Först en halvpekoral för Pauli omvändelses dag (Pålsmäss 25 januari) till melodin "Sackeus var en publikan". Omvändelsedagen - till minne av förföljaren som.blev apostel - borde verkligen firas som en stor missionsdag, inte minst av Efs. Och den utgör som sagt alltid, varje år, finalen på ekumeniska böneveckan.
1. Tills Saulus helt förvandlades
han hat och mordlust andades.
Ja, Jesus nästan stenades (Joh. 8:59, 11:8)
//: när galet fromma enades ://
2. Vid påsktid i Jerusalem
mot döden Jesus förs av dem.
När Stefanus blir stenad där,
//: så gärna Saulus klädvakt är ://
3. Sen tänker han i Syrien
få gripa kristna kvinnor, män.
Då uppenbarar Jesus sej:
//: "Säg varför du förföljer mej!" ://
4. Han i Damaskus bad helt blind,
tills Ananias djärvt steg in
och sa: "Min bror, din syn du får
//: och Andens gåva nu dej når!" ://
5. Så döptes han och drog på stan,
gav Jesus äran hela dan,
tills i en korg, bland hot alltfler,
//: från stadens mur han sänktes ner ://
6. De kristna i Jerusalem
bjöd inte genast honom hem.
Men Barnabas var vis och sa:
//: "Följ med mej du, så blir det bra!" ://
7. S:t Paulus blev apostel, han,
missionsresor blev tre, minsann!
Han talade, skrev många brev,
//: så Jesus känd och älskad blev. ://
8. Han stenades men strök ej med,
i fångenskap Guds ord han spred.
Fast Nero högg hans huvud av,
//: hans ord flög över land och hav! ://
Och sedan en helt underbar visa om Paulus och Silas av Tomas Boström
Idag har jag lyssnat på nedanstående underbara psalm som passar så bra på Pålsmässodagen (förutom SvPs533 och SvPs551 som rekommenderas i 1697 års psalmvalslista, tillsammans med 361 i 1937 års psalmbok). Jag har bearbetat den lite grann i anslutning till profeten Joel och pingstundret då ju även döttrar (inte bara Filippos´) fick Anden och profeterade. Men jag har inte förrän nu upptäckt hur gripande det är att J A Eklund i samma vershalva för samman de två helgonen och martyrerna S:t Stefanus och S:t Paulus (som i unga år med gillande bevittnat hur Stefanus mördades)!
Ja, den grymme Kristus-förföljaren S:t Pauli omvändelse är verkligen ett Herrens världshistoriska mirakel att fira årligen. särskilt för en missionsrörelses som Efs! (Han kanske rentav bokstavligen varit med om att försöka stena även Herren Jesus, se Joh. 11!). Vi får aldrig ge upp hoppet om någon! Den närmaste gammaltestamentliga motsvarigheten är väl Manasse, som i förbittring uppges ha avrättat profeten Jesaja men som på äldre dagar (han blev hela 67 år och regerade 55 år) kom till besinning och omvändelse (jfr Manasse bön i apokryferna).
Men Paulus´ liv blev nog betydligt mer välsignat än Manasses.
1. Livets Ande, kom från ovan, kom och bär från himlen bud! Du kan ge den stora gåvan: tron på Ordet, tron på Gud. Till oss människor du talar än i dag kring all vår jord. Folk och själar du hugsvalar än i dag med Skriftens ord.
2. Oförgänglig sanning strålar än i dag från bibelns blad, än i klara drag den målar heliga gestalters rad. Så till döttrar och till söner genom tidevarven går än ett heligt arv av böner, än profetens röst oss når.
3. Giv att vi för Gud må vandra såsom Abraham i tro, till välsignelse för andra och till egen själaro. Oss med Stefanus låt skåda Mänskosonens härlighet, oss med Paulus än benåda rikt med trons rättfärdighet.
4. Livets Ande, du som danar Kristi kyrka på vår jord, kraftens Ande, du som banar henne väg med Herrens ord, nådens Ande, du som renar själar och i dem vill bo, fridens Ande, du som enar Herrens trogna, giv oss tro.
Text: Johan Alfred Eklund 1934 (71 år), ngt bearb. 2016
Och de 10 sämsta invändningarna (det finns bättre, men på sociala medier är dessa otroligt vanliga - och det är trots allt lite kul att det inte BARA är kristna som är lite puckade :-)
Allt är verkligen inte värt att läsas och än mindre läsas om. Men gamla bloggtexter ger ändå visst perspektiv både på bloggarens eget (inte särskilt märkvärdiga) liv och på utvecklingen i samhället och Efs/Svenska kyrkan i stort under 2000-talets första decennier.
Här några exempel på vad jag bloggade om i bloggens barndom 2007-08. Kanske något exempel kan vara av intresse för fler än mej själv? Jag har nog tacklat av något som bloggare sen den tiden - även kommentarsfälten var ofta betydligt livligare då än nu, när Facebook är huvudforum för mängder av diskussioner. Men vissa korn tycker jag mej ha hittat - likt den där blinda hönan ni vet :o).
Hade gärna hört n´Georg replikera på doktoranden Per Ewert här. Är hälften sant är det ju skandal. Medryckande är det i varje fall, särskilt avsnitten om Kenta och Bajen. Är det någon som har några synpunkter? Dela gärna med er av dem i så fall! Är karln ute och cyklar? Finns det fakta- och citatfel? Har han utelämnat viktig information om kyrkans och partiets utveckling? Vad betyder det här för Efs idag och vad är Efs roll i detta?
ETT NÄRMAST CHOCKARTAT CITAT FÖR OSS HÄLSINGAR, DÄR HASSELA SKOLA FORTFARANDE HETER ARTHUR ENGBERG-SKOLAN: "[Med] statskyrkans bibehållande ges för statenen möjlighet att i stor stil främja en radikal teologis seger även i folkförkunnelsen. Med andra ord: man betraktar statskyrkan som ett användbart och möjligt instrument för en upplyst statsmakt att systematiskt genomsyra hela nationen med ett vetenskapligt betraktelsesätt i religiösa ting och dymedelst låta statskyrkoinstitutionen själv - som en god vän en gång sade till mig - träda i avkristningens tjänst."
(Blivande ecklesiastikministern Arthur Engberg, cit efter Per Ewert i Youtube-föredraget "Landet som glömde Gud", min fetstil).
Måste faktiskt göra Sigrid Sundin-Lundkvist i Njutånger glad och skriva lite till om den samariska kvinnan, som vår präst från i söndags läste mera om vid morgonbönen i Iggesunds vita kyrka i morse. Hon var varken särskilt korkad eller särskilt syndig, påpekade jag häromdagen - och ändå är Jesus ofin nog att påpeka att hon försöker föra honom bakom ljuset. Fast han gör det på ett fint sätt: den man du har är egentligen inte din man, så därför talade du faktiskt sanning när du påstod att du inte hade någon man. Klart hon blir generad och känner sej ställd (fast mot sin vilja ändå imponerad), och därför flyr hon undan till det klassiska diskussionsämnet mellan judar och samarier: Borde man egentligen, som de fromma i Galiléen, resa till Jerusalems tempel för att tillbe Gud på riktigt? (Något som "Nordrikets" kungar alltifrån Jerobeam, med huvudstad i Samaria, försökt få folket där att sluta med, eftersom Jerusalem låg i "Sydriket" som man ofta låg i krig med och inte ville gynna på något sätt).
Nå, den diskussionen för Jesus i mål genom att - efter att ha påpekat att frälsningen, d v s han själv, faktiskt kommer just från judarna! - tala om hur alla sanna gudstillbedjare ska förenas i "Ande och sanning" och tillbe Fadern precis var som helst på hela jorden. Och nu släpper kvinnan precis allt gyckel och all distansering och säger ödmjukt: "Jag vet att när Messias, den Smorde, kommer, så ska han säga oss allt". Då löser sig alla tvisteämnen, då får vi veta hur det verkligen är. Och då säger Jesus de underbara orden: "Jag är". Jag, den som talar med dig, jag är. Jag är. Du talar med honom.
Och då låter hon sin kruka stå. Det brukar ju påstås att hon gick dit mitt på dagen för att hon var folkskygg och ville vara ensam - och alltså i så fall blev lite störd av karlen som sitter där och hänger. (Hon undrade väl vilka avsikter han hade, han måste ju också verkat lite skum som satt här ensam mitt på dagen, sedan de tolv gått in i stan för att handla!). Men det står ju inte uttryckligen att hon - eller Jesus - var särskilt folkskygg, hon kanske bara hade råkat få slut på vatten och ville ha mer i middagshettan, hon precis som Jesus. (Det är väl inte förbjudet att göra lite annorlunda någon gång?). Nu efter samtalet med Jesus blir hon i varje fall hur frimodig som helst och allt utom folkskygg! Strömmar av levande vatten bara flödar fram från henne och många börjar faktiskt tro att Jesus är något speciellt "för hennes ords skull", för hennes märkliga vittnesbörd om att det sitter en man vid brunnen "som har sagt mej allt som jag har gjort". Var inte det en lätt överdrift, kan man tycka? Men hon upplevde i varje fall att han visste och förstod allt, och att hon som sagt var "genomskådad men ändå älskad" (det är vi alla men vågar inte alltid ta in det). Detsamma förstod många fler i staden efter två dagars möte med Jesus. Samarierna blir det folk i bibeln som först av alla kallar Jesus för Salvator Mundi: Världens Frälsare! (Jfr vår äldsta hymn i psalmboken, nr 112).
Måste också få berätta en rolig poäng jag hörde en pingstpastor göra! Johannes berättar ju även att själva området runt "Jakobs brunn" var det område som Jakob en gång skänkte sin älsklingsson Josef, som ju dock av skäl vi känner till kom att hamna i Egypten och alltså inte kunde göra så mycket av gåvan. Och Jakob träffade sin käresta Rakel, Josefs och Benjamins mamma, vid en brunn, där han impade på henne genom att själv vältra undan brunnslocket så att hon kunde vattna pappa Labans får! Pingstpastorn påpekade att det inte var enda gången som en känd person i bibeln finner sin tillkommande just vid en brunn. Det var ju likadant för Moses, som träffade sin Sippora vid en brunn i Midjans land, dit hon kom med alla sina sex systrar och pappa Jetros får, och Mose impade på henne genom att tvåla till de herdar som först hade kört bort henne och hennes systrar från brunnen och hoarna! Och hade inte 40-årige morsgrisen Isak varit för blyg och oföretagsam hade han väl också fått möta sin fru vid en brunn. Nu var det istället Abrahams tjänare Eleasar som fick möta den kvicka Rebecka vid brunnen (kanske samma brunn där hennes son Jakob senare mötte sin Rakel!). Hon var företagsamt ivrig att inte bara ge Eleasar utan även hans kameler vatten (något han inte bett henne - däremot Herren! - om). Och hon var villig att följa honom till främmande land. Det hade inte Eleasar varit säker på att hon skulle vilja, så han hade frågat Abraham vad han skulle göra om hon inte ville. (Kanske kunde Isak själv fara och fria i så fall?) Och Rebeckas släktingar sa mycket riktigt: "Vi vill kalla hit flickan och fråga henne själv". Och de kallade Rebecka till sig och sa till henne: "Vill du resa med denne man?" Hon svarade: "Ja", se 1 Mos 24. "Så blev Isak tröstad i sorgen efter sin mor", får vi veta. (Och efter traumat på Moria berg, brukar jag tänka, se 1 Mos 18, inte konstigt om man blir lite grubblande och inåtvänd av sådant!).
Nu var inte Jesus ute efter en hustru, så giftasvuxen han var. (Det hade givetvis varit fullt hedervärt, ingen skugga över t ex Maria Magdalena ifall hon var kär i honom och han i henne, men han visste att hans livsuppgift var en annan än att bilda familj och få barn). Och kvinnan vid Sykars brunn var nog inte heller ute efter en sjunde man, det kunde gott räcka med de karlslokar hon redan råkat ut för (eller som hon själv förfört, jag är inte ute efter att utmåla henne som felfri). Ändå är det här mötet vid Sykars brunn inte helt utan sina erotiska poänger. För det första finns det nog ofta, rent automatiskt, en aning erotisk spänning mellan en man och en kvinna, särskilt i fertil ålder. Inget konstigt eller syndigt i sej självt med det, men det är väl därför det ofta utvecklats regler som ansetts förebygga olämpliga eller de facto syndiga relationer. Notera dock att Jesus här varken följer de överfromma instruktionerna till judiska män eller Billy Grahams liknande tumregel (att aldrig vara på tu man hand med någon annan kvinna än sin egen hustru)!
Och för det andra: Som docent Rune Söderlund påpekat finns det många tydliga kopplingar mellan Johannesevangeliet, Johannesbreven och Höga Visan! Orden om "brudgummen" och "brudgummens vän" som Johannes Döparen yttrar och Johannes Evangelisten återger är bara ett exempel Söderlund ger på detta. Själv menar jag att även Johannes 4 är ett underbart exempel på dessa kopplingar, och att kvinnan vid Sykars brunn faktiskt är ett gott exempel på hur Jesus "friar till sin brud", det som är eller blir Kyrkan (notera hur väckelsen i Samarien bekräftas också efter pingstdagen, i Apostlagärningarna).
Tänk på hur bruden i Höga Visan säger (HV 1:7): Säg mig, min käraste,var du vallar din hjord och var du rastar vid middagstid!
Johannes påpekar hur Jesus var trött efter vandringen och satte sig ner vid källan. "Det var mitt på dagen". Men tänk också på de märkliga orden som brudgummen säger till bruden i Höga Visan (HV 4:15): Du är trädgårdens källa, en brunn med friskt vatten, bäckar från Libanon.
Ja, vad säger Jesus till kvinnan vid Jakobs brunn, som han dessförinnan bett om vatten (Joh 4:14)?: Den människa som dricker av det vatten jag ger henne blir aldrig mer törstig. Det vatten jag ger blir en källa i henne, med ett flöde som ger evigt liv.
Vilket Jesus bekräftar i Joh 7:38: Den som tror på mig, ur hennes innersta ska strömmar av levande vatten flyta fram, såsom skriften säger.
Är det då inte Jesus som är Livets Källa (som förra söndagens tema löd?). Jo, liksom det är han som i egentlig och bestämd mening är Världens Ljus. Men liksom de som tror på honom också blir ljus i världen (enligt hans egna ord), så blir de som tror på honom också källor med levande vatten. (Detta sa han om Anden som de skulle få, förklarar ju Johannes i följande vers, Joh 7:39). Eller som Margareta Melin så fint uttrycker det i sitt genombibliska Kärnord:
Vi får, inte minst så här under Böneveckan för kristen enhet, be både som enskilda och som kyrka och församling med Englands store psalmdiktare Charles Wesley:
Johannes 4 är ju en alldeles, alldeles underbar berättelse! Många påstår ju att evangelisten Johannes är väldigt pratig och omständlig, men det är inte sant generellt. I Johannes 3 är det visserligen lite svårt att upptäcka när Jesus´ samtal med Nikodemus och Jesus´ egen framställning tar slut - och när Johannes fortsätter och kommenterar. Men när han vill - och det inte är Frälsaren själv som är utförlig och "djup" som i t ex avskedstalet - så berättar Johannes dramatiskt och effektivt, som i t ex kapitel 4 (om den samariska kvinnan) och kapitel 9 (om den blindfödde mannen),
Och nu måste jag säga en sak: jag tror inte ALLS att den s k samariska kvinnan hade svårt att förstå att Jesus talade i bildspråk om ett annat slags vatten än det som kunde hinkas upp ur Jakobs brunn i Sykar! Hon är ju helt enkelt gäcksam och skojar med Jesus medan hon ger honom vatten att dricka. Han talar om ett levande vatten som hon borde be honom om, och hon skojar om att han har ju ingenting att ta upp vatten med och om att han väl knappast är förmer än patriarken Jakob. Han säger att den som dricker av hans vatten inte blir törstig igen, och hon skojar om att då vill hon verkligen ha hans vatten så att hon slipper gå till Jakobs brunn och fylla sin kruka vareviga dag.
Inte är den här kvicka kvinnan och borna evangelisten (läs slutet på berättelsen om du inte gjort det!) så dum att hon inte fattar att Jesus pratar om ett annat sorts vatten än det vanliga! Men ibland när man lyssnar på präster och predikanter låter det som om de trodde att hon var just så naiv. Har de ingen humor? Läste just Josef Stenlunds bok om "evangelium i vadmalsrock": Boken om Gabriel Andersson i Burvik (1843-1937). Och säga vad man vill om de gamla predikanterna, både de som gått på Efs:s Johannelund och de som, likt Gabriel, var "hemmagjorda" - men humor saknade de sannerligen inte!
Inte Jesus heller. Han låter sej inte provoceras av vare sej kvinnans gyckel eller försök att få igång en diskussion om lämpligaste plats för tillbedjan (ett ämne hon tar upp när han avslöjat hennes hemförhållanden, men i hemlighet är hon oerhört imponerad av det: hon förstår att hon är "genomskådad men ändå älskad"). Och när han berättar att han är Messias, har hon lärt känna honom så pass väl att hon tror det direkt. Inte nog med det, hon går direkt in i staden och berättar om honom. Och Jesus och hans lärjungar stannar kvar i Sykar några dagar och många kommer till tro på honom, först p g a kvinnans ord och sedan för att de fått höra Jesus själv. En helt fantastisk berättelse!
Psalm 437 i psalmboken "Till möten och brunnar" handlar om det här och borde sjungas betydligt oftare, inte bara vart tredje år till just den här texten. Men även psalm 352:3 "En vanlig dag" berättar om den samariska kvinnan. Tyvärr börjar strofen "En vanlig dag gick synderskan till brunnen". Men varken Jesus eller Johannes kallar kvinnan så, och att hon skulle vara prostituerad eller liknande (då ordet "synderska" kunde användas på bibelns tid) finns det inget som tyder på (då hade hon haft betydligt fler karlar). Jag förnekar inte att både hon och hennes män - och lärjungarna - var syndare, men det är lite osnyggt att peka ut hennes syndighet så särskilt när inte bibeln gör det. Så jag sjunger hellre, "En vanlig dag gick kvinnan ut till brunnen, / drack vatten ur en evig källas djup".
Och så tänker jag förstås som Frostenson: "En vanlig dag så kan det största hända". Kanske även idag? Om vi lyssnar till både Jesus och den samariska kvinnan, vars frimodighet och glädje och Jesus-vittnesbörd inspirerat så många. Ja, från henne själv har det, som Jesus sa om dem som tror på honom, gått ut strömmar av levande vatten!
Här en sång som kunde vara den samariska kvinnans lovsång (text L Håkansson, musik Olle Widestrand):
Så här i trettondagstider, och inför söndagen som förut hade rubriken "Jesus visar sin härlighet" och nu har rubriken "Livets källa", passar det verkligen bra att med Stefan Gustavsson påminna varandra om hur god Gud är, hur mycket som finns att upptäcka som filosofin aldrig drömt om! Och att, som den engelske journalisten Gilbert K Chesterton påpekade, ateistens svåraste ögonblick är när hän är riktigt, riktigt lycklig - och inte har någon att tacka.
Trygve Bjerkrheim i Norge sjöng:
1. Det strömmar en livsälv av lycka, jag gläds åt att få vara till. Gud skapade mej till sin avbild, mitt eviga bästa han vill. Jag lever och alltid får leva med honom som offrade sej men levande uppstod ur graven och öppnade himlen för mej. 2. Ja, Kristus är källan den klara, ett havsdjup av glädje och frid, och mitt under tårar och faror är han den jag håller mej vid. Snart gryr över jorden Guds morgon och då ska jag bli honom lik. Han själv är min glädje och lycka, min Gud, jag är ofattbart rik! Text: Trygve Bjerkrheim, sv. övers. A.H.
Så här inför Trettondedag Jul ropar biskop de facto Stefan Swärd till oss alla i Dagen. Särskilt Efs-are borde väl stämma in både högt och gemensamt? Eller är det Stefan skriver mer karaktäristiskt för honom och EFK än för oss i EFS idag? (Prenumerera gärna på Dagen för 2022 istället för att klaga över att artikeln är "låst"!).
Det här är min respons i kommentarsfältet så här på Trettondedagsafton:
Tack, Stefan. Vi är värre ute än vi anat - sånt här kunde en t o m bli stiftsadjunkt i Stockholm på utan att övriga samfund eller Dagen och Världen idag reagerat (fann det i vårstädningen i fjol). T o m Waldenström, ja kanske särskilt han, hade baxnat:
"Det vi kan sägas ha förkastat i Sofiamässorna är Agnus Dei. Offertanken som uttrycks i orden om Guds Lamm som borttager världens synder är något som feministisk teologi tagit avstånd ifrån." (Helene Egnell i boken Hon gör allting nytt, Verbum 2003).
I nya handboken (HB17) införde Svenska kyrkan helt följdriktigt ett alternativt Agnus Dei, som även "sofiorna" kunde använda. Där det inte som i 2000 år står att (Offer-)lammet bär världens synd, utan att det "möter oss i bröd och vin, helar oss och ger oss av sin frid."
Det är inte fult och inte osant heller. Men den som känner till bakgrunden "märker avsikten och blir förstämd", som tyskarna säger. Dagen sover, Dagen sover i sitt lugna bo? Någon nyhet har det iaf inte ansetts vara.
Tack än en gång, Stefan!
Vem blir förresten först att ställa statsministern mot väggen i prästrekryteringsfrågan under valåret 2022? Som partiledare för en av kyrkomötets ledande nomineringsgrupper kan Magdalena Andersson naturligtvis inte frånsvära sej ansvar för prästrekryteringen och dess regler, även om hon fortfarande inte skulle vara medlem i Svenska kyrkan. Jag har åtminstone inte hört att hon tänkt leda sitt parti till något Exodus. Och det här berör ju Efs i allra högsta grad. Åsa Nyström i Lule var ju inte sen att avkraga den Efs-präst som yttrat sej "förgripligt" (om än taskigt återgivet) åt det konservativa hållet. Eva Nordung Byström i Härnösand har inte visat någon som helst tendens att försöka avkraga förnekaren på Alnön. Det är tyvärr ett mönster: att hissa "ormen från urtiden" och uppmuntra till vågade syndafall är numera helt OK för en präst i Svenska kyrkan (även för en Efs-präst, antar jag), liksom att dissa budskapet om "Guds Lamm som borttager världens synder". Och nu: att förneka julevangeliets historicitet. Sånt kan man antagligen fortfarande bli ärkebiskop på (tänker särskilt på K-G Hammar och hans "vad som verkligen hände kan vi lämna därhän", vilket dock inte gällde Dag Hammarskjöld och hans öde - då var "vad som verkligen hände" tydligen viktigt även för K-G).
Att förneka Guds existens är än så länge inte meriterande. Men min namne, den s k stockholmsbiskopen, som i och för sej delar mitt ifrågasättande av "icke-teistisk kristendom", verkar inte ha gjort något för att avkraga kyrkoherde Åke Nordström i Gustav Vasa. Denne håller ju bara på med nätverket "Kristen bortom Gud" och har inte gått med i den förfärliga Missionsprovinsen. Men att det skulle vara vi som genom vår tro och förtröstan gjort Frälsaren gudomlig är ju en verkligt bisarr tanke hos en luthersk präst. Jesus som en vanlig avgud alltså - i stil med plånboken! Och detta med hänvisning till reformatorn Martin Luther!
"Först ska det vara ett svart kors på ett hjärta som har sin naturliga färg så att jag själv blir påmind om att tron på den korsfäste gör oss saliga. För man blir uppfylld av det man tror av hjärtat. Om det än är ett svart kors som plågar och ska göra ont, låter det hjärtat behålla sin färg och fördärvar inte naturen. Det betyder att det inte dödar utan håller vid liv. Men hjärtat ska sitta i en vit ros för att visa att tron ger glädje, tröst och frid, men inte sådan frid och glädje som världen ger. Därför ska rosen vara vit och inte röd, för vitt är andarnas och änglarnas färg. Rosen ska stå på ett himmelsblått fält, för denna glädje i anden och tron är början på den kommande himmelska glädjen som visserligen redan har börjat därinne och omfattas av tron men inte är uppenbar än. Runt detta fält ska det vara en gyllene ring som visar att en sådan sällhet i himlen varar för evigt och inte har något slut. Den är också dyrbarare än all glädje och egendom, precis som guld är den ädlaste och värdefullaste metallen. Detta är mitt compendium theologiae (sv. min sammanfattning av teologin). Jag ville visa den för dig i all vänskap och hoppas du uppskattar det. Må vår älskade Herre Kristus vara med din ande nu och i det kommande livet. Amen." (Martin Luther, 1483-1546)
Född 1970 i Umeå. Uppvuxen i Luleå, lumpen i Boden, studerande i Ludvika och Lund. Gymnasielärare (historia o svenska) i bl.a. Storuman, Ovanåker och Bollnäs. Numera (2022) deltidskyrkomusiker och -ungdomsledare. Kristen och socialliberal. Trebarnspappa, pastorsman, iggesundsbo, EFS-are m.m. Det ni!
Inlägg
