Ärkebiskop andlig ledare eller förförare?

Påskvänner!

Vore det absolut omöjligt att få se vår egen missionsföreståndare skriva något liknande som ELM-BV:s missionsföreståndare Erik J Andersson? Eller åtminstone som feministteologen Johanna Andersson på Kristen Opinion? (Observera hennes slutkläm som i allra högsta grad berör även EFS).

Vänner, vi sitter alldeles för stilla i båten. Särskilt om vi faktiskt tänker acceptera ärkebiskopen som något slags andlig ledare även för EFS. Jag fattade aldrig varför Anders Sjöberg (som jag i övrigt har stort förtroende för) nödvändigtvis skulle ha Anders Wejryd att skriva förordet till den fina boken om Johannesevangeliets budskap, där Wejryd verkade vilja göra även S:t Johannes till en postmodern teolog med ett relativt sanningsbegrepp - jag rev ut hela förordet även om det inte var värsta förnekelsen och behöll bara Sjöbergs utmärkta text. 

Och jag har aldrig fattat varför EFS nödvändigtvis måste bjuda in biskop loci till varje årskonferens, utan urskillning (man måste trots allt medge att det föreligger viss teologisk skillnad mellan Esbjörn Hagberg och Åke Bonnier). Är det alldeles slut på den urskillning som den lågkyrklige missionsmannen Ole Hallesby anbefaller i artikeln "Vort forhold til vranglaeren"? Wallinpsalmen Väktare på Sions murar gäller väl även missionsföreståndare och andra "biskopar till gagnet om än inte till namnet"?

Var på tidens tecken vaken,
var vid dess fördärv ej stum,
låt den helga ljusastaken
icke stötas från sitt rum.
Bäva ej i stormig tid,
manligt emot ulvar strid,
tåligt Kristi smälek lid.

Johanna hann före

Påskvänner!

Tänkte kommentera ärkebiskopskandidaternas svar på den i detta sammanhang onekligen ytterst märkliga frågan om Jesus ger en sannare bild av Gud än Muhammed ger. Men Johanna Andersson på Kristen Opinion hann före. Och om jag än sutte uppe hela kvällen skulle jag inte kunna ge er en bättre analys eller mer talande slutkläm än Johannas - läs här! Tack Johanna. Vad säger EFS:s missionsföreståndare Stefan?

En kristen kyrka kan väl ändå inte ha en ärkebiskop som är osäker på om Jesus ger en sannare bild av Gud än Muhammed ger? Eller en som tycker att frågan är ointressant. Jag skulle tro att frågan intresserar flera miljarder människor - men tydligen inte Per Eckerdal.

Tragiskt. Och kanske en liten, liten smula tragikomiskt. Der Teufel lacht jedenfalls dazu.

Cornelis m.fl. sjunger om dagens tema

Påskvänner!

Visst passar även populärkulturella sånger ibland förunderligt väl in på söndagarnas tema? De här sångerna borde väl egentligen sjungas som solosånger under dagens gudstjänst, där evangeliet handlar om "den rike bonden" som ingenting kunde ta med sej dit han gick:

Mer uppståndelse!

Påskvänner!

N T (Thomas!) Wright vill ha mer uppståndelse i våra kyrkor! Själv har jag länge tänkt att VARJE söndagsgudstjänst borde inledas med en påskpsalm - för VARJE söndag (inte bara gårdagen som kallas "lilla påsk" eller "höstens påsk") firas ju till minne av Jesu uppståndelse!

Jag tror däremot inte att "korsets teologi" står i motsättning till ett glatt påskfirande - tvärtom! Påskens händelser är en helhet, från korset (eller örtagården) till den öppna graven. Nattvarden är ju ett slags påskfirande i varje högmässa, men påskens glädje kanske inte alltid bryter igenom så tydligt (den heter ju evcharisti=tacksägelse på grekiska).

Det är ganska gripande och talande, apropå gårdagens söndagstema, att förre ärkebiskopskandidaten Eskil Franck (som nämns i länken ovan) lämnade sin kristna tro just beroende på uppståndelsefrågan och känslan av att döden inte alls är besegrad (ens efter 2000 år). Jag känner liksom Stefan respekt inför Eskil, även om det är klart att jag sörjer misstron mot Nya testamentets vittnesbörd både från hans och från "omtolkarnas" sida (Eskil är dock ärligare i sitt uttryckssätt).

Lyssna gärna även på Stefan Gustavssons och Martin Helgessons podcast om debatter och debattens villkor.

Kom, Frälsare, in
och blås på oss Andens välsignande vind!
Lys frid i vårt hus med ditt levande ord,
så blir denna plats till en himmel på jord,
där vardagens liv står i helgvacker skrud
i möte med Gud.

Predika ditt ord,
som ger oss det bästa av allt på vår jord.
Bli kvar, så att tvivlaren erfara får,
att du mitt ibland oss livs levande står.
Ja, låt oss få känna, med hjärtan i brand,
din frälsande hand!

Sören Kierkegaard gästbloggar på kyrkovaldagen

  

Tænk et Hospital. Patienterne døe som Fluer. Methoderne forandres baade paa den ene og paa den anden Maade: hjælper Intet. Hvori kan det da ligge? Det ligger i Bygningen, hele Bygningen har Gift i sig; at Patienterne opføres som døde den ene af den Sygdom den anden af en anden, er egentligen ikke sandt; thi de ere alle døde af den Gift, der er i Bygningen.

Saaledes i det Religieuse. At den religieuse Tilstand er jammerlig, at Menneskene religieust ere i en ynkelig Tilstand det er vist. Saa mener En, at hvis man fik en ny Psalmebog, en Anden en ny Alterbog, en Tredie musikalsk Gudstjeneste o. s. v. o. s. v. at det vilde hjælpe.

Forgjeves; thi det ligger i: Bygningen. Hele dette Skrammel med en Statskirke, hvor der i umindelige Tider ikke er blevet, aandelig talt, luftet ud, den indspærrede Luft i dette Skrammel har udviklet Gift. Og derfor er det religieuse Liv sygt eller uddød, ak, thi just det som Verdslighed anseer for Sundhed er, christeligt, Sygdom, ligesom omvendt, det, christeligt, Sunde ansees af Verdslighed for Sygeligt.

(Sören Kierkegaard i tidskriften Öieblikket 1855)

Lukas Berggren om Bibeln eller partiprogrammet

Påskvänner!

Uppskattningsvis ungefär lika många som medlemmarna i Mekane Yesus-kyrkan har fortfarande inte röstat i kyrkovalet. Och frågan är om det vore så bra ifall ytterligare 5 miljoner medlemmar i Svenska kyrkan röstade i morgon. Men du som röstar: tänk på det Lukas Berggren skriver om Bibeln eller partiprogrammet och fundera på de horribla svaren från fjolårets S- och SD-kandidater.

Det vore naturligtvis fräckt att likställa S och SD rakt av. Men med tanke på hur S och SSU målar ut KD som kvinnofientligt och FK som rena homofoba Putin-kopian, kanske det inte är ur vägen att påminna om att S och SD båda har en tendens att se Svenska kyrkan som ett folkhemsprojekt, som en gemensam stolthet som måste bevaras från det andra partiets inflytande men inte erkännas som en gentemot staten självständig kyrka. Och nog är det lite märkligt att även n´Georg går till val på kulturarvet. Hur skulle han egentligen svara på Svenska Evangeliska Alliansens frågor? (Märkligt att frågan alls behöver ställas när det gäller en EFS-are, men så illa är det). Socialdemokraterna tänker tydligen gå till val i kyrkan även reformationsåret 2017. Jag saxar ur Lukas Berggrens ledare:

En undersökning som Svenska evangeliska alliansen (SEA) gjorde med toppkandidater till kyrkomötet inför förra valet – 2009 – visar hur teologiskt vilse det kan bli när politiska partier tillåts styra Svenska kyrkan. I brännande politiska frågor – till exempel i frågan om samkönade vigslar – var kandidaterna inom de politiska nomineringsgrupperna rörande eniga, med varandra och med partiprogrammet. I frågor av teologisk art var svaren i bästa fall spretande, i sämsta fall enhetligt obibliska. Två exempel kommer här.

Påståendet "Jag tycker att kyrkans viktigaste uppdrag är att..." fullföljde 80 procent av Sverigedemokraterna med alternativet "...bevara det svenska kulturarvet". 20 procent valde alternativet "...erbjuda en plats för stillhet och eftertanke". 0 procent av Sverigedemokraternas kandidater, det vill säga ingen enda, valde alternativet "...hjälpa människor till tro på Jesus Kristus". Hur behjärtansvärd tanken på ett bevarat kulturarv än är, så ställd i relation till uppdraget att predika evangelium och leda människor till Jesus borde den vara sekundär. Eller vad tycker du att kyrkans viktigaste uppdrag är?

När påståendet "Jag tycker att relationen mellan kristen tro och andra religioner bäst beskrivs på följande sätt" skulle besvaras av de socialdemokratiska kandidaterna fördelades procenten enligt följande. 25 procent ansåg att "religionerna är likvärdiga vägar till Gud, eftersom ingen religion har hela sanningen". 50 procent av S-kandidaterna ansåg att "kyrkan ska vara med och bidra till att skapa ett mångreligiöst Sverige". 25 procent menade att "alla religioner har en gemensam kärna som handlar om att älska sin nästa". 0 procent av Socialdemokraternas kandidater, det vill säga ingen enda, valde alternativet "Jesus uppenbarar Gud på ett unikt sätt och är den enda vägen till en relation med Gud".  

Lördagsintervjun med ärkechefen

Påskvänner!

Lyssna gärna på vår ärkechef så här inför kyrkovalet. Intervjun säger ganska mycket om Wejryd som andlig ledare och som ledare över huvud taget. Jag är personligen inte förvånad över att en sådan som han ändrade sej så snabbt i fråga om äktenskapet och könsbegreppen. Det är just personer som Anders Wejryd som plötsligt kan tro på att karlar föder barn när opinionen till synes svänger. Men hur blev han egentligen ärkebiskop? (Tillägg 130915: Borde han inte ha blivit konstitutionell monark?)

Monica Saarinen ställer en bra fråga: "Vad är det som gör att du sätter ner foten i vissa frågor?" Det pinsamma svaret tror jag är: Anders Wejryd behöver en rejäl sekulär opinion bakom sej - likgiltigt vilken politisk färg - för att våga träda fram i någon fråga. Där inga utom apostlar och profeter och troende kristna står bakom, där träder han inte fram eller har någon åsikt. Svenska folket får inte rejäl vägledning inför evigheten, Svenska Kyrkans Mission är nedlagd inte bara till namnet utan också till gagnet - och Svenska kyrkan tycker att det varken finns någon särskild biologisk eller gudomlig vits med man-kvinna-förbundet, som det nu inte ens finns ett särskilt ord för, inte ens i kyrkan.

(Att Wejryd nu tror att även en del män kan föda barn fullbordar bara den teologiska kollapsen, men det fick han ingen fråga om av Monika Saarinen - gissa om han är lättad!).

Missionsföreståndaren om kyrkovalet

Påskvänner!

Ibland kommer bönesvaret snabbt! I går morse la jag in en kommentar på missionsföreståndarens blogg (som inte uppdaterats sedan i maj) med önskan om ett inlägg om kyrkovalet. Senare samma dag kom det ett sådant! Tack!

Nå, jag inbillar mej inte att Stefan skrev inlägget för min skull; det hade han förhoppningsvis tänkt göra ändå. Och huvudlinjen i Stefans inlägg verkar vara att vi EFS-are behöver stödja de partipolitiskt obundna nomineringsgrupperna, som han dock inte rangordnar eller tar ställning till inbördes (kända EFS-are kandiderar ju för både Posk och Frimodig kyrka).

Det håller jag med Stefan om. Däremot håller jag inte med honom om att det även kan vara OK att rösta på t.ex. en (S)- eller en (C)-lista för få in någon extra EFS-are i kyrkofullmäktige. "Att få in de rätta personerna är en viktig strategi." Där låter ju trots allt missionsföreståndaren  EFS-are som Georg Andersson - och andra - legitimera den fortsatta partipolitiska inblandningen i kyrkans inre angelägenheter. Och den som röstar på en partipolitiskt kopplad lista (nej, FISK är inte fria dom heller) gör sej skyldig till detsamma, hur bra kandidaterna än är som personer och som kristna.

Och just förre landshövdingen Georg Andersson profilerar sej i årets val ut med det otroligt oförargliga budskapet om kyrkan som kulturbärare, nästan som ett bönesvar på Ulrika Knutsons vädjan i Kyrkans Tidning. Nog är det lite klent det där, Georg - det känns faktiskt inte som om någon EFS-are har anledning att rösta (S) just för din skull. Eller? Muslimsk kultur är faktiskt också fin och bönerop och koranrecitationer en nog så intressant kulturupplevelse som prästens mässande och kantorns postludier.

PS. En annan Stefan (heter dom Stefan allihop nuförtiden? Nyss var det ju Anders!)  skriver förresten bra och allmänintressant om dagens debattvillkor och kommunikationsvägar. Kyrkovalsdebatten blir lätt lite avslagen - vi får inte vara så konflikträdda när det faktiskt gäller stora saker! DS.

Iggesunds-Njutångers-Enångers kristna råd

Påskvänner!

Det känns lite knöligt det här med EFS och ekumeniken ibland. När man möter andra kristna samfund, är man då en del av Svenska kyrkan eller en del av frikyrkligheten?

På torsdagens kristna råd-möte i Enångers gamla prästgård (där jag tillämpade principen "Sist in - först ut") upplevde jag denna klyvnad, då vi var tre EFS-are plus tre svenskkyrkliga och någon stackars baptist. Plus en musiker som också är väldigt svenskkyrklig (ju). Är det inomkyrklig ekumenik - mellan Svenska kyrkan och EFS - som vi bedriver på de allkristna samråden?

Nå, det var fint att få komma samman alldeles oavsett - därtill i en gammal enplans 1700-talsprästgård!

Makarna Rosenius gästbloggar den 12 september

Påskvänner!

Så här skriver Carl Olof Rosenius om bruket av Guds ord (är det ingen EFS-are som läser honom idag, när vi matas med romerska katoliker som Piltz eller Stinissen och med amerikanska reformerta som Yancey och Lucado, så kanske vi åtminstone kunde ta honom på orden och börja läsa Bibeln igen?):


"Ditt ord håller oss uppe, då vi det få; och det samma ditt ord är vårt hjärtas fröjd och tröst." (Jer. 15:16). Här visar oss profeten nyttan och nödvändigheten av Guds ords bruk. Men vid tanken på omöjligheten att om denna sak tala, såsom det bör sig, vid tanken på ämnets vikt samt de mäktiga motståndare, som här möta, nämligen det tröga köttet, den fängslande världen, den arge satan, vill handen sjunka ned av vanmakt. Här borde orden skrivas med eld i varje hjärta, och det vore dock för svagt talat. Ty vem besinnar väl, att det är Guds ords försummande, som är egentliga skulden till allt andligt elände i världen, all svaghet inom kyrkan och inom dess enskilda lemmar, och att Guds ords flitiga och rätta bruk är orsaken till allt andligt gott i världen?

Det är sant, människan är fallen; och bedrövliga äro syndafallets följder: otro, synd, mörker, säkerhet, hårdhet m. m. Men allt detta kunde botas. Guds barmhärtighet och rättfärdighet kunde icke lämna människan i detta tillstånd utan medel till upprättelse. Han gav oss därför från himmelen ett botemedel, ett heligt säde, som, nedlagt i människohjärtat, skulle där återställa det förlorade gudsbelätet, ljus i förståndet, helighet i viljan samt nya andliga krafter. Du är blind, du är hård, otrogen, osalig och bunden  i synden; men allt detta kan botas genom det botemedel, som Gud givit oss från himmelen; du kan genom detta medel bliva seende, förkrossad, troende, salig och fri i Kristus.

Men utan detta medlets bruk är det dig omöjligt att övervinna ditt onda och upprättas, om du ock på det hjärtligaste beder Gud om nåd därtill, om du ock vakar och strider dig till döds mot det onda. Det är allt förgäves, syndafloden bryter fram med oemotståndlig kraft.

Allt detta bekräftar ock erfarenheten. Det finns städer och församlingar, som hava trogna lärare, vilka med oupphörligt predikande plöja och utså och med förböner och tårar vattna utsädet; men där står dock helt jämmerligt till ibland folket, där förspörjes ingen varaktig kristendomens kraft och bevisning, ingen övning i tro och gudaktighet, utan blott något löst förstånds- och känsloprål. Vad är då orsaken? Undersök, och du skall finna, att där har folket icke ännu börjat själva begagna Guds ord, och så länge förflyger allt det goda, de höra från predikstolen, och bär ingen frukt.

Det är orter och tider, på vilka det sker kraftiga väckelser, mycket folk är i rörelse, det börjar grönska och blomstra överallt, och man fröjdar sig i hoppet om rika frukter av denna sköna Herrens plantering. Men några år gå förbi, och du besöker detta fält och igenkänner det icke. Du skådar med sorg det förödda landet, ser blott tistel och törne, förökad fräckhet och ogudaktighet. Och vad menar du var orsaken? Jo, en kraftig arbetare borttogs, och det var nu ingen, som vårdade sig om folket, och själva hade de icke kommit in i ordet, att på egen hand begagna det.

Däremot finner du andra orter, där kanske ingen utmärkt personlighet stått ledande i spetsen för Guds verk, men där folket själva hade börjat uppbygga sig inbördes med Guds ord. Och du fröjdas och förundras att se Guds verk icke blott bibehållet, utan märkligen förökat, utvidgat och mognat. Dessa händelser äro blott vanliga, dem var och en med någon insikt i Guds rikes tillstånd skådar.

Och huru skola de förklaras? Jo, tänk på din egen erfarenhet, om du är en kristen, som någon tid gått i Andens skola. Vad har du att berömma dig av såsom medel till ditt andliga livs uppehälle och tillväxt? Har du varit så stark, så trogen, så vaksam, så upplyst, att du därigenom stått fast i alla beprövelser? Nej, intet annat än Guds trofasthet vill du berömma. Men nu är Gud lika trofast mot alla; det har icke varit brist på Guds trofasthet, där kristendomen dött ut. Nej, skillnaden har varit den, att där har nådemedlet försummats, men av dig har det blivit begagnat. Så trög och glömsk du ock är, har du dock alltid under tiden umgåtts med ordet, gärna läst och hört det, ehuru du har ock häruti mycken försummelse att förebrå dig.

Du har ock erfarit olika verkningar av olika förhållanden i den delen. Har du icke ofta erfarit, huru du stundom efter långvarigare saknad av ordet eller försummelse däri blivit kall, död, olustig till din invärtes menniska, svag för varje frestelse, världslig och köttslig? Men däremot, att de tider, då du flitigare umgåtts med ordet, har du ock mått bättre till din invärtes människa. Och åter, var det icke mången gång du var nära att falla i säkerhet och synd, men ett bibelspråk, en predikan, kortligen, något Guds ord väckte dig utur slummern och frälste dig? Var det icke mången gång, du var kall och död, hela världen var dig mörk och dyster; men du kom att läsa i bibeln en vers, ett kapitel, eller ett stycke ur en god bok, eller du träffade en vän, som hade Guds ord i sin mun, och du fick nytt liv, ny värma, och du ljusnade upp? Har du icke då Davids erfarenhet och bekännelse: "Herre, om icke ditt ord hade varit min tröst, så vore jag förgången i mitt elände?"

Så ser du, huru ordet var medlet, varigenom Gud uppehållit ditt nådeliv. På samma sätt är det med alla andra kristna. Guds ord kallas icke förgäves nådemedel; och det förutan är det omöjligt att behålla nådelivet.

Till det sjunger Carl Olofs fru Agata Rosenius om Guds ords rätta användning (något bearbetad):


Vadhelst här i världen bedrövar min själ,
med Jesus och ordet det alltid blir väl.
Och om jag ej känner min lycka alltid,
i tron på Guds ord har jag ändå Guds frid.
Ack, saliga ro
på Jesus få tro
och äga Guds ord i sitt bo!

När synden förskräcker och ängslar min själ,
jag litar på ordet och Jesus likväl.
Min synd är mot Jesus som gnista mot hav,
den slocknar, försvinner i djupaste grav.
Ack, saliga ro...

När frestelsens stormar för mäktiga blir,
visst fäller jag modet, men ordet förblir:
Du, Gud, är min fulla rättfärdighet än,
min seger, min styrka, jag säger igen:
Ack, saliga ro...

När livet blir mörkt, jag är ängslig och svag,
jag skyndar till ordet, och där är det dag.
Om andra syns rika och jag dem ej lik,
jag skådar i ordet, och där är jag rik!
Ack, saliga ro...