(Ordagrant återgivet efter tidskriften INGÅNG 1-4/2023 s 66-107)
Jag vill först beklaga, att utskriften av mitt föredrag dröjt. Anledningn är närmast, att det är ett rätt tidskrävande företag, och Styrelsen vet bäst, att jag är tjänstledig för en bestämd uppgift och jag har haft svårt att sätta den å sido för att ägna några dagar åt att skriva ut detta föredrag.
Ett tag funderade jag på att förkorta det - då det är så enormt långt - men fann vid närmare eftertanke, att det inte var klokt. Då skulle Styrelsens ledamöter kanske på en eller annan punkt kunna sätta åt mig och fråga: Vad sa du egentligen om det eller det? Därför har jag nu direkt skrivit ut det från mitt handskrivna manus.
Likaså har det också hänt mig, som det brukar, att jag efteråt upptäckt att mycket hade kunnat sägas bättre och motiveras bättre, men av samma anledning som jag nyss nämnt har jag föredragit att skriva ut det som det hölls, med alla brister.
Däremot nämnde jag ju i mitt anförande, att jag med hänsyn till tiden var tvungen att hoppa över vissa avsnitt, t ex. II:6 om författarskapsfrågorna. Likaså fick jag lov att återge II:5 delvis ur minnet, eftersom några blad ur manus blivit kvar hemma.
De enda tillägg som gjorts i förhållande till originalmanuskriptet är följande:
Några stycken som satts inom parentes. Det framgår direkt att de utgör efterhandskommentarer. Däremot inte parenteser inne i styckena. De tillhör originalmanuskriptet.
Jag har ändrat översättningen av Brights ord om Simson - rogue - från "lymmel" till "orosande", inte för att jag vet om den översättningen är bättre, men den är mildare.
Tre meningar i näst sista stycket av föredraget har tillkommit, dä rjag kort omnämner inspirationen. Detta skedde efter ett samtal med förlagschef Allan Hofgren, som mycket riktigt påpekade, att jag gärna borde ha sagt något om detta. Jag har emellertid med ovan angiven motivering inte velat utöka föredraget med en utförligare behandling av inspirationsfrågan.
För att ge ett intryck av vad som kan anses vara utmärkande för huvudlinjen i dagens svenska bibelforskning infogas prof Birger Gerhardssons radioföredrag "Vet vi något om Jesus eller tror vi bara?" Det är nämligen ur flera synpunkter mycket informativt.
Jag vill till sist än en gång uttala mitt tack till Styrelsens ledamöter för den utomordentliga saklighet och goda atmosfär, i vilken diskussionen i denna viktiga fråga kunde föras. Vad det inte gäller är: Ska bibeln vara vår högsta auktoritet? Vad det gäller är: Hur ska Bibeln som Guds Ord och som församlingens högsta auktoritet i allt som leder till liv och salighet kunna hävdas i en ny tid och under nya förutsättningar?
Med hälsning
Torsten Nilsson
25.7.67
Den historisk-kritiska bibelforskningen och den problematik den skapat:
1) Historisk återblick
Det problem, som vi i dag tar upp, är ingenting nytt, varken i kyrkans historia i stort eller i EFS:s historia.
Vad kyrkan som helhet beträffar, föreställer man sig ofta, att problemet härstammar från 1800-talet och den liberala teologien. I själva verket är det mycket äldre. Ett nyligen på tysk autkommet arbete visar, att problemet om Bibelns förhållande till vetenskapen öht ingående dryftades erdan på 1600-talet, inte minst av sådana naturforskare som Kepler och Galilei (Schelder: Ursprunge und Probleme der Bibelkritik im 17- Jahrhundert, 1966).
Inom EFS har problemet aktualiserats ff a av tre anledningar:
Vid Svenska Missionsförbundets bildande 1868. Oavsett hur man fördelar orsakerna till SMF:s bildande och låter försoningsfrågan eller församlingssynen vara det avgörande, så ligger i bägge fallen Waldenströms fråga bakom: "Var står det skrivet?" Anklagelsen mot EFS den gången var, att den både i fråga om försoningen och församlingssynen var mer luthersk-ortodox än biblisk och nytestamentlig.
Vid Bibeltrogna Vänner bildande 1911. Detta skedde som en protestaktion därför att Stiftelsens ledning inte tillräckligt energiskt ansågs slå vakt om Bibelns ofelbarhet. BV:s lösen blev "att hela Bibeln är alltigenom Guds ofelbara od..." och "bekämpande av all slags otro och förnekelse."
Under striden mot den liberala teologien från 1890-talet och decennierna framöver. Den liberala teologien eller "bibelkritiken" kom ff a via exegetiken, där den tyske bibelforskaren Wellhausen med sina radikala ideer om Gamla testamentet vände upp och ned på alla traditionella föreställningar. I Sverige introducerades den bl. a. av Erik Stave. Verkan kan med Einar Billings ord karaktäriseras som en jordbävning.
I denna strid var Stiftelsens ställning klar. Den såg i den liberala teologien ett hot mot själva kristendomens grundvalar. Till dess främsta bekämpare hörde Stiftelsens då ledande man, Adolf Kolmodin, professor i Nya testmantets exegetik i Uppsala åren 1903-1920. Det måste därför sägas vara en i dubbel mening tragisk händelse, att just han skulle bli anledningen till en ny söndring inom EFS. Han lämnade 1910 sin tjänst inom Stiftelsen på grund av att hans bok "Kristendomen och den urkristna församlingens bibel" (1908) ansågs besmittad av den liberala teologien, främst på grund av några uttalanden om Gamla testamentet. Man måste, så här långt efteråt, fråg sig, om den halvhjärtade ställning som EFS:S styrelse den gången intog, verkligen befrämjade försvaret av Bibeln som Guds uppenbarade Ord.
Att detta (nämligen försvaret av Bibeln som Guds Ord) varit en av huvudlinjerna i Stiftelsen - även efter 1911 - därom kan ingen tvekan råda. Nämnas kan bara, vilken roll som professor Hallesby både personligen och genom sina skrifter spelat inom Stiftelsen, inte minst som bibeltrons försvarare. Nog är det en ödets ironi, att om han utsatts för samma bedömning som Kolmodin, skulle han inte heller ha hållit måttet. Så har han också vid upprepade tillfällen kritiserats av Axel B Sensson.
Rent praktiskt har den dominerande åskådningen inom EFS varit densamma som inom BV, sedan må Axel B Svensson säga vad han vill. Denna åskådning skulle kunna kallas fundamentalistisk, ehuru det är med tveksamhet jag använder det begreppet, eftersom det dels är amerikanskt till sitt ursprung, dels används rätt lättsinnigt i många fall. I stället kunde man tala om ofelbarhetsdoktrinen. När jag i fortsättningen använder detta senare begrepp (eller ibland "fundeamentalism") menar jag följande åskådning:
Bibeln är Guds Ord. Gud är i alla avseenden ofelbar. Alltså måste Bibebln för att vara Guds Ord vara i alla avseenden ofelbar. Bibelns auktoritet som Guds Ord sammanfaller med dess absoluta ofelbarhet. Varje vetenskaplig kritik av Bibeln, som ställer dess absoluta ofelbarhet i tvivelsmål, denna kritik må sedan komma från naturvetenskapen eller den vetenskapliga bibelforskningen, måste därför förkastas. Varje annorlunda uppfattning betecknas som liberal.
Det är därför naturligt, att i varje fall bland den överväldigande majoriteten av Stifelsens missionsfolk rått en utbredd misstro mot universitetsteologien. Och med all rätt! Omfattar man ofelbarhetsdoktrinen,så som den här formulerats, är det svårt att inse, hur någon annan bedömning av universitetsteologien skulle vara möjlig.
Det är bl a mot denna bakgrund, som jag är tacksam att Stiftelsens styrelse känt sitt ansvar på denna avgörande punkt så starkt, att den velat anslå en dag till att begrunda frågan, vad Skriftens auktoritet egentligen innebär. Frågan om Bibeln är ur alla synpunkter församlingens avgörande fråga. Allt annat är följdsatser.
(forts. följer)
Inlägg
.jpg)
