tisdag 28 februari 2023

Luthers psalm om kvinnan i Uppenbarelseboken

Påskvänner!

En av Martin Luthers finaste men hos oss minst kända psalmer är den om Himladrottningen i Uppenbarelseboken, Kristi Kyrka, med klara drag av Jungfru Maria (och kanske i någon mån även Katharina von Bora - Luther skrev psalmen efter flera års lyckligt äktenskap). Hon är motpolen till den stora Skökan, precis som Lammet är det till Draken/Ormen. Tonsatt blev psalmen av Michael Praetorius (1571-1621). 

Ett fint motgift mot all ormaetter som sprids över oss från Satans oavkragade teologer i vår kyrka. Liksom mot all gräslig mansgrisighet och "maskulinism".

   

EN SÅNG OM DEN HELIGA KRISTNA KYRKAN (Upp. 12).

1. Jag har den ädla kvinnan kär, 
 kan henne aldrig glömma. 
Jag med mej bär allt hon mej lär, 
vill henne högt berömma. 
Hon är min vän, 
och om jag än 
bekymrad var 
i olycksdar, 
så bistår mej den sköna 
med all den kärlek, trofasthet 
jag alltid har fått röna. 
Min själs behov hon vet. 

 2. En gyllne krona kvinnan bär, 
tolv stjärnor kronan hyser. 
Som solen hennes kläder är, 
de när och fjärran lyser. 
På månen så 
ses kvinnan stå 
i denna skrud 
med glans från Gud, 
men tärs av födslovärkar, 
hon bär ju fram den höge Son 
som evigt, väl att märka, 
ska styra från sin tron. 

3. Fast draken full av raseri 
det barnet ville sluka, 
så måste han besviken bli, 
vad makt han än vill bruka, 
för kvinnans Son 
ryckts härifrån. 
Men hon är kvar 
med andra barn: 
de som Guds bud vill hålla 
och som har Jesu vittnesbörd. 
Vad draken än kan vålla, 
blir kvinnans bön dock hörd.

Was the serpent of Eden right?

Påskvänner! 

Nuförtiden ska man ju söka svar med hjälp av en AI-bot. Så jag ställde frågan igår kväll: "Was the serpent of Eden right?" Svaret jag fick lyder som följer:

If you are referring to the serpent in the biblical story of Adam and Eve in the Garden of Eden, it is a matter of interpretation whether or not the serpent was "right". In the story, the serpent convinces Eve to eat the fruit from the forbidden tree, which leads to the fall of humanity and their expulsion from the Garden of Eden. From a biblical perspective, the serpent is seen as a deceptive and malevolent figure who led humanity astray.

However, from a different perspective, some might argue that the serpent was right to encourage Eve to seek knowledge and challenge the limitations imposed upon her by God. The story can be interpreted in many ways, and whether or not the serpent was "right" is ultimately a matter of personal interpretation.

AI-boten kanske skulle kunna bli biskop i Svenska kyrkan? 

Uppenbarelsen, Jesu Kristi uppenbarelse, säger så här 

(kap 12):


Och det blev en strid i himlen: Mikael och hans änglar gav sig i strid med draken. Och draken och hans änglar stred, 

8

men han övermannades och det fanns inte mer någon plats för dem i himlen. 

9

Och han, den stora draken, ormen från urtiden, han som kallas Djävul och Satan, han som förför hela världen, han störtades ner på jorden och hans änglar störtades ner med honom. 

10

Och jag hörde en stark röst i himlen säga: »Nu finns frälsningen och kraften och riket hos vår Gud och makten hos hans smorde. Ty våra bröders anklagare har störtats ner, han som anklagade dem inför vår Gud både dag och natt. 

11

De har besegrat honom genom Lammets blod och genom sitt vittnesbörds ord. De älskade inte sitt liv mer än att de kunde gå i döden. 

12

Jubla därför, ni himlar och ni som bor i dem. Men ve över jorden och havet: djävulen har stigit ner till er, och hans raseri är stort, ty han vet att hans tid är kort.«

13

Och när draken såg att han hade störtats ner på jorden började han förfölja kvinnan som hade fött sin son. 

14

Och den stora örnens båda vingar gavs åt kvinnan så att hon kunde flyga ut i öknen, till den plats där hon blir livnärd en tid och två tider och en halv tid, långt borta från ormen. 

15

Och ormen sprutade vatten ur sin mun efter kvinnan som en flod, för att strömmen skulle föra bort henne. 

16

Men jorden hjälpte kvinnan, och den öppnade sin mun och svalde floden som draken sprutade ur sin mun. 

17

Och draken rasade mot kvinnan och gick bort för att strida mot hennes andra barn, mot dem som håller Guds bud och har Jesu vittnesbörd. 



Undrar så hur den där domkyrkolektorn och andra ormteologer predikar på Mikaelidagen? "Om nu synden gör er fria, blir ni verkligen fria." (Djävulsbibeln 6:66). "Bästa sättet att bli kvitt en frestelse ör att falla för den." (Wildeboken 1:1). Men är det inte hög tid att driva ut dem ur kyrkan - innan de driver ut oss och skapar en gnostisk eller nysatanistisk rörelse av alltihop? 

Jag skämtar inte - får Socialdemokraterna och Centerpartiet, eller vissa modernistiska teologer, fortsätta härja i kyrkan, vet en aldrig hur det slutar. Jfr Emanuel Linderholm och "Sveriges religiösa reformförbund."

måndag 27 februari 2023

Syndafallet i repris - eller hundlort och ormaetter rakt i ansiktet

Påskvänner!

Ursäkta att jag nu liksom gnuggar in hundlort och droppar ormaetter rakt i era ansikten. Men förhoppningsvis får det någon att reagera - ifall nu inte någon Sigyn håller sin skyddande skål över er. 

I går lästes syndafallsberättelsen (ur Första Mosebok 3) som gammaltestamentlig text i Svenska kyrkans högmässor. Normalt har både den och evangeliet om Jesus i öknen tolkats som att man inte bör lyssna till frestarens röst. Som att det var dumt att Adam och Eva följde frestarens råd och att det var bra att Jesus inte gjorde det.

Men för 30 år sedan, hösten 1992, kunde svenska folket höra följande sägas av en "evangelisk-luthersk" präst i radions morgonandakt:

I Första Moseboken berättas att Gud skapade människan till sin avbild, till man och kvinna, till att vara lik sig själv. Och Gud satte människan i Edens lustgård med träd som var ljuvliga att se på och vars frukt var god att äta av. Ett av dem var kunskapens träd på gott och ont, men av det trädet fick människan inte äta. Hon kunde inte både njuta av kunskapens frukt och samtidigt leva kvar i lustgärden.

Så kommer det som kallas syndafallet. Ormen förklarar för kvinnan vad Gud egentligen har menat. Man dör inte av att äta frukten, men den ger förstånd. Detta lockar kvinnan och hon äter därför av frukten och bjuder sedan mannen. Och båda får en ny syn på sig själva. Som straff förvisas de så ur lustgården till det liv som är människans lott, det kroppsliga, mödosamma, med lidande och arbete, den långa kampen för att bli människa.

Syndafallet var människans första akt av olydnad mot Gud och många bär fortfarande på en sorts kollektiv skuld. Lydnad mot vad man trodde var Gud har varit självklar i kristendomen. Mer eller mindre underförstått har det varit, att vi inte borde ha smakat på frukten från kunskapens träd utan stannat kvar i det lyckliga, omedvetna tillståndet i lustgården. I en trygghet där vi aldrig behövt oroas av den ondska som det var Guds privilegium att ensam känna till.

Men det finns ett sätt att tolka myten om syndafallet som kan befria oss från skuld och som är aktuellare än någonsin. Mänsklighetens överlevnad kan faktiskt hänga på hur mycket olydnad och trots som hinner manifesteras, innan det är för sent. Den jungianske analytikern Edward Edinger ser människans trots mot Gud som ett led i hennes nödvändiga utveckling. Hon kommer bara vidare, om hon är medveten om sig själv, om hon får den kunskap som myten kallar att kunna skilja mellan gott och ont. Vad syndafallet handlar om är det mänskliga medvetandets födelse. Utan trots mot hämmande auktoriteter blir människan kvar i symbios med sitt upphov och utvecklingen avstannar.

Ormen kan ses som språkrör för en sida av Gud som representerar människans behov av självförståelse, en andlig och själslig motsvarighet till hennes instinkter, trygghetsbehovet t ex. En del av vårt inre längtar alltid tillbaka till tryggheten i lustgården och gör motstånd mot sanningen och ju djupare världen går in i sin överlevnadskris, desto oftare hörs ropen på mer trygghet. Och de som överväger att trotsa det bestående prövas, när ormen lockar med klarsyn. Det kan gälla ensamhet och otrygghet contra frestande gemenskap på underrgångens brant. Lustgård är stagnation, om man stannar i den. Och lydigheten "en katastrof" skrev Berit Gullberg i boken "Den mållösa människan". Vi läser in personliga auktoriteter i samhällssystem och kyrkor och till och med i Gud för att själva slippa förändras. Vi lever inte som vi vill leva.

Så varför inte göra som den första kvinnan: lyssna på ormen, smaka på frukten, bjuda andra, ta det s k straffet och avstå från en del av tryggheten? Men i gengäld få sina ögon öppnade.

Marianne Blom berättar vidare (i sin bok Utanför lustgården, Verbum 1993, se 88f):

Det var Kyrkliga förbundet för evangelisk-luthersk tro som anmälde mig till Stockholms Domkapitel. Förbundets medlemmar menade, att jag uppmanat lyssnarna att "trotsa Gud, höra på frestaren och lyda djävulen" och att andakten var "ett klart och uppenbart exempel på vilseförande, falsk, ogudaktig och lögnaktig förkunnelse." Förbundet, som är en ideell förening, säger sig arbeta för "bevarande och främjande av biblisk kristendom" och "vill försvara kyrkan mot oberättigade inflytelser och övergrepp" (stadgarna §1). Förbundet företräder en fundamentalistisk hållning, vilket innebär att "bibelordet skall framställas och tillämpas såsom det står och Skrift skall tydas med Skrift" och beskrivningen av andakten som vilseförande, falsk et c är karaktäristisk.

Men naturligtvis fick Marianne behålla kragen. Expertvittnet Krister Stendahl, tidigare stockholmbiskopen, stöttade henne på varje punkt, och dåvarande stockholmsbiskopen Henrik Svenungsson lät därmed saken bero utan eget omdöme. Året efter att hon på hans expertrekommendation frikändes av Stockholms domkapitel (1993) infördes däremot prästvigningsförbud mot dem som hade anmält henne, d v s Kyrkliga förbundet! Min granne i Lund, den gammalkyrklige Hans Martin Jönsson, numera Hanss Martins Jensens, kunde därigenom inte prästvigas för Svenska kyrkan, men blev så småningom biskop i Lettlands evangelisk-lutherska kyrka. (I Liepaja stift). 

Detta framstår ju som "syndafallet i repris". Ormens teologi vann insteg i vår kyrka, främst (om än inte enbart) genom lättlurade kvinnor (1 Tim 2:11-15?). Män med större läroansvar än de enskilda ormhissande damerna satte därefter sin godkändstämpel på det hela och både avsmakade och bjöd frukten vidare. Adam, var är du?

Naturligtvis kastar detta en lång skugga över ämbetsreformen 1958, som ju enligt biskop Anders Nygren i Lund profetia var ett steg in på "gnostikers och svärmeandars väg". Både lärorna om syndafallet och ormen (som hissas) och om Guds Lamm (som dissas), samt lärorna om äktenskapet och mödraskapet, är vad jag förstår exempel på just gnosticism. Liksom det faktum att Svenska kyrkans ledning inte längre klarar av att ta avstånd från detta, nej, bara från klassiskt högkyrkliga och de evangelisk-lutherska prästkandidater av båda könen som (sicket kätteri!) tror, lär och bekänner att äktenskapet är ett förbund mellan en man och en kvinna!

Det betyder förstås att alla som gläds åt ämbetsreformen 1958 borde vara extra ivriga att undanröja allt som misskrediterar den. Socialdemokraterna och Centerpartiet ska vi dock inte räkna med - de är nog för dumma för att fatta att de nu med sitt okänsliga agerande är med om att ge både sin ämbets- och sin äktenskapsreform internationellt dåligt rykte. 

söndag 26 februari 2023

Jag går i fara var jag går

Påskvänner!

Förra veckan var mycket intressant - med alltifrån en måndag i Uppsala med hyllningar av Tomas Nygren på Johannelund och Roseniussällskapets årsmöte till en söndag i Strömsbrokyrkan i Gävle med Per Ewert och hans bok Landet som glömde Gud.

Men sedan blev jag sjuk och kunde inte skriva så mycket om det som jag tänkt. Denna vackra vintervecka - vackraste i vinter - har jag mest varit inomhus, förutom igår då jag cyklade på havet och idag då jag suttit och solat på en plaststol vid husknuten.

Följande har jag till mycket tveksam uppbyggelse kunnat läsa idag i en bok utgiven på Verbum:

Människor som inte känner till frestelser och då och då faller för dem, är sällan särskilt roliga att vara med - och knappt ens trovärdiga. Det är helt enkelt mänskligt att frestas, även om vi måste lära oss att hantera det. 
Berättelsen om Adam och Eva som inte lyckas behärska sig, utan äter av äpplet från det enda träd de inte får röra, är en paradox. De får inte äta, men måste samtidigt göra just detta för att bli sanna människor. De måste lämna paradiset, detta illusoriska tillstånd av evig lycka, för att lära sig leva livet på riktigt, där frestelser ingår. Steget ut ur Eden är nödvändigt för inre mognad och växt. Vi måste helt enkelt äta av äpplet.
Vishet bygger på livserfarenhet, som i sin tur öppnar ögonen och ger oss insikt om vår egen nakenhet och sårbarhet - att vi inte kan vara kvar i en illusorisk, perfekt värld, med perfekta människor. I den sanna världen sätts vi hela tiden på prov och måste lära oss hantera det. Men vi kan också få glimtar av det paradisiska tillståndet. Dessa ska vi vara rädda om, låta dem hjälpa oss att leva vidare som trovärdiga människor i en trovärdig värld.  
(Dagbok med kyrkoalmanacka 2016-17 s 50).

Människan som skrev denna betraktelse för sex år sedan verkar fortfarande vara domkyrkolektor i Storkyrkan, med Andreas Holmbergs (inte den falske biskopens) goda minne. Ingen avkragning tycks vara aktuell så långt ögat når. Inte så lite fräckt att ha lyckats få denna hyllning av syndafallet publicerat i Verbums kyrkoalmanacka 2016-17 på temat "Luther och reformationen"!

Denna gamla publicering och dagens allvarliga ämne gör att jag även publicerar Brorsons klassiska psalm "Jag går i fara var jag går" (den som i mycket beskuret skick ingår i Svenska psalmboken under rubriken "Jag går mot döden var jag går"). Så här sjunger Brorson till både varning och tröst:




1. Jag går i fara var jag går,
jag måste alltid tänka
att Satan invid vägen står
med färdigsmidda länkar.
Hans dolda helvetsbrand
mej lätt förvilla kan
när inte på min vakt jag står.
Jag går i fara var jag går.

2. Jag går i trångmål var jag går,
mot synden ska jag strida.
Om Herren lägger korset på,
då ska jag tåligt lida.
Rätt ofta jag ej ser
en väg att vandra mer,
när motgångsdimman blir för svår.
Jag går i trångmål var jag går.

3. Jag går mot döden var jag går
vart än jag här mej vänder.
Förrän jag vet det, klockan slår
och döden bud mej sänder.
Ett litet andetag,
så slutar livets dag
och jag i evigheten står.
Jag går mot döden var jag går.

4. Jag går bland änglar var jag går
och de ska mej bevara.
Alls inget Satans makt förmår
mot denna himlaskara.
Bort, världens suck och sorg,
jag går i änglaborg
och Herren räknat mina hår.
Jag går bland änglar var jag går.

5. Jag går med Jesus var jag går,
han har mej vid sin sida.
Han läker mej med sina sår
och hjälper mej att strida.
Där han står ondskan mot,
jag sätter ner min fot.
Om allting än min ofärd spår,
jag går med Jesus var jag går.

6. Jag går till himlen var jag går,
så fatta mod, mitt hjärta!
I himlen du en ände får
på all din nöd och smärta.
Bort, världens lust och prakt,
ni hör vad jag har sagt:
all världens ära jag försmår,
jag går till himlen var jag går.


Text: Hans Adolph Brorson, övers. 2013 A.H.
Musik: Tysk koral efter J S Bach, alt. norsk koral

söndag 19 februari 2023

Visa på Fastlagssöndagen

Påskvänner!

Det finns stunder när man inte vill,
det finns stunder när man bara önskar sej bort, 
när man knappt ens orkar finnas till, 
men när kärlek visar väg i vått och i torrt. 
//: Kanske var det för en sådan stund ://
kanske var det för en sådan stund 
som du föddes till världen? 

Drottning Ester våndades så svårt,
skulle hon nu för sitt folk få offra sitt liv? 
Hamans onda planer tog hon hårt,
ord från Mordokai var liksom skurna med kniv: 
//: "Kanske var det just för denna stund ://
kanske var det just för denna stund
som du kröntes till drottning?" 

Herren Jesus kände också så, 
ville slippa, om det gick, all plåga och nöd. 
Smärtans väg, den valde han ändå, 
som Guds vetekorn han gav oss liv i sin död. 
//: För det var ju just för denna stund ://
för det var ju just för denna stund 
som han kom hit till världen. 

Det finns stunder när man inte vill, 
det finns stunder när man bara önskar sej bort, 
när man knappt ens orkar finnas till, 
men när kärlek visar väg i vått och i torrt. 
//: Kanske var det i en sådan stund ://
kanske var det i en sådan stund 
som du föddes till världen?

(Est. 4:14b, Joh. 12:27, 16:21).

onsdag 8 februari 2023

Muhammedanernas villfarelse

Påskvänner!

Augsburgska bekännelsen (se föregående inlägg), d v s vår evangelisk-lutherska kyrkas bekännelse, fördömer alltså "muhammedanernas" villfarelse. Men vad består denna i?

Jag vet ingen som tydligare än Nabeel Qureshi - frid vare med honom! - kan förklara var skillnaden mellan kristendom och islam egentligen ligger, se föredraget här nedan.

Qureshi påminner om bibelordet "om du med din mun bekänner att Jesus är Herre, och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda - då blir du räddad." (Paulus). En sann muslim uppskattar Jesus och håller honom för en stor profet. En muslim tror (i regel) både på jungfrufödelsen och på att Jesus ska komma tillbaka för att döma levande och döda. Men en muslim kan inte bekänna att Jesus är Herre, tror inte att Jesus har dött och därför inte heller att han har uppstått!

Augustana - inför Reformationsdagen

Påskvänner!

Här kommer inför Reformationsdagen den Augsburgska bekännelsen från 1530. Den är inte längre än att den, som ibland i Tyskland, gott kunnat tryckas i våra psalmböcker tillsammans med fornkyrkans trosbekännelser. Innehållsförteckningen från Logosmappen, dit de olika rubrikerna också länkar. Texten nedanför innehållsförteckningen är dock språkligt något moderniserad av bloggaren. Vid osäkerhet om den bearbetade textens innebörd kanske en jämförelse med den äldre svenska versionen kan vara till hjälp.


Den augsburgska bekännelsen
(Confessio Augustana)

[Företal till Kejsar Karl den femte]
[De förnämsta trosartiklarna: I. Om GudII. Om arvsyndenIII. Om Guds Son,
IV. Om rättfärdiggörelsenV. Om predikoämbetetVI. Om den nya lydnadenVII. Om kyrkan,
VIII. Vad kyrkan ärIX. Om dopetX. Om Herrens nattvardXI. Om biktenXII. Om boten,
XIII. Om bruket av sakramentenXIV. Om det andliga ståndet,
XV. Om kyrkans religiösa brukXVI. Om det borgerliga livet,
XVII. Om Kristi återkomst till domenXVIII. Om den fria viljanXIX. Om syndens orsak,
XX. Om tro och goda gärningarXXI. Om dyrkan av helgonen,
Sammanfattning]
[Artiklar, i vilka uppräknas missbruk, som avskaffats]

De förnämsta trosartiklarna
 

I. Om Gud

1] Våra kyrkor lär gemensamt att Niceamötets beslut om gudomsväsendets enhet och de tre personerna är sant och utan ändringar ska tros. 2]  Alltså tror vi att det finns ett enda gudomligt väsende, som både kallas och är Gud, evig, osynlig, odelbar, av omätlig makt, vishet och godhet, skaparen och uppehållaren av allting, både synligt och osynligt. 3] Likväl finns det tre personer med samma väsende och samma makt, som av evighet är till jämte varandra: Fadern, Sonen och den helige Ande. 4] Våra kyrkor använder här ordet person i samma betydelse som det har hos kyrkans gamla författare i detta sammanhang: det betecknar något som inte är en del eller en egenskap hos något annat, utan existerar självständigt.

5] Våra kyrkor fördömer alla villfarelser som uppkommit på denna punkt, t ex manikéernas som antog två urprinciper i tillvaron, en god och en ond; likaså valentianernas, arianernas, eunomianernas, muhammedanernas och alla andra liknande. 6] De fördömer även de gamla och nya samosatenernas villfarelse, som hävdar att det endast finns en person, och därför om Ordet och den helige Ande illfundigt och hädiskt säger att de inte är särskilda personer, utan att Ordet endast betyder av stämman frambragt ord och Anden endast är en skapad rörelse hos tingen.

 
II. Om arvsynden

1] Vidare lär våra kyrkor att efter Adams fall alla människor, som fötts på naturligt sätt, föds med synd. Det vill säga utan fruktan för Gud, utan förtröstan på Gud samt med ond begärelse. 2] Och de lär att denna sjukdom eller arvsynd verkligen är synd, som medför fördömelse och bringar evig död även nu, åt dem som inte föds på nytt genom dopet och den helige Ande.

3] De fördömer pelagianerna villfarelse och andras, som förnekar att arvsynden är synd och, för att förringa den ära som tillkommer Kristi förtjänst och hans välgärningar, påstår att människan kan rättfärdiggöras inför Gud genom förnuftets egna krafter.

 
III. Om Guds Son

1] Vidare lär våra kyrkor att Ordet, det vill säga Guds Son, antagit mänsklig natur i den saliga jungfrun Marias livmoder. 2] Så att de två naturerna, den gudomliga och den mänskliga, oupplösligt förenade i personens enhet, är en enda Kristus, sann Gud och sann människa, född av jungfru Maria, verkligen pinad, korsfäst, död och begraven, 3] för att han skulle försona Fadern med oss och vara ett offer inte bara för arvskulden, utan även för alla människornas verksynder. 4] Han steg även 1 ner till dödsriket och uppstod i sanning på tredje dagen, steg därefter upp till himmelen för att sitta på Faderns högra sida och regera i evighet och råda över alla skapade varelser, samt helga dem som tror på honom, 5] genom att han i deras hjärtan sänder den helige Ande, som ska leda, trösta och levandegöra dem samt försvara dem mot djävulen och mot syndens makt. 6] Denne Kristus ska också komma igen uppenbart för alla, för att döma levande och döda o.s.v. enligt den apostoliska trosbekännelsen.

 
IV. Om rättfärdiggörelsen

1] Vidare lär våra kyrkor att människorna inte kan rättfärdiggöras inför Gud genom egna krafter, egen förtjänst eller egna gärningar, utan att de rättfärdiggörs utan förskyllan för Kristi skull genom tron, 2] när de tror att de upptas i nåden och att synderna förlåts för Kristi skull, för att han genom sin död åstadkommit tillfyllestgörelse för våra synder. 3] Denna tro tillräknar Gud som rättfärdighet inför honom, se Romarbrevet 3 och 4.

 
V. Om predikoämbetet

1] För att vi ska få denna tro, har evangelieförkunnelsens och sakramentsförvaltningens ämbete inrättats. Ty genom Ordet och sakramenten skänks den helige Ande, 2] som hos dem som hör evangelium 3] frambringar tron, var och när det behagar Gud. Det vill säga att det inte är för vår förtjänsts skull, utan för Kristi skull som Gud rättfärdiggör dem som tror att de för Kristi skull blir upptagna i nåden  Se Gal. 3: "För att vi genom tron skulle undfå den utlovade Anden."

4] Våra kyrkor fördömer vederdöparnas villfarelse och andras, som menar att den helige Ande kommer till människorna utan det utvärtes ordets förmedling, genom deras egna förberedelser och gärningar.

 
VI. Om den nya lydnaden

1] Vidare lär våra kyrkor att denna tro bör frambringa goda frukter och att den bör göra goda, av Gud befallda gärningar, därför att så är Guds vilja. Inte för att vi ska tro att vi genom dessa gärningar förtjänar rättfärdiggörelse inför Gud. 2] Ty syndernas förlåtelse och rättfärdiggörelse tas emot genom tron, såsom även Kristi ord betygar: När ni har gjort allt som har blivit er befallt, då ska ni säga: "Vi är endast ringa tjänare: vi har bara gjort vad vi var skyldiga att göra." Samma sak säger även kyrkans gamla lärare. 3] För Ambrosius säger: "Så är bestämt av Gud, att den som tror på Kristus ska bli frälst, i det att han utan gärningar, genom tron allena, oförtjänt får syndernas förlåtelse."

 Luk. 17:10
 
 
 
 
 
VII. Om Kyrkan

1] Vidare lär de att en helig Kyrka ska äga bestånd till evig tid. Men Kyrkan är de heligas samfund, i vilket evangelium rent 2 förkunnas och sakramenten rätt förvaltas. 2] Och för Kyrkans sanna enhet är det nog att vara ense i fråga om evangeliets lära och förvaltningen av sakramenten. 3] Och det är inte nödvändigt att nedärvda människobud eller religiösa bruk eller yttre, av människor föreskrivna former för gudsdyrkan överallt är lika.

4] Paulus säger ju: En tro, ett dop, en Gud som är allas Fader etc.

Ef. 4:5
 
VIII. Vad Kyrkan är

1] Fastän Kyrkan, i egentlig mening, är de heligas och sant troendes samfund, är det likväl, eftersom i detta livet många skrymtare och ogudaktiga är med, tillåtet att bruka sakramenten även när de förvaltas av ogudaktiga. Kristus har ju sagt: "På Moses' stol har de skriftlärde och fariseerna satt sig" etc. 2] Både sakramenten och Ordet är i kraft av Kristi instiftelse och befallning verksamma, även om de meddelas genom ogudaktiga.

3] Våra kyrkor fördömer donatisternas villfarelse och andra sådana, som påstod att man inte i kyrkan fick anlita ogudaktiga präster, och ansåg att ett prästämbete i händerna på ogudaktiga är utan verkan och till ingen nytta.

Matt. 23:2
 
IX. Om dopet

1] Om dopet lär de att det är nödvändigt till saligheten och att 2] Guds nåd erbjuds genom dopet samt att barnen bör döpas, för att de genom dopet får frambäras till Gud och så upptas i hans nåd.

3] De fördömer vederdöparnas villfarelse, som bestrider att barnen bli frälsta genom dopet. 3

 
X. Om Herrens nattvard

1] Om Herrens nattvard lär de, att Kristi kropp och blod i nattvarden verkligen är närvarande och delas ut åt dem som tar emot sakramentet. 2] De ogillar dem som lär annorlunda.

 
XI. Om bikten

1] Om bikten lär de, att den enskilda avlösningen bör bibehållas i kyrkorna, fastän i bikten uppräknandet av alla synder inte är nödvändigt. 2] För det är omöjligt, så som det står i psalmen: "Vem märker själv, huru ofta han felar".

 Ps. 19:13
 
XII. Om boten

1] Om boten lär de, att syndernas förlåtelse kan vinnas av dem som efter dopet fallit i synd, närhelst de omvänder sig, och att 2] kyrkan bör meddela avlösning åt dem som på detta sätt vänder åter för att göra bot.

3] Men boten består till sitt väsen av dessa två stycken: dels förkrosselsen eller den ångest, 4] som injagas i samvetet, då man insett sin synd, dels tron, som väcks genom evangeliet eller avlösningen 5] och som tror, att synderna blir förlåtna för Kristi skull, och som ger samvetet tröst och befriar det från dess ångest. 6] Därpå bör följa goda gärningar, som är botens frukter.

7] Våra kyrkor fördömer vederdöparnas villfarelse, som påstår att de en gång rättfärdiggjorda inte kan förlora den helige Ande, och vidare dem som hävdar 8] att somliga i detta livet vinner en sådan fullkomning att de inte kan synda.

9] Vidare fördömer de novatianernas villfarelse, som inte ville avlösa dem som fallit, när de efter dopet återvände för att göra bot.

10] De tar även avstånd från dem som inte lär att syndernas förlåtelse erhålls genom tron, utan ålägger oss att förtjäna nåden genom våra egna tillfyllestgörelser.

 
XIII. Om bruket av sakramenten

1] Om bruket av sakramenten lär de att sakramenten inte bara har inrättats som tecken på en bekännelse för människor - utan för att de skulle vara tecken och vittnesbörd om Guds vilja med oss, givna till att väcka och stärka tron hos dem som tar emot sakramenten. 2] Därför bör sakramenten användas så att vi tror de löften som genom sakramenten erbjuds oss och ställs fram inför våra ögon.

3] [De fördömer alltså den läran att sakramenten rättfärdiggör bara genom att sakramentshandlingen företas, och vid bruket av sakramenten inte anser att det behövs någon tro på att synderna blir förlåtna]

 
XIV. Om det andliga ståndet

Om det andliga ståndet lär de att ingen utan vederbörlig kallelse bör i kyrkan predika offentligt eller förvalta sakramenten.

 
XV. Om kyrkans religiösa bruk

1] Om kyrkans religiösa bruk lär de att de religiösa bruk bör bibehållas som kan behållas utan synd och som främjar lugn och god ordning i kyrkan - t ex vissa helgdagar, högtider och dylikt.

2] Om sådana ting upplyses likväl människorna, så att samvetena inte betungas genom föreställningen, att all sådan gudsdyrkan är nödvändig till saligheten.

3] De blir även upplysta om att nedärvda människobud, som införts i syfte att försona Gud, att förtjäna nåd och tillfyllestgöra för synderna, strider mot evangelium och mot läran om tron. T ex klosterlöftena och särskilda bud i fråga om olika slag av föda, i fråga om dagar etc, 4] som införts för vinnande av nåd och som tillfyllestgörelse för synder, är fördenskull onyttiga och stridande mot evangelium.

 
XVI. Om det borgerliga livet

1] Om det borgerliga livet lär de, att lagliga borgerliga ordningar är Guds verk, 2] Det är  tillåtet för de kristna att inneha överhetsämbeten, vara domare, döma mål enligt kejserlig eller annan gällande lag, ådöma kroppsstraff enligt lag, föra rättmätiga krig, göra krigstjänst, köpa och sälja enligt lag, besitta egendom, avlägga ed, då myndigheterna fordrar, samt ingå äktenskap.

3] De fördömer vederdöparnas läror, som förbjuder de kristna att befatta sig med dessa borgerliga uppgifter.

4] De fördömer även de läror som inte anser den kristliga fullkomligheten bestå i gudsfruktan och tro, utan i övergivandet av de borgerliga uppgifterna. 5] Evangelium förkunnar ju en evig hjärtats rättfärdighet. Dock upplöser det inte stat och familj, utan fordrar eftertryckligt, att de ska vidmakthållas såsom gudomliga ordningar och att man inom dylika ordningars ram skall öva sig i kärlek. 6] Därför bör de kristna ovillkorligen lyda sin överhet och sina lagar, om bara dessa inte påbjuder något som är synd, 7] ty då bör de mera lyda Gud än människor. Apg. 5.

  Apg. 5:29
 
XVII. Om Kristi återkomst till domen

1] Vidare lär de, att Kristus ska återkomma på yttersta dagen för att hålla dom, 2] och han ska uppväcka alla döda. De fromma och utvalda ska han ge evigt liv och glädj utan slut, 3] men de ogudaktiga människorna och djävlarna ska han fördöma till att pinas utan ände.

4] De fördömer vederdöparnas lära att de fördömda människornas och djävlarnas straff en gång ska få sitt slut.

5] De fördömer även judiska läror om att de fromma före uppståndelsen ska få herraväldet i världen, sedan de ogudaktiga slagits ner överallt.

 
XVIII. Om den fria viljan

1] Om den fria viljan lär de att den mänskliga viljan är i någon mån fri att åstadkomma borgerlig rättfärdighet och att välja mellan ting som förnuftet kan döma över. 2] Men den är inte mäktig att utan den helige Andes bistånd prestera den rättfärdighet som Gud kräver, eller den andliga rättfärdigheten. 3] Ty en 'själisk' människa tar inte emot vad som hör Guds ande till, 4] utan denna rättfärdighet uppkommer i hjärtana, när den helige Ande meddelas genom Ordet. Detta säger Augustinus med samma ord i tredje boken av hypognostikon; "Vi erkänner att alla människor ha fri vilja, i och genom förmågan av förnuftigt omdöme, fastän viljan inte genom detta blir i stånd att utan Guds hjälp vare sig göra början till eller fullborda något som har betydelse för förhållandet till Gud, utan bara i fråga om i jordisk mening goda eller onda handlingar. 5] Goda kallar jag då de handligar som har sin grund i strävan efter ett naturligt gott, t. ex. att vilja arbeta på åkern, vilja äta och dricka, vilja ha en vän, vilja ha kläder, vilja bygga hus, gifta sig, föda upp boskap, tillägna sig olika goda färdigheter, eller vad som helst, som är gott ur det timliga livets synpunkt. 6] Allt detta består dock ej utan den gudomliga styrelsen, det leder sitt ursprung från honom, är till genom honom och blev till genom honom. 7] Med onda handlingar förstår jag sådant som att vilja dyrka en avgud , vilja mörda etc."

8] [Våra kyrkor fördömer pelagianernas lära, att vi utan den helige Andes hjälp enbart av våra naturliga krafter kan älska Gud över allt och i fråga om handlingarnas innehåll uppfylla Guds bud. 9] Låt vara att den mänskliga naturen någorlunda kan åstadkomma den yttre handlingen — den kan ju avhålla händerna från stöld och mord — så kan den likväl inte förvärva det rätta sinnelaget, såsom fruktan för Gud, förtröstan på Gud, kyskhet, tålamod etc.]


 








1 Kor. 2:14
 
XIX. Om syndens orsak

Om orsaken till synden lär de att även om Gud skapar och uppehåller naturen, ligger likväl orsaken till synden i de ondas, d. v. s. djävlarnas och de ogudaktigas vilja, som då Gud drar undan sitt bistånd vänder sig bort från Gud, såsom Kristus säger i Joh. 8: "När han talar lögn, då talar han av sitt eget."

  Joh. 8:44

XX. Om tro och goda gärningar

1] Med orätt anklagas de våra för att förbjuda goda gärningar. 2] Ty deras skrifter om tio Guds bud och andra med liknande innehåll bestyrker att de beträffande alla olika levnadsstånd och plikter givit en nyttig undervisning om vilka levnadsstånd och vilka gärningar i alla olika fall som behagar Gud. 3] Om dessa ting gav förr i världen predikanterna mycket ringa undervisning;. De endast uppfordrade till barnsliga och inte nödvändiga gärningar, såsom vissa helgdagar, vissa fastor, brödraskap, vallfärder, helgondyrkan, rosenkransar, munkliv och liknande ting. 4] Sedan detta framhållits för våra motståndare, har de nu lagt bort det och predikar inte längre dessa onyttiga gärningar såsom förr i världen. 5] De har även börjat tala om tron, varom man förr iakttog en märklig tystnad. 6] De lär att vi rättfärdiggörs ej av gärningarna endast, utan de förbinder tron och gärningarna och säger att vi rättfärdiggöras genom tro och gärningar. 7] Denna lära är det mindre att anmärka mot än den tidigare uppfattningen, och den kan skänka mer tröst än deras gamla lära.

8] Då alltså äran om tron, som bör vara huvudläran i kyrkan, så länge legat bortglömd — alla måste ju medge att man i predikningarna fullständigt tegat om trons rättfärdighet och i kyrkan bara uppehållit sig vid läran om gärningarna — undervisas man i våra kyrkor på följande sätt om tron:

9] Först: att våra gärningar inte kan försona Gud eller förtjäna syndernas förlåtelse och nåd [och rättfärdiggörelse], utan att vi vinner denna bara genom tron, då vi tror att vi blir upptagna i nåden för Kristi skull, han som står som medlaren och försoningsmedlet och genom vilken Fadern försonas. 10] Den som förlitar sig på att han genom gärningar förtjänar nåden, försmår därför både Kristi förtjänst och nåden och söker utan Kristus en väg till Gud, genom mänskliga krafter, trots att Kristus sagt om sig själv: Jag är vägen sanningen och livet.

  Joh. 14:6

11] Denna lära om tron behandlas överallt hos Paulus. Ef. 2: Av nåden är ni frälsta genom tro – och det inte av er själva, Guds gåva är det – inte av gärningar.

 Ef. 2:8

12] Och för att ingen må göra undanflykter och påstå att vi hittat på en ny tolkning av Paulus, kan vi hänvisa till att allt detta har stöd i fädernas vittnesbörd. 13] För Augustinus försvarar i många böcker nåden och trons rättfärdighet mot gärningarnas förtjänst. 14] Och detsamma lär Ambrosius i skriften De vocatione gentium och annorstädes. Så säger han i nämnda verk: "Återlösningen i Kristi blod skulle bli värdelös och de mänskliga handlingarna skulle i betydelse inte träda tillbaka för den gudomliga barmhärtigheten, om rättfärdiggörelsen, som sker genom nåden, berodde av förutgående förtjänster, så att den inte vore en givarens oförtjänta gåva, utan lön för vad någon utfört."

15] Fast denna lära föraktas av oprövade, erfar dock fromma och bävande samveten att den skänker den största tröst, emedan samvetena inte kan vinna lugn genom några gärningar, utan bara genom tron, då de är fast övertygade om att de för Kristi skull har en försonad Gud. 16] Så lär Paulus i Rom. 5: "Då vi nu har blivit rättfärdiggjorda av tro, har vi frid med Gud." 17] Hela denna lära har avseende på det förskräckta samvetets kamp och kan inte förstås utan denna kamp. 18] Därför har oprövade människor dåligt omdöme i denna sak, d. v. s. sådana som inbillar sig att den kristna rättfärdigheten inte är något annat än borgerlig eller filosofisk rättfärdighet.

Rom. 5:1
 
 
 
 

19] Förr plågades samvetena genom gärningsläran; de fick inte höra tröst ur evangeliet. 20] Somliga drev samvetet ut i öknen eller klostren; de hoppades nämligen att de där skulle förtjäna nåd genom munkliv. 21] Andra åter hittade på andra gärningar, genom vilka nåd och tillfyllestgörelse för synderna skulle förtjänas. 22] Därför var det i högsta grad nödvändigt att frambära och återuppliva denna lära om tron på Kristus, för att de bävande samvetena inte skulle sakna tröst, utan veta att nåd och syndernas förlåtelse [och rättfärdiggörelse] tas emot genom tron på Kristus.

23] Det klargörs även för människorna, att ordet tro här inte betecknar endast kunskap om vad som en gång hänt, sådan som även de ogudaktiga och de onda andarna har, utan därmed betecknas en tro, som tror inte bara på de historiska händelserna, utan på det som är frukten av dem, nämligen denna artikel, syndernas förlåtelse, d. v. s. att genom Kristus ha nåd, rättfärdighet och syndernas förlåtelse.

24] Och den som vet att han genom Kristus har en nådig Fader, han har verklig kunskap om Gud, att Gud vårdar sig om honom, han åkallar Gud och är sålunda inte utan Gud som hedningarna. 25] Ty de onda andarna och de ogudaktiga kan inte tro denna artikel, syndernas förlåtelse. Därför hatar de Gud, som vore han deras fiende, de åkallar honom inte och väntar inget gott av honom. 26] Även Augustinus undervisar sin läsare på samma sätt om begreppet tro, att ordet tro i Skrifterna inte får uppfattas som betydande ett inlärt vetande, sådant som de ogudaktiga kan ha, utan förtröstan, som hugsvalar och upprättar förskräckta sinnen.

Hebr. 11:1



27] Dessutom lär de våra att det är nödvändigt att göra goda gärningar, inte för att vi ska tro oss förtjäna nåd genom dem, utan för att Gud vill det. 28] Endast genom tron tar vi emot syndernas förlåtelse och nåd. 29] Och eftersom den helige Ande tas emot genom tron, förnyas hjärtana och får nya böjelser, så att de kan åstadkomma goda gärningar. 30] Ty så säger Ambrosius: "Tron är upphovet till en god vilja och till ett rätt handlande." 31] De mänskliga krafterna är nämligen utan den helige Andes bistånd fulla av ogudaktiga böjelser, och de är för svaga för att kunna åstadkomma goda gärningar som hålla måttet inför Gud. 32] De är dessutom i djävulens våld, och han driver människorna till olika synder, till ogudaktiga tankar och till uppenbara missgärningar. 33] Det kan man se hos filosoferna, som själva försökte leva ostraffligt men inte förmådde det, utan fläckade sig genom många uppenbara synder. 34] Sådan är människans svaghet, då hon är utan tro och utan den helige Ande och låter sig styras endast av mänskliga krafter.

35] Härav framgår tydligt, att denna lära inte bör beskyllas för att förbjuda goda gärningar, utan mycket hellre prisas för att den påvisar hur vi sätts i stånd att göra goda gärningar. 36] Ty utan tro kan den mänskliga naturen alls inte fullgöra vad första och andra buden kräver. 37] Utan tro åkallar den inte Gud, väntar inget gott av Gud och bär inte korset med tålamod, utan begär hjälp av människor och förtröstar på mänskligt bistånd. 38] Så härskar i hjärtat allsköns begär och mänsklig klokskap, när tron och förtröstan på Gud saknas. 39] Därför säger också Kristus: Mig förutan kan ni inget göra, Joh. 15. Och kyrkan sjunger:

Joh. 15:5


 
           Om ej av din Andes fläkt
           liv hos människan blir väckt,
           inget gott hos henne är.
 
XXI. Om dyrkan av helgonen

1] Om dyrkan av helgonen lär de att man kan hålla helgonen i åminnelse, för att vi ska lära oss att efterlikna deras tro och goda gärningar i enlighet med vår kallelse. Så kan kejsaren ta David till föredöme när det gäller att föra krig och driva ut turken ur fäderneslandet. 2] Ty båda är konungar. Men Skriften lär inte att vi ska åkalla helgonen eller begära hjälp av dem, eftersom den ställer fram för oss Kristus allena såsom medlare, försoningsmedel, överstepräst och förebedjare. 3] Han bör åkallas och han har lovat att höra våra böner, och denna dyrkan täcks honom väl, nämligen då han åkallas i all nöd. 1 Joh. 2: Om någon syndar, så har vi en förespråkare hos Fadern etc.

1 Joh. 2:1
 
 
*    *    *

1] Detta är i huvudsak sammanfattningen av vår lära. Av detta framgår att den inte innehåller något som står i strid med den heliga Skrift eller den allmänneliga kyrkan eller den romerska kyrkan, så långt denna är känd genom de gamla författarna. Under sådana förhållanden blir vi dömda utan fog av dem som fordrar att vi ska betraktas som kättare. 2] Hela meningsskiljaktigheten gäller några få missbruk, som utan stöd av tillförlitlig auktoritet insmugit sig i kyrkorna. Även om beträffade dem någon olikhet skulle föreligga, skulle det anstå biskoparna att visa så mycken mildhet, att de på grund av den bekännelse vi nu läst upp fördrog de våra, då ju inte ens de gamla kyrkoordningarna (canones) är så stränga att de fordrar samma religiösa bruk överallt; de religiösa bruken har inte heller någonsin varit lika i alla kyrkor. 3] Och hos oss bibehålls i stor utsträckning noggrant de gamla bruken. 4] För det är en falsk beskyllning, att alla yttre former för gudsdyrkan och alla kyrkans gamla ordningar hos oss skulle utrotas. 5] Men det är en allmän klagan, att vissa missförhållanden var förknippade med allmänna religiösa bruk. Då dessa inte utan kränkning av samvetet kunde gillas, har på vissa punkter rättelse skett.



 

tisdag 7 februari 2023

En välsignad kyrkogångsdag på Efs (bl a)

Påskvänner!

Det blev en härlig Jungfru Marie Kyrkogångs- och Uppsala Stifts Kyrkosångsdag på Njutångers Efs. En kvartett från kyrkokören uppträdde, och vi fick sjunga Dagen är kommen (122:2-4) en sista gång. "Ljus av Gud Fader, Ljus av Ljusens källa" - passade riktigt bra. Tack, Sigrid och Simon. Tack Stina för goda kyrkkaffekakan, som skulle bli rulltårta men blev skuren "på platten" istället. Tack Jesus.

Sedan blev det dopfest i Iggesund, isfest på Njutångersfjärden och musikgudstjänst i Iggesunds kyrka klockan 17. En riktig kyrkogångsdag, som den ju heter, men också "kyrkomusikens dag" som den också är. Kollekt till stiftets kyrkosångsförbund vid båda gudstjänsterna.

lördag 4 februari 2023

Psalmer om Jesus´ uppväxt

Påskvänner!

Helgens evangelietext från Lukas 2 slutar på följande härliga sätt:

När de hade fullgjort allt som föreskrivs i Herrens lag återvände de till sin hemstad Nasaret i Galileen. Pojken växte och fylldes av styrka och vishet, och Guds välbehag var med honom.

Det vimlar inte av psalmer om Jesus uppväxt i Nasaret. Men Grundtvig har faktiskt skrivit en som finns i Dansk Salmebog men som hittills inte blivit känd i Sverige. Här i Sverige har Linderot faktiskt också skrivit en, som tyvärr heller inte blivit mycket sjungen eller kommit in i några av våra psalmböcker. Synd, tycker jag, för den är liksom Grundtvigs både originell och spirituell i bästa mening (jag har själv översatt Grundtvigs psalm och bearbetat Linderots något). Ni får väl prova sjunga dem om ni vill! Eller ännu hellre: skriv en ny psalm på samma tema och skicka in till psalmbokskommittén för 2030 års psalmbok!

Vill även passa på att rekommendera domprost P-O Sjögrens fantastiskt fina lilla bok "Tolv års ålder". Glöm inte det tipset! Kolla in den på t ex Bokbörsen!

onsdag 1 februari 2023

Ärkebiskop de jure Martin Modéus vs ärkebiskop de facto Stefan Gustavsson

Påskvänner!

Jag kan inte komma ifrån intrycket att ärkebiskop de facto Stefan Gustavsson rent sakligt har så mycket mer att komma med än ärkebiskop de jure Martin Modéus när det gäller vem som får vara medlem i Svenska kyrkan. 

Det hade naturligtvis varit förödande för den (än så länge) hyllade de jure-ärkebiskopen om fler journalister (än Sofia Lilly Jönsson, typ) varit tillräckligt pålästa för att ställa impertinenta frågor om medlemskap i samband med vår vän "Murres" ambitioner att bli partiledare för ett parti som oblygt vill avkraga (bland många, många andra) ärkebiskop em Gunnar Weman, biskop em Hans Stiglund, kh Åke Lundgren i Burträsk-Lövånger, km Evelina Bohlin i Dellenbygdens pastorat samt mina två tidigare kyrkoherdar Pär Stenberg och Mia-Marie Stigsdotter Kjellgren.