Tokiga referat av "försoningsstriden"

Påskvänner!

Det var ju förskräckligt att väckelserörelsen kom i strid med sej själv om försoningen! Av alla ämnen. Men vi får skärpa oss så att vi inte på ömse håll far med falska vittnesbörd om vad saken gällde.

Lärosamtalen i frågan mellan EFS och Missionskyrkan har sannerligen inte varit många på senare år. Man kan få intrycket att stridsfrågan är bilagd - särskilt som det nu finns samarbetskyrkor som Kristofferkyrkan i Karlshamn.

Men läser man en del publikationer från resp. håll kan man verkligen undra. I exempelvis den ledande missionarteologen Lars Lindbergs på många sätt utmärkta bok Ny Skapelse beskrivs den "objektiva" försoningsläran som om den hävdar att Gud inte är det handlande subjektet i försoningen utan föremålet, objektet. Men inte ens den stridbaraste förkämpe för den objektiva försoningsläran har väl någonsin förnekat att "GUD var i Kristus, försonande världen med sig själv", att det var Gud som tog initiativet?

Som Arne Fritzson påpekat finns det en dubbel begreppsapparat här, där ordet "objektiv" används olika på de olika sidorna i debatten. Inom EFS brukar vi ju i detta sammanhang använda ordet "objektiv försoning" i ungefär samma mening som "fullbordad, färdigställd" före och oavsett vår respons på frälsningsverket. I den mening som nu även Missionskyrkan i sin konstitution talar om att "Gud genom Jesu död och uppståndelse försonat världen med sej själv."

Nåja, det är inte bara från missionskyrkligt håll man ger en konstig bild av andras teologiska position. Per Harling påstår i sin bok om Lina Sandell, Blott en dag, att hennes sång Jesus för världen skulle vara ett inlägg i "försoningsstriden", polemisk mot Waldenström på något vis. Det är ju snarare tvärtom! Den är synnerligen opolemisk och har redan från början sjungits gärna i alla läger. Som helt riktigt konstateras i nyss nämnda bok är Jesus för världen en parafras på Luthers förklaring till andra trosartikeln. Och varken Luthers förklaring eller Sandells sång innehåller en enda rad som Waldenström inte skulle ha kunnat instämma i! Det är grovt förtal att hävda något sådant!

Så sent som i jubileumsskriften I detta tecken (EFS läser 2006) påstår författaren att Waldenström i Pietisten 1872 hävdade att "ingen Guds vrede kan drabba syndaren". Det är egentligen helt otroligt att ett sådant grovt faktafel kan slinka igenom korrekturläsningen - det är bara att läsa Waldenströms predikningar, varav somliga är riktiga helvetespredikningar, för att se att påståendet inte är korrekt. (Det var missionsföreståndare Ekman, inte Waldenström, som kom att förneka de eviga straffen). Men motsvarande - felaktiga - tolkning har ju gjorts av EFS egen "lutherska" försoningslära: eftersom Gud sägs vara försonad kan väl ingen Guds vrede längre drabba syndaren, vare sej i tiden eller i evigheten? (Vilket ju både Missionskyrkan och Svenska kyrkan realiter verkar tro om man ska döma av nutida förkunnelse i allmänhet).

Nej, syskon, här får vi skärpa oss! Är vi inte fullt ense i teologin bör vi åtminstone kunna bli ense om var vi är oense. Och var vi faktiskt är ense.

Skulden utplåntes i blodskällans flöden,
syndaregistret vid korset han slog.
Domaren led för dödsfångarna döden,
Gud är försonad och då har vi nog.

Apropå slutförvaring...

...så är det ju det där med att gå evigt förlorad. Den läran har vi - både i EFS och Svenska kyrkan - uppenbarligen avskaffat helt utan egentlig lärostrid. Säga vad man vill om Ekman och Waldenström i Missionsförbundet 1904, men inte var det småpotatis de diskuterade! Jag fick hem Kyrkobladet från Bollnäs/Rengsjö församling här i Bollnäs. Som god EFS-are är ju jag i motsats till in missionskyrkliga fru medlem i Svenska kyrkan. Och två mycket goda artiklar om "Varför kremering?" och "Vad är uppståndelse?" av komminister Nilsson var helt klart tidningens behållning. Uppbyggligt och trösterikt. Men... får inte det hela en alltför stor anstrykning av önsketänkande när det inte finns en enda liten varning för att det kanske inte är absolut säkert att det slutar så där bra för oss allesammans? 

Jag säger inte att vi har rätt att döma vem som blir salig och vem som inte blir det - jag säger bara att vi troligen har rätt att varna men inte tycker att det är så värst kul.

Bevara äktenskapet?

Jag initierade (efter 2 månader) en äktenskapsdebatt på Facebooks EFS-grupp. Jag avsåg närmast att samtala om opinionsmötet mot enkönade äktenskap i S:ta Clara kyrka förra veckan, men det visade sej att vi nog i EFS behöver "Bevara äktenskapet" i en betydligt mer närliggande mening.

Flera EFS-pastorer visar sej nämligen hävda att sambopar i någon mening redan är gifta - åtminstone enligt bibelns definition, om än inte enligt svensk lag. Men vi kan väl inte som kyrka uppmana folk som redan är bibliskt gifta att gifta sej? Det är väl i så fall statens uppgift att begära kompletterande upplysningar/ritualer (om nu sådana krävs). Eller juridiska och ekonomiska rådgivares uppgift (ifall ytterligare ritualer är ekonomiskt förmånliga). Som kyrka kan vi ju då bara bekräfta att dessa juridiskt ogifta personer redan är gifta (vilket de själva kanske blir aningen förvånade att få veta).

Och det är tydligen det som har hänt och det vi gör. EFS-företrädare har på många håll slutat uppmana ungdomar att gifta sej. Vilket - som så mycket annat - tydligen anses innebära skuldbeläggning, lagiskhet o.s.v. Det är tydligen något snille som har upptäckt att inga speciella ceremonier för äktenskaps ingående anges i bibeln - ungefär som Rydberg upptäckte att det aldrig står "Jesus är Gud" eller Waldenström upptäckte att det aldrig står "Jesus har tagit vårt straff på sej" - och som därefter börjat lura i ungdomar att det går lika bra och är lika välsignat att börja en sexuell relation, leva SOM man och hustru, utan att först, eller ens omedelbart efteråt, offentligt FÖRKLARA varandra för man och hustru. Tidigare överdrivna fördömanden och snokerier har nu alltså ersatts av en ren låt gå-attityd (själva vigseln, borgerlig eller kyrklig, kan man både ha och mista).

Inte undra på då att samboparen blivit allt fler i våra sammanhang (enligt uppgift särskilt i norr)! Ungdomar uppmuntras alltså indirekt att starta en förbindelse som i sin inledning inte går att skilja från lösa förbindelser och som av överheten inte räknas ens som samboskap förrän efter ca ett halvår, och där överheten inte primärt utgår ifrån att mannen är fadern till eventuella barn! Och man påstår att detta ändå är ett helt, fullbordat äktenskap, i alla fall - kanske rent av i synnerhet? - i biblisk mening! Till detta vill jag bara rekommendera Torkel Lindahls undervisning, även om den tyvärr i vissa delar snart kan bli obsolet genom ett riksdagsbeslut som gör även äktenskapet könsneutralt.