Påskvänner!
Jag tror att förre metodistpastorn Thomas Söderhjelms öppna brev till John Wesley kan vara av intresse även för oss EFS-are (som ju har åtminstone en av våra rötter i metodismen via George Scott).
Och missionsbiskopen Roland Gustavssons bloggpost O vilka under helgonen äro kan väl också vara tänkvärd så här i helgonförklaringstider...
O vilka under helgonen äro,
äro så saliga, sucka så tungt,
äro så höga, se det så föga,
äro i borgen, men sällan ha lugnt.
tisdag 7 juni 2016
måndag 6 juni 2016
Petrus´ äventyr från pingstdagen
Påskvänner!
Om ca två timmar blir det bibelstudium ute på Brogården. Petrus del 2 kan man kalla det. Eller "Petrus äventyr från pingstdagen" som det stod i församlingens veckoprogram. Det handlar alltså inte om Lewi Pethrus (se föregående blogginlägg) eller om "Petrus äventyr på ärtsoppsdagen" som högläsningsboken i lågstadiet (av Mio Martinell) hette. Utan om Sankte Per själv.
Förra gången - uppstarten! - gav Sigrid oss en proffsig genomgång av biografiska och geografiska data kring Petrus. Och vi samtalade om vad vi genom söndagsskola och predikningar faktiskt kunde om Petrus sedan tidigare. Man kan nog säga att Apostlagärningarnas Petrus är aningen mindre bekant än evangeliernas Petrus, så ikväll ska vi framför allt läsa just ur Apostlagärningarna. Tänkte jag. Men det beror ju också på vad övriga tycker. Alla är välkomna att möta Petrus och ff a hans Mästare!
Apostlarna satt i Jerusalem
och väntade Herrens timma,
då liksom en stormvind han kom till dem,
som dån de hans röst fick förnimma.
Då sågs där tungor av eld och glöd,
de flög Guds vänner i munnen,
på olika modersmål ordet nu ljöd,
fast ett och detsamma i grunden.
Om ca två timmar blir det bibelstudium ute på Brogården. Petrus del 2 kan man kalla det. Eller "Petrus äventyr från pingstdagen" som det stod i församlingens veckoprogram. Det handlar alltså inte om Lewi Pethrus (se föregående blogginlägg) eller om "Petrus äventyr på ärtsoppsdagen" som högläsningsboken i lågstadiet (av Mio Martinell) hette. Utan om Sankte Per själv.
Förra gången - uppstarten! - gav Sigrid oss en proffsig genomgång av biografiska och geografiska data kring Petrus. Och vi samtalade om vad vi genom söndagsskola och predikningar faktiskt kunde om Petrus sedan tidigare. Man kan nog säga att Apostlagärningarnas Petrus är aningen mindre bekant än evangeliernas Petrus, så ikväll ska vi framför allt läsa just ur Apostlagärningarna. Tänkte jag. Men det beror ju också på vad övriga tycker. Alla är välkomna att möta Petrus och ff a hans Mästare!
Apostlarna satt i Jerusalem
och väntade Herrens timma,
då liksom en stormvind han kom till dem,
som dån de hans röst fick förnimma.
Då sågs där tungor av eld och glöd,
de flög Guds vänner i munnen,
på olika modersmål ordet nu ljöd,
fast ett och detsamma i grunden.
söndag 5 juni 2016
tisdag 31 maj 2016
Bra skrivet, Linda!
Linda Alexandersson skriver bra om dop av asylsökande. Det ligger i linje med vår tidigare "hjälppräst" Bernth Alexandersson (ej släkt vad jag vet) och vår församlings policy.
Och med missionsbefallningen. Och med temat för i söndags.
Dopets nåd mej ger i tiden
stöd och fäste för min tro,
skänker hopp att efter striden
i Guds himmel finna ro.
Och med missionsbefallningen. Och med temat för i söndags.
Dopets nåd mej ger i tiden
stöd och fäste för min tro,
skänker hopp att efter striden
i Guds himmel finna ro.
Grattis David "Pastor Castor" och Anna-Klara!
Nu har de tu blivit ett - en får gratulera!
Och sjunga med vår förste ärkebiskop efter reformationen, Laurentius Petri Nericius:
Bedjom nu så innerlig
för detta hjonepar,
att Gud är deras beskärmare
både nätter och dar,
så att de må undfly
djävulens falska list
och få en evig glädje
med Herren Jesus Krist!
Halleluja! Halleluja! Halleluja!
Och sjunga med vår förste ärkebiskop efter reformationen, Laurentius Petri Nericius:
Bedjom nu så innerlig
för detta hjonepar,
att Gud är deras beskärmare
både nätter och dar,
så att de må undfly
djävulens falska list
och få en evig glädje
med Herren Jesus Krist!
Halleluja! Halleluja! Halleluja!
måndag 30 maj 2016
Biskopliga väckelserop
Påskvänner!
Biskop de facto Bosse Brander tar åter till orda. Han har haft en ganska lågmäld profil genom åren, men nu säger han öppet det många fler borde säga. En eloge också till Ragnar Persenius i denna sak.
Se, Fadern själv av evighet
sin Son, sin avbild, födde,
som, oss till liv och salighet,
på jorden led och blödde.
Och Anden sedan evig tid
går ut från dessa båda.
Gud give oss sin nåd och frid,
att vi må honom skåda
i evig klarhet. Amen.
Biskop de facto Bosse Brander tar åter till orda. Han har haft en ganska lågmäld profil genom åren, men nu säger han öppet det många fler borde säga. En eloge också till Ragnar Persenius i denna sak.
Se, Fadern själv av evighet
sin Son, sin avbild, födde,
som, oss till liv och salighet,
på jorden led och blödde.
Och Anden sedan evig tid
går ut från dessa båda.
Gud give oss sin nåd och frid,
att vi må honom skåda
i evig klarhet. Amen.
onsdag 25 maj 2016
Brogårdsprogrammet sommaren 2016
Påskvänner!
Brogårdsprogrammet sommaren 2016 ser ut så här.
Välkomna allihop (påskvänner eller inte)!
Hälsningar med Nathan Söderbloms precis 100-åriga sommarmelodi:
Brogårdsprogrammet sommaren 2016 ser ut så här.
Välkomna allihop (påskvänner eller inte)!
Hälsningar med Nathan Söderbloms precis 100-åriga sommarmelodi:
måndag 23 maj 2016
Gott Nytt År, Olof E!
Påskvänner!
Nu är visst också förre SALT-generalen inne på sitt femte decennium! Igår på Missionsdagen fyllde Olof Edsinger 40 bast (intervjuad i Dagen för er som har denna utmärkta tidning).
En 70-talist ber att få gratulera en annan med en strof ur psalmbokens nr 40:
Kristus lever - där han går
blommar evighetens vår.
Jublande förnimmer vi:
undrens tid är ej förbi!
Nu är visst också förre SALT-generalen inne på sitt femte decennium! Igår på Missionsdagen fyllde Olof Edsinger 40 bast (intervjuad i Dagen för er som har denna utmärkta tidning).
En 70-talist ber att få gratulera en annan med en strof ur psalmbokens nr 40:
Kristus lever - där han går
blommar evighetens vår.
Jublande förnimmer vi:
undrens tid är ej förbi!
söndag 22 maj 2016
Varför vi inte längre har så många missionärer
Påskvänner!
Så här med anledning av Trefaldighetsdagens evangelium måste jag få rekommendera EFS:s utomordentliga bildsvit från 150 år av "yttre mission". Den ger anledning till stor ödmjukhet och stor tacksamhet. "De som sår under tårar ska få skörda med jubel".
Bifogad statistik ger också anledning till en del reflektioner. Det är påtagligt hur långvarigt och mödosamt arbete, inemot 100 år, plötsligt under 60- och 70-talen ger en explosionsartad tillväxt med miljontals döpta medlemmar i Etiopien (ännu tidigare i Tanzania!) - men inte i t.ex. Eritrea eller det mycket folkrikare Indien, där våra systerkyrkor fortfarande får räkna medlemmar i 10 000-tal. Och hur denna tillväxt snart följs av en stor nedgång i antalet EFS-missionärer (som större delen av 1900-talet legat på strax över eller under 100 personer).
Antalet kulminerar under min barndom på 70-talet (nästan 150!) men minskar sedan enormt på 80-talet. Idag har vi inte just fler än våra söndagsskolbarn med sina söndagliga 10-öringar själva försörjde under 1950-talet (något eller några tiotal).
Vilka är egentligen orsakerna till nedgången i utsända missionärer från Sverige?
* Dels har ju EFS självt minskat betydligt på några årtionden, typ halverats, vilket föranlett åtskilliga diskussioner på årskonferensen om vi inte måste prioritera återevangelisering av Sverige för att få underlag för "yttre mission".
* Dels har det kanske, trots islams tillväxt (eller ateismens), insmugit sej en känsla av att världen nu är "färdigevangeliserad"? Eller att det i varje fall, om nu mission faktiskt fortfarande behövs, är våra systerkyrkors "tur" att dra lasset, att vi liksom har gjort vårt när åtminstone de i Tanzania och Etiopien blivit så "stora"?
* Eller handlar det om avsaknad av det fysiska mod som både män och kvinnor på 1860- och 70-talen visade, när de trots full vetskap om att missionärerna dog som flugor av sjukdomar eller dråp frivilligt gav sej ut för att "fylla luckorna i leden"?
* Eller är vi inte lika övertygade som de om att det faktiskt är så viktigt att alla får höra om Jesus, att någon t.o.m. bör försöka nå med evangeliet även till fullkomligt livsfarliga länder?
Jag vet inte. Jag vet inte. Själv har jag nog varken det fysiska eller psykiska modet eller någon missionärskallelse. Till berättelsen om martyren Per Eric Lager förmedlad av hans Bengta (Benedikta) kan fogas berättelsen om pionjären Lars Johan Lange, som trots lång utbildning i Basel inte stod ut i Ostafrika utan återvände till Sverige efter bara något år, försvagad av sjukdom (troligen malaria) och blev vanlig präst i Pjätteryd. Föga heroiskt kan tyckas, men missionsvänner på hemmaplan behövdes ju också, jämför Peter Fjellstedt, föga framgångsrik som missionär i muslimska länder (hur många har egentligen lyckats med det?) men fullkomligt lysande som insamlare och inspiratör.
Och ändå måste några ut. Några måste gå i bräschen, även om de, likt många som ville evangelisera våra folk här i Norden, skulle få lida martyrdöden.
Så här med anledning av Trefaldighetsdagens evangelium måste jag få rekommendera EFS:s utomordentliga bildsvit från 150 år av "yttre mission". Den ger anledning till stor ödmjukhet och stor tacksamhet. "De som sår under tårar ska få skörda med jubel".
Bifogad statistik ger också anledning till en del reflektioner. Det är påtagligt hur långvarigt och mödosamt arbete, inemot 100 år, plötsligt under 60- och 70-talen ger en explosionsartad tillväxt med miljontals döpta medlemmar i Etiopien (ännu tidigare i Tanzania!) - men inte i t.ex. Eritrea eller det mycket folkrikare Indien, där våra systerkyrkor fortfarande får räkna medlemmar i 10 000-tal. Och hur denna tillväxt snart följs av en stor nedgång i antalet EFS-missionärer (som större delen av 1900-talet legat på strax över eller under 100 personer).
Antalet kulminerar under min barndom på 70-talet (nästan 150!) men minskar sedan enormt på 80-talet. Idag har vi inte just fler än våra söndagsskolbarn med sina söndagliga 10-öringar själva försörjde under 1950-talet (något eller några tiotal).
Vilka är egentligen orsakerna till nedgången i utsända missionärer från Sverige?
* Dels har ju EFS självt minskat betydligt på några årtionden, typ halverats, vilket föranlett åtskilliga diskussioner på årskonferensen om vi inte måste prioritera återevangelisering av Sverige för att få underlag för "yttre mission".
* Dels har det kanske, trots islams tillväxt (eller ateismens), insmugit sej en känsla av att världen nu är "färdigevangeliserad"? Eller att det i varje fall, om nu mission faktiskt fortfarande behövs, är våra systerkyrkors "tur" att dra lasset, att vi liksom har gjort vårt när åtminstone de i Tanzania och Etiopien blivit så "stora"?
* Eller handlar det om avsaknad av det fysiska mod som både män och kvinnor på 1860- och 70-talen visade, när de trots full vetskap om att missionärerna dog som flugor av sjukdomar eller dråp frivilligt gav sej ut för att "fylla luckorna i leden"?
* Eller är vi inte lika övertygade som de om att det faktiskt är så viktigt att alla får höra om Jesus, att någon t.o.m. bör försöka nå med evangeliet även till fullkomligt livsfarliga länder?
Jag vet inte. Jag vet inte. Själv har jag nog varken det fysiska eller psykiska modet eller någon missionärskallelse. Till berättelsen om martyren Per Eric Lager förmedlad av hans Bengta (Benedikta) kan fogas berättelsen om pionjären Lars Johan Lange, som trots lång utbildning i Basel inte stod ut i Ostafrika utan återvände till Sverige efter bara något år, försvagad av sjukdom (troligen malaria) och blev vanlig präst i Pjätteryd. Föga heroiskt kan tyckas, men missionsvänner på hemmaplan behövdes ju också, jämför Peter Fjellstedt, föga framgångsrik som missionär i muslimska länder (hur många har egentligen lyckats med det?) men fullkomligt lysande som insamlare och inspiratör.
Och ändå måste några ut. Några måste gå i bräschen, även om de, likt många som ville evangelisera våra folk här i Norden, skulle få lida martyrdöden.
Heliga Trefaldighets dag eller Missionsdagen.
Påskvänner!
Har ni inte längre lust att ge pengar till en "missionsorganisation" med den här synen på Treenigheten och missionen (Svenska Kyrkans Mission är nog faktiskt nerlagd och ersatt med "internationellt arbete" i största allmänhet), så kan ni gynna EFS´ mission eller ELM:s mission istället - båda på Svenska kyrkans bekännelses grund och i samklang med missionsbefallningen.
Själv sa Jesus så här - och det är nog fortfarande det bästa kollektcirkuläret på en missionsdag:
Åt mej har givits all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar. Döp dem i Faderns, Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla allt vad jag befallt er. Och se, jag är med er alla dagar till tidens slut.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
