postmodernt detta än klingar). Så hoppas och tror jag att också Erik menade. Sker inte detta måste Svenska kyrkan splittras - ju förr, desto hellre. Och jag minns att Elisabeth Sandlund i en kommentar på Dagens ledarsida ifrågasatte om en sådan boskillnad verkligen vore så farlig. Fast frågan är väl bara om inte kyrkan då går sönder i fler än två bitar...
I kvällen lys oss med den helga flamman
som du till världens mörker sände ned.
Ja, låt dess låga klar oss föra samman,
vi vet att mörkret ej fått makt därmed.
söndag 8 februari 2009
Låt oss vandra i ljuset
Påskvänner!
Kyndelsmäss - Ljusmäss. Ljuset är på väg tillbaka i naturen, men mörkret ruvar fortfarande tätt om kvällarna. Ibland säger man med ledning av någon kinesisk filosof: "Förbanna inte mörkret - tänd ett ljus." (Kinas ledare blir fortfarande galna på dem som förbannar diktaturens mörker). Men tänk om båda sakerna behövs? Hur gör Jesus? Vi läser gärna saligprisningarna, men vad gör vi med veropen över de skriftlärda och över hela Jerusalem (Matteus 23)? Under en retreat på Svenska kyrkans grundkurs läste jag Kaj Munks (1898-1944) predikningar - snacka om att förbanna mörkret, bl.a. det nazistiska (så blev han också skjuten och slängd i landsvägsdiket). Och snacka om att tända ljus med tro, hopp och glädje!
Som jag tidigare sagt, mitt Amnesty som har ljuset (i taggtråden) som symbol, visar ständigt på mörkret i världen - men inte för att gnälla utan för att skapa medvetenhet och få fler som tänder ljus. Det är helt riktigt att klagan och förbannelser inte räcker - nej, tänd ljus! (Också namnet på en fin dikt av Bo Setterlind, inte helt olik den s.k. Franciskus-bönen). Och låt oss framför allt vandra i ljuset från honom som är Världens Ljus - bara så kan vi själva bli det.
Några ord av Jesus, Världens Ljus, på kyrkvägen denna Ljusmässodag:
Om ljuset inom dej är mörker, hur djupt blir då inte mörkret? Vandra medan ni har ljuset så att mörkret inte övervinner er. Den som vandrar i mörkret vet ju inte vart han går. Tro på ljuset, medan ni har ljuset, så att ni blir ljusets barn. Medan dagen varar måste vi göra hans gärningar som har sänt mej; natten kommer då ingen kan arbeta. (Detta är er stund och nu råder mörkrets makt).
Och aposteln Johannes skriver i dagens episteltext:
Gud är ljus och inget mörker finns i honom. Om vi säger att vi har gemenskap med honom men vandrar i mörkret, ljuger vi och handlar inte efter sanningen. Men om vi vandrar i ljuset, liksom han är i ljuset, så har vi gemenskap med varandra, och Jesu Kristi, Guds Sons blod, renar oss från all synd.
Gud bor i ett ljus, dit ingen kan gå.
Gud kan vi ej se och inte förstå.
Men Gud kommer hit,
han vill vara här,
så blir han ett barn som Maria bär.
/: Låt oss vandra i ljuset, liksom han är ljus,
vandra i Guds ljus :/
vandra i Guds ljus,
vandra i Guds ljus,
vandra i Guds ljus,
vandra i Guds kärleks ljus.
/: För då har vi en sann gemenskap med varann,
gemenskap med varann :/
en sann gemenskap med varann.
/: Och Jesu blod oss renar då från all vår synd,
renar från all synd :/
renar oss från all vår synd.
Kyndelsmäss - Ljusmäss. Ljuset är på väg tillbaka i naturen, men mörkret ruvar fortfarande tätt om kvällarna. Ibland säger man med ledning av någon kinesisk filosof: "Förbanna inte mörkret - tänd ett ljus." (Kinas ledare blir fortfarande galna på dem som förbannar diktaturens mörker). Men tänk om båda sakerna behövs? Hur gör Jesus? Vi läser gärna saligprisningarna, men vad gör vi med veropen över de skriftlärda och över hela Jerusalem (Matteus 23)? Under en retreat på Svenska kyrkans grundkurs läste jag Kaj Munks (1898-1944) predikningar - snacka om att förbanna mörkret, bl.a. det nazistiska (så blev han också skjuten och slängd i landsvägsdiket). Och snacka om att tända ljus med tro, hopp och glädje!
Som jag tidigare sagt, mitt Amnesty som har ljuset (i taggtråden) som symbol, visar ständigt på mörkret i världen - men inte för att gnälla utan för att skapa medvetenhet och få fler som tänder ljus. Det är helt riktigt att klagan och förbannelser inte räcker - nej, tänd ljus! (Också namnet på en fin dikt av Bo Setterlind, inte helt olik den s.k. Franciskus-bönen). Och låt oss framför allt vandra i ljuset från honom som är Världens Ljus - bara så kan vi själva bli det.
Några ord av Jesus, Världens Ljus, på kyrkvägen denna Ljusmässodag:
Om ljuset inom dej är mörker, hur djupt blir då inte mörkret? Vandra medan ni har ljuset så att mörkret inte övervinner er. Den som vandrar i mörkret vet ju inte vart han går. Tro på ljuset, medan ni har ljuset, så att ni blir ljusets barn. Medan dagen varar måste vi göra hans gärningar som har sänt mej; natten kommer då ingen kan arbeta. (Detta är er stund och nu råder mörkrets makt).
Och aposteln Johannes skriver i dagens episteltext:
Gud är ljus och inget mörker finns i honom. Om vi säger att vi har gemenskap med honom men vandrar i mörkret, ljuger vi och handlar inte efter sanningen. Men om vi vandrar i ljuset, liksom han är i ljuset, så har vi gemenskap med varandra, och Jesu Kristi, Guds Sons blod, renar oss från all synd.
Gud bor i ett ljus, dit ingen kan gå.
Gud kan vi ej se och inte förstå.
Men Gud kommer hit,
han vill vara här,
så blir han ett barn som Maria bär.
/: Låt oss vandra i ljuset, liksom han är ljus,
vandra i Guds ljus :/
vandra i Guds ljus,
vandra i Guds ljus,
vandra i Guds ljus,
vandra i Guds kärleks ljus.
/: För då har vi en sann gemenskap med varann,
gemenskap med varann :/
en sann gemenskap med varann.
/: Och Jesu blod oss renar då från all vår synd,
renar från all synd :/
renar oss från all vår synd.
lördag 7 februari 2009
Må Koivunen Bylund bli stiftschef i Härnösand
Påskvänner!
Jag känner att jag strax måste lämna det blott alltför aktuella vigselrättsämnet för att inte storkna av den stiftschefliga soppan. Det är utan tvivel skadligt för själen att sysselsätta sej för mycket med elände. Jag kan bara uttrycka min innerliga förhoppning att den nödvändiga förståelsen för entydigt homosexuellas situation inte ska bli lidande av det närmast queer-artade carte blanche som stiftscheferna (nb allihop!) utfärdat i familjebildningsfrågan.
Men jag hoppas helt uppriktigt att Tuulikki Koivunen Bylund nu äntligen får bli biskop. I Härnösand. Det är hon värd. Teologiskt har hon inte mer med evangelisk-luthersk bekännelse att göra än övriga topp-prelater i Svenska statskyrkan, men hon visade stora predikogåvor i Uppsala domkyrka på Reformationsdagen för 11 år sedan, och skötte Fadimes begravning ytterst stiligt ur både estetisk och medmänsklig synvinkel. Vad mer brukar vi begära av en stiftschef?
Jag kan, som sagt, helt enkelt inte med somligas ovana att kalla blott kvinnliga biskopar stiftschefer, medan övriga får behålla biskopsmössan även om de av sina uttalanden att döma vandrar omkring i nattmössan även på ljusa dagen. Jag har inte funnit Christina Odenberg, Caroline Krook eller Antje Jackelén sämre än sina manliga kolleger i något signifikant avseende, och tycker att det är mer än besynnerligt att det tagit så lång tid att - i statskyrkans s.k. biskopsmöte - få fram fler kvinnor än 2 av 14.
Att hanteringen av äktenskapsfrågan kastar sina mörka skuggor också över ämbetsfrågan är dock ofrånkomligt. Särskilt så ofta som man det senaste året fått höra att det ena ger det andra. Från båda sidor i äktenskapsdebatten!
Koivunen Bylund kan säkert göra ett - minst! - lika bra jobb i Norrlands Atén som någonsin gamle EFS-aren Tony Guldbrandzén. Men låt oss be att Svenska statskyrkan skils från både staten och all nypåhittad teologi.
Låt psalmen vi sjunger och ordet vi hör
o Gud, i vårt liv bli en sådd som ger skörd.
Jag känner att jag strax måste lämna det blott alltför aktuella vigselrättsämnet för att inte storkna av den stiftschefliga soppan. Det är utan tvivel skadligt för själen att sysselsätta sej för mycket med elände. Jag kan bara uttrycka min innerliga förhoppning att den nödvändiga förståelsen för entydigt homosexuellas situation inte ska bli lidande av det närmast queer-artade carte blanche som stiftscheferna (nb allihop!) utfärdat i familjebildningsfrågan.
Men jag hoppas helt uppriktigt att Tuulikki Koivunen Bylund nu äntligen får bli biskop. I Härnösand. Det är hon värd. Teologiskt har hon inte mer med evangelisk-luthersk bekännelse att göra än övriga topp-prelater i Svenska statskyrkan, men hon visade stora predikogåvor i Uppsala domkyrka på Reformationsdagen för 11 år sedan, och skötte Fadimes begravning ytterst stiligt ur både estetisk och medmänsklig synvinkel. Vad mer brukar vi begära av en stiftschef?
Jag kan, som sagt, helt enkelt inte med somligas ovana att kalla blott kvinnliga biskopar stiftschefer, medan övriga får behålla biskopsmössan även om de av sina uttalanden att döma vandrar omkring i nattmössan även på ljusa dagen. Jag har inte funnit Christina Odenberg, Caroline Krook eller Antje Jackelén sämre än sina manliga kolleger i något signifikant avseende, och tycker att det är mer än besynnerligt att det tagit så lång tid att - i statskyrkans s.k. biskopsmöte - få fram fler kvinnor än 2 av 14.
Att hanteringen av äktenskapsfrågan kastar sina mörka skuggor också över ämbetsfrågan är dock ofrånkomligt. Särskilt så ofta som man det senaste året fått höra att det ena ger det andra. Från båda sidor i äktenskapsdebatten!
Koivunen Bylund kan säkert göra ett - minst! - lika bra jobb i Norrlands Atén som någonsin gamle EFS-aren Tony Guldbrandzén. Men låt oss be att Svenska statskyrkan skils från både staten och all nypåhittad teologi.
Låt psalmen vi sjunger och ordet vi hör
o Gud, i vårt liv bli en sådd som ger skörd.
Fyra andra stiftschefer säger också vad dom tycker
Påskvänner!
Nu säger fyra andra stiftschefer också vad dom tycker på DN Debatt. Ärkechefen står tydligen höjd över dessa partistrider.
Man kan diskutera språkvård (hur vi vill definiera ordet äktenskap) och vigselrätt (ska vi ha det som i Sydeuropa eller inte?) i det oändliga. Och åtminstone den senare frågan hänger intimt samman med relationen mellan stat och kyrka, som för mej som politiskt liberal är den allt överskuggande frågan inför kommande valrörelser.
Men naturligtvis är det inte dessa saker som är själva grundfrågan i det som nu vållar sådan strid inom Svenska kyrkan och det s.k. biskopsmötet.
Det stiftscheferna - för vem kan längre kalla dem biskopar? - inte orkat ta i är ju själva grundfrågan: Ska vissa personers behjärtansvärda men rätt särpräglade situation (att trots - som regel - intakt fysisk utrustning inte kunna tända sexuellt på någon av motsatt kön, vilket förvisso är en medmänsklig och pastoral utmaning att ta på stort allvar), även inom kyrkan - staten är en annan sak - tillåtas ge anledning inte bara till pastorala undantag utan till ett helt paradigmskifte, som innebär att även ungdomar och andra som mycket väl kan tända på folk av motsatt kön nu får besked av kyrkans stiftschefer, pastoratschefer och konfirmandledare om att de lika gärna kan bilda familj med någon av samma kön som med någon av motsatt?
Av historiens tydliga vittnesbörd - och en smula fördomsfritt förnuft - att döma kan de flesta av oss, med lite övning och borttränade tabun/fobier, uppnå sexuell njutning tillsammans med någon av samma kön. Att vi på ett själsligt plan kan attraheras djupt även av personer med samma kön som vi själva är ju allom bekant - närmast en plattityd. Så frågan gäller ju, här som i så många andra fall, inte om kärlek och starka emotionella band är OK utan om vilken kärlek som enligt kyrkan är etiskt OK att uttrycka direkt sexuellt (vi pratar ju nu inte om kramar och närhet i största allmänhet, ej heller om att få äta frukost tillsammans med någon man älskar, som Lars Gårdfeldt försökt få oss att tro).
Och utifrån ett barnperspektiv gäller frågan nu dessutom om inte ens kyrkliga företrädare får hävda att det, allt annat lika, kan vara en fördel för ett barn att inte bara ha två föräldrar i största allmänhet utan också att någon av dessa är en pappa? (Fädernas betydelse har ju annars betonats rätt kraftigt åren runt millennieskiftet, men den är ju tydligen nu på väg bort helt i debatten). Eller - för den delen - att någon av dessa är en mamma? I det här fallet har jag faktiskt lite svårt för att förstå även den statliga, ickekyrkliga, positioneringen.
Blir det nya paradigmet att "all kärlek är bra kärlek" också i familjebildningsavseende, och blir vuxenhet, ömhet och frivillighet även kyrkans enda ledstjärna på det sexuella området (blir det statens säger jag som liberal inte så mycket), så kommer stiftscheferna inte att ha något vettigt att sätta emot den dag äktenskapsdefinitionen vidgas ytterligare. Det duger ju knappast att då komma dragandes med bibelcitat mot polyamorösa eller mycket endogama förbindelser, som ju har betydligt fler bibelstöd än enkönade - och enligt Wejryd i Budis 2006 kan ju moralfrågor, frågor på lagens område alltså, ö.h.t. aldrig vara kyrkoskiljande för ett lutherskt samfund.
Den tesen torde kanske finna anklang också hos en del EFS-are, som oroas över "moralisering" och "lagiskhet", kanske även på denna blogg. Och det är visst och sant: evangeliet om Gud nåd i Jesus Kristus (men bara där!) riskerar ständigt att tappas bort - och antingen drunkna i lagiskhet och moralism eller urarta till onormativitet och låt-gå-mentalitet. Men Wejryds tes är lika snurrig som hans och stiftschefernas behandling av äktenskapsfrågan (finns det kanske något samband?). Självklart kan även frågor på lagens område visa sej bli kyrkoskiljande, även om jag ger Wejryd rätt så långt att det nog då också hänger ihop med skillnader i synen på evangeliet.
Vishet, o Herre,
giv oss av höjden.
Nu säger fyra andra stiftschefer också vad dom tycker på DN Debatt. Ärkechefen står tydligen höjd över dessa partistrider.
Man kan diskutera språkvård (hur vi vill definiera ordet äktenskap) och vigselrätt (ska vi ha det som i Sydeuropa eller inte?) i det oändliga. Och åtminstone den senare frågan hänger intimt samman med relationen mellan stat och kyrka, som för mej som politiskt liberal är den allt överskuggande frågan inför kommande valrörelser.
Men naturligtvis är det inte dessa saker som är själva grundfrågan i det som nu vållar sådan strid inom Svenska kyrkan och det s.k. biskopsmötet.
Det stiftscheferna - för vem kan längre kalla dem biskopar? - inte orkat ta i är ju själva grundfrågan: Ska vissa personers behjärtansvärda men rätt särpräglade situation (att trots - som regel - intakt fysisk utrustning inte kunna tända sexuellt på någon av motsatt kön, vilket förvisso är en medmänsklig och pastoral utmaning att ta på stort allvar), även inom kyrkan - staten är en annan sak - tillåtas ge anledning inte bara till pastorala undantag utan till ett helt paradigmskifte, som innebär att även ungdomar och andra som mycket väl kan tända på folk av motsatt kön nu får besked av kyrkans stiftschefer, pastoratschefer och konfirmandledare om att de lika gärna kan bilda familj med någon av samma kön som med någon av motsatt?
Av historiens tydliga vittnesbörd - och en smula fördomsfritt förnuft - att döma kan de flesta av oss, med lite övning och borttränade tabun/fobier, uppnå sexuell njutning tillsammans med någon av samma kön. Att vi på ett själsligt plan kan attraheras djupt även av personer med samma kön som vi själva är ju allom bekant - närmast en plattityd. Så frågan gäller ju, här som i så många andra fall, inte om kärlek och starka emotionella band är OK utan om vilken kärlek som enligt kyrkan är etiskt OK att uttrycka direkt sexuellt (vi pratar ju nu inte om kramar och närhet i största allmänhet, ej heller om att få äta frukost tillsammans med någon man älskar, som Lars Gårdfeldt försökt få oss att tro).
Och utifrån ett barnperspektiv gäller frågan nu dessutom om inte ens kyrkliga företrädare får hävda att det, allt annat lika, kan vara en fördel för ett barn att inte bara ha två föräldrar i största allmänhet utan också att någon av dessa är en pappa? (Fädernas betydelse har ju annars betonats rätt kraftigt åren runt millennieskiftet, men den är ju tydligen nu på väg bort helt i debatten). Eller - för den delen - att någon av dessa är en mamma? I det här fallet har jag faktiskt lite svårt för att förstå även den statliga, ickekyrkliga, positioneringen.
Blir det nya paradigmet att "all kärlek är bra kärlek" också i familjebildningsavseende, och blir vuxenhet, ömhet och frivillighet även kyrkans enda ledstjärna på det sexuella området (blir det statens säger jag som liberal inte så mycket), så kommer stiftscheferna inte att ha något vettigt att sätta emot den dag äktenskapsdefinitionen vidgas ytterligare. Det duger ju knappast att då komma dragandes med bibelcitat mot polyamorösa eller mycket endogama förbindelser, som ju har betydligt fler bibelstöd än enkönade - och enligt Wejryd i Budis 2006 kan ju moralfrågor, frågor på lagens område alltså, ö.h.t. aldrig vara kyrkoskiljande för ett lutherskt samfund.
Den tesen torde kanske finna anklang också hos en del EFS-are, som oroas över "moralisering" och "lagiskhet", kanske även på denna blogg. Och det är visst och sant: evangeliet om Gud nåd i Jesus Kristus (men bara där!) riskerar ständigt att tappas bort - och antingen drunkna i lagiskhet och moralism eller urarta till onormativitet och låt-gå-mentalitet. Men Wejryds tes är lika snurrig som hans och stiftschefernas behandling av äktenskapsfrågan (finns det kanske något samband?). Självklart kan även frågor på lagens område visa sej bli kyrkoskiljande, även om jag ger Wejryd rätt så långt att det nog då också hänger ihop med skillnader i synen på evangeliet.
Vishet, o Herre,
giv oss av höjden.
fredag 6 februari 2009
Intressanta (o)besked på Svenska kyrkans hemsida
Påskvänner!
Man bör nog som EFS-are gå in på Svenska kyrkans hemsida då och då. Där kan man faktiskt få svar på en del frågor. Till exempel om man idag kan bli prästvigd fast man, med all respekt för homosexuellas speciella situation, inte ställer upp på att viga enkönade par till äktenskap (någon "välsignelse av partnerskap" lär ju inte bli aktuell i framtiden). Vad man än kan säga om Anders Lennartssons svar, så nog är det intressant. "Kunniga teologer och demokratiskt kyrkomöte?" Tja... Jag vet inte precis om det förslag till könsneutralt vigselformulär som gått ut på remiss är något teologiskt mästerstycke (hur drällde man bort jesusorden i Matteus 19 t.ex.?). Och kyrkomötet - ja, nog är det i en mening demokratiskt så det förslår, men hur kommer det sej att 75% av det mest sekulariserade folket i världen i praktiken tillåts rösta om viktiga delar av kyrkans lära?
En biskop - eller åtminstone stiftschef - som spontant liknade sådana som frågeställaren vid "talibaner och svartbröder" finns på Gotland. Han bad visserligen sedan om ursäkt för sitt utfall, men vad ska vi då säga om det här som han skriver på Svenska kyrkans hemsida? Under rubriken "BISKOPSMÖTET - VAD SKA MAN TRO?"
Ja, vad ska man tro om "biskopsmötet"? Man undrar ju vad stiftscheferna i Svenska kyrkan skulle ha att säga säga om vi t.ex. i morgon får bud att en jättemeteor är på väg att krossa jorden, och vi kanske inte har någon Bruce Willis som kan rädda oss. Eller vad de, oavsett meteorer, skulle ha att säga till den sista generationen människor på den här planeten? Allmänt poetisk-religiösa tolkningar av den hitsides tillvaron mister nog då mycket av sin glans. Att genom "tron" väcka de slumrande "andliga" krafterna inom sej själv båtar då föga. Får man helt enkelt krasst säga "det var det", liksom? Eller HAR Gud verkligen all makt i himmel och på jord, så att vi kan förbida nya himlar och en ny jord efter hans löfte?
Finns det något för oss personligen - och för mänskligheten - att hoppas på efter döden? Eller frukta för? Man kommer här inte undan med överlägset snack om medeltida geografi. Biskopar som inte ens försöker svara bibliskt på dessa frågor är givetvis inga biskopar. Möjligtvis - och olyckligtvis - stiftschefer.
"Himmel och helvete finns här på jorden." Javisst - men sen då? Som Koskinen skriver: "Att urkyrkan ofta var mer radikal glömmer man tyvärr."
Vem ska vi gå till, Herre?
Vi som famlar i mörker.
Ge oss ditt ljus.
Låt det lysa klart.
Herre, förbarma dig.
Man bör nog som EFS-are gå in på Svenska kyrkans hemsida då och då. Där kan man faktiskt få svar på en del frågor. Till exempel om man idag kan bli prästvigd fast man, med all respekt för homosexuellas speciella situation, inte ställer upp på att viga enkönade par till äktenskap (någon "välsignelse av partnerskap" lär ju inte bli aktuell i framtiden). Vad man än kan säga om Anders Lennartssons svar, så nog är det intressant. "Kunniga teologer och demokratiskt kyrkomöte?" Tja... Jag vet inte precis om det förslag till könsneutralt vigselformulär som gått ut på remiss är något teologiskt mästerstycke (hur drällde man bort jesusorden i Matteus 19 t.ex.?). Och kyrkomötet - ja, nog är det i en mening demokratiskt så det förslår, men hur kommer det sej att 75% av det mest sekulariserade folket i världen i praktiken tillåts rösta om viktiga delar av kyrkans lära?
En biskop - eller åtminstone stiftschef - som spontant liknade sådana som frågeställaren vid "talibaner och svartbröder" finns på Gotland. Han bad visserligen sedan om ursäkt för sitt utfall, men vad ska vi då säga om det här som han skriver på Svenska kyrkans hemsida? Under rubriken "BISKOPSMÖTET - VAD SKA MAN TRO?"
Ja, vad ska man tro om "biskopsmötet"? Man undrar ju vad stiftscheferna i Svenska kyrkan skulle ha att säga säga om vi t.ex. i morgon får bud att en jättemeteor är på väg att krossa jorden, och vi kanske inte har någon Bruce Willis som kan rädda oss. Eller vad de, oavsett meteorer, skulle ha att säga till den sista generationen människor på den här planeten? Allmänt poetisk-religiösa tolkningar av den hitsides tillvaron mister nog då mycket av sin glans. Att genom "tron" väcka de slumrande "andliga" krafterna inom sej själv båtar då föga. Får man helt enkelt krasst säga "det var det", liksom? Eller HAR Gud verkligen all makt i himmel och på jord, så att vi kan förbida nya himlar och en ny jord efter hans löfte?
Finns det något för oss personligen - och för mänskligheten - att hoppas på efter döden? Eller frukta för? Man kommer här inte undan med överlägset snack om medeltida geografi. Biskopar som inte ens försöker svara bibliskt på dessa frågor är givetvis inga biskopar. Möjligtvis - och olyckligtvis - stiftschefer.
"Himmel och helvete finns här på jorden." Javisst - men sen då? Som Koskinen skriver: "Att urkyrkan ofta var mer radikal glömmer man tyvärr."
Vem ska vi gå till, Herre?
Vi som famlar i mörker.
Ge oss ditt ljus.
Låt det lysa klart.
Herre, förbarma dig.
Två högintressanta kommentarer till stiftschefernas utspel
Påskvänner!
Läs hur Dag Sandahl och Hasse Boström kommenterar stiftschefernas utspel om vigselrätten! Som dock, nb!, inte ärkechefen eller stiftscheferna i Härnösand, Västerås, Linköping eller Skara ställde sej bakom. Det s.k. biskopsmötet är splittrat, om än en majoritet står bakom artikeln i DN debatt.
Om Herren inte bygga vill
är sten och trä förgäves,
för mer än världen tror ska till,
ett annat virke kräves:
det måste till ett gudomsord
från Herren själv, när på vår jord
en kyrka ska bli uppförd.
Läs hur Dag Sandahl och Hasse Boström kommenterar stiftschefernas utspel om vigselrätten! Som dock, nb!, inte ärkechefen eller stiftscheferna i Härnösand, Västerås, Linköping eller Skara ställde sej bakom. Det s.k. biskopsmötet är splittrat, om än en majoritet står bakom artikeln i DN debatt.
Om Herren inte bygga vill
är sten och trä förgäves,
för mer än världen tror ska till,
ett annat virke kräves:
det måste till ett gudomsord
från Herren själv, när på vår jord
en kyrka ska bli uppförd.
Årets kyrkoval viktigare än någonsin!
Påskvänner!
Oavsett hur kyrkovalet den 20 september 2009 avlöper (min mors 64-årsdag!), kommer höstens kyrkomöte, som bl.a. ska handha äktenskapsfrågan, dock att vara samma gamla genompolitiserade kyrkomöte som efter förra kyrkovalet.
Vad vi den 20 september med förenade krafter - frikyrkliga, ateistiska och konservativt lutherska kyrkomedlemmars - kan göra, är att beröva höstens kyrkomöte dess legitimitet och göra kyrkan fri(are) från staten genom att rösta på Posk, Frimodig kyrka eller Öppen kyrka. (Eller EFS - hur blir det nu med det, Erika och EFS-styrelsen?) Eller någon annan partipolitiskt obunden nomineringsgrupp, som vi är fria att bilda några månader till. Vill man dessutom stödja en viss åsikt i äktenskapsfrågan, bör man noga granska även de fria gruppernas program.
Men äktenskapsfrågan i all ära - årets stora fråga är kyrka/stat-frågan!!!
Read my lips: Den som nådens år 2009, nästan 10 år efter den nominella skilsmässan mellan kyrka och stat, fortfarande ställer upp för en icke partipolitiskt FULLSTÄNDIGT obunden nomineringsgrupp, eller lägger sin röst på en sådan, (hur bra personen än är), tycker jag ska ställa sej i skamvrån de närmaste tre åren och inse att man varit medlöpare till politrukerna och andra av statskyrkosystemets bevarare! Det gäller även kristdemokrater! Ty: "The medium is the message!". Vad hjälper det att man säger sej vilja avskaffa det icke partipolitiskt obundna systemet, när man i praktisk handling inordnar sej i det? (För att "alla andra" gör det).
Bort ur kyrkomötet med S, C och M - men också med Kr, FiSK, ViSK och MiSK, ja även Fädernas kyrka (som bara är täcknamn för KD, FP, V, MP och SD). Rösta på andra nomineringsgrupper eller bilda andra relevanta nomineringsgrupper på tvärs över politiska partiers gränser! Folk är väl inte teologiskt liberala bara för att de är politiskt liberala? Eller teologiskt konservativa bara för att de är politiskt konservativa?
Befria Svenska kyrkan från staten! På riktigt! I år är det dags! Årets kyrkoval är viktigare än någonsin!
Ädel är skaran, sen tusen år
Gud i vår kyrka fått frälsa.
Framåt vår hoppfyllda längtan går:
ungdomen kristnad är Sveriges vår,
Sveriges framtid och hälsa!
Kristnade ungdom, dig gånge väl,
strid för Guds ära i Norden.
Kämpa för frihet åt bunden träl,
Gud bjude frid över Sveriges själ,
Gud bjude frid över jorden!
Oavsett hur kyrkovalet den 20 september 2009 avlöper (min mors 64-årsdag!), kommer höstens kyrkomöte, som bl.a. ska handha äktenskapsfrågan, dock att vara samma gamla genompolitiserade kyrkomöte som efter förra kyrkovalet.
Vad vi den 20 september med förenade krafter - frikyrkliga, ateistiska och konservativt lutherska kyrkomedlemmars - kan göra, är att beröva höstens kyrkomöte dess legitimitet och göra kyrkan fri(are) från staten genom att rösta på Posk, Frimodig kyrka eller Öppen kyrka. (Eller EFS - hur blir det nu med det, Erika och EFS-styrelsen?) Eller någon annan partipolitiskt obunden nomineringsgrupp, som vi är fria att bilda några månader till. Vill man dessutom stödja en viss åsikt i äktenskapsfrågan, bör man noga granska även de fria gruppernas program.
Men äktenskapsfrågan i all ära - årets stora fråga är kyrka/stat-frågan!!!
Read my lips: Den som nådens år 2009, nästan 10 år efter den nominella skilsmässan mellan kyrka och stat, fortfarande ställer upp för en icke partipolitiskt FULLSTÄNDIGT obunden nomineringsgrupp, eller lägger sin röst på en sådan, (hur bra personen än är), tycker jag ska ställa sej i skamvrån de närmaste tre åren och inse att man varit medlöpare till politrukerna och andra av statskyrkosystemets bevarare! Det gäller även kristdemokrater! Ty: "The medium is the message!". Vad hjälper det att man säger sej vilja avskaffa det icke partipolitiskt obundna systemet, när man i praktisk handling inordnar sej i det? (För att "alla andra" gör det).
Bort ur kyrkomötet med S, C och M - men också med Kr, FiSK, ViSK och MiSK, ja även Fädernas kyrka (som bara är täcknamn för KD, FP, V, MP och SD). Rösta på andra nomineringsgrupper eller bilda andra relevanta nomineringsgrupper på tvärs över politiska partiers gränser! Folk är väl inte teologiskt liberala bara för att de är politiskt liberala? Eller teologiskt konservativa bara för att de är politiskt konservativa?
Befria Svenska kyrkan från staten! På riktigt! I år är det dags! Årets kyrkoval är viktigare än någonsin!
Ädel är skaran, sen tusen år
Gud i vår kyrka fått frälsa.
Framåt vår hoppfyllda längtan går:
ungdomen kristnad är Sveriges vår,
Sveriges framtid och hälsa!
Kristnade ungdom, dig gånge väl,
strid för Guds ära i Norden.
Kämpa för frihet åt bunden träl,
Gud bjude frid över Sveriges själ,
Gud bjude frid över jorden!
Nio stiftschefer vill att Svenska kyrkan avsäger sej vigselrätten
Påskvänner!
Det får betraktas som sensationellt att en så tydlig majoritet av Svenska kyrkans stiftschefer idag går ut på DN debatt och önskar bli av med vigselrätten. Visserligen har stiftscheferna långt ifrån majoritet i kyrkomötet, ja, de har inte ens rösträtt där (!!!), men försåvitt stiftschefsyrket fortfarande innebär någon som helst andlig ledarskapsroll är dock artikeln på DN debatt en rätt kraftfull åsiktsyttring, som det inte blir helt lätt för riksdagen eller höstens kyrkomöte att nonchalera. (De undertecknande stiftscheferna är de i Stockholm, Göteborg, Uppsala, Lund, Växjö, Strängnäs, Visby, Karlstad och Luleå).
Men stiftscheferna var inte först ut. Redan tidigare i veckan meddelade Evangeliska Frikyrkans styrelse att den vill avsäga sej vigselrätten. Övriga samfund ville avvakta riksdagens beslut, men onekligen sätter de nio stiftschefernas artiklar ytterligare press även på dem (och EFS-ledningen!) att verka för samma sak. Bra, tycker jag personligen. Riksdagen har inte mycket att sätta emot, om trossamfunden i praktiken ställer sej bakom kristdemokraternas förslag till civilrättslig registrering.
Ge kyrkan kraft att höras
bland stadens många ljud,
där många gudar vördas
men få dock anar Gud.
Det får betraktas som sensationellt att en så tydlig majoritet av Svenska kyrkans stiftschefer idag går ut på DN debatt och önskar bli av med vigselrätten. Visserligen har stiftscheferna långt ifrån majoritet i kyrkomötet, ja, de har inte ens rösträtt där (!!!), men försåvitt stiftschefsyrket fortfarande innebär någon som helst andlig ledarskapsroll är dock artikeln på DN debatt en rätt kraftfull åsiktsyttring, som det inte blir helt lätt för riksdagen eller höstens kyrkomöte att nonchalera. (De undertecknande stiftscheferna är de i Stockholm, Göteborg, Uppsala, Lund, Växjö, Strängnäs, Visby, Karlstad och Luleå).
Men stiftscheferna var inte först ut. Redan tidigare i veckan meddelade Evangeliska Frikyrkans styrelse att den vill avsäga sej vigselrätten. Övriga samfund ville avvakta riksdagens beslut, men onekligen sätter de nio stiftschefernas artiklar ytterligare press även på dem (och EFS-ledningen!) att verka för samma sak. Bra, tycker jag personligen. Riksdagen har inte mycket att sätta emot, om trossamfunden i praktiken ställer sej bakom kristdemokraternas förslag till civilrättslig registrering.
Ge kyrkan kraft att höras
bland stadens många ljud,
där många gudar vördas
men få dock anar Gud.
tisdag 3 februari 2009
Vinterkonferensen, Hammarbykyrkan - och så kyrkoherden...
Påskvänner!
Kolla gärna Hammarbykyrkans hemsida (samarbetskyrka i Skarpnäcks församling). Observera inte minst den (som det verkar) härliga Vinterkonferensen. Som arrangerades nu i helgen av just Hammarbykyrkan tillsammans med Betlehemskyrkan och S:ta Clara och hade det oändligt viktiga temat Omvändelse. Med med bl.a. missionsföreståndare Anders Sjöberg i Hammarbykyrkan på fredagskvällen och med förre domprosten Hakon Långström, Elisabeth Sandlund, Stanley Sjöberg och Göran Skytte i samtal i Betlehemskyrkan på lördagen. Högmässa i S:ta Clara med komminister Carl-Erik Sahlberg m fl i söndags. Sång av gruppen Epiphany mfl.
Men så har vi då länkarna från Hammarbykyrkan till Skarpnäcks församling och kyrkoherdens blogg. Hmm...
Den nye kyrkoherden i Skarpnäck, Ulf Franzén, svamlar så grovt i Rapport kring det här med kärlek och äktenskap att jag knappt tror mina öron. (Det är bra att han vill stå upp för allas lika värde, men hur ska en sådan som han kunna förklara för mina två äldsta barn varför han inte vill viga dem med varandra ens när de blivit stora och fortfarande älskar varann och en liberal stat börjar tillåta det? Ska kan köra rashygieniska argument eller ger han upp i "kärlekens" namn?). Jo jag vet att man blir klippt i TV och så... men inte heller det han skriver i bloggen är ju riktigt klokt. Inte nog med att han tycker som han tycker - han verkar (likt Koskinen) tycka att folk som på allra minsta måttliga vis är heteronormativa inte hör hemma i Svenska kyrkan. Men gör han det verkligen själv? Som Hakon Långström sa apropå nya vigselordningen: "När man klipper och klistrar i Bibeln som nu behövs omvändelse."
Gud välsigne EFS-prästen Hanna B. i Hammarbykyrkan. Hon kanske är på Franzéns linje, vad vet jag? Svår situation för henne hursomhelst. Men man undrar ju om kyrkoherde Franzén verkligen visste hur många talibaner och svartbröder som levde rövare i de stockholmska EFS-sammanhangen den gångna helgen? Att släppa in ett sånt gäng i Hammarbykyrkan måste väl numera t.o.m. anses värre än att släppa in SSPX i kyrkorummen?
Böneämnen i massor. Och nye missionsföreståndaren Stefan Holmström får nog tampas med den s.k. "kyrkopolitiken" mer än han kan ana, hur diplomatisk han än beskriver sej som. (Det där sista kan ju vara både en styrka och en svaghet beroende på situation - ibland måste tålamodet få tryta).
Nu är barnprogrammet slut och vi härhemma ska kvällsfika ihop. Visste ni att både Carl Olof Rosenius, Henning Mankell och Paolo Roberto föddes idag? Det måste firas!
Herren lever, våga tro det!
Lämna den tid som gått.
Hoppet är framtid, nu är livet,
vår möjlighet.
Kolla gärna Hammarbykyrkans hemsida (samarbetskyrka i Skarpnäcks församling). Observera inte minst den (som det verkar) härliga Vinterkonferensen. Som arrangerades nu i helgen av just Hammarbykyrkan tillsammans med Betlehemskyrkan och S:ta Clara och hade det oändligt viktiga temat Omvändelse. Med med bl.a. missionsföreståndare Anders Sjöberg i Hammarbykyrkan på fredagskvällen och med förre domprosten Hakon Långström, Elisabeth Sandlund, Stanley Sjöberg och Göran Skytte i samtal i Betlehemskyrkan på lördagen. Högmässa i S:ta Clara med komminister Carl-Erik Sahlberg m fl i söndags. Sång av gruppen Epiphany mfl.
Men så har vi då länkarna från Hammarbykyrkan till Skarpnäcks församling och kyrkoherdens blogg. Hmm...
Den nye kyrkoherden i Skarpnäck, Ulf Franzén, svamlar så grovt i Rapport kring det här med kärlek och äktenskap att jag knappt tror mina öron. (Det är bra att han vill stå upp för allas lika värde, men hur ska en sådan som han kunna förklara för mina två äldsta barn varför han inte vill viga dem med varandra ens när de blivit stora och fortfarande älskar varann och en liberal stat börjar tillåta det? Ska kan köra rashygieniska argument eller ger han upp i "kärlekens" namn?). Jo jag vet att man blir klippt i TV och så... men inte heller det han skriver i bloggen är ju riktigt klokt. Inte nog med att han tycker som han tycker - han verkar (likt Koskinen) tycka att folk som på allra minsta måttliga vis är heteronormativa inte hör hemma i Svenska kyrkan. Men gör han det verkligen själv? Som Hakon Långström sa apropå nya vigselordningen: "När man klipper och klistrar i Bibeln som nu behövs omvändelse."
Gud välsigne EFS-prästen Hanna B. i Hammarbykyrkan. Hon kanske är på Franzéns linje, vad vet jag? Svår situation för henne hursomhelst. Men man undrar ju om kyrkoherde Franzén verkligen visste hur många talibaner och svartbröder som levde rövare i de stockholmska EFS-sammanhangen den gångna helgen? Att släppa in ett sånt gäng i Hammarbykyrkan måste väl numera t.o.m. anses värre än att släppa in SSPX i kyrkorummen?
Böneämnen i massor. Och nye missionsföreståndaren Stefan Holmström får nog tampas med den s.k. "kyrkopolitiken" mer än han kan ana, hur diplomatisk han än beskriver sej som. (Det där sista kan ju vara både en styrka och en svaghet beroende på situation - ibland måste tålamodet få tryta).
Nu är barnprogrammet slut och vi härhemma ska kvällsfika ihop. Visste ni att både Carl Olof Rosenius, Henning Mankell och Paolo Roberto föddes idag? Det måste firas!
Herren lever, våga tro det!
Lämna den tid som gått.
Hoppet är framtid, nu är livet,
vår möjlighet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
