Adventskalender lucka 7: Min Jesus ifrån Nasaret

Påskvänner!

Idag blir det en nattvardspsalm av Anders Carl Rutström, som idag fyller 300 år och 7 dagar (psalmen är förstås yngre). Jag har bearbetat den något, men sannerligen inte mycket. Man kan även inför avsjungandet ta del av Rutströms nattvardsundervisning.  

Tycker att Wallin gott kunde ha tagit in Rutströms psalm i psalmboken 1819 - den är ju både renlärig, formsäker (även före min bearbetning) och hjärtinnerlig. Men ytterst få pietistiska och herrnhutiska sånger fann nåd inför Wallins ögon. Därför är 1700-talet alltfort ytterst illa representerat i vår psalmbok jämfört med både föregående och efterkommande sekler. Här dock en god bönepsalm som vi kan bära med oss inför kommande nattvardsgångar:

1. Min Jesus ifrån Nasaret,
min bäste vän i evighet,
som blev för mig på korset död
och friat mig från synd och nöd!

2. Nu går jag på ditt löftesord
till nya testamentets bord.
Så full med tusende besvär
jag kommer till dig, Herre kär.

3. Du är mitt liv, min hälsas Gud,
rättfärdighetens dyra skrud,
min frihet är du, Jesus Krist,
från dödens våld och satans list.

4. Så vet jag intet annat råd
än be om nåd som idel nåd
för mig, den störste syndare,
till syndernas förlåtelse.

5. Upplys mitt mörka själahus
med nådens ord, ditt rika ljus,
som sagt och evigt säga skall
hur du har botat Adams fall.

6. Förändra allt, som inom mig
med viljan din ej passar sig.
En salig del och styrka giv
i din försonings död och liv.

7. Som du är gjord av Gud till min,
så gör mig evigt ock till din!
Du vare all min sol och dag,
din helga vilja mitt behag.

8. Välan, så träder jag nu fram
till hela världens påskalamm,
som blev för mig och världen död
men nu är livets brunn och bröd.

9. Jag tager, äter, dricker dig
och du förenar dig med mig.
Min Skapare, min Frälserman,
ej större nåd mig hända kan.

10. O vilken höjd av nåd för mig!
Min tankekraft förlorar sig.
Du, Gud och människa, skall ha
ett evigt tack. Halleluja!

Text: Anders Carl Rutström (ur Sions Nya Sånger 1778), ngt bearb.

Musik: Svensk 1697.

Adventskalender lucka 6: Lammets folk och Sions fränder

Påskvänner!

Här 300-årige A C Rutströms nog allra mest kända och (även internationellt) spridda psalm: Lammets folk och Sions fränder. Den finns, också, tillsammans med "Kom huldaste förbarmare", ännu kvar i "frikyrklighetens psalmbok", Psalmer och Sånger. Fast då med bara tre av fem strofer. Här alla:

1. Lammets folk och Sions fränder,
lilla hop av köpta får,
som till himlens arveländer
ofta törnestigar går,
Salems barn och Guds församling,
lilla skepp och klena hjord,
som i världen är en främling
och ett mål för våld och mord,

2. du dig skattar dock lycksalig
och ditt öde aldrig tungt.
Frälsaren, med nåd otalig,
är din sällhets medelpunkt.
Låt ock honom detta vara,
han allena är det värd.
Sedan är det ingen fara
med ditt liv och hädanfärd.

3. Ljuvligt månde nu oss falla
under livets träd vår lott.
Herren, Herren, allt i alla,
är vårt tempel och vårt slott.
Där har fågeln funnit näste,
svalan funnit har sitt bo,
skrämda flyktingen sitt fäste,
trötta trälen sabbatsro.

4. Tro och älska, det är saken!
Allt på kärlek kommer an.
Kärleken uppfyller lagen,
tron ej annat göra kan.
Den som tror skall salig bliva,
den som älskar livet får.
Gode Jesus, värdes giva
att din kärlek om mig rår!

5. Ja, på denna helga grunden,
nu med dig, min Gud och man,
göre Anden mig förbunden
och oss alla med varann.
Låt, som grenarna i stammen,
oss tillsammans trivas väl.
Jesus, låt i alla lammen
bli ett hjärta och en själ!  

Text: Anders Carl Rutström 1754 (33 år), v 4 1767 (46 år), ngt bearb.
Musik: Okänd

A C Rutström:

Adventskalender lucka 5: Guds Ande talar om en stad

Påskvänner! 

En av Rutströms vackraste och originellaste psalmer är den här, "Om Guds kyrka och församling", som jag tänkte kunde passa bra denna söndag, då vi firar att "Guds rike är nära". Det är alltså den i år 300-årige kyrkoherden Anders Carl Rutström som skrivit den, och jag Andreas Holmberg som bearbetat den något (inte förkortat så mycket den här gången). 

Den har, liksom många övriga psalmer av Rutström, sjungits med glädje och frimodighet, inte minst i Norrland, t ex i C O Rosenius' föräldrahem, trots att den aldrig kommit in i någon officiell psalmbok. Men Sions Nya Sånger (1 uppl 1778), som efter sin huvudförfattare även kallades Rutströms sånger, kom ut i många upplagor långt in på 1800-talet (den senaste 1964).

1. Guds Ande talar om en stad
vid himlens gräns belägen,
som livets Gud i högsta grad
av hjärtat är benägen.
Han har ju själv dess grundval lagt,
samt genom alla tider sagt
oss dit den rätta vägen.

2. Det är en evig själafröjd,
det riket se beskrivet,
än mera är den själ förnöjd
som lever i det livet.
Låt oss till Skriftens tavla gå,
att där det mönster titta på, 
som är av Anden givet.

3. Se, Sion är ett lustfyllt land,
ja, Guds utvalda boning,
är byggt av Herrens högra hand
och köpt med hans försoning.
Dess grund är Jesu död och blod,
dess murar Schilos hjältemod,
regeringsform: förskoning.

4. Guds offerlamm monarken är,
med liv i varje åder,
med samma hjärtelag, som när
han dog för oss i nåder.
Han är den Högstes ende Son,
mer härlig, vis än Salomon,
och över Sion råder.

5. Och denna stadens borgerskap,
de yngsta med de äldsta,
de blivit ut ur dödens gap
förlossade och frälsta
och heter därför syndare
samt blir som helt ovärdiga
med rätta därför hälsta.

6. Här är ett allmänt syskonband
av Herrens Ande knutet;
mot varje bud från Herrens hand,
av världens synder brutet,
står ett banér på Sions berg,
som är med livets purpurfärg
i Jesu blod begjutet.

7. Man brukar Lammets vita dräkt
och tvår sej i den brunnen
som genom alla tider räckt,
med dryck för torra munnen.
I detta Guds Jerusalem
är burskap för varenda en
av Adams rot upprunnen.

8. Här firar man i ständig fest
hur Gud har mänska blivit,
och sedan vördar man därnäst
hans död, som liv oss givit,
uppståndelse och himmelsfärd,
hans Andes verk i denna värld
och målet han beskrivit.

9. En hårsmån våge ingen präst
sej här från instruktionen!
De säge: världens syndaräfst
klarerad är av Sonen.
De både när och fjärran frid,
de säge: Gud är mot oss blid,
ja, själva nådetronen.

10. Och därav brinner dag och natt
en eld som aldrig släckes,
ty den av solens ljusa skatt
vart ögonblick uppväckes,
den helga lågan heter tron,
som ock är landets religion
och Gud allena täckes.

11. Av denna eld en värme går,
som över allt sej breder,
den heter kärlek och består
i Jesu egna seder,
den åstadkommer frid och fröjd,
den gör varenda själ förnöjd,
en himmel dem bereder.

12. Det är ett saligt tidsfördriv
för kroppen och för själen.
I barnafrihets äkta liv
sej gläder frälsta trälen,
som har var dag en bröllopsdag
och inte fruktar för Guds lag
men undflyr otrosgrälen.

13. Till denna stad, till detta folk
sej världens ändar vänder.
Den helge Ande, nådens tolk,
dem budskap därom sänder.
Då kommer hedningarnas makt
och kungar byter bort sin prakt
i himlens arveländer.

14. Men detta folk av världens hot
kan stundom svårt förtryckas,
står vakande på rörlig fot
och väntar hädanryckas
från sommarskön men stormig strand
hem till sitt rätta fosterland,
där skall det bättre lyckas.

15. Fast under tiden är man nöjd
och sjunger mer än klagar;
med himmelsk glädje, evig fröjd,
de möter sina dagar,
de andar, som har kommit så
att i förbund med Herren stå
inunder nådens lagar!

16. O Jesus Krist, vår högsta tröst,
all nåds och godhets källa:
du har ju hela världen löst,
låt Anden din beställa,
att ditt utgjutna helga blod
hos många som emot dej stod
som lösen helt får gälla.

Efs julkampanj

Påskvänner!

Ni glömmer väl inte Efs' julkampanj "Nu tändas tusen juleljus"?

Adventskalender lucka 4: Vem är en sådan Gud som vår

Påsk- och adventsvänner! 

Här följer den idag nog mest sjungna Rutström-psalmen, som i original, i Sions Nya Sånger, började "En punkt i evighetens längd", men som i Ahnfelts sånger, där den hade nummer 2, fick sitt nuvarande anslag, hämtat från profeten Mika.

1. Vem är en sådan Gud som vår?
Var finner man hans like?
Hur hög och underbar han står
mitt i sitt allmaktsrike,
när han med kraften i sitt ord
har skapat himmel, hav och jord,
ja, allt som rörs och lever!

2. Och detta Herrens storverk var
fullkomligt, gott och härligt,
men ack, en dag av lögnens far
det skövlades förfärligt!
Då blev det ont, som förr var gott,
och genom Adams fall och brott
har världen syndig blivit.

3. Men vi behöver ej förgås,
ty Gud är mänska bliven
och i hans liv och död för oss
är evig lösen given.
"Fullbordat", ropte han till slut:
så strök han hela skulden ut.
Den detta tror är salig.

4. Ja, salig såsom Adam själv
och lika ren som Eva
han tvagen är i nådens älv
och får i Kristus leva.
Så har han en befriad själ
till skänks av sin Immanuel,
sin Skapare och frände.

5. Så sjunge den som salig är
och glad i tron kan sjunga,
så sjunge hela himlens här
och varje mänskotunga
dig, Jesus, evigt lov och pris,
att du på så fullkomligt vis
från döden oss har frälsat!

Adventskalender lucka 3: Ur stoftet blev i Herrens hand en livets källa väckt

Påsk- och adventsvänner! 

Här en lätt bearbetad och kraftigt förkortad psalm av 300-årige prästen, poeten och politikern Anders Carl Rutström. Den går bra att sjunga på Artur Eriksons melodi till Kämpe Gleerups psalm "Så helt förlåter Gud" - en sång som Rutström f ö skulle ha älskat.

 

1. Ur stoftet blev, i Herrens hand,
en livets källa väckt, 
vars ådra sej till alla land 
har droppvis delt och sträckt 
och många tusen ådror sett, 
ja, strömmar än båd´ vitt och brett 
//: och gett oss kropp och själ :// 

2. Jag tänker på det ögonblick, 
ett skäl till fröjd och hopp, 
då jag i moderlivet fick 
en mänsklig själ och kropp. 
Ty då blev verkställt Guds beslut. 
Det var för mig en stor minut 
//: då jag fick kropp och själ :// 

3. Blev stoftet så i Skaparns hand 
förvandlat snart och väl, 
hur mycket mer än stoft och sand 
är nu min kropp och själ, 
sen Faderns kärleks överflöd 
och ende Sonens blod och död 
//: satt värde på min själ :// 

4. Min kropp och själ var aldrig min,
Gud har mej skapt och köpt. 
O Herre, vare jag då din, 
så visst som jag är döpt. 
Så visst som du var död för mej, 
så överlämnar jag åt dej 
//: min ande, kropp och själ :// 

5. O Herre, är det ditt beslut 
att evangelium 
till alla folk ska föras ut, 
så låt mej ej bli stum, 
men skänk mej glädje, kraft och mod 
för dej att offra liv och blod, 
//: ja, offra kropp och själ :// 

6. Pris, ära, lov, halleluja 
och starkhet, Gud, vår Gud! 
Av mun och hjärta må du ta 
ett lovets offer nu! 
Jag tackar dej, min Fader god 
för Andens pant och Jesu blod 
//: och för min kropp och själ ://

Allan Törnberg in memoriam

Påsk- och adventsvänner!

Måste bara innan jag åker med min son till trafikskolan få dela med mej av en liten helgonberättelse, med både Hebréerbrevet 13:7 (om EFS igår) och följande vers 13:8 (om EFS idag) i åtanke:

Just idag för 65 år sedan, den 2 december 1956, avled pastor Allan Törnberg från Sundsvall, andrepastor i Stockholms Filadelfiaförsamling, just efter en avslutad mötesserie i Falun - i sviterna av en malaria som han drabbats av under en resa i Brasilien två år tidigare, och som allvarligt nedsatt hans hjärtfunktion. Han var född 1907 och hade alltså ännu inte fyllt 50 år.

Den 2 december var det året Första söndagen i advent, och vid avslutningsmötet, då han höll sin tredje predikan för dagen, sa han under tårar: "Om detta skulle vara min sista dag på jorden, har jag ändå tre gånger fått vittna om Jesus." Strax före sin predikan hade han med djup rörelse sagt till pastor loci: "Karl-Erik [Heinerborg], jag lever inte länge till." 

Predikan, som alltså blev hans sista, handlade om hur Jesus kallade sina första lärjungar (Joh 1). Den sista punkten i predikan var att Jesus en dag kallar sina lärjungar till sin eviga härlighet. Törnberg sa att han hade en känsla av att det för någon var det sista mötet, och det blev ju så för honom själv. (Källa: "En minnesbok om Allan Törnberg", Förlaget Filadelfia 1957)

Törnberg var sedan unga år gift med Elsa Hök från Bollnäs. Hans mest kända sånger är nog "Gud är trofast" och "Säg, känner du det underbara namnet" (SvPs 30 resp 47). Även annars gjorde han i allmänhet både text och melodi till sina sånger. Här följer hans svanesång, som han sjöng på avslutningsmötet i Falun och som hans dotter Barbro sjöng på hans begravning i Stockholm precis en vecka senare.  

Adventskalender lucka 2: Fördolde Gud och ursprungskälla

Påsk- och adventsvänner!I sången Fördolde Gud och ursprungskälla (med samma melodi som "Så hav nu själ ett muntert sinne" av J P Aschan, som också står i Sions Nya Sånger, jfr Thure Byströms fina insjungning nedan) skriver Anders Carl Rutström engagerat och lite humoristiskt om det som brukar kallas "Guds försyn" och vårt förhållningssätt till livets växlingar. "Men händer det att allt går till / så väl och vackert som oss lyster, / då är vi nöjda och förtröstar på dig så mycket som vi vill." Precis! (Sången är liksom föregående något bearbetad av undertecknad).

 

1. Fördolde Gud och ursprungskälla 

till allt i himmel och på jord, 

vi ser dig styra än och ställa 

med makten i ditt blotta ord. 

Men outgrundlig är din sed: 

än måste allt din vilja följa, 

och än tycks du din allmakt dölja 

- du vänder allting upp och ned. 

2. Ett obegripligt kungavälde 

din allmaktshand på jorden för. 

Men vi blev häpnast, när det gällde 

vad här med dina barn du gör, 

då vi med undran skåda fått, 

hur du gudomligt oss ledsagar. 

Att det är bäst, vad dig behagar, 

vi först i efterhand förstått. 

3. När något vidrigt sig tilldrager 

och hotar med förskräckligt slut, 

strax det all ro ifrån oss tager, 

ty vi kan ej se vägen ut. 

Men händer det att allt går till 

så väl och vackert som oss lyster, 

då är vi nöjda och förtröstar 

på dig så mycket som vi vill. 

4. Ett tålamod förutan ände, 

Förbarmare, med oss du har. 

Vi felar utan återvändo, 

men du förblir dock den du var. 

Din nåd och tuktan är ju ett. 

Fast de så helt olika smakar, 

så har du, när vi ser tillbaka, 

ment lika väl med ljuvt och lett. 

5. Vår käre Far, vårt allt i alla, 

du är densamme alla dar. 

Inför din tron ska nederfalla 

allt det som liv och anda har. 

Men i din hand är redan nu, 

då vi ska ta dig helt på orden, 

all makt i himlen och på jorden. 

För evigt prisad vare du!

Adventskalender lucka 1: Om själens sanna omvändelse

Påskvänner!

Här den längsta sång jag vet, lätt bearbetad av undertecknad (resten av adventskalenderns sånger blir alltså kortare). Lulepojken A C Rutströms (300 år i går) sånger sjungs knappt längre (kanske förståeligt :-) men har haft enorm betydelse för både Rosenius och den evangeliska väckelsen i stort, inte minst på den tiden som ungdomar kunde "dygna" med sångböcker i hand.

Allas erfarenheter av omvändelsen är inte lika och det vore fel att göra alla moment i just Rutströms "obligatoriska". Ändå återspeglar mycket i sången den "nådens ordning" Guds Ande nog behöver låta oss erfara om Jesus ska bli verkligt stor för vårt hjärta. Än som i "gången tid".

Förstå mej rätt: vi behöver inte evangelisera med hjälp av just Rutströms sånger! Ändå tror jag att både Ambrosius, Luther, Rutström och Sandell kan tjäna både som inspiration och korrektiv till en alltför "blodlös" kristen psalmdiktning. Det finns något här som även Efs idag behöver ta vara på.

ANDERS CARL RUTSTRÖM 300 ÅR

OM SJÄLENS SANNA OMVÄNDELSE

1. I Lammets död och smärta
består mitt nådaval,
i hans uppstungna hjärta
och i hans själakval
jag anser mig intagen,
förlossad, friköpt nog
och detta på den dagen 
då han på korset dog.

2. Alltsedan dess jag varit
hans arv och egendom,
fast jag har vilse farit
och föga brytt mig om
den väg jag månde vandra,
om den till livet drog,
ell´ om, med många andra,
jag dödde när jag dog.

3. Så flöt min halva levnad
mig som en ström förbi,
jag fann en usel trevnad
i syndens slaveri.
Jag hissnar, när jag minnes
ett så osaligt liv,
hur jag var nöjd till sinnes
i dödens tidsfördriv.

4. Men mitt i döden sänder
den Evige mig bud,
och mitt i dödens länder
jag flydde bort från Gud.
Jag såg att jag var naken,
ja, spetälsk, stum och döv,
men gick att hjälpa saken
med Adams fikonlöv.

5. Först ut i Moses öken,
där jag min tid förnött
och mig i otrons töcken
på bördan burit trött.
Så fort som jag där hunnit
med många tunga fjät,
så fort har satan spunnit
ett konstigare nät.

6. Den usla tid jag lydde
naturens vilda lag,
jag mej det minsta brydde
om Gud och hans behag.
Sen, väckt ifrån de döda,
tog jag gestalt av träl
och had´ med mycken möda
så när förgjort min själ.

7. Jag ville Gud åkalla,
till nådastolen gå,
när jag ej månde falla
en vecka eller två.
När hjärtat hade känning
av nådens kraft och ljud,
då var min lösepenning
fullt giltig inför Gud.

8. Men var min själ oriktig,
kall eller spridd omkring,
var nåden mindre viktig
och blodet ingenting.
Så for jag fram i villa,
utmattad som en träl,
och mådde ständigt illa
med en förtvivlad själ.

9. Jag kände i min anda
och i mitt kötts begär
de laster allehanda
som ej kan nämnas här.
Jag sökte dem att dämpa,
men livet var förkvavt,
jag hade ej lärt kämpa
i Jesu Kristi kraft.

10. Mitt hjärta var en bölja
som i ett stormigt hav
måst alla väder följa
och rädas gå i kvav.
Av allt det som jag trodde
var intetdera visst,
ty i min anda grodde
förtvivlan, dom och brist.

11. Jag talte nog om trona,
om nådens rika älv.
Jag ropte: "Herre, skona!"
men litte på mig själv.
När jag ej något kände
som sargade mitt bröst,
var det i mitt elände
för mig en hemlig tröst.

12. Mitt hjärta höll för ringa
att Jesus för mej dött,
mot det att kunna tvinga
till helgelse mitt kött.
Att Gud för hela världen
en härlig seger vann,
det såg jag allt i flärden
med mindre aktning an.

13. Men helig bli och salig
var kedjan av mitt liv,
fast under en otalig
naturens bång och kiv.
Ett "Bättra eder!" hördes
igenom märg och ben,
men byggnaden uppfördes
förutan hörnesten.

14. Jag fann för gott att mena,
att Jesu död och blod
blott var för fromma, rena
en helig reningsflod,
men ej för de gudlösa,
som var just så som jag,
det vor´ att nåden slösa
till köttets välbehag.

15. Om allt som var fullbordat
i Jesu blod och svett,
blev även ömkligt ordat,
som vore det väl skett,
men den som ej kund´ fatta
helt riktigt denna tröst,
den vore till att skatta
som aldrig återlöst.

16. Jag sökte saken göra
i Herrens ögon god
och själen min framföra
med tungt och sargat mod;
men aldrig blev tillfyllest
utgråtet vid hans dörr,
och intet hopp om hyllest
gavs mej till Jesus förr.

17. Mitt hjärta stundom kände
av nåd sig genomträngt,
strax trodde jag nu hände
vad jag så länge tänkt:
nu är jag ren och riktig
samt helig överallt
och aldrig mera pliktig
fördärvs och synds gevalt.

18. Knappt var en dag förliden,
jag hade ingen tro,
var strödd, från grunden vriden
och utan samvetsro,
ty frukterna ej priste
den telning hos mig grott
och nogsamt mig beviste
att jag ej hade trott.

19. Jag läst vad Anden skrivit,
men tydde själv det ut,
och vad till livs var givet
blev mej ett dödsbeslut,
ty täckelset det hängde
för mina ögons hus
och Jesus utestängde,
all världens sol och ljus.

20. Än jag mej själv förvitte
och gick mot Gud i krig,
än lika orätt litte
på nåden inom mig,
än ville mig omvända
och gilla Guds förbund,
än hävde överända
den enda livets grund.

21. Jag ville ej medgiva
att Gud var re´n försont,
men att han skulle bliva
när jag ej gjorde ont,
när jag blev sönderkrossad
av lagens dunderslag
samt hel och hållen lossad
från syndens våld och lag.

22. Att Jesus för mig dödde
och allt däri bestod,
att nådens källa flödde
långt mer än syndens flod
för syndare orena,
det stötte mitt förnuft,
fastän det helga ena
bort bli på stunden ljuvt.

23. Så mycket jag förmådde
med tusende besvär
jag gjorde: synden rådde
och allt var lika här.
Sist gav jag mig förlorad
och tänkte i min nöd:
jag kanske är utkorad
av Gud till evig död.

24. Ack, vilken irrig lära,
det största raseri,
att Jesus till vanära
gå nådens tron förbi,
att hata och förkasta
hans evangelium
och helt onödigt hasta
till mörkrets pinorum!

25. Så har jag gått och mördat
min själ, min arma själ,
och nådens ord vanvördat
i teologiskt gräl.
Betänker jag min våda
så blygs jag för mitt grus,
men Gud, som vill benåda,
mig tagit till sitt ljus.

26. Om jag än genomträngde
all annan religion,
mig otron utestängde
ifrån Guds nådatron,
där nåden blott är given
i fridens stora råd
och livets dom är skriven
på nåd, av idel nåd.

27. Se, detta är det främsta
som Gud förkunnat först,
det helga och förnämsta,
av alla saker störst:
apostlar och profeters
båd´ grund- och hörnesten,
ja, alla evigheters
och härlighetens sken.

28. Att tro att blodets värde
ej gäller inför Gud
för dem som satan snärde
i syndens band och bud,
det är, fastän det klingar,
tvärt mot den Helga Skrift,
och själen mordiskt tvingar
likt giftigaste gift.

29. Visst gäller det för alla,
ja, för Guds helga tron.
Dess värde kan ej falla,
men innebär pardon
för onda och för fromma;
men den det ej antar
vill ej till bröllops komma
fastän han bjuden var.

30. Guds Lamm blir ock beskrivet
blott såsom lärare
och som av Fadern givet
till bara helgelse.
Helt annat lär oss Paulus
i de korinters brev,
men du, ännu en Saulus,
besinna vad han skrev!

31. En annan Jesus målar
som Faderns kärleks pris,
blott såsom mildhets strålar
samt kärlekens bevis,
men Kristus är utgiven
och dödad för vår skull,
ja, vreden stillad bliven
när han av sår var full.

32. Så kan de fromt förvandla
det dyra fridens råd,
vid nådastolen handla
med usel dygd om nåd.
Den fromhet är avgudisk
som övas utan tron,
fördärvad mer än judisk
och hednisk religion.

33. Gud har ej öst sin vrede
på Adams fallna släkt
sen Sonen stigit neder
och tagit an vår dräkt
och villigt på sig tagit
vad människorna gjort
och allt det straffet dragit
som de har draga bort.

34. Men Lammet är ock slaktat
ifrån begynnelsen
och Adams släkte aktat
samt utvalt långt förrän
all världens grundval lades,
i Jesus Kristus, då
vår sak re´n förehades
och blev beslutad så.

35. Och sedan Gud så sonat
all världens brottslighet,
har han ock henne skonat
för sin rättfärdighet
och kan ej kräva tvenne
betalningar för skuld,
sen han en gång för henne
med blod betalte fullt.

36. Så är då Jesu lydnad 
vår enda sällhets stöd,
hans lidande vår prydnad
som står i liv och död.
Hans kärlek ej fördränkes
av Adams syndaflod,
men den som tror nedsänkes
och renas i hans blod.

37. Om blodet ej klarerat
vår hela skuld för Gud,
om lagen fordrat mera,
om Jesu marterskrud
ej vredens böljor stannat
för alla syndare,
så vor´ hans död ej annat
än ren förgängelse.

38. Vad vore då naturen?
Till skövlings evigt såld.
De döda kreaturen?
I dödens grymma våld,
som själva ej förmådde
sig åter liv att ge,
ty döden evigt rådde
på dem som syndare.

39. Nej, alla Herrars Herre,
vars starka allmaktshand
har skapat större, smärre,
ja, världar mång´ som sand,
om dem ock nådigt lagat
i många tusen år,
han är den som behagat
att dö för sina får.

40. Månn du då ej bör skämmas
som så misströsta kan,
och låter dig så skrämmas,
som han ej varit man
att skulden din betala?
Vad gör du, arma själ?
Kom, låt dig då hugsvala,
här är Immanuel!

41. Kom, tro vad Anden skrivit
i evighet är sant,
att Jesus satte livet
för livet vårt i pant,
att inte längre spordes
i Gud ett vredesmod
när vi rättfärdiggjordes
i Jesu Kristi blod,

42. att synden är borttagen,
missgärningen försont,
att på den stora dagen
blev hela världen skont,
att helga hälsobrunnen
är grävd i Jesu sår
och full förlossning funnen
för alla världens år,

43. att Gud, för Jesu pina,
har hela världen kär,
att Adams synd med dina
i djupet nersänkt är,
att Herren har ett hjärta
som brinner inom sig
av evig kärlekssmärta,
att ej förlora dig.

44. Så läses helga skrifter,
så lyder Andens ord,
där frälsningens bedrifter
kungöres för vår jord.
Jag tror som orden lyder
och vet att Herren vill
att de just så betyder
och varken av ell´ till.

45. En själ som detta hörde
med all uppmärksamhet,
samt därmed ock jämförde
allt vad hon med sig vet,
i Jesu marterspegel
blir varse sin merit
inunder dödens prägel
och lagens stränga nit.

46. All synd, all dom tillfyllest
hon känner i sin nöd.
All nåd, allt liv, all hyllest
hon ser i Jesu död.
Hon tager vad han giver,
av nåden böjd och rörd,
så går det när man bliver
till livs från döden förd.

47. Men ett är det att vara
i Jesus återlöst,
ett annat att erfara 
i själen denna tröst,
ty händer ej det sista,
står dock det första fast;
man står på dödens lista
med Jesu blod till last.

48. Märk, tron är utav nåden,
men nåden ej av tron:
först bringas himlabåden
om nåd till var person,
men sedan följer vakna,
upplysas, böjas, ja,
all egen kraft att sakna
och blott för intet ta.

49. Det ena Jesus gjorde,
och det är en gång gjort,
i himlen och på jorden
har det ock blivit sport,
det andra skall nu hända,
det gör hans Ande, märk!
det är att oss omvända
och verka Andens verk.

50. Kan detta ske ell´ icke,
är nåden given dock,
om vi oss därtill skickar
så har vi gåvan ock,
men vill vi den förskjuta
är gåvan likväl till.
Vill du ej livet njuta,
så dö då - som du vill.

51. Du dör, men ej behöver
att dö, ty du är köpt.
Guds Ande du bedrövar,
helst du var även döpt.
Du ställer dig helt farligt
i osäll själsgestalt,
sen dör du oförsvarligt
och har förlorat allt.

52. Att nåden oss förvärva,
se, det har Jesus gjort,
samt rättighet att ärva,
och öppnat livets port
för hela mänskosläktet,
se, det är redan gjort,
ja, han har krossat häktet
som visst är mer än stort.

53. Men vad som nu bör göras
är att ta nåden an
och nu sig låta föras 
som bruden till sin man,
att sig hans rätt ikläda,
fast fattig och ej värd,
i tron till arvet träda,
av nåd därtill beskärd.

54. Här finns det tusen tröster,
som vem som vill får ha:
oss alla återlöste
vår Gud på Golgata.
Den detta tror, den bliver
båd´ salig, helig, böjd
och går med munter iver
i liv och död förnöjd.

55. Ja, den som tror han gläder
båd´ Gud och himlens här,
i Lammets vita kläder
han härligt skrudad är.
Men den vars otro övar
mot Jesus avigt mod,
Guds Ande själv bedrövar
och ratar Jesu blod.

56. Han så frivilligt skiljes
från nådavalets ord,
gör satan själv till viljes,
det största själamord
på anden sin den dyra,
det sista syndafall
begår han i sin yra,
det evigt ångras skall.

57. Men den på blodet vilar
har ständigt sol och dag,
står fri för skott och pilar,
för otro, synd och lag,
ty allt vad han bör göra
har Jesus redan gjort
och vill sitt verk utföra
i själen hans alltfort.

58. Var dag nu själen röner
mer nåd, mer tro, mer kraft,
mer lust till lov och böner,
mer liv av livets saft,
mer ljus, mer klarhet, styrka
hon får nu tusenfalt,
att Gud i Kristus dyrka,
ja, helgas över allt.

59. Dock, detta är ej grunden
som hon nu vilar på,
nej, som i första stunden
hon nåd av nåd månd´ få,
så vill hon nu ock njuta
förlåtelse av nåd,
samt liv och räkning sluta
i kraft av fridens råd.

60. Utfattig hon sig kände
i livets första punkt,
när Anden henne sände
ett hjärta svårt och tungt,
men mer och mer hon finner
sitt djupa syndafall,
ju närmare hon hinner
till Jesu fotapall.

61. Den själen står på grunden
som på ett hälleberg,
skall ej i sista stunden
för döden skifta färg,
dess liv är Jesus känna,
vill mer dock känna´n än,
dess levnads lag är denna:
en Guds och mänskors vän.

62. Se, den kan ledigt kämpa
båd´ in- och utom sig,
samt syndens gnistor dämpa
och föra Andens krig
mot själva Leviatan
och hela mörkrets makt,
ty Jesus har ju Satan
i döden nederlagt.

63. Se, den kan sjunga, prisa,
tillbedja Herren Gud,
sig för hans ansikt´ visa
i Lammets bröllopsskrud,
samt utav hela världen
var timme avsked ta
och göra sista färden
förnöjd. Halleluja!

64. Guds Ande, mig bevara
från all min egen tröst,
och lär mig vörda bara
att jag är återlöst,
det dyra ordet höra
till all min själafröjd;
se, det skall evigt göra
min ande i mig nöjd.

65. Är det Guds blod som strömmat
till alla själars väl,
vi må oss högt berömma,
vem har väl mera skäl
än Adams fallna släkte,
som blott för Gud består
i vita silkesdräkter
som vi i blodet får?

66. Ack, ville varje tunga
om det som Jesus gjort
predika, tala, sjunga,
så nåddes målet fort.
Ni herdar, troget ropa
i Andens höga värv,
så att vi allihopa
må räddas från fördärv!

67. Nu kom, ni mänskor alla
till nådastolen fram!
Bland oss låt evigt skalla:
Halleluja, Guds Lamm!
Ha evigt pris och heder 
av dina köpta får!
Så glädjen ut sig breder:
Guds salighet är vår!

Inför det nya kyrkoåret

Påsk- och adventsvänner!

Imorgon infaller sista dagen på det gamla kyrkoåret. Men imorgon kväll börjar också det nya! Och under några veckor före jul får vi sjunga våra många kära adventspsalmer, gamla som nya.

I min barndom sjöngs alltid Bengt-Göran Skölds underbart vackra melodi till Edvard Evers´ psalm från 1914, När vintermörkret kring oss står (hör nedan), av kyrkokören i Nederluleå kyrka (alias Gammelstads kyrka, som i år är aktuell genom Julkalendern i Svt). 

Gott slut på det gamla kyrkoåret - och Gott Nytt! Må det bli ett nådens år för oss alla.