De tre vise männen

God fortsättning, alla påsk- och julvänner! 

Under julhelgerna slog tidningen Syres avslöjande om tre biskopars (bl a min namne i Stockholm!) vägran att viga prästkandidater som definierar äktenskapet som ett förbund mellan man och kvinna ner som en bomb i Svenska kyrkan och Efs. 

Nu måste ju vår missionsföreståndare Kerstin Oderhem och min distriktsföreståndare Sara Edström och Efs-prästen Annahita Parsan och gärna även nån karl med ryggrad (om det finns sådana) tala allvar med biskop Andreas och helst även ärkebiskop Martin. 

Det finns väl ingen fråga som Efs velat förknippas med så lite som den här! Men centerpartiets Daniel Bäckström-affär (hur många velande Efs-are med motstridiga ledar- och karriärambitioner finns det egentligen?) har inneburit ett månadslångt saltande i såren, där ju Efs i riksmedia rent av presenterats och identifierats som "väckelserörelsen som är emot att viga två av samma kön"! 

Och när nu Andreas Holmberg (biskopen) går ut med att han inte vill viga prästkandidater med klassisk äktenskapssyn eftersom de ändå inte kan få jobb i Stockholms stift, då är ju frågan om nån från Efs ens vågar viska "Jo, kanske hos oss"?

Vidare (i Fb-gruppen Samtal om Efs profil och framtid):

Heder åt tidningen Syre som pressade biskoparna på ett sätt som varken Dagen eller Kyrkans Tidning gjort.  Vi behöver naturligtvis få veta hur det är, även om stämpeln "homofientlig" är tung att bära för den som bara står för samma äktenskapssyn som hela Svenska kyrkan på 00-talet och som ännu uttrycks i de flesta vigselpsalmer och psalmboksvigselordningar ("underbart har du skapat man och kvinna", "som mannen och kvinnan i glädje tillsammans")! Blir f ö intressant att se om nya psalmbokens vigselpsalmer görs lika könsneutrala som vigselordningen i kyrkohandboken 2017: 

Simon Wämmerfors replikerade på Fb:

"När det begav sig var det ju tydligt uttryckt att inställning i denna fråga inte skulle vägas in vid tjänstetillsättningar. Men nu tycks det då som om att församlingarna  åtminstone i Stockholms stift struntar i det i systematiskt skala. Biskopen hade ju kunnat gå tillrätta med sina församlingar istället."

Jag svarade:

Exakt. Och han vill då alltså inte heller viga några såna där "typer" till tjänst inom Efs heller (eller)? Det verkar ju mer och mer ha varit en historisk dumhet att i motsats till övriga nordiska väckelserörelser sätta sina förkunnare under den biskopliga tillsynen mer än under missionsföreståndarens. När biskoparna var högkyrkliga på 40-50-talet blev Efs så frikyrkligt som det bara gick, men när de alltmer blev liberalteologer (jfr ultraliberale Hammar!) passade det minsann att bli kyrkligt som bara den! Det får vi äta upp nu. F ö har vi ju sett samma typ av glidning på 00-talet, när alla biskopar först skulle värna äktenskapet som något unikt för man och kvinna men till slut en efter en anslöt sej till den statliga definitionen. Hade brevkontakt särskilt med Tony Guldbrandzén och märkte hur svårt de hade att stå emot och bli utmålade som fiender till homosexuella - vilket de ju absolut inte var (särskilt inte Tony!).

Biskopsreplik på Gunnar Hillington Kvist?

Påskvänner!

När nu den märkvärdige prästen Gunnar Hillington Kvist på Alnön öppet begärt att vi ärligt ska dissa Lukas som historiker och Matteus av bara farten, kan jag väl lika öppet och ärligt begära att hans biskop tar honom i örat och delger oss sin egen syn på julevangeliet? Och sedan sagde Kvist begärt att bara lika queertroende prästkandidater som han själv ska få prästvigas i vår evangelisk-lutherska kyrka, bör vi väl vara lika ärliga som han och kräva att inga sådana prästkandidater vidare bör få prästvigas av våra biskopar. För nu är det krig (bildligt talat, visserligen) och vinna eller försvinna som gäller. Särskilt när sådana som Kvist backas upp av både S och C. Och sina biskopar? Gamle ärkebiskop Wejryd lär ju inte reagera. Han verkade ju, precis som Kvist, tycka att vi tog evangeliernas berättelser alldeles för bokstavligt.

Vem blir förresten först att ställa statsministern mot väggen i prästrekryteringsfrågan under valåret 2022? Som partiledare för en av kyrkomötets ledande nomineringsgrupper kan Magdalena Andersson naturligtvis inte frånsvära sej ansvar för prästrekryteringen och dess regler, även om hon fortfarande inte skulle vara medlem i Svenska kyrkan. Jag har åtminstone inte hört att hon tänkt leda sitt parti till något Exodus. Och det här berör ju Efs i allra högsta grad. Åsa Nyström i Lule var ju inte sen att avkraga den Efs-präst som yttrat sej "förgripligt" (om än taskigt återgivet) åt det konservativa hållet. Eva Nordung Byström i Härnösand har inte visat någon som helst tendens att försöka avkraga förnekaren på Alnön. Det är tyvärr ett mönster: att hissa "ormen från urtiden" och uppmuntra till vågade syndafall är numera helt OK för en präst i Svenska kyrkan (även för en Efs-präst, antar jag), liksom att dissa budskapet om "Guds Lamm som borttager världens synder". Och nu: att förneka julevangeliets historicitet. Sånt kan man antagligen fortfarande bli ärkebiskop på (tänker särskilt på K-G Hammar och hans "vad som verkligen hände kan vi lämna därhän", vilket dock inte gällde Dag Hammarskjöld och hans öde - då var "vad som verkligen hände" tydligen viktigt även för K-G).

Att förneka Guds existens är än så länge inte meriterande. Men min namne, den s k stockholmsbiskopen, som i och för sej delar mitt ifrågasättande av "icke-teistisk kristendom", verkar inte ha gjort något för att avkraga kyrkoherde Åke Nordström i Gustav Vasa. Denne håller ju bara på med nätverket "Kristen bortom Gud" och har inte gått med i den förfärliga Missionsprovinsen. Men att det skulle vara vi som genom vår tro och förtröstan gjort Frälsaren gudomlig är ju en verkligt bisarr tanke hos en luthersk präst. Jesus som en vanlig avgud alltså - i stil med plånboken! Och detta med hänvisning till reformatorn Martin Luther!

Biskopsbrev TILL tre biskopar (två i söndags, en sedan tidigare) - läran är också ett pund att förvalta

Påskvänner!

Ett brev från i söndags innan vi övergår till Nionde söndagen efter Trefaldighet med dess budskap om det goda förvaltarskapet. Dit hör dock, tänker jag, inte bara skapelsen och allt vi fått i den (även "kropp och själ och alla lemmar, förnuft och alla sinnen" M Luther), utan också och kanske framför allt "kyrkans sanna skatt" som är evangeliet och vår bekännelse, ordet och sakramenten, Kristi kropp och blod. 

Inför kyrkovalet måste vi fråga oss hur kyrkans centrum relaterar till den propaganda och de fokusområden som de politiska partierna driver. Allt behöver inte vara fel, men som elefanter i en porslinsbutik (eller bockar i örtagården) trampar de ofta rejält snett i sina prioriteringar och sina sätt att peka ut lämpliga och olämpliga präster och kyrkoledare, jfr hur statsminister Löfven gick på för fyra år sedan, under självaste reformationsjubileet (tänk så tydligt han samtidigt markerade att kyrkans präster inte heller får stå upp mot rashygienisk utrensning av foster med Downs syndrom - eller för barnmorskors samvetsfrihet!).

Hur skulle det se ut om Svenska kyrkan som organisation insisterade på att få vara med och bestämma kriterierna för socialdemokratiska kommunalråd och ministrar ("de ska vara kristna av evangeliskt-lutherskt snitt och de får inte vara för ideologiskt drivna eller förknippade med klassisk socialdemokrati och 1800-talets arbetarrörelse")?

Nu det öppna brevet:

8 söndagen efter trefaldighet AD 2021

Biskoparna Andreas Holmberg och Mikael Mogren tillhanda.

Sagan "Vargen kommer" är ovanligt tänkvärd. Den har udden riktad mot dem som i tid och otid ropar "Vargen kommer" - dess huvudsakligaste ärende - men är samtidigt ett memento för alla som tror att vargen inte finns eller inte kan anfalla, bara för att en ung slyngel till fårvaktare avgivit falskt alarm så många gånger. Visst har ropet "Vargen kommer" hörts väl många gånger under kyrkohistorien (även om Martin Luther visst kallades "vildsvin"), men Jesus ropar ju i dagens text själv "Vargen kommer" och alla verkar överens om att det faktiskt fortfarande finns villolärare. 

Men de politiska partier som nu åter är i full kyrkovalsaktion ser ju vanligen bara två sorters ulvar i fårakläder: a) de som inte vill viga annat än män till präster och b) de som inte vill viga annat än 1 man plus 1 kvinna till äktenskap. Typ biskop Andreas´ fader, alltså, han som på Laurentiistiftelsen länge kallades biskop electus eftersom han fick flest röster i Göteborgs biskopsval 1991 och alltså skulle ha utnämnts enligt den ordning som Inger Davidsson och den borgerliga regeringen strax därpå införde, se https://sv.wikipedia.org/wiki/Bengt_Holmberg_(teolog). Till min förskräckelse är det tydligen däremot okej att hissa ormen och syndafallet (har själv sett och hört) samt att dissa Agnus Dei och "offerteologin som uttrycks i orden om Guds Lamm som borttager världens synder" (se nedan)! För sånt bryr sej de politiska partierna och deras väljare inte det bittersta om. Evangeliet, alltså.

Detta som en ingress till ett brev jag skrev för fem månader sedan till min biskop Karin och till Hans Lindholm i Efs/Frimodig kyrka och som jag nu delger er. Jag skrev då att jag ville skicka det vidare till fler inför kyrkovalet, så det gör jag nu. Bara bristen på pigga journalister i sekulära och kyrkliga medier kan ha gjort att det som hände 1993-94 gick under den kyrkohistoriska radarn: Orm- och syndafallshissaren frikänns i Stockholms domkapitel, men de som anmälde drabbas året efter av totalt prästvigningsförbud! Även Sofiamässornas och Helene Egnells avståndstagande från offerteologin i O Guds Lamm är ju alldeles hårresande - men visst, nu har vi i nya handboken (HB17) fått en Agnus Dei-variant som de tål.

Upprörda men inte ovänliga hälsningar vid högmässotid 8 sönd e tref 

http://kyrkanssolvarv.blogspot.com/2021/07/infor-attonde-sondagen-efter.html

/  N Andreas Holmberg, Iggesund. musiker och konfirmandledare i Enånger-Njutångers församling 

(min fru jobbar och har bilen så vi far på kvällsgudstjänst kl 18 i Njutånger istället).

Här följer brevet från den 13 mars 2021:

FRÅGAN OM "ORMENS TEOLOGI" OCH PRÄSTVIGNINGSFÖRBUDET FÖR S K "KVINNOPRÄSTMOTSTÅNDARE"

Vi hade utstädning av böcker i Iggesunds församlingsgård så här efter jul. Det var bra att få bättre ordning i hyllorna. Men vissa av "fynden" chockade mej faktiskt och bevisade att man kanske inte ska slänga alla gamla böcker, inte ens de dåliga. För dokumentationens skull måste nog somligt få vara kvar, även av det värsta.

Jag läste bl a prästen och psykoterapeuten Marianne Bloms utrensade bok "Utanför lustgården" (Verbum 1996), där hon återger den radiomorgonbön från hösten 1992 som oförblommerat hyllar ormen och syndafallet! Andakten slutade: "Så varför inte göra som den första kvinnan: lyssna på ormen, smaka på frukten, bjuda andra, ta det s k straffet och avstå från en del av tryggheten? Men i gengäld få sina ögon öppnade."

Kyrkliga Förbundet reagerade enligt Blom själv omedelbart (inga fler?) och anmälde henne till Stockholms domkapitel, som dock 1993 friade henne!!! Efter att Krister Stendahl som i egenskap av sakkunnig intygat att syndafallsberättelsen kan tolkas lite hur som helst. (Men vad tyckte biskop Henrik egentligen?). Året därefter, 1994, togs däremot ett gemensamt biskopsbeslut, applåderat i nästan hela det kyrkopolitiska systemet, om att alla KYRKLIGA FÖRBUNDETS PRÄSTKANDIDATER - liksom den klassiska hög- och lågkyrklighetens (inom t ex aKF, Elm-bv och Fridsförbunden) - skulle portas från prästvigning. Medan såväl kvinnliga som manliga präster och prästkandidater i övrigt alltså utan avkragning eller portning, med de politiska partiernas goda minne, kunde fortsätta förkunna ormens teologi alltmer fräckt och ohöljt, även om alla lyckligtvis inte tagit den möjigheten. Faktiskt ytterst märkligt att inte fler protesterade vilt och högljutt mot prästvigningsförbudet, just med hänvisning till Marianne Bloms et consortes märkliga åsikts- och lärofrihet: Skulle nu hela den klassiska högkyrkligheten plötsligt stämplas som mer villfarande? Som farligare och mindre evangelisk-luthersk än Karl Gustav ("Kristus-är-en-tankekonstruktion" och "Vad-som-verkligen-hände-kan-vi-lämna-därhän") Hammar?

Bisarrt var ju bara förnamnet, men det påstods visst handla om omsorg om alla våra prästvigda kvinnor. Som därför i allmänhet inte heller protesterade mot det flagranta löftesbrottet, vilket, om det varit känt eller ens antytt 1958, ju skulle ha omöjliggjort varje tanke på en s k kvinnoprästreform. Tio år efter friandet av Marianne Blom i Stockholms domkapitel kunde vi tydligen i boken "Hon gör allting nytt - att arbeta med Sofia och feministisk gudstjänst" (som Nämnden för kyrkolivets utveckling i Svenska kyrkan gav ut på Verbum år 2003), läsa följande inte minst så här i fastetider alldeles OERHÖRDA deklaration som jag alltså inte sett förrän i år:

"Det vi kan sägas ha förkastat i Sofiamässorna är Agnus Dei. Offertanken som uttrycks i orden om Guds Lamm som borttager världens synder är något som feministisk teologi tagit avstånd ifrån." (Prästen Helene Egnell, fil dr i kyrkohistoria, stiftsadsjunkt för religionsdialog m m).

Lite märkligt då kanske att just prästen Ulla Karlsson ytterligare åtta år senare (under fastan, 10-årsjubileum i år!) blev så pass illa åtgången i media och i sitt stift när hon i sann feminististteologisk anda (?) skrev "Bort med talet om synd, skuld och slaktade lamm" https://www.kyrkanstidning.se/.../webbdebatt-plocka-bort...

År 2008 gav prästen i Segersta, Evan Lager (det är alltså inte bara kvinnor som förförs av ormen), i min egen närvaro följande av Svenska kyrkan tydligen nu sanktionerade undervisning, refererad i blogginlägget "Skandalen i Strandänge". Just den typ av undervisning som redan C S Lewis på sin tid reagerade på och kommenterade: "Bara för att 'mitt hjärta är krossat' är en bild, betyder det inte 'jag känner mej mycket glad." http://efsidag.blogspot.com/.../Skandalen%20i%20Strand%C3...

Och 2017, under själva reformationsjubileet, var det dags igen:

"Berättelsen om Adam och Eva som inte lyckas behärska sig, utan äter av äpplet från det enda träd de inte får röra, är en paradox. De får inte äta, men måste samtidigt göra just det för att bli sanna människor. De måste lämna paradiset, detta illusoriska tillstånd av evig lycka, för att lära sig leva livet på riktigt, där frestelser ingår. Steget ut ur Eden är oundvikligt för inre mognad och växt. Vi måste helt enkelt äta av äpplet." (Prästen och domkyrkolektorn Sabina Koij i Kyrkoalmanackan 2017, Verbum 2017, betraktelse för 1 söndagen i fastan).

Prästen Åke Nordström, kh i Gustav Vasa, slog väl dock alla rekord när han året därpå började promota nätverket "Kristen bortom Gud" och dess "icke-teism" (det där vi annars brukar kalla a-teism), och dessutom hade fräckheten att anföra Luther som bevis för att det är VI som gjort Jesus gudomlig: https://www.kyrkanstidning.se/.../kan-man-vara-kristen...

Blivande biskopen, dåvarande stiftsadjunkten Andreas Holmberg (biskop electus Bengt Holmbergs son!) - vars mejl jag får då och då, liksom han fått en konfalägeroffert jag skulle ha - tyckte visst i sin replik till mej i Kyrkans Tidning att det räckte med att ta Åke i örat enskilt. Men kräver inte offentlig förnekelse offentligt bemötande? För att nu inte säga avkragning? (Jfr fallet Marianne Blom, vars förkunnelse som alltså radierades landet runt). Biskop Åsa Nyström kunde ju inte nog kvickt bemöta och t o m försöka avkraga den kvinnliga Efs-präst i Lule stift som sagt något media framställde som förgripligt, nånting om att syndafallet faktiskt ägt rum och fått en del negativa konsekvenser (fast det i media framställdes som om hon stämplat homosexuella som genuint onda, jfr hur Uppdrag granskning framställde allas vår Bertil Murray för några år sen). https://www.kyrkanstidning.se/.../nar-kommer-hogkyrkliga...

Måste en inte ändå för en gångs skull få verka svära i kyrkan och fråga: Vad fan är nu detta? Eller faktiskt som en stackars fanatiker jag hört talas om börja ropa till somliga "övermåttan höga apostlar": Håll dig på din plats, satan - för dina tankar är inte Guds tankar utan människotankar! (Det där om att Jesus inte var Guds Lamm som behövde offras för våra synder till exempel). Eller borde vår Frälsare faktiskt ha lyssnat till djävulen när han frestades i öknen, precis som Eva och Adam lyssnade till ormen i lustgården? Vad menar Svenska kyrkan om detta egentligen?

Det allvarliga är ju, förutom att människor vilseförs av andliga vägledare i vår kyrka, att hela ämbetsreformen 1958, inkl vår kyrkoherde Mia-Maries och vår biskop Karins tjänst och förkunnelse, på det mest sorgliga och orättvisa sätt misskrediteras ifall det verkar som om eller med stöd av vissa fakta framställs som om särskilt (vissa) kvinniiga präster återupprepar själva syndafallshistorien genom att framför andra präster bli språkrör för ormens teologi. Eller genom att reagera mindre skarpt på ormateologin än de ratade gammal- och högkyrkliga prästkandidaterna. Och genom att till slut få kvarvarande manliga präster med sig så att hela Svenska kyrkan faller i ormateologins grop. Nu tror jag visserligen att vi män inte behöver inledas i frestelse, "vi kan gå själva" som en känd kvinnlig artist sa. Men det verkar ju ändå fruktansvärt illa om alls några präster och kvinnor även idag - efter världskrig och koncentrationsläger och all död som bibeln, både GT och NT, framställer som syndafallets följder, bejakar ormens djävlateologi och medveten olydnad mot Guds bud i största allmänhet. Jag som är gift med en vet ju att alla kvinnliga präster och pastorer eller ens alla "feministteologer" inte resonerar så här, men vet alla andra det? Och även om jag inte kan tänka mig att Karin Johannesson någonsin som präst och biskop förkunnat slikt, återstår ju frågan: prästviger hon trots allt dem som gör det?.Eller avkragar hon dem? Och kan prästvigningsstoppet från 1994 alls försvaras i ljuset av vilka som istället släppts fram till både altare och predikstol? (En bra fråga även för oss i Efs, vars biskopskandidater på sistone lojalt ställt upp på kravet att inte viga "kvinnoprästmotståndare", vilket enligt Erik Johansson numera, i motsats till när Hans Lindholm, Anders Sjöberg och Agne Nordlander kandiderade, är ett krav för att alls få ställa upp som biskopskandidat!).

Är inte den som hyperevangelisk stämplade och som kättare avsatte och landsförvisade kh A C Rutström i Hedvig Eleonora, 300 år i år (hans konfirmander konfirmerades på Långfredagen!), idag att betrakta som ett UNDER av lutherskt allvar och renlärighet? (I o f s är väl de flesta trossamfund, t o m de muslimska, idag väldigt lutherska jämfört med djävlateologins representanter). Se http://rutstromspostilla.blogspot.com/.../tredje-sondagen...

Förlåt brevets längd. Jag vet att biskopar har mycket att göra. Men det här har ju verkligen bäring på själva biskopsuppdraget. När biskop Åsa Nyström i Lule i en utfrågning verkade förneka eller åtminstone tona ner biskopsämbetets rent exekutiva funktion, säger jag: det mest exekutiva med biskopsämbetet är att den som inte blir prästvigd av en biskop alls inte blir präst i vår kyrka (annat än i det allmänna prästadömet, som faktiskt inte det enda vi lutheraner tror på). Jag har hört av somliga Efs-are att gyllene regeln krävde prästvigningsförbudet: "De vill inte prästviga kvinnor, så det är rätt att de inte blir prästvigda." (Jfr: "hän vill inte viga två karlar till äktenskap, så det är rätt att hän själv inte får något kyrkbröllop"). Välan, men jag har tidigare tillropat de högkyrkliga om det ansvar de drar på sig genom att inte prästviga ens de mest dugliga kvinnor - vilken kvalitet måste de då inte kräva av de män de viger? Och nu blir det faktiskt något motsvarande åt andra hållet: När ni inte skulle prästviga ens Daniel Ringdahl, en av vår kyrkas mest kompetenta "lutheraner" och nu ordförande för Svenska evangeliska alliansen (se bara boken "Inte så bara"!), är det väl ganska barockt att prästviga folk som inte tror på "Guds Lamm som borttager världens synd." Eller på att "han är det offer som sonar våra synder, och inte bara våra utan hela världens." (Och då återstår väl inget offer alls för synderna?)

Emotser gärna så småningom ett principiellt grundat svar - jag kan ju inte kräva någon korrespondens med tanke på alla ämbetsplikter och borde väl kanske ändå ha tagit frågan muntligt idag? Men jag skulle önska att det ginge att sprida och så seriöst som möjligt återge eller ordagrant citera ett genomtänkt, skriftligt svar om hur du och ni biskopar ser på de återgivna "galenskaperna i Israel" i relation till Kyrkliga Förbundets, arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelses, Elm-BV:s, Luleå Fridsförbunds m fl totala utstängning från ämbetet, och därmed, i praktiken och för mångas del, även från vår kyrka.

Tacksam för svar trots att jag inte är från Svt eller Aftonbladet, eller något av de politiska partierna, som ju är HELT ointresserade av "slaktade Lamm" eller "ormar i lustgårdar" men däremot förstår sej väldigt väl på jämställdhet och könsneutrala äktenskap och därför i alla fall kan bedöma prästerna efter DET. Vi i Efs dissade de högkyrkliga i ämbetsfrågan (som Efs dock faktiskt inte tog ställning till 1958!), men nu märker man (av Efs-prästen i Lule stift att döma) att Efs-prästerna och även andra av oss konfirmandledare kan bli klara för rakning i nästa fas - fast på äktenskapsfrågan.

Jag vill alltså ifrågasätta hela rimligheten i ett prästvigningsförbud som tydligen inte gäller New Ageare och syndafallsromantiker med faiblesse för Ormen/Draken men aversion mot Agnus Dei/Lammet.

Mvh Andreas Holmberg, Iggesund

Nu är det allvar, Andreas!

Påskvänner!

Idag väljs efter all sannolikhet min namne Andreas Holmberg till ny biskop i Stockholms stift. Det är ju roligt att ha en Andreas Holmberg i biskopskollegiet, därtill ett missionärsbarn som själv varit lärare i Tanzania. Men en del saker bekymrar mej dock vad gäller just Andreas´ biskopsroll. Så här skrev jag i en insändare till Kyrkans Tidning för tre veckor sedan (den togs aldrig in, så nu publicerar jag den här istället).

DET ÄR ALLVAR NU, ANDREAS!

I fjol våras hade jag, N Andreas Holmberg, en liten debatt i Kyrkans Tidning med min namne B Andreas Holmberg, stiftsadjunkt i Stockholms stift och nu biskopskandidat med, som det verkar, mycket starkt stöd i stiftet. Diskussionen gällde hur biskoparna ställer sig till företeelser som nätverket "Kristen bortom Gud" och kh Åke Nordströms tes att det är orimligt att försöka få folk att tro på en "en från människan oberoende, självständigt handlande och skapande kosmisk varelse". Eller tesen att Jesus "gudomlighet kommer sig av att det är vi som i tro erkänner honom som Kristus". (KT 15/3 2018) 

Likaså påtalade jag (KT 19/4) hur domkyrkolektor Sabina Koij i Kyrkoalmanackan för reformationsåret 2017 framställde syndafallet som något positivt. ("De får inte äta, men måste göra just det för att bli sanna människor. [---] Steget ut ur Eden är oundvikligt för inre mognad och växt. Vi måste helt enkelt äta av äpplet." Dagbok med Kyrkoalmanacka, Verbum 2017, s 50). Och jag undrade om inte även klassiskt högkyrkliga och laestadianer då måste få bli prästvigda igen. Säga vad man vill om dem - men de är ju i alla fall emot synden och tror på Gud! 

Till min glädje höll stiftsadjunkten Andreas Holmberg i sitt svar (KT 17/5) med om att en icke-teistisk kristendom är en orimlighet. Däremot tycktes han mena att det räckte om en biskop i enskildhet förehöll den icke-teistiske kyrkoherden detta. Jag menar däremot att offentligt framställd villolära också måste rättas offentligt - så att ingen som lyssnat blir bedragen. 

Så har inte skett, men vad jag kan se sitter kh Nordström ändå säkert i Gustav Vasa. Allt medan t ex teol dr Rune Imberg på Församlingsfakulteten i Göteborg blir avkragad och meningsfränder till sådana svenskkyrkliga profiler som prof Bengt Holmberg och teol dr Bo Brander alls inte kommer ifråga för prästvigning i vare sig Stockholm eller Göteborg. 

 Om en stiftsadjunkt kan tillåtas sväva lite på målet, måste väl ändå en biskopskandidat kunna ge raka svar: 1) Kan en icke-teistisk kyrkoherde (läs Åke Nordström i Gustav Vasa och hans meningsfränder) få fortsätta verka i vår kyrka? 2) Om så är fallet, försvinner då inte hela legitimiteten hos det prästvigningsförbud från 1994 som drabbat klassiskt troende hög- och gammalkyrkliga, samt lågkyrkliga av laestadianskt och Elm-rosenianskt snitt?

N Andreas Holmberg
Iggesund

Katekesfråga 157: Hur uppstår och växer kristenheten på jorden?

Vilket fint namn han har!

Lucka 20 i Dagens adventskalender
Andreas Holmberg, utvecklare på Improove och Dagen.se, hälsar er i dag välkomna till Dagen.se:s adventskalender. (Fast jag måste ju säga att jag är tacksam över att kunna fira en vit jul utan att behöva åka hundratals mil till den exotiska Norden ;o).

Visst klarar ni förresten frågan om "den klassiska svenska vinteridrotten"? (Ledtråd: Hälsinglands nationalsport).

Klavertramp i äktenskapsdebatten

Påskvänner!

Det är ingen hemlighet att jag på många plan är förtjust över Budis´ nya chefredaktör. Både i rollen som ledarskribent, journalist och Teodåra förvaltar hon arvet från den ordglade Per-Erik Lund väl. Dessutom berikar hon Budis ytterligare genom sin teologiska kompetens och förmåga att inte bara resonera utan också ta ställning och argumentera för det.

Men jag vill samtidigt inte bli vänskapskorrumperad. Det är ingen hemlighet att ledaren i Budis juni-nummer väckt kritik, inte bara av vänner till enkönade äktenskap. Jag hör själv till dem som reagerat i brev till chefredaktören, även om jag inte skrev i form av en insändare. Det är bra att Erika i julinumret tog in just Anna Tobiassons kritik för besvarande, eftersom den förmodligen är representativ för ganska många Budisläsare, inte minst bland Ume-EFS:are. Men jag tror att det har sitt värde att jag här publicerar även utdrag ur mitt (i övrigt mer privata) brev till Erika, för att visa att man inte behöver dela Annas syn i övrigt för att vara kritisk mot vissa formuleringar i Erikas ledare. [Jag publicerar alltså detta för att jag inte tycker att Erika ens i sin replik till Anna lyckades reda ut trasslet - jag ville vänta till julinumret och se den utlovade utredningen innan jag gick ut med kritiken på denna blogg - men också för att jag i själva sakfrågan håller med Erika och därför är extra noga med hur vår ståndpunkt presenteras!]. Så här skrev jag till Erika (med mer privata brevdelar strukna och med några smärre språkjusteringar p.g.a. det):

Nu, Erika, måste jag få ge både ros och ris för äktenskapsnumret.
Bra att du ger tydliga signaler och låter äktenskapet lysa i all sin glans så här inför midsommar! Budis lever och mår, och du har fått väldigt mycket "cred" också från skeptiker nu efter nyår. Värvningen av dej var ett rent kap!

...men...

...du kommer nog tyvärr, med rätta anser jag, att få kritik från fler än mej för det stycke i din ledare där du plockar in Engla Höglund- och Elisabeth Fritzl-fallen. Jag hann knappt läsa det nu i kväll förrän min fru sa vad jag själv tänkte: gränser mot våld och övergrepp - självklara för de allra, allra flesta - berör ju knappast frågan om gränserna för vad vuxna människor frivilligt bör göra med varandra. Ledarartikeln, den annars som vanligt mycket välskrivna, lyckas inte frammana en grundläggande samhörighet kring självklart gemensamma normer, utan verkar insinuera att några av oss velat plocka bort också gränserna mot våld och övergrepp men kanske kommit på andra tankar efter Stjärnsund och Amstetten.

Det är dock knappast Stjärnsund och Amstetten som ger oss i Sverige någon större anledning att ompröva våra rätt lössläppta gränssättningar på erotikens område, och våra homosexuella vänner och det könsneutrala äktenskapets vänner förstår knappast vad du skriver om på det stället. Exempelvis far-/dotterparet i Australien - som Emanuel Karlsten på Dagen fick sota ordentligt för när han skrev om - känns betydligt relevantare som "utmanare". Om än de inte (hittills) blivit lika exponerade i media. Eller Birgitta Stenbergs "polyrörelse".

Jag uppskattar som sagt både journalisten och teologen Erika mycket. Jag uppskattar även att hon liksom Jesus i Matteus 19 tydligt lyfter fram äktenskapet mellan man och kvinna som prioriterad sexuell samlevnadsform (även om vi säkert ibland måste kunna diskutera pastorala undantag, som vi t.ex. gjort när det gäller polygami på missionsfälten). Åtminstone som prioriterad samlevnadsform alltså - i alla fall för dem som faktiskt kan tända på det motsatta könet, dit även alla de s.k. bisexuella hör.

Samtidigt tycker jag att Erikas svar på Annas kritik är alltför "obotfärdigt". Det positiva är hennes uppmuntrande attityd till åsiktsbrytningar inklusive mothugget från Anna, det negativa är att hon inte riktigt svarar på Annas och min kritik mot själva Amstetten- och Stjärnsundsexemplen, där jag menar att Erikas formulerings- och konkretionsglädje skenade iväg med henne. (För att nu formulera det snällt). Även om Erika aldrig påstod att de som tänker annorlunda än hon i sexualmoraliska frågor sympatiserat med eller ens bäddat för gubbarna Fritzl eller Eklund, skapar exemplen ändå en obehaglig "guilt by association-känsla". Ungefär som när motsidan ibland helt sant konstaterar att Hitler minsann också var motståndare till enkönade äktenskap. (Det behöver inte sägas mer rent ut - vi vet att han dessutom dräpte ut en massa homosexuella och dit leder, förmodligen, motståndet mot enkönade äktenskap. (Eller?)).

Det är alltså vanskligt att anföra alltför drastiska exempel. Det kan slå tillbaka mot en själv. OM man nödvändigtvis tycker sej vilja anföra dem, måste man åtminstone markera med "utan alla jämförelser i övrigt" eller liknande. Men det är inte säkert att det hjälper.

Återkommer säkert i själva grundfrågan om äktenskapet. Vill dock gärna redan nu säga att jag helt står på Erikas sida där, inklusive i hennes respekt för många långvariga, trofasta enkönade relationer. Det viktiga är dock här, liksom i t.ex. abortfrågan, att nödfallsundantagen får bekräfta den bibliska regeln. Inte förändra den.

Mitt tal det falle så att jag det kan försvara,
fåfänglig ord ej må ifrån min mun utfara.
Men när jag tala bör, hjälp att jag talar rätt.
O Herre, tungan rör och lär det bästa sätt. (SvPs 1937:398 v 3)