Påskvänner!
Mikaelihelgen 2007 hörde jag avgående missionsföreståndaren tala i Furubergskyrkan i Piteå om Johannesprologen. Nu ser jag att han ett år tidigare, Mikaelihelgen 2006, var i Alingsås och talade över Kolosserbrevets inledning - alldeles särskilt om Nåd och Frid.
Och EFS-kyrkan i Alingsås har lagt ut hans predikan - med ett personligt vittnesbörd i inledningen - på nätet i mp3-format. Lyssna gärna på den här. Den innebär en verklig uppmuntran till efterföljelse som passar lika bra innevarande helg som någonsin vid mikaelitid.
(Se även gärna Torbjörn Stolpes personliga intervju med Anders på EFS:s hemsida).
Följ mej, säger Jesus, du som jag har kär.
Petrus lämnar näten fort han,
och med fiskefjäll på skjortan
Jakob följer Jesus Krist vart än hans vägar bär.
söndag 29 juni 2008
lördag 28 juni 2008
Ortopraxi och story-telling
Påskvänner!
Ortopraxi=rätt liv ska enligt apostlarna och även reformatorerna hållas noga samman med ortodoxi=rätt tro (eller egentligen rätt lära). Om än vi rättfärdiggörs genom tron allena, så är den sanna tron inte "allena" utan följs av goda gärningar. Både lära och liv vittnar om Herren - eller tvärtom, förnekar honom.
Helgens tema är ju Efterföljelse. Johann Arndt skrev att Kristus har många bekännare, men få efterföljare. I politiken har jag lärt mej om begreppet "story-telling", på svenska berättande helt enkelt, som inte bara handlar om vår ideologi och våra åsikter, utan också om hur vi lever (på t.ex. miljöområdet eller föräldraområdet). Helst ska allt detta hållas samman till en stor och vacker Berättelse.
Men egentligen är det bara Jesus själv som helt och fullt klarat av att hålla samman lära och liv. Och om vi bekänner oss tro på syndernas förlåtelse, borde det inte vara svårt att erkänna vårt behov av den också i praktiken. Och om vi faktiskt tror på vad förlåtelsen kostat Jesus, och om vi vet vad synden kostar våra medmänniskor, så vill vi, just på grund av Guds nåd, leva efter hans vilja. "Synden ska inte råda över er, eftersom ni inte lever under lagen utan under nåden."
Även om det t.ex. skulle innebära mindre bloggskrivande vissa perioder - nu går jag ner och lördagsstädar köket och gör i ordning för middagen!
Men om ditt ord med mitt liv jag döljer,
jag döljer livet som du oss ger,
som Jesus kom att oss uppenbara,
när han till oss steg ner.
Gud, låt ditt ord i mitt liv få råda,
att andra där din kärlek kan se.
Ja, låt ditt ord i mitt liv få råda,
då kan din vilja ske.
Ortopraxi=rätt liv ska enligt apostlarna och även reformatorerna hållas noga samman med ortodoxi=rätt tro (eller egentligen rätt lära). Om än vi rättfärdiggörs genom tron allena, så är den sanna tron inte "allena" utan följs av goda gärningar. Både lära och liv vittnar om Herren - eller tvärtom, förnekar honom.
Helgens tema är ju Efterföljelse. Johann Arndt skrev att Kristus har många bekännare, men få efterföljare. I politiken har jag lärt mej om begreppet "story-telling", på svenska berättande helt enkelt, som inte bara handlar om vår ideologi och våra åsikter, utan också om hur vi lever (på t.ex. miljöområdet eller föräldraområdet). Helst ska allt detta hållas samman till en stor och vacker Berättelse.
Men egentligen är det bara Jesus själv som helt och fullt klarat av att hålla samman lära och liv. Och om vi bekänner oss tro på syndernas förlåtelse, borde det inte vara svårt att erkänna vårt behov av den också i praktiken. Och om vi faktiskt tror på vad förlåtelsen kostat Jesus, och om vi vet vad synden kostar våra medmänniskor, så vill vi, just på grund av Guds nåd, leva efter hans vilja. "Synden ska inte råda över er, eftersom ni inte lever under lagen utan under nåden."
Även om det t.ex. skulle innebära mindre bloggskrivande vissa perioder - nu går jag ner och lördagsstädar köket och gör i ordning för middagen!
Men om ditt ord med mitt liv jag döljer,
jag döljer livet som du oss ger,
som Jesus kom att oss uppenbara,
när han till oss steg ner.
Gud, låt ditt ord i mitt liv få råda,
att andra där din kärlek kan se.
Ja, låt ditt ord i mitt liv få råda,
då kan din vilja ske.
fredag 27 juni 2008
Analfabetism, omskärelse och säpo-biskop
Påskvänner!
Några lästips för EFS-are och andra så här i sommartider:
1) Intressant och glädjande att från hemkomna EFS-missionärer få veta hur den evangeliska förkunnelsen i Galaterbrevet kan få fungera som hjälp att överge sedvänjan med kvinnlig omskärelse. (Det är skamligt att den fått fortleva så länge i både muslimska och kristna miljöer).
2) Var Jesus analfabet under sitt jordeliv? Ja, en nyligen utnämnd teologie hedersdoktor har hävdat att detta är det mest sannolika. Stefan Gustavsson redogör för skälen till att Jesus var läskunnig och varför detta är viktigt.
3) Slutligen har vi nu tack vare prof Tormod Engelsviken på Menighetsfakulteten och kh em Anders Brogren i Falkenberg studera den läskiga historien om när säkerhetspolisens agent blev chef för Lutherska Världsförbundet.
Så går en dag än från vår tid och kommer icke mer.
Och än en natt med Herrens frid till jorden sänkes ner.
Några lästips för EFS-are och andra så här i sommartider:
1) Intressant och glädjande att från hemkomna EFS-missionärer få veta hur den evangeliska förkunnelsen i Galaterbrevet kan få fungera som hjälp att överge sedvänjan med kvinnlig omskärelse. (Det är skamligt att den fått fortleva så länge i både muslimska och kristna miljöer).
2) Var Jesus analfabet under sitt jordeliv? Ja, en nyligen utnämnd teologie hedersdoktor har hävdat att detta är det mest sannolika. Stefan Gustavsson redogör för skälen till att Jesus var läskunnig och varför detta är viktigt.
3) Slutligen har vi nu tack vare prof Tormod Engelsviken på Menighetsfakulteten och kh em Anders Brogren i Falkenberg studera den läskiga historien om när säkerhetspolisens agent blev chef för Lutherska Världsförbundet.
Så går en dag än från vår tid och kommer icke mer.
Och än en natt med Herrens frid till jorden sänkes ner.
En krona i veckan = En hundring i månaden
Påskvänner!
Hur räknar jag nu egentligen? Ja, enligt EFS hemsida fanns det år 1935 en möjlighet att utfästa sej skänka ett extra "söndagsoffer" á 1 kr till EFS - som i nutida penningvärde motsvarar 28 kr i veckan, alltså drygt en hundring i månaden.
Och på hemsidan vädjas om motsvarande gåva via autogiro, utöver det övriga givandet till EFS. Det är väl ett "välsignat givande", som Olof Edsingers lilla skrift i ämnet heter. Liksom den nya "sommarinsamlingen", som startas bl.a. för att EFS denna sommar tydligen inte får del av någon sedvanlig rikskollekt. Varför det? undrar man. Har rörelsen blivit misshaglig på något sätt? Bäst kanske att inte grubbla för mycket på det, utan helt enkelt rekommendera insamlingsändamålet!
Som en rämna och ett sår
är vår värld, men från ett kors
går en kraft som gör den hel:
var med, var med och ge.
Hur räknar jag nu egentligen? Ja, enligt EFS hemsida fanns det år 1935 en möjlighet att utfästa sej skänka ett extra "söndagsoffer" á 1 kr till EFS - som i nutida penningvärde motsvarar 28 kr i veckan, alltså drygt en hundring i månaden.
Och på hemsidan vädjas om motsvarande gåva via autogiro, utöver det övriga givandet till EFS. Det är väl ett "välsignat givande", som Olof Edsingers lilla skrift i ämnet heter. Liksom den nya "sommarinsamlingen", som startas bl.a. för att EFS denna sommar tydligen inte får del av någon sedvanlig rikskollekt. Varför det? undrar man. Har rörelsen blivit misshaglig på något sätt? Bäst kanske att inte grubbla för mycket på det, utan helt enkelt rekommendera insamlingsändamålet!
Som en rämna och ett sår
är vår värld, men från ett kors
går en kraft som gör den hel:
var med, var med och ge.
Edsinger replikerar på Georg Andersson
Påskvänner!
I tidningen Dagen för den 26 juni replikerar Olof Edsinger på Georg Andersson insändare i samma tidning den 4 juni (som jag tyvärr inte kan återfinna i elektronisk form).
"Stämpla inte alla andra åsikter som sekterism", lyder Edsingers uppmaning. Jag gav efter Anderssons senaste insändare ett erkännande åt denne för att han insett problemen med att "både äta kakan och behålla den" och jag medgav att en kyrka kan behöva sätta ner foten i en lärofråga. Ömsesidigt accepterande är inte alltid en framkomlig väg. Ibland måste man gå skilda vägar. Det är bra att Georg Andersson är läromedveten.
Jag måste dock denna gång ge Edsinger ett erkännande: det BLIR ytterst märkligt att totalt distansera sej från t.ex. den dynamiska Oasrörelsen p.g.a. deras ämbets- och äktenskapssyn. (Kritisera den kan man förstås göra, jfr Stefan Svenssons kritik för tre år sedan, men är rörelsen verkligen så urartad att man fördenskull inte kan vara med på dess sommarmöten?). Medan man åt andra hållet tycks kunna samarbeta med eller åtminstone stillatigande acceptera och dela gudstjänstgemenskap med nästan vilka teologer som helst, även på EFS-konferenser, särskilt när de har biskopliga förtecken. (Shelby Spong är ju det mest flagranta exemplet på "ett annat evangelium", men vår egen K-G Hammar eller Spongs promotor Ytterberg ligger sannerligen inte långt efter, och de kollegor som tigit är medskyldiga till de biskopliga uttalanden som de inte offentligt bemött). Det BLIR märkligt när Svenska kyrkan centralt inte aktivt understödjer Jesusmanifestationen men däremot är mycket aktiva inför Pridefestivalen. Det kan inte hjälpas. I det fallet är det Olof Edsinger som har en poäng.
Jag har själv många funderingar kring OAS-rörelsen, och kan numera dryfta dem med min nyblivne svåger (och nyvigde präst) Per Wallin som är mycket aktiv där. Men att behandla OAS - eller hög- och gammalkyrkliga - som snart sagt kyrkans (samt kvinnors och bögars) värsta fiender p.g.a. deras ämbets- och äktenskapssyn, det tycker jag är fullkomligt orimligt. Det rimmar dessutom illa med att man samtidigt försöker odla mer vänskapligt ekumeniska relationer med romersk-katolska kyrkan än på mången god dag. För vilken hållning den kyrkan intar i nämnda frågor vet ju alla...
Guds kyrka är gemenskap med Fadern och hans Son,
det skådar hon och erfar i Andens kraft och nåd.
Guds helgon och martyrer betygar det med blod,
omkring dem sjunger rymden där segerns kyrka bor.
I tidningen Dagen för den 26 juni replikerar Olof Edsinger på Georg Andersson insändare i samma tidning den 4 juni (som jag tyvärr inte kan återfinna i elektronisk form).
"Stämpla inte alla andra åsikter som sekterism", lyder Edsingers uppmaning. Jag gav efter Anderssons senaste insändare ett erkännande åt denne för att han insett problemen med att "både äta kakan och behålla den" och jag medgav att en kyrka kan behöva sätta ner foten i en lärofråga. Ömsesidigt accepterande är inte alltid en framkomlig väg. Ibland måste man gå skilda vägar. Det är bra att Georg Andersson är läromedveten.
Jag måste dock denna gång ge Edsinger ett erkännande: det BLIR ytterst märkligt att totalt distansera sej från t.ex. den dynamiska Oasrörelsen p.g.a. deras ämbets- och äktenskapssyn. (Kritisera den kan man förstås göra, jfr Stefan Svenssons kritik för tre år sedan, men är rörelsen verkligen så urartad att man fördenskull inte kan vara med på dess sommarmöten?). Medan man åt andra hållet tycks kunna samarbeta med eller åtminstone stillatigande acceptera och dela gudstjänstgemenskap med nästan vilka teologer som helst, även på EFS-konferenser, särskilt när de har biskopliga förtecken. (Shelby Spong är ju det mest flagranta exemplet på "ett annat evangelium", men vår egen K-G Hammar eller Spongs promotor Ytterberg ligger sannerligen inte långt efter, och de kollegor som tigit är medskyldiga till de biskopliga uttalanden som de inte offentligt bemött). Det BLIR märkligt när Svenska kyrkan centralt inte aktivt understödjer Jesusmanifestationen men däremot är mycket aktiva inför Pridefestivalen. Det kan inte hjälpas. I det fallet är det Olof Edsinger som har en poäng.
Jag har själv många funderingar kring OAS-rörelsen, och kan numera dryfta dem med min nyblivne svåger (och nyvigde präst) Per Wallin som är mycket aktiv där. Men att behandla OAS - eller hög- och gammalkyrkliga - som snart sagt kyrkans (samt kvinnors och bögars) värsta fiender p.g.a. deras ämbets- och äktenskapssyn, det tycker jag är fullkomligt orimligt. Det rimmar dessutom illa med att man samtidigt försöker odla mer vänskapligt ekumeniska relationer med romersk-katolska kyrkan än på mången god dag. För vilken hållning den kyrkan intar i nämnda frågor vet ju alla...
Guds kyrka är gemenskap med Fadern och hans Son,
det skådar hon och erfar i Andens kraft och nåd.
Guds helgon och martyrer betygar det med blod,
omkring dem sjunger rymden där segerns kyrka bor.
Dagläger och andra läger
Påskvänner!
Hela den här veckan har för vår familj präglats av Forsbrokyrkans dagläger ute på Fagernäs. Pastor och mamma Anna-Karin har medverkat med bibelberättelser hela veckan - avslutning idag - och våra två äldsta barn har varit med tre av fem dagar. I förrgår onsdag var även jag och lill-Staffan med på aktiviteter för alla åldrar ("barnens fagernäsdag") och träffade Majken med Bajken och Foto-Sonny. AK ledde stövelkastning och barnen blev ansiktsmålade, gick på lina, styltor, tipsrunda m.m. m.m.
OK. Det här var inte EFS. (Utan ett bappe/missionar-arrangemang). Och det är en svaghet i den här bloggen att jag som skriver lever i en så "EFS-svag" miljö som Sörhälsingland. Och till på köpet är gift med en missionspastor ;o). Jag ska visserligen sommarvicka som kantor i Svenska kyrkan Hanebo/Segersta, och missionsförsamlingen arrangerar en pilgrimsvandring Vevlinge-Segersta tillsammans med Svenska kyrkan den 9 augusti, så rent frikyrklig har jag inte blivit. Men själva EFS-profilen och -insikten kunde vara bättre - det medger jag gärna.
Samtidigt: Sommarläger av olika slag känns väldigt "EFS-iga"! Eller snarare: till det mest ekumeniska och positivt evangeliserande vi gör i våra olika kristna sammanhang hör barn- och ungdomsverksamheten på våra sommargårdar. Dessutom är det en social insats som, med ofta starkt subventionerade lägeravgifter, bidrar till utjämnade klyftor mellan barn från ytterst olika hemförhållanden. Länge leve lägren!
Jesus älskar alla barnen,
alla barnen på vår jord.
Röd och gul och vit och svart
gör detsamma har han sagt.
Hela den här veckan har för vår familj präglats av Forsbrokyrkans dagläger ute på Fagernäs. Pastor och mamma Anna-Karin har medverkat med bibelberättelser hela veckan - avslutning idag - och våra två äldsta barn har varit med tre av fem dagar. I förrgår onsdag var även jag och lill-Staffan med på aktiviteter för alla åldrar ("barnens fagernäsdag") och träffade Majken med Bajken och Foto-Sonny. AK ledde stövelkastning och barnen blev ansiktsmålade, gick på lina, styltor, tipsrunda m.m. m.m.
OK. Det här var inte EFS. (Utan ett bappe/missionar-arrangemang). Och det är en svaghet i den här bloggen att jag som skriver lever i en så "EFS-svag" miljö som Sörhälsingland. Och till på köpet är gift med en missionspastor ;o). Jag ska visserligen sommarvicka som kantor i Svenska kyrkan Hanebo/Segersta, och missionsförsamlingen arrangerar en pilgrimsvandring Vevlinge-Segersta tillsammans med Svenska kyrkan den 9 augusti, så rent frikyrklig har jag inte blivit. Men själva EFS-profilen och -insikten kunde vara bättre - det medger jag gärna.
Samtidigt: Sommarläger av olika slag känns väldigt "EFS-iga"! Eller snarare: till det mest ekumeniska och positivt evangeliserande vi gör i våra olika kristna sammanhang hör barn- och ungdomsverksamheten på våra sommargårdar. Dessutom är det en social insats som, med ofta starkt subventionerade lägeravgifter, bidrar till utjämnade klyftor mellan barn från ytterst olika hemförhållanden. Länge leve lägren!
Jesus älskar alla barnen,
alla barnen på vår jord.
Röd och gul och vit och svart
gör detsamma har han sagt.
torsdag 26 juni 2008
Fågel Fenix siktad längs Norrlandskusten
Påskvänner!
Igår var det på dagen 120 år sedan både Umeå och Sundsvall brann på samma gång. Den 25 juni 1888 med starka sommarvindar som spred elden och gjorde över 80% av invånarna hemlösa.
Dagen efter, den 26 juni 1888, rök det väl fortfarande ur askan. Katastrofens verklighet började sjunka in i sinnena. Lamslagenhet och chock hade knappast ännu upphört.
Och ändå - redan började städernas befolkning arbeta för framtiden. Började röja i bråten, ordna provisoriska bostäder, tänka nytt. Fröna till det som skulle bli de berömda Björkarnas stad och Stenstaden sattes kanske idag för 120 år sedan, den 26 juni 1888.
Jag tänkte på det när jag läste om hur EFS-gården Storstrand ska resas ur askan. Det finns inte många likheter mellan höstens planerad nybygge och Storstugan som brann ner i vintras. Men syftet med anläggningen består och kan föras vidare, i kanske ännu mer ändamålsenliga lokaler. Roligt också att sommarens verksamheter kunnat genomföras i stort sett som planerat.
Storstrand lever vidare och stiger som Fågel Fenix - och Kristus - ur askan. Men hur har "pyromanerna", 15, 16, resp. 18 år, det idag? Låt oss be att också deras liv, liksom våra, får resa sej ur trasighetens och syndens aska, och att de en dag kan återvända till Storstrand nyförlåtna och frimodiga. Med en ny syn på både Kristus, sej själva och sina medmänniskor.
Ur stoft och aska skall på nytt
vårt liv stå upp. Guds stad blir byggd.
Igår var det på dagen 120 år sedan både Umeå och Sundsvall brann på samma gång. Den 25 juni 1888 med starka sommarvindar som spred elden och gjorde över 80% av invånarna hemlösa.
Dagen efter, den 26 juni 1888, rök det väl fortfarande ur askan. Katastrofens verklighet började sjunka in i sinnena. Lamslagenhet och chock hade knappast ännu upphört.
Och ändå - redan började städernas befolkning arbeta för framtiden. Började röja i bråten, ordna provisoriska bostäder, tänka nytt. Fröna till det som skulle bli de berömda Björkarnas stad och Stenstaden sattes kanske idag för 120 år sedan, den 26 juni 1888.
Jag tänkte på det när jag läste om hur EFS-gården Storstrand ska resas ur askan. Det finns inte många likheter mellan höstens planerad nybygge och Storstugan som brann ner i vintras. Men syftet med anläggningen består och kan föras vidare, i kanske ännu mer ändamålsenliga lokaler. Roligt också att sommarens verksamheter kunnat genomföras i stort sett som planerat.
Storstrand lever vidare och stiger som Fågel Fenix - och Kristus - ur askan. Men hur har "pyromanerna", 15, 16, resp. 18 år, det idag? Låt oss be att också deras liv, liksom våra, får resa sej ur trasighetens och syndens aska, och att de en dag kan återvända till Storstrand nyförlåtna och frimodiga. Med en ny syn på både Kristus, sej själva och sina medmänniskor.
Ur stoft och aska skall på nytt
vårt liv stå upp. Guds stad blir byggd.
måndag 23 juni 2008
Inspirerande sommarverksamhet på spretiga distriktsadresser
Påskvänner!
Via EFS:s hemsida www.efs.nu kan man ju lätt ta sej vidare till de olika distrikten och kolla in sommarläger, patrullriks och annat roligt. (Gör gärna det!). Det är fantastiskt med alla bidrag till sommarglädjen, alla insatser för barn i alla åldrar och med olika förutsättningar.
Men det är inte alldeles enkelt att själv komma ihåg distriktens nätadresser. Det finns nämligen ingen "algoritm", inget böjningsmönster som är genomgående. Ingen gemensam formgivning heller. Det kanske är ett sätt att markera distriktens självständighet inom rörelsen?
Om vi börjar norrifrån så har EFS i Norrbotten adressen www.efs.nu/norrbotten. Sedan kommer EFS i Västerbotten på www.efsvasterbotten.se
Och därefter EFS i Mittnorrland på www.efs.nu/mittnorrland
Och "mitt" distrikt EFS i Mittsverige på www.efsmittsverige.org
Medan EFS i Västsverige återfinns på www.efsvast.se
Och EFS i Sydöstsverige på www.efs.nu/sydost
Och, slutligen, EFS i Sydsverige på www.efssyd.org
Spretigt, inte sant? Norrbotten, Mittnorrland och Sydöstsverige utgår ifrån riksorganisationens hemsidesadress (med "nu"-avslutning) och lägger till sin egen beteckning. Västerbotten och Västsverige lägger har en "se"-adress, medan Mittsverige och Sydsverige har en "org"-adress.
Väst-, Syd- och Sydostsverige kapar bort "-sverige" från distriktsnamnet i adressen, vilket inte Mittsverige gör (det finns ju ett annat Mitt-distrikt, bevars).
Ja, det är inte lätt att genom analogislut komma på vad ens distrikt har för hemsidesadress. Man får gå via rikshemsidan eller googla. Men den som söker den finner! Och ofta får man då läsa något intressan. T.ex. om Patrullriks i Mjösjöliden som går av stapeln om en månad ungefär.
Gud glömmer oss aldrig, Gud finns hos oss här,
han älskar oss alla just precis som vi är.
Via EFS:s hemsida www.efs.nu kan man ju lätt ta sej vidare till de olika distrikten och kolla in sommarläger, patrullriks och annat roligt. (Gör gärna det!). Det är fantastiskt med alla bidrag till sommarglädjen, alla insatser för barn i alla åldrar och med olika förutsättningar.
Men det är inte alldeles enkelt att själv komma ihåg distriktens nätadresser. Det finns nämligen ingen "algoritm", inget böjningsmönster som är genomgående. Ingen gemensam formgivning heller. Det kanske är ett sätt att markera distriktens självständighet inom rörelsen?
Om vi börjar norrifrån så har EFS i Norrbotten adressen www.efs.nu/norrbotten. Sedan kommer EFS i Västerbotten på www.efsvasterbotten.se
Och därefter EFS i Mittnorrland på www.efs.nu/mittnorrland
Och "mitt" distrikt EFS i Mittsverige på www.efsmittsverige.org
Medan EFS i Västsverige återfinns på www.efsvast.se
Och EFS i Sydöstsverige på www.efs.nu/sydost
Och, slutligen, EFS i Sydsverige på www.efssyd.org
Spretigt, inte sant? Norrbotten, Mittnorrland och Sydöstsverige utgår ifrån riksorganisationens hemsidesadress (med "nu"-avslutning) och lägger till sin egen beteckning. Västerbotten och Västsverige lägger har en "se"-adress, medan Mittsverige och Sydsverige har en "org"-adress.
Väst-, Syd- och Sydostsverige kapar bort "-sverige" från distriktsnamnet i adressen, vilket inte Mittsverige gör (det finns ju ett annat Mitt-distrikt, bevars).
Ja, det är inte lätt att genom analogislut komma på vad ens distrikt har för hemsidesadress. Man får gå via rikshemsidan eller googla. Men den som söker den finner! Och ofta får man då läsa något intressan. T.ex. om Patrullriks i Mjösjöliden som går av stapeln om en månad ungefär.
Gud glömmer oss aldrig, Gud finns hos oss här,
han älskar oss alla just precis som vi är.
Extremister som bör undvikas på missionsföreståndarposten
Påskvänner!
Den intressante och samtalsöppne prästen (en av dem) i Skellefte EFS, Arnaldo T., skriver i Facebooks EFS-grupp om hur viktigt det är att den nye/nya missionsföreståndaren inte är någon "extremist". Och det tror jag väl vi alla håller med om.
Problem uppstår när vi ska definiera vad en extremist är. Vad menar du som läser detta med extremist? Och vad menar Arnaldo? Extrema är vi väl alla i någons ögon (utom jag då förstås, som är alldeles normal ;o). Att döma av diverse västerbottens-EFS:ares häftiga reaktioner mot missionsföreståndare Anders Sjöbergs skrifter och uttalanden, så kanske även han bör betraktas som någon slags "extremist" som spräcker rörelsen?
Mina egna exempel på extremister som bör undvikas i mf-rollen är följande:
1a) Personer som verkar veta vilka och hur många som kommer till helvetet och hur det är där (typ 1000 gånger värre än det värsta vi kan fantisera ihop i våra värsta mardrömmar?).
1b) Personer som direkt (genom att lova mer än Skriften) eller indirekt (genom att aldrig varna för att gå evigt förlorad) förkunnar att alla blir evigt saliga till sist.
2a) Personer som inte förmår ta avstånd från riktigt alla historiens folkutrotningar och som heller inte förmår ta principiellt avstånd från dödsstraff.
2b) Personer som tror att bara bibelord om kärlek och förlåtelse är Guds ord, medan bibelord om lag och dom och straff kan ställas undan i någon slags skräpkammare.
3a) Personer som har svårt att se något gott med Svenska kyrkan, ständigt talar illa om den och vill göra EFS till en luthersk frikyrka.
3b) Personer utan krismedvetande som aldrig rutit ifrån mot Svenska kyrkans ledning och som tror att Svenska kyrkans mission ("Hela världen") precis som för 100 år sedan ser som sitt mål att göra alla till Jesus´ lärjungar och rädda människor till en evighet med honom. (Eller som i värsta fall inte är så noga med att Svenska kyrkans mission har det målet).
4a) Personer som likt Åke Green (förr åtminstone) har för sej att alla hs själva valt sin läggning för sitt höga nöjes skull - och som predikar, nej orerar i nivå med den fördomen.
4b) Personer som likt våra biskopar och åtskilliga EFS-are ger signalen att även de som har ett val (bs) ur kristen synvinkel lika gärna kan bilda familj med någon av samma kön som med någon av motsatt.
Alla dessa 8 positioner anser jag så extrema att de absolut borde diskvalificera för missionsföreståndarskap inom EFS. Jag är rädd att både en del s.k. konservativa och en del s.k. liberala kandidater hamnat i "extremistburen". Det hindrar inte att de för övrigt kan ha hur sunda och vettiga åsikter som helst om exempelvis diakoni, flykting- och miljöfrågor et c. Och t.o.m. ha en levande tro på Herren Jesus. Men missionsföreståndare eller ens församlingsföreståndare bör de inte bli.
Fortsatt glad sommar på er allesammans! Låt oss göra som pingst i Övik gjorde (kl. 19 varje kväll! ;) - "be för föreståndarfrågan!
Tillkomme ditt rike, o Herre vår Gud!
Tillkomme ditt rike på jorden!
Den intressante och samtalsöppne prästen (en av dem) i Skellefte EFS, Arnaldo T., skriver i Facebooks EFS-grupp om hur viktigt det är att den nye/nya missionsföreståndaren inte är någon "extremist". Och det tror jag väl vi alla håller med om.
Problem uppstår när vi ska definiera vad en extremist är. Vad menar du som läser detta med extremist? Och vad menar Arnaldo? Extrema är vi väl alla i någons ögon (utom jag då förstås, som är alldeles normal ;o). Att döma av diverse västerbottens-EFS:ares häftiga reaktioner mot missionsföreståndare Anders Sjöbergs skrifter och uttalanden, så kanske även han bör betraktas som någon slags "extremist" som spräcker rörelsen?
Mina egna exempel på extremister som bör undvikas i mf-rollen är följande:
1a) Personer som verkar veta vilka och hur många som kommer till helvetet och hur det är där (typ 1000 gånger värre än det värsta vi kan fantisera ihop i våra värsta mardrömmar?).
1b) Personer som direkt (genom att lova mer än Skriften) eller indirekt (genom att aldrig varna för att gå evigt förlorad) förkunnar att alla blir evigt saliga till sist.
2a) Personer som inte förmår ta avstånd från riktigt alla historiens folkutrotningar och som heller inte förmår ta principiellt avstånd från dödsstraff.
2b) Personer som tror att bara bibelord om kärlek och förlåtelse är Guds ord, medan bibelord om lag och dom och straff kan ställas undan i någon slags skräpkammare.
3a) Personer som har svårt att se något gott med Svenska kyrkan, ständigt talar illa om den och vill göra EFS till en luthersk frikyrka.
3b) Personer utan krismedvetande som aldrig rutit ifrån mot Svenska kyrkans ledning och som tror att Svenska kyrkans mission ("Hela världen") precis som för 100 år sedan ser som sitt mål att göra alla till Jesus´ lärjungar och rädda människor till en evighet med honom. (Eller som i värsta fall inte är så noga med att Svenska kyrkans mission har det målet).
4a) Personer som likt Åke Green (förr åtminstone) har för sej att alla hs själva valt sin läggning för sitt höga nöjes skull - och som predikar, nej orerar i nivå med den fördomen.
4b) Personer som likt våra biskopar och åtskilliga EFS-are ger signalen att även de som har ett val (bs) ur kristen synvinkel lika gärna kan bilda familj med någon av samma kön som med någon av motsatt.
Alla dessa 8 positioner anser jag så extrema att de absolut borde diskvalificera för missionsföreståndarskap inom EFS. Jag är rädd att både en del s.k. konservativa och en del s.k. liberala kandidater hamnat i "extremistburen". Det hindrar inte att de för övrigt kan ha hur sunda och vettiga åsikter som helst om exempelvis diakoni, flykting- och miljöfrågor et c. Och t.o.m. ha en levande tro på Herren Jesus. Men missionsföreståndare eller ens församlingsföreståndare bör de inte bli.
Fortsatt glad sommar på er allesammans! Låt oss göra som pingst i Övik gjorde (kl. 19 varje kväll! ;) - "be för föreståndarfrågan!
Tillkomme ditt rike, o Herre vår Gud!
Tillkomme ditt rike på jorden!
lördag 21 juni 2008
Sommarmöten
Påskvänner!
Träffade ett av mina förslag till missionsföreståndare under midsommarhelgen. Jag säger inte var. Det inte i något EFS-sammanhang i varje fall, utan en somrig plats med annan profil. Och varje människa måste få vara någorlunda inkognito någonstans.
Tyvärr klämde jag i med ett glatt "nej, men är det inte distriktsföreståndaren!" Jag fick ett vänligt svar, men jag kände direkt att jag själv inte skulle velat betraktas som df precis överallt (ifall jag nu hade varit df). Och i all synnerhet inte på semestern.
Så nästa gång säger jag ett enkelt "hej"! Jag lovar!
Jag träffade f.ö. även några andra EFS-are under helgen. Fast då i ett gudstjänstsammanhang. Ett "missionskyrkligt" sådant. Sommarekumenik får vi kanske kalla det. Medge att det är lättare att hälsa på i varandras kyrkor den här årstiden!
När jag hör trastens klara sång,
när lärkor jublar dagen lång
högt ovan berg och backar.
Då kan jag inte tiga still:
min Gud, så länge jag är till
för livet jag dej tackar!
Träffade ett av mina förslag till missionsföreståndare under midsommarhelgen. Jag säger inte var. Det inte i något EFS-sammanhang i varje fall, utan en somrig plats med annan profil. Och varje människa måste få vara någorlunda inkognito någonstans.
Tyvärr klämde jag i med ett glatt "nej, men är det inte distriktsföreståndaren!" Jag fick ett vänligt svar, men jag kände direkt att jag själv inte skulle velat betraktas som df precis överallt (ifall jag nu hade varit df). Och i all synnerhet inte på semestern.
Så nästa gång säger jag ett enkelt "hej"! Jag lovar!
Jag träffade f.ö. även några andra EFS-are under helgen. Fast då i ett gudstjänstsammanhang. Ett "missionskyrkligt" sådant. Sommarekumenik får vi kanske kalla det. Medge att det är lättare att hälsa på i varandras kyrkor den här årstiden!
När jag hör trastens klara sång,
när lärkor jublar dagen lång
högt ovan berg och backar.
Då kan jag inte tiga still:
min Gud, så länge jag är till
för livet jag dej tackar!
fredag 20 juni 2008
Glad midsommar - om skapelse och frälsning
Påskvänner!
Vill önska både EFS-are och andra en god och glad midsommar! Och ni som inte firar Johannes Döparens dag på söndag eller vet med er att mycket få kommer till den gudstjänsten - prata lite om honom på midsommardagen också (som man gjorde förr). Det var ju en mycket miljövänlig nisse som levde mitt ute i naturen. Dessutom behöver vi mer än någonsin hålla ihop temat skapelse och frälsning till väckelse - jo, även "miljöväckelse"! - och verklig förnyelse.
Skapelsen (inkl. människan) är underbar och värd att vårda. Och den (inkl. människan) är fallen och behöver frälsningens evangelium. (Mark. 16:16).
Och solens ljus och lundens sus
och vågens sorl bland viden
förkunnar sommartiden.
Min ande giv det nya liv
som aldrig skall förblomma,
fast äng och fält stå tomma.
Vill önska både EFS-are och andra en god och glad midsommar! Och ni som inte firar Johannes Döparens dag på söndag eller vet med er att mycket få kommer till den gudstjänsten - prata lite om honom på midsommardagen också (som man gjorde förr). Det var ju en mycket miljövänlig nisse som levde mitt ute i naturen. Dessutom behöver vi mer än någonsin hålla ihop temat skapelse och frälsning till väckelse - jo, även "miljöväckelse"! - och verklig förnyelse.
Skapelsen (inkl. människan) är underbar och värd att vårda. Och den (inkl. människan) är fallen och behöver frälsningens evangelium. (Mark. 16:16).
Och solens ljus och lundens sus
och vågens sorl bland viden
förkunnar sommartiden.
Min ande giv det nya liv
som aldrig skall förblomma,
fast äng och fält stå tomma.
torsdag 19 juni 2008
Söndagsskolan
Påskvänner!
Ett litet citat: År 1955 hade EFS 925 söndagsskolor med 2607 ledare och 30155 barn. Barnen samlade under 1955 in 144000 kr till utlandsmissionen och gav underhåll till 15 EFS-missionärer. [I detta tecken, EFS läser 2006, s. 152]
Läser jag rätt? 15 EFS-missionärer!!??? Nu heter ju denna blogg EFS idag och inte EFS igår, och nostalgitrippar kan vara farliga, särskilt i ett land med en så kraftig sekulariseringsprocess som Sverige haft. Men det är ändå rätt fascinerande att se hur stor betydelse just söndagsskolan hade för EFS missionsarbete också rent ekonomiskt. Om vi idag hade lika många barn som då i söndagsskolan, och varje barn hade med sej en guldtia under 30 söndagar per år, så skulle de tillsammans samla in 9 miljoner kronor till EFS arbete! Det skulle nog räcka till både 15 svenska missionärer och lika många indiska (t.ex.).
Nu hävdar ju vissa att söndagsskolan spelat ut sin roll, och jag är mycket positiv till alternativa former för det kristna arbetet tillsammans med barn och ungdomar. Nästa vecka ska min fru vara ledare för ett dagläger på Fagernäs i Arbrå (ekumeniskt mellan missionskyrkan och baptistsamfundet) och jag och barnen är med som deltagare. Scoutarbete är toppen, barnkörer och babysång likaså (ö.h.t. måste glad musik in på så många ställen som möjligt, även i dagläger och scouting).
Men söndagsskola när den är som bäst, integrerad med själva gudstjänsten, betyder den så mycket för församlingen som helhet. Gemensam start och helst även avslutning, där det gärna får ske en "återkoppling" (vad har vi gjort på var sitt håll?), betyder mycket för gudstjänstfirandet i stort. Barnfamiljer kommer inte till gudstjänster kyrkan om kyrkan inte är barnanpassad. Och även äldre får mycket glädje av barnen.
Att vara söndagsskollärare är till uppbyggelse också för en själv. Det är en repetition av det vi tror på som kristna, och det är en underbar bönegemenskap med de små. Det är heller inte fel att ha en enkel "missionssparbössa" med särskilt, konkret ändamål i söndagsskolan. Särskilt om material och kanske också "söndagsskolfrukt" är gratis. Vi ska inte missunna barnen givandets glädje.
Av barns och spenabarns mun har du upprättat en makt,
till att nedslå fienden och den hämndgirige.
Ett litet citat: År 1955 hade EFS 925 söndagsskolor med 2607 ledare och 30155 barn. Barnen samlade under 1955 in 144000 kr till utlandsmissionen och gav underhåll till 15 EFS-missionärer. [I detta tecken, EFS läser 2006, s. 152]
Läser jag rätt? 15 EFS-missionärer!!??? Nu heter ju denna blogg EFS idag och inte EFS igår, och nostalgitrippar kan vara farliga, särskilt i ett land med en så kraftig sekulariseringsprocess som Sverige haft. Men det är ändå rätt fascinerande att se hur stor betydelse just söndagsskolan hade för EFS missionsarbete också rent ekonomiskt. Om vi idag hade lika många barn som då i söndagsskolan, och varje barn hade med sej en guldtia under 30 söndagar per år, så skulle de tillsammans samla in 9 miljoner kronor till EFS arbete! Det skulle nog räcka till både 15 svenska missionärer och lika många indiska (t.ex.).
Nu hävdar ju vissa att söndagsskolan spelat ut sin roll, och jag är mycket positiv till alternativa former för det kristna arbetet tillsammans med barn och ungdomar. Nästa vecka ska min fru vara ledare för ett dagläger på Fagernäs i Arbrå (ekumeniskt mellan missionskyrkan och baptistsamfundet) och jag och barnen är med som deltagare. Scoutarbete är toppen, barnkörer och babysång likaså (ö.h.t. måste glad musik in på så många ställen som möjligt, även i dagläger och scouting).
Men söndagsskola när den är som bäst, integrerad med själva gudstjänsten, betyder den så mycket för församlingen som helhet. Gemensam start och helst även avslutning, där det gärna får ske en "återkoppling" (vad har vi gjort på var sitt håll?), betyder mycket för gudstjänstfirandet i stort. Barnfamiljer kommer inte till gudstjänster kyrkan om kyrkan inte är barnanpassad. Och även äldre får mycket glädje av barnen.
Att vara söndagsskollärare är till uppbyggelse också för en själv. Det är en repetition av det vi tror på som kristna, och det är en underbar bönegemenskap med de små. Det är heller inte fel att ha en enkel "missionssparbössa" med särskilt, konkret ändamål i söndagsskolan. Särskilt om material och kanske också "söndagsskolfrukt" är gratis. Vi ska inte missunna barnen givandets glädje.
Av barns och spenabarns mun har du upprättat en makt,
till att nedslå fienden och den hämndgirige.
Evangelium För Skapelsen
Påskvänner!
Under tisdagen var hela familjen på Furuvik i Gävle och tittade på djur. Särskilt aporna gjorde oss lyckliga med sin härliga klätterglädje och energi.
Barnen har ju kallat vår familj för "Förskolan Apan" - vi bor på APelvägen, klättrar i träd och käkar bananer, och det här året när jag varit hemma med tre barn (OK, Hanna på lekskola 15 timmar i veckan) har namnet ofta känts träffande. Inte bara, som så ofta när vi pratar om apor, i något slags nedsättande bemärkelse, utan framför allt när det gäller osinlig rörelseenergi, härmnings- och upprepningsförmåga. Fast ibland också, det ska erkännas, när det gäller skrik och tjut och slagsmål om förstaplatsen.
Apor är ju lite känsliga jämförelseobjekt just för att de är så lika oss. Att jämföra någon med ett lejon är inga problem, inte heller att jämföra någon med en örn eller en lax. Men när de - som i Furuviks djurpark - presenteras som så nära släktingar till oss att artskillnaden nästan verkar upphöra, eller när man genom blotta iakttagelser kan konstatera många fysiska likheter, så blir det ju lätt så att man uppfattar aporna som nån sorts ovanligt fjantiga kusiner. Vilket är synd. Apor är apor, och just som sådana så fantastiskt fina och beundransvärda. Att många av dem är utrotningshotade känns verkligen skam-ligt.
Är inte evangelium ett evangelium också för skapelsen (Mark. 16:16)? Vi behöver kanske inte - som Franciskus påstods ha gjort - predika för djuren. Men vi kan åtminstone försöka se dem med Guds skaparögon, respektera dem och värna deras återstående livsmiljöer. Frälsningen sträcker sej till hela skapelsen, och på den nya jorden finns det nog gott om glada apor. Då kan de väl få plats här också?
Alla EFS-are och deras vänner rekommenderas ett djurparksbesök i sommar!
Fröjdes djuren,
all naturen,
han har botat Adams fall!
Under tisdagen var hela familjen på Furuvik i Gävle och tittade på djur. Särskilt aporna gjorde oss lyckliga med sin härliga klätterglädje och energi.
Barnen har ju kallat vår familj för "Förskolan Apan" - vi bor på APelvägen, klättrar i träd och käkar bananer, och det här året när jag varit hemma med tre barn (OK, Hanna på lekskola 15 timmar i veckan) har namnet ofta känts träffande. Inte bara, som så ofta när vi pratar om apor, i något slags nedsättande bemärkelse, utan framför allt när det gäller osinlig rörelseenergi, härmnings- och upprepningsförmåga. Fast ibland också, det ska erkännas, när det gäller skrik och tjut och slagsmål om förstaplatsen.
Apor är ju lite känsliga jämförelseobjekt just för att de är så lika oss. Att jämföra någon med ett lejon är inga problem, inte heller att jämföra någon med en örn eller en lax. Men när de - som i Furuviks djurpark - presenteras som så nära släktingar till oss att artskillnaden nästan verkar upphöra, eller när man genom blotta iakttagelser kan konstatera många fysiska likheter, så blir det ju lätt så att man uppfattar aporna som nån sorts ovanligt fjantiga kusiner. Vilket är synd. Apor är apor, och just som sådana så fantastiskt fina och beundransvärda. Att många av dem är utrotningshotade känns verkligen skam-ligt.
Är inte evangelium ett evangelium också för skapelsen (Mark. 16:16)? Vi behöver kanske inte - som Franciskus påstods ha gjort - predika för djuren. Men vi kan åtminstone försöka se dem med Guds skaparögon, respektera dem och värna deras återstående livsmiljöer. Frälsningen sträcker sej till hela skapelsen, och på den nya jorden finns det nog gott om glada apor. Då kan de väl få plats här också?
Alla EFS-are och deras vänner rekommenderas ett djurparksbesök i sommar!
Fröjdes djuren,
all naturen,
han har botat Adams fall!
onsdag 18 juni 2008
Hann förmedla den största nyheten
Påskvänner!
Ingela Agardh avled samma dag som SVT sände en intervju med henne i programmet "En bok - en författare", som en tid framöver kan ses här.
Ingela Agardh - eller Motander som hon hette som yngre - har följt mej i rutan med sin sköna, alltmer avslappnade stil alltsedan min familj skaffade TV i början av 1980-talet. Under sina sista år upptäckte hon Den största nyheten och blev, liksom kollegorna Elisabeth Sandlund och Göran Skytte, en gärna kallad talare i många andliga sammanhang, men sågs också i TV:s morgonsoffor och många tidningsintervjuer.
Hon nämndes ibland tillsammans med nyss nämnda personer, halvt på skämt och halvt på allvar, som exempel på en "journalistväckelse" (liksom även bl.a. Göran Greider efter hans omtalade Jesusvision). Nu har hon, efter lång tids sjukdom, lämnat TV-studio, församlingshem och konferenser för gott.
Vila i frid.
...och jag stryker ur pannan min sömn
i en värld som har vaknat just nu
och hur vintrarna var har jag glömt
i en sommar som aldrig tar slut.
Ingela Agardh avled samma dag som SVT sände en intervju med henne i programmet "En bok - en författare", som en tid framöver kan ses här.
Ingela Agardh - eller Motander som hon hette som yngre - har följt mej i rutan med sin sköna, alltmer avslappnade stil alltsedan min familj skaffade TV i början av 1980-talet. Under sina sista år upptäckte hon Den största nyheten och blev, liksom kollegorna Elisabeth Sandlund och Göran Skytte, en gärna kallad talare i många andliga sammanhang, men sågs också i TV:s morgonsoffor och många tidningsintervjuer.
Hon nämndes ibland tillsammans med nyss nämnda personer, halvt på skämt och halvt på allvar, som exempel på en "journalistväckelse" (liksom även bl.a. Göran Greider efter hans omtalade Jesusvision). Nu har hon, efter lång tids sjukdom, lämnat TV-studio, församlingshem och konferenser för gott.
Vila i frid.
...och jag stryker ur pannan min sömn
i en värld som har vaknat just nu
och hur vintrarna var har jag glömt
i en sommar som aldrig tar slut.
tisdag 17 juni 2008
Känd EFS-pastor går till pingst
Påskvänner!
Det har länge legat i luften, men nu är det fullt klart: Örnsköldsviks pingstförsamling kallar förre EFS-prästen K-G Larsson till pastor och föreståndare. Beslutet har föregåtts av intensiva samtal och av "bön för föreståndarfrågan" kl. 19 varje kväll de senaste veckorna, så det verkar vara rejält förankrat både i himmel och på jord.
Ja, Filadelfia Stockholm kallade ju en missionare till föreståndare, så varför skulle inte en EFS-are duga för en pingstförsamling i Örnsköldsvik? EFS i Jävre gick ihop med EFK på orten och bildade Kustkyrkan, och för en vecka sen åkte jag buss med en nyvigd metodistpräst som skulle jobba i en EFK-församling i Borlänge! Det går knappt att orientera sej på samfundskartan längre, och vissa vet knappt till sej av ekumenisk förtjusning. Andra undrar med visst fog vart vi är på väg. Är t.ex. dopfrågan verkligen löst?
Ekumeniska Kustkyrkan hävdar nu i stadgar och församligsordning par. 4.2 att "Gud är verksam i dopet, men dophandlingen i sig har ingen frälsande innebörd". Deta är knappast ett gott uttryck för en luthersk eller för den delen katolsk ståndpunkt, eftersom dophandlingen i luthersk/katolsk teologi har en frälsande innebörd just eftersom Gud är verksam i dopet, ja, eftersom dopet framför allt ses som just Guds handlande. "Gud själv är den som döper", som Luther sjunger i full samklang med fornkyrkans teologer. (Lika lite skulle en evangelisk-lutherskt troende förneka att förkunnelsen av evangeliet har en frälsande innebörd, bara för att alla, som bekant, inte tar till sej dess gåva). Jfr orden i 1 Petrusbrevet: "Efter denna förebild blir ni nu frälsta genom vatten."
Men jag tror, som jag skrivit tidigare, att kyrkliga ledare som K-G Hammar och t.ex. Claes-Bertil Ytterberg har betytt mycket för att få skillnaderna mellan t.ex. EFS och EFK eller EFS och Pingst att framstå som löjligt små. Det är inte att undra på om t.o.m. pingstvänner och romerska katoliker tycker att de har det mesta gemensamt när man jämför med t.ex. Hammar och ännu mer John Shelby Spong som Västerås stift och biskop Ytterberg tycktes erkänna som en kristen biskop (genom att bjuda in honom ett par gånger och skriva förordet till hans bok "En ny kristendom för en ny värld", jfr recensionen i http://www.kyrkaochfolk.se/artikel.php?id=75).
Jag håller egentligen inte med om att skillnaderna mellan SvK och pingst eller SvK och katolska kyrkan är försumbara. Men samtidigt: kan EFS ha föreningar ihop med Missionskyrkan, vars kände ideolog Waldenström i mogen ålder i sina memoarer skrev "något tokigare än den s. k. lutherska rättfärdiggörelseläran kan man knappast tänka sig", och har EFS utan större offentliga protester under 90-talet kunnat fördjupa kyrkogemenskapen med biskopar av Hammars, Ytterbergs och Lindhs typ, så ter det sej onekligen lite märkligt att bli så väldigt luthersk och bekännelsetrogen just när det gäller dopfrågan.
(Märkligt f.ö. att de enda doppsalmer som kom in i den ekumeniska psalmboksdelen är skrivna av profilerade lutheraner - se själva!)
När jag frestas vill jag svara: jag är döpt i Jesu namn!
Honom vill jag trogen vara, vill ej ryckas ur hans famn.
Han från synden ren mej tvagit och mej till sin egen tagit.
Honom jag som han mej bjöd följa vill i liv och död.
Det har länge legat i luften, men nu är det fullt klart: Örnsköldsviks pingstförsamling kallar förre EFS-prästen K-G Larsson till pastor och föreståndare. Beslutet har föregåtts av intensiva samtal och av "bön för föreståndarfrågan" kl. 19 varje kväll de senaste veckorna, så det verkar vara rejält förankrat både i himmel och på jord.
Ja, Filadelfia Stockholm kallade ju en missionare till föreståndare, så varför skulle inte en EFS-are duga för en pingstförsamling i Örnsköldsvik? EFS i Jävre gick ihop med EFK på orten och bildade Kustkyrkan, och för en vecka sen åkte jag buss med en nyvigd metodistpräst som skulle jobba i en EFK-församling i Borlänge! Det går knappt att orientera sej på samfundskartan längre, och vissa vet knappt till sej av ekumenisk förtjusning. Andra undrar med visst fog vart vi är på väg. Är t.ex. dopfrågan verkligen löst?
Ekumeniska Kustkyrkan hävdar nu i stadgar och församligsordning par. 4.2 att "Gud är verksam i dopet, men dophandlingen i sig har ingen frälsande innebörd". Deta är knappast ett gott uttryck för en luthersk eller för den delen katolsk ståndpunkt, eftersom dophandlingen i luthersk/katolsk teologi har en frälsande innebörd just eftersom Gud är verksam i dopet, ja, eftersom dopet framför allt ses som just Guds handlande. "Gud själv är den som döper", som Luther sjunger i full samklang med fornkyrkans teologer. (Lika lite skulle en evangelisk-lutherskt troende förneka att förkunnelsen av evangeliet har en frälsande innebörd, bara för att alla, som bekant, inte tar till sej dess gåva). Jfr orden i 1 Petrusbrevet: "Efter denna förebild blir ni nu frälsta genom vatten."
Men jag tror, som jag skrivit tidigare, att kyrkliga ledare som K-G Hammar och t.ex. Claes-Bertil Ytterberg har betytt mycket för att få skillnaderna mellan t.ex. EFS och EFK eller EFS och Pingst att framstå som löjligt små. Det är inte att undra på om t.o.m. pingstvänner och romerska katoliker tycker att de har det mesta gemensamt när man jämför med t.ex. Hammar och ännu mer John Shelby Spong som Västerås stift och biskop Ytterberg tycktes erkänna som en kristen biskop (genom att bjuda in honom ett par gånger och skriva förordet till hans bok "En ny kristendom för en ny värld", jfr recensionen i http://www.kyrkaochfolk.se/artikel.php?id=75).
Jag håller egentligen inte med om att skillnaderna mellan SvK och pingst eller SvK och katolska kyrkan är försumbara. Men samtidigt: kan EFS ha föreningar ihop med Missionskyrkan, vars kände ideolog Waldenström i mogen ålder i sina memoarer skrev "något tokigare än den s. k. lutherska rättfärdiggörelseläran kan man knappast tänka sig", och har EFS utan större offentliga protester under 90-talet kunnat fördjupa kyrkogemenskapen med biskopar av Hammars, Ytterbergs och Lindhs typ, så ter det sej onekligen lite märkligt att bli så väldigt luthersk och bekännelsetrogen just när det gäller dopfrågan.
(Märkligt f.ö. att de enda doppsalmer som kom in i den ekumeniska psalmboksdelen är skrivna av profilerade lutheraner - se själva!)
När jag frestas vill jag svara: jag är döpt i Jesu namn!
Honom vill jag trogen vara, vill ej ryckas ur hans famn.
Han från synden ren mej tvagit och mej till sin egen tagit.
Honom jag som han mej bjöd följa vill i liv och död.
måndag 16 juni 2008
Den enkla men svåra vägen - en upprättelse av den pietistiska linjen
Påskvänner!
Jag funderar mycket på Shane Claiborne och "Den oemotståndliga revolutionen" dessa dagar (en vecka efter hans medverkan vid Göteborgsmötet). Liksom på hans kommunitet "The Simple Way" - den enkla vägen.
Det är ingen tvekan om att vi här ser en återupprättelse av många av 1700-talspietismens och 1800-talsväckelserörelsernas ideal (ofta förhånade och övergivna under 1900-talet): ett frivilligt avstående från lyx och flärd för att kunna betjäna sina medmänniskor (inkl. de allra fattigaste) desto bättre och satsa tydligare på Gudsrikestanken.
Claiborne nämner också Amish-folket med stor respekt - visserligen lika mycket för deras ickevålds-ideal som för deras enkla livsstil. Vem kunde på 1900-talet tro att dessa extremt "nördiga" personer på 2000-talet skulle framstå som verkligt klar- och framsynta?
Intressant nog pekar de nya insikterna i miljö- och klimatproblemen lika mycket som insikterna i Nya Testamentets värderingar mot ett återupprättande av enklare livsformer. "Jag ärar Herren genom att leva enkelt", sa en mej närstående person i den äldre generationen. Ska vi sena tiders barn till slut behöva ge våra fäder och mödrar (eller kanske snarare farfarsfäder och mormorsmödrar) och bibeln rätt i att "har vi föda och kläder, så låt oss nöja med det". Eller förstå Guds röst genom profeten att vi har satsat så hårt på våra egna hus att hans hus - församlingens gemensamma - står mer eller mindre tomt?
Det svåra är ju att den här insikten behöver växa inifrån för att inte urarta till dömande och moralism. Shane Claiborne har fått välja "den enkla vägen" själv. Det är kanske svårare att växa upp som barn till en Franciskus-människa - där går ju revolten gärna åt andra hållet.
Ja, det finns mycket mer att säga om den här frågan. Återkommer. Nu ska vi ut och grilla i trädgården (frun har ledig dag och det är härligt att få vara tillsammans från morgon till kväll).
I denna ljuva sommartid
gå ut, min själ, och gläd dej vid
den store Gudens gåvor.
Jag funderar mycket på Shane Claiborne och "Den oemotståndliga revolutionen" dessa dagar (en vecka efter hans medverkan vid Göteborgsmötet). Liksom på hans kommunitet "The Simple Way" - den enkla vägen.
Det är ingen tvekan om att vi här ser en återupprättelse av många av 1700-talspietismens och 1800-talsväckelserörelsernas ideal (ofta förhånade och övergivna under 1900-talet): ett frivilligt avstående från lyx och flärd för att kunna betjäna sina medmänniskor (inkl. de allra fattigaste) desto bättre och satsa tydligare på Gudsrikestanken.
Claiborne nämner också Amish-folket med stor respekt - visserligen lika mycket för deras ickevålds-ideal som för deras enkla livsstil. Vem kunde på 1900-talet tro att dessa extremt "nördiga" personer på 2000-talet skulle framstå som verkligt klar- och framsynta?
Intressant nog pekar de nya insikterna i miljö- och klimatproblemen lika mycket som insikterna i Nya Testamentets värderingar mot ett återupprättande av enklare livsformer. "Jag ärar Herren genom att leva enkelt", sa en mej närstående person i den äldre generationen. Ska vi sena tiders barn till slut behöva ge våra fäder och mödrar (eller kanske snarare farfarsfäder och mormorsmödrar) och bibeln rätt i att "har vi föda och kläder, så låt oss nöja med det". Eller förstå Guds röst genom profeten att vi har satsat så hårt på våra egna hus att hans hus - församlingens gemensamma - står mer eller mindre tomt?
Det svåra är ju att den här insikten behöver växa inifrån för att inte urarta till dömande och moralism. Shane Claiborne har fått välja "den enkla vägen" själv. Det är kanske svårare att växa upp som barn till en Franciskus-människa - där går ju revolten gärna åt andra hållet.
Ja, det finns mycket mer att säga om den här frågan. Återkommer. Nu ska vi ut och grilla i trädgården (frun har ledig dag och det är härligt att få vara tillsammans från morgon till kväll).
I denna ljuva sommartid
gå ut, min själ, och gläd dej vid
den store Gudens gåvor.
söndag 15 juni 2008
Icke-domssöndagen: att döma eller inte, det är frågan
Påskvänner!
Dagens tema är verkligen utmanande för både radikala och konservativa. Både feministteologer och gammalkyrkliga (t.ex.) får någonting att bita i. Hur är vi sunt kritiska mot egna eller andras sammanhang - eller mot världens ondska - utan att hamna i det dömande som Jesus uttryckligen förbjuder.
Olof Edsinger gör i en krönika i Dagen ett försök att sätta in Jesus-orden om att inte döma i rätt sammanhang. Och han har flera goda poänger. Samtidigt är jag tveksam till om vi i det här fallet är kallade att efterlikna Jesus - han kan ju ha ett mandat att döma som inte vi har fått. Men vilket slags dömande har han faktiskt delegerat till oss, och vilket förbehåller han sej själv? Och finns det här en signifikant skillnad mellan döma och be-döma? (Jag tror det). Fundera också på skillnaden mellan att ge ett omdöme och att ha omdöme.
Det norrländska dialektordet "tyckmycken" (pitebondska "tyttjmytjeli") är också talande när det gäller frestelsen för bl.a. oss bloggare m.fl. att ständigt ha en åsikt om precis allt.
Hur tänker ni andra kring det här? Kommentera gärna! (260 bloggbesök den här veckan är ju jätteroligt - fler än hos Christer Sturmark - men både Bengt i Västerås och övriga läsare får gärna kommentera när andan faller på!).
Jag kan ju som en brandfackla kasta in Shane Claiborne på YouTube - han som skrev boken "Den oemotståndliga revolutionen", och var en av huvudtalarna på Göteborgsmötet. Han som knappt hittade en enda verklig kristen i hela USA som inte redan hade dött ;o) och for till Indien för att lära sej kristendom av moder Teresa istället. Snacka om dömande! Och ändå upplevde jag hans budskap (på Göteborgsmötet, YouTube-filmen och i boken) som humoristiskt, positivt utmanande och befriande! (Återkommer till det).
Ja, vad sägs?
Vi vill släppa våra stenar, räcka fram vår hand till stöd.
Kristus kan ge blicken ömhet av sin kärleks överflöd.
Vem av oss har inte fallit? Vem behöver ej en bror?
Han som älskar ber oss alla att ge värme till vår jord.
Dagens tema är verkligen utmanande för både radikala och konservativa. Både feministteologer och gammalkyrkliga (t.ex.) får någonting att bita i. Hur är vi sunt kritiska mot egna eller andras sammanhang - eller mot världens ondska - utan att hamna i det dömande som Jesus uttryckligen förbjuder.
Olof Edsinger gör i en krönika i Dagen ett försök att sätta in Jesus-orden om att inte döma i rätt sammanhang. Och han har flera goda poänger. Samtidigt är jag tveksam till om vi i det här fallet är kallade att efterlikna Jesus - han kan ju ha ett mandat att döma som inte vi har fått. Men vilket slags dömande har han faktiskt delegerat till oss, och vilket förbehåller han sej själv? Och finns det här en signifikant skillnad mellan döma och be-döma? (Jag tror det). Fundera också på skillnaden mellan att ge ett omdöme och att ha omdöme.
Det norrländska dialektordet "tyckmycken" (pitebondska "tyttjmytjeli") är också talande när det gäller frestelsen för bl.a. oss bloggare m.fl. att ständigt ha en åsikt om precis allt.
Hur tänker ni andra kring det här? Kommentera gärna! (260 bloggbesök den här veckan är ju jätteroligt - fler än hos Christer Sturmark - men både Bengt i Västerås och övriga läsare får gärna kommentera när andan faller på!).
Jag kan ju som en brandfackla kasta in Shane Claiborne på YouTube - han som skrev boken "Den oemotståndliga revolutionen", och var en av huvudtalarna på Göteborgsmötet. Han som knappt hittade en enda verklig kristen i hela USA som inte redan hade dött ;o) och for till Indien för att lära sej kristendom av moder Teresa istället. Snacka om dömande! Och ändå upplevde jag hans budskap (på Göteborgsmötet, YouTube-filmen och i boken) som humoristiskt, positivt utmanande och befriande! (Återkommer till det).
Ja, vad sägs?
Vi vill släppa våra stenar, räcka fram vår hand till stöd.
Kristus kan ge blicken ömhet av sin kärleks överflöd.
Vem av oss har inte fallit? Vem behöver ej en bror?
Han som älskar ber oss alla att ge värme till vår jord.
En ny Anders?
Påskvänner!
Å nej - nu får inte vi EFS:are sabba det fina ekumeniska samfundsledargänget "Vi Som Heter Anders":
Anders Sjöberg (EFS), Anders Blåberg (EFK), Anders Svensson (MK), Anders Wejryd(SvK), Anders Arborelius (RKK), Anders Östman (FA, nähä, var han bara informationsansvarig).
Å nej - nu får inte vi EFS:are sabba det fina ekumeniska samfundsledargänget "Vi Som Heter Anders":
Anders Sjöberg (EFS), Anders Blåberg (EFK), Anders Svensson (MK), Anders Wejryd(SvK), Anders Arborelius (RKK), Anders Östman (FA, nähä, var han bara informationsansvarig).
Jag har säkert glömt någon. Har vi verkligen ingen ny kandidat som också heter Anders? Eller åtminstone Andreas eller Andrea?
(Missionskyrkan och Svenska Frälsningsarmén föredrar Göran - S:t Göran och draken ni vet. Men SMK:s förre missionsföreståndare hette faktiskt Anders-son).
Skämt åsido: Anders Sjöberg har upprepade gånger lyft fram sin namne, lärjungen Andreas - han som bara nämns tre gånger i evangelierna och varje gång i ett sammanhang där han förde människor till Jesus (1. Sin egen bror 2. Pojken med bröden och fiskarna 3. Grekerna som sa "vi skulle vilja se Jesus"). En god förebild för en missionsföreståndare - och för oss alla.
Själva namnet - som ju också jag bär - kan ju tydas på två sätt. Antingen som "manlig" eller som "mänsklig". Jag föredrar den senare tydningen. Mänsklig - med fel och brister men också med gåvor och möjligheter.
Herren lever! Orden når oss: se jag gör allting nytt!
Framtiden väntar, res dig, gläd dig som människa.
lördag 14 juni 2008
Nedrustning på flera plan
Påskvänner!
Nu ska jag vara lite politisk här på bloggen. (Får man det?). Men det är så här att jag börjat undra om det inte kan vara bra att ha kvar ett militärt försvar trots allt. Det är så knepigt att värna medborgerliga fri- och rättigheter under ockupation. Civil olydnad och sånt är inte så lätt när fienden tar gisslan, tillämpar kollektiv bestraffning och allsköns otäcka repressalier.
Fast det som gör att jag skriver nu - på EFS-bloggen och allt - är förslaget om att staten ska få rätt att avlyssna/läsa all kabelburen kommunikation som går över våra gränser. Vilket massor av vår egen e-post- och telefontrafik numera gör. Det som kan verka som en förstärkning av vårt försvar mot terrorism, spionage m.m. innebär samtidigt en nedrustning av just de medborgerliga fri- och rättigheter som vi tänkte oss att försvara.
Inte minst som kristen och lutherläsare känner jag att den borgerliga regeringen nu visat en förfärlig naivitet på 2 områden: Man tror inte att den 200-åriga fredens Sverige inom några decennier åter kan utsättas för allvarliga militära hot. Det är den ena naiviteten. Det luktar 20-talsnedrustning långa vägar. Men när man samtidigt erkänner möjligheten av allvarliga terroristhot o dyl. så besinnar man å andra sidan inte att de inskränkningar i den personliga integriteten man därför vidtar kan utnyttjas av ännu skrupelfriare regeringar i framtiden. Det är den andra naiviteten.
Och även om vi i EFS har olika åsikter om "den första naiviteten" (det är ju roligt att kunna nedrusta, förstås), så borde vi ändå kunna enas om att den andra naiviteten är farlig. Lika farlig på sikt som diverse terroristhot. Ni har väl läst Jan Guillous närmast lutherskt klingande "Fienden inom oss" med ett klassiskt citat av den tyske lutherske prästen Martin Niemöller som motto?
Frid i landet du oss give, frid i husen följe den.
Makar, syskon, grannar live fridens anda, kärleken.
Frid i hjärtat, Jesus, bjud, frid med mänskor och med Gud.
Nu ska jag vara lite politisk här på bloggen. (Får man det?). Men det är så här att jag börjat undra om det inte kan vara bra att ha kvar ett militärt försvar trots allt. Det är så knepigt att värna medborgerliga fri- och rättigheter under ockupation. Civil olydnad och sånt är inte så lätt när fienden tar gisslan, tillämpar kollektiv bestraffning och allsköns otäcka repressalier.
Fast det som gör att jag skriver nu - på EFS-bloggen och allt - är förslaget om att staten ska få rätt att avlyssna/läsa all kabelburen kommunikation som går över våra gränser. Vilket massor av vår egen e-post- och telefontrafik numera gör. Det som kan verka som en förstärkning av vårt försvar mot terrorism, spionage m.m. innebär samtidigt en nedrustning av just de medborgerliga fri- och rättigheter som vi tänkte oss att försvara.
Inte minst som kristen och lutherläsare känner jag att den borgerliga regeringen nu visat en förfärlig naivitet på 2 områden: Man tror inte att den 200-åriga fredens Sverige inom några decennier åter kan utsättas för allvarliga militära hot. Det är den ena naiviteten. Det luktar 20-talsnedrustning långa vägar. Men när man samtidigt erkänner möjligheten av allvarliga terroristhot o dyl. så besinnar man å andra sidan inte att de inskränkningar i den personliga integriteten man därför vidtar kan utnyttjas av ännu skrupelfriare regeringar i framtiden. Det är den andra naiviteten.
Och även om vi i EFS har olika åsikter om "den första naiviteten" (det är ju roligt att kunna nedrusta, förstås), så borde vi ändå kunna enas om att den andra naiviteten är farlig. Lika farlig på sikt som diverse terroristhot. Ni har väl läst Jan Guillous närmast lutherskt klingande "Fienden inom oss" med ett klassiskt citat av den tyske lutherske prästen Martin Niemöller som motto?
Frid i landet du oss give, frid i husen följe den.
Makar, syskon, grannar live fridens anda, kärleken.
Frid i hjärtat, Jesus, bjud, frid med mänskor och med Gud.
fredag 13 juni 2008
Och så till den intressanta personfrågan
Påskvänner!
Det är naturligtvis hög tid att göra som EFS-prästen Arnaldo Tiburzi föreslog igår på Facebooks EFS-grupp (gå gärna med i den!): Börja diskutera lämpliga efterträdare till Anders Sjöberg.
Hur är det nu? Är det styrelsen som utser missionsföreståndare? (Inte inom sej, hoppas jag). Jo visst är det styrelsen? Och tydligen har de några namn på G, men vi vet ju ännu inte vilka.
Själv kan jag tänka mej "min" distriktsföreståndare Tin Mörk (ett kvartssekel kvar till pension) eller den där Per-Eive i Halmstad. Fast antagligen blir det nån annan som jag inte har koll på - ungefär som Anders Sjöberg 2001 ;o)
Sedan kan ju Anders Sjöberg återkomma som missionsföreståndare efter sådär en 7 år som resetalare och skribent. Vaddå, han är ju bara 59 år då och kan ge järnet flera år till! (Recykling/återbruk kallas det visst; jfr Mona Sahlin).
Ge oss mod att våga leva,
ge oss mod att våga älska,
ge oss mod att våga bära
ett bud om vår Gud och hans Son.
Det är naturligtvis hög tid att göra som EFS-prästen Arnaldo Tiburzi föreslog igår på Facebooks EFS-grupp (gå gärna med i den!): Börja diskutera lämpliga efterträdare till Anders Sjöberg.
Hur är det nu? Är det styrelsen som utser missionsföreståndare? (Inte inom sej, hoppas jag). Jo visst är det styrelsen? Och tydligen har de några namn på G, men vi vet ju ännu inte vilka.
Själv kan jag tänka mej "min" distriktsföreståndare Tin Mörk (ett kvartssekel kvar till pension) eller den där Per-Eive i Halmstad. Fast antagligen blir det nån annan som jag inte har koll på - ungefär som Anders Sjöberg 2001 ;o)
Sedan kan ju Anders Sjöberg återkomma som missionsföreståndare efter sådär en 7 år som resetalare och skribent. Vaddå, han är ju bara 59 år då och kan ge järnet flera år till! (Recykling/återbruk kallas det visst; jfr Mona Sahlin).
Ge oss mod att våga leva,
ge oss mod att våga älska,
ge oss mod att våga bära
ett bud om vår Gud och hans Son.
Biskopar i lekmannarörelse?
Påskvänner!
Det finns naturligtvis många invändningar att göra mot mitt "biskopsresonemang" i föregående stycke. EFS är en lågkyrklig lekmannarörelse kan man hävda, och exempelvis Henrik Johansson i Gran har ju ofta uttryckt skepsis mot "toppstyrning" och liknande.
Nåväl - det är alldeles riktigt att EFS inte precis är högkyrkligt eller har någon särdeles utvecklad ämbetssyn. Men jag menar nog att också en aldrig så löst organiserad rörelse behöver goda ledare - reella biskopsfunktioner om än inte biskopstitlar. Se bara på våra distriktsföreståndare! Sen ska ledarna inte vara auktoritära utan lyssnande och ödmjuka - men får gärna, ja, bör rentav vara auktoritativa, d.v.s. utöva en både personlig och andlig auktoritet på bibelns och bekännelsens grund. (Jfr Maja-Lisa Söderlunds, C O Rosenius´ och Lina Sandells livslånga ledarskap). Annars är kristet ledarskap, det håller jag med om, direkt skadligt.
Tack och lov är det inget som hindrar Anders Sjöberg från att fortsätta utöva ett informellt men dock starkt ledarskap även som bibellärare och författare. Hoppas bara att det kan ske i samspel med den blivande missionsföreståndaren. Så att det inte skär sej.
Kristus, du som fört oss samman
till en helig syskonrund,
låt i oss den helga flamman
brinna till vår sista stund.
Låt din kärlek ständigt verka
i vårt liv och sätta spår,
så att världen klart kan märka:
vi är dina, du är vår!
Det finns naturligtvis många invändningar att göra mot mitt "biskopsresonemang" i föregående stycke. EFS är en lågkyrklig lekmannarörelse kan man hävda, och exempelvis Henrik Johansson i Gran har ju ofta uttryckt skepsis mot "toppstyrning" och liknande.
Nåväl - det är alldeles riktigt att EFS inte precis är högkyrkligt eller har någon särdeles utvecklad ämbetssyn. Men jag menar nog att också en aldrig så löst organiserad rörelse behöver goda ledare - reella biskopsfunktioner om än inte biskopstitlar. Se bara på våra distriktsföreståndare! Sen ska ledarna inte vara auktoritära utan lyssnande och ödmjuka - men får gärna, ja, bör rentav vara auktoritativa, d.v.s. utöva en både personlig och andlig auktoritet på bibelns och bekännelsens grund. (Jfr Maja-Lisa Söderlunds, C O Rosenius´ och Lina Sandells livslånga ledarskap). Annars är kristet ledarskap, det håller jag med om, direkt skadligt.
Tack och lov är det inget som hindrar Anders Sjöberg från att fortsätta utöva ett informellt men dock starkt ledarskap även som bibellärare och författare. Hoppas bara att det kan ske i samspel med den blivande missionsföreståndaren. Så att det inte skär sej.
Kristus, du som fört oss samman
till en helig syskonrund,
låt i oss den helga flamman
brinna till vår sista stund.
Låt din kärlek ständigt verka
i vårt liv och sätta spår,
så att världen klart kan märka:
vi är dina, du är vår!
Missionsföreståndarskapet ett projekt eller en biskopsroll?
Påskvänner!
Jag har visserligen djup förståelse för Anders Sjöbergs önskan att få ägna sej mer odelat åt undervisning och skrivande. Och en period på 8 år - om han sitter till maj 2009 - är alls inte kort i relation till föregångarna (Bertil satt visserligen i 9) och motsvarar ju två "presidentperioder" i USA.
Å andra sidan:
I Missionskyrkan väljs man till missionsföreståndare på minimum 8 år och vanligtvis till en ny period på 4. Så 8 år är ett minimum och 12 år "normaltiden" där, även om Krister Andersson gick 1 år i förväg för att bli ledare för Svenska Bibelsällskapet.
I Göteborgs stift - dit Anders kandiderade som biskop - och de flesta andra stift är det kutym att man sitter till pensionen. Både biskop Bo och biskop Bertil satt i ca 20 år. Inte var det fel - inte heller att Claes-Bertil Ytterberg satt lika länge. Man kan ha synpunkter på deras teologi - och det har folk haft, åt båda håll - men biskopsrollen är inget "projekt" där man bockar av uppnådda mål och säger upp sej. K-G Hammar gjorde det visserligen, och bör hedras för det, men då handlade det ju om en dödssjuk hustru.
Och jag anser att missionsföreståndarrollen ÄR en biskopsroll. Skulle Anders Sjöberg ha sagt upp sej som biskop i Göteborgs stift - där han vann provvalet - efter 7 år och vid 51 års ålder? Tillåt mej tvivla. Och då tycker jag att han gärna kunde ha stått kvar som missionsföreståndare i EFS också. Men, som sagt, jag förstår hans önskan att ägna sej mer åt "ordets tjänst" - och kan bara beklaga att missionsföreståndarrollen tydligen handlar för lite om just det.
...den för över världen den Levandes bud
och vittnar bland svärden och bålen om Gud
och vittnar om Honom, o tröst i all nöd,
som, död för vår synd, blev genom sin död
vår segrande Herre. Halleluja!
Jag har visserligen djup förståelse för Anders Sjöbergs önskan att få ägna sej mer odelat åt undervisning och skrivande. Och en period på 8 år - om han sitter till maj 2009 - är alls inte kort i relation till föregångarna (Bertil satt visserligen i 9) och motsvarar ju två "presidentperioder" i USA.
Å andra sidan:
I Missionskyrkan väljs man till missionsföreståndare på minimum 8 år och vanligtvis till en ny period på 4. Så 8 år är ett minimum och 12 år "normaltiden" där, även om Krister Andersson gick 1 år i förväg för att bli ledare för Svenska Bibelsällskapet.
I Göteborgs stift - dit Anders kandiderade som biskop - och de flesta andra stift är det kutym att man sitter till pensionen. Både biskop Bo och biskop Bertil satt i ca 20 år. Inte var det fel - inte heller att Claes-Bertil Ytterberg satt lika länge. Man kan ha synpunkter på deras teologi - och det har folk haft, åt båda håll - men biskopsrollen är inget "projekt" där man bockar av uppnådda mål och säger upp sej. K-G Hammar gjorde det visserligen, och bör hedras för det, men då handlade det ju om en dödssjuk hustru.
Och jag anser att missionsföreståndarrollen ÄR en biskopsroll. Skulle Anders Sjöberg ha sagt upp sej som biskop i Göteborgs stift - där han vann provvalet - efter 7 år och vid 51 års ålder? Tillåt mej tvivla. Och då tycker jag att han gärna kunde ha stått kvar som missionsföreståndare i EFS också. Men, som sagt, jag förstår hans önskan att ägna sej mer åt "ordets tjänst" - och kan bara beklaga att missionsföreståndarrollen tydligen handlar för lite om just det.
...den för över världen den Levandes bud
och vittnar bland svärden och bålen om Gud
och vittnar om Honom, o tröst i all nöd,
som, död för vår synd, blev genom sin död
vår segrande Herre. Halleluja!
onsdag 11 juni 2008
Lennart Möller general för nästa Jesusmanifestation
Påskvänner!
Världen idag meddelar att EFS-styrelseledamoten Lennart Möller, professor vid Karolinska Institutet, ska hålla i trådarna för en ny Jesusmanifestation 2009.
Jesus Kristus är uppstånden!
Sjung det ut i världen all!
Världen idag meddelar att EFS-styrelseledamoten Lennart Möller, professor vid Karolinska Institutet, ska hålla i trådarna för en ny Jesusmanifestation 2009.
Jesus Kristus är uppstånden!
Sjung det ut i världen all!
Tack för 7 goda år, Anders Sjöberg
Påskvänner!
Eftermiddagens stora nyhet på Dagens nätsida är att Anders Sjöberg sagt upp sej och avgår som missionsföreståndare senast maj 2009. Och på EFS:s hemsida kan man läsa en ganska lång hälsning från Anders, där han utförligare förklarar sina motiv.
Jag är den förste (eller troligen inte) att beklaga detta beslut. Visserligen är det säkert sant att Sjöberg känner en kallelse att undervisa och nu har fått möjlighet att satsa mer på författande och bibelföredrag. Och visserligen är det sant att 7 år är en ganska lång tid nuförtiden (men du har långt kvar till Nils Dahlbergs rekord, Anders!). Men, Anders Sjöberg, du hade behövts några år till som positiv, tydligt bibelförankrad ledare. Jag lovar.
Det är bra att inte klänga sej fast vid en position. Ändå tycker jag att det är bra att t.ex. Svenska kyrkans biskopar sitter rejält länge. Det ger en kontinuitet. Och missionsföreståndarfunktionen ÄR på många sätt en biskopsfunktion.
Nu får vi i EFS göra som pingstförsamlingen i Örnsköldsvik gör varje kväll just nu - "be för föreståndarfrågan". Och be för Anders Sjöberg och hans fortsatta liv i Herrens tjänst.
Skörden är stor i Guds rike, vingårdsarbetarna få.
Herre, vi ber att du sänder många att skörda och så.
Endast Guds Ande kan giva villiga hjärtan som går
okända stigar till mötes, ledda av Mästarens spår.
Eftermiddagens stora nyhet på Dagens nätsida är att Anders Sjöberg sagt upp sej och avgår som missionsföreståndare senast maj 2009. Och på EFS:s hemsida kan man läsa en ganska lång hälsning från Anders, där han utförligare förklarar sina motiv.
Jag är den förste (eller troligen inte) att beklaga detta beslut. Visserligen är det säkert sant att Sjöberg känner en kallelse att undervisa och nu har fått möjlighet att satsa mer på författande och bibelföredrag. Och visserligen är det sant att 7 år är en ganska lång tid nuförtiden (men du har långt kvar till Nils Dahlbergs rekord, Anders!). Men, Anders Sjöberg, du hade behövts några år till som positiv, tydligt bibelförankrad ledare. Jag lovar.
Det är bra att inte klänga sej fast vid en position. Ändå tycker jag att det är bra att t.ex. Svenska kyrkans biskopar sitter rejält länge. Det ger en kontinuitet. Och missionsföreståndarfunktionen ÄR på många sätt en biskopsfunktion.
Nu får vi i EFS göra som pingstförsamlingen i Örnsköldsvik gör varje kväll just nu - "be för föreståndarfrågan". Och be för Anders Sjöberg och hans fortsatta liv i Herrens tjänst.
Skörden är stor i Guds rike, vingårdsarbetarna få.
Herre, vi ber att du sänder många att skörda och så.
Endast Guds Ande kan giva villiga hjärtan som går
okända stigar till mötes, ledda av Mästarens spår.
Kan dom så kan vi
Påskvänner!
Kunde Grekland bli europamästare så kan vi. Det handlar bara om att göra som vi gjorde i gårdagens match - och som dom gjorde hela förra EM: hålla tätt bakåt och göra något eller några mål framåt.
Nu har vi visserligen ställt av TV:n och i går kväll var jag på politikerkurs under matchens gång. Men jag gladdes åt vittnenas vittnesbörd och jublade när jag kom hem. "Vi vann, sa dom".
Det är stort att få säga "vi", trots att jag inte bidrog till segern ett enda dugg. Precis som vi får göra när det gäller Jesus kamp och seger. Jag tänker på vad Eric Grönlund kallade sin modernisering av Markusevangeliet: "Vi vann, sa Markus." Och på slutraderna i den norske biskopen Johan Nordahl Bruns klassiska påskpsalm:
Öppen har jag himlen funnit,
Jesus vann och jag har vunnit!
Kunde Grekland bli europamästare så kan vi. Det handlar bara om att göra som vi gjorde i gårdagens match - och som dom gjorde hela förra EM: hålla tätt bakåt och göra något eller några mål framåt.
Nu har vi visserligen ställt av TV:n och i går kväll var jag på politikerkurs under matchens gång. Men jag gladdes åt vittnenas vittnesbörd och jublade när jag kom hem. "Vi vann, sa dom".
Det är stort att få säga "vi", trots att jag inte bidrog till segern ett enda dugg. Precis som vi får göra när det gäller Jesus kamp och seger. Jag tänker på vad Eric Grönlund kallade sin modernisering av Markusevangeliet: "Vi vann, sa Markus." Och på slutraderna i den norske biskopen Johan Nordahl Bruns klassiska påskpsalm:
Öppen har jag himlen funnit,
Jesus vann och jag har vunnit!
Baptister och missionare närmar sej EFS
Påskvänner!
Vad innebär det egentligen att baptister och missionare och metodister (som det ser ut) bildar ett nytt, gemensamt samfund om kanske 4 år (2012 är det tänkt)?
Ja, en sak verkar tydlig av den dokumentation kring de teologiska samtalen som presenterades vid Göteborgsmötet: Baptisterna har börjat acceptera - om än kanske inte gilla - dop av även mycket små barn. I varje fall kan man numera vara medlem av en baptistförsamling och erkännas vara döpt även om man döptes som mycket liten. S.k. "omdop" undviks och dopbekräftelse erbjuds istället för den som på nytt vill lämna sitt liv åt Gud. Frågan är ju hur förenligt detta är med själva den baptistiska profilen, som ju redan från början starkt betonade vikten av att dopet skulle vara ett vuxet, medvetet val (annars ogiltigt). Men att det innebär ett närmande också till EFS och Svenska kyrkan, det är helt klart.
Missionskyrkan, vad har då den "offrat på enhetens altare"? Jo, den har blivit tydligare med att dop och församlingsmedlemskap hör ihop. Tidigare var dopet (som allt annat) lämnat åt den enskildes samvete, så ifall man hade en kväkaraktig inställning till sakramenten - som något man kan ha och mista, ungefär - kunde man ändå vara medlem i en missionsförsamling. (Tro på Jesus som Herre är ju det enda som krävts). Att nu faktiskt börja kräva att den som vill bli medlem också ska vara eller bli döpt, ja, det innebär ett avsteg från Missionskyrkans församlings- och frihetsprincip. Men att det innebär ett närmande också till EFS och Svenska kyrkan, det är helt klart.
Man kan fundera på om det inte byggs in ganska kraftiga teologiska spänningar i det nya samfundet. Gamla baptister får liksom inte längre ge uttryck för en strikt "baptistisk" övertygelse - måste de gå till pingst eller EFK? - och gamla missionare måste gå med på krav som skulle ha fått Waldenström att rysa av obehag. (Att ett förnekande av steg 2 i Waldenströms försoningslära (den från 1875) redan skrivits in i Missionskyrkans konstitution är ju också remarkabelt men ur lutherskt synvinkel positivt - det anges nämligen där att Gud genom Jesus död och uppståndelse försonat världen med sej själv!).
Metodisterna - ja, de kommer nog lindrigare undan rent teologiskt, trots att de är färst. Men hur som helst - hur det här ska lösas får väl sägas vara de berörda samfundens sak. Att förhandlingarna hittills snarast inneburit ett närmande till EFS´ och Svenska kyrkans syn på dopet tycker jag i alla fall står klart. Och bör noteras med viss tacksamhet.
Jag är döpt i Jesu namn! På min mästares befallning
jag i dopet lades ner med honom i hans grav.
Och med honom fick jag uppstå, han som döden övervann,
allt det gamla är förgånget - se, ett nytt liv växer fram!
Vad innebär det egentligen att baptister och missionare och metodister (som det ser ut) bildar ett nytt, gemensamt samfund om kanske 4 år (2012 är det tänkt)?
Ja, en sak verkar tydlig av den dokumentation kring de teologiska samtalen som presenterades vid Göteborgsmötet: Baptisterna har börjat acceptera - om än kanske inte gilla - dop av även mycket små barn. I varje fall kan man numera vara medlem av en baptistförsamling och erkännas vara döpt även om man döptes som mycket liten. S.k. "omdop" undviks och dopbekräftelse erbjuds istället för den som på nytt vill lämna sitt liv åt Gud. Frågan är ju hur förenligt detta är med själva den baptistiska profilen, som ju redan från början starkt betonade vikten av att dopet skulle vara ett vuxet, medvetet val (annars ogiltigt). Men att det innebär ett närmande också till EFS och Svenska kyrkan, det är helt klart.
Missionskyrkan, vad har då den "offrat på enhetens altare"? Jo, den har blivit tydligare med att dop och församlingsmedlemskap hör ihop. Tidigare var dopet (som allt annat) lämnat åt den enskildes samvete, så ifall man hade en kväkaraktig inställning till sakramenten - som något man kan ha och mista, ungefär - kunde man ändå vara medlem i en missionsförsamling. (Tro på Jesus som Herre är ju det enda som krävts). Att nu faktiskt börja kräva att den som vill bli medlem också ska vara eller bli döpt, ja, det innebär ett avsteg från Missionskyrkans församlings- och frihetsprincip. Men att det innebär ett närmande också till EFS och Svenska kyrkan, det är helt klart.
Man kan fundera på om det inte byggs in ganska kraftiga teologiska spänningar i det nya samfundet. Gamla baptister får liksom inte längre ge uttryck för en strikt "baptistisk" övertygelse - måste de gå till pingst eller EFK? - och gamla missionare måste gå med på krav som skulle ha fått Waldenström att rysa av obehag. (Att ett förnekande av steg 2 i Waldenströms försoningslära (den från 1875) redan skrivits in i Missionskyrkans konstitution är ju också remarkabelt men ur lutherskt synvinkel positivt - det anges nämligen där att Gud genom Jesus död och uppståndelse försonat världen med sej själv!).
Metodisterna - ja, de kommer nog lindrigare undan rent teologiskt, trots att de är färst. Men hur som helst - hur det här ska lösas får väl sägas vara de berörda samfundens sak. Att förhandlingarna hittills snarast inneburit ett närmande till EFS´ och Svenska kyrkans syn på dopet tycker jag i alla fall står klart. Och bör noteras med viss tacksamhet.
Jag är döpt i Jesu namn! På min mästares befallning
jag i dopet lades ner med honom i hans grav.
Och med honom fick jag uppstå, han som döden övervann,
allt det gamla är förgånget - se, ett nytt liv växer fram!
måndag 9 juni 2008
EFS:are föreståndare i pingstförsamling?
Påskvänner!
Det märkliga förhållandet att tidigare prästen i Svenska kyrkan, EFS:aren K-G Larsson, föreslås till föreståndare i Örnsköldsviks pingstförsamling kommenterades för över en månad sedan i Dagen. Situationen beskrivs nu närmare på hemsidan hos den aktuella Pingstförsamlingen i Övik, som hela veckan har "bön för föreståndarfrågan" varje dag klockan 19.00.
En EFS:are kallad till föreståndare i en pingstförsamling? Märkligt. Men Sveriges första pingstförsamling kan ju sägas ha visat vägen genom att kalla missionaren Niklas Piensoho till föreståndare. Och i Jävre har EFS-föreningen och EFK-församlingen bildat en gemensam kyrka, "Kustkyrkan." Sveriges andliga geografi blir mer och mer svårorienterad - och spännande.
Det är svårt att glädjas över att en EFS-are (kanske) går till pingst. Men jag tror att vi samtidigt måste konstatera att K-G Hammar och en del andra av Svenska kyrkans biskopar - och av dem inbjudna celebriteter som Spong och Gardell - fått skillnaderna mellan EFS och pingströrelsen, eller t.o.m. romersk-katolska kyrkan, att framstå som löjligt små, ja rent av försumbara. Vid en jämförelse. (Och det vill inte säga lite).
Det är väl inte bara dumt att Hammars, Spongs och Gardells nya evangelium fått kristna i olika läger att på nytt upptäcka den klassiska tro de faktiskt har gemensamt. Men känns ändå svårt att prisa just den typen av ekumeniska insatser...
Sin enda grund har kyrkan i Kristus, Frälsaren.
Hon är hans egen byggnad, den nya skapelsen.
I världen som han löste från mörkret med sitt blod,
blev hon den brud han krönte med evangelii ord.
[---]
Må kyrkan bli som fordom, ett hjärta och en själ,
en fristad mitt i oron, för sanningen ett värn.
Det märkliga förhållandet att tidigare prästen i Svenska kyrkan, EFS:aren K-G Larsson, föreslås till föreståndare i Örnsköldsviks pingstförsamling kommenterades för över en månad sedan i Dagen. Situationen beskrivs nu närmare på hemsidan hos den aktuella Pingstförsamlingen i Övik, som hela veckan har "bön för föreståndarfrågan" varje dag klockan 19.00.
En EFS:are kallad till föreståndare i en pingstförsamling? Märkligt. Men Sveriges första pingstförsamling kan ju sägas ha visat vägen genom att kalla missionaren Niklas Piensoho till föreståndare. Och i Jävre har EFS-föreningen och EFK-församlingen bildat en gemensam kyrka, "Kustkyrkan." Sveriges andliga geografi blir mer och mer svårorienterad - och spännande.
Det är svårt att glädjas över att en EFS-are (kanske) går till pingst. Men jag tror att vi samtidigt måste konstatera att K-G Hammar och en del andra av Svenska kyrkans biskopar - och av dem inbjudna celebriteter som Spong och Gardell - fått skillnaderna mellan EFS och pingströrelsen, eller t.o.m. romersk-katolska kyrkan, att framstå som löjligt små, ja rent av försumbara. Vid en jämförelse. (Och det vill inte säga lite).
Det är väl inte bara dumt att Hammars, Spongs och Gardells nya evangelium fått kristna i olika läger att på nytt upptäcka den klassiska tro de faktiskt har gemensamt. Men känns ändå svårt att prisa just den typen av ekumeniska insatser...
Sin enda grund har kyrkan i Kristus, Frälsaren.
Hon är hans egen byggnad, den nya skapelsen.
I världen som han löste från mörkret med sitt blod,
blev hon den brud han krönte med evangelii ord.
[---]
Må kyrkan bli som fordom, ett hjärta och en själ,
en fristad mitt i oron, för sanningen ett värn.
Georg Andersson i Dagen i onsdags
Påskvänner!
I Dagen i onsdags (4/6) går förre EFS-styrelseledamoten och landshövdingen Georg Andersson vidare i sin kritik av Olof Edsingers kyrkokritik. Tyvärr verkar man den här gången inte kunna länka till Anderssons text, men han vidhåller att Edsinger tecknar en alltför mörk bild av Svenska kyrkan och en alltför naiv bild av t.ex. möjligheten att prästviga motståndare till prästvigning av kvinnor utan att de prästvigda kvinnorna på sikt blir lidande.
I det sista har ju Andersson rätt. Man kan inte både äta kakan och behålla den. Det borde man visserligen ha insett redan för 50 år sedan (alltså att kyrkan inte skulle kunna leva med två varandra motsägande ämbetssyner), och till följd av det aldrig utfäst några löften eller infört någon samvetsklausul.
En berättigad fråga är visserligen om ämbetsreformen i så fall alls hade genomförts. Men att den klassiska småstegstaktiken "Accepteras/Likställas/Dominera/Eliminera" så framgångsrikt tillämpats åt ena hållet gör ju inte att den är mer sympatisk åt andra hållet. Man kan faktiskt inte begära att andra ska vara lika enfaldiga som man själv har varit och "ta fan i båten". Frimodig kyrka och andra grupper som vill prästviga dem som inte vill att kvinnor ska vara präster har absolut en del att förklara. Man kan inte både sk-ta och hålla igen.
Vad homosexuellas situation beträffar delar jag Anderssons empati men inte hans slutsatser. Pastorala undantag måste ibland kunna diskuteras, precis som i fråga om polygami på missionsfälten. Men Andersson tycks bejaka utvecklingen i Svenska kyrkan, där kyrkomöte och biskopsmöte avskaffat all heteronormativitet - också beträffande dem som kan välja. (Utom möjligen - än så länge - rent språkligt i fråga om själva äktenskapsbegreppet).
Eller har jag fel? Menar Andersson trots allt att bisexuella och identitetsosäkra ungdomar i första hand bör rekommenderas att söka sej en livspartner av motsatt kön? (Jämför Jesus empatiska undervisning i Matteus 19, gärna i 1917 års översättning). I så fall vore det bra om han offentligt uttryckte också den åsikten.
O natt som över mörkret vann
en oförgänglig seger.
O natt som mer än solen kan
i djupen tränga neder.
Gör oss till seende på nytt.
O Herre Krist, i mörkrets mitt
om ljus från Dig vi beder.
I Dagen i onsdags (4/6) går förre EFS-styrelseledamoten och landshövdingen Georg Andersson vidare i sin kritik av Olof Edsingers kyrkokritik. Tyvärr verkar man den här gången inte kunna länka till Anderssons text, men han vidhåller att Edsinger tecknar en alltför mörk bild av Svenska kyrkan och en alltför naiv bild av t.ex. möjligheten att prästviga motståndare till prästvigning av kvinnor utan att de prästvigda kvinnorna på sikt blir lidande.
I det sista har ju Andersson rätt. Man kan inte både äta kakan och behålla den. Det borde man visserligen ha insett redan för 50 år sedan (alltså att kyrkan inte skulle kunna leva med två varandra motsägande ämbetssyner), och till följd av det aldrig utfäst några löften eller infört någon samvetsklausul.
En berättigad fråga är visserligen om ämbetsreformen i så fall alls hade genomförts. Men att den klassiska småstegstaktiken "Accepteras/Likställas/Dominera/Eliminera" så framgångsrikt tillämpats åt ena hållet gör ju inte att den är mer sympatisk åt andra hållet. Man kan faktiskt inte begära att andra ska vara lika enfaldiga som man själv har varit och "ta fan i båten". Frimodig kyrka och andra grupper som vill prästviga dem som inte vill att kvinnor ska vara präster har absolut en del att förklara. Man kan inte både sk-ta och hålla igen.
Vad homosexuellas situation beträffar delar jag Anderssons empati men inte hans slutsatser. Pastorala undantag måste ibland kunna diskuteras, precis som i fråga om polygami på missionsfälten. Men Andersson tycks bejaka utvecklingen i Svenska kyrkan, där kyrkomöte och biskopsmöte avskaffat all heteronormativitet - också beträffande dem som kan välja. (Utom möjligen - än så länge - rent språkligt i fråga om själva äktenskapsbegreppet).
Eller har jag fel? Menar Andersson trots allt att bisexuella och identitetsosäkra ungdomar i första hand bör rekommenderas att söka sej en livspartner av motsatt kön? (Jämför Jesus empatiska undervisning i Matteus 19, gärna i 1917 års översättning). I så fall vore det bra om han offentligt uttryckte också den åsikten.
O natt som över mörkret vann
en oförgänglig seger.
O natt som mer än solen kan
i djupen tränga neder.
Gör oss till seende på nytt.
O Herre Krist, i mörkrets mitt
om ljus från Dig vi beder.
söndag 8 juni 2008
Hemma igen från Göteborgsmötet
Påskvänner!
Nu är glada helgen slut, slut, slut, och "Mellansvenska distriktsbussen" har återvänt till hemmahamnen. Men det var riktigt roligt att vara på "Sveriges framsida", eller "Bästkusten", som lokalpatriotiska göteborgare brukar kalla det.
Och en observerande EFS-ares intryck från gårdagskvällens ordinationsgudstjänst med 4000 deltagare på Svenska Mässan lär bestå länge. Särskilt frågorna till de vardande baptistpastorerna brände sej fast: "Tror du det, Kalle?" "Tror du det, Sara?" Och: "Vill du det, Kalle?" "Vill du det, Sara"? (Namnen är fingerade).
Nästa helg prästvigs lillasysters man för Svenska kyrkan i Göteborgs stift. Tyvärr kan vi inte närvara i Göteborg även den helgen. Men min fru och jag (och våra barn) hälsade i varje fall på biskop Carl-Axel, som i sann ekumenisk anda var närvarande på Svenska Mässan i går kväll, och bad honom ta väl hand om Per och de andra. Vilket han lovade.
I stormar och strider Guds kyrka består,
så vitt den sig sprider som jordkretsen når,
den för över världen den levandes bud
och vittnar bland svärden och bålen om Gud,
och vittnar om honom, o tröst i all nöd,
som, död för vår synd, blev genom sin död
vår segrande herre. Halleluja!
Nu är glada helgen slut, slut, slut, och "Mellansvenska distriktsbussen" har återvänt till hemmahamnen. Men det var riktigt roligt att vara på "Sveriges framsida", eller "Bästkusten", som lokalpatriotiska göteborgare brukar kalla det.
Och en observerande EFS-ares intryck från gårdagskvällens ordinationsgudstjänst med 4000 deltagare på Svenska Mässan lär bestå länge. Särskilt frågorna till de vardande baptistpastorerna brände sej fast: "Tror du det, Kalle?" "Tror du det, Sara?" Och: "Vill du det, Kalle?" "Vill du det, Sara"? (Namnen är fingerade).
Nästa helg prästvigs lillasysters man för Svenska kyrkan i Göteborgs stift. Tyvärr kan vi inte närvara i Göteborg även den helgen. Men min fru och jag (och våra barn) hälsade i varje fall på biskop Carl-Axel, som i sann ekumenisk anda var närvarande på Svenska Mässan i går kväll, och bad honom ta väl hand om Per och de andra. Vilket han lovade.
I stormar och strider Guds kyrka består,
så vitt den sig sprider som jordkretsen når,
den för över världen den levandes bud
och vittnar bland svärden och bålen om Gud,
och vittnar om honom, o tröst i all nöd,
som, död för vår synd, blev genom sin död
vår segrande herre. Halleluja!
tisdag 3 juni 2008
Ny årskonferens i Göteborg!
Påskvänner!
Nä, det är så klart inte EFS som har konferens till helgen - jo förresten, EFS i Västerbotten firar visst 100 år med distriktskonferens i Ume - men vår familj ska på "trepartskonferens" i Göteborg med missionare, bappar och metodister. Det s.k. Göteborgsmötet alltså.
Jag får väl återkomma med en rapport - ni kan ju se mej som "ekumenisk observatör" eller något liknande. Min hustru åker ner å tjänstens vägnar och är rent av ombud för församlingen; jag kommer mest att ta hand om barnen, hälsa på lillasyrran och göra reklam för EFS ;o)
Trevlig helg - och må nationaldagen flyttas till midsommarafton nästa år, så vi får tillbaka Annandag Pingst!
Världen som nu föds på nytt
pånyttföder glädjen.
Mitt ibland oss vandrar nu
den uppståndne Herren!
Nä, det är så klart inte EFS som har konferens till helgen - jo förresten, EFS i Västerbotten firar visst 100 år med distriktskonferens i Ume - men vår familj ska på "trepartskonferens" i Göteborg med missionare, bappar och metodister. Det s.k. Göteborgsmötet alltså.
Jag får väl återkomma med en rapport - ni kan ju se mej som "ekumenisk observatör" eller något liknande. Min hustru åker ner å tjänstens vägnar och är rent av ombud för församlingen; jag kommer mest att ta hand om barnen, hälsa på lillasyrran och göra reklam för EFS ;o)
Trevlig helg - och må nationaldagen flyttas till midsommarafton nästa år, så vi får tillbaka Annandag Pingst!
Världen som nu föds på nytt
pånyttföder glädjen.
Mitt ibland oss vandrar nu
den uppståndne Herren!
måndag 2 juni 2008
Må Guds gode Ande vara med dej nu och alltid
Påskvänner!
Jag glömde berätta en sak. På konfirmationen förra helgen - den när jag spelade eurovisionsmelodin till utgångsmusik - var jag med om en härlig händelse.
Prästen och församlingspedagogen hade just lagt händerna på en lång kille och sagt: NN, må Guds gode Ande vara med dej nu och alltid, då killen la sina stora händer på deras huvuden och sa samma sak till dem!
Att han liksom övriga i gruppen går i en särskola skulle somliga anse vara tillräcklig förklaring till det dråpliga tilltaget. Men jag tror att det var Guds gode Ande som ledde honom! Det var en fantastisk predikan för oss alla och en underbar uppvisning av det allmänna prästadöme som killen tillhör genom dopet och tron. Vilket ju konfirmationen är avsedd att bekräfta.
Ja, må Guds gode Ande vara med oss nu och alltid!
Gud är kärlek,
Jesus lever,
den helige Ande verkar idag.
Jag glömde berätta en sak. På konfirmationen förra helgen - den när jag spelade eurovisionsmelodin till utgångsmusik - var jag med om en härlig händelse.
Prästen och församlingspedagogen hade just lagt händerna på en lång kille och sagt: NN, må Guds gode Ande vara med dej nu och alltid, då killen la sina stora händer på deras huvuden och sa samma sak till dem!
Att han liksom övriga i gruppen går i en särskola skulle somliga anse vara tillräcklig förklaring till det dråpliga tilltaget. Men jag tror att det var Guds gode Ande som ledde honom! Det var en fantastisk predikan för oss alla och en underbar uppvisning av det allmänna prästadöme som killen tillhör genom dopet och tron. Vilket ju konfirmationen är avsedd att bekräfta.
Ja, må Guds gode Ande vara med oss nu och alltid!
Gud är kärlek,
Jesus lever,
den helige Ande verkar idag.
Cohens nya slutvers
Påskvänner!
När jag kompade konfirmander igår upptäckte jag plötsligt att deras version (5 verser) inte stämde med versionen i samlingsalbumet som jag spelade ifrån (4 verser). Bara de två inledande verserna var likadana, och konfirmandernas version slutade rätt dystert med ett "cold and broken Hallelujah". Men i min spelbok är sista versen betydligt hoppfullare - det är liksom en deklaration från kung David /Leonard Cohen om att trots det han tvingats bekänna, "trots att allt gick fel", så ska han få stå inför Herren med glädje och lovprisning en dag.
I did my best, it wasn´t much,
I couldn´t feel, so I tried to touch,
I´ve told the truth, I didn´t come to fool you.
And even if it all went wrong
I´ll stand before the Lord of Song
with nothing on my tongue but Hallelujah!
Hallelujah, hallelujah, hallelujah, hallelujah.
Hade jag upptäckt den versen tidigare hade jag bett konfirmanderna sjunga den istället. Nu tror jag att jag måste skriva en artikel i Kyrkbladets nästa nummer - och till dess ta reda på lite mer om Cohen och hans sång. Peter Jöback har ju till Cohens melodi sjungit en svensk, helt fristående text, "Decembernatt", som jag hört som postludium på en julotta och som också är mycket fin (så när som på den bedrövliga raden "Om sanningen ska fram så får den ljuga"). Och frågan är väl om inte Christine Falkenland inspirerats av Cohens original till sin psalm "Brustet halleluja."
I varje fall: genom Jesus kan vi verkligen, t.o.m. om allt gått fel, få stå inför Sångens Herre med glädje en dag. Konfirmanderna bekände ju också med församlingen tron på syndernas förlåtelse, de dödas uppståndelse och ett evigt liv. Ingen verklig synd är så liten att den kan släppas in i Guds eviga värld. Ingen verklig synd är så liten att den inte, om den omhuldas och försvaras, i längden kommer att leda till ett helvete. Men ingen synd är så stor att den inte kan förlåtas. Går vi till Herren och ber om nåd ska han sannerligen inte kasta ut oss.
Han kommer till sörjande hjärtan
och livet får annan gestalt.
När jag kompade konfirmander igår upptäckte jag plötsligt att deras version (5 verser) inte stämde med versionen i samlingsalbumet som jag spelade ifrån (4 verser). Bara de två inledande verserna var likadana, och konfirmandernas version slutade rätt dystert med ett "cold and broken Hallelujah". Men i min spelbok är sista versen betydligt hoppfullare - det är liksom en deklaration från kung David /Leonard Cohen om att trots det han tvingats bekänna, "trots att allt gick fel", så ska han få stå inför Herren med glädje och lovprisning en dag.
I did my best, it wasn´t much,
I couldn´t feel, so I tried to touch,
I´ve told the truth, I didn´t come to fool you.
And even if it all went wrong
I´ll stand before the Lord of Song
with nothing on my tongue but Hallelujah!
Hallelujah, hallelujah, hallelujah, hallelujah.
Hade jag upptäckt den versen tidigare hade jag bett konfirmanderna sjunga den istället. Nu tror jag att jag måste skriva en artikel i Kyrkbladets nästa nummer - och till dess ta reda på lite mer om Cohen och hans sång. Peter Jöback har ju till Cohens melodi sjungit en svensk, helt fristående text, "Decembernatt", som jag hört som postludium på en julotta och som också är mycket fin (så när som på den bedrövliga raden "Om sanningen ska fram så får den ljuga"). Och frågan är väl om inte Christine Falkenland inspirerats av Cohens original till sin psalm "Brustet halleluja."
I varje fall: genom Jesus kan vi verkligen, t.o.m. om allt gått fel, få stå inför Sångens Herre med glädje en dag. Konfirmanderna bekände ju också med församlingen tron på syndernas förlåtelse, de dödas uppståndelse och ett evigt liv. Ingen verklig synd är så liten att den kan släppas in i Guds eviga värld. Ingen verklig synd är så liten att den inte, om den omhuldas och försvaras, i längden kommer att leda till ett helvete. Men ingen synd är så stor att den inte kan förlåtas. Går vi till Herren och ber om nåd ska han sannerligen inte kasta ut oss.
Han kommer till sörjande hjärtan
och livet får annan gestalt.
söndag 1 juni 2008
Lite reklam för Johan Runius (1679-1713)
Påskvänner!
Så var det juni. För 295 år sedan skaldade den 34-årige, dödssjuke poeten Johan Runius så här:
Har Majus varit svår och bitter tid för Runius,
så ger väl honom Gud en ljuv och rolig Junius.
Killen dog i juni. Vad tror vi om hans förtröstan?
Det är ju annars så att vi "kristna" nuförtiden inte bara tvivlar på helvetet. Det må man ju göra. Men vi tycks också tvivla på himmelen (enligt många undersökningar). Allra minst tror vi att Gud är mäktig att skapa nya himlar och en ny jord. (Är det inte lite Jehovas Vittnen-aktigt?). Han som inte ens, enligt K-G Hammar, hade kunnat stoppa tsunamin. (Ja, varför gjorde han inte det? Eller cyklonen i Burma? Eller jordbävningen i Kina? M.m. m.m. m.m. i många tusen år).
O ja, visst tvivlar även jag ibland. Men inte på att Skriften och Kyrkan lär Guds allmakt eller på att Skriften och Kyrkan förkunnar "nya himlar och en ny jord efter hans löfte." Eller på att Jesus säger: "Den som tror på mej ska leva även om han/hon dör." Det är detta kallelsen till Guds rike ytterst handlar om, även om det eviga livet börjar redan före döden (eller inte alls).
Och då, vad är all lycka här
emot det löftet: Där jag är,
där skall ni också vara!
En ljuv och rolig Junius tillönskas oss alla!
Så var det juni. För 295 år sedan skaldade den 34-årige, dödssjuke poeten Johan Runius så här:
Har Majus varit svår och bitter tid för Runius,
så ger väl honom Gud en ljuv och rolig Junius.
Killen dog i juni. Vad tror vi om hans förtröstan?
Det är ju annars så att vi "kristna" nuförtiden inte bara tvivlar på helvetet. Det må man ju göra. Men vi tycks också tvivla på himmelen (enligt många undersökningar). Allra minst tror vi att Gud är mäktig att skapa nya himlar och en ny jord. (Är det inte lite Jehovas Vittnen-aktigt?). Han som inte ens, enligt K-G Hammar, hade kunnat stoppa tsunamin. (Ja, varför gjorde han inte det? Eller cyklonen i Burma? Eller jordbävningen i Kina? M.m. m.m. m.m. i många tusen år).
O ja, visst tvivlar även jag ibland. Men inte på att Skriften och Kyrkan lär Guds allmakt eller på att Skriften och Kyrkan förkunnar "nya himlar och en ny jord efter hans löfte." Eller på att Jesus säger: "Den som tror på mej ska leva även om han/hon dör." Det är detta kallelsen till Guds rike ytterst handlar om, även om det eviga livet börjar redan före döden (eller inte alls).
Och då, vad är all lycka här
emot det löftet: Där jag är,
där skall ni också vara!
En ljuv och rolig Junius tillönskas oss alla!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
