Visar inlägg med etikett Jul. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Jul. Visa alla inlägg

onsdag 22 december 2021

Adventskalender lucka 22: Nu borde hela jorden

Påsk- och julvänner!

Julens sångare. Det var Rutström i allra högsta grad. Lika mycket som passionstidens i varje fall. Här följer hans, som jag tycker, gladaste och vackraste julsång. 
Jag har som vanligt bearbetat den något, men med nöje behållit ord som "tillförne" och "Symbolum". Kär sång har många melodier (har sett minst tre andra till just den här), men följande koral ("Nu vilar hela jorden") anges i alla fall till texten i Sions Nya Sånger.

1. Nu borde hela jorden
sej fröjda åt de orden
att Gud är människa
och oss till himlen leder.
Kom, visa honom heder:
lov, pris och tack, halleluja!

2. Kom, låt oss fira helgen!
Låt se ni hellre väljer
er själs än kroppens kost!
Med himlen får vi jubla,
men de i mörkrets kula
har ingen jul och ingen påsk.

3. Se nu den stora dagen
som folket under lagen
så länge väntat på!
Se Herren Gud och Lammet
i krubban och i dammet,
ja, kära du, se solen då!

4. Se solen från det höga!
Det blir som världen föga
tillförne sett en sol,
när härlighetens strålar
båd´ berg och dalar målar
med ljus och glans från nådens pol.

5. Nu templet kom till korta:
förbundets ark är borta
och flyttat till ett stall,
som nu är vigt till kyrka,
där vi får Herren dyrka
och böja knä med världen all. 

6. Blott det att Jesus gråter
och liksom barnen låter,
är nådens ord och skri!
Här får vi höra annat
än lagen som förbannat
och ljuder än från Sinai.

7. En röst som alla gläder,
ett sakta ljuvligt väder
för allas öron är.
Den munnen som med orden
har skapat hela jorden, 
nu diar hos Maria här.

8. Kom vänner allihopa!
Hör änglaskaran ropa
och båda evig fröjd!
Min Jesus, när jag tänker
på friden du oss skänker,
så blir jag både glad och nöjd.

9. Tänk, Skaparen är bliven
med kropp och själ omgiven,
liksom ett annat barn!
Den ingen kan omringa
nu låter sej betvinga
och lägges ner bland stoft och skarn.

10. Den änglarna tillbeder
och visar evig heder
för var sin höga lott,
den ingen makt kan rubba
är flyttad till en krubba -
så präktigt är hans dyra slott.

11. Av Isais rot är stammen,
där vi nu allesamman
får bli en fruktbar gren.
Han där vill införliva
den honom sej vill giva,
ja, pånyttföda var och en.

12. Så låt oss aldrig mera
blott gods och guld värdera,
men ständigt fira jul
och sjunga om monarken
som föddes där på marken
för oss bland åsnor i ett skjul.

13. Vår Gud har mänska blivit
för oss att mista livet,
det är vårt Symbolum.
Han är vår morgonstjärna
och Skriftens själva kärna,
ja, liv i Evangelium.

14. Den ene sjunge psalmer, 
den andre bäre palmer
och love himlens prins,
sen svare allesamman
med Hosianna, Amen,
tills jord och himmel sammanbinds!

onsdag 23 november 2016

Domssöndagens Jesus - och första Advents och Julens

Påskvänner!

Barnet i krubban är verkligt populärt - och Mannen på åsnan går också an. Men Härlighetens herre som Domaren i skyn tål vi inte.

Eller?

(Det här var bara en enkel reflektion utifrån kyrkogångsfrekvensen på Domssöndagen).

måndag 24 december 2012

Rosenius gästbloggar

Här kommer ett aktuellt gästblogginlägg av Carl Olof Rosenius (1816-68):

Ordet, det eviga ordet vart kött! Guds evige Son blir människa, en verklig människa, blott icke en syndig, utan en ren människa.

Född av kvinna. Den, som är född av en sann, naturlig kvinna, måste vara en sann, verklig människa. En verklig kvinna föder intet annat än en verklig människa. Så är då Guds evige Son verkligen en medlem av vårt släkte, så att hans stam och släktingar räknas ibland Adams avkomlingar, såsom ock första bladet av nya testamentet visar. Guds Son är vår släkting, vår blodsförvant, "bröderna lik", synden undantagen. Obegripliga Guds kärlek, som fattade ett så besynnerligt och nådefullt råd om vår frälsning!

Men här svartnar det dock för förnuftets öga. Guds evige Son vår blodsförvant, vår broder! Är det sant? Är det möjligt? Jag börjar och jag slutar, och jag börjar igen med denna punkt. Är det sant? Är det möjligt? Jag kan icke begripa det, men jag kan icke heller komma ifrån det. Mina tankar snärjas såsom uti ett nät av eviga obegripligheter, men också oundkomliga vittnesbörd; och frågan har den vikt, att med den hela kristendomen står eller faller, och med den vår frälsning och salighet.

Å ena sidan är det alldeles för mycket stort och herrligt, att vi arma fallna människobarn skola vara så högt skattade och hedrade, att Guds evige Son skall vara vår broder och blodsförvant — det är för mycket stort och herrligt, så att jag icke kan tro det för dess storhets skull.

Å andra sidan är mig denna stötesten för svår att bortkasta. Där står en hel värld av vittnesbörd om Honom: Först en hel lång världsålder av besynnerliga förutsägelser och sedan en efterföljande världsålder av besynnerliga uppfyllelser, av de underbaraste punktliga uppfyllelser av allt, vad som var förutsagt. Kan jag helt bortkasta den personen, som utgör föremålet för alla dessa förutsägelser och uppfyllelser? Den stenen, som av byggningsmännen blev bortkastad, men vilken Gud dock gjorde till en hörnsten, skall ock jag försöka att bortkasta honom?

Eller kan jag bortkasta, blott vad jag ser för ögonen i denna dag av hans rike på jorden? Ja, kan jag bortkasta allt, vad jag själv erfarit av den trogne Herren? O nej, Han är en levande och närvarande Gud, vi känna Honom ju, och det blott såsom uppenbarad i köttet; ty ingen känner Fadern utom Sonen. Men då — kan jag då å andra sidan tro allt detta stora och herrliga, som ligger däri, att Gud är vorden uppenbar i köttet? Det är ju dock alldeles för mycket stort och herrligt!

Och likväl är det en evig och gudomlig sanning — en sanning, som är lika viss och gudomlig, om ock alla människors förnuft går sönder på densamma. Ja, Gud vare lov, att vi icke kunna begripa den, d. ä. att vi icke hava en så liten Gud, att vårt arma blinda förnuft kan följa Honom. Gud bevare oss för att hava en Gud, som icke skulle övergå vårt förstånd! Men att det arma, fallna och trånga hjärtat icke kan behålla denna outsägliga skatt och glädje, det är dock en plåga, för vilken man kan önska sig en snar förlossning.

Kunde jag blott behålla denna stora herrlighet levande i mitt hjerta, att Guds evige Son är vår blodsförvant, vår broder, då ville jag intet mer, då hade jag nog. Ja, för tid och evighet nog. Ty då skulle jag dock draga sådana slutsatser av det saliga förhållandet, att icke mer någon enda sorglig tanke skulle kunna få rum i mitt hjärta; nej, mitt arma hjärta skulle väl hellre vilja sönderbrista av allt för stor fröjd och glädje. Ty har vårt fallna och förnedrade släkte blivit så hedrat, att Guds evige Son har givit sig in i vårt släkte, blivit en av oss, blivit vår blodsförvant — o, då vill jag icke mer veta — då har vårt släkte sannerligen blivit så ärat och upphöjt över alla änglatroner, ja, upp till själva himmelen, att man må väl säga, att vår genom syndafallet lidna skada, skymf och förnedring är mer än rikligen hämnad och ersatt; så att det omsider nu är den allrastörsta ära att vara människa — ja så, att de heliga änglar sannerligen hade skäl att önska: "Ack, den som vore människa!"

Det är sant, vad Luther anmärker, att sedan Guds Son blivit en människa, borde det dock hava den frukt och verkan på oss, att vi skulle innerligen älska och glädjas åt allt, vad som heter människa, och aldrig mer kunna hysa ovänlighet mot någon medlem av det släktet. Alla kristna borde ock till sin tröst och uppmuntran mot all livets vedervärdighet något djupare försänka sig i denna betraktelse och bedja Gud om nåd att få den in i hjärtat, så att de med stor förundran och glädje kunde säga: Nu vill jag intet mer! Guds Son är en människa. Då skall med allting bliva  väl. Är Guds Son vorden vår blodsförvant, då anar jag någon större kärlek i Guds hjärta till oss människor, än vi vanligen tro; då måste det icke vara, såsom det ofta förekommer  oss, att Gud är fjärran och liknöjd om oss, nej, då måste det endast ligga något djupt fördöljande därunder, något underligt lekande med oss, när Han så förhåller sig, som om Han intet brydde sig om oss.

Nu allt är väl, ja, evigt väl! 

Nu är jag hjärtligt nöjd!
Här har nu varje mänskosjäl 
en skänk från himlens höjd 
som mer än tusen världar är: 
Guds egen Son, vår broder kär! 
Nu är jag hjärtligt nöjd. 

Nu skall med allting bliva väl 

trots alla jordens kval 
om mig försmäktar kropp och själ 
i tidens jämmerdal 
har jag på himlens tron en bror 
då blir allt väl – min tröst är stor: 
Jag är av hjärtat nöjd. 

Som barnen hade kött och blod, 
så skulle han det ha. 
Han blev oss lik, fast ren och god, 
en verklig människa. 
Vi hör till samma syskonlag, 
Guds Son är människa som jag! 
Nu är jag hjärtligt nöjd!  

Se, det var evighetens råd, 

försoningsgåtan stor! 
Ack, under utav evig nåd: 
Guds Son blir mänskors bror 
och sina bröders löftesman! 
Uti hans död min synd försvann 
och jag är hjärtligt nöjd. 

Jag är i mig en bunden träl, 

i Kristus är jag fri. 
Min gamle Adam gör min själ 
otaligt bryderi,
men när Guds egen Son för mig 
blir människa och offrar sig, 
då är jag hjärtligt nöjd. 

Då vågar jag ej låta bli 

att tro och vara nöjd! 
Då vågar jag ej se förbi 
försoningsvärdets höjd! 
Ty är den stor, min syndaflod, 
långt större Lammets död och blod! 
Jag är av hjärtat nöjd. 

Nu allt var mänska heter, kom 

till denna julfröjd ren! 
Fast icke du är ren och from 
du likaväl är en 
av dem, som Gud till broder fått, 
i himlens arv du har en lott. 
Så var av hjärtat nöjd! 

O, stäm nu in med salig fröjd 

i änglaskarans ord: 
Pris, ära Gud i himlens höjd 
och frid uppå vår jord 
och människorna välbehag! 
Jag sjunger till min sista dag: 
jag är av hjärtat nöjd.

tisdag 15 december 2009

En viktig julhälsning

Påskvänner!

Rick Warren gör nu just vad jag hoppats att många samfundsledare skulle göra: sjunger ut mot Ugandas föreslagna antihomolag. Avslutat med en underbar sammanfattning av julens evangelium.



Till hög, till låg, till rik, till arm,
kom, helga julefrid!
Kom barnaglad, kom hjärtevarm
i världens vintertid.
Du ende som ej skiftar om,
min Herre och min Konung, kom!
Till hög, till låg, till rik, till arm,
kom glad och hjärtevarm!

onsdag 17 december 2008

Liten grundkurs i julhistoria

Påskvänner!

Det är egentligen för bedrövligt att det ska behövas, men eftersom alltifrån präster till ärkebiskopar nuförtiden verkar räkna även Lukas till legendskaparnas tal, måste prosten Brogren få undervisa oss även detta år.

Om den försvunna skattskrivningen.

Om landshövdingen som inte var någon landshövding.

Om Betlehems stjärna.

Observera förresten att det före 1986 inte fanns en enda julpsalm i vår svenska psalmbok som antydde att österns vise kom till ett stall! Medan det i vår nuvarande psalmbok tyvärr finns flera stycken. Den osakliga beskrivningen av de vise männens ankomst som ungefärligen samtida med Jesus födelse får till följd att fortsättningshistorien (om flykten till Egypten bl.a.) verkar självmotsägande - men det är sannerligen inte Lukas fel!

Själv känner jag inte längre någon större lust att sjunga de där "stall-psalmerna" - ofta av engelsk carol-typ - som bara bygger på och förstärker en slarvig bibelläsning. Om de vise männen kom till Betlehem 1-2 år efter Jesus födelse (OBS att Herodes dödade betlehemsbarn under 2 års ålder!), vore väl Josef skräp till karl (och byggare!) om han inte ordnat en mer permanent bostad.

Ja, men bodde de inte i Nasaret? Jo, efter flykten till Egypten. Men att familjen skattskrev sej i Betlehem tyder på att de kan ha ägt en bit mark i trakten, och man ska f.ö. inte föreställa sej folk förr som helt stationära. Man flyttade på sej då också - och man provade nya små äventyr (mer eller mindre frivilligt). Att både Josef, Jesus och jag i rätt unga år sett Cheopspyramiden tycker jag är kul!

Nä, ni måste faktiskt få länkar till prosten Brogrens tidigare artiklar i ämnet också. Han är ju en stilist av rang, och det är illa att han inte fått någon understreckare eller brännpunktsartikel införd trots flera försök. Här allmänt om mysteriet med den försvunna skattskrivningen (SPT 5/2007, ngt rev.). Och här det skarpa inlägget av god "understreckarklass" om nyttan av allmänbildning. Läs, sprid, reflektera.

Vad inget öga skådat,
vad ingen tanke tänkt,
Betlehems änglar bådat:
Gud har sin Son oss skänkt.