Visar inlägg med etikett Nathan Söderblom. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Nathan Söderblom. Visa alla inlägg

söndag 10 september 2023

Söderblom både organiserade ekumenik och sköt den i sank

Påskvänner!

En underbar lördag i Edsbyn med Hans Lindholm och Kerstin Oderhem följdes av fina gudstjänster på hemmaplan under Ekumeniksöndagen. Jag komme nog aldrig över paradoxen att "ekumenikens kyrkofader" (cit Gustaf Aulén), hälsingesonen Nathan Söderblom, både organiserade det ekumeniska mötet i Stockholm 1925 (varför han fick ett välförtjänt fredspris) och saboterade all verklig ekumenik, d v s kyrkogemenskap i anda och sanning, genom att införa modernismen, radikal liberalteologi i vår kyrka, där han (enligt beundraren, sedermera biskopen Tor Andrae, som efterträdde honom i Svenska Akademien) tog avstånd ifrån alla naturunder utan endast erkände mirakler "i Andens (eller andens) värld", i form av genier och andliga rörelser, men där Kristi kroppsliga uppståndelse, jungfrufödelse eller fysiska närvaro i Sakramentet blir omöjligt att hålla fast vid eller i vart fall ovidkommande.

Vederlägg mej gärna, ni som kan. Ingen skulle bli gladare än jag om Söderblom verkligen, som många menar, blev mer katolsk, d v s verkligt allmänkyrklig, under sin ärkebiskopstid och särskilt mot slutet (efter krigets fruktansvärda erfarenheter). Men Tor Andrae tar i sin söderblombiografi starkt avstånd från sådana försök, och menar att de förminskar Söderblom, vars reformation enligt Andrae är lika betydelsefull och "befriande" som Martin Luthers. Men den år 1918 av Söderblom prästvigde Emanuel Linderholm var därvidlag tydligare än den liturgiskt mer konservative Söderblom.

Inte undra på att de romerska katolikerna inte ville komma till Stockholmsmötet 1925. Men lika sant är att Söderbloms initiativ betydde mycket för beträngda ortodoxa kyrkor under kommunismens ok i öster samt för nybildade evangelisk-lutherska kyrkor som de i Estland och Lettland. Och högkyrklighetens store banérförare i Sverige, Gunnar Rosendal, kan rent av sägas ha kommit till personlig tro på sin Frälsare under en av mötets nattvardsgångar. Så Gud är suverän. Han använder vem han vill.

torsdag 31 augusti 2023

Tor Andrae och hans mästare, den store reformatorn Nathan Söderblom - biskop resp ärkebiskop i Svenska kyrkan och båda på stol 16 i Svenska Akademien

Påskvänner!

Vad f-n är nu detta?

Han är den svenska teologiens och därigenom den svenska kristenhetens verkliga reformator och nydanare. Andra ha stått vid hans sida, tänkt samma tankar och tagit sin del i striden. Men han är den främste, den mångsidigaste, den om verkat mest både på djupet och bredden. Och framför allt blir det i hans verk mycket klart, att här icke är fråga blott om en teoretisk förenkling, en lättnad för den betryckta tanken utan om religiös frigörelse. Denna reformation betyder två ting. Först en konsekvent genomförd, rent historisk uppfattning av kristendomens tillblivelse, av dess stiftare och dess heliga urkunder, med uteslutande av allt övernaturligt, för så vitt därmed förstås tilldragelser eller ingripande av principiellt annat slag än de, som annars bilda människolivets eller historiens vävnad. För det andra: Från religionens eller från den religiösa auktoritetens sida får icke ställas något hinder i den fria tankens och forskningens väg. (Tor Andrae, Nathan Söderblom J A Lindblads förlag 1931 s 104f, kurs av AH)

Tvivlet i själen stärktes av de ofullkomliga formuleringarna, som när de ohjälpligt ramlade, hotade att dra med sig den smula tro och trygghet, som fanns i sinnet. För den, som upplevat detta, kan frågan om teologi aldrig bli ringa eller likgiltig, frågan om en rätt lära, ortodoxi, i motsats mot de falska traditionella läror, som hotade att beröva oss sanningen och livets fäste. Den som icke genomkämpat i sitt eget inre liv en smärtsam och vådlig kamp med nedärvda kyrkliga och religiösa föreställningar, har icke samma rätt och myndighet att döma om vare sig gammal eller nyare teologi. (Nathan Söderblom, Andrae s 107f, kurs av AH)

Han är medveten om att hans tro behöver andra uttryck än dem, som läseriets och väckelsens fromma jargon slitit ut och profanerat. Han är ömtåligt rädd att falla in i det Kanaans tungomål, som hans pietistiska samtida omedelbart skulle ha förstått och godtagit. Men hans fromhet, hans innersta bekännelse är evangelisk Kristustro, icke teism eller formlös oändlighetsmystik. (Tor Andrae, s 109)

Då söker jag tala det språk vi använda sins emellan. Jag vill föra människorna till att personligt påverkas av Kristus. Därför söker jag skildra honom så, att han angår människorna i vår tid. (Nathan Söderblom, Andrae s 110)

Varför blev han så länge missförstådd? Kätteriet i bibelfrågan var den första och djupaste anledningen. Kunde den vara kristlig, som slog undan den kristna trons stöd och fäste! Det var ingen illvilja, det var en naturlig omöjlighet att förstå. Den finnes på sina håll ännu i dag, och i vissa kretsar, där man numera av fullaste hjärta hyllar ärkebiskop Söderbloms minne och böjer sig i vördnad inför hans livsgärnings oförtydbara vittnesmål, gör man det under tysta försök att glömma att han en gång varit bibelkritiker och "rationalist", eller möjligen i välmenande tro, att han småningom kom på bättre tankar. Bådadera är blodig oförrätt mot hans minne och mot den sanning, åt vilken han vigde sitt liv. Det får aldrig glömmas, att han en gång var kättaren Nathan Söderblom. Var och förblev. Det är en äretitel, lika visst som det är en äretitel för mäster Olof, att han var en kättare för Peder Galle och Povl Helgesen och påven och hans anhang. Ingenting i denna värld är bittrare och underligare än ärlig fiendskap för trons skull. (Tor Andrae, s 111f, kurs av AH)

Man blir rädd för att taga de stora, härliga orden i Nya testamentet i sin mun. Sätta vi på oss de religiösa stormännens dräkt, så framträder vår egen religions spinkighet och tarvlighet så mycket större. (Nathan Söderblom, Andrae s 112)

Men många gammaltroende saknade djupt den religiösa vokabulärens vanliga fraser och anmälde missnöje. Ingen religion kan bestå utan dessa trofasta fromma själar, som vårda det heliga arvet utan att nännas rubba en bokstav. Men blir deras makt för stor i församlingen, kan andelivets växt bli lidande. (Tor Andrae, s 113)

Gud uppenbarar sig i historien, icke i övernaturliga ingripanden och orakel utanför historien. Den forskning, som ärligt bemödar sig att fastställa sammanhang och mening i historien och fastslå den verkliga historiska karaktären hos dess handlande personligheter, kan därför icke komma i strid med trons intressen. Den blir fastmera ett stöd för tron. (Tor Andrae, s 121)

Det måste ju erkännas, att ställningen var svår för den konservativa majoriteten. Teologien hade kommit på glid. Konformitet med bekännelsen i någon slags juridisk mening kunde icke längre krävas. Man nöjde sig med att fordra en viss särskild personlig inställning, någon grad av kristlighet eller kyrklighet i tänkesättet, men det föll sig naturligtvis ytterst svårt att ge detta krav något klart och hållfast principiellt uttryck, som kunde brukas i en vetenskaplig diskussion. Åskådningssättet har väl ännu enstaka anhängare inom svensk teologi. Men annars har Söderbloms mening att teologien icke får erkänna någon annan metod eller andra förutsättningar än dem, som gälla för annan humanistisk vetenskap, segrat inom fakulteterna. Om icke desto mindre förhållandet mellan teologi och kyrka i vårt land för ögonblicket i allmänhet präglas av förståelse och förtroende, så beror det framför allt på att Söderbloms personliga insats vunnit en kredit åt den vetenskapliga teologien, som kanske räcker an generation. Hur förhållandena sedan komma att utvecklas, blir en annan fråga. (Tor Andrae, kurs av AH)

Det kan emellertid icke bestridas, att Sabatiers religionsfilosofi satt mycket märkbara spår i hans tänkande. Genom att visa religionen helt till trons värld, såsom dess eget område, menade sig Sabatier kunna ge båda, religionen och vetenskapen, sitt. Båda kunna och måste vara fullt självständiga och ostörda inom sin egen domän. Tron får alltså icke på något sätt ifrågasätta vetenskapens fulla självständighet inom dess område. Detta gäller även teologien som vetenskap. Den har att utan alla förutfattade meningar hänsynslöst använda den historiska och psykologiska kritikens metod på religionens föremål. Men på samma gång skall - inkonsekvent nog - denna kritik äga betydelse för religionen själv. Den når ända in i den egentliga trosvetenskapen, dogmatiken, och skall där med den egna äkta religiösa erfarenheten som norm söka skilja det religiöst värdefulla och bestående i tron från det mindervärdiga. Att detta betyder ett ingrepp från vetenskapens sida i det område, som blott hör tron till är ju uppenbart. Samma uppfattning av teologiens väsen: den skall vara vetenskap i vanlig mening utan alla förbehåll och inskränkningar, möter man i Söderbloms 'Studiet av religionen' 1907. Och samma inkonsekvens finna vi här i uppfattningen av dogmatiken, som även den skall vara rent vetenskaplig och dock ett äkta och normativt uttryck för den kristna tron. (Tor Andrae, s. 201-02. kurs av AH)

För Sabatier ha alla trons utsagor en blott symbolisk karaktär. Det gudomliga kan aldrig klart uttryckas i våra ord och begrepp. Blott i bilder kan det antydas och uppfattas. Alla trossatser och dogmer äro till sist sådana symboler, kläder, som växla efter olika tider och tankevanor, skuggan av det verkliga. Samma sanning och samma gudomliga liv kan döljas under olika kläder. Med en sådan åskådning är det icke svårt att finna sig tillrätta med ålderdomliga och egentligen utlevade former i bekännelse och liturgi. Allt tal om trons värld är ju blott en liknelse. Jag behöver icke påpeka vad Parisskolans symbolism betytt för Söderbloms tänkande. Den har stärkt hans böjelse för kyrklig traditionalism - enligt mångas mening i högre grad än önskvärt varit - liksom hans ekumeniska vidhjärtenhet. (Tor Andrae, s. 202 kurs av AH)

fredag 16 september 2022

Prästvigningsdiplom från 15 september 1922

Påskvänner!

Stort tack till Britta Hoas (ordförande i Hagabergs folkhögskolestyrelse), som idag haft vänligheten att skicka mej detta vackra "prästvigningsdiplom" med bild på farfar Kristoffer (1877-1941) och övriga medverkande vid högtiden i Uppsala domkyrka, bl a ärkebiskop Nathan Söderblom. Läs särskilt de mycket väl valda bibelorden ur Psaltaren 71!



torsdag 15 september 2022

Kristoffer Hoas´ prästvigdes i Uppsala domkyrka för idag 100 år sedan

Påskvänner!

 

Bilder på Kristoffer Thomasson Hoas och Alvina Wilhelmsdotter Hinas (f Utas) med fyra barn.

För just idag 100 år sedan, den 15 september 1922, prästvigdes Kristoffer Hoas av ärkebiskop Söderblom i Uppsala domkyrka för tjänst i Gammalsvenskby i Ukraina (Sovjetunionen). Han hade med ärkebiskopens goda minne redan tidigare både predikat och förvaltat sakramenten, men nu, efter påskens hjälpsändning, följde Hoas med Röda korset-expeditionen till Sverige för att avlägga examina och genom också den särskilda prästvigningen "uppfylla all rättfärdighet".

Men att bli kyrkoherde i Gammalsvenskby innebar inte - som kommunisterna gärna framställde det - några sötebrödsdagar. Genom att framhärda som "kulttjänare" miste Kristoffer (Kristusbäraren) sina medborgerliga rättigheter och möjligheten att vara "byäldste" och som tidigare även vara skollärare med den lön han kunde få därigenom. 

Dessutom infördes snart direkt kristusfientliga begränsningar av själva arbetet - han skulle t ex få ha max tre konfirmander åt gången. Så sonen Sigfrid (f 1908) fick vad jag förstår konfirmeras i hemlighet och utan klockringning i en betydligt större grupp än så, innan han och brodern Emil emigrerade till en morbror som arbetade som militär i min barndomsstad Luleå. 

År 1929 kom som bekant (?) i stort sett hela församlingen, omkring 900 personer, efter till Sverige, men ca 250 personer återvände snart till Gammalsvenskby, ofta till ruskiga öden under den värsta stalinterrorn. Efter ca 10 år var nästan alla som varit vuxna män vid återkomsten bortförda och avrättade (utom några av de verkligt övertygade kommunisterna). För när Stalin vid en folkräkning till sin förfäran upptäckte att ca 2/3 av befolkningen på landet fortfarande bekände sej som kristen drog han 1938 till med en femårsplan för att få bort denna "vidskepelse". (Då skulle man inte ens längre få undervisa sina egna barn i kristen tro - när Hitler anföll Sovjetunionen 1941 lättades dock trycket på kyrkorna). 

Margareta Norberg som döpte barn hamnade i fängelse som "kulttjänare", och den än mer aktiva "byprästen" Alvina Wilhelmsdotter Hinas (med sina barn på bilden ovan), som både döpte och begravde och ledde psalmsången sänktes troligen antingen i en pråm i Svarta havet utanför Odessa eller i en massgrav utanför Kiev. Hennes namn står överst på minnesstenen i Gammalsvenskby (se nedan) och hennes man som bortfördes ett år senare står längst ner på samma sten - barnen på bilden ovan blev alltså inom kort föräldralösa. Och så löstes kvinnoprästfrågan i Gammalsvenskby. Ingen klandrade de män som ställde sej först i kön till deportation och arkebusering. Ej heller klandrades de kvinnor som ryckte in som Guds ords tjänare när männen försvann - eller helt enkelt inte vågade. Tvärtom. Heder åt dem alla, mitt i mänsklig svaghet och brist. 

(Jag påminns osökt om Graham Greenes roman Makten och härligheten, som mer uttrycker en romersk-katolsk syn på ämbetets och vigningens nödvändighet för ett rätt mässfirande, men som gestaltar något av samma sak: hur en stat kan förfölja "kulttjänare" in absurdum medan folkets breda lager tacksamt tar emot dem som fortfarande, hur svaga de än själva kan vara, förvaltar nådens medel).



söndag 8 januari 2017

Nathan Söderblom talar och sjunger

Jul- och påskvänner!

Säga vad man vill - och det får man! - om Nathan Söderblom som (liberal-)teolog. Men nog kunde han framföra sitt budskap - här om mod och ödmjukhet - på ett enastående välartikulerat sätt:



Här sjunger han sin egenkomponerade koral (numera mest känd till "I denna ljuva sommartid"):


Och här sin sång "Vår lösen" (som i 1937 års psalmbok fanns under "psalmer att läsas" och som något bearbetad och med alternativ melodi också finns publicerad i Fria psalmboken):