"Och Gud sade: Låt oss göra människan till vår avbild." (1 Mos. 1:26)

Påskvänner!

Carl Olof Rosenius gästbloggar om människans skapelse:

"Och Gud sade: Låt oss göra människan till vår avbild." (1 Mos. 1:26)

Det första som är märkvärdigt i denna berättelse är att Herren säger: Låt oss — låt oss göra människan. Här antyds ett samråd. "Låt oss göra människan." Herren säger inte: Jag vill göra människan, eller: Göre jorden av sej människor, utan: Låt oss göra människan. Hela den övriga skaran av olika varelser skapades utan något sådant samråd, bara med ett Allmaktens bud; men när Gud ville skapa människan, då hålls en rådplägning. Men med vilken rådplägar nu Herren? Otvivelaktigt var här alla tre Gudomspersonerna i samråd. Nu skulle den varelse skapas, som inte bara skulle ha en jordisk och förgänglig kropp, utan också en odödlig själ, som skulle tas av Guds egen Ande och danas för ett evigt samliv med Gud i himmelen. Herren säger: "Låt oss göra människan till en avbild som är oss lik." Då nu Gud därtill med sitt eviga förutseende såg människans fall och allt det fördärv och elände som skulle härflyta av det, då ville han inte släppa ut denna betydelsefulla varelse ur sin skapande hand, förrän han först hållit råd därom, och Sonen, det eviga Ordet, åtagit sej dess frälsning.

Den andra märkvärdiga omständigheten vid människans skapelse är den, att människan skapades på ett helt annat sätt än alla, även de förnämsta djuren. När djuren skapades, heter det: Göre vattnet av sej! — Göre jorden av sej! varav det tycks som om Gud inte handlade omedelbart vid deras skapande, utan med sitt allmaktsord inverkade på några i naturen inlagda krafter: "Göre vattnet, göre jorden av sej!" Men när människan skulle skapas, då fick inga sådana naturkrafter vara med, då verkar Gud ensam och omedelbart, då är det ett verk, om vilket alla Gudomspersonerna förenar sej, då heter det: Låt oss göra människan! 
Människan är alltså varken född av vattnet eller av jorden, såsom några hednafolk fordom påstått sej vara,  utan människan är på ett särskilt och omedelbart sätt skapad av Gud. 

Ännu märkvärdigare blir denna omständighet, när vi betraktar ursprunget till människans två beståndsdelar, kropp och själ, varom det i kap. 2:7 heter: "Och Herren Gud gjorde människan av stoft och inblåste i hans näsa en levande ande; och så vart människan en levande själ." Märk först: Gud gjorde människan. Det var då Guds eget verk och blev också det allraunderbaraste konstverk på jorden. Och Gud gjorde människans kropp av jord till en evärdelig erinran om, att vi är stoft och jordmaskar, varför också den första människan fick namnet Adam, vilket betyder: av jord, jordisk, jordbarnet; för att vi aldrig ska glömma hur förgänglig kroppen och tiden är, och alltid söka det som tillhör själen och evigheten. 

Och Gud blåste in en levande ande i hans näsa. Höga, ädla ursprung! Själen, den odödliga själen, evighetsbarnet, som är ämnat att i tid och evighet leva med Gud, den är så omedelbart kommen av Gud, att Skriften här säger: Gud blåste in den i människan. Här må vi utropa med David: "Jag tackar dej, Gud, att jag är underligen gjord". Här är grunden, varför Paulus kunde säga: "Vi är också Guds släkte." Så har vi sett hur både kroppen och själen, jordbarnet och evighetsbarnet, båda är Guds synnerliga verk.

Härtill kommer nu den tredje och märkvärdigaste omständigheten, nämligen att Gud skapade människan till sin avbild. Härpå har Herrens Ande isynnerhet velat göra oss uppmärksamma genom ett eget vidlyftigt upprepande av den saken; ty så lyder orden: "Gud sa: Låt oss göra människan till en avbild som är oss lik. Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne." Här upprepas med flera särskilda uttryck, att människan skulle vara Guds avbild. Om vi än aldrig här i tiden rätt ska förstå denna Guds avbild, är redan den omständigheten märkvärdig, att människan blev skapad till Guds avbild. Ty detta innebär något obegripligt stort. Därför kunde också Guds Son komma och bli människa, bli vår broder och like, och "skämdes inte för att kalla oss bröder" — och kom för att återställa vad som genom syndafallet var förstört; därför ska vi också genom honom ännu komma till samma herrlighet, vartill vi i skapelsen var ämnade. 

Genom den nya födelsen, den nya skapelsen blir vi genast nya kreatur i Kristus och delaktiga av Guds natur, och den nya människan ska dagligen förnyas till dens kunskap och avbild, som har skapat oss. Men helt återställt blir aldrig Guds avbild i oss förrän vi i uppståndelsen få nya, rena och odödliga kroppar och Kristus blir uppenbar i alla dem som tror. Såsom Johannes säger: "Mina käraste, vi är nu Guds barn, och det är inte ännu uppenbart vad vi ska bli. Men det vet vi, att när han blir uppenbar, då blir vi honom lika; ty vi får se honom såsom han är."

Utav lera formar
Gud en härlig kropp.
Anden föder livet,
människan står opp.

Som en bild av Faderns
kärlek står de där,
Adam och hans Eva
Faderns avbild är.

Genom dem skall livet
ständigt strömma ut
dit där kärleksljuset
inte fanns förut.

Faderns Son är planen,
han är meningen,
och i honom finner
varje mänska den.

Katekesfråga 155: Vad ska den troende människan göra för att behållas i tron?