Kära påskvänner!
I år firar vi ju (?) att konventikelplakatet avskaffades 1858, vilket gjorde att man fritt kunde samlas till bön, sång och ordets predikan också utanför kyrkans hägn. Huruvida vi fortfarande utnyttjar denna frihet är en annan fråga. Jag tycker mej alltför ofta höra om inställda gudstjänster i händelse av prästs sjukdom o.s.v. Eller i händelse av prästbrist i största allmänhet.
Men vaddå - det går väl att samlas, sjunga och be i alla fall? Vart tog det myndiga lekfolket vägen? Finns det numera bara i kyrkopartipolitiken?
En sak som dock konventikelplakatet faktiskt uppmuntrade var husandakten! D.v.s. man fick inte kalla samman grannar och tillresande - då ansågs man falla prästen i ämbetet - men man fick, ja, t.o.m. anmodades, att hålla husandakt med barn och tjänstefolk.
Hur har vi det med husandakten? Är det inte med den, liksom med bordsbönen, att den tagit allvarlig skada av det nutida livstempot? Jäktade mornar där alla ska åt var sitt håll - och trötta kvällar där var och en lever sitt "virtuella liv" på nätet?
Vår familj har haft stor glädje av boken "Kring Guds ord" som Torsten Nilsson översatte från engelskan på 1960-talet. Namnskicket är väl lite inaktuellt (det är inte så många barn som heter Tore och Irene idag!) och omslagsfotot från 70-talet är nästan skrattretande. Men upplägget håller än. Ett bibelord, ett tema, en berättelse, en sammanfattning, en frågestund (otroligt vad barnen snappat upp! - de gillar faktiskt frågesporten på slutet) och en bön. Plus kanske en sång om man kommer på någon.
Kommentar av valresultatet
1 vecka sedan