"Riktningar" inom EFS

Som uppvuxen i nära kontakt med nuvarande Evangelisk-Luthersk Samling, tidigare Lutherska Bibelstudiestiftelsen, som (åtminstone tidigare) bestod av många "dubbelanslutna" EFS-are, lärde jag mej tidigt att EFS åtminstone sedan 70-talet delades av olika bibelsyner, men också av olika syn på lagen och dess betydelse. Jag blev aldrig riktigt klar över i vad mån dessa frågor hörde samman (d.v.s. huruvida man om man tillhörde ett visst läger i ena frågan också kunde förutsägas tillhöra ett visst läger i andra frågan), men tycker mej hur som helst kunna skönja båda skiljelinjerna i den aktuella debatten.

Vad den senare frågan angår, tycker jag dock att skiljelinjen med lite god vilja borde gå att överbrygga. Vi måste väl i all sin dar vara överens om både att Guds goda lag har sin givna plats i kristen förkunnelse (se NT om du vill ha exempel!) och att kristendomens huvudärende är att förkunna evangelium, budskapet om Guds oförtjänta nåd för Jesus skull. Vi får ju varken hemfalla åt antinomism eller lagiskhet, och båda sidor i debatten borde, om den förs rätt, kunna tjäna varandra till korrektiv.

I någon mån kanske Lina Sandells lilla vers från 1860-talet har sin aktualitet även i EFS idag:

Ofta, ofta uppstår frågan:
"Vilken riktning hör du till,
månn´ den fria, månn´ den bundna?
Därpå jag dig känna vill."
"Till den fria, ty min Jesus
friat mig från syndens skuld.
Till den bundna, ty min Jesus
bundit mig vid sig så huld."

Maria Elisabet-kapell i Frostkåge

Jag vill gärna passa på att upprepa ett gammalt insändarkrav även här på bloggen: Låt kapellet vid Solviks folkhögskola heta Maria Elisabet, till minne av Carl Olof Rosenius andliga mor som kom från Frostkåge. Maria Elisabet Söderlund (1794-1851), Maja-Lisa eller "Profetissan i Storkåge" kallad, bör också få en minnessten rest utanför kapellet. Helst före 250-årsjubileet 2044. (Det borde förstås ha skett redan 1994).

Maria Elisabets betydelse för den unge Carl Olof och därmed för den "rosenianska" väckelsen kan knappast överskattas. Dessutom var hon själv flitigt anlitad som evangelist och lekmannateolog både i hemsocknen och angränsande bygder.

Ett minnesord av M.E.S.: "Glöm ej i den glada stunden frukta vår så gode Gud - och i den mörka det renande blodet och Guds närvaro."

Kvinnor och män i EFS

Debatten kring könsfördelningen i styrelser och konferenstalarlistor går vidare. Somliga verkar obekymrade över den manliga dominansen; andra verkar vilja införa något slags "varannan damernas" i alla sammanhang. Jag ser risker med båda attityderna: den första gruppen tenderar att i traditionalistisk blindhet övervärdera manliga insatser och förbise kvinnors både naturliga begåvning och andliga gåvor, medan den andra gruppen på sin kant riskerar att hamna i ett "till varje pris"-tänkande, d.v.s. vilja kalla kvinnor för att fylla någon sorts kvot utan att vara vaksamma på vilken ideologi de företräder. Saknas det starka, ledande kvinnor med verklig evangelisk väckelseprofil i rörelsen så måste sådana bedjas och kallas fram - det duger inte att fylla på med vad som helst från annat håll.

Jag tycker att det är mycket beklagligt att en resurs som Katarina Glas inte längre är engagerad i EFS på riksnivå liksom att Inger Häggs ordförandeskap endast varade i ett år (hur länge satt inte Rey Råwall?). Jag tycker att kvinnliga pionjärer i väckelsen som t.ex. Maria Elisabet "Maja-Lisa" Söderlund, Amelie von Braun och "Svegs Märta" lyfts fram för dåligt i vår historieskrivning (Carolina Sandell får mer plats och det är bra), men ännu allvarligare är förstås om dagens kvinnliga teologer och ledare inte får utrymme och utvecklingsmöjligheter. "Utsläck inte Anden", sa aposteln. "Era [...] döttrar ska se syner", sa profeten.

Njutånger = Fångstviken

Som ni ser av Sigrid L:s kommentar till mitt förra inlägg faller min tolkning av ortnamnet Njutånger. (Detta fascinerande ortnamn som ju också kan ge associationer till Paulus´ våndor i stundande helgs episteltext). Namnet betyder alltså "fångstviken" och inget annat.

Och då får vi väl istället tänka på honom som sa till fiskaren: "Var inte rädd! Hädanefter ska du fånga människor."

Brogården vid Nianån

På hemväg från svågern i Härnösand gjorde vi även en farlig vänstersväng in till EFS:s Brogården i Njutånger. Missade en bibelhelg med Anders Sjöberg där för några år sedan, och har alltid velat se hur stället egentligen ser ut. Familjen blev positivt överraskad ("fräscht", sa min fru) och själv gladdes jag åt de fina broarna över Nianån. (Kan det vara så att Njutånger egentligen betyder Ni-ut-ånger, alltså Nians mynningsvik, viken där Nian går ut i havet?).

Det skulle visst vara ett föredrag om stroke nu ikväll, men vi hade inte tid att stanna utan hastade hemåt så gott det nu går på vägen västerut förbi Nianfors. Det verkar helt klart som om EFS är starkare i Norr- än i Sörhälsingland (tänker även på Järvsö och Färila). Andra kristna organisationer täcker visserligen upp rätt väl i söder, men det var kul att se Brogården så fräsch och fin! Gud välsigne alla som lagt ner tid, arbete och böner där.

Psalmer på andra nordiska språk

Läste hemkommen från svågern i Härnösand senaste Budis (den var bra!). Toppen att samerna fick ordentligt med plats. Det skulle även ha glatt min/vår vigselpastor Gerard Willemsen från Nederländerna, som jobbar som lapplandsmissionär och pastor i Kiruna/Gällivare (tidigare Storuman). Den killen har lärt sej samiska, tro det eller ej! Fast han läser mest Sändaren...

Det samiska glöms tyvärr ofta bort. Jag tänker särskilt på psalmboken, där avsnittet "Psalmer på andra nordiska språk" innehåller psalmer på såväl danska och norska som finska. Men inte en enda på samiska, vare sej nord-, syd- eller mittemellan (lule-). Inte heller det senaste psalmbokstillägget gjorde någonting för att rätta till fadäsen. Men i 2037 års psalmbok kanske det händer nånting?

Enskilt medlemskap

Nu har jag provat att vara både vanlig föreningsmedlem (Ersmark Södra) och enskild medlem i EFS (Bollnäs), samt vanlig församlingsmedlem (Storuman) och associerad medlem (Bollnäs) i Missionskyrkan. Dessutom har jag både gått in i och ut ur Svenska kyrkan ett par gånger (nu är jag medlem igen).

Låter det förvirrat? Det är inte så farligt som det låter ;o). Men visst kan man fundera, särskilt kring det här med enskilt medlemskap.

Det mest förmånliga med detta har väl varit att man får brev från missionsföreståndaren och vid något tillfälle t.o.m. en bok ("Kolosserbrevskommentaren"), vilket jag inte minns att jag fick som vanlig föreningsmedlem.

Dessutom har jag känt mej mer lojal med hustrun och mitt nuvarande gudstjänstsammanhang tack vare att jag inte är föreningsengagerad i EFS. Ett EFS som jag ändå "tror på" och vill stödja.

Men samtidigt känner man sej ju lite som en frifräsare och inte som en så legitim och folkrörelseförankrad EFS-are som jag var i Ersmark S. Jag har starka funderingar på att ringa Margit E. och bli medlem i Bollnäs EFS fr.o.m. 2008.

Det är ändå bra att möjligheten till enskilt medlemskap finns. Det passar somliga, även om det knappast är idealet. Eller vad sägs?

Tack för reklamen!

Ser att den nedan omskrivne Per-Erik Lund varit så snäll att göra lite reklam för "EFS idag" på sin blogg. Antar att åtminstone en och annan tittar in här tack vare honom och blir genast lite glatt nervös. Nåja, så välbesökt som hans lär den här bloggen aldrig bli, och helt ärligt har jag heller inte så stora ambitioner. Jag vill mest få en möjlighet att samla mina tankar kring EFS på ett överskådligt sätt, men naturligtvis lockar även möjligheten att få respons och kommentarer.

Vill man debattera aktuella EFS-frågor offentligt (men glöm inte de enskilda samtalen) är ju annars "Lund i denna stund" just nu det givna komplementet till Budbäraren. Lund har varit jätteduktig på att låta folk (även mej) komma till tals där antingen direktciterade eller genom goda referat. Och jag ska verkligen försöka fortsätta skriva till Budis även om man inte alltid kan räkna med publicering. Genomslagskraften hos en papperstidning med tusentals prenumeranter torde fortfarande överglänsa de flesta nätforum.

EFS-debatt på nätet?

Det vore verkligen önskvärt att EFS fick ett nätbaserat debattforum, som Missionskyrkan m.fl. redan har. (SALT kanske har ett oxå?). Gärna i First Class, som jag fortfarande tycker är oöverträffat överskådligt och användarvänligt, men bättre något alls än inget alls.

Budbäraren är en skarp tidning, men kanske lite för vässad och pressad för att riktigt rymma en bred debatt - kring exempelvis Anders Sjöbergs lilla utmanande skrift Utmaningen. Min primitiva blogg här och nu erbjuder ju utrymme för kommentarer, men ger givetvis mej själv en alldeles för central roll.

Jag vill alltså uppmuntra till fortsatt arbete med ett nätbaserat debattforum. Tidigare antyddes att ett sådant planerades i samband med Budbärarens "omgörning", men bättre senare än aldrig. Och fram till att det sjösätts får ni gärna kommentera och diskutera här (gör mej glad / skriv en rad!).

Lund i denna stund

Till det absolut läsvänligaste både i Budis och på EFS:s hemsida hör redaktör Lunds rader. Raderna på hemsidan är i bloggform och kallas Lund i denna stund. Per-Eriks skrivande är vid det här laget smått klassiskt och innehåller en rätt sund blandning av tungt och lättsamt (om än ibland med en viss slagsida åt plate-spotting och det enda sanna AIK ;o). Läsning rekommenderas!

Det är alltså inte de lättsammare inslagen jag vänder mej emot, när jag dock måste konstatera att jag ibland upplever att redaktören ställer sej lite väl mycket "vid sidan om" de ideologiskt tunga och dagsaktuella frågor som Budbäraren tar upp. Jag vet inte om det är likgiltighet (troligen inte) eller (troligen) ett försök att medla eller åtminstone lätta upp spänningen mellan de ganska profilerade för att inte säga polariserade grupperingar som vill dra EFS åt olika håll.

Kanske fyller redaktör Lund en viktig funktion som lite lättsam lekman och om inte "von-oben" så "från-sidan"-kommentator. Fanatism och fariseism är honom i varje fall främmande, och det är ju bra. Men jag skulle nog ändå önska att Lund vågade bekänna färg lite mer, även om jag kanske skulle klaga ännu mer på honom då ;o).

Gilbert Keith Chesterton (1874-1936) är en god förebild när det gäller att skriva både humoristiskt och engagerat - han låg i verkligt hårda ideologiska debatter med bl.a. H G Wells, G B Shaw m.fl. jättelitteratörer, men förlorade (nästan) aldrig sitt goda humör och lyckades förbli god vän med de flesta av sina kombattanter (hur många av oss klarar det?).