Det rätta barnet

Påskvänner!



Svenska kyrkans stiftschefer - och EFS? - har tigit för länge i fosterutrensningsfrågan, i motsats till de norska kollegerna, som därmed kanske fortfarande gör skäl för epitetet biskopar. Dock förtjänar Svenska kyrkan trots allt en eloge för att den i alla fall genom sitt kulturstipendium sponsrat filmen Det rätta barnet, som föranlett Hanne Kjöller att i DN(!) tala om Mengele-fasoner. Men hennes klarspråk hade stiftscheferna behövt använda. Vestigia terrent. (Spåren förskräcker).

Och det räcker inte att bara visa på den positiva vägen, tända ljus som det heter, även om det är absolut nödvändigt och prioritet nr 1. Kyrkan måste också ibland "förbanna mörkret" eller i varje fall "avslöja mörkrets gärningar" (inte bara - men också - när det gäller vapenexport till diktaturer). Ur vår Frälsares mun kom både saligprisningar och verop. "Den som tar emot ett sådant barn tar emot mej". "Vad ni inte har gjort mot dessa mina minsta, det har ni inte heller gjort mot mej". (Nej, jag går inte fri bara för att just mina barn är fullt "normalutvecklade" - hittills).

Filmen ger ingen glättad bild av livet med barn som har Downs syndrom. Snarare tvärtom, tycker en del föräldrar till andra barn med Downs, föräldrar som luftat sin besvikelse på nätet. Men kanske blir den desto starkare just för det, att den inte bagatelliserar bekymren men ändå visar på en välkomnande attityd. (Förresten kan Downs syndrom få så olika uttryck att det är svårt att generalisera de situationer som uppstår; det finns både allvarligare och "lättsammare" former).Vem skulle om valet funnes välja en funktionsnedsättning eller en sjukdom åt sina barn? Men om det nu handlar om en individ som redan existerar och vars liv eller död ligger i våra händer - vem gav oss rätten att avliva vår avkomma för diverse oönskade defekters skull? Har vi faktiskt återinfört den hedniska knäsättningen - fast med modern i huvudrollen i stället för fadern - med kyrkans tysta samtycke?

Jesus älskar alla barnen,
alla barnen på vår jord.