Påskvänner!
Glömde rapportera från fastlagsbullarna hos Christa i Vik med EFS-gruppen för tre veckor sedan. (Dom var goda!). Maken till en föreningsmedlem hade avlidit under natten, så stämningen var väl inte direkt uppsluppen. Men dock efter förhållandena glad och god. Tack, Christa!
Är f.ö. åter i EFS-bygderna vid Moälven, och ska även denna gång försöka klara Svenska kyrkans grundkurs tältande. Det är i varje fall inte lika kallt som i januari - men snön ligger kvar och t.o.m. får tillskott ovanifrån. Återkommer om grundkursen i övrigt (idag på förmiddagen var vi och hörde församlingsassistenten m.m. Rolf Forsström i Övik och sa att vi gärna hade varit kvar hela eftermiddagen också;). I morgon ska hela folkhögskolan till Solberg (vid Moälvens källor) och åka skidor!
Din skönhet som i vintern bor
du ger till oss som gåva.
måndag 9 mars 2009
Ja, vem var EGENTLIGEN Jesus?
Påskvänner!
När Jonas Gardells bok "Om Jesus" snart kommer ut, hoppas jag att vi inte bidrar till att den blir samma försäljningssuccé som "Om Gud" blev. Däremot kan vi kanske låna den. Det kan nog vara nyttigt att ha läst den. Vi kan och bör ju använda det tillfälle Gardells bok onekligen ger att på nytt visa på vår Frälsare.
På Mellansels folkhögskola har jag läst Trots Allt 2/2009, där David Berjlund gör en intervju med Jonas Gardell om den kommande boken. Jag vill gärna instämma i Gardells uppmaning att brottas med gudsfrågan och sanningen om Jesus - "vi har inte rätt att vara andligt lata", som han säger. Jag finner också Gardells citat om Guds kärlek tänkvärt: "Gud älskar oss inte för att vi förtjänar det utan för att vi behöver det." Det är stort. Men i övrigt finns tyvärr inte mycket att stämma in i. Några anmärkningar:
1) "Jonas nämner hur den första kristendomen spreds och formades av människor som faktiskt inte träffat Jesus, eller tagit avstånd från honom när han levde." (s. 22) Till detta kan man ju bara häpet fråga: Jaså? Paulus kan det nog stämma in på (fast vi kan inte säkert säga att Paulus aldrig såg eller hörde Jesus före sin omvändelse), men de övriga lärjungarna hade väl i högsta grad träffat Jesus under tre lärorika vandringsår? Och inte satt de och väntade på Paulus för att våga sprida och utforma budskapet! Som ju först oftast skrevs muntligt (eller ibland efteråt).
2) Gardell säger: "Och så tycker jag det är ofantligt fascinerande att vi har en kyrka med en trosbekännelse - den apostoliska - där Jesus inte nämns med ett ord. Jag har rabblat den ett helt liv tills någon pekade ut för mig att Jesus inte finns med! Det är bara den kosmiske Kristus, inte ett ord om den Jesus som gick här på jorden och sa att vi skulle älska varandra." Hmm, var det inte så att det verkligen var "den Jesus som gick här på jorden" som pinades under Pontius Pilatus och blev korsfäst, död och begraven? (De orden brukar ju accepteras även av dem som tror att Jesus har ruttnat). Hur man kan få för sej att Jesus inte nämns med ett ord i den nämnda trosbekännelsen? Även K-G Hammar far tydligen nu land och rike runt för att dissa trosbekännelsen - enligt uppgift tyckte han i Ålidhem att den var "stolpig" och borde ersättas med någon sjungen visvariant - och för att, enligt annonserna, lära oss "tro på Gud som om Gud inte fanns."
3) Gardell säger: "Jag påstår att kraven på botgöring och omvändelse är extremt nedtonade hos Jesus", säger Gardell enligt Berjlunds artikel (s. 24). Ja, om man medvetet undviker de mer kravfyllda texterna, förstås. Annars tycker jag mej ha hört gott om uppmaningar från Jesus sida att vända om, både till hela Israel som folk och till städer som Jerusalem och Kafarnaum. "Om ni inte vänder om och blir som barn, kommer ni aldrig in i Guds rike." Människorna som tilltalas "huggormsyngel" har nog också lite svårt att förstå Gardells tal om "extrem nedtoning". Särskilda botgöringar nämns förvisso inte särskilt ofta - och i en mening har Gardell en poäng i att Jesus ofta möter människor, särskilt de som redan dömt sej själva - med en fantastiskt "nedtonad kravlista", ja, han är mot många idel kärlek och förlåtelse. Men om "bästa boten är att aldrig göra så mer", så ställer Jesus faktiskt ett sådant krav i bl.a. Johannes 8 och önskar det naturligtvis hela tiden.
4) Gardell hävdar: "Vad vi än tycker så står det att horor och syndare SKALL gå in i Guds rike, punkt och slut." Inte riktigt, va? Inte ens ett komma fanns där när jag var liten, utan meningen fortsatte: "...skall gå in i Guds rike förr än ni" - åtminstone när jag var liten. Fariséer har det ännu svårare - men det innebär inte att horor och syndare utan vidare kommer in i Guds rike bara för att de är horor och syndare.
5) Gardell: "Rövaren på korset kommer aldrig med en syndabekännelse". Jaså, vad sägs om den här då:
"Vi lider vad våra gärningar är värda, men denne man har inget ont gjort." (Det är naturligtvis sant att någon generalbikt inte orkas med på korset, och Jesus kräver inte heller en fullständig uppräkning av alla synder).
6) Gardell erkänner: "Det låter ju blasfemiskt att säga att Jesus inte dog för våra synder. Men det gjorde han inte. Det där går tillbaka på hur man tidigt började applicera Yom Kippur, den stora försoningshögtiden, på Jesu död. Det är ett tidigt synsätt, men inte det allra första. Och det talar emot mycket av det Jesus talad oms - tillit till Gud, att förstå att vi redan är förlåtna och räddade." Fast säger inte Jesus att hans blod utgjuts för många till syndernas förlåtelse? Att han ger sej till ett offer för dem, för att de ska bli "i sanning helgade"? Och bestyrks och betonas inte detta än mer även i Nya Testamentets brev? "Våra synder bar han i sin kropp upp på korsets trä."
7) Gardell: "Kyrkan är besatt av att vi ska be om förlåtelse, men vad Jesus talade om var att vi skulle förlåta." Nåja, någon motsättning däremellan finns inte hos Jesus, som lärde oss be: "Förlåt oss våra skulder, liksom också vi förlåter dem som står i skuld till oss."
Teol. heddr. Gardells slutord är lika tänkvärda som ärliga: "Tro inte allt jag säger. Jag är ute efter att påverka dig, som alla andra." Men Gardells teologiska meriter består inte i någon djup och självständig forskning eller ens, som det verkar, i någon riktig förtrogenhet med Nya Testamentet och vad Jesus själv faktiskt säger. Däremot kan han, som jag tidigare skrivit, i en mening äras för att han fört ut universitetets liberalteologi till fotfolket och på så sätt lättfattligt upplyst oss på verkstadsgolvet vad den egentligen handlar om. Det riktigt allvarliga är inte Gardells misstag och missuppfattningar, utan att de liksom bekräftas av proffsteologerna och kyrkans ledning (som han kanske t.o.m. fått dem ifrån?). Låt oss fortsätta be för Gardell och andra "riksteologer", att de och vi på nytt eller för första gången ska få se vem Jesus EGENTLIGEN är!
Vem ska vi gå till, Herre?
Vi som irrar i mörkret.
Du har det ord som ger evigt liv.
Herre, förbarma dig.
När Jonas Gardells bok "Om Jesus" snart kommer ut, hoppas jag att vi inte bidrar till att den blir samma försäljningssuccé som "Om Gud" blev. Däremot kan vi kanske låna den. Det kan nog vara nyttigt att ha läst den. Vi kan och bör ju använda det tillfälle Gardells bok onekligen ger att på nytt visa på vår Frälsare.
På Mellansels folkhögskola har jag läst Trots Allt 2/2009, där David Berjlund gör en intervju med Jonas Gardell om den kommande boken. Jag vill gärna instämma i Gardells uppmaning att brottas med gudsfrågan och sanningen om Jesus - "vi har inte rätt att vara andligt lata", som han säger. Jag finner också Gardells citat om Guds kärlek tänkvärt: "Gud älskar oss inte för att vi förtjänar det utan för att vi behöver det." Det är stort. Men i övrigt finns tyvärr inte mycket att stämma in i. Några anmärkningar:
1) "Jonas nämner hur den första kristendomen spreds och formades av människor som faktiskt inte träffat Jesus, eller tagit avstånd från honom när han levde." (s. 22) Till detta kan man ju bara häpet fråga: Jaså? Paulus kan det nog stämma in på (fast vi kan inte säkert säga att Paulus aldrig såg eller hörde Jesus före sin omvändelse), men de övriga lärjungarna hade väl i högsta grad träffat Jesus under tre lärorika vandringsår? Och inte satt de och väntade på Paulus för att våga sprida och utforma budskapet! Som ju först oftast skrevs muntligt (eller ibland efteråt).
2) Gardell säger: "Och så tycker jag det är ofantligt fascinerande att vi har en kyrka med en trosbekännelse - den apostoliska - där Jesus inte nämns med ett ord. Jag har rabblat den ett helt liv tills någon pekade ut för mig att Jesus inte finns med! Det är bara den kosmiske Kristus, inte ett ord om den Jesus som gick här på jorden och sa att vi skulle älska varandra." Hmm, var det inte så att det verkligen var "den Jesus som gick här på jorden" som pinades under Pontius Pilatus och blev korsfäst, död och begraven? (De orden brukar ju accepteras även av dem som tror att Jesus har ruttnat). Hur man kan få för sej att Jesus inte nämns med ett ord i den nämnda trosbekännelsen? Även K-G Hammar far tydligen nu land och rike runt för att dissa trosbekännelsen - enligt uppgift tyckte han i Ålidhem att den var "stolpig" och borde ersättas med någon sjungen visvariant - och för att, enligt annonserna, lära oss "tro på Gud som om Gud inte fanns."
3) Gardell säger: "Jag påstår att kraven på botgöring och omvändelse är extremt nedtonade hos Jesus", säger Gardell enligt Berjlunds artikel (s. 24). Ja, om man medvetet undviker de mer kravfyllda texterna, förstås. Annars tycker jag mej ha hört gott om uppmaningar från Jesus sida att vända om, både till hela Israel som folk och till städer som Jerusalem och Kafarnaum. "Om ni inte vänder om och blir som barn, kommer ni aldrig in i Guds rike." Människorna som tilltalas "huggormsyngel" har nog också lite svårt att förstå Gardells tal om "extrem nedtoning". Särskilda botgöringar nämns förvisso inte särskilt ofta - och i en mening har Gardell en poäng i att Jesus ofta möter människor, särskilt de som redan dömt sej själva - med en fantastiskt "nedtonad kravlista", ja, han är mot många idel kärlek och förlåtelse. Men om "bästa boten är att aldrig göra så mer", så ställer Jesus faktiskt ett sådant krav i bl.a. Johannes 8 och önskar det naturligtvis hela tiden.
4) Gardell hävdar: "Vad vi än tycker så står det att horor och syndare SKALL gå in i Guds rike, punkt och slut." Inte riktigt, va? Inte ens ett komma fanns där när jag var liten, utan meningen fortsatte: "...skall gå in i Guds rike förr än ni" - åtminstone när jag var liten. Fariséer har det ännu svårare - men det innebär inte att horor och syndare utan vidare kommer in i Guds rike bara för att de är horor och syndare.
5) Gardell: "Rövaren på korset kommer aldrig med en syndabekännelse". Jaså, vad sägs om den här då:
"Vi lider vad våra gärningar är värda, men denne man har inget ont gjort." (Det är naturligtvis sant att någon generalbikt inte orkas med på korset, och Jesus kräver inte heller en fullständig uppräkning av alla synder).
6) Gardell erkänner: "Det låter ju blasfemiskt att säga att Jesus inte dog för våra synder. Men det gjorde han inte. Det där går tillbaka på hur man tidigt började applicera Yom Kippur, den stora försoningshögtiden, på Jesu död. Det är ett tidigt synsätt, men inte det allra första. Och det talar emot mycket av det Jesus talad oms - tillit till Gud, att förstå att vi redan är förlåtna och räddade." Fast säger inte Jesus att hans blod utgjuts för många till syndernas förlåtelse? Att han ger sej till ett offer för dem, för att de ska bli "i sanning helgade"? Och bestyrks och betonas inte detta än mer även i Nya Testamentets brev? "Våra synder bar han i sin kropp upp på korsets trä."
7) Gardell: "Kyrkan är besatt av att vi ska be om förlåtelse, men vad Jesus talade om var att vi skulle förlåta." Nåja, någon motsättning däremellan finns inte hos Jesus, som lärde oss be: "Förlåt oss våra skulder, liksom också vi förlåter dem som står i skuld till oss."
Teol. heddr. Gardells slutord är lika tänkvärda som ärliga: "Tro inte allt jag säger. Jag är ute efter att påverka dig, som alla andra." Men Gardells teologiska meriter består inte i någon djup och självständig forskning eller ens, som det verkar, i någon riktig förtrogenhet med Nya Testamentet och vad Jesus själv faktiskt säger. Däremot kan han, som jag tidigare skrivit, i en mening äras för att han fört ut universitetets liberalteologi till fotfolket och på så sätt lättfattligt upplyst oss på verkstadsgolvet vad den egentligen handlar om. Det riktigt allvarliga är inte Gardells misstag och missuppfattningar, utan att de liksom bekräftas av proffsteologerna och kyrkans ledning (som han kanske t.o.m. fått dem ifrån?). Låt oss fortsätta be för Gardell och andra "riksteologer", att de och vi på nytt eller för första gången ska få se vem Jesus EGENTLIGEN är!
Vem ska vi gå till, Herre?
Vi som irrar i mörkret.
Du har det ord som ger evigt liv.
Herre, förbarma dig.
söndag 8 mars 2009
Men, Helle, om de tre stora inte längre är så stora efter kyrkovalet den 20 september?
Påskvänner!
Efter att moderaterna i helgen fastslagit sitt kyrkopolitiska program, där könsneutrala äktenskap står högt på dagordningen, är det väl hög tid att de sista kristna lämnar moderaterna som kyrklig nomineringsgrupp? Även de som är anhängare av "äktenskapsreformen" måste väl inse att den misskrediteras av att drivas igenom av de tre stora riksdags- och kyrkomötespartierna S, M och C, men framför allt de som INTE är anhängare av reformen måste väl inse att moderaterna inte längre är det värdekonservativa parti det en gång var.
Helle Klein triumferar på sin blogg och förutsätter nu att "de nio biskoparna" blir överkörda av de tre stora partierna M, S och C i höstens kyrkomöte i fråga om vigselrätten. Men, Helle Klein, tänk om de tre stora skulle bli betydligt mindre efter höstens kyrkoval? Tänk om väljarna, både troende och mindre troende, inser att det är dags att skilja kyrka och stat på riktigt? Kommer inte då höstens kyrkomöte, som fortfarande är (stats- och kommun-)politiskt styrt i enlighet med förra valresultatet, att mista en god del av sin legitimitet? Liksom eventuella beslut i äktenskapsfrågan?
Naturligtvis kan det bli så att de som är less på statskyrkan till största delen går till partipolitiskt obundna Öppen kyrka - som också är för könsneutrala äktenskap. Så inte är avgörandet i äktenskapsfrågan självklart för att de politiska partiernas inflytande minskar. Likafullt vore det välkommet - från alla synpunkter sett - med ett jordskredsras för de politiska partierna och dess släpjollar i kyrkomötet. Det vore också välkommet om ateister och agnostiker - uttalat icke-troende alltså - antingen lämnade kyrkan eller avstod från att rösta i dess val. Vilket beslut ett friare kyrkomöte än skulle ta i äktenskapsfrågan kunde det då i varje fall få någon sorts legitimitet som kyrkans eget beslut. Som läget är idag känns det ofta omöjligt att skilja på riksdags- och kyrkomötesbeslut. Helknasigt nog.
Herre, du har anförtrott
oss en uppgift i din kyrka.
Hjälp oss vårda det vi fått
så det växer till i styrka.
Var med oss när vi planerar,
tar beslut och diskuterar.
Efter att moderaterna i helgen fastslagit sitt kyrkopolitiska program, där könsneutrala äktenskap står högt på dagordningen, är det väl hög tid att de sista kristna lämnar moderaterna som kyrklig nomineringsgrupp? Även de som är anhängare av "äktenskapsreformen" måste väl inse att den misskrediteras av att drivas igenom av de tre stora riksdags- och kyrkomötespartierna S, M och C, men framför allt de som INTE är anhängare av reformen måste väl inse att moderaterna inte längre är det värdekonservativa parti det en gång var.
Helle Klein triumferar på sin blogg och förutsätter nu att "de nio biskoparna" blir överkörda av de tre stora partierna M, S och C i höstens kyrkomöte i fråga om vigselrätten. Men, Helle Klein, tänk om de tre stora skulle bli betydligt mindre efter höstens kyrkoval? Tänk om väljarna, både troende och mindre troende, inser att det är dags att skilja kyrka och stat på riktigt? Kommer inte då höstens kyrkomöte, som fortfarande är (stats- och kommun-)politiskt styrt i enlighet med förra valresultatet, att mista en god del av sin legitimitet? Liksom eventuella beslut i äktenskapsfrågan?
Naturligtvis kan det bli så att de som är less på statskyrkan till största delen går till partipolitiskt obundna Öppen kyrka - som också är för könsneutrala äktenskap. Så inte är avgörandet i äktenskapsfrågan självklart för att de politiska partiernas inflytande minskar. Likafullt vore det välkommet - från alla synpunkter sett - med ett jordskredsras för de politiska partierna och dess släpjollar i kyrkomötet. Det vore också välkommet om ateister och agnostiker - uttalat icke-troende alltså - antingen lämnade kyrkan eller avstod från att rösta i dess val. Vilket beslut ett friare kyrkomöte än skulle ta i äktenskapsfrågan kunde det då i varje fall få någon sorts legitimitet som kyrkans eget beslut. Som läget är idag känns det ofta omöjligt att skilja på riksdags- och kyrkomötesbeslut. Helknasigt nog.
Herre, du har anförtrott
oss en uppgift i din kyrka.
Hjälp oss vårda det vi fått
så det växer till i styrka.
Var med oss när vi planerar,
tar beslut och diskuterar.
lördag 7 mars 2009
Morgondagens nummertavla
Påskvänner!
En psalmnummertavla för Andra söndagen i fastan kan t.ex. se ut så här:
46
*38
309
305
Nog med förslag? Vad sjunger ni imorgon? Eller vad skulle ni vilja sjunga? Dela gärna med er!
En psalmnummertavla för Andra söndagen i fastan kan t.ex. se ut så här:
46
*38
309
305
Nog med förslag? Vad sjunger ni imorgon? Eller vad skulle ni vilja sjunga? Dela gärna med er!
Den miljö- och djurvänliga fastematsedeln idag såg f.ö. ut så här:
FRUKOST: Risgrynsgröt, alt. fil och majsflingor LUNCH: Röd linssoppa (ni vet det där som Jakob bjöd Esau)MIDDAG: Lasagne med dränerad spenat och linssoppa (istället för tomater och köttfärs).
Nyttigt att prova köttfritt några veckor, tycker jag. (Med avbrott för söndagarna ;). En del av menyerna blir nog bestående - vegetarisk lasagne och dito tacos är faktiskt riktiga höjdare. Men Jesus har förklarat all mat för ren, så vi äter kött och fisk ibland med gott samvete. (Man behöver ju inte fördenskull plåga djur eller suga ut jordens resurser hur mycket som helst - "den rättfärdige vet hur boskapen känner det").
Vila i din väntan. Stilla mötet sker.
All din stora längtan Herren hör och ser.
Våga vänta tryggt; snart har dagen grytt.
Våren visar vägen: Gud gör allting nytt.
Hur resonerar du?
Påskvänner!
Kära EFS-präster och övriga läsare! Ljusnan (vår dagstidning) har nu ställt följande aktuella och relevanta frågor till Södra Hälsinglands präster i Svenska kyrkan (Ljusnan den 7 mars 2009, journalist Lina Kronberg, 0278-27575, lina.kronberg@ljusnan.se):
Kan du tänka dig att viga samkönade par? Hur resonerar du?
Svaren lyder (i tidningen anges prästernas namn men jag väljer denna gång att dra en barmhärtighetens slöja över dem):
Nej, jag är tveksam. Jag tycker att äktenskapet är mellan man och kvinna.
Ja, om kyrkans ledning (läs: politikerna) tillåter det är jag beredd att göra det. Då gör jag det med glädje.
Vet inte. Jag kan inte svara på det eftersom jag inte är insatt i frågan.
Nej. Enligt Jesu ord i Matteusevangeliet 19 vers 4-6 i Bibeln går det att läsa att äktenskapet är instiftat mellan man och kvinna. Jag vill hålla isär vad kyrkan gör och samhället gör. Samhället får gärna viga samkönade par.
Inget svar. Jag kommer att vara lojal med det som kyrkan bestämmer sig för. Jag är präst i Svenska kyrkan och mina privata åsikter håller jag för mig själv. Jag får finna mig i det Svenska kyrkan beslutar om.
Ja, förutsatt att kyrkan ger mig den möjligheten. Jag är positiv till människor som stödjer tvåsamhet och trohet. Makarna får Guds välsignelse, inte prästens.
Jag vill inte svara på den frågan.
Nej. Med hänsyn till att jag predikat och vigt par sedan 70-talet kommer jag svara nej.
Ja, om två personer vill leva i en kärleksfull gemenskap och få det bekräftat i kyrkan ser jag inga hinder i det.
Ja, det är okej för min del. Men jag tror att det kommer att kännas konstigt att ha två av samma kön framför sig. Av tradition är jag van att ha en av varje, jag har varit präst sedan 1981.
Ja, jag har ingen rätt att ifrågasätta andra människors kärlek. Om par vill ha Guds välsignelse är väl det bra.
Ja, jag kan tänka mig att viga samkönade par. Frågan är inte helt enkel, men kärleken är densamma. Ett äktenskap oavsett kön får vara den hamn där man får bejaka och leva.
Det går inte att svara ja eller nej på det. Jag kommer att följa de ordningar som gäller för kyrkan när ett beslut har fattats. Det är en stor och väldigt känslig fråga som berör mångas innersta känslor.
Ja, jag är gärna med och välsignar två människors kärlek. För mig är äktenskapet något fint som två människor har valt att dela och få Guds välsignelse över - oberoende av kön.
Det vill jag inte svara på. Det vill jag behålla för mig själv.
Nej. Kyrkan har vigt par sedan 1215 och det här skulle betyda att vi vrider klockan tillbaka. Vigsel har alltid haft en religiös betydelse. Jag har vigt i 40 år och det skulle inte kännas bra att viga samkönade.
Är det inte märkligt hur svaga resonemangen är - i den mån de alls förekommer - från BÅDE de som bejakar "reformen" och de som inte gör det? (Den där som hänvisade till Jesus hade dock en poäng, menar jag - det verkar på något sätt ganska ödesdigert att försöka rensa ut Jesus och Matteus 19 från ordinarie vigselritual. Dessutom är rågången mellan stat och kyrka extremt viktig att upprätthålla, även för den som i syfte att gottgöra tidigare försyndelser mot homosexuella nu vill ändra själva äktenskapsdefinitionen. Statlig inblandning komprometterar som bekant de ädlaste syften; lärde vi oss INGENTING 1958?).
Som sagt: båda sidor har överlag pinsamt klena motiveringar, trots flera års möjligheter att förbereda sej inför journalisternas till sist oundvikliga frågor. Tradition och ohejdad vana är väl inget argument i sej? Eller personliga antipatier? Eller det politiskt styrda kyrkomötets avgöranden? Eller det faktum att bibeln ser positivt på kärlek oavsett kön och släktskap?
För det är väl inte kärlek eller ens själslig/fysisk attraktion någon vettig människa ifrågasätter? Kärlek och själslig/fysisk skönhet är ju fint och värt att uppskatta (trots att ha-begäret ofta slår till i otid). Vi diskuterar väl i fridens dar här, liksom annars när det gäller äktenskap, när det är lämpligt att uttrycka kärleken/sympatin/attraktionen direkt sexuellt, alltså i äktenskapsliknande samliv? "Jag älskar många män men är gift med EN", som Margareta Melin befriande uppriktigt sa när det gäller antalsfrågan - som lär bli nästa fråga till rakning.
Det är ju rent hyckleri att påstå att kyrkan från och med nu bejakar och välsignar alla vuxna, frivilliga och kärleksfulla sexuella relationer. Om man nu inte - ve och fasa! - faktiskt menar att man vill göra det. Sedan politikerna lämnat nådigt tillstånd, förstås. (Redan idag får man gifta sej borgerligt med sin faster på dispens). För det är naturligtvis efter detta omtänkande inkonsekvent att plötsligt "ifrågasätta andra människors kärlek" när det gäller andra vuxna, frivilliga, kärleksfulla konstellationer (enligt den nya definitionen av att "ifrågasätta kärlek"). Pastorala undantag är ett för länge sedan passerat stadium - nu väntar det totala paradigmskiftet. Med alla sina konsekvenser.
Och den nya generationens präster verkar lyhörda och lydiga. Fast man kan sannerligen fråga sej mot vem.
Kära EFS-präster och anställda i Svenska kyrkan! Se till att vara bra beredda när ni förväntas svara i lokalpressen med namn och allt! Uttryck gärna sympatier med reformens syfte (att visa respekt för entydigt homosexuellas speciella situation), visa om ni vill öppenhet för pastorala undantag (även om just denna öppenhet lett till det totala paradigmskifte vi nu ser och därmed komprometterats svårt) - men ge för Guds och människors skull inte upp kyrkans definition av äktenskapet eller Jesus´ undervisning i Matteus 19 - han nämner ju själv undantag som bekräftar, inte förändrar den heteronormativa regeln - och acceptera inte ett nytt paradigm som följdriktigt innebär acceptans och kyrklig välsignelse av ALLA vuxna, frivilliga, kärleksfulla sexuella relationer (i rimlighetens namn då även den i 1 Kor. 5, eller hur?). Det ter sej just nu som progressivt, men kan på bara några år - utifrån sina konsekvenser - avslöja sej som det stolleprov det enligt min och mångas mening är.
Äktenskapet mellan man och kvinna går lätt att motivera utifrån både Skriften (Matt. 19 där Jesus slår fast både a) tvåsamheten, b) tvåköntheten och c) exogamin - den som gör som mannen i 1 Kor. 5 överger inte fader och moder - och utifrån det biologiska faktum att vi alla kommer från EN man och EN kvinna och har fortplantningsorgan som är uppenbart anpassade just för denna konstellation (Erik Eckerdals argument i Rapport att vi alla ÄR antingen man eller kvinna kändes däremot extremt irrelevant). Nya äktenskapsdefinitioner drar i konsekvensens namn med sej både det ena och det andra - däremot inte övergrepp som t.ex. pedofili, låt oss hålla argumentationen ren från sånt - och både syskonäktenskap och polygami måste sägas ha betydligt bättre stöd i Skriften och historien än homoäktenskap. I varje fall minst lika stort stöd som homoäktenskap utifrån det principiella kärleksargumentet.
Och ifall man faktiskt tror att det är lika fel att begära att kontrahenterna har olika kön som att kräva att kontrahenterna har samma (eller olika?) hudfärg, så borde man väl inte vara så förtvivlat feg att man väntar på att kyrkans ledning ska tillåta vigseln ifråga? Så feg att man själv fortsätter med sin "rasism" bara för att kyrkoledningen gör det? Har präster nuförtiden förpliktigat sej att inget samvete ha?
Gud skapade av jord två mänskor för varann,
som avbild av sej själv, till kvinna och till man.
Så skall ni nu tillsammans bli den enhet ni är skapta till:
där delar ni hans kärleks liv.
Gud har omsorg om vårt släkte, han har sett vår ensamhet.
Han har skapat man och kvinna, han har styrt i hemlighet
deras vägar till ett möte där de livets källa fann.
O Kristus, du föddes av kvinna, välsigna kvinna och man
och lär oss att alltid tjäna och troget älska varann!
Som mannen och kvinnan i glädje tillsammans när tillvaron föddes en gång
vi står här i dag inför skapelsens Herre i bön och sång.
(Ur den ålderdomligt heteronormativa vigselpsalmsavdelningen i Den Svenska Psalmboken 1986. Eller vaddå ålderdomligt - de enda könsneutrala vigselpsalmerna i psalmboken är faktiskt de två äldsta(!!!), Runebergs, f. 1804, "Gud se i nåd till dessa två" (SvPs82) och Welchs, f. 1862, "Vi lyfter våra hjärtan" (SvPs84)! Fast på 1800-talet var väl konstellationens art så pass självklar att det inte uttryckligen behövde nämnas att det handlade om en man och en kvinna... Nåväl, förvisso var även homofobin beklagligt utbredd då - frågan är bara nu vad som kan anses vara något så när rimliga åtgärder för att kompensera för den utan att riva ner hela den bibliska undervisningen kring äktenskapet och kring Guds allmänna avsikt med att skapa oss till män resp. kvinnor).
Kära EFS-präster och övriga läsare! Ljusnan (vår dagstidning) har nu ställt följande aktuella och relevanta frågor till Södra Hälsinglands präster i Svenska kyrkan (Ljusnan den 7 mars 2009, journalist Lina Kronberg, 0278-27575, lina.kronberg@ljusnan.se):
Kan du tänka dig att viga samkönade par? Hur resonerar du?
Svaren lyder (i tidningen anges prästernas namn men jag väljer denna gång att dra en barmhärtighetens slöja över dem):
Nej, jag är tveksam. Jag tycker att äktenskapet är mellan man och kvinna.
Ja, om kyrkans ledning (läs: politikerna) tillåter det är jag beredd att göra det. Då gör jag det med glädje.
Vet inte. Jag kan inte svara på det eftersom jag inte är insatt i frågan.
Nej. Enligt Jesu ord i Matteusevangeliet 19 vers 4-6 i Bibeln går det att läsa att äktenskapet är instiftat mellan man och kvinna. Jag vill hålla isär vad kyrkan gör och samhället gör. Samhället får gärna viga samkönade par.
Inget svar. Jag kommer att vara lojal med det som kyrkan bestämmer sig för. Jag är präst i Svenska kyrkan och mina privata åsikter håller jag för mig själv. Jag får finna mig i det Svenska kyrkan beslutar om.
Ja, förutsatt att kyrkan ger mig den möjligheten. Jag är positiv till människor som stödjer tvåsamhet och trohet. Makarna får Guds välsignelse, inte prästens.
Jag vill inte svara på den frågan.
Nej. Med hänsyn till att jag predikat och vigt par sedan 70-talet kommer jag svara nej.
Ja, om två personer vill leva i en kärleksfull gemenskap och få det bekräftat i kyrkan ser jag inga hinder i det.
Ja, det är okej för min del. Men jag tror att det kommer att kännas konstigt att ha två av samma kön framför sig. Av tradition är jag van att ha en av varje, jag har varit präst sedan 1981.
Ja, jag har ingen rätt att ifrågasätta andra människors kärlek. Om par vill ha Guds välsignelse är väl det bra.
Ja, jag kan tänka mig att viga samkönade par. Frågan är inte helt enkel, men kärleken är densamma. Ett äktenskap oavsett kön får vara den hamn där man får bejaka och leva.
Det går inte att svara ja eller nej på det. Jag kommer att följa de ordningar som gäller för kyrkan när ett beslut har fattats. Det är en stor och väldigt känslig fråga som berör mångas innersta känslor.
Ja, jag är gärna med och välsignar två människors kärlek. För mig är äktenskapet något fint som två människor har valt att dela och få Guds välsignelse över - oberoende av kön.
Det vill jag inte svara på. Det vill jag behålla för mig själv.
Nej. Kyrkan har vigt par sedan 1215 och det här skulle betyda att vi vrider klockan tillbaka. Vigsel har alltid haft en religiös betydelse. Jag har vigt i 40 år och det skulle inte kännas bra att viga samkönade.
Är det inte märkligt hur svaga resonemangen är - i den mån de alls förekommer - från BÅDE de som bejakar "reformen" och de som inte gör det? (Den där som hänvisade till Jesus hade dock en poäng, menar jag - det verkar på något sätt ganska ödesdigert att försöka rensa ut Jesus och Matteus 19 från ordinarie vigselritual. Dessutom är rågången mellan stat och kyrka extremt viktig att upprätthålla, även för den som i syfte att gottgöra tidigare försyndelser mot homosexuella nu vill ändra själva äktenskapsdefinitionen. Statlig inblandning komprometterar som bekant de ädlaste syften; lärde vi oss INGENTING 1958?).
Som sagt: båda sidor har överlag pinsamt klena motiveringar, trots flera års möjligheter att förbereda sej inför journalisternas till sist oundvikliga frågor. Tradition och ohejdad vana är väl inget argument i sej? Eller personliga antipatier? Eller det politiskt styrda kyrkomötets avgöranden? Eller det faktum att bibeln ser positivt på kärlek oavsett kön och släktskap?
För det är väl inte kärlek eller ens själslig/fysisk attraktion någon vettig människa ifrågasätter? Kärlek och själslig/fysisk skönhet är ju fint och värt att uppskatta (trots att ha-begäret ofta slår till i otid). Vi diskuterar väl i fridens dar här, liksom annars när det gäller äktenskap, när det är lämpligt att uttrycka kärleken/sympatin/attraktionen direkt sexuellt, alltså i äktenskapsliknande samliv? "Jag älskar många män men är gift med EN", som Margareta Melin befriande uppriktigt sa när det gäller antalsfrågan - som lär bli nästa fråga till rakning.
Det är ju rent hyckleri att påstå att kyrkan från och med nu bejakar och välsignar alla vuxna, frivilliga och kärleksfulla sexuella relationer. Om man nu inte - ve och fasa! - faktiskt menar att man vill göra det. Sedan politikerna lämnat nådigt tillstånd, förstås. (Redan idag får man gifta sej borgerligt med sin faster på dispens). För det är naturligtvis efter detta omtänkande inkonsekvent att plötsligt "ifrågasätta andra människors kärlek" när det gäller andra vuxna, frivilliga, kärleksfulla konstellationer (enligt den nya definitionen av att "ifrågasätta kärlek"). Pastorala undantag är ett för länge sedan passerat stadium - nu väntar det totala paradigmskiftet. Med alla sina konsekvenser.
Och den nya generationens präster verkar lyhörda och lydiga. Fast man kan sannerligen fråga sej mot vem.
Kära EFS-präster och anställda i Svenska kyrkan! Se till att vara bra beredda när ni förväntas svara i lokalpressen med namn och allt! Uttryck gärna sympatier med reformens syfte (att visa respekt för entydigt homosexuellas speciella situation), visa om ni vill öppenhet för pastorala undantag (även om just denna öppenhet lett till det totala paradigmskifte vi nu ser och därmed komprometterats svårt) - men ge för Guds och människors skull inte upp kyrkans definition av äktenskapet eller Jesus´ undervisning i Matteus 19 - han nämner ju själv undantag som bekräftar, inte förändrar den heteronormativa regeln - och acceptera inte ett nytt paradigm som följdriktigt innebär acceptans och kyrklig välsignelse av ALLA vuxna, frivilliga, kärleksfulla sexuella relationer (i rimlighetens namn då även den i 1 Kor. 5, eller hur?). Det ter sej just nu som progressivt, men kan på bara några år - utifrån sina konsekvenser - avslöja sej som det stolleprov det enligt min och mångas mening är.
Äktenskapet mellan man och kvinna går lätt att motivera utifrån både Skriften (Matt. 19 där Jesus slår fast både a) tvåsamheten, b) tvåköntheten och c) exogamin - den som gör som mannen i 1 Kor. 5 överger inte fader och moder - och utifrån det biologiska faktum att vi alla kommer från EN man och EN kvinna och har fortplantningsorgan som är uppenbart anpassade just för denna konstellation (Erik Eckerdals argument i Rapport att vi alla ÄR antingen man eller kvinna kändes däremot extremt irrelevant). Nya äktenskapsdefinitioner drar i konsekvensens namn med sej både det ena och det andra - däremot inte övergrepp som t.ex. pedofili, låt oss hålla argumentationen ren från sånt - och både syskonäktenskap och polygami måste sägas ha betydligt bättre stöd i Skriften och historien än homoäktenskap. I varje fall minst lika stort stöd som homoäktenskap utifrån det principiella kärleksargumentet.
Och ifall man faktiskt tror att det är lika fel att begära att kontrahenterna har olika kön som att kräva att kontrahenterna har samma (eller olika?) hudfärg, så borde man väl inte vara så förtvivlat feg att man väntar på att kyrkans ledning ska tillåta vigseln ifråga? Så feg att man själv fortsätter med sin "rasism" bara för att kyrkoledningen gör det? Har präster nuförtiden förpliktigat sej att inget samvete ha?
Gud skapade av jord två mänskor för varann,
som avbild av sej själv, till kvinna och till man.
Så skall ni nu tillsammans bli den enhet ni är skapta till:
där delar ni hans kärleks liv.
Gud har omsorg om vårt släkte, han har sett vår ensamhet.
Han har skapat man och kvinna, han har styrt i hemlighet
deras vägar till ett möte där de livets källa fann.
O Kristus, du föddes av kvinna, välsigna kvinna och man
och lär oss att alltid tjäna och troget älska varann!
Som mannen och kvinnan i glädje tillsammans när tillvaron föddes en gång
vi står här i dag inför skapelsens Herre i bön och sång.
(Ur den ålderdomligt heteronormativa vigselpsalmsavdelningen i Den Svenska Psalmboken 1986. Eller vaddå ålderdomligt - de enda könsneutrala vigselpsalmerna i psalmboken är faktiskt de två äldsta(!!!), Runebergs, f. 1804, "Gud se i nåd till dessa två" (SvPs82) och Welchs, f. 1862, "Vi lyfter våra hjärtan" (SvPs84)! Fast på 1800-talet var väl konstellationens art så pass självklar att det inte uttryckligen behövde nämnas att det handlade om en man och en kvinna... Nåväl, förvisso var även homofobin beklagligt utbredd då - frågan är bara nu vad som kan anses vara något så när rimliga åtgärder för att kompensera för den utan att riva ner hela den bibliska undervisningen kring äktenskapet och kring Guds allmänna avsikt med att skapa oss till män resp. kvinnor).
Kvinnodag med en av bibelns hjältinnor
Påskvänner!
Så var det dags för internationella kvinnodagen, som i år sammanfaller med andra söndagen i fastan (ingen som har tänkt på en fasteljusstake?). Och den här årgången är det lämpligt nog tänkt att vi på ett särskilt sätt ska få möta en av bibelns hjältinnor, den kananeiska kvinnan, henne som lärjungarna ville visa bort (märkliga lärjungar egentligen, ni vet det där med barnen också) och som även Jesus behandlade så ytterst besynnerligt. Han visade visserligen INTE bort henne, som lärjungarna krävde, men var samtidigt så otroligt avvisande i sina uttryckssätt att det inte varit konstigt om kvinnan givit upp. Han kallar visserligen judarna för "förlorade får" (inte särskilt tjusigt), men i relation till "hundarna" kallas de ändå "barn" som har första tjing på brödet. Och hundar har ju sällan ansetts som särskilt heliga, om man säger så.
Samtidigt fick hon ju nu en lysande chans att "slänga käft" med Mästaren. Och det gjorde hon bra, så bra att han verkligen lyste upp och utbrast: "Kvinna, din tro är stor! Det ska bli som du vill!" För övrigt är det ju så med barn, åtminstone med våra, att det inte bara är småsmulor som dimper ner från borden. (Ett tag misstänkte vi minstingen för att riva ner bröd med flit för att lägga upp ett förråd under soffan, mer lättillgängligt för en som ännu inte lärt sej stå och gå!). Det kanske inte hade varit fel att ha lite hundar?
Stefan Gustavsson skriver fint om evangelietexten i Dagen. Jag noterar samtidigt att han inte säger ett ord om att kvinnan tillhörde ett folk som enligt Moses skulle "buntas ihop och slås ihjäl" (precis som judarna själva, faktiskt, men då protesterade ju Moses, vilket han uppenbarligen kunde ha gjort i fler fall), och vars utrotande Olof Edsinger rätt frejdigt fått försvara på CredoAkademins förlag ("Krigen i gamla testamentet"). Varken Jesus eller ens hans lärjungar tycks ju heller ha sett det som sin plikt att komplettera Josuas verk och döda kvinnan och hennes dotter. Men dylika avlivanden bör ju ha varit OK åtminstone fram till att Jesus föddes och avblåste utrotningen - eller hur är det nu? (Ni ser att man inte behöver tro som John Shelby Spong för att tänka kritiskt och ifrågasättande kring saker i bibeln. Just tron på en personlig Gud gör en verklig brottningskamp möjlig. "Om jag måste gå till rätta med dej, Herre, så behåller du ändå rätten", som Jeremia sa (Jer. 12). "Likväl måste jag tala med dej om vad som är rätt". Och någonting måste ändå Joh. 1:17 betyda även för en bibeltroende: "Genom Moses blev lagen given - nåden och Sanningen kom genom Jesus").
För Spong är bön meningslös - bara allmän meditation har en poäng. Och K-G Hammar löste ju teodiceproblemet (någon som märkte detta teologiska och filosofiska genombrott?) genom att förkunna att "hans Gud" (=gud?) inte hade kunnat stoppa tsunamin. Vackert så - det löser ju mycket av problemet med världens lidande - men därmed avskrev ju Hammar också hoppet om "nya himlar och en ny jord, efter hans löfte." När solen kallnar eller en stor meteor kraschlandar på jorden, då ÄR det slut, för gud lär inte orka göra något mer. Visst är det obegripligt att Jesus inte botade (eller botar) ALLA lidande människor, inte ens bland "de förlorade fåren av Israels hus". Det är verkligen en gåta, ett lidandets problem, som vi ska erkänna för vad det är. Men somliga biskopar berövar, fullt avsiktligt tycks det, lidande människor hoppet om en god och älskande Gud som både delar deras lidande här i tiden OCH en dag, på en ny jord, på ett tidigare okänt sätt "ska bo ibland dem", "vara hos dem", "torka alla tårar från deras ögon" och säga: "Se, jag gör allting nytt!" (Upp. 21). Att Christer Sturmark anser dylikt vara nonsens är inte konstigt - utan vidare kan man förstås inte ta något sådant för givet; det handlar om tro och förtroende. Men att biskopar som skulle försvara kyrkans tro aktivt monterar ner den - DET är på min ära högst besynnerligt, precis som Göran Skytte skriver i senaste Budis.
Nej, låt oss göra som den kanaaneiska kvinnan och hålla ut i bön till vår stundtals gåtfulle men gode Gud. (Läs gärna Leif Andersens fantastiska bok "Gud, varför sover du?" EFS-förlaget). Jag tror att det är hon som finns på altartavlan i Ersmarkskyrkan i Umeå där jag var medlem några år i början av millenniet. Försatt i en ljus, nordisk miljö av en finländsk konstnär (vill jag minnas). Hon är tyvärr namnlös, liksom den romerske officer vars tro Jesus också prisar, men bara för att evangelisterna utelämnade dessa gudfruktiga hedningars namn är de inte okända av vår Herre.
Gud mäter sin styrka med människans
och längtar att övervinnas.
Vi känner vår svaghet, men Herren är stark
och låter vår styrka finnas.
Så var det dags för internationella kvinnodagen, som i år sammanfaller med andra söndagen i fastan (ingen som har tänkt på en fasteljusstake?). Och den här årgången är det lämpligt nog tänkt att vi på ett särskilt sätt ska få möta en av bibelns hjältinnor, den kananeiska kvinnan, henne som lärjungarna ville visa bort (märkliga lärjungar egentligen, ni vet det där med barnen också) och som även Jesus behandlade så ytterst besynnerligt. Han visade visserligen INTE bort henne, som lärjungarna krävde, men var samtidigt så otroligt avvisande i sina uttryckssätt att det inte varit konstigt om kvinnan givit upp. Han kallar visserligen judarna för "förlorade får" (inte särskilt tjusigt), men i relation till "hundarna" kallas de ändå "barn" som har första tjing på brödet. Och hundar har ju sällan ansetts som särskilt heliga, om man säger så.
Samtidigt fick hon ju nu en lysande chans att "slänga käft" med Mästaren. Och det gjorde hon bra, så bra att han verkligen lyste upp och utbrast: "Kvinna, din tro är stor! Det ska bli som du vill!" För övrigt är det ju så med barn, åtminstone med våra, att det inte bara är småsmulor som dimper ner från borden. (Ett tag misstänkte vi minstingen för att riva ner bröd med flit för att lägga upp ett förråd under soffan, mer lättillgängligt för en som ännu inte lärt sej stå och gå!). Det kanske inte hade varit fel att ha lite hundar?
Stefan Gustavsson skriver fint om evangelietexten i Dagen. Jag noterar samtidigt att han inte säger ett ord om att kvinnan tillhörde ett folk som enligt Moses skulle "buntas ihop och slås ihjäl" (precis som judarna själva, faktiskt, men då protesterade ju Moses, vilket han uppenbarligen kunde ha gjort i fler fall), och vars utrotande Olof Edsinger rätt frejdigt fått försvara på CredoAkademins förlag ("Krigen i gamla testamentet"). Varken Jesus eller ens hans lärjungar tycks ju heller ha sett det som sin plikt att komplettera Josuas verk och döda kvinnan och hennes dotter. Men dylika avlivanden bör ju ha varit OK åtminstone fram till att Jesus föddes och avblåste utrotningen - eller hur är det nu? (Ni ser att man inte behöver tro som John Shelby Spong för att tänka kritiskt och ifrågasättande kring saker i bibeln. Just tron på en personlig Gud gör en verklig brottningskamp möjlig. "Om jag måste gå till rätta med dej, Herre, så behåller du ändå rätten", som Jeremia sa (Jer. 12). "Likväl måste jag tala med dej om vad som är rätt". Och någonting måste ändå Joh. 1:17 betyda även för en bibeltroende: "Genom Moses blev lagen given - nåden och Sanningen kom genom Jesus").
För Spong är bön meningslös - bara allmän meditation har en poäng. Och K-G Hammar löste ju teodiceproblemet (någon som märkte detta teologiska och filosofiska genombrott?) genom att förkunna att "hans Gud" (=gud?) inte hade kunnat stoppa tsunamin. Vackert så - det löser ju mycket av problemet med världens lidande - men därmed avskrev ju Hammar också hoppet om "nya himlar och en ny jord, efter hans löfte." När solen kallnar eller en stor meteor kraschlandar på jorden, då ÄR det slut, för gud lär inte orka göra något mer. Visst är det obegripligt att Jesus inte botade (eller botar) ALLA lidande människor, inte ens bland "de förlorade fåren av Israels hus". Det är verkligen en gåta, ett lidandets problem, som vi ska erkänna för vad det är. Men somliga biskopar berövar, fullt avsiktligt tycks det, lidande människor hoppet om en god och älskande Gud som både delar deras lidande här i tiden OCH en dag, på en ny jord, på ett tidigare okänt sätt "ska bo ibland dem", "vara hos dem", "torka alla tårar från deras ögon" och säga: "Se, jag gör allting nytt!" (Upp. 21). Att Christer Sturmark anser dylikt vara nonsens är inte konstigt - utan vidare kan man förstås inte ta något sådant för givet; det handlar om tro och förtroende. Men att biskopar som skulle försvara kyrkans tro aktivt monterar ner den - DET är på min ära högst besynnerligt, precis som Göran Skytte skriver i senaste Budis.
Nej, låt oss göra som den kanaaneiska kvinnan och hålla ut i bön till vår stundtals gåtfulle men gode Gud. (Läs gärna Leif Andersens fantastiska bok "Gud, varför sover du?" EFS-förlaget). Jag tror att det är hon som finns på altartavlan i Ersmarkskyrkan i Umeå där jag var medlem några år i början av millenniet. Försatt i en ljus, nordisk miljö av en finländsk konstnär (vill jag minnas). Hon är tyvärr namnlös, liksom den romerske officer vars tro Jesus också prisar, men bara för att evangelisterna utelämnade dessa gudfruktiga hedningars namn är de inte okända av vår Herre.
Gud mäter sin styrka med människans
och längtar att övervinnas.
Vi känner vår svaghet, men Herren är stark
och låter vår styrka finnas.
torsdag 5 mars 2009
Läs februarinumret av Budbäraren en gång till!
Påskvänner!
Visst var februarinumret av Budis bra? Läs det gärna en gång till. Det gav så många aspekter på det här med sjukdom och hälsa, och både Birgitta Sjöström Aasa i Örnsköldsvik och Anders Holmbom i Lycksele (bland flera andra) delade med sej av mycket uppbyggliga erfarenheter och reflektioner.
Reportaget och intervjun på temat Aspergers syndrom var inte minst givande. Det verkar som en ganska nyttig övning för oss andra att faktiskt tala klarspråk och säga rent ut vad vi menar. För ärligt talat blir det ofta kommunikationsmissar även bland oss "syndromfria" för att vi tror och tycker att andra borde förstå vad vi menar. Fast vi inte säger det.
Tydligt inte minst vid kommunikation med barn - både egna barn och elever i skolan. Där gäller det ju att vara närmast övertydlig. En del (kvinnor) hävdar att det är så vid kommunikation med oss män också. Fast jag tror nog att vi alla ibland känner oss missförstådda p.g.a. orimliga förväntningar på andras förmåga att läsa mellan raderna. Det är bara om vår Herre vi kan säga: Förrän ordet är på min tunga, se, så känner du det till fullo.
Göran Skytte var föredömligt tydlig i sin Budis-krönika. Det är lika viktigt att kyrkans ledare står upp för kyrkans tro som att våra politiker står upp för vårt statsskick. Om inte präster och biskopar håller Guds ord högt, vem ska då göra det? Tack för att du sjunger ut, Göran! Jag tycker att du ska anmäla dej till de evangelisk-lutherska kyrkodagarna i Sofia församling den 17-19 april. Utan tvivel är man inte klok, sa Tage Danielsson helt riktigt. Men det är också sant att utan tro är det omöjligt att behaga Gud, som Hebréerbrevets författare skriver - "för den som kommer till Gud måste tro att Gud är till och belönar dem som söker honom." (Hebr. 11:6)
Du som åt människan
den ädla förmån skänker
att tungan yttra kan
vad själen vill och tänker,
med ansvar fullt av vikt
du lämnar i mitt val
att tillse när min plikt
är tystnad eller tal.
Visst var februarinumret av Budis bra? Läs det gärna en gång till. Det gav så många aspekter på det här med sjukdom och hälsa, och både Birgitta Sjöström Aasa i Örnsköldsvik och Anders Holmbom i Lycksele (bland flera andra) delade med sej av mycket uppbyggliga erfarenheter och reflektioner.
Reportaget och intervjun på temat Aspergers syndrom var inte minst givande. Det verkar som en ganska nyttig övning för oss andra att faktiskt tala klarspråk och säga rent ut vad vi menar. För ärligt talat blir det ofta kommunikationsmissar även bland oss "syndromfria" för att vi tror och tycker att andra borde förstå vad vi menar. Fast vi inte säger det.
Tydligt inte minst vid kommunikation med barn - både egna barn och elever i skolan. Där gäller det ju att vara närmast övertydlig. En del (kvinnor) hävdar att det är så vid kommunikation med oss män också. Fast jag tror nog att vi alla ibland känner oss missförstådda p.g.a. orimliga förväntningar på andras förmåga att läsa mellan raderna. Det är bara om vår Herre vi kan säga: Förrän ordet är på min tunga, se, så känner du det till fullo.
Göran Skytte var föredömligt tydlig i sin Budis-krönika. Det är lika viktigt att kyrkans ledare står upp för kyrkans tro som att våra politiker står upp för vårt statsskick. Om inte präster och biskopar håller Guds ord högt, vem ska då göra det? Tack för att du sjunger ut, Göran! Jag tycker att du ska anmäla dej till de evangelisk-lutherska kyrkodagarna i Sofia församling den 17-19 april. Utan tvivel är man inte klok, sa Tage Danielsson helt riktigt. Men det är också sant att utan tro är det omöjligt att behaga Gud, som Hebréerbrevets författare skriver - "för den som kommer till Gud måste tro att Gud är till och belönar dem som söker honom." (Hebr. 11:6)
Du som åt människan
den ädla förmån skänker
att tungan yttra kan
vad själen vill och tänker,
med ansvar fullt av vikt
du lämnar i mitt val
att tillse när min plikt
är tystnad eller tal.
onsdag 4 mars 2009
Så lätt går det inte
Påskvänner!
När nu Världen idag (äntligen) slår upp det nya Spong-besöket och uppmärksammar vad Spong egentligen står för, försöker ansvarige inbjudare, kontraktsprosten och biskopsprovvalsvinnaren Hans Ulfvebrand komma undan med följande ord:
– Det är viktigt påpeka frågetecknet i rubriken. Vi kanske inte alls behöver en ny kristendom. Men den grundsyn jag har är med ord ur en 400 gammal bön: Om jag avvisar en människas åsikter, bevara mig från att visa bort henne själv. Vårt arbetssätt i Sofia är att låta många röster komma till tals. Jag har även sagt ja till Oasrörelsens kommande konferens.
Argumenten för Spongs medverkan skulle alltså vara:
1) Ulfvebrand själv sätter frågetecken inför somligt Spong säger
2) Vi ska inte visa bort en människa bara för att vi avvisar hennes åsikter
3) Sofia församling tar även emot Oasrörelsen
Till detta är att anmärka:
1) Fullständig åsiktsgemenskap råder väl aldrig mellan två personer. Det är en självklarhet att Ulfvebrand inte är överens med Spong om precis allt. Men det räcker inte för att kompensera för att Ulfvebrand haft det fantastiskt dåliga omdömet att bjuda in Spong i dennes egenskap av biskop och kristen ledare. Dessutom verkar meningsskiljaktigheterna vara tämligen små eller föga accentuerade i samtalen med Spong. Redan för tre år sedan, efter sitt förra besök i Sofia församling, skrev Spong följande om Ulfvebrand: "Kyrkoherden på platsen, Hans Ulfvebrand, och hans fru Åsa har de senaste fyra åren blivit mina goda vänner. Hans framträder allt mer som en viktig ledare för den nya kristendom som kämpar för att födas i Sverige." (Spong: "Watching Christianity Evolve in Scandinavia"). Och talarlistan vid de evangelisk-lutherska kyrkodagarna i Sofia kyrka den 17-19 april, se http://inspire.accson.se/bilder/2781/50904.pdf, med bl.a. K-G Hammar, Ann-Louise Eriksson, Thorkild Grossböll, se http://www.existentiell-tro.net/grosboll/, Caroline Krook och Olle Carlsson (jfr Stefan Swärds recension av hans "Kristendom för ateister") ger snarast intryck av en samling med en innerlig tros- och värdegemenskap, ungefär som vid mer traditionella evangelisk-lutherska kyrkodagar. Några mer allvarliga kontroverser de medverkande emellan torde i varje fall knappast vara avsedda eller på goda grunder kunna ställas i utsikt.
2) Vi stöter väl inte ut människor (från mänsklig värme och gemenskap) för att vi inte kallar vem som helst till talare på våra kyrkodagar? Jag antar att Ulfvebrand inte skulle kalla biskop Richard Williamson i SSPX som talare på sina kyrkodagar - och plötsligt faller ju då hela hans resonemang. Att visa respekt för varje människa som människa innebär naturligtvis inte att jag behöver respektera eller kalla varje biskop som biskop.
3) Att Sofia församling även härbärgerar en del goda krafter, och t.ex. hyr eller lånar ut lokaler till Oasrörelsemöten, kan omöjligt tas till intäkt för att den påpekade villoläran och förnekelsen därmed skulle bli mer OK. Ett pluralistiskt samhälle bör kunna innehålla det mesta - men Svenska kyrkan är inget allmänreligiöst forum utan ett evangeliskt-lutherskt trossamfund. Dessutom står Ulfvebrand och församlingens präster utan minsta tvekan som inbjudare och värdar för helgen 17-19 april, medan jag tillåter mej tvivla på att de är lika engagerade i Oasrörelsens samlingar och lika framträdande på Oasrörelsens foldrar. Och skulle de vara det bleve Spong-saken inte ett dugg bättre för det, medan Oasrörelsen däremot skulle löpa risk att syltas in i nyandlighet och kristusförnekelse.
PS. Rune Imbergs kritik av John Shelby Spong är i huvudsak relevant och drabbande. Men jag vill gärna framhålla att jag inte, trots otydligheter i Spongs sexualetik, ett ögonblick tror att Spong vill öppna för pedofili eller liknande övergrepp. Och jag anser det innebära en försvagning av den övriga kritiken mot Spong att alls ta upp sådana exempel. DS.
Jag vill sjunga om min vän,
Mästaren. Jag tveklöst följer
honom som är sanningen,
för vars blick sej inget döljer.
Herre, Jesus Krist, Guds Son,
dej jag får allt ljus ifrån.
När nu Världen idag (äntligen) slår upp det nya Spong-besöket och uppmärksammar vad Spong egentligen står för, försöker ansvarige inbjudare, kontraktsprosten och biskopsprovvalsvinnaren Hans Ulfvebrand komma undan med följande ord:
– Det är viktigt påpeka frågetecknet i rubriken. Vi kanske inte alls behöver en ny kristendom. Men den grundsyn jag har är med ord ur en 400 gammal bön: Om jag avvisar en människas åsikter, bevara mig från att visa bort henne själv. Vårt arbetssätt i Sofia är att låta många röster komma till tals. Jag har även sagt ja till Oasrörelsens kommande konferens.
Argumenten för Spongs medverkan skulle alltså vara:
1) Ulfvebrand själv sätter frågetecken inför somligt Spong säger
2) Vi ska inte visa bort en människa bara för att vi avvisar hennes åsikter
3) Sofia församling tar även emot Oasrörelsen
Till detta är att anmärka:
1) Fullständig åsiktsgemenskap råder väl aldrig mellan två personer. Det är en självklarhet att Ulfvebrand inte är överens med Spong om precis allt. Men det räcker inte för att kompensera för att Ulfvebrand haft det fantastiskt dåliga omdömet att bjuda in Spong i dennes egenskap av biskop och kristen ledare. Dessutom verkar meningsskiljaktigheterna vara tämligen små eller föga accentuerade i samtalen med Spong. Redan för tre år sedan, efter sitt förra besök i Sofia församling, skrev Spong följande om Ulfvebrand: "Kyrkoherden på platsen, Hans Ulfvebrand, och hans fru Åsa har de senaste fyra åren blivit mina goda vänner. Hans framträder allt mer som en viktig ledare för den nya kristendom som kämpar för att födas i Sverige." (Spong: "Watching Christianity Evolve in Scandinavia"). Och talarlistan vid de evangelisk-lutherska kyrkodagarna i Sofia kyrka den 17-19 april, se http://inspire.accson.se/bilder/2781/50904.pdf, med bl.a. K-G Hammar, Ann-Louise Eriksson, Thorkild Grossböll, se http://www.existentiell-tro.net/grosboll/, Caroline Krook och Olle Carlsson (jfr Stefan Swärds recension av hans "Kristendom för ateister") ger snarast intryck av en samling med en innerlig tros- och värdegemenskap, ungefär som vid mer traditionella evangelisk-lutherska kyrkodagar. Några mer allvarliga kontroverser de medverkande emellan torde i varje fall knappast vara avsedda eller på goda grunder kunna ställas i utsikt.
2) Vi stöter väl inte ut människor (från mänsklig värme och gemenskap) för att vi inte kallar vem som helst till talare på våra kyrkodagar? Jag antar att Ulfvebrand inte skulle kalla biskop Richard Williamson i SSPX som talare på sina kyrkodagar - och plötsligt faller ju då hela hans resonemang. Att visa respekt för varje människa som människa innebär naturligtvis inte att jag behöver respektera eller kalla varje biskop som biskop.
3) Att Sofia församling även härbärgerar en del goda krafter, och t.ex. hyr eller lånar ut lokaler till Oasrörelsemöten, kan omöjligt tas till intäkt för att den påpekade villoläran och förnekelsen därmed skulle bli mer OK. Ett pluralistiskt samhälle bör kunna innehålla det mesta - men Svenska kyrkan är inget allmänreligiöst forum utan ett evangeliskt-lutherskt trossamfund. Dessutom står Ulfvebrand och församlingens präster utan minsta tvekan som inbjudare och värdar för helgen 17-19 april, medan jag tillåter mej tvivla på att de är lika engagerade i Oasrörelsens samlingar och lika framträdande på Oasrörelsens foldrar. Och skulle de vara det bleve Spong-saken inte ett dugg bättre för det, medan Oasrörelsen däremot skulle löpa risk att syltas in i nyandlighet och kristusförnekelse.
PS. Rune Imbergs kritik av John Shelby Spong är i huvudsak relevant och drabbande. Men jag vill gärna framhålla att jag inte, trots otydligheter i Spongs sexualetik, ett ögonblick tror att Spong vill öppna för pedofili eller liknande övergrepp. Och jag anser det innebära en försvagning av den övriga kritiken mot Spong att alls ta upp sådana exempel. DS.
Jag vill sjunga om min vän,
Mästaren. Jag tveklöst följer
honom som är sanningen,
för vars blick sej inget döljer.
Herre, Jesus Krist, Guds Son,
dej jag får allt ljus ifrån.
En krona per år för S:ta Clara kyrka
Påskvänner!
En mycket intressant utveckling verkar vara på G i S:ta Clara kyrka i Stockholm. S:ta Clara vill gå mot att bli en egen församling, och EFS-föreningen S:ta Claras vänner erbjuds nu att sköta verksamheten på ett självständigt sätt. Själva kyrkan ska man få hyra för 1 kr/år.
Låter intressant, eller hur? S:ta Clara EFS:s nyaste "samarbetskyrka"? Något måste absolut göras inför Carl-Erik Sahlbergs pensionering, om S:ta Clara - liksom t.ex. Bo Branders S:t Laurentii i Lund - ska få förbli den teologiskt intakta men väckelsekristet öppna tillflyktsort inom Svenska kyrkan som den under de senaste decennierna har utvecklats till.
S:ta Claras vänner är definitivt en av de mer spännande EFS-föreningarna i landet. Det är bra för EFS att ha en så sakramentalt och diakonalt fokuserad förening i sin mitt. Roligt att ledningen för EFS i Mittsverige nu är inblandad i konstruktiva samtal med Stockholms domkyrkoförsamling om S:ta Claras framtid. Svenska kyrkan behöver allt mer av lekmannaengagemang och frivillighet när övriga resurser sinar. Och framför allt behöver Svenska kyrkan kraften i Guds ord.
Ge kyrkan kraft att vara
för stadens folk ett hem,
i handling uppenbara
Guds närvaro bland dem.
En mycket intressant utveckling verkar vara på G i S:ta Clara kyrka i Stockholm. S:ta Clara vill gå mot att bli en egen församling, och EFS-föreningen S:ta Claras vänner erbjuds nu att sköta verksamheten på ett självständigt sätt. Själva kyrkan ska man få hyra för 1 kr/år.
Låter intressant, eller hur? S:ta Clara EFS:s nyaste "samarbetskyrka"? Något måste absolut göras inför Carl-Erik Sahlbergs pensionering, om S:ta Clara - liksom t.ex. Bo Branders S:t Laurentii i Lund - ska få förbli den teologiskt intakta men väckelsekristet öppna tillflyktsort inom Svenska kyrkan som den under de senaste decennierna har utvecklats till.
S:ta Claras vänner är definitivt en av de mer spännande EFS-föreningarna i landet. Det är bra för EFS att ha en så sakramentalt och diakonalt fokuserad förening i sin mitt. Roligt att ledningen för EFS i Mittsverige nu är inblandad i konstruktiva samtal med Stockholms domkyrkoförsamling om S:ta Claras framtid. Svenska kyrkan behöver allt mer av lekmannaengagemang och frivillighet när övriga resurser sinar. Och framför allt behöver Svenska kyrkan kraften i Guds ord.
Ge kyrkan kraft att vara
för stadens folk ett hem,
i handling uppenbara
Guds närvaro bland dem.
söndag 1 mars 2009
Leverbiff i prövningens stund
Påskvänner!
Enligt de goda fasteråd jag tidigare hänvisat till, bör man inte berätta för andra vilken form av fasta man väljer under påskfastan - det blir ju lätt lite "spännigt" och Jesus säger ju själv att man ska "smörja sitt huvud" och se glad ut istället för att se glåmigt överandlig ut och söka människors beröm för detta.
Men jag tror ändå att jag törs tala om att vår familj bl.a. eftersträvar en mer begränsad köttkonsumtion än vanligt. Både för att det är en ganska traditionell påskfastegrej, och för att klimatkris och djurhållningsdebatt pekar i samma riktning om man så säger. Vi gjorde likadant under (delar av) adventsfastan, och barnen var ganska med på noterna. "Vi behövde inte döda nåt djur idag heller", typ ;o). Det är faktiskt ingen större uppoffring, och vid behov tar vi oss en korv på stan i alla fall. Så det är inte mycket att skryta över.
En rätt vi lärde oss uppskatta i advent var vegetariska tacos. Det är otroligt så köttfärsaktigt röda linser med tacokryddor blir! Och en bärande del av tacosmåltiden är ju hur som helst de hackade grönsakerna. I går lördag stod detta på menyn, med förväntat (gott) resultat.
Idag söndag däremot blir det leverbiff. För fest bryter fasta och Jesus förklarade (i princip) all mat för ren. Vi firar alltså hans uppståndelses dag, om än den också handlar om frestelserna i öknen efter 40(!) dagars fasta, med att koka ny lingonsylt och äta en av familjens ovegetariska favoriträtter.
Gud välsigne din dag och din fastetid!
Jag tackar dig, Gud, min käre himmelske Fader,
genom Jesus Kristus, din älskade Son,
för att du i denna natt har skyddat mej för skada och farlighet,
och beder dig att du i denna dag ville nådeligen bevara mig
för synd, olycka och allt ont,
så att mitt liv och alla mina gärningar behagar dig.
Din helige ängel vare med mig,
så att den onde fienden inte får någon makt över mig.
Genom Jesus Kristus, din Son, vår Herre.
Amen.
Enligt de goda fasteråd jag tidigare hänvisat till, bör man inte berätta för andra vilken form av fasta man väljer under påskfastan - det blir ju lätt lite "spännigt" och Jesus säger ju själv att man ska "smörja sitt huvud" och se glad ut istället för att se glåmigt överandlig ut och söka människors beröm för detta.
Men jag tror ändå att jag törs tala om att vår familj bl.a. eftersträvar en mer begränsad köttkonsumtion än vanligt. Både för att det är en ganska traditionell påskfastegrej, och för att klimatkris och djurhållningsdebatt pekar i samma riktning om man så säger. Vi gjorde likadant under (delar av) adventsfastan, och barnen var ganska med på noterna. "Vi behövde inte döda nåt djur idag heller", typ ;o). Det är faktiskt ingen större uppoffring, och vid behov tar vi oss en korv på stan i alla fall. Så det är inte mycket att skryta över.
En rätt vi lärde oss uppskatta i advent var vegetariska tacos. Det är otroligt så köttfärsaktigt röda linser med tacokryddor blir! Och en bärande del av tacosmåltiden är ju hur som helst de hackade grönsakerna. I går lördag stod detta på menyn, med förväntat (gott) resultat.
Idag söndag däremot blir det leverbiff. För fest bryter fasta och Jesus förklarade (i princip) all mat för ren. Vi firar alltså hans uppståndelses dag, om än den också handlar om frestelserna i öknen efter 40(!) dagars fasta, med att koka ny lingonsylt och äta en av familjens ovegetariska favoriträtter.
Gud välsigne din dag och din fastetid!
Jag tackar dig, Gud, min käre himmelske Fader,
genom Jesus Kristus, din älskade Son,
för att du i denna natt har skyddat mej för skada och farlighet,
och beder dig att du i denna dag ville nådeligen bevara mig
för synd, olycka och allt ont,
så att mitt liv och alla mina gärningar behagar dig.
Din helige ängel vare med mig,
så att den onde fienden inte får någon makt över mig.
Genom Jesus Kristus, din Son, vår Herre.
Amen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
