Adventskalender lucka 3: Dig vi lovsjunger, ärar

Påsk- och julvänner!

Liksom Hovlands Hosianna (se lucka 2!) förknippas även denna komposition av Agnestig (till en text av Frostenson med rötter i 800-talet!) snarare med Palmsöndag än Advent. Kanske är en förändring på gång - en del församlingar vill kunna sjunga den här glada melodin även under advent, liksom jag hört Bereden väg sjungas under en palmsöndagsprocession. 

Egentligen passar ju dessa psalmer bägge söndagarna, så det handlar väl mer om en önskan att ge lite olika musikaliska färg åt Adventstidens resp Stilla veckans upptakt. Huruvida även kompositörerna tänkt så låter jag vara osagt. 

Här kommer i varje fall Agnestigs koral (som jag håller för att vara hans finaste):

Adventskalender lucka 2: Hosianna

Påsk- och julvänner!

De flesta insjungningar av Egil Hovlands Hosianna har visst av upphovsrättsliga skäl plockats bort på nätet. Utom den frejdiga utomhusversionen i "Salmeboka minutt for minutt" (1:24-1:25) och Glenn Bengtssons pampiga inomhusversion nedan. 

Utan att kunna tävla med Voglers klassiska tonsättning har Hovlands (med något annat textunderläggning) bidragit till större variation och blivit ganska populär, den också, inte minst i barn- och ungdomskörer. Ibland har den föreslagits och använts särskilt till Palmsöndagens hosiannarop. 

Här kommer i alla fall Glenn i början av årets adventstid:

Hosianna, Davids son!
Välsignad vare han,
välsignad Davids son
som kommer i Herrens namn!
Hosianna i höjden,
hosianna Davids son,
välsignad, välsignad,
välsignad vare han.
Hosianna Davids son,
som kommer i Herrens namn!

Adventskalender 2024 lucka 1: Adventstid

Påsk- och julvänner!

Gott Nytt Kyrkoår! I år skulle både svenske Carl Bertil Agnestig (7 mars) och norske Egil Hovland (18 oktober) ha fyllt 100. Båda blev gamla men inte SÅ gamla, och båda betydde mycket för kyrkomusiken, inte minst bland barn och ungdom, och detta även i Efs-sammanhanget. Jag vill hedra deras minne med årets adventskalender.

Först ut blir Agnestig med hans Adventstid - som nog oftast sjungits om ett par veckor i något luciatåg men egentligen passar bäst när vi som nu tänder det allra första adventsljuset:

Kyrkoårets sista dag

Påsk- och julvänner!

Snart är det advent. Men inte riktigt än. (Idag är det egentligen kyrkoårets sista helgdag: S:t Andreas' apostladag eller Andersmässodagen). Så jag låter gamle Olle gästblogga en sista gång. 

Denna samling betraktelser ("När dagen börjar") från 1942 trycktes ju om av Verbum så sent som 1983, lätt omarbetad i anslutning till den då nya evangelieboken. Pastor primarius Olle Nystedt (1888-1974) betraktades alltså närmast som liberalteolog för att han beundrade Söderblom och var den ende präst som röstade för ämbetsreformen redan vid kyrkomötet 1957. Men han var likt Nils Bolander även påverkad av norske väckelseledaren Hallesby och talar likt denne, ja, likt den gode Herden själv "stundom varning, stundom tröst". Och Nystedt använder psalmboken och dess pregnantaste strofer på ett suveränt sätt. 

(I just sistnämnda avseende ligger EFS' med rätta högt värderade Rosenii Dagbetraktelser i lä. Kanske beroende på att det inte var C O Rosenius utan Amy Moberg som redigerade betraktelserna och valde de avslutande stroferna; Rosenius ansåg ju f ö länge psalmboken vara "till största delen författad av opånyttfödda lärare och snillen"). 

Nu till Olle, först betraktelsen för igår och sedan den för idag. Om ni tål lite kallt stål från "det tveeggade svärdet". Innan vi kanske, om Herren dröjer, går in i ett nytt nådens år:

Jesus sa: "Med himmelriket är det också som när man lägger ut ett nät i sjön och får fisk av alla slag i det. När det är fullt drar man upp det på stranden och sätter sig ner och samlar den goda fisken i korgar och kastar bort den dåliga." (Matt. 13:47-48)

Vi människor är av alla slag. I alla möjliga avseenden är vi olika. I ett är vi alla lika. Himmelrikets not omsluter oss alla. Guds kärlek söker oss alla. Kallelsen till Guds rike gäller oss alla utan undantag. Kristus har dött för alla. Inför Guds kärleks sökande blick är vi alla lika.

Men Jesus har sagt att det en gång ska bli ett särskiljande. När noten blir full drar man upp den på stranden och sätter sig ner och samlar de goda i korgar, men de dåliga kastar man bort. Vi är alltså inte alla lika inför Gud. En gång ska det bli uppenbart. De många olikheter vi fäster så stort avseende vid betyder föga inför honom. Men det finns en skillnad som är avgörande och som en gång ska bli åtskiljande: de onda och de rättfärdiga, säger Jesus. De många fiskarna var lika däri att noten omslöt dem alla. Men när de dragits upp på land delades de upp efter skillnaden: god och dålig. Den skillnaden fanns förut, men först på land blev den uppenbar. Guds kärlek söker alla lika, men en gång ska det bli ett särskiljande. Det blir inte godtyckligt, det är bara så att den skillnad som redan fanns blir uppenbar.

De onda och de rättfärdiga, så var ju skillnaden. Vem är väl rättfärdig? Därom dömer Gud på sitt sätt. Då han ser ett hjärta som öppnats för Kristi kärlek, så att denna fått börja sitt fördolda verk med att göra om hjärtat till en, låt vara skröplig, men dock begynnande likhet med hans sinnelag, då öppnar Gud portarna till sin himmel för att Kristus ska fullborda det goda verk som han börjat, då kallar han den syndiga människan rättfärdig. Och det finns bara ett som är ont: den vilja som stänger för Gud. Där är skillnaden som ska bli uppenbar.

Ännu i detta kyrkoårs sista timma kallar Guds kärlek på oss alla. Det ska en gång dras konsekvenser av hur vi svarar på Guds kallelse.

En herrdag i höjden är vorden besluten

av Konungen uti det himmelska land,

att han skall hitkomma med mång sinom tusen

och kalla till doms både kvinna och man,

med änglarnas röst,

de trogna till tröst,

med svidande styng i de otrognas bröst.

Jag såg en stor vit tron och honom som sitter på den, och jorden och himlen flydde inför honom. - - - Och jag såg en ny himmel och en ny jord. Ty den första himlen och den första jorden var borta, och havet fanns inte mer. - - - Och från tronen hörde jag en stark röst som sa: "Se, Guds tält står bland människorna, och han ska bo ibland dem, och de ska vara hans folk, och Gud själv ska vara hos dem, och han ska torka alla tårar från deras ögon. Döden ska inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta ska finnas mer. Ty det som en gång var är borta." Och han som satt på tronen sa: "Se, jag gör allting nytt." (Upp. 20:11, 21:1,3-5).

Väldiga syner skådar siaren. Världar försvinner och världar föds inför den Eviges ansikte. Vad är väl en människa i allt detta - som ett sandkorn vid havet; som en rök som försvinner. Men mitt i dessa syner av världarnas omvälvning talas ändå om människor som gråter och om människor som är törstiga. Den Gud som kastar bort världar och kallar fram nya, han ser också var ett stackars människobarn gråter och törstar.

Nu segrar alla trognas hopp. Nu kommer nya himlar och en ny jord, en jord som inte vattnas av blod och tårar. Och inte ska hans barn där längre hungra och törsta efter rättfärdighet. Då ska de dricka ur livets källa och äta av livets träd. Där ska inte längre vara smärta och sorg, allt sådant ska vara slut. För nu är de hemma hos Gud, barmhärtighetens, förlåtelsens och kärlekens Gud. Nu har de nått Guds barns härliga frihet. Allt det gamla är glömt och borta. Han som sitter på tronen säger: "Se, jag gör allting nytt." Hjärtat är nytt, glädjen är ny, kraften är ny, livet är nytt. Salighetens nya dag är inne.

Gud vare tack att vi får ett sådant löfte till sist, på kyrkoårets sista dag. Vi har sannerligen inte förtjänat det. Men Guds nåd är större än allt. Han har sänt sin Son hit till dig för att du ska få komma dit, till honom i det nya Jerusalem. Han har skrivit ditt namn i livets bok. Gud vare tack för att vi får gå in i ett nytt kyrkoår på hans barmhärtighet. Han låte oss också en gång få gå in i himmelen, där han gör allting nytt. Amen.

O Fader, Son och Ande, dig

ske evigt lov och pris.

Ack, öppna ock en gång för mig

din himmels paradis!

Ja, när jag fast i tron består,

jag av din hand min krona får,

o Herre Sebaot. 

Till minne av Anders Widmark (inför Andersmäss och Första söndagen i advent)

Påskvänner!

Lyssna till Anders Widmarks trios version av Bereden väg för Herran! (Gärna flera gånger, denna jazziga tolkning i Jan Johansson- eller Oscar Peterson-klass vinner på upprepad lyssning). 

Igår dog Anders i cancer under pågående turné, dagen efter sin födelsedag. Vi får vara både ledsna - och tacksamma över alla fina inspelningar, inte minst av psalmer, som han lämnade efter sej. R.I.P.

Om Lausannerörelsen nu under kyrkornas globala vecka

Påskvänner!

Jag missade den här kvällen för 10 dagar sedan, men hela 2024 är ju ett jubileumsår för Lausannerörelsen (och därmed Efs). Se gärna, ge gärna och be gärna! För hela den världsvida kyrkan, för Lausannerörelsen och för Efs och dess mission.

Välkomna till Efs-kyrkan ikväll kl 18 på Missionsauktion!

Påskvänner!

Glöm inte missionsauktionen på Efs-kyrkan i Njutånger i kväll kl 18! Det blir även lotterier och kaffe med ostkaka! Välkomna, alla ni som är i närheten!

Nystedt får gästblogga också

Påskvänner!

Äsch, gamle Olle kan väl också få gästblogga medan jag filar på en redogörelse för Samverkanskonferensen i Uppsala igår? Så här skriver han på fredagen före Domssöndagen:

Vårt hemland är himlen. (Fil. 3:20)

Där hör en Jesu lärjunge hemma. Där är målet, dit hans livs vandring syftar. Hans själ är inte bofast här i världen. Även i de fagra riken på jorden sjunger han pilgrimssången. Skulle den förstummas, betydde det att han glömt målet och "bara tänker på det jordiska", som Paulus säger i detta sammanhang. Jesu lärjungar ska vara pilgrimer i världen, för hemlandet är himlen.

Är det så för oss? Är vi pilgrimer? Är vi på resa? Är vi inte ganska säkert bofasta här på jorden? Inte för att det är särskilt kristligt att sucka och tala som om man helst ville dö. Men vandrar vi mot målet? Är det himmelska målet levande för oss? Är vårt hemland himmelen? Plågar oss denna världens synd, därför att den svär emot vårt medborgarskap eller gör det oss just ingenting? Är vi habila "denna världs kristna", som just inte behöver kämpa med synden och därför inte heller känner något främlingskap? Hur ofta tänker vi på Gud och på himmelen?

Är det onödiga frågor allt detta? VI behöver nog ta dem på allvar. Väckelsens folk sjöng gärna hemlandssånger. Många av oss minns dem hemifrån, från far och mor. Nog kan det hända att den kristendomen ibland löpte fara att bli världsfrånvänd på ett orätt sätt och bli trång också, men den var ändå äkta kristendom, och målet var levande för dem. De var på resa till himmelen. De var medvetna om sitt himmelska medborgarskap, och de levde därefter.

Faran för oss är nog att vi glömmer målet för de många angelägna uppgifter som möter oss under vägen, även angelägna uppgifter i Guds tjänst. För att inte tala om att de många ägodelarna lätt lägger beslag på alla våra tankar, så att sinnet blir vänt till det jorden tillhör. "Han har blivit andligt sinnad", brukade man i Norrland säga om den som blivit "väckt". Det är motsatsen till att vara världsligt sinnad. Det andliga är levande och verkligt. Man lever i det, och det riktar blicken uppåt, det håller tanken på målet levande. Det är att ha himlen som sitt hemland. Vi behöver nog be Gud att han förnyar och levandegör vårt himmelska medborgarskap för oss. Eljest är fara värt att vår kristendom blir overklig och kraftlös. Det är bara den världsfrånvända kristendomen som rår med något i denna världen.

Däruppe är det ingen natt

och ingen gråt och smärta.

Där uppe är min högsta skatt,

där vare och mitt hjärta.

I himlen hos min Frälsare,

där vare min umgängelse.

Rosenius gästbloggar inför Domssöndagen

Påskvänner!

Pastor primarius Nystedt i all ära, men gamle Rosenius är inte så dum heller. Allvarlig nog i alla fall:

"Eftersom du är ljum och varken kall eller varm, ska jag utspy dej utur min mun." (Upp. 3:16)

Detta är ett förskräckligt ord av den milde Frälsaren! Herren Gud hjälpe oss alla, att var och en måtte vara uppriktig mot sej själv, så att han inte hemligen och utan att veta det står under en sådan dom, tilldess den drabbar!

Huvudsaken, som här är att undersöka, är nu ljumheten, eller vad Kristus menar med den.

I detta Herrens tal om de ljumma är något, som alla ser och förstår, men också något, som bara få märker.

Alla inser att när Herren säger "du är varken kall eller varm" menar han:

Inte är du bara en vanlig världsmänniska, helt likgiltig och främmande för det andliga; visst är du något annat än den stora hopen; du känner mina vägar, du predikar mitt ord och lär andra; "jag vet dina gärningar", sådana har du.

Men du är inte heller varm, ditt hjärta är inte rätt för Gud, den rätta kärleken, livet och umgängelsen med mej fattas dej; du talar hellre om mej än med mej; du umgås hellre med andras själsangelägenheter, än med dina egna o. s. v.

Sådant heter ju att vara varken kall eller varm, ty vad "kall" betyder, det ser vi på världen i hennes alldeles jordiska, för allt andligt likgiltiga väsende.

Men vad "varm" är, det ser vi på sådana trogna själar, som i allt sitt väsende alltid har samma föremål för sej: Frälsaren och hans nåd; så att då de är mest glada, är det över Frälsaren och hans vänskap; då de är mest bedrövade, är det över sin synd och saknad av Frälsaren; då de talar, sjunger eller skriver om det som mest behagar dem, är det om Frälsaren.

Detta är klart och för alla begripligt.

Men då uppstår i tillämpningen en dunkel och svår fråga: När likväl alla kristna under en tilltagande eländets kännedom vid Herrens fördöljande och de ljuva känslornas undandragande suckar och klagar över sin stora kallsinnighet, att de inte kan älska Frälsaren så som de ville, inte så varmt bedja som förr, de angrips av frestelser, besväras av främmande, ja syndiga tankar, blir förströdda till sinnet, försumliga och bristfälliga i kärleken — vad kan de då annat tycka, än att de just här i Kristi tal om de "ljumma" finner sej alldeles beskrivna? För inte är de riktigt kalla, menar de, och inte heller riktigt varma — vad återstår då annat, än att de är ljumma?

Ja, vad ska vi säga om det här? Talar Herren verkligen här om ett sådant själstillstånd, som dessa bekymrade själar beklagar?

Lovad vare Herren att han själv förklarade, vad som utmärker de ljumma! Eljest hade vi alla måst förtvivla för denna text.

Läs då följande vers. Där förklarar Herren, vad som var ljumhetens tecken och bevis. Det lyder så: "Ty du säger: jag är rik och har nog och behöver intet; och vet inte, att du är eländig och jämmerlig och fattig och blind och naken." Se, här är tecknet på de ljumma, som Herren vill utspy utur sin mun! Herren säger ju här uttryckligt, varav den ljumme igenkännes. "Du är ljum; ty du säger: jag är rik, har nog" m. m.

Ordet "ty" brukas alltid, när en bevisning följer. Således, att du är ljum, vill Herren säga, det uppenbaras därigenom, att du säger: "Jag är rik", d. ä. att du är så nöjd med dej. Vore du varm, kunde du inte vara nöjd med dej själv.

Ordet: "du säger", bör inte förstås bara om munnens sägande; ty mången ljum är väl så fin och klok, att han icke så grovt uttalar det inför människor, utan det bör förstås om hjärtats eller det inre tyckets sägande; såsom ock Skriften brukar ordet: du "säger i ditt hjärta". Det betyder således att i sitt tysta inre vara nöjd med sej själv, eller inte känna sej eländig och jämmerlig m. m.

Detta är ett alldeles märkvärdigt och dyrbart tecken i avseende på den rätta bättringen i hjärtat — ett tecken, som går mycket djupare och finare än alla andra tecken och ofta uppenbarar vad man på inget annat sätt kan få fram i dagen. Det må nämligen vara hur som helst med allt annat, det är dock säkert, att den kristen, som är nöjd med sej själv, som inte understundom plägar bekymras, ja, förskräckas och ängslas över sej själv, utan alltid har lugn i det avseendet, den själen är bestämt stadd i den laodiceiska lärarens ljumhet.

Vi talar inte om detta, att en kristen för vissa tillfällen, antingen under mycken andlig förnöjelse eller under en tillfällig slummeraktighet, kan vara mer nöjd med sej själv; han får åter snart lika stor sorg över sej och är dock vanligen även mitt under största tröst och glädje i Kristus ändå missnöjd över sej själv; detta missnöje med sej själv är således ändå det vanliga i en kristens liv.

Så kan också den ljumme av en tillfällig grövre förseelse, helst om denna fallit människor i ögonen, bliva för tillfället ledsen över sej själv, eller över den gärningen, men är dock i allmänhet nöjd med sej själv, stolt och obruten.

Här gäller det alltså att ge akt på vad som är en människas allmänna eller vanliga tycke om sej. Detta är det tecken, som Herren Kristus här framställer.

Gud skådar till hjärtat. Vad båtar att då
för världen med sken av gudaktighet gå
och bära Guds ord i din skrymtande mun,
när egen rättfärdighet dock är din grund?

Frågor till ärkebiskopen

Påskvänner!

FRÅGOR TILL ÄRKEBISKOPEN

Ger Jesus en sannare bild av Gud än Muhammed ger? (Tipspromenadfråga eller en fråga om liv och död för miljarder människor?). Jag kommer ihåg att alla ärkebiskopskandidater i Gottsunda 2013 svävade betänkligt på målet här (t o m Ragnar Persenius som först sa ja men sedan även nej). Vad säger du?

Muhammed trodde i alla fall på jungfrufödelsen och på att Jesus verkligen ska komma tillbaka för att döma levande och döda. Inget av detta tror din föregångare K G Hammar på – jungfrufödelse är ett rent teologiskt begrepp för honom (”vad är en teologisk jungfru?” undrade då Anders Piltz) och Jesus kommer tillbaka ”i våra hjärtan”, trots att han kan sägas ha dömts till döden, iaf ur Stora rådets synvinkel, just för sin förkunnelse om en synlig återkomst i makt och härlighet. Vad säger du?

Har Jesus i verkligheten ruttnat precis som kung David men uppstått i mer eterisk bemärkelse (som Söderblom trodde), i en rent andlig tillvaro, i lärjungarnas hjärtan eller i Kyrkan, hans kropp? Jfr Emanuel Linderholms pompösa uttalande om hur kyrkans tro står och faller med ”Jesu försoningsdöd och hans uppståndelse” (sedan märker man att han egentligen inte tror på någondera i klassisk mening). Vad säger du? (Här kommer du inte undan med "Det vet väl inte jag?").

Finns det någon som helst risk att gå förlorad eller kan vi lika frimodigt som Sven Hillert förkunna allas slutliga frälsning utan att därmed öka risken för att folk faktiskt går förlorade? (Apropå missionens 150-årsjubileum). Har för mej att Ragnar Persenius betvivlade Hitlers eviga salighet, men i övrigt verkade det ha gått väl för alla. Är våra begravningsgudstjänster, våra konfirmationer och det som återstår av vår mission numera bara en bekräftelse av att det numera inte är så nödvändigt att tro på Herren Jesus för att bli frälst? Vad säger du?

Är förbundet mellan man och kvinna inte särskilt välsignat eller väl-designat över huvud taget? Finns det någon vits med att, allt annat lika, ha en mamma? När nu även karlar och pappor kan föda barn enligt Svenska kyrkan som remissinstans iaf. Vad säger du?