Sista efs.nu och nya (än en gång) Budis

Påskvänner!

Sitter här på Valborgsmässoafton med både Budbäraren och efs.nu i handen. Jag har alltid haft svårt att avgöra om Budis eller efs.nu är roligast att få i brevlådan. Efs har ju en lång tradition av parallell tidningsutgivning, men också av tidningssammanslagningar. Det känns bra att drygt 150-åriga Budbäraren (egentligen Efs:s missionstidning Budbäraren) slås ihop med drygt 10-åriga missionstidningen efs.nu - och att den ska gå till ALLA medlemmar. Medlemsavgiften blir väl högre, men å andra sidan borde man bli mer motiverad att betala den. Icke-medlemmar har fortsatt möjlighet att prenumerera, fast förhoppningsvis vill de bli Efs-medlemmar när de ändå ska skicka in en slant. (Funderar på om man borde ge Dag Sandahl en gratisprenumeration). Bra idé med sammanslagningen, även om jag till döddagar kommer att grubbla över varför inte alla Efs-medlemmar tyckte att högkvalitativa "Nya Budis" var värd ens 30 kronor i månaden...

Heder åt tf redaktör Annika Ovander och andra bakom efs.nu - sista numret var som vanligt inspirerande och engagerande med sin världsvida utblick och sin, trots alla utmaningar, positiva grundton. Vill bland mycket annat särskilt nämna Tin Mörks rapport om "Möten i Indien" och Martin Nilssons om "Padhar - ett sjukhus med visioner". Insättningar på EFS bankgiro 900-9903 med Padhar i meddelanderutan går till sjukhuset, som förutom själva operationskostnaderna behöver uppgradera sin tekniska utrustning inför separationen 18-19 juni av de siamesiska tvillingarna Stuti och Aradhana (Lov och Tillbedjan). En utrustning som sedan givetvis kommer även många andra barn och vuxna till godo (just siamesiska tvillingar är ju mycket ovanliga, men professionell kirurgi är det ju många fler som behöver, och då tänker jag inte på västerlänningar som vill få spetsigare näsor eller större bröst/snoppar). Se den välmotiverade "reklamfilmen" här:



Heder även åt åt informationssekreteraren Erika Cyrillus Olsson och Budis-gänget - senaste numret av Budbäraren var som vanligt både informativt och insiktsfullt, trots den där knäppgöken som på egen hand skickat in fem motioner till årsmötet. (Måste inte någon form av begränsning införas snart?). Temat om det goda samtalet och dess möjligheter - inte minst i mötet med människor av annan tro - känns viktigt att bli påmind om, liksom Jonathan Anderssons artikel om "de tre borden": skrivbordet, köksbordet och nattvardsbordet (eller altaret som Andersson av någon anledning föredrar att kalla det; just där föredrar jag själv den fri- och lågkyrkliga vokabulären: vi upprepar inte det enastående offer Jesus gjorde, men vi får i måltidsgemenskapens form ta del av det offer han bar fram, tillsammans med dess välsignade andliga frukter). Själv läser jag ju gärna bibeln även vid köksbordet med fru och barn, det som förr kallades "husandakt", men själva Jonathans poäng att vi både behöver studera Guds ord i enskildhet (skrivbordet), samtala om livsfrågorna (köksbordet) och på ett särskilt sätt mötas inför Herrens ansikte i gudstjänsten (altaret) är jag helt och hållet med på.

Roligt också att namnet Budbäraren får bli kvar; jag hör till dem som tycker att det är roligt med klassiska namn så länge de inte blivit uppenbart obsoleta(föråldrade), jfr Frälsis´ Stridsropet som ju samklingar innerligt väl med rörelsens kampglada armékaraktär. Budbäraren är ju lika passande för en rörelse som betonar sin evangeliska karaktär (tidningen skulle väl "angelos" på grekiska).

Se, jag vill bära ditt budskap, Herre
av hjärtat sjunga ditt lov och pris...

EFS-styrelsens svar på mina motioner

Påskvänner!

Någon kanske vore intresserad av att läsa EFS-styrelsens svar på mina motioner (och mina motiveringar, som det inte fanns plats för i Budbäraren)? Jag kan inte kommentera detta så grundligt just nu (är på kantorshelg i Mellansel), men vill börja med att tacka för att styrelsen verkligen försökt besvara även en besvärlig EFS-ares motioner (5 av 7 - skönt att det ändå fanns några fler än mina!). Med den teologiska/kyrkliga spännvidd (låter finare än splittring) som finns inom styrelsen - och för den delen inom rörelsen - förstår jag att det inte kan ha varit helt lätt att skriva ihop sej.

Jag har alltså förståelse för styrelsens svårigheter. Vilket ju inte hindrar att vissa svar gör mej ordentligt besviken. Det är ju t.ex. helt riktigt att motionen C i ämbetsfrågan är "förenklad" på flera vis (annars hade den blivit odrägligt lång), men att klassiskt högkyrkliga - men även många lågkyrkliga inom t.ex. ELM eller de laestadianska Fridsförbunden - vägras prästvigning och i många fall även andra tjänster inom kyrkan förblir väl ändå ett problem? I alla fall för oss som upptäckt hur andra, påfallande mycket mer skrämmande villoläror (om man nu anser s.k. kvinnoprästmotstånd vara en villolära) ganska fritt får spridas inom kyrkan av både manliga och kvinnliga s. k. teologer.

(Kolla bara in framsidan på Verbums begravningsmagasin som nu ska spridas i nya tiotusental: "Det finns ingen död som ej bytes i glädje" - var fick den gode Setterlind det ifrån och var finns den biskopliga översynen?).

Någon kanske undrar om jag känner mej hedrad eller komprometterad av Dag Sandahls ("Bloggardags") beröm. Svar: jag känner mej, som enkel lekman, ytterst hedrad och hoppas att det inte går mej alldeles åt huvudet. Säga vad man vill om Sandahl, men någon fegis eller dummerjöns är han inte. Dessutom hedrar det honom själv att han är så generös med berömmet, trots att jag genom åren yttrat ganska besk kritik av somliga högkyrkliga och/eller sandahlska ståndpunkter, med början i ett orimligt långt genmäle på (den f.ö. alldeles utmärkta) boken Sann myt som jag skickade till Dagen 1990 - refuserat så klart men, tror jag, vidarebefordrat till den stackars Dag. Och trots att jag genom åren fått en del lika beska och, som jag ibland upplevt det, smådryga - men otvivelaktigt nyttiga - uppmaningar att "läsa på". Vilket jag efter ringa förmåga sökt göra (Dags återkommande boktips C A Hesslers "Statskyrkodebatten" förtjänar verkligen att läsas av alla, inklusive EFS-are).

Nu har alltså Dag i sedvanligt provokativ/stimulerande stil (stryk det som ej önskas) skrivit om den s.k. "lågkyrkligheten", dit väl EFS fortfarande får räknas. Kommentarerna rekommenderas till studium (själv har jag inte skrivit någon). Nog är det absolut värt att reflektera över, även om jag inte alls begriper varför t.ex. S:ta Clara verkar sticka Dag i ögonen med sin "längtansgemenskap". Inbjuds inte alla i omnejden till den och omfattas inte hela staden av dess förböner?

Den evangeliskt-lutherskt svenskkyrkliga solidaritet han efterlyser från EFS:s sida efterlyser ju även jag. Sen får vi väl be om att på ett kristligt sätt kunna uppvisa och motta såväl ömsesidig förståelse som ömsesidig förmaning.

PS. Jag tror att både Agne Nordlander och Anders Sjöberg som biskopskandidater i Växjö resp. Göteborg aviserade att de avsåg att prästviga även kandidater med s.k. högkyrklig ämbetssyn. (Rätta mej om jag har fel). Staffan Grenstedt däremot vet jag inte; i Skara var ju mer den andra Ä-frågan på tapeten. DS.

Välsigna, käre Herre Gud, vår kyrka.
Ja, uppväck den och ge den liv och styrka.
Din lära alltid i den ren bevara,
föröka dina trogna vittnens skara!
              (Betty Ehrenborg-Posse)


Ge kyrkan kraft att kämpa
när kampens smärta krävs
och aldrig nånsin tiga
när sanningen förkvävs 
               (Per Harling)

Fyra gånger Martin

Påskvänner!

Den här nyheten om landets nyaste kyrka var ju faktiskt riktigt skojig! Men tydligen har den inte fått sitt namn efter vare sej Lönnebo, Lind eller Modéus (nästan lite synd att senaste stiftschefen inte hette nåt på L som i Linköping han me´!) utan efter den där med gåsen.

Om inte Herren bygga vill,
är sten och trä förgäves,
ty mer än världen tror ska till,
ett annat virke kräves:
det måste till ett gudomsord
från Herren själv, när på vår jord
hans helgedom ska byggas.


Till det Guds ord, som likt en sol
med ljus och kraft kan verka,
vi reste denna predikstol,
vi byggde denna kyrka.
Vi helgar nu dess skepp och kor,
dess dopfunt och dess altarbord
till trogen tjänst för ordet.

Annandag, Tredjedag och Fjärdedag Påsk

Påskvänner!

Tänk att vi en gång i världen hade påskfest i dagarna fyra (före "Stora helgdöden" 1772) både jul, påsk och pingst! I Anders Nohrborgs (1725-1767) postilla kan man t.ex. läsa predikan för Fjärdedag Pingst! I vår tid firar vi knappt ens annandagarna, och uppslutningen i kyrkorna vid själva huvudfirningsdagarna avtar betänkligt från jul till pingst...

Detta inskränkta påsk- och pingstfirande drabbar våra påsk- och pingstpsalmer hårt. Vi sjunger dem alldeles för sällan (jämför bara med julpsalmerna!). Egentligen borde vi sjunga en påskpsalm som processionssång vid högmässans inledning varje söndag året runt. Och varför inte en pingstpsalm före varje predikan?

Vi stängde alla dörrar...

Påskvänner!



1. Vi stängde alla dörrar
och fönsterluckor med,
låg vakna hela natten,
ryckte till vid varje steg,
i sorg och hopplös saknad,
med kvävda ångestrop,
i skräck för att soldater
skulle ta oss allihop.

2. Och just vid soluppgången
jag hörde någonting.
Nån bultade på porten
och ville komma in.
Jag skyndade till fönstret
och väntade mej se
en trupp med svärd och facklor
som skulle ta oss med.

3. Men det var bara Maria,
så jag gick och öppnade.
Johannes stod bredvid mej
när hon sa vad hon fått se.
Hon sa att han var flyttad
och lagd - ja, Gud vet var,
att stenen hade vältrats bort
och ingen kropp fanns kvar.

4. Vi sprang mot örtagården
i var sin högsta takt.
Johannes kom först till graven,
det var som Maria sagt.
Den svepning som låg stelnad
var ett tomt men orört skal.
Hur fick dom då ut kroppen,
dom som var här och stal?

5. Nåt konstigt hade hänt här,
jag visste inte vad.
"Ett under!" sa Johannes,
men jag var inte glad.
Fantasi och spekulationer,
för mej var det inte nog,
för jag såg hur han blev korsfäst
och sedan hur han dog.

6. Tillbaka i vårt hus igen
kröp skuld och ångest fram.
Allt stort och fint jag lovat
blev bara mera skam.
För när det kom till kritan
förneka´ jag och svor,
så även om han levde nu
blev misstron alltför stor.

7. Men plötsligt fylldes luften
av en doft av välkänd sort.
Ett ljus som spred sej överallt
drev alla skuggor bort.
Jesus stod framför mej
med varm och öppen famn!
Och jag sjönk ner på mina knän
och ropade hans namn.

8. Han reste mej på fötter,
då mötte jag hans blick.
Hans kärlek mot mej lyste,
hans liv och ljus jag fick.
Ja, efter skuld, förvirring,
nu lättnaden tog vid
och varje rädsla som jag haft
förbyttes nu i frid.

//: HAN ÄR VID LIV,
HAN ÄR VID LIV,
HAN ÄR VID LIV,
JAG ÄR FÖRLÅTEN!
HIMLENS PORTAR ÖPPNA STÅR ://

Glad Påsk!

Påskvänner!

Först en osentimental "torrgenomgång" av "the hard facts", som visar att även om Jesus´ uppståndelse absolut är fullkomligt fantastisk och i en mening alldeles otrolig - man vore ju dum om man som vuxen människa trodde på den helt utan vidare - så behöver tron på honom och tron på uppståndelsen ändå inte vara så fullständigt galen som vissa ateister ibland framställer det som:




Och sedan Chesterton, naturligtvis, med sin oförbränneliga, sprudlande, frustande påskglädje:

VÅRENS PRÄST

Solen har stärkts och luften mjuknat just före påskdagen. Men det är en kryptisk klarhet med en anda inte bara av nyhet utan av revolution. Det finns två stora arméer i det mänskliga intellektet som kommer att kämpa intill slutet om denna vitala punkt, huruvida påsken bör gratuleras för att den infaller under våren - ellervåren för att den infaller under påsken. De enda två saker som kan tillfredsställa själen är en person och en berättelse - och t.o.m. en berättelse måste handla om en person. Det finns förvisso mycket mäktiga retelser och nöjen att finna i rena abstraktioner som matematik, logik - eller schack. Men dessa rent intellektuella nöjen liknar de rent kroppsliga nöjena.D.v.s., de är rena nöjen, även om de kan vara gigantiska; de kan aldrig genom en ren ökning av sej själva bilda lycka. En människa som just ska hängas kan njuta av sin frukost, särskilt om det är hennes favoritfrukost, och på samma sätt kan hon njuta av en diskussion med prästen om kätteri, särskilt om det är hennesfavoritkätteri. Men huruvida hon kan njuta av någondera beror inte på någondera - det beror på hennes andliga attityd till den följande händelsen. Och denna händelse är verkligen intressant för själen, eftersom den är slutet på en berättelse och (som vissa anser) slutet på en person.

Nu är detta en enkel sanning som, likt många andra, är alltför enkel för att våra vetenskapsmän ska se den. Och det är här de tar fel, inte bara om den sanna religionen utan om falska religioner också, så att deras uppfattning om mytologi är mer mytisk än myten själv. Jag drar mej inte för att säga att de tar helt fel närde t.ex. påstår att Kristus var en legend om döende och återupplivad vegetation, likt Adonis eller Persephone. Jag säger att även om Adonis var växtlighetens gud, har de fått hela idén om honom om bakfoten. Till att börja med är ingen tillräckligt intresserad av vissnande grönsaker som sådana, för att göra någon särskild mystik eller maskerad av dem, och alldeles säkert inte tillräckligt för att förklä dem till bilden av en mycket vacker ung man, som är något enormt mycket intressantare. Om Adonis förknippades medlövfällningen på hösten och vårblommornas återkomst, var tankeprocessen helt annorlunda. Det är en tankeprocess som uppträder helt spontant hos alla barn och unga konstnärer; den uppträder spontant i alla friska samhällen. Det är mycket svårt att förklara den i ett sjukt samhälle.

Människans hjärna utsätts för korta och märkliga tupplurar. Ett moln döljer förnuftets stad eller vilar på fantasins hav; en dröm som mörklägger lika mycket om den är ateismens mardröm eller avguderiets dagdröm. Och precis som vi alla har rest oss upp från sömnen med ett ryck och funnit oss själva säga någon mening utan mening, förutom i midnattens galna språk, så rycker den mänskliga tanken upp sej från sin dåraktiga trance med någon fullständig fras på sina läppar; en komplett fras som är komplett idioti. Olyckligtvis är det inte som med drömmeningen som vanligen glöms medan man tar på sej skorna eller sätter i sej frukosten. Denna meningslösa aforism, som uppfanns medan tanken sov, hänger fortfarande vid människans tunga och påverkar alla hennes relationer till förnuftiga dagsljusföreteelser. Alla våra kontroverser förvirras av vissa frastyper som inte bara är osanna utan alltid meningslösa - som inte bara är inadekvata utan alltid och genomgående oanvändbara. Vi känner igen dem överallt där en människa talar om “de starkastes överlevnad”, när hon bara menar “de överlevandes överlevnad” eller överallt där någon talar om att de rika “har sina insatser i landet”, som om de fattiga inte kunde lida av vanstyre eller militära nederlag, eller när någon talar om att “fortsätta motframsteg och progression”, vilket bara betyder att fortsätta att fortsätta, eller när någon talar om “en regering bestående av det visa fåtalet” som om de visa kunde plockas ut genom sina pantalonger. “Det visa fåtalet” måste betyda antingen de få som dårarna anser visa eller de stora dårar som själva tror att de är visa.

Det finns ett stycke nonsens som moderna människor alltid finner sej själva säga, t.o.m. sedan de är mer eller mindre vakna, och som alltid irriterar mej speciellt. Det uppkom inom 1800-talets populärvetenskap och särskilt i förbindelse med studiet av myter och religioner. De brottstycken av svammel som jag syftar påyttrar sej ofta i formen “denne gud eller hjälte föreställer solen.” Eller “Apollo som dödar Python betyder att sommaren fördriver vintern.” Eller “Kungen som dör i slaget västerut är en symbol för solnedgången i väst.”

Nu skulle jag verkligen ha trott att t.o.m. de skeptiska professorerna, vars skallar är lika grunda som stekpannor, hade insett att mänskliga varelser aldrig tänker eller känner så. Betrakta vad som förutsätts i detta påstående. Det förutsätter att urmannen gick ut på en promenad och med stort intresse såg en storbrinnande fläck på himlen. Han sa då till urkvinnan: “Min kära, vi bör hålla tyst om detta. Vi får inte sprida detta. Barnen och trälarna är så smarta. De kanske upptäcker solen endera dagen om vi inte är väldigt försiktiga. Så vi kallar den inte ‘solen’, men jag ska rita en bild av en man som dödar en orm, och när jag gördet så vet du vad jag menar. Solen ser inte alls ut som en man som dödar en orm, så ingen kan rimligen förstå. Det kommer att bli en liten hemlighet mellan oss, och medan trälarna och barnen tror att jag är upphetsad av en storslagen saga om en slingrande drake och en brottande halvgud, kommer jag i verkligheten att avse denna fantastiska lilla upptäckt att det finns en rund gul skiva uppe i luften.”

Man behöver inte känna till mycket mytologi för att inse att detta är en myt. Det kallas vanligen “solmyten.” Naturligtvis var det alldeles tvärtom. Guden var aldrig en symbol eller hieroglyf som föreställde solen. Solen var en hieroglyf som föreställde guden. Den primitiva människan gick ut med sitt huvud fullt av gudaroch hjältar, eftersom det är huvudets huvudsakliga användningsområde. Sedan såg han solen i middagens herravälde och i skymningens nöd, och han sa: “Det här är hur gudens ansikte skulle se ut när han hade slagit draken” eller “Det här är hur hela världen skulle blöda västerut om guden besegrades till sist.”

Ingen mänsklig varelse var någonsin så onaturlig att hon dyrkade Naturen. Ingen människa, hur anlagd hon än (liksom jag) må vara för fetma, dyrkade någonsin en man så rund som solen eller en kvinna så rund som månen. Ingen människa, hur attraherad hon än må vara av konstnärlig besjälning, trodde någonsin verkligen att dryaden var lika mager och stel som trädet. Vi människor har aldrig dyrkat Naturen, och skälet är verkligen mycket enkelt. Skälet är att alla människor är övermänniskor. Vi har tecknat vår egen bild på Naturen, liksom Gud har tecknat sin bild på oss. Vi har sagt åt den enorma solen att stå stilla; vi har fixerat den på våra sköldar. Och när det fanns stora naturkrafter vi för tillfället inte kunde kontrollera, har vi tänkt oss storslagna varelser i mänsklig gestalt som kontrollerar dem. Jupiter betyder inte dunder. Dunder betyder Jupiters marsch och seger. Neptunus betyder inte havet; havet är hans, och han gjorde det. Med andra ord, vad hedningen verkligen sa om havet var “Endast min fetish Mumbo kunde resa sådana berg ur blotta vattnet.” Vad hedningen verkligen sa om solen var: “Endast min farfarsfar Jumbo kunde förtjäna en så strålande krona.”

Angående alla dessa myter är min egen position ytterligt och även sorgligt enkel. Jag säger att du inte kan förstå en enda myt förrän du har funnit att en av dem inte är en myt. Pumpspöken betyder ingenting om det inte finns riktiga spöken. Förfalskade sedlar betyder ingenting om det inte finns riktiga sedlar. Hedniska gudar betyder ingenting, och kommer aldrig att betyda någonting, för dem av oss som förnekar den kristne Guden. När väl en gud erkänns, om än en falsk gud, börjar Kosmos veta sin plats, som är andrahandsplatsen. När det väl är den verklige Guden faller Kosmos ner inför Honom, och erbjuder blommor i vårens tid liksom eldar i vinterns.

“Min älskling är som en ros” innebär inte att poeten prisar rosor under bilden av en ung flicka. “Vem är månen och kungen på min himmel” betyder inte att Julia uppfann Romeo för att göra månens rundhet rättvisa. “Kristus är Påskens Sol” betyder inte att bedjaren prisar solen under emblemet Kristus. Gudinna eller gud kan klä sej i vår eller sommar; men kroppen är mer än draperingen. Religionen tar nästan vanvördigt på sej naturens dräkt, och kristendomen har verkligen gjort det lika bra med snön till jul som med snödropparna på våren.

Och när jag ser över de solbelysta fälten vet jag i mitt innersta att min glädje inte bara är en glädje över våren, för våren ensam, som alltid försvinner, vore alltid vemodig. Det finns någon eller något som går där, för att bli krönt med blommor. Och min glädje ligger i ett löfte som ännu är en möjlighet - och i de dödas uppståndelse.

G.K.Chesterton ur “A Miscellany of Man”, råöversatt 2001 A.H. - men läs originalet om ni får tag i det.


Likt vårdagssol i morgonglöd
gick Jesus fram ur natt och död
till liv förutan like.

Den längsta dagen

Påskvänner!

Läste just - medan jag väntade på att barnen skulle somna och någon timme till - ett Det Bästa-sammandrag av Cornelius Ryans skildring av Dagen D: "Den längsta dagen". Jag insåg att boken och filmen "Rädda menige Ryan" måste ha fått mycket av sitt material - huvudpersonens efternamn icke att förglömma - från just irländaren C Ryan, som på 50-talet intervjuade över 700 personer från fyra olika länder - även Tyskland - och som stående fråga hade: "Vad gjorde ni den 6 juni 1944?"

Det var en lång lång dag. Och jag tänkte på honom för vars skull denna fredag kallas Långfredag. För honom var den lång, trots att han dog redan vid 15-tiden. För oss var den god, som en gammal präst sa som förklaring varför engelsmännen kallar dagen Good Friday. (I varje fall om vi ska tro Jesus-orden om att han kommit för att "ge sitt liv till lösen för många"). Det är inte utan att också de allierade soldaterna som offrade sina liv Dagen D ger en illustration till detta, trots att många dog bara några timmar in på dagen. För dem var dagen svår - och, om de överlevde fler än ett par timmar och kunde intervjuas av Ryan, ohyggligt lång. För oss som nu lever i ett fritt Europa var den god.

Som långfredagspredikan fick vi här idag höra Jesaja 53. Ett märkligt kapitel, särskilt med tanke på att det skrevs ca 700 år före den första Långfredagen. För den som befarar att Folkbibelns översättning måhända är alltför "kristligt-dogmatiskt tillrättalagd" kan det vara bra och uppbyggligt att även ha B2000 till hands för jämförelse.

Fick förresten ta emot Herrens måltid för andra dagen i rad - denna gång hemma hos en gammal pastor som en gång i världen vigde mina svärföräldrar med varandra (och som själv varit gift med sin Elsa i snart 65 år). Gud välsigne oss allesammans!

Rövare, farisé,
syndare och fromma,
vem som vill
lyssna till
får till bröllops komma.

Den stötande frälsningen

Påskvänner!

Det är väl inte precis något nytt att det ligger något stötande i att vi skulle vara i behov av frälsning och att Jesus skulle behöva dö för att rädd oss. Vad som möjligen är nytt är att det blivit stötande t.o.m. inom många "kristna" kretsar.

Eller också är även det samma gamla fenomen som Dietrich Bonhoeffer påtalade på 30-talet i sin bok Liv i gemenskap: "Man kan knappast tänka sej förskräckelsen i vissa fromma kretsar om det skulle visa sej att en verklig syndare förirrat sej in i församlingen." ;o)

Hur som helst: läs Stefan Swärds artikel Frälsningen har blivit stötande från i fjol. Den minst lika aktuell i år. Även för mej själv och andra "frommisar".

Från Frälsaren på korsets stam
ljus faller på min dräkt,
då träder syndens fläckar fram,
jag blir med rövarn släkt.
Men han som var mot rövarn god,
han tvår mej snövit i sitt blod.
Så helt förlåter Gud.
Så helt förlåter Gud.

Dikten "Kristen trosbekännelse" av Edith Södergran

Lyckan är icke, vad vi drömma om,
lyckan är icke natten, den vi minnas,
lyckan är icke i vår längtans sång.


Lyckan är något, som vi aldrig velat,
lyckan är något, som vi svårt förstå,
lyckan är korset, som blev rest för alla.