Thomas' nattvardspsalmer - och Luthers

Påskvänner!

Jag skrev till kardinalen, efter ett sammanträffande i Sörforsa, att även många lutheraner finner Thomas' (av Aquino) nattvardspsalmer från 1200-talet uppbyggliga. Han gav å sin sida sitt erkännande åt Martin Luthers från 1500-talet! 

Vi i Efs kanske skulle sjunga dessa psalmer oftare, så att vi inte omedvetet anammar en reformert sakramentssyn? (Luther hade ju hellre "bara blod" med romarna än "bara vin" med de reformerta, apropå "Kristi kropps och blods högtid"). Vill någon nu levande person skriva nya nattvardspsalmer i denna anda, vore det lika glädjande som välkommet. (Gunvor Vennberg i Vännäs har redan gjort en del!).

Sion, nu din Konung hälsa

Högt må prisa varje tunga

Gud vare lovad

Jesus Kristus är vår hälsa

Fjärdedag Pingst

Påsk- och pingstvänner!

Fjärdedag Pingst firas i Iggesund med morgonbön kl 9 i Iggesunds kyrka, andakt på äldreboendet Tryggebo kl 11 och vardagsgudstjänst kl 18.30 i Iggesunds kyrka. Ingen mässa, som synes, men det blir det i Iggesunds kyrka på söndag kl 11. Till dess får vi nöja oss med nådemedlet Skriften - jfr Hesekiel 1-3 om hur profeten fick äta bokrullen! -och Martin Luthers fjärdedagspredikan (ur Kyrkopostillan som Gleerups gav ut i frakturstil för ca 150 år sedan) om det andliga ätandet av Kristi kropp och blod.

Dagens texter från de 700 år dagen firades i Sveriges kyrkor: Apg. 5:12-16 och Joh. 6:44-51.
Psalmförslagen i 1697 års koralbok är lutherpsalmerna Var man mån nu väl glädja sig, Kom Helge Ande Herre Gud och Dig, helge Ande, beder vi, samt (av annan författare) Jesus allt mitt goda är.

I sin kyrkopostilla avslutar Martin Luther sin predikan över Fjärdedagens evangelium så här:

Ni ser alltså hur man bör njuta detta bröd, som kommit ner från himmelen, Herren Kristus, nämligen genom tron, när vi tror på honom, och litar på att han är vår Frälsare och saliggörare.

Jag har därför sagt att man ej bör förstå dessa ord som om de handlade om Altarets sakrament [nattvarden], för den som vill tyda dem på detta gör våld på detta evangelium. I detta evangelium finns inte en bokstav om Altarets sakrament. Varför skulle Kristus här tala om ett sakrament som ej ännu var instiftat? Ja, hela kapitlet som detta evangelium är taget ifrån talar inte om annat än om andlig spis, nämligen om tron. För då folket löpte efter Herren och återigen ville få mat och dryck, såsom han själv säger, så tar han sig anledning av den kroppsliga födan som de sökte att tala om den andliga, vilket han sedan gör i hela kapitlet, såsom han också säger själv: "De ord jag säger er är ande och liv" (Joh. 6:63), och vill alltså därmed visa hur han spisat dem för att de skulle tro på honom, och såsom de hade njutit den lekamliga spisen också skulle njuta den andliga. Om detta mera en annan gång. 

För denna gång låt oss här betrakta hur nådig och mild Herren kommer, och själv erbjuder sig åt oss, ja, sitt eget kött och blod, och det med så vänliga ord, att hjärtat därigenom måtte kunna bevekas till att tro på honom, nämligen att detta bröd, hans kött och blod, som han tagit av Jungfru Maria, det är oss givet för att han skulle smaka döden i vårt ställe och utstå helvetets kval, samt bära synden såsom sin egen, den synd han dock aldrig hade gjort. Detta gjorde han frivilligt, och har upptagit oss såsom bröder och systrar. Om vi nu tror detta, så gör vi den himmelske Faderns vilja, som inte är annat än att vi tror på Sonen, såsom Kristus själv säger just före detta evangelium: Detta är hans vilja som har sänt mig, att var och en som ser Sonen och tror på honom skall ha evigt liv (Joh. 6:40).

Alltså är det nu klart: den som har tron till detta himlabrödet, till Kristus, till detta kött och blod som han här talar om, att det är honom givet och är hans eget, och tar emot det såsom sin egendom, han har redan gjort Guds vilja och ätit av detta himlabrödet, såsom Augustinus säger: "Tro, och du har ätit." Om denna andliga nattvard talar hela Nya testamentet, och i synnerhet Johannes på detta ställe. Altarets sakrament är ett Testamente och en förvissning om denna rätta nattvarden, varmed vi skall stärka vår tro och vara försäkrade, att denna lekamen och detta blod som vi undfår i sakramentet, har frälsat oss ifrån synd och död, djävul, helvete och allt ont, varom vi på annat ställe mera talat och skrivit.

Men varav ska en människa pröva och märka, att hon också hör till detta himlabröd, och är bjuden till en sådan andlig nattvard? Hon behöver bara ge akt på sitt eget hjärta: finner hon det så beskaffat att det gläder sig över Guds löften, och stadigt tror att hon också är en som detta ätandet tillhör, så är hon det förvisso också, för som vi tror, så sker det oss. En sådan låter sig också genast vårda om sin nästa, hjälper honom såsom sin broder, räddar honom, giver, lånar, tröstar och gör honom ej annat än vad hon ville att man skulle göra henne. 

Allt detta kommer därav, att Kristi välgärning så uppfyllt hennes hjärta med mildhet och kärlek, att hon har sin lust och fägnad av att hon kan och får tjäna sin nästa. Ja, det gör henne ont, när hon ej har någon som hon kan bevisa gott. Dessutom blir hon mild och ödmjuk emot var man; hon frågar ej efter världsligt prål, hon låter var man vara vad han är och förtalar ingen, utan uttyder allting till det bästa, och när hon ser sin nästa fara vilse, att det fattas honom tron, kärleken och ett rättskaffens leverne, så beder hon för honom, och det gör henne hjärtligen ont när hon ser någon förgripa sig emot Gud och sin nästa. Med ett ord: roten och saften är god, ty hon har sitt fäste i ett frodigt och fruktsamt vinträd, i Kristus, och därför framalstras även sådana frukter hos henne.

Men om någon inte har tron, och inte är lärd av Gud, inte heller äter av detta himlabrödet, så bär han sannerligen inga sådana frukter. Ty där dessa frukter inte finns, där är säkert ingen rätt tro. Därför lär oss S:t Petrus i 2 Petr. 1:10 att vi med goda gärningar skall göra vår kallelse till saligheten fast och viss. Han talar där egentligen om kärlekens verk, som är att tjäna sin nästa och låta sig vårda om honom, såsom om sitt eget kött och blod.

Detta vare nu nog sagt över detta evangelium; vi vill nu bedja Gud om hans nåd.

Föreslagen bön på Fjärdedag Pingst är i 1695 års psalmbok (språkligt något reviderad): Vi tackar dig, Herre Gud, himmelske Fader, för att du har sänt det sanna livets bröd, vår Herre Jesus Kristus, hit till oss, så att vi ska tro på honom och genom tron leva evinnerligen. Men eftersom vår svaghet är så stor att vi inte kan komma till honom utan dig, ber vi dig ödmjukt att du ville upplysa oss med din helige Ande och genom honom och Ordet dra oss till dig och genom de heliga sakramenten styrka oss i tron, så att vi må bli lärda och fasta däri och på den yttersta dagen uppväckta till evinnerligt liv. Genom samme din Son Jesus Kristus, vår Herre. Amen. 

Luthers pingstpredikan

Påsk- och pingstvänner!

Favorit i repris: 

Vi som lever efter Stora helgdödens tid kan faktiskt våga vägra sluta fira pingst i förtid! Särskilt just under pingsttiden passar det ju bra att  församlingen möts till enkla gudstjänster (kanske i hemmen?) några dagar i följd. 

Idag är det alltså Tredjedag pingst, och enligt 1697 års koralbok med evangeliebok är det följande texter och psalmer som gäller idag: Epistel Apg. 8:14-17. Evangelium Joh. 10:1-10. Särskilt föreslagna psalmer är (förutom de allmänna pingstpsalmerna) Gud har av sin barmhärtighet, Kom Helge Ande, Herre Gud och Jesus är min vän den bäste. 

Även i min gamla kyrkopostilla (Luthers alltså) finns det en predikan för Tredjedag Pingst (ja, två t o m!). Den avslutas med nedanstående strålande appell till trosfrihetens försvar. Visst misslyckades det "lutherska" Sverige länge att följa honom här - tänk bara på 1686 års kyrkolag och konventikelplakatet från 1728! - ja, somliga superlutheraner har ju nästan verkat beredda att av "en harkling från Luther själv" göra en trosartikel. Men ord som dessa av Luther har varit ett starkt stöd för både Efs och frikyrkorörelsen när det gäller att själva läsa Skriften och pröva förkunnelsen (också Luthers):       

Jesus sade: Och sina egna får kallar han vid namn, och leder dem ut. Och när han har släppt ut sina egna får, går han före dem, och fåren följer efter honom, ty de känner hans röst. Men den främmande följer de inte, utan flyr ifrån honom, ty de känner inte deras röst som är främmande. (Joh. 10:4-5)

Ur Luthers predikan för Tredjedag Pingst: 
"I dessa ord är två ting som väl bör märkas: 1) Friheten till att tro och 2) Makten till att undersöka. 

Ni vet ju att våra själamördare har avspisat oss med det som möten, lärda män och stora doktorer fastställer och beslutar: det måste man hålla för gott och inte undersöka om det är rätt eller inte. Däri har de blivit så säkra på sig, att de nu påstår (som man uppenbarligen ser) att folket, vid risk för bannlysning, bör ta för gott allt vad de säger. Men här måste du ta ett spjut i handen och göra ett hål på deras sköld med, ja, deras beslut ska bli dvärgnät, och man ska ta tillbaka det svärd från dem, som de har rövat från oss, och rikta dess udd mot dem själva.

Märk därför väl, att fåren äger makt att undersöka det som man föreställer dem, och att de bör säga: Vi har Kristus till Herre, och framför alla djävulens och människors ord vördar vi hans ord; det vill vi förstå och undersöka huruvida Påven, Biskoparna och flera sådana kaxar gör rätt, eller inte. Ty Kristus säger här att fåren dömer och känner vilken röst som är den rätta eller inte. Nåväl, har de beslutat och fastställt något, så vill vi se efter om det är rätt, och döma därom efter den makt att döma som är lämnad åt varje kristen särskilt, ja, som ej är oss given av människor, utan av Gud själv. Ty så gör också de naturliga fåren, så att de flyr en främmandes och håller sig till sin herdes röst.

Härmed ogillar alltså Evangelium alla möten och alla påvliga stadgar, och lär att vi inte ska ta emot något utan undersökning, eftersom vi har makt att undersöka, och den makten tillhör oss ännu i denna dag. Men de har tagit svärdet ut ur våra händer, så att vi ej kunnat göra utslag i någon lära, utan har måst låta allehanda läror tränga sig in. Därför lär det väl göra dem ont i magen, att vi vill ta tillbaka svärdet från dem. Men man måste sannerligen ta det tillbaka, inte med våld, utan med ordet, och därför våga allt vad vi har, och säga: Jag är ett Guds får, hans ord vill jag ha och anamma; om ni ger mig det så vill jag hålla er för herdar. Men om ni sätter för mig någon bilära, och inte ger mig rena Evangelium, så vill jag inte hålla er för herdar, ej heller höra er röst. Ty det ämbetet, som ni berömmer er av, sträcker sig ej vidare än så långt ordet går. Finner vi nu att någon på detta sätt är herde, så ska vi ta emot honom; varom icke, så ska vi avsätta honom från ämbetet, ty fåren bör känna och urskilja herdens röst. Ger han inte rätt bete, så bör man ta staven av en sådan herde, och hatten av en sådan biskop, ty en med pärlor besatt hatt och en med silver beslagen stav gör ingen till herde, utan omsorgen om fåren och deras bete.

För att inga göromål måtte komma under omprövande, har de trängt sig till den myndigheten, att de kunnat ta svärdet ifrån oss, eller beröva oss rättigheten att undersöka, så alldeles att vi utan undersökning har måst anta allt som de föreställt oss, och det har nu snart kommit så långt med detta, att man av enbart en harkling från Påven är färdig att göra en trosartikel. De har jämväl föregivit, att överheten äger rättighet att förelägga sina undersåtar vad de behagar, utan att andra ska undersöka och döma därom, och det har haft en så faslig skada till påföljd, att om vi inte vore kristna skulle vi väl önska hundra tusen svärd över en enda Påve. Detta vet de också själva, och därför försvarar de med all makt sina lagar och stadgar. Ty om de skulle låta gemene man döma om dem, så torde deras stadgar måst stå tillbaka, och de måst predika Guds rena ord; men då bleve också deras buk smalare och dessa hingstarna inte så många.

Därför: beväpna er med detta ord, så att ni hugger sönder och genomränner allt det som inte är överensstämmande med Guds ord. Ty makten att döma tillkommer fåren, och inte endast predikanterna. Därför har ni frihet att undersöka och döma om allt som predikas. Ty hade vi inte den makten, så hade Kristus förgäves sagt i Matt. 7:15: 'Vakta er för de falska profeterna, som kommer till er i fårakläder, men invärtes är glupande ulvar.' Vi kunde ju inte vakta oss, om vi inte hade makt att döma om deras lära, utan hade måst acceptera allt som de säger och predikar.

Det andra stycket visar hur man inte bör tvinga någon till tron; ty fåren följer den de känner men flyr de främmande. Nu vill Kristus att man inte ska tvinga någon, utan låter var och en följa av frivilligt hjärta och lust, och inte av fruktan för skam eller straff. Man bör låta ordet gå ut och uträtta alltsammans. Vinner man därmed deras hjärtan, så kommer de väl självmant. Tron går inte av hjärtat, såframt det inte har Guds ord. Därför är vår tids herrar galna och rasande, i det de tar sej före att med makt och med svärd driva folk till tron, ty Kristus vill här att fåren ska komma självmant, därigenom att de känner hans röst. Men med utvärtes tvång kan man inte tvinga eller vinna hjärtat, såsom Påven med sina lagar har nödgat folk till skrift och nattvard. Kristus vill ha det fritt: han hade också kunnat bruka tvång, men han ville uträtta det med sin ljuvliga och kärleksfulla predikan. Den som följde med, han blev därvid, och lät ej rycka sig därifrån. Men dessa vill med svärd och eld, det är med ursinnighet, uträtta allt. Därför märk väl: man bör bara låta Guds rena ord ha sin gång, och sedan låta dem som man därigenom vinner följa med fritt; ja, då lär de väl frivilligt och av sig själva följa med.

Men därmed vill jag dock inte ha det världsliga svärdet avskaffat; ty det kan så hålla styr på folk, att de förblir i fred, och ej gör andra skada. Därför måste det blänka och brukas för de arga skalkar, som ej aktar på något Guds ord; men ingalunda kan det tvinga hjärtat och bringa det till tron. Därför måste svärdet bli stilla i trossaker. Där måste man gå in genom dörren, predika ordet och göra hjärtat fritt. Och på det sättet för man folk till tron, och annars inte. Det finns ju två slags regementen, nämligen över de fromma och över de onda; de fromma leds och kommer till rätta genom ordet, men de onda måste man hålla i ordning med svärdet.

Kristus förklarar själv sina ord när han säger: 'Jag är dörren in till fåren, och alla de som kommit före mig är tjuvar och rövare.' Därmed menas inte de som var sända av Gud, såsom profeterna, utan de som har kommit okallade, av sig själva, som berövar Gud äran och med sin falska lära dräper eller rövar bort människosjälar. 'Den som går in genom mig ska bli salig och ska gå in och ut och finna bete.' Här talar Kristus om den kristliga friheten, som består däri att de kristna nu är fria ifrån förbannelsen och lagens tvång, och kan hålla lagen allt eftersom de ser att kärleken till nästan och dess nödtorft kräver det.

Det gjorde också S:t Paulus: när han var hos judarna höll han lagen med judarna; hos hedningarna höll han den så som de höll den, såsom han själv säger i 1 Kor. 9:19-23: 'Fast jag är fri för var man, har jag likväl gjort mig till var mans tjänare; för att jag må vinna dess flera. För judarna har jag blivit såsom en jude, fr att jag ska vinna judarna; för dem som är under lagen har jag blivit som en under lagen, för att jag ska vinna dem som är under lagen. För dem som är utan lag har jag blivit som om jag vore utan lag (fast jag inte är utan Guds lag, utan är i Kristi lag), för att jag ska vinna dem som är utan lag. För de svaga har jag blivit svag, för att jag ska vinna de svaga; jag har för var man blivit allehanda, för att jag ska få göra några saliga. Men sådant gör jag för evangeliets skull, för att jag ska bli delaktig.'

Detta kan tjuvar och mördare, de falska predikanterna och profeterna, inte göra; de uträttar inte annat än att de stjäl, mördar och fördärvar. Men Kristus, den sanne och rätte herden, kommer allenast till det ändamålet att fåren ska ha liv och övernog. Detta vare nu nog sagt över detta Evangelium. Vi vill härvid låta det bero och bedja Gud om nåd att rätt förstå och fatta det."

Söderblom både organiserade ekumenik och sköt den i sank

Påskvänner!

En underbar lördag i Edsbyn med Hans Lindholm och Kerstin Oderhem följdes av fina gudstjänster på hemmaplan under Ekumeniksöndagen. Jag komme nog aldrig över paradoxen att "ekumenikens kyrkofader" (cit Gustaf Aulén), hälsingesonen Nathan Söderblom, både organiserade det ekumeniska mötet i Stockholm 1925 (varför han fick ett välförtjänt fredspris) och saboterade all verklig ekumenik, d v s kyrkogemenskap i anda och sanning, genom att införa modernismen, radikal liberalteologi i vår kyrka, där han (enligt beundraren, sedermera biskopen Tor Andrae, som efterträdde honom i Svenska Akademien) tog avstånd ifrån alla naturunder utan endast erkände mirakler "i Andens (eller andens) värld", i form av genier och andliga rörelser, men där Kristi kroppsliga uppståndelse, jungfrufödelse eller fysiska närvaro i Sakramentet blir omöjligt att hålla fast vid eller i vart fall ovidkommande.

Vederlägg mej gärna, ni som kan. Ingen skulle bli gladare än jag om Söderblom verkligen, som många menar, blev mer katolsk, d v s verkligt allmänkyrklig, under sin ärkebiskopstid och särskilt mot slutet (efter krigets fruktansvärda erfarenheter). Men Tor Andrae tar i sin söderblombiografi starkt avstånd från sådana försök, och menar att de förminskar Söderblom, vars reformation enligt Andrae är lika betydelsefull och "befriande" som Martin Luthers. Men den år 1918 av Söderblom prästvigde Emanuel Linderholm var därvidlag tydligare än den liturgiskt mer konservative Söderblom.

Inte undra på att de romerska katolikerna inte ville komma till Stockholmsmötet 1925. Men lika sant är att Söderbloms initiativ betydde mycket för beträngda ortodoxa kyrkor under kommunismens ok i öster samt för nybildade evangelisk-lutherska kyrkor som de i Estland och Lettland. Och högkyrklighetens store banérförare i Sverige, Gunnar Rosendal, kan rent av sägas ha kommit till personlig tro på sin Frälsare under en av mötets nattvardsgångar. Så Gud är suverän. Han använder vem han vill.

David Thurfjell, C O Rosenius och Martin Luther

Påskvänner!

Sista söndagen i juli, då jag ännu hade semester, sjöng Hans Lindholm så fint sina tonsättningar av Bo Setterlinddikter på EFS Brogården (han sjöng dem även i Knösta i våras).

Vid kaffet efteråt kom David Thurfjells sommarprat upp, där han givit C O Rosenius en känga för dennes tal om svenskarna som "döpta hedningar". (Då var ju Rosenius ändå känd och ibland klandrad som för sin tid ovanligt evangelisk, med sitt "Kom som du är till Jesus"). Man undrar ju vad Thurfjell hade sagt om Martin Luthers omdöme om tyskarna på 1500-talet:

"Hjälp gode Gud viket elände jag har fått se. Gemene man vet ingenting alls om den kristna läran, i synnerhet i byarna. Tyvärr är många kyrkoherdar helt oförmögna och odugliga att undervisa och ändå ska alla kallas kristna, vara döpta och gå till nattvarden fastän de inte kan Fader Vår, trosbekännelsen eller tio Guds bud. 

Men de lever som de kära kreaturen och de oförnuftiga svinen. Där på sina håll evangeliet förkunnas har de lärt sig att mästerligt missbruka friheten. Ni biskopar, hur ska ni kunna stå till svars inför Kristus för att ni lämnat folket vind för våg och inte för ett ögonblick följt ert ämbete? Måtte ni inte bli straffade därför.” 

T o m många kyrkoherdar var alltså helt oförmögna och odugliga att undervisa. Därför skrev Luther Lilla katekesen (främst för lekmännen) och Stora katekesen (främst för prästerna). Evangelisation behövs då som nu. 

Egentligen undrar jag vad David Thurfjell hade sagt om Gamla testamentets profeter, t ex Jeremia, som sannerligen inte skönmålade folkets "religiositet". Eller Johannes Döparen och Jesus som tilltalade det fromma, utvalda folket med ord som "Ni huggormars avföda".

Västerbottens lutherska - efter nattvardsgudstjänsten i Ume stads kyrka den 19 maj (Timothy Kellers dödsdag)

Påskvänner!

Så skriver S:t Martin av Wittenberg

Om frukten av sakramentets rätta bruk:

När du nu har tagit emot sakramentet, så gå och öva din tro! Här tjänar dig sakramentet till gagn, så att du kan säga: "Här har jag uppenbarligen ordet att mina synder är mig förlåtna; därtill har jag också tagit emot det uppenbara tecknet i min mun; det kan jag betyga, liksom jag också bekänt det offentligt för djävulen och för hela världen." När döden och det onda samvetet anfaller dig, så kan du stödja dig på det och trotsa djävulen och synden och på så sätt stärka din tro. Ditt samvete blir frimodigt inför Gud, och så blir du förbättrad dag från dag, då du däremot annars förbleve kall och död och alltmera oskicklig, ju längre du avhölle dig från sakramentet.

Men det andra som följer av det förstnämnda eller tron är den kristliga kärleken, som man också ska ge väl akt på. Ty vi är skyldiga att låta sakramentets nytta och frukt bli synlig och att kunna bevisa att vi tagit emot det till gagn. Frukten är att vi, så att säga, låter äta och dricka oss, liksom vi ätit och druckit Kristi kropp och blod, och säger till vår nästa: Tag, ät och drick!

Och det må ingalunda vara ett skämt, utan det må vara allvar att du ger och offrar dig med hela ditt liv. Just så som Kristus i dessa ord har givit sig åt dig med allt vad han är, liksom skulle han säga: "Här är jag själv, utgiven för dig, den skatten skänker jag dig;  vad jag har, det ska du också ha; ska du lida brist så ska jag det också; här har du min rättfärdighet, mitt liv och min salighet, så att varken synd eller död, helvete eller all olycka ska övermanna dig; så länge jag är rättfärdig och lever, ska du också vara from och leva."

(Det hade varit coolt att få sjunga den här underbara nattvardspsalmen av Luther, SvPs400, i något Efs-sammanhang - gäller även SvPs387 - eftersom jag hittills bara fått sjunga den i mer högkyrkliga sammanhang).

Luthers psalm om kvinnan i Uppenbarelseboken

Påskvänner!

En av Martin Luthers finaste men hos oss minst kända psalmer är den om Himladrottningen i Uppenbarelseboken, Kristi Kyrka, med klara drag av Jungfru Maria (och kanske i någon mån även Katharina von Bora - Luther skrev psalmen efter flera års lyckligt äktenskap). Hon är motpolen till den stora Skökan, precis som Lammet är det till Draken/Ormen. Tonsatt blev psalmen av Michael Praetorius (1571-1621). 

Ett fint motgift mot all ormaetter som sprids över oss från Satans oavkragade teologer i vår kyrka. Liksom mot all gräslig mansgrisighet och "maskulinism".

   

EN SÅNG OM DEN HELIGA KRISTNA KYRKAN (Upp. 12).

1. Jag har den ädla kvinnan kär, 

 kan henne aldrig glömma. 

Jag med mej bär allt hon mej lär, 

vill henne högt berömma. 

Hon är min vän, 

och om jag än 

bekymrad var 

i olycksdar, 

så bistår mej den sköna 

med all den kärlek, trofasthet 

jag alltid har fått röna. 

Min själs behov hon vet. 

 2. En gyllne krona kvinnan bär, 

tolv stjärnor kronan hyser. 

Som solen hennes kläder är, 

de när och fjärran lyser. 

På månen så 

ses kvinnan stå 

i denna skrud 

med glans från Gud, 

men tärs av födslovärkar, 

hon bär ju fram den höge Son 

som evigt, väl att märka, 

ska styra från sin tron. 

3. Fast draken full av raseri 

det barnet ville sluka, 

så måste han besviken bli, 

vad makt han än vill bruka, 

för kvinnans Son 

ryckts härifrån. 

Men hon är kvar 

med andra barn: 

de som Guds bud vill hålla 

och som har Jesu vittnesbörd. 

Vad draken än kan vålla, 

blir kvinnans bön dock hörd.

De 95 teserna

Ur Luthers predikan på Tredjedag Pingst

Påsk- och pingstvänner!

Kyrkoherden i Hedvig Eleonora Anders Carl Rutström från Luleå, som fyller 300 år i år, behövde, likt generationskamraten och hovpredikanten Anders Nohrborg med sin berömda postilla (med predikningar för alla tredje- och fjärdedagar jul, påsk och pingst), aldrig uppleva den s k Stora helgdöden som berövade oss ca 20 helgdagar på ett bräde. Bl a alla de särskilda apostladagarna, t ex S:t Andreas dag den 30 november, då Rutström föddes och fick apostelns namn tillsammans med den tre år dessförinnan stupade konungens.

Men vi som lever efter Stora helgdödens tid kan faktiskt våga vägra sluta fira pingst i förtid! Särskilt just under pingsttiden passar det ju bra att församlingen möts till enkla gudstjänster (kanske i hemmen?) några dagar i följd. Idag är det alltså Tredjedag pingst, och enligt 1697 års koralbok med evangeliebok är det följande texter och psalmer som gäller idag: Epistel Apg. 8:14-17. Evangelium Joh. 10:1-10. Särskilt föreslagna psalmer är (förutom de allmänna pingstpsalmerna) Gud har av sin barmhärtighet, Kom Helge Ande, Herre Gud och Jesus är min vän den bäste. 

Även i min gamla kyrkopostilla (Luthers alltså) finns det en predikan för Tredjedag Pingst (ja, två t o m!). Den avslutas med nedanstående strålande appell till trosfrihetens försvar. Visst misslyckades det "lutherska" Sverige länge att följa honom här - tänk bara på 1686 års kyrkolag och konventikelplakatet från 1728! - ja, somliga superlutheraner har ju nästan verkat beredda att av "en harkling från Luther själv" göra en trosartikel. Men ord som dessa av Luther har varit ett starkt stöd för både Efs och frikyrkorörelsen när det gäller att själva läsa Skriften och pröva förkunnelsen (också Luthers):       

Jesus sade: Och sina egna får kallar han vid namn, och leder dem ut. Och när han har släppt ut sina egna får, går han före dem, och fåren följer efter honom, ty de känner hans röst. Men den främmande följer de inte, utan flyr ifrån honom, ty de känner inte deras röst som är främmande. (Joh. 10:4-5)

Ur Luthers predikan för Tredjedag Pingst: 
"I dessa ord är två ting som väl bör märkas: 1) Friheten till att tro och 2) Makten till att undersöka. 

Ni vet ju att våra själamördare har avspisat oss med det som möten, lärda män och stora doktorer fastställer och beslutar: det måste man hålla för gott och inte undersöka om det är rätt eller inte. Däri har de blivit så säkra på sig, att de nu påstår (som man uppenbarligen ser) att folket, vid risk för bannlysning, bör ta för gott allt vad de säger. Men här måste du ta ett spjut i handen och göra ett hål på deras sköld med, ja, deras beslut ska bli dvärgnät, och man ska ta tillbaka det svärd från dem, som de har rövat från oss, och rikta dess udd mot dem själva.

Märk därför väl, att fåren äger makt att undersöka det som man föreställer dem, och att de bör säga: Vi har Kristus till Herre, och framför alla djävulens och människors ord vördar vi hans ord; det vill vi förstå och undersöka huruvida Påven, Biskoparna och flera sådana kaxar gör rätt, eller inte. Ty Kristus säger här att fåren dömer och känner vilken röst som är den rätta eller inte. Nåväl, har de beslutat och fastställt något, så vill vi se efter om det är rätt, och döma därom efter den makt att döma som är lämnad åt varje kristen särskilt, ja, som ej är oss given av människor, utan av Gud själv. Ty så gör också de naturliga fåren, så att de flyr en främmandes och håller sig till sin herdes röst.

Härmed ogillar alltså Evangelium alla möten och alla påvliga stadgar, och lär att vi inte ska ta emot något utan undersökning, eftersom vi har makt att undersöka, och den makten tillhör oss ännu i denna dag. Men de har tagit svärdet ut ur våra händer, så att vi ej kunnat göra utslag i någon lära, utan har måst låta allehanda läror tränga sig in. Därför lär det väl göra dem ont i magen, att vi vill ta tillbaka svärdet från dem. Men man måste sannerligen ta det tillbaka, inte med våld, utan med ordet, och därför våga allt vad vi har, och säga: Jag är ett Guds får, hans ord vill jag ha och anamma; om ni ger mig det så vill jag hålla er för herdar. Men om ni sätter för mig någon bilära, och inte ger mig rena Evangelium, så vill jag inte hålla er för herdar, ej heller höra er röst. Ty det ämbetet, som ni berömmer er av, sträcker sig ej vidare än så långt ordet går. Finner vi nu att någon på detta sätt är herde, så ska vi ta emot honom; varom icke, så ska vi avsätta honom från ämbetet, ty fåren bör känna och urskilja herdens röst. Ger han inte rätt bete, så bör man ta staven av en sådan herde, och hatten av en sådan biskop, ty en med pärlor besatt hatt och en med silver beslagen stav gör ingen till herde, utan omsorgen om fåren och deras bete.

För att inga göromål måtte komma under omprövande, har de trängt sig till den myndigheten, att de kunnat ta svärdet ifrån oss, eller beröva oss rättigheten att undersöka, så alldeles att vi utan undersökning har måst anta allt som de föreställt oss, och det har nu snart kommit så långt med detta, att man av enbart en harkling från Påven är färdig att göra en trosartikel. De har jämväl föregivit, att överheten äger rättighet att förelägga sina undersåtar vad de behagar, utan att andra ska undersöka och döma därom, och det har haft en så faslig skada till påföljd, att om vi inte vore kristna skulle vi väl önska hundra tusen svärd över en enda Påve. Detta vet de också själva, och därför försvarar de med all makt sina lagar och stadgar. Ty om de skulle låta gemene man döma om dem, så torde deras stadgar måst stå tillbaka, och de måst predika Guds rena ord; men då bleve också deras buk smalare och dessa hingstarna inte så många.

Därför: beväpna er med detta ord, så att ni hugger sönder och genomränner allt det som inte är överensstämmande med Guds ord. Ty makten att döma tillkommer fåren, och inte endast predikanterna. Därför har ni frihet att undersöka och döma om allt som predikas. Ty hade vi inte den makten, så hade Kristus förgäves sagt i Matt. 7:15: 'Vakta er för de falska profeterna, som kommer till er i fårakläder, men invärtes är glupande ulvar.' Vi kunde ju inte vakta oss, om vi inte hade makt att döma om deras lära, utan hade måst acceptera allt som de säger och predikar.

Det andra stycket visar hur man inte bör tvinga någon till tron; ty fåren följer den de känner men flyr de främmande. Nu vill Kristus att man inte ska tvinga någon, utan låter var och en följa av frivilligt hjärta och lust, och inte av fruktan för skam eller straff. Man bör låta ordet gå ut och uträtta alltsammans. Vinner man därmed deras hjärtan, så kommer de väl självmant. Tron går inte av hjärtat, såframt det inte har Guds ord. Därför är vår tids herrar galna och rasande, i det de tar sej före att med makt och med svärd driva folk till tron, ty Kristus vill här att fåren ska komma självmant, därigenom att de känner hans röst. Men med utvärtes tvång kan man inte tvinga eller vinna hjärtat, såsom Påven med sina lagar har nödgat folk till skrift och nattvard. Kristus vill ha det fritt: han hade också kunnat bruka tvång, men han ville uträtta det med sin ljuvliga och kärleksfulla predikan. Den som följde med, han blev därvid, och lät ej rycka sig därifrån. Men dessa vill med svärd och eld, det är med ursinnighet, uträtta allt. Därför märk väl: man bör bara låta Guds rena ord ha sin gång, och sedan låta dem som man därigenom vinner följa med fritt; ja, då lär de väl frivilligt och av sig själva följa med.

Men därmed vill jag dock inte ha det världsliga svärdet avskaffat; ty det kan så hålla styr på folk, att de förblir i fred, och ej gör andra skada. Därför måste det blänka och brukas för de arga skalkar, som ej aktar på något Guds ord; men ingalunda kan det tvinga hjärtat och bringa det till tron. Därför måste svärdet bli stilla i trossaker. Där måste man gå in genom dörren, predika ordet och göra hjärtat fritt. Och på det sättet för man folk till tron, och annars inte. Det finns ju två slags regementen, nämligen över de fromma och över de onda; de fromma leds och kommer till rätta genom ordet, men de onda måste man hålla i ordning med svärdet.

Kristus förklarar själv sina ord när han säger: 'Jag är dörren in till fåren, och alla de som kommit före mig är tjuvar och rövare.' Därmed menas inte de som var sända av Gud, såsom profeterna, utan de som har kommit okallade, av sig själva, som berövar Gud äran och med sin falska lära dräper eller rövar bort människosjälar. 'Den som går in genom mig ska bli salig och ska gå in och ut och finna bete.' Här talar Kristus om den kristliga friheten, som består däri att de kristna nu är fria ifrån förbannelsen och lagens tvång, och kan hålla lagen allt eftersom de ser att kärleken till nästan och dess nödtorft kräver det.

Det gjorde också S:t Paulus: när han var hos judarna höll han lagen med judarna; hos hedningarna höll han den så som de höll den, såsom han själv säger i 1 Kor. 9:19-23: 'Fast jag är fri för var man, har jag likväl gjort mig till var mans tjänare; för att jag må vinna dess flera. För judarna har jag blivit såsom en jude, fr att jag ska vinna judarna; för dem som är under lagen har jag blivit som en under lagen, för att jag ska vinna dem som är under lagen. För dem som är utan lag har jag blivit som om jag vore utan lag (fast jag inte är utan Guds lag, utan är i Kristi lag), för att jag ska vinna dem som är utan lag. För de svaga har jag blivit svag, för att jag ska vinna de svaga; jag har för var man blivit allehanda, för att jag ska få göra några saliga. Men sådant gör jag för evangeliets skull, för att jag ska bli delaktig.'

Detta kan tjuvar och mördare, de falska predikanterna och profeterna, inte göra; de uträttar inte annat än att de stjäl, mördar och fördärvar. Men Kristus, den sanne och rätte herden, kommer allenast till det ändamålet att fåren ska ha liv och övernog. Detta vare nu nog sagt över detta Evangelium. Vi vill härvid låta det bero och bedja Gud om nåd att rätt förstå och fatta det."

Rikskollekt till Efs på 500-årsdagen av Luthers bekännelse i Worms

Påskvänner!

Här talar Luther tyska. Det är 500 år sedan idag.

Kom också ihåg Efs om du inte kunnat gå i kyrkan. Idag är det rikskollekt till Efs. Vi vet inte hur länge till Efs får rikskollekter. Du brukar kanske ge till Efs ändå, men ta den här dagen som en extra anledning! (SvPs 251).

500-årsjubileum på söndag

Påskvänner!

På söndag för 500 år sedan riskerade Martin Luther liv och lem genom sitt tal inför kejsaren i Worms. Det gjorde honom också mycket riktigt fredlös, men tiden på Wartburg (dit hans vänner förde honom) nyttjades väl och 1522 utkom det första fullständiga Nya testamentet på tyska. (Också väl värt att fira, inte minst för Efs idag, eftersom det banade väg för vårt NT 1527!).Så här låter talet på engelska! Men det finns även på svenska - som e-bok för 11 kr! Inspirerande för Efs idag inför kyrkovalet, liksom en del kapitel i Apostlagärningarna. För oss alla gäller: Man måste lyda Gud mer än människor.En annan bild av Luther i Worms bifogas nedan (kameror saknades).

Här scenen på engelska ur Luther.filmen:

Hoppusslad gudstjänst med predikan av Martin Luther!

Påskvänner!

Här kommer ännu en "hoppusslad" gudstjänst, nu för nästa söndag som har temat "Goda förvaltare" och med predikan av ingen mindre än Martin Luther över kyrkoårets erkänt svåraste text! Till tjänst för Efs-are och andra som har ansvar för gudstjänstplaneringen eller som av olika skäl inte kan besöka en fysisk gudstjänst (vilket givetvis är bra om en kan).

Och glöm inte att be för gudstjänsterna och för dem som har i uppgift att förkunna Guds ord! (En lite mer färgglad "palett" av verktyg för gudstjänsten, inkl helgsmålsbön från Värnamo, finns här på Kyrkans solvarv).

Solistkvartetten sjunger med ord ur den föreslagna psaltarpsalmen:

Luther om Johannes Döparens dag

Påskvänner!

Det blev en härlig fest igår i en fullsatt (så när som på läktarna) Enångers gamla kyrka och Enångers församlinghem (GDPR hindrar mej att lägga ut bilder på alla kyrkogångare :o). En riklig laxbuffé gladde oss och sedan på kvällen bjöds vår familj på grillfest hos en familj i Njutånger.

Idag på Johannes Döparens dag äter vi lite försiktigare och begrundar den alls icke surmulet asketiske lärofadern Martin Luthers ord:

Varje kristen bör ha reda på den verkliga orsaken till att vi firar denna dag. Då skulle vi icke ha en sådan dåraktig midsommarglädje, som världen brukar ha. Ty den beter sig som om Gud hade låtit den helige Johannes födas endast för att äta, dricka och dansa. 

Väl är det sant, att ängeln förkunnade för den gamle Sakarias, att många skulle glädja sig över gossens födelse. Men han menar då icke en sådan glädje som världen brukar öva efter sin onda art, nämligen att hon fyller buken och plägar sig väl. Utan han talar om en andlig glädje. Ty Johannes skulle vara den förste predikare, som med sitt finger utvisar den välsignade säden för oss och förkunnar för oss frälsning och syndernas förlåtelse, i det att Gud för Kristi skull vill vara oss nådig och låta all barmhärtighet vederfaras oss. 

Detta är en glädje, som icke varar blott en dag och sedan har med sig huvudvärk, utan en som varar i evighet och har med sig salighet Det är för denna glädjes skull som man bland de kristna firar denna dagen, på det att de skall få erfara något av den glädjen och tacka Gud för hans välgärning.


Katekesfråga 203: Vilka är det som frestar oss?

Som om Stora helgdöden aldrig ägt rum

Påskvänner!

Här i Njutånger/Iggesund känner man sej radikal för att man firar högmässa på Annandag Pingst. Och så finns det en församling som firar mässa även på Tredje- och Fjärdedagen! I S:t Stefanus koinonia med Göran Beijer och Hans-Åke Holmström knusslas det inte med gudstjänster (om än annan- t o m fjärdedagsmässorna firas kl 18.00 för de dagarbetandes skull). Man kan där t o m fira Jungfru Marie besökelses dag den 3 juli (en annan helg som fanns kvar också efter reformationen men ströks 1772 - under den s k upplysningstiden).

Kyrkoherden i Hedvig Eleonora Anders Carl Rutström från Luleå behövde, likt hovpredikanten Anders Nohrborg med sin berömda postilla (med predikningar för alla tredje- och fjärdedagar jul, påsk och pingst), aldrig uppleva den s k Stora helgdöden som berövade oss ca 20 helgdagar på ett bräde. Bl a alla de särskilda apostladagarna, t ex S:t Andreas dag den 30 november, då Rutström föddes och fick apostelns namn tillsammans med den tre år dessförinnan stupade konungens.

Men vi som lever efter Stora helgdödens tid kan faktiskt våga vägra sluta fira pingst i förtid! Särskilt just under pingsttiden passar det ju bra att församlingen möts till enkla gudstjänster (kanske i hemmen?) några dagar i följd. Idag är det alltså Tredjedag pingst, och enligt 1697 års koralbok med evangeliebok är det följande texter och psalmer som gäller idag: Epistel Apg. 8:14-17. Evangelium Joh. 10:1-10. Särskilt föreslagna psalmer är (förutom de allmänna pingstpsalmerna) Gud har av sin barmhärtighet, Kom Helge Ande, Herre Gud och Jesus är min vän den bäste. Ni som kommer till servicehuset Tryggebo i Iggesund idag kl 10.30 eller till Nianfors kyrka ikväll kl 19.00 kan få vara med och fira Tredjedag Pingst på ett enkelt men uppbyggligt sätt (utan mässa dock).

Även i min gamla kyrkopostilla (Luthers alltså) finns det en predikan för Tredjedag Pingst (ja, två t o m!). Den avslutas med nedanstående strålande appell till trosfrihetens försvar. Visst misslyckades det "lutherska" Sverige länge att följa honom här - tänk bara på 1686 års kyrkolag och konventikelplakatet från 1728! - ja, somliga superlutheraner har ju nästan verkat beredda att av "en harkling från Luther själv" göra en trosartikel. Men ord som dessa av Luther har varit ett starkt stöd för både Efs och frikyrkorörelsen när det gäller att själva läsa Skriften och pröva förkunnelsen (också Luthers):       

Jesus sade: Och sina egna får kallar han vid namn, och leder dem ut. Och när han har släppt ut sina egna får, går han före dem, och fåren följer efter honom, ty de känner hans röst. Men den främmande följer de inte, utan flyr ifrån honom, ty de känner inte deras röst som är främmande. (Joh. 10:4-5)

Ur Luthers predikan för Tredjedag Pingst: 
"I dessa ord är två ting som väl bör märkas: 1) Friheten till att tro och 2) Makten till att undersöka. 

Ni vet ju att våra själamördare har avspisat oss med det som möten, lärda män och stora doktorer fastställer och beslutar: det måste man hålla för gott och inte undersöka om det är rätt eller inte. Däri har de blivit så säkra på sig, att de nu påstår (som man uppenbarligen ser) att folket, vid risk för bannlysning, bör ta för gott allt vad de säger. Men här måste du ta ett spjut i handen och göra ett hål på deras sköld med, ja, deras beslut ska bli dvärgnät, och man ska ta tillbaka det svärd från dem, som de har rövat från oss, och rikta dess udd mot dem själva.

Märk därför väl, att fåren äger makt att undersöka det som man föreställer dem, och att de bör säga: Vi har Kristus till Herre, och framför alla djävulens och människors ord vördar vi hans ord; det vill vi förstå och undersöka huruvida Påven, Biskoparna och flera sådana kaxar gör rätt, eller inte. Ty Kristus säger här att fåren dömer och känner vilken röst som är den rätta eller inte. Nåväl, har de beslutat och fastställt något, så vill vi se efter om det är rätt, och döma därom efter den makt att döma som är lämnad åt varje kristen särskilt, ja, som ej är oss given av människor, utan av Gud själv. Ty så gör också de naturliga fåren, så att de flyr en främmandes och håller sig till sin herdes röst.

Härmed ogillar alltså Evangelium alla möten och alla påvliga stadgar, och lär att vi inte ska ta emot något utan undersökning, eftersom vi har makt att undersöka, och den makten tillhör oss ännu i denna dag. Men de har tagit svärdet ut ur våra händer, så att vi ej kunnat göra utslag i någon lära, utan har måst låta allehanda läror tränga sig in. Därför lär det väl göra dem ont i magen, att vi vill ta tillbaka svärdet från dem. Men man måste sannerligen ta det tillbaka, inte med våld, utan med ordet, och därför våga allt vad vi har, och säga: Jag är ett Guds får, hans ord vill jag ha och anamma; om ni ger mig det så vill jag hålla er för herdar. Men om ni sätter för mig någon bilära, och inte ger mig rena Evangelium, så vill jag inte hålla er för herdar, ej heller höra er röst. Ty det ämbetet, som ni berömmer er av, sträcker sig ej vidare än så långt ordet går. Finner vi nu att någon på detta sätt är herde, så ska vi ta emot honom; varom icke, så ska vi avsätta honom från ämbetet, ty fåren bör känna och urskilja herdens röst. Ger han inte rätt bete, så bör man ta staven av en sådan herde, och hatten av en sådan biskop, ty en med pärlor besatt hatt och en med silver beslagen stav gör ingen till herde, utan omsorgen om fåren och deras bete.

För att inga göromål måtte komma under omprövande, har de trängt sig till den myndigheten, att de kunnat ta svärdet ifrån oss, eller beröva oss rättigheten att undersöka, så alldeles att vi utan undersökning har måst anta allt som de föreställt oss, och det har nu snart kommit så långt med detta, att man av enbart en harkling från Påven är färdig att göra en trosartikel. De har jämväl föregivit, att överheten äger rättighet att förelägga sina undersåtar vad de behagar, utan att andra ska undersöka och döma därom, och det har haft en så faslig skada till påföljd, att om vi inte vore kristna skulle vi väl önska hundra tusen svärd över en enda Påve. Detta vet de också själva, och därför försvarar de med all makt sina lagar och stadgar. Ty om de skulle låta gemene man döma om dem, så torde deras stadgar måst stå tillbaka, och de måst predika Guds rena ord; men då bleve också deras buk smalare och dessa hingstarna inte så många.

Därför: beväpna er med detta ord, så att ni hugger sönder och genomränner allt det som inte är överensstämmande med Guds ord. Ty makten att döma tillkommer fåren, och inte endast predikanterna. Därför har ni frihet att undersöka och döma om allt som predikas. Ty hade vi inte den makten, så hade Kristus förgäves sagt i Matt. 7:15: 'Vakta er för de falska profeterna, som kommer till er i fårakläder, men invärtes är glupande ulvar.' Vi kunde ju inte vakta oss, om vi inte hade makt att döma om deras lära, utan hade måst acceptera allt som de säger och predikar.

Det andra stycket visar hur man inte bör tvinga någon till tron; ty fåren följer den de känner men flyr de främmande. Nu vill Kristus att man inte ska tvinga någon, utan låter var och en följa av frivilligt hjärta och lust, och inte av fruktan för skam eller straff. Man bör låta ordet gå ut och uträtta alltsammans. Vinner man därmed deras hjärtan, så kommer de väl självmant. Tron går inte av hjärtat, såframt det inte har Guds ord. Därför är vår tids herrar galna och rasande, i det de tar sej före att med makt och med svärd driva folk till tron, ty Kristus vill här att fåren ska komma självmant, därigenom att de känner hans röst. Men med utvärtes tvång kan man inte tvinga eller vinna hjärtat, såsom Påven med sina lagar har nödgat folk till skrift och nattvard. Kristus vill ha det fritt: han hade också kunnat bruka tvång, men han ville uträtta det med sin ljuvliga och kärleksfulla predikan. Den som följde med, han blev därvid, och lät ej rycka sig därifrån. Men dessa vill med svärd och eld, det är med ursinnighet, uträtta allt. Därför märk väl: man bör bara låta Guds rena ord ha sin gång, och sedan låta dem som man därigenom vinner följa med fritt; ja, då lär de väl frivilligt och av sig själva följa med.

Men därmed vill jag dock inte ha det världsliga svärdet avskaffat; ty det kan så hålla styr på folk, att de förblir i fred, och ej gör andra skada. Därför måste det blänka och brukas för de arga skalkar, som ej aktar på något Guds ord; men ingalunda kan det tvinga hjärtat och bringa det till tron. Därför måste svärdet bli stilla i trossaker. Där måste man gå in genom dörren, predika ordet och göra hjärtat fritt. Och på det sättet för man folk till tron, och annars inte. Det finns ju två slags regementen, nämligen över de fromma och över de onda; de fromma leds och kommer till rätta genom ordet, men de onda måste man hålla i ordning med svärdet.

Kristus förklarar själv sina ord när han säger: 'Jag är dörren in till fåren, och alla de som kommit före mig är tjuvar och rövare.' Därmed menas inte de som var sända av Gud, såsom profeterna, utan de som har kommit okallade, av sig själva, som berövar Gud äran och med sin falska lära dräper eller rövar bort människosjälar. 'Den som går in genom mig ska bli salig och ska gå in och ut och finna bete.' Här talar Kristus om den kristliga friheten, som består däri att de kristna nu är fria ifrån förbannelsen och lagens tvång, och kan hålla lagen allt eftersom de ser att kärleken till nästan och dess nödtorft kräver det.

Det gjorde också S:t Paulus: när han var hos judarna höll han lagen med judarna; hos hedningarna höll han den så som de höll den, såsom han själv säger i 1 Kor. 9:19-23: 'Fast jag är fri för var man, har jag likväl gjort mig till var mans tjänare; för att jag må vinna dess flera. För judarna har jag blivit såsom en jude, fr att jag ska vinna judarna; för dem som är under lagen har jag blivit som en under lagen, för att jag ska vinna dem som är under lagen. För dem som är utan lag har jag blivit som om jag vore utan lag (fast jag inte är utan Guds lag, utan är i Kristi lag), för att jag ska vinna dem som är utan lag. För de svaga har jag blivit svag, för att jag ska vinna de svaga; jag har för var man blivit allehanda, för att jag ska få göra några saliga. Men sådant gör jag för evangeliets skull, för att jag ska bli delaktig.'

Detta kan tjuvar och mördare, de falska predikanterna och profeterna, inte göra; de uträttar inte annat än att de stjäl, mördar och fördärvar. Men Kristus, den sanne och rätte herden, kommer allenast till det ändamålet att fåren ska ha liv och övernog. Detta vare nu nog sagt över detta Evangelium. Vi vill härvid låta det bero och bedja Gud om nåd att rätt förstå och fatta det."

Katekesfråga 199: Vad ber vi om i femte bönen?

Wittenberg som pilgrimsmål en av historiens ironier

Påskvänner!

Precis som den här Dagen-artikeln framhåller har Wittenberg blivit ett "religiöst turistmål" - eller varför inte rakt på sak kalla staden ett pilgrimsmål? Vår familj besökte Wittenberg i fjol - "Aha, ett fandom!" utbrast vår då 15-åriga dotter efter att ha sett alla souvenirbutiker.

Vi bevistade högmässan i Marienkirche - där dock en annan predikstol än Luthers numera används, och där barnen klagade på att det tyska språket försvårade deras förståelse, helt i strid mot Luthers intentioner. Med vördnad betraktade vi Slottskyrkans port och Luthers (och Melanchtons) grav.

Förra veckan var jag på en tvådagars pilgrimsledarkurs i Kårböle. Och S:t Olofs-leden till Trondheim är verkligen fantastisk - i sommar ska jag leda pilgrimer en dagsetapp mellan Enånger och Njutånger. Men jag vet verkligen inte om S:t Olof som person var så mycket märkvärdigare än Martin Luther. Framför allt är det ju Kristus Konungen som ska stå i fokus - även på en pilgrimsvandring till "Nidaros".

Och ironin med en pilgrimsresa till Luthers grav är väl att bland det första som hände i det "lutherska" Sverige var att pilgrimsvandringar förbjöds.

Katekesfråga 187: Vad ber vi då om i den tredje bönen?

Rosenius och Luther gästbloggar

Påskvänner!

Ibland är C O Rosenius dagbetraktelse till stor del författad av M Luther. Detta gäller t ex dagens rannsakande betraktelse, där Rosenius efter ett tag lämnar över ordet till Luther, som får avsluta betraktelsen. (Jag har dessutom bifogat en angelägen bön på vers av Nils Frykman).

"Jag förmanar er, kära bröder: ta förmaningens ord till godo!" (Hebr. 13:22)

Så länge människan förblir en ödmjuk och hörsam lärjunge för Guds ord, så att hon vill höra och följa all Guds vilja och råd om vår salighet, så ska alltid den Helige Ande i henne fullborda sitt goda påbegynta verk och framdeles upptäcka, vad som ännu kan vara fördolt, och rätta det, som är orätt.

Men det tillstånd, som inte gärna låter hjälpa sej, inträder då, när människan rent av gör det till en grundsats att inte ta åt sej vad som innebär bestraffning och förmaning, utan gör ett visst urval ur Guds ord och vill inte höra eller akta på det som angriper köttet och synden.

Det är väl sant, att man bör bruka den urskillning, att man inte, på samma gång som man omfattar Kristus, även omfattar lagens förbannelse och dom i samvetet; ty dessa kommer aldrig tillsammans. Den som har Kristus, den som söker eller tror sin rättfärdighet endast i honom, den är fri från all lagens förbannelse och bör ständigt så hålla det, ty eljest gäckar och föraktar han Kristi blod och alla Guds löften.

Men detta gäller endast frågan om hur vi står inför Gud. Vad däremot vårt leverne här på jorden angår, kan vi aldrig få nog förmaningar, bestraffningar och uppmuntringar; och sådana bör vi då nödvändigt ta åt oss och i verk och gärning rätta oss därefter, såvida vi vill vara kristna.

Ty de, som jämte det sinnet att de vill vara fria till köttet och levernet, även gör till sin grundsats att för sej utvälja endast det ord, som lyder ljuvligt och väl, och sky det, som angriper och oroar dem i deras synder, varpå följer, att de är otåliga för den hälsosamma förmaningens ord, räknande det för en laglära, vilken de såsom troende bör undfly, och, otåliga för broderlig bestraffning och varning, vänder sej däremot att försvara sej och sin synd, men till äventyrs slå sej ned vid någon löslig, overksam och domnad andlig lärdomsbrunn, vid vilken man kan på en gång vara gudligare än allmännaste världen och tillika stå i ganska gott förstånd med världen och i vardagslivet vara henne lik — ty sådan religiositet finns också — de, som går den vägen, med dem är det alldeles förlorat, såvida inte något synnerligt Guds nådesunder sker. Ty de befäster sej oupphörligt genom den grundsats de fattat, att inte akta det ord som ville rätta dem; de skyr det enda medel, som skulle hjälpa dem, skyr hälsosam lärdom, skyr mödan av en grundligare prövning o.s.v.

Detta är den breda villoväg, som i alla tider fått ta emot många av dem, som lyckligen undvikit en annan avväg, nämligen att under lagen söka upprätta sin egen rättfärdighet — ja, många som verkligen hade kommit till trons liv, mycket mer då sådana, som aldrig varit rätteligen omvända.

Hur har inte apostlarna på sin tid varnat för dessa bägge avvägar! Hur starkt och högljutt klagar inte Luther över desamma:

"Se", säger han, "hur man nu överallt ställer sej så dåraktigt till evangelium, att jag nästan inte vet om jag ska predika mer eller ej. Jag hade för längesedan slutat, om jag inte visste att det också gått Kristus på samma sätt. För så snart man predikar att det inte beror på vårt leverne eller på våra gärningar, utan på Guds gåva, så vill ingen göra något gott, leva tuktigt eller vara lydig — förutom det, att man också säger att vi förbjuder goda gärningar! När man åter predikar om ett tuktigt och stilla leverne, så vill världen strax förlita sej på det och bygga en stege upp till himmelen av det. Detta kan då Gud inte tåla. Ett skändligt leverne duger inte; och ett ärbart leverne blir också till fall. Ja, de som endast ser på ett ärbart och vackert leverne, för dem vore det bättre att de vore skökor och bovar och låge i träcken. Och ändå vill Gud inte att vi ska föra ett ont leverne.

Hur ska vi då bete oss? Du måste se till att du förblir på medelvägen och viker varken till vänstra eller högra sidan, utan för ett stilla, vackert och fromt leverne för världen, men inte gör något väsen av det eller håller det för bättre, än om du  sover eller vakar, liksom jag därom inte säger: genom det vill jag förtjäna himmelen. Alltså ska allt ärbart och tuktigt leverne föras fritt, så att ingen säger: Jag vill för den eller den gärningens skull bli salig. Jag ville gärna ha sådana lärjungar, som väl förstode vad ett kristligt leverne är; men man finner dem ingenstädes lika sinnade. Ty en hop vill antingen vara för gudlös, eller allt för helig. Välan, vem än som kan fatta det, må fatta det; vi kan inte mer än skaffa det in i öronen; Gud måste hjälpa det in i hjärtat."

Rena mitt hjärta, helga mitt sinne,
slut mej, o Herre, i kärlekens famn.
Kärleksfull gör mej,
led mej och för mej,
så att i allt jag må ära ditt namn.

Katekesfråga 186: Var sker Guds vilja alltid och fullkomligt?

Luther om nattvarden

Påskvänner!



Så här en timme före högmässan kan det kanske passa att påminna både oss Efs-are och andra om orden i Martin Luthers företal till lilla katekesen (1529):

Slutligen vill de inte mer gå till nattvarden, nu när påvens tyranni är avskaffat, utan föraktar den. Det är nödvändigt att förmana dem i detta avseende, men på ett sådant sätt att vi inte tvingar någon till tron eller nattvarden eller ställer upp någon lag eller bestämd tid och plats, utan predikar så att de driver sej själva till nattvarden och liksom tvingar oss präster att ge dem sakramentet. Detta gör man på det sättet, att man säger till dem: Den som inte begär eller söker sakramentet åtminstone en eller kanske fyra gånger om året, om honom måste man befara att han föraktar sakramentet och inte är någon kristen, liksom den inte är någon kristen som inte tror evangeliet eller vill höra det. För Kristus sa inte "låt det vara" eller "förakta det", utan "så ofta ni dricker, gör det" o.s.v. Han vill att det verkligen ska göras och inte alldeles underlåtas och föraktas. "Gör det" säger han.

Men om någon inte sätter värde på sakramentet, är det ett tecken på att han ingen synd har, inget kött, ingen djävul, ingen värld, ingen död, ingen fara, inget helvete, det vill säga han tror inte på något sådant, även om han sitter upp till öronen i det och två gånger om är i djävulens våld. Tvärtom har han ingen nåd, inget liv, inget paradis, ingen himmel, ingen Kristus, ingen Gud och inget gott. För om han trodde att han hade så mycket ont och behövde så mycket gott, så skulle han inte överge sakramentet, där hjälp vinns mot så mycket ont och så mycket gott ges. Man skulle inte heller behöva tvinga honom med någon lag till sakramentet, utan han skulle själv ila till det, tvinga sej själv och nödga dej att ge honom sakramentet.

Till detta behöver du inte i detta stycke ställa upp någon lag som påven. Framställ bara tydligt vilken nytta och skada, nöd och hugnad, fara och hjälp som är förknippad med detta sakrament, så ska de väl komma utan ditt nödgande. Men om de inte kommer, så låt dem fara och säg dem, att de som inte aktar på eller känner sin stora nöd och Guds nådiga hjälp, de är i djävulens våld. Men om du inte allvarligt lägger fram detta eller om du gör en lag och ett gift av det, så är det ditt fel att de föraktar sakramentet. Hur skulle de kunna vara annat än tröga, om du sover eller tiger? Ge därför akt på detta, kyrkoherde och predikant! Vårt ämbete har nu blivit något annat än det var under påven. Det har nu blivit något allvarligt och frälsningsbringande. Därför är det nu förbundet med möda och arbete, fara och anfäktelse, därtill ringa lön och tack i världen. Men Kristus ska själv vara vår lön om vi arbetar troget. 

Härtill hjälpe oss all nåds Fader, vilken vare tack och lov i evighet genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen.

Katekesfråga 11: Varför måste Guds lag uppenbaras i ordet?

Reformationsdag 500 år senare

Påskvänner!

Ska vi vara ärliga är inte många av Luthers 95 teser från den 31 oktober 1517 särskilt mycket att hänga i julgranen. De bästa är väl den första och den sista, plus 62:an: "Kyrkans sanna skatt är det allra heligaste evangeliet om Guds härlighet och nåd."

Luthers psalmer däremot, skrivna vid något mognare ålder, är väl värda att läsas och sjungas. De ger en bred bild av hans - och Kyrkans - budskap.

Ni som inte kommer till Gold Nugget i Iggesund ikväll (kl. 18.00) för att sjunga psalmer 500 år efter att Martin Luther publicerade sina teser, kan ju alltid kolla in Luthers egna psalmer nedan, ibland med hans egna melodier.

Nu gäller bara att i Luthers efterföljd fortsätta sprida evangeliet - och gärna sätta det på vers och ny musik! Reclaim the church! Reformation 2017!









I. PSALTAREN

Psaltaren 46
VÅR GUD ÄR OSS EN VÄLDIG BORG





1. Vår Gud är oss en väldig borg,
han är vårt vapen trygga.
På honom i all nöd och sorg
vårt hopp vi nu vill bygga.
Mörkrets furste stiger ned,
hotande och vred,
han rustar sej förvisst
med våld och argan list.
Likväl vi mer ej fruktar.

2. Vår egen kraft ej hjälpa kan,
vi vore snart förströdda.
Men med oss står den rätte man,
vi står, av honom stödda.
Frågar du vad namn han bär?
Jesus Krist det är!
Han är den Herren Gud
som, klädd i segerskrud,
sin tron för evigt grundat.

3. Och vore världen än så stor
och full av mörkrets härar,
dock, när ibland oss Herren bor,
alls intet oss förfärar.
Världens furste är ju dömd
och hans kraft är tömd.
Han på ett huvudhår
oss skada ej förmår.
Ett ord kan honom fälla.

4. Guds ord och löfte skall bestå,
det oss till frälsning blivit.
I kampen vill han med oss gå,
sin Ande han oss givit.
Därför är vi väl till mods,
fast vi vågar gods
och ära, liv och allt:
ske blott som Gud befallt.
Guds rike vi behåller. 


Psaltaren 67
GUD ÖVER OSS FÖRBARMAR SEJ




1. Gud över oss förbarmar sej
och kallar oss för sina.
I kärlek stor mot dej och mej
hans ansikte ses skina,
så vi hans vägar känna må,
hans helga vilja lära,
så hela jorden må förstå
hans frälsning och hans ära
och lovets offer bära.

2. Så må vi glada lova dej,
o Gud, med själ och tunga
ja, hela världen fröjda sej,
med lust och glädje sjunga,
ty, Herre, du är allas hopp,
fast vi i synd sågs falla,
du skyddar, stärker själ och kropp, 
ditt namn får vi åkalla,
du gode Far för alla.

3. Ja, Herre, tack att du igen
gav lön för mångas möda!
Se, jorden burit rikligen
sin frukt och goda gröda.
Välsigna varje folk och land
och hjälp oss glada dela
allt gott du givit med varann,
förlåt vad vi setts fela
och hela världen hela!





Psaltaren 124
OM GUD EJ VARIT MED OSS NU





1. Om Gud ej varit med oss nu,
det måste klart bekännas,
om Gud ej varit med oss nu,
så hade allt fått lämnas.
Vi är så fattiga och få,
att vi av dem som stormar på
med marken skulle jämnas.

2. Ja, hade Gud så låtit ske
så hade de i vrede
med hälen tryckt oss alla ner
i stridens första skede,
då liksom flodens vilda fors
förfärlig vältrat över oss
vår fiende den lede.

3. Men lovad vare Herren Gud,
som frälste oss ur faran!
För vi kom loss, vår själ slapp ut
som fågeln ut ur snaran.
Vår hjälp, den är i Herrens hand,
som skapat himmel, hav och land,
och sista ordet har han.



Psaltaren 130
UR DJUPEN ROPAR JAG TILL DIG




1. Ur djupen ropar jag till dig,
o, Herre, för att klaga.
I nåd vänd örat hit till mig,
låt bönen dej behaga.
För om du synder räkna vill
och låta dom och straff slå till,
vem kan bestå då, Herre?

2. För mej finns ingen annan råd
än be att du förlåter,
fly undan synden till din nåd
och så få livet åter.
För ingen kan berömma sej,
vi måste alla frukta dej
och av din nåd få leva.

3. Dej ska jag hårt mej hålla till,
på min förtjänst ej bygga.
Hos dej min ro jag finna vill,
vid dina löften trygga.
För vad du sagt mej i ditt ord,
det är min tröst på denna jord,
det längtar jag få höra.

4. Ja, efter dej nu längtar jag,
kom, Herre, till min sida.
Om än det inte strax blir dag,
jag vill din hjälp förbida.
Som väktarn efter morgonen
jag längtar efter hjälparen.
På honom ska vi hoppas!

5. Fastän min synd och skuld är stor,
är Herrens nåd dock större.
Hans makt befriar, så vi tror,
och öppnar för oss dörren.
Den gode herden är ju han
som ska befria dem han vann
från alla deras synder. 





II. KYRKOÅRET

NU MÅ VÄL ALLA GLÄDJA SEJ





1. Nu må väl alla glädja sej,
här är stor fröjd å färde!
Gud visar nåd mot dej och mej,
ja, hela vida världen!
Oss alla har han sagt det till
att han barmhärtig vara vill,
så mycket som vi kostat!

2. Jag under satan fången låg,
mej själv ej kunde hjälpa.
Den synd som rådde i min håg
i grund mej ville stjälpa.
Min synd mej till förtvivlan drev,
min samvetsdom ohygglig blev
och helvetet stod öppet.

3. Men Gud i sin barmhärtighet
mej såg i mitt elände.
Han led med mej, all nöd han vet,
och hjälp från höjden sände.
Ja, fast jag full av synder var,
var han min kärleksfulle Far
och gav sitt allra bästa.

4. Till ende Sonen sade han:
Jag måste mej förbarma.
Far ner i syndens mörka land
och lös dess fångar arma
från deras synd och stora nöd,
ja, fräls dem från en evig död
och låt dem med dej leva.

5. Sin Fader Sonen lydig var,
kom till mej här på jorden.
En jungfrus sköte honom bar,
vår bror med skaparorden.
Sin kärlek ville han mej ge
och frälsa mej från allt det ve,
som jag förtjänat lida.

6. För mej sitt liv, sitt dyra blod
han ville inte spara,
så för den dom mej förestod
jag skulle skyddad vara.
Han blev hos Gud min löftesman
och i hans död min synd försvann.
Så är jag frälst och salig.

7. Han till sin Far i himmelen
från jorden återvände
och till mitt bistånd Hjälparen,
den helge Ande, sände,
som i min nöd ska trösta mej,
i svaghet mäktig visa sej
och i all sanning leda.

*8. Så vare pris i evighet
och lov förutan ände
Guds eviga barmhärtighet
som oss den hjälpen sände
och slog i Jesu Kristi död
synd, helvete och dödens nöd.
Vem kan oss nu fördärva? 


Jul

FRÅN HIMLEN KOMMER JAG MED BUD





1. (Ängeln): "Från himlen kommer jag med bud
till alla människor från Gud.
Ett glädjebud från himlens höjd
jag sjunger ut med lust och fröjd:

2. Ett barn är fött åt er i dag,
en Frälsare i Davids stad.
Ja, den ni väntat är nu här,
och Herren själv det barnet är.

3. Om ni förstår mitt budskap rätt,
så ska ni finna vägen lätt:
ett nyfött barn på krubbans strå,
det är det tecken ni ska få."

4. (Alla): Kom, låt oss allesammans då
med herdarna till staden gå!
Med egna ögon får vi se
vad Herren Gud oss velat ge.

5. Du himlabarn, välkommen hit!
Fastän din dräkt var ren och vit
kom du till dammet här hos mej!
Hur ska jag kunna tacka dej?

6. Om världen vore än så stor
och prydd med guld och pärlemor,
så vore den för ful och trång
att bli din vagga ens en gång.

7. Och ändå vilar du så här,
du barn som mej och världen bär.
För min skull är du född att dö
och vilar på en bädd av hö.

8. Med detta du mej lära vill
att himlen hör de minsta till.
All världens makt och sköna ting
kan inte föra oss dit in.

9. Min Herre Jesus, hör min röst:
gör dej en vagga i mitt bröst.
Om du för alltid där vill bo,
så har jag evig tröst och ro.

10. Ja, fyll min själ så att jag ej
i evighet kan glömma dej!
Jag vill så gärna dagen lång
få sjunga just för dej min sång.

*11. Pris vare Gud till evig tid,
som sände oss sin Son med frid!
Vi sjunger nu med änglars kör
den nya sång som aldrig dör. 





ETT BARN ÄR FÖTT PÅ DENNA DAG





1. Ett barn är fött på denna dag,
så var Guds välbehag.
Det föddes av en jungfru skär,
Guds Son det barnet är.
Här vilar du i ringhet klädd
på fattigdomens bädd.
Välkommen var, o Herre kär!
Vår gäst du vorden är.

2. Om världen ännu större var,
av pärlor prydd och klar,
så vore den dock alltför klen
till säng åt dig allen.
Dock vilar du i ringhet klädd
på fattigdomens bädd.
Välkommen var, o Herre kär!
Vår gäst du vorden är.

FRÅN HIMLEN ÄNGLASKARAN KOM

 

1. Från himlen änglaskaran kom
som herdarna berättat om.
Var inte rädd! En ängel sa:
Ett barn är fött åt er idag!

2. Och i en krubba är det lagt,
i Davids stad, som Mika sagt.
Er Frälsare det barnet är,
Messias, Herren själv är här!

3. Så gläds åt detta som nu skett,
att Gud med er har blivit ett!
Han föddes med ert kött och blod,
som liten bror så varm och god.

4. Kan synd och död då segra mer?
Ni har ju Herren själv hos er.
Nu helvetet och satan gnyr,
den Gud som tjänar er de skyr.

5. Så sätt all tro och lit till den
som fötts åt er som Frälsaren!
Trots allt som vållar sorg och ve
han aldrig vill er överge.

6. Han varje mänska handen räckt,
ni är ju nu med honom släkt!
Förmer än änglaliv är det,
så tacka Gud i evighet! 





DEJ VARE LOV, O JESUS KRIST




1. Dej vare lov, o Jesus Krist,
som mänska blev, fast utan brist.
En jungfru i sin kropp dej bar,
stor glädje bland Guds änglar var.
Ära vare Gud!

2. Den högste Faderns ende Son
kom hit till krubbans hö och strå.
Han som det högsta goda är
blev kött och blod i ringhet här.
Ära vare Gud! 

3. Maria i sitt sköte bar
Guds Son som före världen var.
Det barn hon fick har i sin hand
båd jord och himmel, hav och land.
Ära vare Gud!

4. Nu Ljuset av Guds Ljus gått opp
och ger åt världen liv och hopp.
Det lyser oss i mörkret så
att vi som ljusets barn kan gå.
Ära vare Gud!

5. Sann mänska och sann Gud han är
som kom till oss på jorden här.
Han tar oss ur bedrövelsen
och leder oss till himmelen.
Ära vare Gud!

6. Fast utan synd blev han oss lik,
nu gör hans fattigdom mej rik.
Guds rikes skatt jag redan får
och en gång bland hans änglar står.
Ära vare Gud!

7. Allt detta har han oss berett
och i sin kärlek åt oss gett.
Så gläd dej nu, du kristenhet,
och sjung Guds lov i evighet:
Ära vare Gud! 





Kyndelsmässodagen

NU FÅR DIN TJÄNARE I FRID





1. Nu får din tjänare i frid
från världen fara,
för att hos dej till evig tid
lycklig vara,
som ditt ord har lovat mej
- min död en sömn har blivit.

2. Guds ende Son, min Frälsare
jag nu har skådat.
Att jag min Herre skulle se
Gud mej bådat.
Han det rätta livet är
och nåden mitt i nöden.

3. Se, alla människor kan få
hos honom frälsning.
Och ut i världen skall nu gå
fridens hälsning
genom Herrens eget ord
som kallar till Guds rike.

4. Sitt ljus bland folken han allt mer
nu låter skina.
Sin frid och härlighet han ger
åt de sina.
Han är alltid hos sitt folk,
han är dess fröjd och glädje.



Påsk

I DÖDENS BAND LÅG HERREN KRIST



1. I dödens band låg Herren Krist,
sitt liv för oss han givit.
Uppstånden är han nu förvisst,
han vår förlossning blivit.
Därför får vi nu med fröjd
lovprisa Gud i himlens höjd
och sjunga halleluja.
Halleluja!

2. På jorden vi ej någon fann
som kunde döden tvinga,
ty över oss låg syndens bann
och rena fanns här inga.
Därav döden fått sin makt,
ja, den sej alla underlagt,
men nu dess välde krossats.
Halleluja!

3. Guds Son, vår Herre Jesus Krist,
för oss sitt blod har gjutit
och sonat all vår synd och brist
och dödens välde brutit.
Fastän döden synes svår,
nu blott dess skugga återstår,
sin udd har den förlorat.
Halleluja!

4. Förunderligt att skåda var
hur döden stred mot livet.
Men livet seger vunnit har,
uppslukad döden blivit.
Såsom Skriften oss har sagt:
Guds död har krossat dödens makt,
den ska oss inte skrämma.
Halleluja!

5. Här är vårt rätta påskalamm
som åt oss skänker livet,
för vår skull det på korsets stam
av kärlek är utgivet.
Tryggt dess blod vårt hjärta gör,
det håller döden utanför,
fördärvarn oss ej skadar.
Halleluja!

6. Så firar vi vår höga fest
med hjärtans fröjd och gamman,
där Herren Kristus är vår gäst
och gläder allesamman.
Han är själv den solen klar
som blivit för oss uppenbar
och skingrat syndens mörker.
Halleluja!





JESUS KRISTUS FRÄLSAREN




1. Jesus Kristus, Frälsaren,
övervann fienden.
Han är uppstånden
och döden är hans fånge.
Kyrie eleison! 

2. Syndfri själv han offrad var,
för oss Guds vrede bar.
Han oss försonat,
Guds nåd all världen skonat.
Kyrie eleison!

3. Död, synd, liv och nåd och makt,
i hans hand allt är lagt.
Han frälsar alla
som honom vill åkalla.
Kyrie eleison! 




Pingst

KOM, HELGE ANDE, HERRE GUD





*1. Kom, helge Ande, Herre Gud,
ge lust att hålla dina bud.
Vår köld, vår tröghet övervinn,
o, kom i våra hjärtan in!
Du helga kraft, med nådens sken
gör viljan god, gör själen ren,
så livets väg vi glada går
och du vårt hjärtas lovsång får.
Halleluja! Halleluja!

*2. Du helga ljus, all sannings port,
lär oss på varje tid och ort
att känna Gud och den han sänt.
Gör Sonens höga namn bekänt.
Förklara Faderns välbehag
och falska läror från oss tag.
Det ord är fast, det ord är visst,
som lär oss tro på Jesus Krist.
Halleluja! Halleluja!

*3. Du helga eld, all världens tröst,
låt kärlek brinna i vårt bröst.
Du glädjens källa, fyll vårt blod
i jordisk nöd med himmelskt mod.
På korsets väg oss styrk och led,
mot frestelsen med kraft bered,
så att vi djärvt i striden går
och genom döden livet når.
Halleluja! Halleluja!






DEJ HELGE ANDE BEDER VI


 

1. Dej, helge Ande, beder vi
att med din kraft du står oss bi
under prövotider

och svåra strider,
särskilt i den yttersta,
när det mot slutet lider.
O Gud, förbarma dej!

2. O ädla ljus, gör med ditt sken
vår tro på Jesus sann och ren,
och den själv uppliva
att frukter giva.
Hjälp oss att i denna tro
till änden fasta bliva.
O Gud, förbarma dej!

3. O kärlekseld, uppvärm vårt sinn´!
Allt hat, all ljumhet övervinn!
Lär oss leva nära
som syskon kära
i försonlighet och frid
och Kristi sinne bära.
O Gud, förbarma dej!

4. O högsta tröst i all vår nöd,
oss uppehåll i liv och död!
Låt oss ej försaka
att bedja, vaka
och betänka, att en gång
vi döden måste smaka.
O Gud, förbarma dej!

III. KATEKESEN

Första huvudstycket:
Tio Guds bud

HÖR HÄR DE HELGA TIO BUD



1. Hör här de helga tio bud,
som genom Moses Herren Gud
oss gav på berget Sinai.
Ja, tala, Gud, så lyssnar vi.

2. Jag, Herren Gud, din Gud är en,
från andra gudar håll dej ren,
till mej sätt all din tro och lit,
mej lyd och älska med all flit.

3. Mitt helga namn missbruka ej,
ditt tal ska vara ja och nej.
Åkalla mej i nödens stund
och prisa mej av hjärtats grund.

4. Min vilodag ska helgas väl,
till sabbatsro för kropp och själ.
Ditt eget verk låt stilla stå,
mitt ord i dej må verka då.

5. Glöm ej att hedra mor och far
den tid du ännu har dem kvar,
för att du länge leva må
och för att det dej väl skall gå.

6. Stå inte efter andras liv,
förhindra ilska, hat och kiv.
Sök själv ej hämnd, ha tålamod,
var också mot din ovän god.

7. Du skall ej heller göra hor,
ty därpå följer plåga stor.
Men trogen mot den maka var,
som Herren Gud dej givit har.

8. Du skall ej stjäla. Håll dej fri
från ocker och bedrägeri.
Själv på ett ärligt sätt dej föd
och hjälp din nästa i hans nöd.

9. Bär aldrig falska vittnesbörd,
tyd till det bästa allt du hör.
Var rädd om andras goda namn,
sprid inte ut all brist och skam.

10. Din nästas hustru, hus och hem,
begär ej, ha ej lust till dem,
men gör emot en annan så,
som du vill att dej själv skall gå.
_ _ _

11. Gud dessa bud oss givit har,
så att vår synd blir uppenbar,
men också för att vi ska ge
den tjänst och kärlek Gud vill se.

12. Hjälp oss till det, o Jesus kär,
som Medlaren hos Fadern är.
Vår kärlek är så kall och tom,
men du tog på dej lagens dom.






Andra huvudstycket:
Trons artiklar

VI TROR PÅ EN ALLSMÄKTIG GUD




*1. Vi tror på en allsmäktig Gud,
av vars Ande, genom Ordet,
allt skapat är och på vars bud
allt var mycket gott på jorden.
Oss en Fader vill han vara,
och utav sin goda vilja
ska han alltid oss bevara,
aldrig oss ifrån sig skilja.
På allt hans öga än ger akt
och inget övergår hans makt.

*2. Vi tror också på Jesus Krist,
Faderns Son, vår Herre kära.
Av evighet han är förvisst
som sin Far i makt och ära.
Genom Andens kraft allena
honom rena jungfrun födde.
Han att oss med Gud förena
bland oss levde, led och blödde.
För oss han sprängde dödens band
och sitter på Guds högra hand.

*3. Vi tror på Anden, helig, mild,
som oss i en helig kyrka
med fridens band förena vill
och med nådens gåvor styrka.
Synden blir ifrån oss tagen,
stillad blir då själavåndan.
Vi står upp den sista dagen,
då ju Jesus är uppstånden.
Ett evigt liv ska komma då.
Gud låter oss sin glädje få.
Amen. 



GUD TREENIG, STÅ OSS BI





*Gud Treenig, stå oss bi!
Låt inget oss fördärva.
Gör vår själ från synden fri
och låt oss himlen ärva.
Var oss nära, så att vi
i dej vår styrka finner,
ja, Satan övervinner
och fram till målet hinner.
Lär oss du att älska dej
och så som oss vår nästa.
Gör tro och hopp befästa.
Låt allt bli till det bästa.
Amen, amen, låt så ske!
Halleluja, halleluja!




BEHÅLL OSS, HERRE, VID DITT ORD




1. Behåll oss, Herre, vid ditt ord!
Försvara själv din svaga hjord
mot dem som går med trots och hån
i kamp mot Jesus Krist, din Son!

2. Låt se din makt, o Jesus kär,
som alla herrars herre är,
och hjälp din arma kristenhet,
så tackar vi i evighet!

3. O kraftens Ande, ren och god,
ditt folk giv endräkt, frid och mod!
Hos oss i nöd och död förbliv
och för oss till ett evigt liv! 





Tredje huvudstycket:
Herrens bön

VÅR FADER SOM I HIMLEN ÄR



1. Vår Fader som i himlen är,
du vet vad vi behöver här.
Men milt du bjuder oss att be
dig om allt det som du vill ge.
Så må vår bön av hjärtat gå
och inte blott i ord bestå.

2. Giv att din sanning ren och klar
med kraft må läras hos envar,
så att vi falska läror skyr
och bort från syndens snaror flyr.
Ditt namn blir helgat bland oss här
var gång vi lever som du lär.

3. Ditt rike komme till oss nu
men också när vårt liv är slut.
Kom, led oss med din Ande god,
i oss förnya håg och mod,
så att vi helt må frälsta bli
från satans våld och tyranni.

4. Din vilja, Herre, ske nu den
på jorden som i himmelen,
så vi i lydnad tåligt står
hur än det oss i livet går.
Avvärj och hindra kött och blod
som står din helga vilja mot.

5. Giv oss idag ett dagligt bröd
och hjälp oss i all brist och nöd.
Bevara oss för kiv och strid,
för sjukdom och för olyckstid.
Till arbete och bön oss stärk,
välsigna våra händers verk.

6. Förlåt oss, Gud och Fader huld,
vår stora synd och svåra skuld,
som också vi vill utan knot
förlåta dem som ont oss gjort,
så vi din frid i hjärtat får
och frid ibland oss alla rår.

7. I frestelse oss ej inled
men hjälp oss mot vår ovän vred,
så vi mot honom fasta står
och ej från dina budord går.
Beväpna oss med stadig tro
och med din Andes tröst och ro.

8. Från allt den onde kan och vet
fräls oss av din barmhärtighet.
Bistå oss i vår sista nöd
och rädda oss från evig död.
Vår arma själ tag hem och giv
av nåd hos dig ett evigt liv.

9. Amen, det är: det skall så ske!
Stärk du vår tro att den som ber
i Jesu namn och på ditt ord
får höra: Ske dig som du tror!
Ja, allt varom vi nu dig bett
är lika visst, som om det skett.





Fjärde huvudstycket:
Dopets sakrament

NÄR TILL JORDAN VÅR HERRE DROG





1. När till Jordan vår Herre drog
Guds vilja där fullgjordes:
Han av Johannes dopet tog
och med Guds Ande smordes.
Ett nådens bad bereddes då,
som vi må saligt kalla:
han vill från synd oss rena två,
han vill oss frälsa alla
från att i domen falla.

2. Guds vilja där blir uppenbar
i gärningen och orden.
Guds röst från himlen ljuder klar
och vittnar, att på jorden
det Sonen är som frälsning ger
och som hans själ behagar,
och Anden som där sändes ner
med helig kraft ledsagar
hans gärning alla dagar.

3. Vi alla ska betänka det
som Gud i Skriften säger,
så varje kristen mänska vet
vad i sitt dop hon äger.
Ett livets bad det vattnet är,
men vatten ej allena:
med ordet är ju Anden där,
som samvetet kan rena
och oss med Fadern ena.

4. Vår Herre Krist de sina bjöd
gå ut kring världen vida
att ordet om hans liv och död
till jordens ändar sprida.
I dopet nåd av Gud vi får
att synden övervinna,
att i hans stränga dom bestå,
att frid och frälsning finna
och sist till himlen hinna.

5. Vår Frälsare, som dyrt oss köpt,
i ordet hör vi lova
åt den som tror och som blir döpt
det nya livets gåva.
Så må i tron vi fatta mod:
oss inget ska fördärva,
för Kristus kom att med sitt blod
oss barnarätt förvärva.
Guds rike får vi ärva. 

Femte huvudstycket:
Altarets sakrament

GUD VARE LOVAD, SOM I KRAFT AV ORDET





1. Gud vare lovad, som i kraft av ordet
mättar oss vid nattvardsbordet!
Brödet är Kristi kropp och vinet blodet,
låt oss smaka där din godhet!
Herre, förbarma dej!
Med den kropp din mor Maria bar,
kroppen du för alla offrat har,
med ditt heliga blod,
hjälp oss, Herre, ge oss mod.
Herre, förbarma dej!

2. Offret, för oss utgjutet och utgivet,
genom döden ger oss livet.
Gud kunde inget större åt oss skänka,
det är mer än vi kan tänka.
Herre, förbarma dej!
Vilket djup av kärlek som dej drev,
med ditt blod vår skuld betalad blev!
Vilket under du gjort:
för oss öppnat himlens port!
Herre, förbarma dej!

3. Låt oss din nåds välsignelse få äga,
så vi går på dina vägar,
tjänar vår nästa väl i tro och kärlek, 
över nåden ej drar smälek.
Herre, förbarma dej!
Ta ej bort din Ande från oss, Gud,
gör oss trogna mot ditt ord och bud,
ge din världs kristenhet
glädje, liv och enighet.
Herre, förbarma dej!

[Anders Frostensons översättning är bättre - men upphovsrättsskyddad]



JESUS KRISTUS ÄR VÅR HÄLSA




1. Jesus Kristus är vår hälsa,
han oss alla ville frälsa.
Med sin pina och sin död
han löste oss ur helvetsnöd.

2. För att honom ej förgäta
får vi här hans kropp att äta,
gömd i dessa bröd så små;
hans blod i vinet likaså.

3. Vid sitt bord han vill oss trösta
med att vi är återlösta.
Allt han offrade vi får
när vi till Herrens nattvard går.

4. Ingen har han vägrat kalla,
kärleksfull han bjuder alla
fram till nådens rika bord,
så låt oss lyssna till hans ord!

5. Men man skall sej ärligt pröva,
ej sitt samvete bedöva.
Om du fram i otro går
ej liv, men död och dom du får.

6. Därför nu din nöd begrunda,
tvivla sedan ingalunda
på att nådens ord är sant:
du finner här dess underpant.

7. All vår synd på sej han lade:
"Kom, ja kom till mej", han sade,
"du som tunga bördor bär,
din trötta själ får vila här."

8. I hans löfte får du hålla
trots den nöd din synd kan vålla.
Den som känner synden svår
till detta bordet värdig går.

9. Den som så hos Gud fått gästa
fylls av kärlek till sin nästa.
Så får andra glädje av
vad Herren Kristus här oss gav.

10. Outsägligt rika gåva!
Gud Treenig vill vi lova:
Tack i tid och evighet
för en så stor barmhärtighet!






IV. ÖVRIGT

JAG HAR DEN ÄDLA KVINNAN KÄR



EN SÅNG OM DEN HELIGA KRISTNA KYRKAN (Upp. 12).


1. Jag har den ädla kvinnan kär, 
kan henne aldrig glömma.
Jag med mej bär allt hon mej lär,
vill henne högt berömma.
Hon är min vän,
och om jag än
bekymrad var
i olycksdar,
så bistår mej den sköna
med all den kärlek, trofasthet
jag alltid har fått röna.
Min själs behov hon vet.

2. En gyllne krona kvinnan bär,
tolv stjärnor kronan hyser.
Som solen hennes kläder är,
de när och fjärran lyser.
På månen så
ses kvinnan stå
i denna skrud
med glans från Gud,
men tärs av födslovärkar,
hon bär ju fram den höge Son
som evigt, väl att märka,
ska styra från sin tron.

3. Fast draken full av raseri
det barnet ville sluka,
så måste han besviken bli,
vad makt han än vill bruka,
för kvinnans Son
ryckts härifrån.
Men hon är kvar
med andra barn:
de som Guds bud vill hålla
och som har Jesu vittnesbörd.
Vad draken än kan vålla,
blir kvinnans bön dock hörd. 








JESAJA FICK EN UPPENBARELSE



Jesaja fick en uppenbarelse
och såg sin Herre, ja, sin Skapare,
som satt i templet på en upphöjd tron,
hans mantelsläp uppfyllde varje zon.
Serafer stod där inför Skaparen,
sex vingar kunde ses på var och en.
De skylde sina ansikten med två,
höll två för sina fötter likaså,
med två de flög, och dessa tjänare
nu tydligt till varandra ropade: 
"Helig är Gud, vår Herre Sebaot,
helig är Gud, vår Herre Sebaot,
helig är Gud, vår Herre Sebaot
och av hans härlighet är jorden full!"
Då skälvde husets trösklar på sin grund,
av rök blev templet fullt i samma stund.










MITT I LIVET LEVER VI



1. Mitt i livet lever vi 
under döden fångna. 
Säg, vem kan då stå oss bi
när vi snart är gångna?
O Herre, du allena. 
Men nog kan man gräma sej, 
att vi så förtörnat dej. 
Helige Herre Gud, 
helige, starke Gud, 
helige, barmhärtige Frälsare, 
du evige Gud, 
låt oss inte falla 
i den bittra dödens nöd. 
Kyrie eleison.

 2. Mitt i dödens kamp så svår 
domen ska vi bida.
Vem är den som med oss står 
och som vill oss fria? 
O Herre, du allena. 
Din kärlek och barmhärtighet
vår jämmer, vårt elände vet.
Helige Herre Gud, 
helige, starke Gud, 
helige, barmhärtige Frälsare, 
du evige Gud, 
låt oss inte falla
i en evig avgrundsglöd. 
Kyrie eleison. 

 3. Ner i avgrundskval och sorg
våra synder drar oss.
Vem ger oss en säker borg
och till frihet tar oss?
O Jesus, du allena. 
Du ditt eget blod utgöt,
för att sona vad vi bröt.
Helige Herre Gud, 
helige, starke Gud, 
helige, barmhärtige Frälsare, 
du evige Gud, 
låt oss inte falla
av från tron på dej, vår tröst. 
Kyrie eleison.








UPPSTÅNDELSEN OCH LIVET ÄR





Uppståndelsen och livet är
du, Herre Jesus Kristus kär.
Och den som tror på dej, vi hör
ska leva även om den dör.
Ja, den som lever och som tror
ska aldrig dö. Det är Guds ord.