Med stort intresse har jag följt fallet K-G Larsson i Alingsås. Liksom fallet med den EFK-anslutna EFS-föreningen i Jävre, f´låt EFS-gruppen ska det nu heta, handlar det här om en situation av stor principiell betydelse. Ska man, i det här fallet, kunna fortsätta verka som EFS-pastor även efter att man trätt ut ur Svenska kyrkan och därför blivit fråntagen rätten att verka som ämbetsbärare inom sagda kyrka?
Personligen tycker jag absolut att man ska kunna vara EFS-förkunnare utan att vara prästvigd av Svenska kyrkans biskopar. Är vi en lekmannarörelse så är vi (en annan sak är att den som är anställd som förkunnare på heltid knappast längre är lekman i någon vettig betydelse av ordet). Och under längsta delen av vår historia var våra pstorer/predikanter inte vigda av någon biskop. Hade alltså K-G Larsson för sin goda, evangelisk-lutherska bekännelses skull blivit berövad kappa och krage av biskop Erik Aurelius, som trots sin lärdom är mycket dunkel i läran, så hade jag inte tvekat: behåll karln!
Men när nu den kommande avkragningen beror på att Larsson lämnat Svenska kyrkan, så hamnar saken som jag ser det i ett annat läge. Nu handlar det även om hela EFS-rörelsens ställning och identitet. Kan vi längre beskriva oss som en inomkyrklig rörelse om allt fler både vanliga medlemmar och även ledare skulle gå ur Svenska kyrkan? Utvecklas vi då inte gradvis till en vanlig frikyrka (vars medlemmar ju även i många andra fall fortfarande nominellt är medlemmar i SvK)? Och vad skulle denna utveckling innebära för vårt aktiva arbete i många av Svenska kyrkans församlingar?
Jag tycker det är klokt av missionsföreståndaren att inte uttala sej före nästkommande styrelsemöte. Det här är absolut en alltför viktig fråga för att avgöras utan ingående diskussioner och samvetsgrann konsekvensanalys.
fredag 28 december 2007
Första filmen om Arn
På juldagskvällen gick jag med min svåger Erik och svärfar Martin på Bollnäs´ enda biograf och såg filmen Arn - tempelriddaren. En positiv överraskning på många sätt, inte minst genom att stridsscenerna inte tilläts bli alltför dominerande (det blir kanske annorlunda i del 2). En negativ överraskning såtillvida som filmen bara var en torso som slutade halvvägs in i boktrilogins andra del och alltså inte hade någon upplösning.
Liksom Tolkiens ring-trilogi är Arn-böckerna en "falsk trilogi" som egentligen inte står själständiga; eller rättare sagt är det i detta fall snarast del 1, "Vägen till Jerusalem", som blir oläslig utan de följande delarna. Den suveränt upplagda del 2, Tempelriddaren, kan faktiskt läsas som självständig roman, men blev alltså kluven i filmatiseringen. Återstoden innehåller bl.a. förskräckliga exempel på idioti och brutalitet under kristen förklädnad, men också verbala dueller av format, bl.a. en där ett korancitat om Jesus spelar en framträdande roll.
Trots att vi får se slutet först om ett par år, rekommenderas filmen som en intresseväckande prolog. Och den som inte har läst Arn-böckerna rekommenderas att läsa alla tre under tiden (+ eventuellt även den fjärde boken, påhänget "Arvet efter Arn"). De förminskar knappast filmupplevelsen, tvärtom ger de en ibland nödvändig förförståelse i filmens knapphändigare värld. Gör gärna även som Jan Guillou gjorde under arbetet med böckerna: läs igenom Bibeln!
Liksom Tolkiens ring-trilogi är Arn-böckerna en "falsk trilogi" som egentligen inte står själständiga; eller rättare sagt är det i detta fall snarast del 1, "Vägen till Jerusalem", som blir oläslig utan de följande delarna. Den suveränt upplagda del 2, Tempelriddaren, kan faktiskt läsas som självständig roman, men blev alltså kluven i filmatiseringen. Återstoden innehåller bl.a. förskräckliga exempel på idioti och brutalitet under kristen förklädnad, men också verbala dueller av format, bl.a. en där ett korancitat om Jesus spelar en framträdande roll.
Trots att vi får se slutet först om ett par år, rekommenderas filmen som en intresseväckande prolog. Och den som inte har läst Arn-böckerna rekommenderas att läsa alla tre under tiden (+ eventuellt även den fjärde boken, påhänget "Arvet efter Arn"). De förminskar knappast filmupplevelsen, tvärtom ger de en ibland nödvändig förförståelse i filmens knapphändigare värld. Gör gärna även som Jan Guillou gjorde under arbetet med böckerna: läs igenom Bibeln!
torsdag 27 december 2007
"Begis" kommenterar Sven Hillert och Anders Sjöberg
Det är alltid lika roligt att få respons, inte minst från folk som delvis tänker annorlunda än jag själv! Bengt Gustavsson, kallad "Begis" till skillnad från den andre Bengt (Burström) i Västerås), skriver i en kommentar från den 12 december till mitt blogginlägg "Biskopsvalet i Västerås":
Jag har följt debatten kring biskopskandidaterna på den här sidan, och vill bara göra en liten kommentar: Det handlar så klart om att de som talar för ”sin” kandidat bär på en erfarenhet av denne. En erfarenhet som man även i debattens hetta har rätt att respekteras för. Jag hoppas att kommentaren: ”För mej är Sven en av de många som idag utlovar allas eviga frälsning utan att ha täckning för det”, bara var avsett som ett retoriskt stick i baken på oss som lyft fram hans namn. För att liksom hålla liv i debatten…Det är ok.
Nej, det var inte avsett som ett retoriskt stick. Det var "en erfarenhet som man även i debattens hetta har rätt att respekteras för". Dock ska jag villigt erkänna att min erfarenhet av Sven Hillert är mindre än din, och jag är bara glad om mitt intryck var missvisande (d.v.s. om Sven Hillert INTE utlovar - eller förespeglar - människor att alla kommer att bli evigt räddade). Jag blir naturligtvis dessutom ännu gladare om alla människor verkligen blir evigt räddade, och om jag, och kanske även Sven Hillert om jag får tro dej, alltså var alltför pessimistiska.
Bengt G. fortsätter: Jag har känt mig välsignad av det jag läst av Sven Hillert och jag vill gärna citera några rader ur hans (dessvärre) slutsålda bok Frälsning för alla? En biblisk vision: ”På senare år har alltfler forskare betonat att var och en som läser Bibeln har ett ansvar att se och välja mellan de olika traditioner och olika synsätt som kommer till uttryck i texterna. Från olika utgångspunkter har man visat hur Bibelns texter kunnat användas för att mana till krig eller skapa fred. Det handlar inte heller bara om hur texterna tolkas eller används, utan det finns faktiskt grund i själva texterna för mycket olika utläggningar och tillämpningar.”
Ja, visst har vi ett ansvar att brottas med Gud och bibelns ord. Men vi har naturligtvis inte rätt att välja och vraka allt eftersom det faller oss in - den enda rätt vi har är att under bön om den helige Ande tolka Skrift med Skrift och under Andens ledning söka den tolkning som gör bäst rättvisa åt alla, särskilt NT:s, skriftställen sammantagna. Det är ingen fara på taket om vi tror att bibeln skenbart är spretig och motsägelsefull i sin förkunnelse - men om vi tror att den verkligen är det, då kan vi ju lägga ner. I alla fall om förkunnelsen rör en så central fråga som den om evigheten, och inte om någon perifer fråga som den om t.ex. klädsel. Och i den mån vi har ett ansvar att välja tolkning av "den dubbla utgången", så kräver, menar jag, rena försiktighetsprincipen att vi utan unken predikstolssadism håller öppet för, och alltså om än aldrig så motvilligt varnar för en risk att gå evigt förlorad (suveränt om än ganska försiktigt gestaltad i C S Lewis´ "Från helvetets brevskola" och "Den stora skilsmässan").
Bengt G. fortsätter: Jag ser ingenting i det här stycket som utlovar något, bara vikten av att själv ta ställning bland de olika synsätt som faktiskt Bibeln serverar. Ibland kan jag känna att världsbilden i vårt älskade EFS är ganska trång. Senaste tidens debatt i Budis har visat detta. Jag kan känna mig lite oroad över den näst intill militanta fromhet (oj, det var ett nytt uttryck tror jag!) som allt oftare skymtar fram. Missionsföreståndaren ger i sin omdebatterade skrift uttryck för hur ”hans” EFS skulle se ut. Vad är detta om inte ett pekande med hela handen om en önskad rikting för alla i Rörelsen, oavsett om man känner sig inkluderad eller ej?
Men käre Bengt, om en ledare inte ens får peka ut en önskad riktning, vad är han/hon då bra till? (Inställningen "jag måste följa dem, jag är ju för fan deras ledare" är väl inte så särskilt lysande?). Om vi sedan inte är överens om riktningen, får vi väl helt enkelt avpollettera ledaren - vilket många uppenbarligen försöker göra nu - eller lämna rörelsen i mer eller mindre fredliga former. Färdsätt och hastighet måste man däremot kunna diskutera och förverkliga i avspänd form utan att behöva skiljas åt.
Själv kritiserade jag Anders "från andra hållet" s.a.s. när jag i Budbäraren ifrågasatte varför han i nämnda tidning förklarat att även de som inte delar hans syn på lagens roll har full hemortsrätt i EFS - jag menade att han i en så här viktig fråga verkligen borde ha pekat med hela handen, stått upp för budskapet i Utmaningen - och för den delen i EFS:s stadgar - och därmed sagt att åtminstone personer i ledande ställning (läs: förkunnare och föreningsledare) inom EFS inte kan vara "antinomister", eftersom det skulle strida mot hela vår bekännelse som evangelisk-luthersk rörelse.
Det är ju ett elände utan motstycke att "De trognas frihet ifrån lagen" (cit. Rosenius) idag ofta framställs som om vi kristna borde slippa höra och studera Guds goda och heliga vilja med våra liv, som den bl.a. uttrycks i de tio ord, som den ofta åberopade Luther satte som första huvudstycke i sin katekes och dagligen repeterade i sin enskilda andakt. "Som Kristi brud är jag bestämt fritagen / från skuldkapitlet i den kära lagen" - den formuleringen av EFS-predikanten i Västra Skånes Missionsförening Anders Nilsson slår verkligen huvudet på spiken. Det finns många slags verklig och riktig frihet från lagen för den som är i Jesus Kristus, det är sant, och det finns många mer eller mindre spetsfundiga teologiska definitioner på "lag". Men vi är som kristna förpliktigade till att vittna och förkunna som Jesus och apostlarna gjorde - och säga vad man vill om deras förkunnelse, men enbart "evangelisk" enligt nutida definition var den sannerligen inte.
Låt mej liksom Bengt avsluta med att återge de sista raderna i Hillerts bok Frälsning för alla? En biblisk vision:
”Den kristna religionen har sina djupaste rötter hos den Jesus som levde med de utslagna och dog för varje människas rätt och delaktighet, för att upprätta och ge liv. Den spreds över världen tack vare förmågan hos Paulus och andra att överbrygga olikheterna mellan skilda folk. Om denna religion kan hitta tillbaka till dessa utgångspunkter så kan den också hitta vidare i en ny tid. Alla får betydelse och ingen lämnas utanför när tron på rättvisa och tron på allas delaktighet åter blir två sidor av samma sak. Orden om uppdelning i bibeltexterna skall då inte hindra människor från att se att frälsning för alla är en biblisk vision.”
Min kommentar: En fin avslutning på boken. Och visst är frälsning för alla en biblisk vision! Gud vill att alla ska bli frälsta, och då finns det verkligen hopp för oss alla! T.o.m. för Sven Hillert och Andreas Holmberg. Inte bara det: genom Jesus är frälsningen i en mening redan förverkligad. "Herren är en - frälsning för alla / vanns på korset en gång", sjunger strängnäsbiskopen Jonas Jonson. "Från himmelen hälsad han framgår i glans / och världen är frälsad och segern är hans", sjunger härnösandsbiskopen Frans Michael Franzén. Detta budskap har EFS verkligen betonat genom åren (och faktiskt om möjligt ännu mer Axel B Svenssons BV!!!). Men frågan är om orden om frälsning för alla ska få hindra människor från att se att en dubbel utgång och ett åtskiljande trots detta är ett tänkbart framtidsscenario - och därtill ett som vår Frälsare av någon anledning ständigt återkommer till. Som Hebréerbrevets författare skriver: "Hur ska vi kunna undkomma om vi inte tar vara på en sådan frälsning?"
Men tack för din rejäla och förtydligande kommentar, Bengt! Du berör otroligt viktiga frågor, och har du dessutom rätt i att Sven Hillert fortfarande tvekar inför att proklamera allas slutliga frälsning (d.v.s. ropa hej innan vi är över "bäcken"), så gör du mej bara glad!
Jag har följt debatten kring biskopskandidaterna på den här sidan, och vill bara göra en liten kommentar: Det handlar så klart om att de som talar för ”sin” kandidat bär på en erfarenhet av denne. En erfarenhet som man även i debattens hetta har rätt att respekteras för. Jag hoppas att kommentaren: ”För mej är Sven en av de många som idag utlovar allas eviga frälsning utan att ha täckning för det”, bara var avsett som ett retoriskt stick i baken på oss som lyft fram hans namn. För att liksom hålla liv i debatten…Det är ok.
Nej, det var inte avsett som ett retoriskt stick. Det var "en erfarenhet som man även i debattens hetta har rätt att respekteras för". Dock ska jag villigt erkänna att min erfarenhet av Sven Hillert är mindre än din, och jag är bara glad om mitt intryck var missvisande (d.v.s. om Sven Hillert INTE utlovar - eller förespeglar - människor att alla kommer att bli evigt räddade). Jag blir naturligtvis dessutom ännu gladare om alla människor verkligen blir evigt räddade, och om jag, och kanske även Sven Hillert om jag får tro dej, alltså var alltför pessimistiska.
Bengt G. fortsätter: Jag har känt mig välsignad av det jag läst av Sven Hillert och jag vill gärna citera några rader ur hans (dessvärre) slutsålda bok Frälsning för alla? En biblisk vision: ”På senare år har alltfler forskare betonat att var och en som läser Bibeln har ett ansvar att se och välja mellan de olika traditioner och olika synsätt som kommer till uttryck i texterna. Från olika utgångspunkter har man visat hur Bibelns texter kunnat användas för att mana till krig eller skapa fred. Det handlar inte heller bara om hur texterna tolkas eller används, utan det finns faktiskt grund i själva texterna för mycket olika utläggningar och tillämpningar.”
Ja, visst har vi ett ansvar att brottas med Gud och bibelns ord. Men vi har naturligtvis inte rätt att välja och vraka allt eftersom det faller oss in - den enda rätt vi har är att under bön om den helige Ande tolka Skrift med Skrift och under Andens ledning söka den tolkning som gör bäst rättvisa åt alla, särskilt NT:s, skriftställen sammantagna. Det är ingen fara på taket om vi tror att bibeln skenbart är spretig och motsägelsefull i sin förkunnelse - men om vi tror att den verkligen är det, då kan vi ju lägga ner. I alla fall om förkunnelsen rör en så central fråga som den om evigheten, och inte om någon perifer fråga som den om t.ex. klädsel. Och i den mån vi har ett ansvar att välja tolkning av "den dubbla utgången", så kräver, menar jag, rena försiktighetsprincipen att vi utan unken predikstolssadism håller öppet för, och alltså om än aldrig så motvilligt varnar för en risk att gå evigt förlorad (suveränt om än ganska försiktigt gestaltad i C S Lewis´ "Från helvetets brevskola" och "Den stora skilsmässan").
Bengt G. fortsätter: Jag ser ingenting i det här stycket som utlovar något, bara vikten av att själv ta ställning bland de olika synsätt som faktiskt Bibeln serverar. Ibland kan jag känna att världsbilden i vårt älskade EFS är ganska trång. Senaste tidens debatt i Budis har visat detta. Jag kan känna mig lite oroad över den näst intill militanta fromhet (oj, det var ett nytt uttryck tror jag!) som allt oftare skymtar fram. Missionsföreståndaren ger i sin omdebatterade skrift uttryck för hur ”hans” EFS skulle se ut. Vad är detta om inte ett pekande med hela handen om en önskad rikting för alla i Rörelsen, oavsett om man känner sig inkluderad eller ej?
Men käre Bengt, om en ledare inte ens får peka ut en önskad riktning, vad är han/hon då bra till? (Inställningen "jag måste följa dem, jag är ju för fan deras ledare" är väl inte så särskilt lysande?). Om vi sedan inte är överens om riktningen, får vi väl helt enkelt avpollettera ledaren - vilket många uppenbarligen försöker göra nu - eller lämna rörelsen i mer eller mindre fredliga former. Färdsätt och hastighet måste man däremot kunna diskutera och förverkliga i avspänd form utan att behöva skiljas åt.
Själv kritiserade jag Anders "från andra hållet" s.a.s. när jag i Budbäraren ifrågasatte varför han i nämnda tidning förklarat att även de som inte delar hans syn på lagens roll har full hemortsrätt i EFS - jag menade att han i en så här viktig fråga verkligen borde ha pekat med hela handen, stått upp för budskapet i Utmaningen - och för den delen i EFS:s stadgar - och därmed sagt att åtminstone personer i ledande ställning (läs: förkunnare och föreningsledare) inom EFS inte kan vara "antinomister", eftersom det skulle strida mot hela vår bekännelse som evangelisk-luthersk rörelse.
Det är ju ett elände utan motstycke att "De trognas frihet ifrån lagen" (cit. Rosenius) idag ofta framställs som om vi kristna borde slippa höra och studera Guds goda och heliga vilja med våra liv, som den bl.a. uttrycks i de tio ord, som den ofta åberopade Luther satte som första huvudstycke i sin katekes och dagligen repeterade i sin enskilda andakt. "Som Kristi brud är jag bestämt fritagen / från skuldkapitlet i den kära lagen" - den formuleringen av EFS-predikanten i Västra Skånes Missionsförening Anders Nilsson slår verkligen huvudet på spiken. Det finns många slags verklig och riktig frihet från lagen för den som är i Jesus Kristus, det är sant, och det finns många mer eller mindre spetsfundiga teologiska definitioner på "lag". Men vi är som kristna förpliktigade till att vittna och förkunna som Jesus och apostlarna gjorde - och säga vad man vill om deras förkunnelse, men enbart "evangelisk" enligt nutida definition var den sannerligen inte.
Låt mej liksom Bengt avsluta med att återge de sista raderna i Hillerts bok Frälsning för alla? En biblisk vision:
”Den kristna religionen har sina djupaste rötter hos den Jesus som levde med de utslagna och dog för varje människas rätt och delaktighet, för att upprätta och ge liv. Den spreds över världen tack vare förmågan hos Paulus och andra att överbrygga olikheterna mellan skilda folk. Om denna religion kan hitta tillbaka till dessa utgångspunkter så kan den också hitta vidare i en ny tid. Alla får betydelse och ingen lämnas utanför när tron på rättvisa och tron på allas delaktighet åter blir två sidor av samma sak. Orden om uppdelning i bibeltexterna skall då inte hindra människor från att se att frälsning för alla är en biblisk vision.”
Min kommentar: En fin avslutning på boken. Och visst är frälsning för alla en biblisk vision! Gud vill att alla ska bli frälsta, och då finns det verkligen hopp för oss alla! T.o.m. för Sven Hillert och Andreas Holmberg. Inte bara det: genom Jesus är frälsningen i en mening redan förverkligad. "Herren är en - frälsning för alla / vanns på korset en gång", sjunger strängnäsbiskopen Jonas Jonson. "Från himmelen hälsad han framgår i glans / och världen är frälsad och segern är hans", sjunger härnösandsbiskopen Frans Michael Franzén. Detta budskap har EFS verkligen betonat genom åren (och faktiskt om möjligt ännu mer Axel B Svenssons BV!!!). Men frågan är om orden om frälsning för alla ska få hindra människor från att se att en dubbel utgång och ett åtskiljande trots detta är ett tänkbart framtidsscenario - och därtill ett som vår Frälsare av någon anledning ständigt återkommer till. Som Hebréerbrevets författare skriver: "Hur ska vi kunna undkomma om vi inte tar vara på en sådan frälsning?"
Men tack för din rejäla och förtydligande kommentar, Bengt! Du berör otroligt viktiga frågor, och har du dessutom rätt i att Sven Hillert fortfarande tvekar inför att proklamera allas slutliga frälsning (d.v.s. ropa hej innan vi är över "bäcken"), så gör du mej bara glad!
onsdag 26 december 2007
Julmysterier
Så här i juletider kan det väl vara spännande med lite mysterier? Spännande som en deckare är texterna om julevangeliet av Magnus Zetterholm resp. Anders Brogren.
Obligatorisk läsning för alla med förkunnaransvar under julhelgerna. Men även för oss med lyssnaransvar. Att detta material inte ens i förkortad form kunde beredas plats i Svenska Dagbladet - som understreckare eller på Brännpunkt - under det gångna året (t.ex. på julafton) är, menar jag som historielärare, en smärre skandal. Obskurantism kallas det visst. Så sprids okunnigheten. Se t.ex. hur Göran Greider uppfyller "Brogrens julprofetia" i Aftonbladet denna julafton.
Jfr framställningen av julevangeliet i boken "Vad varje svensk bör veta" och vad Sören Wibeck, Lars H Gustafsson m.fl. "proffstyckte" om det i P1 nu på julaftons morgon. Ledsamt att läsa och höra. Det talades om det gudomliga i varje barn som föds men inget om varför Jesus föddes. Mystiskt att inte en enda klassiskt, sant "katolskt" jultroende fanns med i samtalsgruppen. Varför inte t.ex. Anders Piltz (på tal om katolskt)? Eller Anders Sjöberg? (Anders Wejryd vet jag tyvärr inte om jag kan räkna till den skaran).
Men vad som sannerligen inte är sorgligt är att Jesus föddes som världens Frälsare! Han som bl.a. Lukas och Johannes forskat och vittnat om. Ja, så älskade Gud världen!
Obligatorisk läsning för alla med förkunnaransvar under julhelgerna. Men även för oss med lyssnaransvar. Att detta material inte ens i förkortad form kunde beredas plats i Svenska Dagbladet - som understreckare eller på Brännpunkt - under det gångna året (t.ex. på julafton) är, menar jag som historielärare, en smärre skandal. Obskurantism kallas det visst. Så sprids okunnigheten. Se t.ex. hur Göran Greider uppfyller "Brogrens julprofetia" i Aftonbladet denna julafton.
Jfr framställningen av julevangeliet i boken "Vad varje svensk bör veta" och vad Sören Wibeck, Lars H Gustafsson m.fl. "proffstyckte" om det i P1 nu på julaftons morgon. Ledsamt att läsa och höra. Det talades om det gudomliga i varje barn som föds men inget om varför Jesus föddes. Mystiskt att inte en enda klassiskt, sant "katolskt" jultroende fanns med i samtalsgruppen. Varför inte t.ex. Anders Piltz (på tal om katolskt)? Eller Anders Sjöberg? (Anders Wejryd vet jag tyvärr inte om jag kan räkna till den skaran).
Men vad som sannerligen inte är sorgligt är att Jesus föddes som världens Frälsare! Han som bl.a. Lukas och Johannes forskat och vittnat om. Ja, så älskade Gud världen!
torsdag 20 december 2007
God Jul
Så här dagen för årets sista Budis kan det väl vara lämpligt att inleda en ny bloggfasta, denna gång med anledning av julfrosserierna ;o). Men jag vill passa på att önska alla läsare en verkligt God Jul i vår Frälsares namn. "Du ska ge honom namnet Jesus, för han ska frälsa sitt folk från deras synder."
Ett särskilt God Jul vill jag säga till Per-Erik Lund, Josefin Casteryd, Susanne Järved och Liselotte Rogberg. Snyggt foto på sista budis-sidan; jag hoppas ni får intressanta uppgifter även nästa år. Jag visste inte att ni tänkte lämna Budis allihop, men jag kan förstå ert beslut när nu så mycket ska dras ner och göras om. Inte kul att bli "sisten kvar", liksom. Må 2008 bli ett Gott Nytt år!
Återkommer efter långhelgen!
Ett särskilt God Jul vill jag säga till Per-Erik Lund, Josefin Casteryd, Susanne Järved och Liselotte Rogberg. Snyggt foto på sista budis-sidan; jag hoppas ni får intressanta uppgifter även nästa år. Jag visste inte att ni tänkte lämna Budis allihop, men jag kan förstå ert beslut när nu så mycket ska dras ner och göras om. Inte kul att bli "sisten kvar", liksom. Må 2008 bli ett Gott Nytt år!
Återkommer efter långhelgen!
Den vanliga almanackan
Har jag sagt det förut, så säger jag det igen: Stödköp gärna "Den vanliga almanackan 2008" och ge bort till vänner och bekanta. Hur vanligt är det annars att i publikationer som säljs i butiker och bensinmackar möta ord som "Frälsarens Kristi födelse" och "Giv, o Jesu, fröjd och lycka" eller "Lov, pris och tack ske dig, o Fader käre"? Liksom kyrkoårets texter söndag för söndag.
De många astronomiska uppgifterna stimulerar också till att följa Skriftens uppmaning: "Gå ut och räkna stjärnorna om du kan - så ska din säd bliva". Ett löfte som vi ju i nya testamentets tid får tillämpa även på Guds rikes tillväxt. "Som stjärnornas skara / i midnattens väkt / så tallös skall vara, / o Sion, din släkt." Som Luther sa: "Kristi rike är alltid större idag än i går".
De många astronomiska uppgifterna stimulerar också till att följa Skriftens uppmaning: "Gå ut och räkna stjärnorna om du kan - så ska din säd bliva". Ett löfte som vi ju i nya testamentets tid får tillämpa även på Guds rikes tillväxt. "Som stjärnornas skara / i midnattens väkt / så tallös skall vara, / o Sion, din släkt." Som Luther sa: "Kristi rike är alltid större idag än i går".
tisdag 18 december 2007
Adventsfasta
Bloggfastan är över för den här gången - men adventsfastetiden fortsätter. Ingen dum idé alls att ta det lite lugnt fram till julhelgerna, så att man då med desto större välbehag kan kasta sej över skinkor och syltor. Och den som bävar inför kyrkoårets två långa fasteperioder (inför jul resp. påsk) kan jag ju lugna med att "fest bryter fasta" och att man alltså får äta som folk på söndagen, uppståndelsens dag. (Ungefär som muslimerna får äta på nätterna under ramadan - lite "fusk" måste vi tillåtas för att vi ska härda ut).
Vi EFS-are som kanske är av mer festande än fastande sort (?) kan ju i alla fall prova en liten minifasta så här mellan Johannes Döparens och jungfru Marias söndag. Inte för att blidka Gud eller göra oss märkvärdiga, utan bara för att låta adventsbudskapet sjunka in ordentligt och solidarisera oss med dem som får leva i yttersta fattigdom. "Han var rik, men blev fattig för vår skull, för att vi genom hans fattigdom skulle bli rika."
Vi EFS-are som kanske är av mer festande än fastande sort (?) kan ju i alla fall prova en liten minifasta så här mellan Johannes Döparens och jungfru Marias söndag. Inte för att blidka Gud eller göra oss märkvärdiga, utan bara för att låta adventsbudskapet sjunka in ordentligt och solidarisera oss med dem som får leva i yttersta fattigdom. "Han var rik, men blev fattig för vår skull, för att vi genom hans fattigdom skulle bli rika."
torsdag 13 december 2007
Rör inte min kompis Fredrick Federley!
Ett sista inlägg före min och Mackan Anderssons bloggfasta. Jag ser att Rör inte min kompis-kampanjen ska dra igång igen. Och då vill jag instämma: Rör inte min kompis!
Min kompis just nu är Fredrick Federley, som liksom Mark Levengood och många andra homosexuella har blivit slagna mitt på öppen gata p.g.a. att de är just homosexuella (i Fredricks fall natten till i söndags). Det är vidrigt att sådant kan få hända, och jag vill på det skarpaste ta avstånd från det. Och uttrycka min sympati för Fredrick.
Extra viktigt är det att vi EFS-are som kritiserar Svenska kyrkans ståndpunkt i vigselfrågan ännu skarpare kritiserar våra våldsamma "meningsfränder". Det är omöjligt att i alla frågor undvika att hamna på samma sida som skitstövlar, t.ex. när man kritiserar någon del av Israels politik och därmed automatiskt - i den frågan - hamnar på samma sida som Israels fiender, ja, som rena nynazister. Eller när man kritiserar råkapitalismen och därmed hamnar på samma sida som blodtörstiga revolutionärer. Desto viktigare då att på så många sätt som möjligt markera hur stort avståndet är i övrigt.
Som sagt: rör inte min kompis! Och tack Fredrick för att du så tydligt stått upp för Bevara äktenskapet-kampanjens rätt att uttrycka sina åsikter i det offentliga rummet! Hoppas du fortsätter våga stå upp för det du tror på! Och att du fortsätter vara öppen för argument!
Min kompis just nu är Fredrick Federley, som liksom Mark Levengood och många andra homosexuella har blivit slagna mitt på öppen gata p.g.a. att de är just homosexuella (i Fredricks fall natten till i söndags). Det är vidrigt att sådant kan få hända, och jag vill på det skarpaste ta avstånd från det. Och uttrycka min sympati för Fredrick.
Extra viktigt är det att vi EFS-are som kritiserar Svenska kyrkans ståndpunkt i vigselfrågan ännu skarpare kritiserar våra våldsamma "meningsfränder". Det är omöjligt att i alla frågor undvika att hamna på samma sida som skitstövlar, t.ex. när man kritiserar någon del av Israels politik och därmed automatiskt - i den frågan - hamnar på samma sida som Israels fiender, ja, som rena nynazister. Eller när man kritiserar råkapitalismen och därmed hamnar på samma sida som blodtörstiga revolutionärer. Desto viktigare då att på så många sätt som möjligt markera hur stort avståndet är i övrigt.
Som sagt: rör inte min kompis! Och tack Fredrick för att du så tydligt stått upp för Bevara äktenskapet-kampanjens rätt att uttrycka sina åsikter i det offentliga rummet! Hoppas du fortsätter våga stå upp för det du tror på! Och att du fortsätter vara öppen för argument!
Bloggfasta under tredje advents-helgen
Den kristne bloggaren Mackan Andersson har föreslagit att landets kristna bloggare ska göra ett kort blogguppehåll under tredje advents-helgen, fr.o.m. fredag morgon till söndag kväll, för att under den tiden på ett särskilt sätt tänka på varandra och övriga bloggare i förbön.
Jag vill gärna ta fasta på den uppmaningen och gör därför inga fler inlägg här förrän nästa vecka. Vi kan ju också gärna komma ihåg både födda och ofödda barn under denna helg - flera kristna samfund firar Tredje söndagen i advent som Livets söndag och tänker då särskilt på abortsituationen i vårt land. Det är ingen tvekan om att lagen om "fri" abort missbrukas och har lett till sorgliga attitydförändringar i synen på många foster, t.ex. de med Downs syndrom. Låt oss be för alla föräldrar som upplever sej stå i "valet och kvalet". Och för att samhället - vi alla - verkligen starkt ska stödja dem som tar emot också ett handikappat barn. "Den som tar emot ett sådant barn i mitt namn, den tar emot mej." (Jesus)
Jag vill gärna ta fasta på den uppmaningen och gör därför inga fler inlägg här förrän nästa vecka. Vi kan ju också gärna komma ihåg både födda och ofödda barn under denna helg - flera kristna samfund firar Tredje söndagen i advent som Livets söndag och tänker då särskilt på abortsituationen i vårt land. Det är ingen tvekan om att lagen om "fri" abort missbrukas och har lett till sorgliga attitydförändringar i synen på många foster, t.ex. de med Downs syndrom. Låt oss be för alla föräldrar som upplever sej stå i "valet och kvalet". Och för att samhället - vi alla - verkligen starkt ska stödja dem som tar emot också ett handikappat barn. "Den som tar emot ett sådant barn i mitt namn, den tar emot mej." (Jesus)
Den ovanliga Jesus-almanackan 2008
Vill gärna göra lite reklam för "Den vanliga almanackan" som utgivits sedan 1906 och idag inte alls är särskilt "vanlig". En riktig evangelisationsalmanacka, tycker jag, som bara kostar mellan 20 och 30 kronor och är en trevlig liten present. Kyrkoårets texter står angivna, men framför allt kallas Jesus för Frälsaren redan på omslaget och bönen "Giv o Jesu fröjd och lycka" inleder året. Efter årets sista dag står en riktig liten lovsång: "Lov, pris och tack ske dig, o Fader käre!"
Frågan är ju hur många andra "vanliga" almanackor, sålda i allmänna butiker, som har ett så gott, kristet innehåll? Jag är rädd att i vår tid många s.k. humanister och likasinnade börjat rata den här almanackan och istället köper någon annan, t.ex. den liknande Sverigealmanackan med flaggor i marginalen istället för lingonris. För att inte Jesus också i detta fall av kommersiella skäl ska försvinna från affärshyllorna (jfr julkorten), vill jag slå ett slag för Den vanliga almanackan 2008.
Frågan är ju hur många andra "vanliga" almanackor, sålda i allmänna butiker, som har ett så gott, kristet innehåll? Jag är rädd att i vår tid många s.k. humanister och likasinnade börjat rata den här almanackan och istället köper någon annan, t.ex. den liknande Sverigealmanackan med flaggor i marginalen istället för lingonris. För att inte Jesus också i detta fall av kommersiella skäl ska försvinna från affärshyllorna (jfr julkorten), vill jag slå ett slag för Den vanliga almanackan 2008.
tisdag 11 december 2007
"Frågor av fördömande karaktär del 2: Äktenskapet" - Svar till Bengt Burström
Här följer del 2 av mitt svar till Bengt Burström (se nedan). Rubriken "Frågor av fördömande karaktär" är ett citat från Bengts inlägg som nog är mer adekvat när det gäller frågan om evigheten. Men eftersom det nog inte kan undgås att vissa med rätt eller orätt känner sej fördömda av kyrkans hittillsvarande inställning även i den mer perifera äktenskapsfrågan, så tar jag upp den under samma rubrik.
II. ÄKTENSKAPET
Att det finns större frågor än äktenskapet eller skattenivåer eller utsläppsrätter hindrar ju inte att de frågorna också kan vara viktiga. Eller hur? Man kan alltid ta död på vilken debatt som helst genom att säga typ "tänk på de fattiga barnen i Afrika". Nu erkänner jag att jag använde samma retoriska knep gentemot dej - "vad betyder en klantig arbetsledning i Akalla jämfört med..." Så jag får väl ta det hela med jämnmod.
Observera dock att jag är positiv till biskoparnas miljö- och flyktingengagemang (där är vi eniga). Observera också att jag faktiskt inte uttalat mej generellt emot välsignelseakter för enkönade par. Jag har tvärtom alltid funnit frågan värd att prövas som ett pastoralt undantag (jfr temporär acceptans av polygami på missionsfälten i Afrika, där Per Stjärne om jag förstått det rätt fick ge med sej - eller möjlighet till omgifte efter skilsmässa som du själv angav som exempel). Det jag anser vara bristande ledarskap - för att inte säga komplett vansinne eller monumental feghet - är att som kyrkans ledare (jag säger här ingenting om staten!) säga till s.k. bisexuella ungdomar (d.v.s. när det kommer till kritan kanske de flesta av dem) att de lika gärna kan bilda familj med en av samma kön som med en av motsatt! Trots att de faktiskt upplever sej kunna attraheras av båda könen och alltså har ett val! (Jo, att erbjuda notoriskt otrogna och obotfärdiga människor - ofta män - kyrklig vigsel i all oändlighet under nådens och förlåtelsens täckmantel ser jag också som bristande ledarskap o.s.v. Här har jesusorden om "pärlor för svin" sin fulla tillämpning, även om evangelium generellt också skulle kunna betecknas så! Alltså behövs andlig urskillning, inte några garantier och löpande-band-absolutioner).
Kyrkans ledare komprometterar därmed kampen och förståelsen för de entydigt homosexuella och deras situation. De konservativa får rätt: jojo, sa vi inte att pastorala medgivanden åt denna lilla grupp skulle leda till rena queer-teologin och att folk i framtiden kommer att kunna gifta sej ömsom med en av samma kön, ömsom med en av motsatt (efter mellankommande dödsfall eller skilsmässa, förstås). Och jag och andra som faktiskt försökt luckra upp eller åtminstone problematisera den mest rigida hållningen - både här hemma och i t.ex. Afrika - får stå där med skammen av att ha berett mark just för den utveckling de konservativaste trodde sej kunna förutse.
Har jag övertygat dej, Bengt? (Eller ev. övriga läsare?). Om inte annat hoppas jag att jag lite bättre har klargjort hur pass långt vi står från varandra. Kunde du få Sven Hillert eller Margarethe Isberg att kommentera det här, vore det ju fantastiskt! Men riktigt så optimistisk är jag faktiskt inte.
Så till sist, som lille Tim i Dickens´ julsaga sa: Gud välsigne oss allesammans!
II. ÄKTENSKAPET
Att det finns större frågor än äktenskapet eller skattenivåer eller utsläppsrätter hindrar ju inte att de frågorna också kan vara viktiga. Eller hur? Man kan alltid ta död på vilken debatt som helst genom att säga typ "tänk på de fattiga barnen i Afrika". Nu erkänner jag att jag använde samma retoriska knep gentemot dej - "vad betyder en klantig arbetsledning i Akalla jämfört med..." Så jag får väl ta det hela med jämnmod.
Observera dock att jag är positiv till biskoparnas miljö- och flyktingengagemang (där är vi eniga). Observera också att jag faktiskt inte uttalat mej generellt emot välsignelseakter för enkönade par. Jag har tvärtom alltid funnit frågan värd att prövas som ett pastoralt undantag (jfr temporär acceptans av polygami på missionsfälten i Afrika, där Per Stjärne om jag förstått det rätt fick ge med sej - eller möjlighet till omgifte efter skilsmässa som du själv angav som exempel). Det jag anser vara bristande ledarskap - för att inte säga komplett vansinne eller monumental feghet - är att som kyrkans ledare (jag säger här ingenting om staten!) säga till s.k. bisexuella ungdomar (d.v.s. när det kommer till kritan kanske de flesta av dem) att de lika gärna kan bilda familj med en av samma kön som med en av motsatt! Trots att de faktiskt upplever sej kunna attraheras av båda könen och alltså har ett val! (Jo, att erbjuda notoriskt otrogna och obotfärdiga människor - ofta män - kyrklig vigsel i all oändlighet under nådens och förlåtelsens täckmantel ser jag också som bristande ledarskap o.s.v. Här har jesusorden om "pärlor för svin" sin fulla tillämpning, även om evangelium generellt också skulle kunna betecknas så! Alltså behövs andlig urskillning, inte några garantier och löpande-band-absolutioner).
Kyrkans ledare komprometterar därmed kampen och förståelsen för de entydigt homosexuella och deras situation. De konservativa får rätt: jojo, sa vi inte att pastorala medgivanden åt denna lilla grupp skulle leda till rena queer-teologin och att folk i framtiden kommer att kunna gifta sej ömsom med en av samma kön, ömsom med en av motsatt (efter mellankommande dödsfall eller skilsmässa, förstås). Och jag och andra som faktiskt försökt luckra upp eller åtminstone problematisera den mest rigida hållningen - både här hemma och i t.ex. Afrika - får stå där med skammen av att ha berett mark just för den utveckling de konservativaste trodde sej kunna förutse.
Har jag övertygat dej, Bengt? (Eller ev. övriga läsare?). Om inte annat hoppas jag att jag lite bättre har klargjort hur pass långt vi står från varandra. Kunde du få Sven Hillert eller Margarethe Isberg att kommentera det här, vore det ju fantastiskt! Men riktigt så optimistisk är jag faktiskt inte.
Så till sist, som lille Tim i Dickens´ julsaga sa: Gud välsigne oss allesammans!
"Frågor av fördömande karaktär del 1: Evigheten" - ett svar till Bengt Burström
Hej igen Bengt! Här kommer mitt försök till svar (men fler är välkomna att delta!). Jag tror faktiskt att både du och jag i dessa frågor representerar rätt stora grupper inom "EFS idag", om än jag inte som du är ordförande för en stor EFS-förening (men i a f medlem i en liten fr.o.m. årsskiftet - enskild medlem just nu). På så vis kan vårt meningsutbyte kanske ha visst intresse för fler än oss själva. Jag delar upp mitt svar i två delar och tar den viktigaste delen först.
I. EVIGHETEN
Du har rätt i att det finns betydligt större frågor än den om äktenskapet. Men knappast så många är större än frågan om mänsklighetens eviga öde. Oavsett vad vi tror om det är det knappast möjligt att tänka sej en fråga av större dignitet, ens rent teoretiskt. (Men visst - finns inget liv efter döden är naturligtvis t.o.m. marginalskatterna viktigare). Och den står ju - som Jesus visar - inte alls i någon motsättning till engagemang för hans minsta bröder. Alldeles tvärtom!
Du har också rätt i att den positiva förkunnelsen om Guds rike måste överväga (försök nu inte ta monopol på evangeliet ;o), de glada nyheterna, en glad inbjudan i "Guds anda", jfr förra söndagens evangelietext. Men vår trohet mot Jesus ord och vårt mod att bekänna hans namn - i biskoparnas fall: ledarförmåga - sätts kanske ändå på hårdare prov när det gäller de stora allvarsfrågorna. Det var ju heller inte direkt "att skrämma folk med helvetet" jag uppmanade till. Bara att inte lova mer än vi har täckning för. Och att som t.o.m. Lars Collmar gjort ödmjukt konstatera att det inte är så alldeles säkert att alla tar emot Guds kärlek ens när de möter den ansikte mot ansikte ("det är fördömelsens möjlighet", som han skriver).
Idiotstämplad kan man ju bli för så mycket - även när man står upp för invandrare och flyktingar eller (tills för några år sedan åtminstone) när man varnade för klimathotet eller kärnvapen på drift. Så det kan knappast vara ett skäl till att mörka en faktisk risk. Om vi nu inte - trots Nya testamentets många varningar - är absolut och helt övertygade om att alla blir evigt saliga även utan att ta emot Jesus här och nu. (OBS att jag inte därmed sa mej själv vara övertygad om att alla som inte aktivt tar emot Jesus här och nu går evigt förlorade!). Eller är övertygade om den naturalistiska förklaringen att vi alla helt enkelt slocknar ut i döden (och eventuellt lever kvar i Guds minne, som K-G Hammar tänker sej saken).
I. EVIGHETEN
Du har rätt i att det finns betydligt större frågor än den om äktenskapet. Men knappast så många är större än frågan om mänsklighetens eviga öde. Oavsett vad vi tror om det är det knappast möjligt att tänka sej en fråga av större dignitet, ens rent teoretiskt. (Men visst - finns inget liv efter döden är naturligtvis t.o.m. marginalskatterna viktigare). Och den står ju - som Jesus visar - inte alls i någon motsättning till engagemang för hans minsta bröder. Alldeles tvärtom!
Du har också rätt i att den positiva förkunnelsen om Guds rike måste överväga (försök nu inte ta monopol på evangeliet ;o), de glada nyheterna, en glad inbjudan i "Guds anda", jfr förra söndagens evangelietext. Men vår trohet mot Jesus ord och vårt mod att bekänna hans namn - i biskoparnas fall: ledarförmåga - sätts kanske ändå på hårdare prov när det gäller de stora allvarsfrågorna. Det var ju heller inte direkt "att skrämma folk med helvetet" jag uppmanade till. Bara att inte lova mer än vi har täckning för. Och att som t.o.m. Lars Collmar gjort ödmjukt konstatera att det inte är så alldeles säkert att alla tar emot Guds kärlek ens när de möter den ansikte mot ansikte ("det är fördömelsens möjlighet", som han skriver).
Idiotstämplad kan man ju bli för så mycket - även när man står upp för invandrare och flyktingar eller (tills för några år sedan åtminstone) när man varnade för klimathotet eller kärnvapen på drift. Så det kan knappast vara ett skäl till att mörka en faktisk risk. Om vi nu inte - trots Nya testamentets många varningar - är absolut och helt övertygade om att alla blir evigt saliga även utan att ta emot Jesus här och nu. (OBS att jag inte därmed sa mej själv vara övertygad om att alla som inte aktivt tar emot Jesus här och nu går evigt förlorade!). Eller är övertygade om den naturalistiska förklaringen att vi alla helt enkelt slocknar ut i döden (och eventuellt lever kvar i Guds minne, som K-G Hammar tänker sej saken).
Kommentar från Bengt Burström
Ända sedan jag startade min (extremt inofficiella!!!) EFS-blogg har Bengt Burström i Västerås varit en källa till stor uppmuntran och givit mej det "mothåll" varje aldrig så liten opinionsbildare behöver. Han skriver minst lika bra som jag (tack för dina intressanta texter!) och borde väl också få lika stort utrymme som jag. Bl.a. hans senaste kommentar till mitt inlägg kring "Biskopsvalet i Västerås" förtjänar att lyftas fram tydligare (hoppas du inte misstycker, Bengt!).
Bengt skriver bl.a. följande:
Sen tycker jag definitivt att det finns betydligt större frågor än de av fördömande karaktär som du tar fram, nämligen frågan om att förbjuda vissa par att gifta sig och den att det är viktigt att tala om för människor att de inte får komma in i himlen. Som jag förstår Jesus är det i stället mycket viktigt att ägna sig åt andra frågor än dem gay-lobbyn och fariséerna sätter på agendan. Som att värna om fattiga, förtryckta och främlingar. Det är allvarligare om vi glömmer dem än om vi viger homosexuella, när vi nu väl har böjt oss för samhällstrycket och viger frånskilda. Om man vill följa lagen får man för sjutton följa hela lagen och inte välja ut några lagar som passar att slå andra i huvudet med. Eller så får man ta emot nåden och acceptera att den räcker för alla, inte bara för oss präktiga rätt-troende.
Det är bättre att uppmuntra människor att leva i Guds anda. Hans rike är ju nära, säger Jesus. Det är bättre än att skrämma folk med helvetet. Det biter inte riktigt på människor idag, är min erfarenhet. Om man försöker varna dem med helvetet, får man garanterat idiotstämpel och når inte fram. Helvetet, om det finns kvar i språket förutom som svordom, är en plats som kan upplevas väldigt nära. Evangelium är att visa att Guds rike också är nära, inte långt ifrån någon av oss. Och att alla är välkomna in i det rike som präglas av Guds anda, bäst karaktäriserad av kärlek till fienden, inte bara till dem som tror rätt.
Jag håller med dej om mycket, Bengt! Men inte allt (som du förstår!). Jag tror jag måste börja på en ny rubrik! (Fler får mer än gärna kommentera det vi skriver).
Bengt skriver bl.a. följande:
Sen tycker jag definitivt att det finns betydligt större frågor än de av fördömande karaktär som du tar fram, nämligen frågan om att förbjuda vissa par att gifta sig och den att det är viktigt att tala om för människor att de inte får komma in i himlen. Som jag förstår Jesus är det i stället mycket viktigt att ägna sig åt andra frågor än dem gay-lobbyn och fariséerna sätter på agendan. Som att värna om fattiga, förtryckta och främlingar. Det är allvarligare om vi glömmer dem än om vi viger homosexuella, när vi nu väl har böjt oss för samhällstrycket och viger frånskilda. Om man vill följa lagen får man för sjutton följa hela lagen och inte välja ut några lagar som passar att slå andra i huvudet med. Eller så får man ta emot nåden och acceptera att den räcker för alla, inte bara för oss präktiga rätt-troende.
Det är bättre att uppmuntra människor att leva i Guds anda. Hans rike är ju nära, säger Jesus. Det är bättre än att skrämma folk med helvetet. Det biter inte riktigt på människor idag, är min erfarenhet. Om man försöker varna dem med helvetet, får man garanterat idiotstämpel och når inte fram. Helvetet, om det finns kvar i språket förutom som svordom, är en plats som kan upplevas väldigt nära. Evangelium är att visa att Guds rike också är nära, inte långt ifrån någon av oss. Och att alla är välkomna in i det rike som präglas av Guds anda, bäst karaktäriserad av kärlek till fienden, inte bara till dem som tror rätt.
Jag håller med dej om mycket, Bengt! Men inte allt (som du förstår!). Jag tror jag måste börja på en ny rubrik! (Fler får mer än gärna kommentera det vi skriver).
lördag 8 december 2007
Adventsverser till Lucia
Här kommer några adventsverser som kanske kan användas i gudstjänster, husandakt, Luciafirande m.m.? De är fria att nyttja och förbättra efter behov.
När första ljuset brinner,
då rider Jesus in.
Han kommer på en åsna
- den kungen, han är min.
När andra ljuset brinner,
då ropar Jesus: "Kom!
För nu är tiden inne
att tro och vända om."
När tredje ljuset brinner,
då går Johannes fram.
Han visar oss på Jesus
och säger: "Se Guds Lamm!"
När fjärde ljuset brinner,
då ser vi Herrens mor.
Snart ska Maria föda
och glädjen ska bli stor.
(alt. årgång 1-2):
När andra ljuset brinner
vi ser en mäktig syn:
vi ser hur Jesus kommer
i härlighet i skyn.
God advent på er allesammans!
När första ljuset brinner,
då rider Jesus in.
Han kommer på en åsna
- den kungen, han är min.
När andra ljuset brinner,
då ropar Jesus: "Kom!
För nu är tiden inne
att tro och vända om."
När tredje ljuset brinner,
då går Johannes fram.
Han visar oss på Jesus
och säger: "Se Guds Lamm!"
När fjärde ljuset brinner,
då ser vi Herrens mor.
Snart ska Maria föda
och glädjen ska bli stor.
(alt. årgång 1-2):
När andra ljuset brinner
vi ser en mäktig syn:
vi ser hur Jesus kommer
i härlighet i skyn.
God advent på er allesammans!
torsdag 6 december 2007
Finlands självständighetsdag - och Nikolausdagen!
Så här på Finlands självständighetsdag vill jag översända en hälsning till Svenska Lutherska Evangeliföreningen i Finland (SLEF) och önska Guds välsignelse i arbetet! Jag vet inte hur grannrelationerna till EFS är idag. SLEF har ju dock som luthersk inomkyrklig väckelserörelse många likheter med EFS. Nåväl, Finland är självständigt och SLEF likaså. Men brödrakärleken förblive!
I min underbara bönbok påpekas även att vi idag firar S.t Nikolaus, biskop på 300-talet (tomtens verklige förebild), Nikolaus Ludwig von Zinzendorf (brödraförsamlingens i Herrnhut grundare) samt Nikolaj Frederik Severin Grundtvig (Danmarks meste psalmdiktare och folkhögskolans grundare). Inte dåligt! Lägg den 6 december på minnet i fortsättningen!
I min underbara bönbok påpekas även att vi idag firar S.t Nikolaus, biskop på 300-talet (tomtens verklige förebild), Nikolaus Ludwig von Zinzendorf (brödraförsamlingens i Herrnhut grundare) samt Nikolaj Frederik Severin Grundtvig (Danmarks meste psalmdiktare och folkhögskolans grundare). Inte dåligt! Lägg den 6 december på minnet i fortsättningen!
Biskopsvalet i Västerås
I dagens nummer av Budbäraren (det näst sista som tvåveckorstidning, eller hur?) berättas om det stundande "skarpa" biskopsvalet i Västerås. Och Christina Schenning, som vann provvalet, dissas av EFS-arna Bengt Burström och Bengt Gustavsson p.g.a. något krakel med EFS i Akalla under hennes tid som kyrkoherde i församlingen. Sven Hillert förordas däremot som en god ledare och teolog som påstås stå EFS nära.
Jag måste ju säga att skälet mot Christina känns lite magert. Det är som om man drar väldigt stora slutsatser av en enskild konflikt, som hon också bereds tillfälle att förklara i dagens nummer. Skälen för Sven Hillert känns om möjligt ännu magrare - vad är det rent konkret som gör att han skulle vara en bättre biskop än Christina? För mej är Sven en av de många som idag utlovar allas eviga frälsning utan att ha täckning för det - varför varnar oss Jesus för att gå förlorade och varför gör dagens förkunnare inte det? - och redan därför borde vara diskvalificerad för ett så ansvarsfullt ämbete som biskopens. Med argumentet att en dubbel utgång skulle vara en elakhet av typen "Du får inte vara med och leka" (jo, Sven framställde saken så i Budbäraren för något år sedan) blir man ju allvarligt oroad även över Svens förmåga att ta itu på skarpen med olämpliga präster eller andra medarbetare. Ser han inte att det inte handlar om att "välja lag"? Alla bjuds verkligen in att vara med! Men ser han inte att t.o.m. Gud till slut måste avvisa dem som inte ångrar sin egoism och som inte vill ta emot nåd och barmhärtighet - d.v.s. dem som medvetet vill "fortsätta sabba spelet"? Vad för en himmel - eller vad för en ny skapelse - skulle vi få om alla släpptes in, oberoende av attityd? Det skulle nog bli rätt likt det gamla...
Dessutom antar jag att alla biskopskandidater - men fråga gärna! - ansluter sej till kyrkans nuvarande avståndstagande från heteronormen (alltså att inte ens de som faktiskt kan välja ska få höra att man i första hand bör bilda familj med motsatt kön). Och då kan det faktiskt i mina ögon vara hugget som stucket vem man väljer. Ur teologisk synvinkel alltså. Då kan man väl ägna sej åt att utjämna könsfördelningar och sånt. Alltså rösta på Christina Schenning. Eller varför inte den lokala domprosten Margarethe Isberg?
Jag måste ju säga att skälet mot Christina känns lite magert. Det är som om man drar väldigt stora slutsatser av en enskild konflikt, som hon också bereds tillfälle att förklara i dagens nummer. Skälen för Sven Hillert känns om möjligt ännu magrare - vad är det rent konkret som gör att han skulle vara en bättre biskop än Christina? För mej är Sven en av de många som idag utlovar allas eviga frälsning utan att ha täckning för det - varför varnar oss Jesus för att gå förlorade och varför gör dagens förkunnare inte det? - och redan därför borde vara diskvalificerad för ett så ansvarsfullt ämbete som biskopens. Med argumentet att en dubbel utgång skulle vara en elakhet av typen "Du får inte vara med och leka" (jo, Sven framställde saken så i Budbäraren för något år sedan) blir man ju allvarligt oroad även över Svens förmåga att ta itu på skarpen med olämpliga präster eller andra medarbetare. Ser han inte att det inte handlar om att "välja lag"? Alla bjuds verkligen in att vara med! Men ser han inte att t.o.m. Gud till slut måste avvisa dem som inte ångrar sin egoism och som inte vill ta emot nåd och barmhärtighet - d.v.s. dem som medvetet vill "fortsätta sabba spelet"? Vad för en himmel - eller vad för en ny skapelse - skulle vi få om alla släpptes in, oberoende av attityd? Det skulle nog bli rätt likt det gamla...
Dessutom antar jag att alla biskopskandidater - men fråga gärna! - ansluter sej till kyrkans nuvarande avståndstagande från heteronormen (alltså att inte ens de som faktiskt kan välja ska få höra att man i första hand bör bilda familj med motsatt kön). Och då kan det faktiskt i mina ögon vara hugget som stucket vem man väljer. Ur teologisk synvinkel alltså. Då kan man väl ägna sej åt att utjämna könsfördelningar och sånt. Alltså rösta på Christina Schenning. Eller varför inte den lokala domprosten Margarethe Isberg?
Krigen i Gamla testamentet
I dagens Budbäraren intervjuas Olof Edsinger om sin nya bok Krigen i Gamla testamentet (Credoakademins förlag, 2007). Debatten kring den boken har ju pågått en tid på Facebooks EFS-grupp (som rekommenderas), men Olof har även haft vänligheten att på denna blogg kommentera min debattartikel i Dagen som jag återgivit tidigare under rubriken "Gärna kämpaglöd men inte folkutrotningar" och som berör samma tema som hans bok.
Jag har fått hans tillstånd att från kommentarlänken lyfta fram hans genmäle hit in i själva bloggen, så det följer här nedan. Jag lyfter även in min "replik på repliken" och rekommenderar återigen Facebooks EFS-grupp för den som vill debattera frågan vidare och lättare nå författaren som är Facebook-medlem. Men man får naturligtvis även gärna diskutera med mej på denna blogg. Alltså - ordet först till Olof (29 november):
Jag har fått hans tillstånd att från kommentarlänken lyfta fram hans genmäle hit in i själva bloggen, så det följer här nedan. Jag lyfter även in min "replik på repliken" och rekommenderar återigen Facebooks EFS-grupp för den som vill debattera frågan vidare och lättare nå författaren som är Facebook-medlem. Men man får naturligtvis även gärna diskutera med mej på denna blogg. Alltså - ordet först till Olof (29 november):
söndag 2 december 2007
Lund
Jag har tidigare på denna blogg givit Per-Erik Lund både ris och ros. I avskedets stund känns det naturligt att koncentera sej på rosorna. Språkglädje och humor, journalistisk finess, vilja att släppa fram olika sidor i debatterna - allt detta är Per-Eriks signum och jag har gärna sett det som en vacker gestaltning av Grundtvigs tänkvärda motto: "Människa först och kristen så, blott det är livets ordning." Dessutom har ju Per-Erik Lund varit redaktör men inte ledarskribent och bör bedömas därefter.
Skulle jag trots allt djärvts antyda lite av mitt tidigare "ris" så skulle det nog bäst ha skett genom något vasst citat av en annan, mer stridbar dansk, nämligen den skarpe kyrkokritikern Sören Kierkegaard. Per-Erik Lund förklarar i en av sina sista inlägg på bloggen Lund i denna stund sin kärlek till ordet "kompromiss" - och just där har han nog själv fångat både sin styrka och svaghet: han har konsekvent försökt hitta och stå för en gyllene medelväg, och ofta därigenom framstått som en sund och försonande kraft inom EFS. Men kompromissen är inte alltid lösningen, särskilt inte i svåra samvets- och lärofrågor, och särskilt inte när man är oense om själva färdriktningen, inte bara om fart eller färdsätt. Där kan kompromissens väg innebära svek och ständigt farligare steg ut på ett sluttande plan.
För den som gärna kompromissar även på det andliga området torde Sändaren vara det ideala forumet - det största av dess ägarsamfund saknar ju fullständigt och medvetet någon bekännelse (utöver att "Jesus är herre", vad man nu tror att det innebär - dessutom ifrågasatt av feministteologer) och det mindre av dem försöker numera vara baptistiska och acceptera barndop på samma gång (hur nu det ska gå). För den som tror att vi faktiskt har en tillgång i vår evangelisk-lutherska bekännelse (med vissa smärre revideringar) är nog Budbäraren och EFS ändå ett val att föredra. Tråkigt bara att Budbäraren skär ner så förskräckligt - jag förstår verkligen att Per-Erik Lund byter arbetsplats just nu, och för det jobb han haft och för det jobb han tillträder är han verkligen som klippt och skuren. Han behöver ju bevars inte skriva ledarartiklar eller driva några tydliga ideologiska linjer.
Så för att återknyta till den positiva inledningen: Tack Per-Erik för de 20 åren på Budbäraren och lycka till på Sändaren! Hoppas att du får blogga där också! Och må AIK klara sej kvar i elitserien också detta år!
Skulle jag trots allt djärvts antyda lite av mitt tidigare "ris" så skulle det nog bäst ha skett genom något vasst citat av en annan, mer stridbar dansk, nämligen den skarpe kyrkokritikern Sören Kierkegaard. Per-Erik Lund förklarar i en av sina sista inlägg på bloggen Lund i denna stund sin kärlek till ordet "kompromiss" - och just där har han nog själv fångat både sin styrka och svaghet: han har konsekvent försökt hitta och stå för en gyllene medelväg, och ofta därigenom framstått som en sund och försonande kraft inom EFS. Men kompromissen är inte alltid lösningen, särskilt inte i svåra samvets- och lärofrågor, och särskilt inte när man är oense om själva färdriktningen, inte bara om fart eller färdsätt. Där kan kompromissens väg innebära svek och ständigt farligare steg ut på ett sluttande plan.
För den som gärna kompromissar även på det andliga området torde Sändaren vara det ideala forumet - det största av dess ägarsamfund saknar ju fullständigt och medvetet någon bekännelse (utöver att "Jesus är herre", vad man nu tror att det innebär - dessutom ifrågasatt av feministteologer) och det mindre av dem försöker numera vara baptistiska och acceptera barndop på samma gång (hur nu det ska gå). För den som tror att vi faktiskt har en tillgång i vår evangelisk-lutherska bekännelse (med vissa smärre revideringar) är nog Budbäraren och EFS ändå ett val att föredra. Tråkigt bara att Budbäraren skär ner så förskräckligt - jag förstår verkligen att Per-Erik Lund byter arbetsplats just nu, och för det jobb han haft och för det jobb han tillträder är han verkligen som klippt och skuren. Han behöver ju bevars inte skriva ledarartiklar eller driva några tydliga ideologiska linjer.
Så för att återknyta till den positiva inledningen: Tack Per-Erik för de 20 åren på Budbäraren och lycka till på Sändaren! Hoppas att du får blogga där också! Och må AIK klara sej kvar i elitserien också detta år!
lördag 1 december 2007
Gott nytt kyrkoår!
Gott nytt kyrkoår!
Ännu ett nådens år - på vår resa till domen.
"Som frälsare du nu oss bjuder,
som domare du kallar sist."
Det är ju samme Jesus. Men jag kommer inte ifrån att många av oss som hyllat honom idag på första advent inte verkar låtsas om eller vilja att han ska komma tillbaka i makt och härlighet. (Vi kan acceptera att han kommer på en åsna, eller ännu hellre som ett litet harmlöst barn). Trots att Nya testamentet talar om att älska hans återkomst och även om att påskynda den. Vi verkar mest be Jesus: "rubba inte mina cirklar", som Arkimedes bad den romerske soldaten. (Samme Arkimedes som sa "Ge mej en fast punkt, och jag ska rubba jorden.")
Men "if Christ is not Lord of all, he is not Lord at all." Och det känns riktigt, riktigt rätt att de kommande adventssöndagarna - om vi inte fuskar bort budskapet - har en tydlig väckelseprofil. Gud finns och har skapat oss. Gud finns och söker oss. Gud finns och vill rädda oss. "Idag, om ni får höra Herrens röst må ni inte förhärda era hjärtan." "Nu är den välbehagliga tiden, nu är frälsningens dag."
Ännu ett nådens år - på vår resa till domen.
"Som frälsare du nu oss bjuder,
som domare du kallar sist."
Det är ju samme Jesus. Men jag kommer inte ifrån att många av oss som hyllat honom idag på första advent inte verkar låtsas om eller vilja att han ska komma tillbaka i makt och härlighet. (Vi kan acceptera att han kommer på en åsna, eller ännu hellre som ett litet harmlöst barn). Trots att Nya testamentet talar om att älska hans återkomst och även om att påskynda den. Vi verkar mest be Jesus: "rubba inte mina cirklar", som Arkimedes bad den romerske soldaten. (Samme Arkimedes som sa "Ge mej en fast punkt, och jag ska rubba jorden.")
Men "if Christ is not Lord of all, he is not Lord at all." Och det känns riktigt, riktigt rätt att de kommande adventssöndagarna - om vi inte fuskar bort budskapet - har en tydlig väckelseprofil. Gud finns och har skapat oss. Gud finns och söker oss. Gud finns och vill rädda oss. "Idag, om ni får höra Herrens röst må ni inte förhärda era hjärtan." "Nu är den välbehagliga tiden, nu är frälsningens dag."
onsdag 28 november 2007
Mycket är bra också
Jag har gått rätt illa åt Olof Edsinger och Stefan Gustavsson på sistone. Även i EFS-gruppen på Facebook (välkomna dit också!). Men jag vill betona att Stefans böcker Kristen på goda grunder och Gör som Gud - bli människa! borde vara obligatorisk läsning för alla mer reflekterande kristna (förhoppningsvis inkluderar jag då alla präster och ledare i våra sammanhang. Och Olofs Välsignat givande är helt enkelt en liten pärla för oss alla som brukar ge kollekt!
Så nu har jag sagt det. Också!
Så nu har jag sagt det. Också!
Lammet och Lejonet
Det har väl inte undgått någon att jag är djupt bekymrad, ja, upprörd över Olof Edsingers senaste bok. Jag skulle helst önska att den drogs tillbaka från förlaget. Det är inte bara det att jag finner det upprörande att använda Jesus som försvar för vissa av historiens folkutrotningar, utan det är också det att jag är orolig för att många av Olofs viktiga huvudpoänger nu kommer att misstänkliggöras.
Som t.ex. detta att Jesus inte bara är Lammet utan också Lejonet, att han verkligen ska komma tillbaka för att hålla dom o.s.v. (Hur tydligt framhölls det där sista i DIN kyrka i söndags?). Boken hade gärna fått heta LAMMET OCH LEJONET (blir det en ny upplaga är namnet rätt givet, tycker jag) fokusera mer på Jesus och den slutliga domen - ständigt aktuell men särskilt så här vid kyrkoårets slut - och gärna ha med vissa jämförelser och trådar till GT utan hårddragningar och överbetoningar.
Som t.ex. detta att Jesus inte bara är Lammet utan också Lejonet, att han verkligen ska komma tillbaka för att hålla dom o.s.v. (Hur tydligt framhölls det där sista i DIN kyrka i söndags?). Boken hade gärna fått heta LAMMET OCH LEJONET (blir det en ny upplaga är namnet rätt givet, tycker jag) fokusera mer på Jesus och den slutliga domen - ständigt aktuell men särskilt så här vid kyrkoårets slut - och gärna ha med vissa jämförelser och trådar till GT utan hårddragningar och överbetoningar.
torsdag 22 november 2007
Folkutrotningarna och Jesus
Ur debattartikeln "Gärna kämpaglöd men inte folkutrotningar" i Dagen 19(?) april 2007
En sak som fler kristna borde reagera på är folkutrotningarna i Gamla Testamentet. Det kan inte vara rätt att man från nytestamentlig ståndpunkt måste försvara och förklara folkutrotningar, bara för att de ägde rum för några tusen år sedan och beskrivs som befallda av Gud. I Lee Strobels "Fria eller fälla" finns ett kapitel som på ett ganska läskigt sätt försöker försvara vissa av historiens folkutrotningar. Sådant tycker jag att både Birger Schlaug och vi andra borde reagera betydligt hårdare på. Står Jesus som Guds eviga Ord rakt och oförmedlat bakom orden i 1 Sam. 15:3? Då är han inte den jag trodde och fick lära känna. Sådan Jesus är, sådan är Gud.
Det kan å andra sidan inte heller vara rätt att jämföra GT:s folkutrotningar med Nya Testamentets (NT:s) kärleksbud. Det är att jämföra äpplen och saltsten, och blir orättvist mot judarna och den mosaiska tron. Kärleksbudet och även evangeliet fanns redan i GT, och NT, inte minst Jesu förkunnelse, är fullt av varningar för Guds vredesdomar. "Med evig kärlek har jag älskat dig, därför låter jag min nåd förbli över dig", står det i GT. Men att "det är förskräckligt att falla i den levande Gudens händer" står i NT, i Hebréerbrevet.
Det kan inte heller vara rätt att, som Jonas Gardell och många av Svenska kyrkans ledare gör idag, bara räkna evangeliet om Guds kärlek - i både GT och NT - som Guds ord men räkna lagens och domens ord - i både GT och NT - som något slags beklagliga missförstånd som egentligen borde rensas ut ur både bibel och förkunnelse.
Rätta vägen är att å ena sidan en gång för alla bejaka uppenbarelsen genom Lagen och dess bud och domar. ("Syndens lön är döden." "Utan att blod utgjuts ges ingen förlåtelse.") Men också, och framför allt, att bejaka Evangeliets budskap om att Jesus lidit syndens lön och utgjutit sitt blod "för många till syndernas förlåtelse." Vi gör inte lagen om intet genom tron på evangeliet - tvärtom, vi bekräftar lagen, som Paulus skriver.
Folkutrotningarna kan förklaras som hemska följder av människans synd och samtidigt en ny, viktig insikt om syndens förfärlighet, men de kan aldrig idag försvaras som Guds yttersta vilja med de aktuella folken. "Genom Moses blev lagen given - nåden och sanningen har kommit genom Jesus." (Joh. 1:17). Moses nås ju av tilltalet att inte heller hans eget folk (judarna) borde få leva vidare; möjligen han själv som dock försökt göra Guds vilja. Men ansikte mot ansikte med Gud vill Moses hellre att folket ska få leva inför Gud än att han själv ska få göra det. Där lyser Nya Testamentets evangelium fram, och Moses blir en förebild för Jesus som personligen, som den ende verkligt skuldfrie, går in under världens synd och lagens dom.
Jag saknar dock motsvarande förbön för de kananeiska folken, och kan inte se utrotningen av dessa (enligt 5 Mos. 7 och 20) som Guds egentliga och oföränderliga avsikt. Moses kunde och borde ha bett om nåd även för dem. Såg inte han det så borde åtminstone vi se det. Guds goda lag kan sorgligt nog inte annat än fördöma oss; vi förtjänar egentligen inte att släppas in i Guds himmelska rike. Men genom Jesus erbjuder Gud oss och alla andra sin livsförvandlande nåd och förlåtelse, sin Ande och sitt eviga liv.
En sak som fler kristna borde reagera på är folkutrotningarna i Gamla Testamentet. Det kan inte vara rätt att man från nytestamentlig ståndpunkt måste försvara och förklara folkutrotningar, bara för att de ägde rum för några tusen år sedan och beskrivs som befallda av Gud. I Lee Strobels "Fria eller fälla" finns ett kapitel som på ett ganska läskigt sätt försöker försvara vissa av historiens folkutrotningar. Sådant tycker jag att både Birger Schlaug och vi andra borde reagera betydligt hårdare på. Står Jesus som Guds eviga Ord rakt och oförmedlat bakom orden i 1 Sam. 15:3? Då är han inte den jag trodde och fick lära känna. Sådan Jesus är, sådan är Gud.
Det kan å andra sidan inte heller vara rätt att jämföra GT:s folkutrotningar med Nya Testamentets (NT:s) kärleksbud. Det är att jämföra äpplen och saltsten, och blir orättvist mot judarna och den mosaiska tron. Kärleksbudet och även evangeliet fanns redan i GT, och NT, inte minst Jesu förkunnelse, är fullt av varningar för Guds vredesdomar. "Med evig kärlek har jag älskat dig, därför låter jag min nåd förbli över dig", står det i GT. Men att "det är förskräckligt att falla i den levande Gudens händer" står i NT, i Hebréerbrevet.
Det kan inte heller vara rätt att, som Jonas Gardell och många av Svenska kyrkans ledare gör idag, bara räkna evangeliet om Guds kärlek - i både GT och NT - som Guds ord men räkna lagens och domens ord - i både GT och NT - som något slags beklagliga missförstånd som egentligen borde rensas ut ur både bibel och förkunnelse.
Rätta vägen är att å ena sidan en gång för alla bejaka uppenbarelsen genom Lagen och dess bud och domar. ("Syndens lön är döden." "Utan att blod utgjuts ges ingen förlåtelse.") Men också, och framför allt, att bejaka Evangeliets budskap om att Jesus lidit syndens lön och utgjutit sitt blod "för många till syndernas förlåtelse." Vi gör inte lagen om intet genom tron på evangeliet - tvärtom, vi bekräftar lagen, som Paulus skriver.
Folkutrotningarna kan förklaras som hemska följder av människans synd och samtidigt en ny, viktig insikt om syndens förfärlighet, men de kan aldrig idag försvaras som Guds yttersta vilja med de aktuella folken. "Genom Moses blev lagen given - nåden och sanningen har kommit genom Jesus." (Joh. 1:17). Moses nås ju av tilltalet att inte heller hans eget folk (judarna) borde få leva vidare; möjligen han själv som dock försökt göra Guds vilja. Men ansikte mot ansikte med Gud vill Moses hellre att folket ska få leva inför Gud än att han själv ska få göra det. Där lyser Nya Testamentets evangelium fram, och Moses blir en förebild för Jesus som personligen, som den ende verkligt skuldfrie, går in under världens synd och lagens dom.
Jag saknar dock motsvarande förbön för de kananeiska folken, och kan inte se utrotningen av dessa (enligt 5 Mos. 7 och 20) som Guds egentliga och oföränderliga avsikt. Moses kunde och borde ha bett om nåd även för dem. Såg inte han det så borde åtminstone vi se det. Guds goda lag kan sorgligt nog inte annat än fördöma oss; vi förtjänar egentligen inte att släppas in i Guds himmelska rike. Men genom Jesus erbjuder Gud oss och alla andra sin livsförvandlande nåd och förlåtelse, sin Ande och sitt eviga liv.
måndag 19 november 2007
Vissa EFS:are positiva till vissa folkutrotningar?
Ojojoj. Ja jag säger då det.
Det är absolut modigt av Olof Edsinger att ta upp ett ohyggligt svårt ämne. Gustav Börjesson i Sätila gjorde det också för några år sedan med boken "Herren ska strida för er", men det var en ganska tunn bok med mest andliga tillämpningar. Jag har inte läst boken "Krigen i Gamla Testamentet" än - det var ju "släppfest" i Betlehemskyrkan nu i kväll kl. 19.00. Men jag har en hemsk misstanke om att den gode Olof, liksom kvällens sekundant Stefan Gustavsson tidigare gjort, försöker ge sej på den totalt omöjliga uppgiften att försvara somliga av historiens försök till folkutrotningar. Nämligen dem som beskrivs i t.ex. 5 Mos. 7, Josua eller 1 Sam. 15.
Och det går inte. De är totalt oförsvarliga. Mose upplevde ju - riktigt nog - att Guds heliga lag krävde utrotning även av det egna, judiska folket. Men valde att gå in i förbön och ställa sej ivägen för den totala utplåningen, och är där en stor förebild till Jesus. (Läs 2 Mos. 32!). Så borde han ju ha gjort även beträffande t.ex. amalekiterna. Det vore intressant att få veta hur judiska rabbiner, t.ex. Morton Narrowe, ser på folkutrotningstexterna i GT.
"Ganom Moses blev lagen given - nåden och sanningen har kommit genom Jesus Kristus." (Joh. 1:17)
Det är absolut modigt av Olof Edsinger att ta upp ett ohyggligt svårt ämne. Gustav Börjesson i Sätila gjorde det också för några år sedan med boken "Herren ska strida för er", men det var en ganska tunn bok med mest andliga tillämpningar. Jag har inte läst boken "Krigen i Gamla Testamentet" än - det var ju "släppfest" i Betlehemskyrkan nu i kväll kl. 19.00. Men jag har en hemsk misstanke om att den gode Olof, liksom kvällens sekundant Stefan Gustavsson tidigare gjort, försöker ge sej på den totalt omöjliga uppgiften att försvara somliga av historiens försök till folkutrotningar. Nämligen dem som beskrivs i t.ex. 5 Mos. 7, Josua eller 1 Sam. 15.
Och det går inte. De är totalt oförsvarliga. Mose upplevde ju - riktigt nog - att Guds heliga lag krävde utrotning även av det egna, judiska folket. Men valde att gå in i förbön och ställa sej ivägen för den totala utplåningen, och är där en stor förebild till Jesus. (Läs 2 Mos. 32!). Så borde han ju ha gjort även beträffande t.ex. amalekiterna. Det vore intressant att få veta hur judiska rabbiner, t.ex. Morton Narrowe, ser på folkutrotningstexterna i GT.
"Ganom Moses blev lagen given - nåden och sanningen har kommit genom Jesus Kristus." (Joh. 1:17)
torsdag 15 november 2007
Facebookdebatten går vidare
Debatten på EFS-gruppen i Facebook (www.facebook.com) motsvarar faktiskt ganska väl vad jag hade hoppats av ett internetforum. Är idén om att skapa ett debattforum via Budis´ hemsida därmed överspelad?
Kanske. Möjligen talar dock 2 saker emot detta. Dels integritetsskäl - åsikter är nästan lika lätta att spåra som personer på Facebook, och möjligen kan somliga dra sej för att skriva på en så öppen arena som Facebook är (å andra sidan är det ju kul att det är så lätt att "surfa in" hos folk). Dels den lite inflammerade debatten om EFS-gruppens skapare Simon Simonsson modererar tillräckligt väl (somliga tyckte det var illa att en länk till Ja till Livet tillåtits på "anslagstavlan").
Fast helt klart blir det en tuff utmaning att starta en konkurrerande diskussionsarena på nätet. Det är redan över 300 EFS-are som anslutit sej till Facebook-gruppen, även om naturligtvis inte alla deltar i diskussionerna.
Kanske. Möjligen talar dock 2 saker emot detta. Dels integritetsskäl - åsikter är nästan lika lätta att spåra som personer på Facebook, och möjligen kan somliga dra sej för att skriva på en så öppen arena som Facebook är (å andra sidan är det ju kul att det är så lätt att "surfa in" hos folk). Dels den lite inflammerade debatten om EFS-gruppens skapare Simon Simonsson modererar tillräckligt väl (somliga tyckte det var illa att en länk till Ja till Livet tillåtits på "anslagstavlan").
Fast helt klart blir det en tuff utmaning att starta en konkurrerande diskussionsarena på nätet. Det är redan över 300 EFS-are som anslutit sej till Facebook-gruppen, även om naturligtvis inte alla deltar i diskussionerna.
lördag 10 november 2007
Tack, Melker!
Tack, Melker Stenberg, för din ledare i senaste Budbäraren! Äntligen berördes evigheten...
"...from sounds to things..."
Intressant också att MS kallar EFS för en "trosrörelse". Reclaim the tro?
Och för övrigt gratulerar vi naturligtvis Martin Luther på födelsedagen!
"...from sounds to things..."
Intressant också att MS kallar EFS för en "trosrörelse". Reclaim the tro?
Och för övrigt gratulerar vi naturligtvis Martin Luther på födelsedagen!
onsdag 7 november 2007
Alla själars dag och vårt eviga öde
Höstens storhelg är passerad. Den traditionella saligförklaringen av åtminstone Svenska kyrkans medlemmar har ägt rum i våra kyrkor. Som jag förstår det lovar EFS inte att alla blir evigt saliga. Däremot tycks t.ex. Anders Sjöberg (liksom t.ex. Runar Eldebo i Missionskyrkan) vara inne på att det värsta som kan hända är ett utslockande (alltså just det som våra vänner naturalisterna/materialisterna ändå tror är vad som väntar dem). Med andra ord är EFS´ ledning inte alltför oroliga av Jesusorden om att "masken aldrig dör" eller "mörkret utanför, där man ska gråta och skära tänder".
Om jag förstått saken rätt, alltså. Man kan fortfarande varna för att gå "evigt förlorad", men det handlar då enbart om att gå miste om den eviga saligheten, inte om att längre uppleva några samvetskval eller en tillvaro utan Gud. "För sent skall syndarn vakna, där ingen morgon är, där han skall evigt sakna den nåd han spillde här. Att synden hopplöst minnas, o kval som ro ej ger - ack, kan väl hoppet finnas då ingen tid är mer" sjunger Franzén i den psalmbok även EFS använder. Men jag misstänker starkt att den psalmen inte sjungs längre - och nya psalmer i den stilen har väl inte författats på hela 1900-talet?
Men så bra då, är man ju frestad att utropa. Det är väl ingen som vill återinföra helvetet, inte ens det så praktiska "bondhelvetet" som ärkebiskop Anton Niklas Sundberg på sin tid ansåg nödvändigt att bevara. Det kan ju inte vara fel att önska alla, iinkl. släktingar, grannar och arbetskamrater, evig salighet eller åtminstone evig ro. Oavsett livshållning och konfession. Frågan är bara vad vi utifrån bibeln har mandat att förkunna och utlova.
Det här känns lite grann som när vi avvecklade försvaret med hänvisning till den eviga fred som nu tagit sin början. Man kan inte hoppas annat än att bedömningen stämmer, men den absoluta förvissningen behagar inte infinna sej...
Om jag förstått saken rätt, alltså. Man kan fortfarande varna för att gå "evigt förlorad", men det handlar då enbart om att gå miste om den eviga saligheten, inte om att längre uppleva några samvetskval eller en tillvaro utan Gud. "För sent skall syndarn vakna, där ingen morgon är, där han skall evigt sakna den nåd han spillde här. Att synden hopplöst minnas, o kval som ro ej ger - ack, kan väl hoppet finnas då ingen tid är mer" sjunger Franzén i den psalmbok även EFS använder. Men jag misstänker starkt att den psalmen inte sjungs längre - och nya psalmer i den stilen har väl inte författats på hela 1900-talet?
Men så bra då, är man ju frestad att utropa. Det är väl ingen som vill återinföra helvetet, inte ens det så praktiska "bondhelvetet" som ärkebiskop Anton Niklas Sundberg på sin tid ansåg nödvändigt att bevara. Det kan ju inte vara fel att önska alla, iinkl. släktingar, grannar och arbetskamrater, evig salighet eller åtminstone evig ro. Oavsett livshållning och konfession. Frågan är bara vad vi utifrån bibeln har mandat att förkunna och utlova.
Det här känns lite grann som när vi avvecklade försvaret med hänvisning till den eviga fred som nu tagit sin början. Man kan inte hoppas annat än att bedömningen stämmer, men den absoluta förvissningen behagar inte infinna sej...
måndag 29 oktober 2007
Fler psalmmaraton?
Vill någon EFS-förening dra igång ett ekumeniskt psalmmaraton på sin ort, så kan jag stå till tjänst med en del erfarenheter. Vi hade nämligen ett sådant nu i helgen och sjöng igenom de 325 gemensamma psalmerna på ett "maratondygn". (Puh!). Som för andra maraton gäller att det var jobbigt men jättekul att ha genomfört!
Se vidare
psalmmaraton.blogspot.com
Se vidare
psalmmaraton.blogspot.com
Den verkliga sakfrågan redan avgjord
En språkvårdsdebatt har brutit ut i domkapitel och biskopsmöte. Plötsligt kan man få ett intryck av att vi har ett par tre konservativa biskopar som står upp för bibelns undervisning i samlevnadsfrågor.
Men det är en pseudodebatt, en debatt om benämningar och uttryckssätt. I realiteten har även stiftschefen Hagberg i Karlstad, som i Dagen 16/10 framställdes som ståndaktig gentemot hela sitt domkapitel, liksom alla övriga stiftschefer, utan minsta undantag, givit sitt fulla medgivande till hel och full kyrklig välsignelse av samkönade par. Det som i folkmun kallas och även i realiteten måste uppfattas som en verklig vigsel, oavsett dess framtida rättsverkan.
Utvecklingen har sett ut så här: Först (på 90-talet) bestämdes en ordning för enskild välsignelse av samkönade par, som fortfarande har karaktären av själavårdssamtal och pastoralt undantag, men som i vissa fall i praktiken utformas som en offentlig vigsel. Detta påstods på intet sätt innebära en teologisk kursändring utan framställdes just som en speciallösning för vissa själavårdsfall.
Sedan (2006) godkändes en generell och offentlig vigselliknande välsignelse, med hänvisning till att sådan välsignelse ju redan fanns (sedan 90-talet) och att det nya beslutet alltså inte innebar någon teologisk kursändring utan bara en stadfästelse av det som redan ägt rum. Till yttermera visso sade sej biskopsmötet fortfarande värna om det traditionella äktenskapet, som givetvis endast kunde ingås mellan man och kvinna. Kyrkomötesbeslutet 2006 rörde ju bevars endast personer i partnerskap.
Och så, hösten 2007, brast slutligen enigheten i biskopsmötet, när de flesta stiftschefer inte längre ville stå fast vid den förmodligen taktiskt betingade överenskommelsen med de "konservativaste" (d.v.s. Hagberg, Stiglund och Persenius), utan i full överensstämmelse med rådande politiska vindar även säger sig vilja släppa äktenskapsbegreppet fritt. Så ska en slipsten dras...
Men glöm aldrig att det verkliga avgörandet skedde 2006, om inte redan förra seklet. Enigheten om att Svenska kyrkan lika gärna offentligt välsignar samkönade som tvåkönade relationer har varit öronbedövande inom kyrkans ledning ända sedan millennieskiftet. Heteronormativiteten är redan avskaffad, även gentemot s.k. bisexuella. Nu är det språkvårdsfrågor som återstår. Precis som Esbjörn Hagberg säger om medlemmarna i sitt domkapitel (Dagen 16/10): "Det kan verka som att vi står längre ifrån varandra än vad vi verkligen gör."
Men det är en pseudodebatt, en debatt om benämningar och uttryckssätt. I realiteten har även stiftschefen Hagberg i Karlstad, som i Dagen 16/10 framställdes som ståndaktig gentemot hela sitt domkapitel, liksom alla övriga stiftschefer, utan minsta undantag, givit sitt fulla medgivande till hel och full kyrklig välsignelse av samkönade par. Det som i folkmun kallas och även i realiteten måste uppfattas som en verklig vigsel, oavsett dess framtida rättsverkan.
Utvecklingen har sett ut så här: Först (på 90-talet) bestämdes en ordning för enskild välsignelse av samkönade par, som fortfarande har karaktären av själavårdssamtal och pastoralt undantag, men som i vissa fall i praktiken utformas som en offentlig vigsel. Detta påstods på intet sätt innebära en teologisk kursändring utan framställdes just som en speciallösning för vissa själavårdsfall.
Sedan (2006) godkändes en generell och offentlig vigselliknande välsignelse, med hänvisning till att sådan välsignelse ju redan fanns (sedan 90-talet) och att det nya beslutet alltså inte innebar någon teologisk kursändring utan bara en stadfästelse av det som redan ägt rum. Till yttermera visso sade sej biskopsmötet fortfarande värna om det traditionella äktenskapet, som givetvis endast kunde ingås mellan man och kvinna. Kyrkomötesbeslutet 2006 rörde ju bevars endast personer i partnerskap.
Och så, hösten 2007, brast slutligen enigheten i biskopsmötet, när de flesta stiftschefer inte längre ville stå fast vid den förmodligen taktiskt betingade överenskommelsen med de "konservativaste" (d.v.s. Hagberg, Stiglund och Persenius), utan i full överensstämmelse med rådande politiska vindar även säger sig vilja släppa äktenskapsbegreppet fritt. Så ska en slipsten dras...
Men glöm aldrig att det verkliga avgörandet skedde 2006, om inte redan förra seklet. Enigheten om att Svenska kyrkan lika gärna offentligt välsignar samkönade som tvåkönade relationer har varit öronbedövande inom kyrkans ledning ända sedan millennieskiftet. Heteronormativiteten är redan avskaffad, även gentemot s.k. bisexuella. Nu är det språkvårdsfrågor som återstår. Precis som Esbjörn Hagberg säger om medlemmarna i sitt domkapitel (Dagen 16/10): "Det kan verka som att vi står längre ifrån varandra än vad vi verkligen gör."
fredag 26 oktober 2007
Visit på Facebook
Har just varit inne i Facebook efter tips av Per-Erik Lund i Budis senaste nummer. Waw - vilken kul EFS-grupp vi har fått där! Och vilken besparing EFS har gjort, när vi slipper avlöna nån stackars nätredaktör för att skapa ett speciellt diskussionsforum för EFS-are!
Bästa skälet hittills för att vara aktiv på Facebook (eller i F.?).
Dessutom ser jag att det är en vänlig själ som gör reklam för denna enkla blogg med anledning av Budbärar-debatten. Jag rodnar ;o)
Bästa skälet hittills för att vara aktiv på Facebook (eller i F.?).
Dessutom ser jag att det är en vänlig själ som gör reklam för denna enkla blogg med anledning av Budbärar-debatten. Jag rodnar ;o)
onsdag 24 oktober 2007
Fler unga till EFS - och fler medelålders och pensionärer!
Apropå framtidsdiskussionerna i Järvsö i helgen slår det mej att EFS behöver både fler barn och unga OCH fler medelålders och pensionärer! Många 40-talister som nu går i pension har inte fått ett personligt möte med Herren (det blir ju ständigt nya pensionärer precis som det blir ständigt nya barn) och behöver bjudas in till Guds rike, precis som deras barn och barnbarn.
Lite elakt och inomvärldsligt kan man ju tänka om äldre som om rökare, ni vet: "De är också människor, fast inte lika länge." Men enligt kristen tro är vi kallade till gemenskap med Gud och varandra för en hel evighet. Och även om en gammal människa kanske inte är lika "nyttig" ur ett rent inomvärldsligt föreningsperspektiv, så är den lika viktig och värdefull för Gud. Och om vi tror på förbönens makt så har även en 100-åring en stor uppgift i Guds rike på jorden. Så låt oss göra som Jesus och kalla människor till tjänst och gemenskap både vid första, andra och elfte timmen.
Dessutom - även om vi resonerar rent förnuftsmässigt/inomvärldsligt så är pensionärer en enorm resurs! Den som går i pension vid 65 har ofta många friska år framför sej och ofta mycket mer tid för ideellt arbete än tidigare. Men det är ändå en bisak i sammanhanget - det viktiga är att "alla har rätt till Kristus", som Margareta Malmgren sjöng. Låt oss satsa brett som rörelse, och där några har en särskild uppgift i barn- och ungdomsarbete har andra en särskild uppgift med äldrearbete. Låt oss ha barnen i fokus, liksom Jesus, men samtidigt minnas att "vuxna är också barn som har blivit stora, stora är dom utanpå men ini är dom små."
Lite elakt och inomvärldsligt kan man ju tänka om äldre som om rökare, ni vet: "De är också människor, fast inte lika länge." Men enligt kristen tro är vi kallade till gemenskap med Gud och varandra för en hel evighet. Och även om en gammal människa kanske inte är lika "nyttig" ur ett rent inomvärldsligt föreningsperspektiv, så är den lika viktig och värdefull för Gud. Och om vi tror på förbönens makt så har även en 100-åring en stor uppgift i Guds rike på jorden. Så låt oss göra som Jesus och kalla människor till tjänst och gemenskap både vid första, andra och elfte timmen.
Dessutom - även om vi resonerar rent förnuftsmässigt/inomvärldsligt så är pensionärer en enorm resurs! Den som går i pension vid 65 har ofta många friska år framför sej och ofta mycket mer tid för ideellt arbete än tidigare. Men det är ändå en bisak i sammanhanget - det viktiga är att "alla har rätt till Kristus", som Margareta Malmgren sjöng. Låt oss satsa brett som rörelse, och där några har en särskild uppgift i barn- och ungdomsarbete har andra en särskild uppgift med äldrearbete. Låt oss ha barnen i fokus, liksom Jesus, men samtidigt minnas att "vuxna är också barn som har blivit stora, stora är dom utanpå men ini är dom små."
Härlig distriktslördag i Järvsö
Tin Mörk tog med sej distriktspersonalen från expen och drog till EFS-kyrkan i Järvsö. Och Margit, Inger och jag från Bollnäs EFS (jodå, jag ska sluta vara enskild medlem från årsskiftet) samåkte på de nypåsatta dubbdäcken till samma centrala hälsingebygd. I stort sett alla EFS-föreningar i Hälsingland var representerade (Edsbyborna hade dock något eget för sej), och det var mycket intressant.
Först var det kaffe (kanon!) och parentation. Bertil Svensson inledde med hälsning och bön (ja, vi sjöng även 3 verser ur En liten stund med Jesus). Sedan fick resp. förening presentera sej och sin situation. Faktiskt spännande - det var så olika på olika håll! Glädjeämnen och problem om vart annat.
Efter en liten bensträckare och "luftning" var det dags för distriktsföreståndare Tin Mörk och "hennes", d.v.s. allas vår, personal att ta vid - presentera sej, ge sin syn på situationen, ge tillfäller till frågor och respons. Också mycket spännande och värdefullt; både andlig och ekonomisk insikt befordrades (och tänka sej att Tin hette Kristin och att Kalle Jonsson är från Inneråträsk!).
"Helgsmålsbönen" på slutet innehöll visserligen inte Järvsöpsalmen men däremot den flera tusen år äldre lovsången "Herren är min starkhet och min lovsång, han blev mej till frälsning", ledd av Elsie-Britt Elf från Askersund, som också sjöng flera andra fina sånger innan Tin Mörk predikade, bl.a. över Jesusorden om att den som gör den himmelske Faderns vilja är Jesus´ syster och bror och mor(!).
Förbönen för ALLA EFS-föreningar i Hälsingland grep mej djupt. Den tiden måste vi ta oss ibland, att nämna många saker speciellt och inte bara "sammanfattningsvis". När jag var ganska liten, typ 5 år, hade jag kommit på den smarta idén att be Gud "för alla människor, var och en särskilt." Vilket jag tyckte lät väldigt tjusigt. Och visst, GUD har kollen på var och en särskilt. Men välsignelsen med själva bönen blev kanske inte så stor? (Eller?). Det är kanske bättre att begränsa sej men faktiskt nämna var och en av dem man ber för "lillebror, pappa, mamma, morfar, mormor, farfar, farmor och kompisarna X och Y"? Eller att be för varje EFS-förening i Hälsingland, typ.
Först var det kaffe (kanon!) och parentation. Bertil Svensson inledde med hälsning och bön (ja, vi sjöng även 3 verser ur En liten stund med Jesus). Sedan fick resp. förening presentera sej och sin situation. Faktiskt spännande - det var så olika på olika håll! Glädjeämnen och problem om vart annat.
Efter en liten bensträckare och "luftning" var det dags för distriktsföreståndare Tin Mörk och "hennes", d.v.s. allas vår, personal att ta vid - presentera sej, ge sin syn på situationen, ge tillfäller till frågor och respons. Också mycket spännande och värdefullt; både andlig och ekonomisk insikt befordrades (och tänka sej att Tin hette Kristin och att Kalle Jonsson är från Inneråträsk!).
"Helgsmålsbönen" på slutet innehöll visserligen inte Järvsöpsalmen men däremot den flera tusen år äldre lovsången "Herren är min starkhet och min lovsång, han blev mej till frälsning", ledd av Elsie-Britt Elf från Askersund, som också sjöng flera andra fina sånger innan Tin Mörk predikade, bl.a. över Jesusorden om att den som gör den himmelske Faderns vilja är Jesus´ syster och bror och mor(!).
Förbönen för ALLA EFS-föreningar i Hälsingland grep mej djupt. Den tiden måste vi ta oss ibland, att nämna många saker speciellt och inte bara "sammanfattningsvis". När jag var ganska liten, typ 5 år, hade jag kommit på den smarta idén att be Gud "för alla människor, var och en särskilt." Vilket jag tyckte lät väldigt tjusigt. Och visst, GUD har kollen på var och en särskilt. Men välsignelsen med själva bönen blev kanske inte så stor? (Eller?). Det är kanske bättre att begränsa sej men faktiskt nämna var och en av dem man ber för "lillebror, pappa, mamma, morfar, mormor, farfar, farmor och kompisarna X och Y"? Eller att be för varje EFS-förening i Hälsingland, typ.
fredag 12 oktober 2007
Ge nya Budbäraren en chans!
När jag häromdagen fick nyheten om Budbärar-besparingen bekräftad i Budis själv, kunde jag inte annat än hålla med dem som undrar varför "nya Budis" inte har fått en chans att sälja in sej ordentligt. Den är ju en fräsch produkt, både grafiskt och innehållsmässigt, och borde kunna locka nya prenumeranter. Och säljer man in autogirokonceptet (40 kr/mån så länge man inte aktivt avbryter) får man även behålla dem. Här tror jag det har missats mycket.
Som jag skrev tidigare håller jag helt med dem som anser att en månadstidning inte kan fylla funktionen som debattforum. Ett sådant forum på nätet är förvisso önskvärt som komplement, men en papperstidning når trots allt fortfarande flest. Är det verkligen omöjligt att ge nya Budis en sista chans som varannanveckastidning, om vi verkligen satsar på prenumerantvärvning inför 2008? Nu när vi vet att det är akut!
Som jag skrev tidigare håller jag helt med dem som anser att en månadstidning inte kan fylla funktionen som debattforum. Ett sådant forum på nätet är förvisso önskvärt som komplement, men en papperstidning når trots allt fortfarande flest. Är det verkligen omöjligt att ge nya Budis en sista chans som varannanveckastidning, om vi verkligen satsar på prenumerantvärvning inför 2008? Nu när vi vet att det är akut!
torsdag 11 oktober 2007
Budbäraren månadstidning 2008
Läste i Dagen att Budbäraren skulle bli månadsmagasin fr.o.m. nästa år. OK, men i så fall MÅSTE vi helt enkelt få ett EFS-forum här på nätet istället - för som debattorgan blir ju Budis nästan oanvändbar med så gles utgivning!
tisdag 2 oktober 2007
Evangelium möter nuet
Så var den ursprungligen tänkta titeln på Anders Sjöbergs bok "Johannesevangeliets budskap" (Verbum 2007), enligt vad han själv berättade i Furubergskyrkan nu i helgen. Det var roligt att få vara med där, även om jag kunde lyssna till Sjöberg endast under lördagskvällen, då två av barnen var hemma hos farfar och farmor. På söndagen var det "äventyrsgudstjänst" för barn och då deltog jag i söndagsskolan utomhus - kul det också! (Vi sökte efter det 100:e fåret).
Återkommer med recension av boken. Jag har bara "tjuvläst" den, eftersom jag på söndagen skänkte den till min fader som då fyllde 63.
Lite kul med Furubergskyrkan - att EFS i Munksund fått ta över den av SvK bara så där... F.ö. är läget vid skogen alldeles utmärkt för utomhussöndagsskolor!
Återkommer med recension av boken. Jag har bara "tjuvläst" den, eftersom jag på söndagen skänkte den till min fader som då fyllde 63.
Lite kul med Furubergskyrkan - att EFS i Munksund fått ta över den av SvK bara så där... F.ö. är läget vid skogen alldeles utmärkt för utomhussöndagsskolor!
tisdag 4 september 2007
Lillasysters bröllop och parhästprincipen
Var i Göteborg/Hönö i helgen. Hans Weichbrodt vigde lillasyster (numera 27 år) med svåger Per och påminde om att Jesus skickade ut sina lärjungar två och två.
Ja, han gjorde det. Thomas Kroksmark har ju i sin bok Didaskalos pekat på Jesus´ pedagogiska och praktiska tänkande, och man får väl konstatera att en kristen knappast kan motsätta sej idén med grupparbeten, vare sej inom eller utanför skolan.
Även om beskrivningen i Luk. 10 inte har direkt med äktenskapet att göra, får jag nog erkänna att det nog faktiskt är min hustru som är min bästa "parhäst" i de flesta sammanhang. Men kanske inte i alla.
I vilket fall som helst: både gifta och singlar behöver "parhästar", och EFS som lekmannarörelse skulle gärna få uppmuntra till fler "parvisa utsändningar" - i Jesus efterföljd. (Det kan väl inte bara vara Jehovas vittnen som fattat idén?).
Ja, han gjorde det. Thomas Kroksmark har ju i sin bok Didaskalos pekat på Jesus´ pedagogiska och praktiska tänkande, och man får väl konstatera att en kristen knappast kan motsätta sej idén med grupparbeten, vare sej inom eller utanför skolan.
Även om beskrivningen i Luk. 10 inte har direkt med äktenskapet att göra, får jag nog erkänna att det nog faktiskt är min hustru som är min bästa "parhäst" i de flesta sammanhang. Men kanske inte i alla.
I vilket fall som helst: både gifta och singlar behöver "parhästar", och EFS som lekmannarörelse skulle gärna få uppmuntra till fler "parvisa utsändningar" - i Jesus efterföljd. (Det kan väl inte bara vara Jehovas vittnen som fattat idén?).
måndag 27 augusti 2007
Johannesevangeliet x 2
Fascinerande och kul att två ledande EFS-teologer ungefär samtidigt kommer ut med varsin kommentar till Johannesevangeliet! Det gäller missionsföreståndare Anders Sjöberg och Johannelundsläraren Lars-Olov Eriksson.
Låt oss läsa evangeliet än en gång! Och sedan vad våra syskon i Herren skriver. Det finns ju mycket att begrunda mellan den sublima inledningen ("I begynnelsen var Ordet och Ordet var hos Gud och Ordet var Gud") och den humoristiska avslutningen ("Ännu mycket annat var det som Jesus gjorde, och om allt detta skulle skrivas upp, det ena med det andra, så tror jag att inte ens hela världen skulle kunna rymma alla böcker som då bleve skrivna").
Särskilt den s.k. lilla bibeln, kapitel 3 vers 16, förtjänar att begrundas och bli till lovsång en hel evighet: "Så älskade Gud världen att han utgav sin ende son, för att var och en som tror på honom inte ska gå under utan ha ett evigt liv." Där har vi det Evangelium som definierar första bokstaven i EFS. Lagen i all ära (ja!), men det är detta som ger världen liv. Även på 2000-talet.
Låt oss läsa evangeliet än en gång! Och sedan vad våra syskon i Herren skriver. Det finns ju mycket att begrunda mellan den sublima inledningen ("I begynnelsen var Ordet och Ordet var hos Gud och Ordet var Gud") och den humoristiska avslutningen ("Ännu mycket annat var det som Jesus gjorde, och om allt detta skulle skrivas upp, det ena med det andra, så tror jag att inte ens hela världen skulle kunna rymma alla böcker som då bleve skrivna").
Särskilt den s.k. lilla bibeln, kapitel 3 vers 16, förtjänar att begrundas och bli till lovsång en hel evighet: "Så älskade Gud världen att han utgav sin ende son, för att var och en som tror på honom inte ska gå under utan ha ett evigt liv." Där har vi det Evangelium som definierar första bokstaven i EFS. Lagen i all ära (ja!), men det är detta som ger världen liv. Även på 2000-talet.
torsdag 23 augusti 2007
Stiftschefer komprometterar reformer
Ett aktuellare debattinlägg är nedanstående (ännu inte publicerat i någon papperstidning). Från flera håll har jag hört positiva förväntningar på särskilt Esbjörn Hagberg och Ragnar Persenius - genom dem skulle äkta evangelisk-luthersk teologi av bästa EFS-snitt återta mark i biskopsmötet, har folk tänkt. Litegrann som förväntningarna kring Martin Lönnebo på sin tid.
Och visst har Hagberg utmärkt sej som själavårdare vid köksbordet och Persenius som det andliga gudstjänstinnehållets försvarare (också vid risk att skolavslutningarna förläggs någon annanstans än i kyrkan) - bra! Men när de tillsammans med biskop Hans av Luleå skrev en insändare om kyrklig välsignelse av samkönade par, med mottot "det måste göras etisk skillnad om man har möjlighet att välja", hade åtminstone jag förväntat mej att detta skulle följas upp med en klar och tydlig vägledning för s.k. bisexuella, att det skulle innebära en otvetydigt heteronormativ hållning om än med öppenhet för pastorala undantag. Så har tyvärr inte skett. Och här kommer mina slutsatser:
Och visst har Hagberg utmärkt sej som själavårdare vid köksbordet och Persenius som det andliga gudstjänstinnehållets försvarare (också vid risk att skolavslutningarna förläggs någon annanstans än i kyrkan) - bra! Men när de tillsammans med biskop Hans av Luleå skrev en insändare om kyrklig välsignelse av samkönade par, med mottot "det måste göras etisk skillnad om man har möjlighet att välja", hade åtminstone jag förväntat mej att detta skulle följas upp med en klar och tydlig vägledning för s.k. bisexuella, att det skulle innebära en otvetydigt heteronormativ hållning om än med öppenhet för pastorala undantag. Så har tyvärr inte skett. Och här kommer mina slutsatser:
STIFTSCHEFERNA KOMPROMETTERAR REFORMER
År 2007 kom årtusendets reform i Svenska kyrkan. Den innebär erbjudande om välsignelse (populärt kallat vigsel) av samkönade par i alla Svenska kyrkans församlingar. Stiftscheferna och inte minst Martin Lind i Linköping (se Dagen 4/1) har presenterat nyheten som helt i linje med Jesus´ intentioner och Svenska kyrkans reformatoriska tradition.
Jag tvivlar inte alls på Martin Linds, övriga stiftschefers, kyrkomötets och kyrkostyrelsens goda vilja när det gäller beslutet om välsignelse av ingångna partnerskap. Utan tvekan betyder det mycket för många homosexuella, som varit och är utsatta för våld, förtryck och diskriminering av olika slag, att Svenska kyrkan så entydigt ställer sej på deras sida. Rör inte min kompis! Jag är tacksam över att Svenska kyrkan inte går i taket av upprördhet och fördömanden om något eller några av mina barn visar sej ha en homosexuell läggning. Jag har som politiskt liberal i långa stycken understött idéerna om partnerskapslag, adoptionsprövningsrätt, utökad asylrätt m.fl. välbehövliga reformer – liksom jag i kristna sammanhang försvarat tankarna på vissa pastorala undantag med hänvisning till hanteringen av polygami på missionsfälten, Martin Luthers (i och för sej omstridda) medgivande av bigami et c.
Men nu handlar det inte längre bara om upprättelse av en förföljd och trakasserad minoritet av sexuellt funktionshindrade. På köpet har Svenska kyrkans ledning nu uppenbarligen släppt det mesta som påminner om heteronormativitet. Utom möjligen rent språkligt – än så länge säger sej stiftscheferna vilja reservera själva äktenskapsbegreppet för relationen man/kvinna. Det luktar dock oengagerad kompromiss och lär inte hålla särskilt länge sedan väl staten snart gjort begreppet könsneutralt.
Och nu kommer min poäng: det måste väl ändå betraktas som ett stolleprov i nivå med Åke Greens – fast åt andra hållet s.a.s.. – att Svenska kyrkan fr.o.m. 2007 inte agerar heteronormativt ens gentemot dem som kan välja? Hela argumentationen kring välsignelsebeslutet handlade ju om att förstå och stödja människor som inte hade något val, som hade en viss läggning som Paulus sades inte känna till et c. ”Det måste göras etisk skillnad om man har möjlighet att välja”, hävdade stiftscheferna Stiglund, Hagberg och Persenius så sent som 2004 (Kyrkans Tidning 13/04). Och det är väl ändå fullständigt orimligt att i ljuset av Matteus 19 – eller av våra kroppars form och funktioner – hävda, att det ur kristen synvinkel är fullkomligt likgiltigt om man bildar familj med någon av samma kön eller någon av motsatt? Ifall man faktiskt har ett val (jodå, Mästaren är medveten om undantagen) och vill följa Jesus undervisning om Skaparens intentioner.
Men nu visar det sej alltså att just detta orimliga - ja, detta stolleprov! - har blivit Svenska kyrkans officiella linje i och med kyrkomötets beslut 2006. För hur har herrarna Stiglund, Hagberg och Persenius nu tänkt sej kunna ”göra etisk skillnad”, d.v.s. vara heteronormativa, gentemot dem som har möjlighet att välja? (Lind har förvisso aldrig ens antytt den tanken). Skulle man plötsligt börja skilja på bi- resp. homosexuella när folk som ingått partnerskap vill ha kyrkbröllop?
Och denna orimlighet, menar jag, komprometterar kampen för ökad förståelse inom kyrkorna för entydigt homosexuellas situation. Många konservativa jag pratat med och försökt rucka på har hävdat just att pastorala medgivanden åt denna grupp skulle leda till just det vi nu ser: en kyrklig ”queer-ideologi” där du kan gifta dej i kyrkan med en karl ena gången och en kvinna andra gången. Jag har också själv insett att det överexploaterade kärleksargumentet likaväl skulle kunna användas för t.ex. relationen som Paulus kritiserar i 1 Kor. 5 och som kyrkan – än så länge – inte vågar välsigna.
En sak misskrediteras visserligen inte definitivt av att enstaka stollar företräder den (inte Åke Greens heller) eller av att en företrädare använder enstaka stolliga argument. Men när de annars mest aktade och uppburna företrädarna för en sak verkar oförmögna att presentera någon hållbar argumentation och konsekvensanalys, då börjar man ju undra om inte något är ruttet med själva saken.
Inte bara det: välsignelsebeslutet komprometterar i stor utsträckning ämbetsreformen 1958. Var det hit den teologin förde oss? I dessa yttersta av dagar används ju Gal. 3:28 (”här är inte man och kvinna”) till och med om könslivet – där vi tidigare trodde att könet om någonstans faktiskt hade betydelse. Min hustru missionspastorns kvinnliga kollegor i Svenska kyrkan har knappast kunnat opponera sej mot kyrkomötets välsignelsebeslut utan att få sitt ämbete slängt i ansiktet – har du accepterat det ena måste du acceptera det andra också, har argumentationen låtit. Nu är jag långt ifrån övertygad om att det där sista är sant. Men om så vore, skulle det tyvärr vara mer komprometterande för ämbetsreformen på kyrkomötet 1958 än legitimerande för välsignelsebeslutet på kyrkomötet 2006.
Andreas Holmberg
Bollnäs
Vill du in i livet, håll buden!
Detta är en insändare till Budbäraren från sommaren 2001. Det mesta togs in, men här publiceras den oförkortad. Jag tror att den fortfarande har viss relevans i EFS-debatten om lagens roll. Men jag vill betona att jag har mycket större sympati för Bo Lindberg, som realiter predikade lagen men formulerade sej alltför riskabelt, än för många andra predikanter som varken teoretiskt eller praktiskt vill ställa oss inför Guds goda gränsdragningar och livslagar - och därmed inför Guds dom.
VILL DU IN I LIVET, HÅLL BUDEN!
Du ska ha många gudar. Du ska ständigt missbruka Guds namn, strunta i gudstjänsten, vanhedra dina föräldrar, mörda, stjäla, bära falskt vittnesbörd. Samt odla din avundsjuka, glöm nu inte det.
Nä, så tokig är inte ens Bo Lindberg. Inget kan få mej att tro det. Bo med sin djupt bibliska själavårdsbok “Kriser och segrar” och sin oslagbara framtidsutredning “Korset och kronan.” Dessutom skriver han faktiskt i sin debattartikel på Öppet forum att “det är berömvärt att budorden bearbetas för att kunna bli förstådda i vår egen tid” och att han “förstår och respekterar Budbärarens strävan att ge etisk vägledning i en tid av allmän moralupplösning. Det är ju också en del av kyrkans uppdrag.” (Budbäraren 21-22/01).
So what is the problem? Ja, antingen Bo Lindberg eller nån rubriksättare på Budis har drabbats av språkhaveri. Med stor stil står det i rubriken “De tio buden är upphävda.” Vilken smörja! Var det nånting vår Frälsare var noga med under hela sin jordevandring, så var det att inte ens antyda något sådant. Trots sitt fantastiska evangelium, förkroppsligat i honom själv och i hans korsdöd, så ville han inte ge lillfingret åt gammeladam genom att antyda att buden skulle vara överspelade. “Buden känner du” - det förutsätter Jesus. Och “vill du in i livet, så håll buden” - det är Jesu kärva besked till sökare genom alla tider. Bo Lindberg skriver: “Många gånger ligger Kristusefterföljden i linje med de tio budorden.” Tack för det! “Men vid andra tillfällen går Kristus åt motsatt håll och då måste vi vara beredda att följa Honom och inte budens bokstavliga lydelse.” Kvack!!!
Nu ska jag erkänna att det finns ett omdiskuterat bud, och det är ju tredje budet. Samvaro med fjälltrakternas adventister - och studier i NT och katekesen - har lärt mej att ta det i mer överförd bemärkelse. Hade Bo Lindberg menat att sabbaten i någon mening är upphävd och att Kristus går “åt motsatt håll” i den meningen att han fördjupar budens innebörd, då hade jag hängt med även om jag tyckt att ordvalet var olyckligt (Jesus: “inte upphäva... utan fullborda”). Men när Bo som exempel ger den kanske mest missbrukade texten i hela Nya Testamentet, Joh. 8:1-11, då baxnar jag. Jesus säger vid detta tillfälle ingenting som inte är i linje med de tio budorden. Och när Bo citerar Luther: “Kärleken stiftar ständigt nya lagar, som är bättre än Mose lag”, så tycker jag att Bo skulle påpeka att dessa lagar inte är slappare utan på många sätt strängare än Mose lag. För annars kommer vår gammeladam att tolka honom och Luther fel. När Mose t.ex. tillåter skilsmässa kräver kärleken, d.v.s. Jesus, att jag behåller min hopplösa partner. När Mose kräver djuroffer, så kräver kärleken det egna livet. Att Anden enligt pingstbudskapet vill skriva Herrens lag i våra hjärtan, utesluter inte att budskapet på sten den allra första pingsten är evigt giltigt. Anden vill ge oss mer - men inte heller mindre. Jag tvivlar på att Lindberg förstått Luther riktigt rätt, och har han det tror jag att Luther hade fel. Varför skulle EFS (liksom de små superlutherska frikyrkorna) ofelbarhetsförklara Luther när vi inte ens ofelbarhetsförklarar Skriften?
I samma nummer av Budbäraren (21-22/01) ser jag en minnesruna över Josef Stenlund. Jag skulle vilja återkomma med en analys av honom som språkfantom och nyfiket konservativ. Också en “tillspetsare” som Bo Lindberg, fast åt andra hållet kan man kanske säga. Verkligen en som betonade “inte en prick av lagen ska förgås” och som inte alltid drog gränsen mellan GT och NT så skarp som man kunde önska. Men också en suverän målare som inte minst använde GT som den mångfärgade palett den är. Och som därför på otaliga sätt kunde framställa Jesus Kristus och honom som korsfäst. Och var det något Josef fick visa på, så var det att “vägen till det utlovade landet går förbi berget Sinai.” Anklagelserna mot den nya bibelsynen inom EFS kunde vara onyanserade och missa en del av frågans verkliga svårighetsgrad. Men anklagelserna för antinomism förstår jag mer och mer, sedan jag kommit till EFS efter en sejour som missionsförbundare. Lagen får inte döda oss längre, eftersom EFS desarmerar lagen med evangeliet. Och vad är det för evangelium?
Första huvudstycket i min - och Luthers - barnalära heter “Tio Guds bud”. Men i Bo Lindbergs undervisning skulle det alltså heta (fast nu hoppas jag verkligen att jag missförstått dej): “Kära konfirmander. Välkomna till årets sommarläsning. När ni hittat era rum och fikat skulle vi ha kunnat börja med ett samtal om Herrens bud, utifrån en artikelserie i tidningen Budbäraren. Men som ni kanske har förstått (vilket Budis tyvärr inte gjort) är de tio budorden numera upphävda. Så det går inte.”
Bah! Gå och bada, Bo! Det börjar förresten snart bli riktigt skönt att göra det - glad sommar på dej och alla! Men ha gärna med er katekesen på stranden. Och låt Verbum ge ut Roseniuś “Tio Guds bud” ännu en gång,
VILL DU IN I LIVET, HÅLL BUDEN!
Du ska ha många gudar. Du ska ständigt missbruka Guds namn, strunta i gudstjänsten, vanhedra dina föräldrar, mörda, stjäla, bära falskt vittnesbörd. Samt odla din avundsjuka, glöm nu inte det.
Nä, så tokig är inte ens Bo Lindberg. Inget kan få mej att tro det. Bo med sin djupt bibliska själavårdsbok “Kriser och segrar” och sin oslagbara framtidsutredning “Korset och kronan.” Dessutom skriver han faktiskt i sin debattartikel på Öppet forum att “det är berömvärt att budorden bearbetas för att kunna bli förstådda i vår egen tid” och att han “förstår och respekterar Budbärarens strävan att ge etisk vägledning i en tid av allmän moralupplösning. Det är ju också en del av kyrkans uppdrag.” (Budbäraren 21-22/01).
So what is the problem? Ja, antingen Bo Lindberg eller nån rubriksättare på Budis har drabbats av språkhaveri. Med stor stil står det i rubriken “De tio buden är upphävda.” Vilken smörja! Var det nånting vår Frälsare var noga med under hela sin jordevandring, så var det att inte ens antyda något sådant. Trots sitt fantastiska evangelium, förkroppsligat i honom själv och i hans korsdöd, så ville han inte ge lillfingret åt gammeladam genom att antyda att buden skulle vara överspelade. “Buden känner du” - det förutsätter Jesus. Och “vill du in i livet, så håll buden” - det är Jesu kärva besked till sökare genom alla tider. Bo Lindberg skriver: “Många gånger ligger Kristusefterföljden i linje med de tio budorden.” Tack för det! “Men vid andra tillfällen går Kristus åt motsatt håll och då måste vi vara beredda att följa Honom och inte budens bokstavliga lydelse.” Kvack!!!
Nu ska jag erkänna att det finns ett omdiskuterat bud, och det är ju tredje budet. Samvaro med fjälltrakternas adventister - och studier i NT och katekesen - har lärt mej att ta det i mer överförd bemärkelse. Hade Bo Lindberg menat att sabbaten i någon mening är upphävd och att Kristus går “åt motsatt håll” i den meningen att han fördjupar budens innebörd, då hade jag hängt med även om jag tyckt att ordvalet var olyckligt (Jesus: “inte upphäva... utan fullborda”). Men när Bo som exempel ger den kanske mest missbrukade texten i hela Nya Testamentet, Joh. 8:1-11, då baxnar jag. Jesus säger vid detta tillfälle ingenting som inte är i linje med de tio budorden. Och när Bo citerar Luther: “Kärleken stiftar ständigt nya lagar, som är bättre än Mose lag”, så tycker jag att Bo skulle påpeka att dessa lagar inte är slappare utan på många sätt strängare än Mose lag. För annars kommer vår gammeladam att tolka honom och Luther fel. När Mose t.ex. tillåter skilsmässa kräver kärleken, d.v.s. Jesus, att jag behåller min hopplösa partner. När Mose kräver djuroffer, så kräver kärleken det egna livet. Att Anden enligt pingstbudskapet vill skriva Herrens lag i våra hjärtan, utesluter inte att budskapet på sten den allra första pingsten är evigt giltigt. Anden vill ge oss mer - men inte heller mindre. Jag tvivlar på att Lindberg förstått Luther riktigt rätt, och har han det tror jag att Luther hade fel. Varför skulle EFS (liksom de små superlutherska frikyrkorna) ofelbarhetsförklara Luther när vi inte ens ofelbarhetsförklarar Skriften?
I samma nummer av Budbäraren (21-22/01) ser jag en minnesruna över Josef Stenlund. Jag skulle vilja återkomma med en analys av honom som språkfantom och nyfiket konservativ. Också en “tillspetsare” som Bo Lindberg, fast åt andra hållet kan man kanske säga. Verkligen en som betonade “inte en prick av lagen ska förgås” och som inte alltid drog gränsen mellan GT och NT så skarp som man kunde önska. Men också en suverän målare som inte minst använde GT som den mångfärgade palett den är. Och som därför på otaliga sätt kunde framställa Jesus Kristus och honom som korsfäst. Och var det något Josef fick visa på, så var det att “vägen till det utlovade landet går förbi berget Sinai.” Anklagelserna mot den nya bibelsynen inom EFS kunde vara onyanserade och missa en del av frågans verkliga svårighetsgrad. Men anklagelserna för antinomism förstår jag mer och mer, sedan jag kommit till EFS efter en sejour som missionsförbundare. Lagen får inte döda oss längre, eftersom EFS desarmerar lagen med evangeliet. Och vad är det för evangelium?
Första huvudstycket i min - och Luthers - barnalära heter “Tio Guds bud”. Men i Bo Lindbergs undervisning skulle det alltså heta (fast nu hoppas jag verkligen att jag missförstått dej): “Kära konfirmander. Välkomna till årets sommarläsning. När ni hittat era rum och fikat skulle vi ha kunnat börja med ett samtal om Herrens bud, utifrån en artikelserie i tidningen Budbäraren. Men som ni kanske har förstått (vilket Budis tyvärr inte gjort) är de tio budorden numera upphävda. Så det går inte.”
Bah! Gå och bada, Bo! Det börjar förresten snart bli riktigt skönt att göra det - glad sommar på dej och alla! Men ha gärna med er katekesen på stranden. Och låt Verbum ge ut Roseniuś “Tio Guds bud” ännu en gång,
Hedenius´ profetia
Apropå bibelsyn och alltför "poetiska" tolkningar även av kristendomens kärndogmer, så tror jag att Ingemar Hedenius har ett ärende till oss alla. (Jag hoppas att det ganska långa citatet dock håller sej inom citaträttens regler). Avsnittet förtjänar att bli klassiskt.
HEDENIUS´ PROFETIA
(ur Tro och vetande, Bonniers 1971, s. 120f)
Låt oss till sist betrakta, hur kristenheten och kyrkan skulle te sig, om man mera allmänt upphörde att i sitt inre hålla det trodda för sant och dock fortfore att liksom leva i den kristna tron. Det skulle väl först och främst innebära, att det halvt hysteriska fenomen, som jag i annat sammanhang har beskrivit och kallat patetisk tro utan täckning, bleve satt i system. Hur det skulle se ut, är lätt att föreställa sig.
Men anta, att utvecklingen gick ännu ett steg, så att dessutom de kristna själva finge insikt om att de inte håller kristendomen för sann – att de bleve medvetna om att sanningsfrågan är alldeles likgiltig för deras tro. Då skulle en egendomlig parodi bli satt i scen. Till det yttre skulle väl inte skillnaden vara så stor, jämfört med hur det är nu. Gudstjänster med altartjänst och predikan, dop, konfirmationer, nattvardsfiranden, bröllop och jordfästningar, kristlig verksamhet bland ungdom och gamlingar, husandakt, böner och sånger, allt detta skulle vi ha och många människor som ägnade sig däråt och ännu fler som hörde på.
Men vid närmare undersökning skulle en märkvärdig mentalitet komma i dagen. Inte bara den mest fullständiga likgiltighet för om det är sant, att Gud verkligen har sänt Kristus och att de som tror på honom skall få evigt liv. Utan också, åtminstone i många fall, en övertygelse om att det naturligtvis inte är så, att det är orimlig ”metafysik” att hålla sådant för sant. Därmed skulle inte bara all fruktan och bävan utan också allt hopp och all längtan vara försvunna ur det religiösa livet.
Som ett tomt skal skulle dock inte kyrkan kunna fortsätta. Andra moment i fromhetslivet än de rent religiösa skulle träda i förgrunden, nämligen momenten av förströelse och gemenskap med likasinnade. Ceremonier och böner, psalmer och predikningar skulle bli ett slags högtidliga sällskapsnöjen i traditionella former. Prästernas granna skrudar och gammalmodiga språk, sången och musiken, nattvardens utskänkning av bröd och vin, allt skulle nog ge upplyftning, och milda känslor av gemenskap med bröderna i ”tron” skulle värma hjärtat. Bismaken av kulturhistoriskt pikanteri, av något för länge sedan borttappat men dock i anden närvarande, skulle sätta pricken över i.
Men liknar inte detta något helt annat? Skulle man inte längta efter gudstjänsterna på alldeles samma sätt som många generationer av hyggliga borgare har längtat efter en afton i S.H.T. eller Par Bricole? Skulle man inte liksom dessa då och då även förgylla vardagslivets tråk och tvång med ett eller annat ord ur sin kära sällskapsordens heliga skrift eller ritual?
Sjung och läs nu Bacchi böner,
se det våta titelblad,
där han tröstar sina söner
och gör en bedrövad glad.
Läs då min granne; hör klockorna gå;
sjungom då alla, båd stora och små.
Kör: Gutår! Gutår!
I all sin enkelhet återger Bellmans Bacchi böne- och sententiebok, den stirrande församlingen till tröst och styrko, skriven till en gammal vacker psalmmelodi, ganska bra mentaliteten i en dylik urblåst kyrka. En gud anropas, som ingen ett ögonblick tror existerar, men det förhöjer bara stämningen. Och inte blir det längre fråga om någon frälsning från synden eller något hopp om ett bättre liv. Det är självklart att den verkliga alkoholismen och förfallet ligger utanför sällskapsbrödernas av trevnaden behärskade horisont. Därför sjunger de om synd och frälsning på ett alltigenom förnöjsamt sätt.
Fader Bacchus om så händer,
att ditt barn ej mer förmår,
men på gator, torg och gränder
som en skugga går och står;
värdes du barnet då själv till dig ta
och till friskt vatten det leda och dra.
Kör: Gutår! Gutår!
Ja, själva döden kommer inte längre i betraktande, helt enkelt därför att denna psalm inte har vare sig religiösa eller metafysiska perspektiv på detta fenomen. Dödens problem ligger utanför sällskapsbrödernas intressen. Allt är lyrik och mynnar ut i den tanklösaste fromhet.
Sen som jag fått allt fullkomna,
frisk som blomman i sin fröjd,
så lät mig då sakta somna
väl otorstig och förnöjd.
Låter oss bedja som Bacchus oss lärt,
leve då allt vad hjärtat har kärt!
Kör: Gutår! Gutår!
Huruvida sen sådan utveckling av andelivet i vår kyrka skulle betyda ett framsteg i kulturellt avseende, skall inte diskuteras här. Mycket skulle utan tvivel kunna anföras både för och emot en sådan uppfattning. Jag konstaterar blott, att det är långt kvar, innan detta tillstånd är uppnått, och att det skulle innebära försvinnandet av all kristen tro, i den betydelse svenska språket för närvarande använder detta uttryck, ifall det uppnåddes.
Kommentar från avskrivaren: Månne det fortfarande är lika långt kvar, innan detta tillstånd är uppnått, då ”allt är lyrik och mynnar ut i den tanklösaste fromhet”?
HEDENIUS´ PROFETIA
(ur Tro och vetande, Bonniers 1971, s. 120f)
Låt oss till sist betrakta, hur kristenheten och kyrkan skulle te sig, om man mera allmänt upphörde att i sitt inre hålla det trodda för sant och dock fortfore att liksom leva i den kristna tron. Det skulle väl först och främst innebära, att det halvt hysteriska fenomen, som jag i annat sammanhang har beskrivit och kallat patetisk tro utan täckning, bleve satt i system. Hur det skulle se ut, är lätt att föreställa sig.
Men anta, att utvecklingen gick ännu ett steg, så att dessutom de kristna själva finge insikt om att de inte håller kristendomen för sann – att de bleve medvetna om att sanningsfrågan är alldeles likgiltig för deras tro. Då skulle en egendomlig parodi bli satt i scen. Till det yttre skulle väl inte skillnaden vara så stor, jämfört med hur det är nu. Gudstjänster med altartjänst och predikan, dop, konfirmationer, nattvardsfiranden, bröllop och jordfästningar, kristlig verksamhet bland ungdom och gamlingar, husandakt, böner och sånger, allt detta skulle vi ha och många människor som ägnade sig däråt och ännu fler som hörde på.
Men vid närmare undersökning skulle en märkvärdig mentalitet komma i dagen. Inte bara den mest fullständiga likgiltighet för om det är sant, att Gud verkligen har sänt Kristus och att de som tror på honom skall få evigt liv. Utan också, åtminstone i många fall, en övertygelse om att det naturligtvis inte är så, att det är orimlig ”metafysik” att hålla sådant för sant. Därmed skulle inte bara all fruktan och bävan utan också allt hopp och all längtan vara försvunna ur det religiösa livet.
Som ett tomt skal skulle dock inte kyrkan kunna fortsätta. Andra moment i fromhetslivet än de rent religiösa skulle träda i förgrunden, nämligen momenten av förströelse och gemenskap med likasinnade. Ceremonier och böner, psalmer och predikningar skulle bli ett slags högtidliga sällskapsnöjen i traditionella former. Prästernas granna skrudar och gammalmodiga språk, sången och musiken, nattvardens utskänkning av bröd och vin, allt skulle nog ge upplyftning, och milda känslor av gemenskap med bröderna i ”tron” skulle värma hjärtat. Bismaken av kulturhistoriskt pikanteri, av något för länge sedan borttappat men dock i anden närvarande, skulle sätta pricken över i.
Men liknar inte detta något helt annat? Skulle man inte längta efter gudstjänsterna på alldeles samma sätt som många generationer av hyggliga borgare har längtat efter en afton i S.H.T. eller Par Bricole? Skulle man inte liksom dessa då och då även förgylla vardagslivets tråk och tvång med ett eller annat ord ur sin kära sällskapsordens heliga skrift eller ritual?
Sjung och läs nu Bacchi böner,
se det våta titelblad,
där han tröstar sina söner
och gör en bedrövad glad.
Läs då min granne; hör klockorna gå;
sjungom då alla, båd stora och små.
Kör: Gutår! Gutår!
I all sin enkelhet återger Bellmans Bacchi böne- och sententiebok, den stirrande församlingen till tröst och styrko, skriven till en gammal vacker psalmmelodi, ganska bra mentaliteten i en dylik urblåst kyrka. En gud anropas, som ingen ett ögonblick tror existerar, men det förhöjer bara stämningen. Och inte blir det längre fråga om någon frälsning från synden eller något hopp om ett bättre liv. Det är självklart att den verkliga alkoholismen och förfallet ligger utanför sällskapsbrödernas av trevnaden behärskade horisont. Därför sjunger de om synd och frälsning på ett alltigenom förnöjsamt sätt.
Fader Bacchus om så händer,
att ditt barn ej mer förmår,
men på gator, torg och gränder
som en skugga går och står;
värdes du barnet då själv till dig ta
och till friskt vatten det leda och dra.
Kör: Gutår! Gutår!
Ja, själva döden kommer inte längre i betraktande, helt enkelt därför att denna psalm inte har vare sig religiösa eller metafysiska perspektiv på detta fenomen. Dödens problem ligger utanför sällskapsbrödernas intressen. Allt är lyrik och mynnar ut i den tanklösaste fromhet.
Sen som jag fått allt fullkomna,
frisk som blomman i sin fröjd,
så lät mig då sakta somna
väl otorstig och förnöjd.
Låter oss bedja som Bacchus oss lärt,
leve då allt vad hjärtat har kärt!
Kör: Gutår! Gutår!
Huruvida sen sådan utveckling av andelivet i vår kyrka skulle betyda ett framsteg i kulturellt avseende, skall inte diskuteras här. Mycket skulle utan tvivel kunna anföras både för och emot en sådan uppfattning. Jag konstaterar blott, att det är långt kvar, innan detta tillstånd är uppnått, och att det skulle innebära försvinnandet av all kristen tro, i den betydelse svenska språket för närvarande använder detta uttryck, ifall det uppnåddes.
Kommentar från avskrivaren: Månne det fortfarande är lika långt kvar, innan detta tillstånd är uppnått, då ”allt är lyrik och mynnar ut i den tanklösaste fromhet”?
onsdag 22 augusti 2007
"Riktningar" inom EFS
Som uppvuxen i nära kontakt med nuvarande Evangelisk-Luthersk Samling, tidigare Lutherska Bibelstudiestiftelsen, som (åtminstone tidigare) bestod av många "dubbelanslutna" EFS-are, lärde jag mej tidigt att EFS åtminstone sedan 70-talet delades av olika bibelsyner, men också av olika syn på lagen och dess betydelse. Jag blev aldrig riktigt klar över i vad mån dessa frågor hörde samman (d.v.s. huruvida man om man tillhörde ett visst läger i ena frågan också kunde förutsägas tillhöra ett visst läger i andra frågan), men tycker mej hur som helst kunna skönja båda skiljelinjerna i den aktuella debatten.
Vad den senare frågan angår, tycker jag dock att skiljelinjen med lite god vilja borde gå att överbrygga. Vi måste väl i all sin dar vara överens om både att Guds goda lag har sin givna plats i kristen förkunnelse (se NT om du vill ha exempel!) och att kristendomens huvudärende är att förkunna evangelium, budskapet om Guds oförtjänta nåd för Jesus skull. Vi får ju varken hemfalla åt antinomism eller lagiskhet, och båda sidor i debatten borde, om den förs rätt, kunna tjäna varandra till korrektiv.
I någon mån kanske Lina Sandells lilla vers från 1860-talet har sin aktualitet även i EFS idag:
Ofta, ofta uppstår frågan:
"Vilken riktning hör du till,
månn´ den fria, månn´ den bundna?
Därpå jag dig känna vill."
"Till den fria, ty min Jesus
friat mig från syndens skuld.
Till den bundna, ty min Jesus
bundit mig vid sig så huld."
Vad den senare frågan angår, tycker jag dock att skiljelinjen med lite god vilja borde gå att överbrygga. Vi måste väl i all sin dar vara överens om både att Guds goda lag har sin givna plats i kristen förkunnelse (se NT om du vill ha exempel!) och att kristendomens huvudärende är att förkunna evangelium, budskapet om Guds oförtjänta nåd för Jesus skull. Vi får ju varken hemfalla åt antinomism eller lagiskhet, och båda sidor i debatten borde, om den förs rätt, kunna tjäna varandra till korrektiv.
I någon mån kanske Lina Sandells lilla vers från 1860-talet har sin aktualitet även i EFS idag:
Ofta, ofta uppstår frågan:
"Vilken riktning hör du till,
månn´ den fria, månn´ den bundna?
Därpå jag dig känna vill."
"Till den fria, ty min Jesus
friat mig från syndens skuld.
Till den bundna, ty min Jesus
bundit mig vid sig så huld."
lördag 18 augusti 2007
Maria Elisabet-kapell i Frostkåge
Jag vill gärna passa på att upprepa ett gammalt insändarkrav även här på bloggen: Låt kapellet vid Solviks folkhögskola heta Maria Elisabet, till minne av Carl Olof Rosenius andliga mor som kom från Frostkåge. Maria Elisabet Söderlund (1794-1851), Maja-Lisa eller "Profetissan i Storkåge" kallad, bör också få en minnessten rest utanför kapellet. Helst före 250-årsjubileet 2044. (Det borde förstås ha skett redan 1994).
Maria Elisabets betydelse för den unge Carl Olof och därmed för den "rosenianska" väckelsen kan knappast överskattas. Dessutom var hon själv flitigt anlitad som evangelist och lekmannateolog både i hemsocknen och angränsande bygder.
Ett minnesord av M.E.S.: "Glöm ej i den glada stunden frukta vår så gode Gud - och i den mörka det renande blodet och Guds närvaro."
Maria Elisabets betydelse för den unge Carl Olof och därmed för den "rosenianska" väckelsen kan knappast överskattas. Dessutom var hon själv flitigt anlitad som evangelist och lekmannateolog både i hemsocknen och angränsande bygder.
Ett minnesord av M.E.S.: "Glöm ej i den glada stunden frukta vår så gode Gud - och i den mörka det renande blodet och Guds närvaro."
Kvinnor och män i EFS
Debatten kring könsfördelningen i styrelser och konferenstalarlistor går vidare. Somliga verkar obekymrade över den manliga dominansen; andra verkar vilja införa något slags "varannan damernas" i alla sammanhang. Jag ser risker med båda attityderna: den första gruppen tenderar att i traditionalistisk blindhet övervärdera manliga insatser och förbise kvinnors både naturliga begåvning och andliga gåvor, medan den andra gruppen på sin kant riskerar att hamna i ett "till varje pris"-tänkande, d.v.s. vilja kalla kvinnor för att fylla någon sorts kvot utan att vara vaksamma på vilken ideologi de företräder. Saknas det starka, ledande kvinnor med verklig evangelisk väckelseprofil i rörelsen så måste sådana bedjas och kallas fram - det duger inte att fylla på med vad som helst från annat håll.
Jag tycker att det är mycket beklagligt att en resurs som Katarina Glas inte längre är engagerad i EFS på riksnivå liksom att Inger Häggs ordförandeskap endast varade i ett år (hur länge satt inte Rey Råwall?). Jag tycker att kvinnliga pionjärer i väckelsen som t.ex. Maria Elisabet "Maja-Lisa" Söderlund, Amelie von Braun och "Svegs Märta" lyfts fram för dåligt i vår historieskrivning (Carolina Sandell får mer plats och det är bra), men ännu allvarligare är förstås om dagens kvinnliga teologer och ledare inte får utrymme och utvecklingsmöjligheter. "Utsläck inte Anden", sa aposteln. "Era [...] döttrar ska se syner", sa profeten.
Jag tycker att det är mycket beklagligt att en resurs som Katarina Glas inte längre är engagerad i EFS på riksnivå liksom att Inger Häggs ordförandeskap endast varade i ett år (hur länge satt inte Rey Råwall?). Jag tycker att kvinnliga pionjärer i väckelsen som t.ex. Maria Elisabet "Maja-Lisa" Söderlund, Amelie von Braun och "Svegs Märta" lyfts fram för dåligt i vår historieskrivning (Carolina Sandell får mer plats och det är bra), men ännu allvarligare är förstås om dagens kvinnliga teologer och ledare inte får utrymme och utvecklingsmöjligheter. "Utsläck inte Anden", sa aposteln. "Era [...] döttrar ska se syner", sa profeten.
fredag 17 augusti 2007
Njutånger = Fångstviken
Som ni ser av Sigrid L:s kommentar till mitt förra inlägg faller min tolkning av ortnamnet Njutånger. (Detta fascinerande ortnamn som ju också kan ge associationer till Paulus´ våndor i stundande helgs episteltext). Namnet betyder alltså "fångstviken" och inget annat.
Och då får vi väl istället tänka på honom som sa till fiskaren: "Var inte rädd! Hädanefter ska du fånga människor."
Och då får vi väl istället tänka på honom som sa till fiskaren: "Var inte rädd! Hädanefter ska du fånga människor."
torsdag 16 augusti 2007
Brogården vid Nianån
På hemväg från svågern i Härnösand gjorde vi även en farlig vänstersväng in till EFS:s Brogården i Njutånger. Missade en bibelhelg med Anders Sjöberg där för några år sedan, och har alltid velat se hur stället egentligen ser ut. Familjen blev positivt överraskad ("fräscht", sa min fru) och själv gladdes jag åt de fina broarna över Nianån. (Kan det vara så att Njutånger egentligen betyder Ni-ut-ånger, alltså Nians mynningsvik, viken där Nian går ut i havet?).
Det skulle visst vara ett föredrag om stroke nu ikväll, men vi hade inte tid att stanna utan hastade hemåt så gott det nu går på vägen västerut förbi Nianfors. Det verkar helt klart som om EFS är starkare i Norr- än i Sörhälsingland (tänker även på Järvsö och Färila). Andra kristna organisationer täcker visserligen upp rätt väl i söder, men det var kul att se Brogården så fräsch och fin! Gud välsigne alla som lagt ner tid, arbete och böner där.
Det skulle visst vara ett föredrag om stroke nu ikväll, men vi hade inte tid att stanna utan hastade hemåt så gott det nu går på vägen västerut förbi Nianfors. Det verkar helt klart som om EFS är starkare i Norr- än i Sörhälsingland (tänker även på Järvsö och Färila). Andra kristna organisationer täcker visserligen upp rätt väl i söder, men det var kul att se Brogården så fräsch och fin! Gud välsigne alla som lagt ner tid, arbete och böner där.
Psalmer på andra nordiska språk
Läste hemkommen från svågern i Härnösand senaste Budis (den var bra!). Toppen att samerna fick ordentligt med plats. Det skulle även ha glatt min/vår vigselpastor Gerard Willemsen från Nederländerna, som jobbar som lapplandsmissionär och pastor i Kiruna/Gällivare (tidigare Storuman). Den killen har lärt sej samiska, tro det eller ej! Fast han läser mest Sändaren...
Det samiska glöms tyvärr ofta bort. Jag tänker särskilt på psalmboken, där avsnittet "Psalmer på andra nordiska språk" innehåller psalmer på såväl danska och norska som finska. Men inte en enda på samiska, vare sej nord-, syd- eller mittemellan (lule-). Inte heller det senaste psalmbokstillägget gjorde någonting för att rätta till fadäsen. Men i 2037 års psalmbok kanske det händer nånting?
Det samiska glöms tyvärr ofta bort. Jag tänker särskilt på psalmboken, där avsnittet "Psalmer på andra nordiska språk" innehåller psalmer på såväl danska och norska som finska. Men inte en enda på samiska, vare sej nord-, syd- eller mittemellan (lule-). Inte heller det senaste psalmbokstillägget gjorde någonting för att rätta till fadäsen. Men i 2037 års psalmbok kanske det händer nånting?
onsdag 15 augusti 2007
Enskilt medlemskap
Nu har jag provat att vara både vanlig föreningsmedlem (Ersmark Södra) och enskild medlem i EFS (Bollnäs), samt vanlig församlingsmedlem (Storuman) och associerad medlem (Bollnäs) i Missionskyrkan. Dessutom har jag både gått in i och ut ur Svenska kyrkan ett par gånger (nu är jag medlem igen).
Låter det förvirrat? Det är inte så farligt som det låter ;o). Men visst kan man fundera, särskilt kring det här med enskilt medlemskap.
Det mest förmånliga med detta har väl varit att man får brev från missionsföreståndaren och vid något tillfälle t.o.m. en bok ("Kolosserbrevskommentaren"), vilket jag inte minns att jag fick som vanlig föreningsmedlem.
Dessutom har jag känt mej mer lojal med hustrun och mitt nuvarande gudstjänstsammanhang tack vare att jag inte är föreningsengagerad i EFS. Ett EFS som jag ändå "tror på" och vill stödja.
Men samtidigt känner man sej ju lite som en frifräsare och inte som en så legitim och folkrörelseförankrad EFS-are som jag var i Ersmark S. Jag har starka funderingar på att ringa Margit E. och bli medlem i Bollnäs EFS fr.o.m. 2008.
Det är ändå bra att möjligheten till enskilt medlemskap finns. Det passar somliga, även om det knappast är idealet. Eller vad sägs?
Låter det förvirrat? Det är inte så farligt som det låter ;o). Men visst kan man fundera, särskilt kring det här med enskilt medlemskap.
Det mest förmånliga med detta har väl varit att man får brev från missionsföreståndaren och vid något tillfälle t.o.m. en bok ("Kolosserbrevskommentaren"), vilket jag inte minns att jag fick som vanlig föreningsmedlem.
Dessutom har jag känt mej mer lojal med hustrun och mitt nuvarande gudstjänstsammanhang tack vare att jag inte är föreningsengagerad i EFS. Ett EFS som jag ändå "tror på" och vill stödja.
Men samtidigt känner man sej ju lite som en frifräsare och inte som en så legitim och folkrörelseförankrad EFS-are som jag var i Ersmark S. Jag har starka funderingar på att ringa Margit E. och bli medlem i Bollnäs EFS fr.o.m. 2008.
Det är ändå bra att möjligheten till enskilt medlemskap finns. Det passar somliga, även om det knappast är idealet. Eller vad sägs?
Tack för reklamen!
Ser att den nedan omskrivne Per-Erik Lund varit så snäll att göra lite reklam för "EFS idag" på sin blogg. Antar att åtminstone en och annan tittar in här tack vare honom och blir genast lite glatt nervös. Nåja, så välbesökt som hans lär den här bloggen aldrig bli, och helt ärligt har jag heller inte så stora ambitioner. Jag vill mest få en möjlighet att samla mina tankar kring EFS på ett överskådligt sätt, men naturligtvis lockar även möjligheten att få respons och kommentarer.
Vill man debattera aktuella EFS-frågor offentligt (men glöm inte de enskilda samtalen) är ju annars "Lund i denna stund" just nu det givna komplementet till Budbäraren. Lund har varit jätteduktig på att låta folk (även mej) komma till tals där antingen direktciterade eller genom goda referat. Och jag ska verkligen försöka fortsätta skriva till Budis även om man inte alltid kan räkna med publicering. Genomslagskraften hos en papperstidning med tusentals prenumeranter torde fortfarande överglänsa de flesta nätforum.
Vill man debattera aktuella EFS-frågor offentligt (men glöm inte de enskilda samtalen) är ju annars "Lund i denna stund" just nu det givna komplementet till Budbäraren. Lund har varit jätteduktig på att låta folk (även mej) komma till tals där antingen direktciterade eller genom goda referat. Och jag ska verkligen försöka fortsätta skriva till Budis även om man inte alltid kan räkna med publicering. Genomslagskraften hos en papperstidning med tusentals prenumeranter torde fortfarande överglänsa de flesta nätforum.
måndag 13 augusti 2007
EFS-debatt på nätet?
Det vore verkligen önskvärt att EFS fick ett nätbaserat debattforum, som Missionskyrkan m.fl. redan har. (SALT kanske har ett oxå?). Gärna i First Class, som jag fortfarande tycker är oöverträffat överskådligt och användarvänligt, men bättre något alls än inget alls.
Budbäraren är en skarp tidning, men kanske lite för vässad och pressad för att riktigt rymma en bred debatt - kring exempelvis Anders Sjöbergs lilla utmanande skrift Utmaningen. Min primitiva blogg här och nu erbjuder ju utrymme för kommentarer, men ger givetvis mej själv en alldeles för central roll.
Jag vill alltså uppmuntra till fortsatt arbete med ett nätbaserat debattforum. Tidigare antyddes att ett sådant planerades i samband med Budbärarens "omgörning", men bättre senare än aldrig. Och fram till att det sjösätts får ni gärna kommentera och diskutera här (gör mej glad / skriv en rad!).
Budbäraren är en skarp tidning, men kanske lite för vässad och pressad för att riktigt rymma en bred debatt - kring exempelvis Anders Sjöbergs lilla utmanande skrift Utmaningen. Min primitiva blogg här och nu erbjuder ju utrymme för kommentarer, men ger givetvis mej själv en alldeles för central roll.
Jag vill alltså uppmuntra till fortsatt arbete med ett nätbaserat debattforum. Tidigare antyddes att ett sådant planerades i samband med Budbärarens "omgörning", men bättre senare än aldrig. Och fram till att det sjösätts får ni gärna kommentera och diskutera här (gör mej glad / skriv en rad!).
Lund i denna stund
Till det absolut läsvänligaste både i Budis och på EFS:s hemsida hör redaktör Lunds rader. Raderna på hemsidan är i bloggform och kallas Lund i denna stund. Per-Eriks skrivande är vid det här laget smått klassiskt och innehåller en rätt sund blandning av tungt och lättsamt (om än ibland med en viss slagsida åt plate-spotting och det enda sanna AIK ;o). Läsning rekommenderas!
Det är alltså inte de lättsammare inslagen jag vänder mej emot, när jag dock måste konstatera att jag ibland upplever att redaktören ställer sej lite väl mycket "vid sidan om" de ideologiskt tunga och dagsaktuella frågor som Budbäraren tar upp. Jag vet inte om det är likgiltighet (troligen inte) eller (troligen) ett försök att medla eller åtminstone lätta upp spänningen mellan de ganska profilerade för att inte säga polariserade grupperingar som vill dra EFS åt olika håll.
Kanske fyller redaktör Lund en viktig funktion som lite lättsam lekman och om inte "von-oben" så "från-sidan"-kommentator. Fanatism och fariseism är honom i varje fall främmande, och det är ju bra. Men jag skulle nog ändå önska att Lund vågade bekänna färg lite mer, även om jag kanske skulle klaga ännu mer på honom då ;o).
Gilbert Keith Chesterton (1874-1936) är en god förebild när det gäller att skriva både humoristiskt och engagerat - han låg i verkligt hårda ideologiska debatter med bl.a. H G Wells, G B Shaw m.fl. jättelitteratörer, men förlorade (nästan) aldrig sitt goda humör och lyckades förbli god vän med de flesta av sina kombattanter (hur många av oss klarar det?).
Det är alltså inte de lättsammare inslagen jag vänder mej emot, när jag dock måste konstatera att jag ibland upplever att redaktören ställer sej lite väl mycket "vid sidan om" de ideologiskt tunga och dagsaktuella frågor som Budbäraren tar upp. Jag vet inte om det är likgiltighet (troligen inte) eller (troligen) ett försök att medla eller åtminstone lätta upp spänningen mellan de ganska profilerade för att inte säga polariserade grupperingar som vill dra EFS åt olika håll.
Kanske fyller redaktör Lund en viktig funktion som lite lättsam lekman och om inte "von-oben" så "från-sidan"-kommentator. Fanatism och fariseism är honom i varje fall främmande, och det är ju bra. Men jag skulle nog ändå önska att Lund vågade bekänna färg lite mer, även om jag kanske skulle klaga ännu mer på honom då ;o).
Gilbert Keith Chesterton (1874-1936) är en god förebild när det gäller att skriva både humoristiskt och engagerat - han låg i verkligt hårda ideologiska debatter med bl.a. H G Wells, G B Shaw m.fl. jättelitteratörer, men förlorade (nästan) aldrig sitt goda humör och lyckades förbli god vän med de flesta av sina kombattanter (hur många av oss klarar det?).
onsdag 20 juni 2007
Wejryd om lagens område
I senaste Budbäraren skriver Svenska kyrkans ärkebiskop Anders Wejryd om lagen och det som har med lagens område i livet att göra. Hans tes är att endast frågor som rör evangeliet och frälsningen bör vara avgörande för kyrkogemenskap och ekumenisk samverkan - frågor på lagens område, som t.ex. äktenskapet och dess tillämpning, borde enligt Wejryd aldrig ha den digniteten att de skulle skilja kristna och kyrkor åt.
Inte dåligt presenterad tes. Här gör Wejryd en lika skicklig retorisk prestation som föregångaren Hammar när han gjorde sin berömda "skräpkammartolkning" och plötsligt fick sin ganska kraftfulla bibelkritik att framstå som en ren plattityd (nämligen att allt i Bibeln inte har sin omedelbara tillämpning i alla tider). Wejryd framstår nu som en äkta lutheran i motsats till dem som rör upp himmel och jord på grund av t.ex. frågan om samkönade äktenskap.
Men håller Wejryds tes för mitt "reciprocitetstest"? D.v.s. är resonemanget tänkt att tillämpas "åt båda håll" eller är det bara de konservativa som inte ska bry sej så mycket om de liberalas etik? Kommer Wejryd att med milt överseende betrakta utfall av Åke Green-typ eftersom de ju ändå bara "rör sej på lagens område"? Eller skulle han på 1960-talet velat ha kyrkogemenskap med en sydafrikansk apartheidkyrka?
Knappast. Men Wejryd kan hävda att han är konsekvent ändå. Principen om "frihet på lagens område" kan beskrivas som principen om "frihet att predika frihet på lagens område", och innebär enligt den tolkningen ingen frihet för "försnävningar" och stränga tolkningar, bara frihet att sudda ut gränser och bejaka allas möjligheter till frivilliga val - allt i det övergripande kärleksbudets anda eller i vissa fall mera dess påstådda anda.
Nåväl - detta är mycket sympatiskt och begripligt. Men säg det rakt ut, Anders! Försök inte påskina att du själv fäster mindre vikt vid lagen och dess tillämpningar. De kan absolut vara och måste ibland bli kyrkoskiljande. Inte minst för kärlekens skull.
Inte dåligt presenterad tes. Här gör Wejryd en lika skicklig retorisk prestation som föregångaren Hammar när han gjorde sin berömda "skräpkammartolkning" och plötsligt fick sin ganska kraftfulla bibelkritik att framstå som en ren plattityd (nämligen att allt i Bibeln inte har sin omedelbara tillämpning i alla tider). Wejryd framstår nu som en äkta lutheran i motsats till dem som rör upp himmel och jord på grund av t.ex. frågan om samkönade äktenskap.
Men håller Wejryds tes för mitt "reciprocitetstest"? D.v.s. är resonemanget tänkt att tillämpas "åt båda håll" eller är det bara de konservativa som inte ska bry sej så mycket om de liberalas etik? Kommer Wejryd att med milt överseende betrakta utfall av Åke Green-typ eftersom de ju ändå bara "rör sej på lagens område"? Eller skulle han på 1960-talet velat ha kyrkogemenskap med en sydafrikansk apartheidkyrka?
Knappast. Men Wejryd kan hävda att han är konsekvent ändå. Principen om "frihet på lagens område" kan beskrivas som principen om "frihet att predika frihet på lagens område", och innebär enligt den tolkningen ingen frihet för "försnävningar" och stränga tolkningar, bara frihet att sudda ut gränser och bejaka allas möjligheter till frivilliga val - allt i det övergripande kärleksbudets anda eller i vissa fall mera dess påstådda anda.
Nåväl - detta är mycket sympatiskt och begripligt. Men säg det rakt ut, Anders! Försök inte påskina att du själv fäster mindre vikt vid lagen och dess tillämpningar. De kan absolut vara och måste ibland bli kyrkoskiljande. Inte minst för kärlekens skull.
...men för lite av "husbondens röst"?
Vid årsmötet i Karlshamn i maj hade tydligen Eva-lotta Kjellberg synpunkter på tidningens innehåll. Enligt Budbäraren efterlyste hon mer av "husbondens röst", men jag vet inte om den formuleringen var hennes egen eller reporterns. Begreppet "husbondens röst" klingar närmast stalinistiskt i mina ögon - åtminstone i mediasammanhang - men om vi med "husbondens röst" menar "Guds röst" eller "Guds ord" så borde ju Eva-lottas önskemål inte vara kontroversiellt.
Och i EFS:s fall handlar det också, menar jag, om en trostolkning i någotsånär linje med de lutherska bekännelseskrifternas. Man kan naturligtvis i vissa delar komma till andra slutsatser än dessa, också utifrån en ärlig kristen tro och bibelläsning, men blir skillnaderna alltför stora kanske det är inom andra verksamhetsfält än EFS man bör engagera sej?
Ibland känns faktiskt Budbäraren - det måste jag hålla med om - mer som en allmän reportagetidning om tro och religion än som en Missionstidning med ett Ärende. Särskilt temanumret i fjol om helvetet reagerade jag på. Den grundläggande frågan: "finns det någon risk för mej att gå evigt förlorad?" gavs inget ordentligt svar. Hela temat behandlades mest akademiskt, föga existensiellt och personligt, trots en del korta vad-tycker-du-kommentarer. Men EFS som rörelse och Budbäraren som tidning måste kunna svara ett tydligt Ja på en sådan fråga - och visa på den enda utvägen: Jesus!
Och i EFS:s fall handlar det också, menar jag, om en trostolkning i någotsånär linje med de lutherska bekännelseskrifternas. Man kan naturligtvis i vissa delar komma till andra slutsatser än dessa, också utifrån en ärlig kristen tro och bibelläsning, men blir skillnaderna alltför stora kanske det är inom andra verksamhetsfält än EFS man bör engagera sej?
Ibland känns faktiskt Budbäraren - det måste jag hålla med om - mer som en allmän reportagetidning om tro och religion än som en Missionstidning med ett Ärende. Särskilt temanumret i fjol om helvetet reagerade jag på. Den grundläggande frågan: "finns det någon risk för mej att gå evigt förlorad?" gavs inget ordentligt svar. Hela temat behandlades mest akademiskt, föga existensiellt och personligt, trots en del korta vad-tycker-du-kommentarer. Men EFS som rörelse och Budbäraren som tidning måste kunna svara ett tydligt Ja på en sådan fråga - och visa på den enda utvägen: Jesus!
Nya Budbäraren ett grafiskt lyft
Vill även här få framföra mina gratulationer till redaktionen för tidningen Budbäraren! Efter tre "sommarnummer" med den nya formgivningen kan jag bara konstatera att tidningen känns fräschare än någonsin. Om än det kanske är lite ont om plats i den? I varje fall känns det som om t.ex. insändarsidan är hårdare beskuren än tidigare. Nånå, vi får vässa våra pennor desto bättre och "kill our darlings" (känt författarmotto som låter väldigt brutalt på svenska).
Lycka till, Budis!
Lycka till, Budis!
Välkommen till samtal kring EFS roll idag
Det här är en blogg där jag kommer att lägga ut en del egna tankar om missionsorganisationen EFS (Evangeliska Fosterlandsstiftelsen eller, om man så vill, Evangelium För Skapelsen, se Mark. 16:16).
Alla som vill är välkomna att kommentera här eller mejla mej på andreas.holmberg@skutan.smf.se
Alla som vill är välkomna att kommentera här eller mejla mej på andreas.holmberg@skutan.smf.se
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
OLOF EDSINGER: Mycket som står här är enligt min mening både sympatiskt och korrekt. Men några blinda fläckar menar jag mig ändå kunna identifiera:
1) Inte bara frälsningen, utan också domen, är i Bibeln något gott - nämligen ett uttryck för den gode Gudens vrede över synden. I sin nåd dröjer Gud därför så länge han kan med domen, men när den väl är oåterkallelig är det ändå rätt att den faller. I kanaaneernas fall uttrycks detta genom att Gud säger till Abraham att det ska komma en dag då "amoreerna har fyllt sina synders mått" (1 Mos 15:16). Alltså: på Abrahams tid var folket inte "moget" för Guds dom, men på Mose och Josuas tid var de det.
2) Det finns verkligen skillnader mellan GT och NT, och dessa skillnader är i sig själva förklaringen till att Gud handlar olika i de båda förbunden. Enkelt kan det uttryckas som att Israel i GT var en politisk stat med geografiska gränser och fysiska fiender, medan Guds rike är ett andligt rike med andliga fiender. Detta får konsekvenser även för synen på krigen. För att citera Dietrich Bonhoeffer: "[Krigen i GT] var Guds krig emot avgudarnas värld. Jesus fördömer inte denna fiendskap, för i så fall skulle han ju ha fördömt hela historien där Gud handlar med sitt folk. Han bejakar det gamla förbundet. Också för honom handlar det om att övervinna fienden, om Guds församlings seger. Men med sitt bud [om fiendekärlek] frigör han på nytt sin lärjungaskara från Israels folk i dess politiska gestalt. I och med detta finns det inte längre något troskrig, och Gud har lagt löftet om seger över fienden i budet om kärleken till denne."
3) Argumentet i Mose förbön om att skona israeliterna när de avfallit är att ett utrotande av folket skulle leda till att Guds namn och löften blev släpade i smutsen (se 2 Mos 32:11-14). Han ifrågasätter alltså inte det rätta i att utrota folket, bara att det skulle få alltför sorgliga konsekvenser. Senare i Israels historia kan vi dock se att israeliternas synd når sådana bottennoteringar att Gud låter hednafolken ge sig på först Israels nordrike och senare Israels sydrike. Domen faller alltså till slut ändå. Därmed förstås inte sagt att inte Mose i sin vädjan om barmhärtighet från Guds sida är en god förebild även för oss! Bara vi kommer ihåg att samme Mose bejakade Guds rättvisa dom och även vid flera tillfällen fick fungera soom Guds instrument för att utföra denna dom.
/Olof Edsinger
den 29 november 2007 00:39
ANDREAS HOLMBERG: Tusen tack för din kommentar, Olof!
Det är gott att få mötas till samtal så här, i brist på geografisk närhet.
1) Ja, domen (Guds dom) är enligt bibeln något gott. I en bemärkelse åtminstone. Sant. Jag vill inte neka till det. Därför står jag helhjärtat på din sida mot dem som i teori eller praktik rensar ut talet om Guds dom i både GT och NT.
Uppenbarelsen genom Moses, d.v.s. framför allt lagen och dess domar, ÄR viktig. Jag tror också, som jag skriver, att folkutrotningarna verkligen var en del av eller snarare följd av "uppenbarelsen genom lagen". Men, och detta är viktigt: totala folkutrotningar kan inte på något vettigt sätt beskrivas som en analogi till a) den yttersta domen (som du jämfört med och som vi ju alla tror och hoppas ska bli verkligt Rättvis) eller b) till kampen mot nazityskland (som din "vapenbroder" Stefan Gustavsson jämfört med i tidigare debatt). I det första fallet ska ju barnen verkligen inte straffas för sina fäders missgärningar, och någon total utrotning av en viss folkgrupp, oberoende av individens aktiva motstånd, blir inte aktuell. I det andra fallet, där barn och ungdomar ju verkligen och oundvikligen drabbades, var det ju ändå inget krigsmål att utrota alla tyskar. (Vilken part som då bedrev utrotningspolitik vet vi ju alla).
2) Skillnaden mellan GT och NT är verkligen viktig att betona. Jag vill inte säga att du missar den, tvärtom berör du viktiga aspekter, men jag tycker inte att du gör full rättvisa åt den heller. (Joh. 1:17 har mer och mer strålat fram för mej - vad menas med att sanningen i bestämd form och med stort S kom först genom Jesus och tillsammans med Nåden?). I den mån Jesus måste antas ha accepterat och t.o.m. direkt stått bakom försöken till folkutrotningar (inte bara "fiendskapen" mot avguderiet) har jag förstås fel. Men då tror jag också att vårt förtroende för Jesus påfrestas alltför hårt. Det är intressant att du citerar Dietrich Bonhoeffer, som jag själv mycket uppskattar - men han hade trots sin konservativt lutherska teologi en ur ur konservativ synvinkel enormt "liberal" bibelsyn (läs t.ex. hans bok om Psaltaren - Jesu bönbok - och hur han, liksom C S Lewis, distanserar sej mycket skarpare från Psalt 137 i dess ursprungliga kontext än vad du gör i din bok - Bonhoeffers poäng är ju att det bara är genom den korsfäste Jesus vi kan och får läsa hämndepsalmerna).
3) Jo, hebréernas avfall får konsekvenser ändå. Det är sant. Men domen sker indirekt, genom brödrafolkens fiender, och innebär ingen utrotning, "bara" deportation. Och den aktiva, omedelbara och totala (så när som på Mose och hans familj) dom som proklameras i anslutning till guldkalvshistorien ställs in (så när som på de tusentals som ändå dödas med svärd). Ska man se detta bokstavligt har alltså Moses´ förbön räddat folket från Guds vrede. Ska man göra rättvisa åt Guds rättvisa, måste man, menar jag, se det som att Mose här slås av lagens dom i all dess ohygglighet - inte ens egendomsfolket har rätt att leva och syndens lön är döden - men inte av Guds "egentliga" vilja med Israel som han också påminner Herren om. (Evangeliets löften, om man så vill). När det gäller amalekiterna kunde han och Samuel t.ex. ha påmint om evangeliets löften till Abraham - ("I din säd ska ALLA folk på jorden bli välsignade") - och begränsat vedergällningen för överfallen mot Israels eftertrupp under ökenvandringen.
Ja, det finns mycket att samtala om i det här ämnet. Tack för vad du skriver! Jag välkomnar fler att höra av sig men känner att det är vi "konservativa", på många sätt "dina egna", som måste distansera sej från dej nu, Olof, för att rädda det som räddas kan. Sådana som Anders Sjöberg måste tala ur skägget, om han nu inte direkt sympatiserar med din framställning, annars kommer ALL vilja att bevara GT som Guds ord till oss idag och ALL vilja att förkunna lagens och domens ord att misstänkliggöras som gräsligt folkutrotningsförsvar.
Men Gud välsigne oss allesammans, som Lille Tim sa i Dickens´ julsaga. / Andreas H.
den 2 december 2007 12:23