Påskvänner!
Tros- och böneförkunnaren Carl Olof Rosenius gästbloggar idag - den som trodde att det var Ulf Ekman och gänget som (utan alla jämförelser i övrigt) började tala om bönen och tron på detta sätt någon gång på 80-talet har alltså alldeles fel. Är kanske även denna trosförkunnelse farlig (apropå titeln på en bok som Efs-förlaget gav ut i den vevan)? Eller har vi missat något i dagens förkunnelse? (Jfr även dagbetraktelsen för den 18 april!).
Åkalla mej i nöden, så vill jag hjälpa dej, så ska du prisa mej. (Psalt. 50:15)
"Men har vi väl några grunder för en verklig visshet om bönhörelse?" torde någon fråga. Och den frågan är ganska viktig.
Ja, vi har sådana grunder därför, att om vi endast finge våra ögon öppnade, så skulle vi börja ropa av idel fröjd över sådana förhållanden. Därför kan man väl riktigast säga, att här egentligen bara fordras att Gud gör nåd med oss och öppnar våra ögon; liksom när Elisas tjänare var förskräckt för de många fiender som hade inspärrat dem, och allt hjälptes blott därmed att Elisa bad: "Herre, öppna honom ögonen, att han må se." Genast såg han berget fullt med brinnande hästar och vagnar omkring Elisa.
Så skulle också vi vara fulla med tröst i vår bön, om vi blott hade öppnade ögon att se vilka grunder vi har för bönhörelsen. Vi vill bara påpeka de tre viktigaste.
Den första och viktigaste grunden är, att det är Herren Gud själv som tillsagt oss att vi skulle åkalla Honom i nöden, och försäkrat: "Jag vill hjälpa dej, och du ska prisa mej." Om Gud aldrig hade sagt något om bön, så hade vi aldrig i tiden kunnat veta om han verkligen ville höra oss eller inte, utan vi hade förblivit i en evig ovisshet. Nu behöver vi inte vara i en sådan. Det är Guds egen befallning, att vi ska fly till honom, och Guds egen försäkran att han vill höra oss. Stanna och tänk! Kan något vara ovisst, i det Gud själv har sagt? Vad är Gud? Tror du på Gud? Är Gud att lita på? Kan Gud svika ett enda av sina ord? Är inte ett ord av Guds mun säkrare, än allt vad du ser för ögonen? Bed Gud om öppnade sinnen, så att du må så se vad som ligger i att Gud själv har befallt oss be. Till slut ska du bli varse, att det är ingenting i all din bön, som beveker den store Guden att ge dej något, utan endast hans eget ord och löfte. Gud gör allting för sin egen skull. Luther säger förträffligt: "Om Gud inte hade befallt oss att be och lovat att höra, så förmådde alla kreatur inte att utbedja sej det ringaste med all sin bön. Märk därför detta: inte är den bön god och rättskaffens, som är mycken, andäktig, beveklig, lång, för timligt eller evigt gott, utan den som fast bygger och litar på Guds tillsägelser. Den blir hörd (huru ringa och ovärdig den må vara i sej själv) för Guds sannings och försäkrans skull. Guds ord och löfte gör din bön god, icke din andakt. Och dessutom är just tron på Guds löften den rätta andakten, utan vilken all annan andakt är idel bedrägeri." Se vilken fast grund för vår tröst i bönen, om vi i stället för att famla efter egna känslor blott hölle vårt öga fästat vid Guds tillsägelser!
Den andra grunden för vår visshet om bönhörelse säger oss, att han också kan allting göra. Denna är uttryckt i de kraftiga slutorden av Fader vår: Ty ditt är riket och makten och herrligheten i evighet. Dessa ord ska inte endast vara en lovsägelse till Gud, utan också en mäktig tröst för oss, nämligen att vår Fader är en mäktig Herre och konung, som med mycken lätthet kan göra allt, vad vi ber, om det också skulle synas oss omöjligt. Även denna tröst behöver vi; ty det är ett av de mäktigare hindren för vår tro i bönen, att vi anser det och det omöjligt. Det är hedningen i vårt hjärta, som inte vill tro, att Gud kan göra något mer än vi. Då vi nu förgäves sökt hjälp i egna och andra människors krafter, menar vi, att vår sak är alldeles ohjälplig. Se, då skulle det fordras en Gud, som kunde göra något mer än vi och andra människor. Men har vi nu någon sådan hjälpare? Herren Kristus lär oss i Fader vår bekänna, att vår himmelske Fader är en sådan. Ty ditt är riket, d.ä. du är en allsmäktig och enväldig Konung över alla dina skapade verk; du kan befalla över alla krafter både i naturen och andarnas riken. Därför kan du bota allting och ge allting, som är nödvänigt till vår salighet.
Den tredje grunden för vår visshet om bönhörelse, eller rättare, den första och den sista grunden ligger omsider i vår Frälsare — hela hans utgivande, hans förtjänst, hans förbön, hans trofasthet, hela hans person. Se här, vad som framför allt borde förvissa oss, att allt, vad vi ber i hans namn, också verkligen blir oss givet. Här tillintetgörs då på en gång det mäktiga troshindret av vår ovärdighet. Hör, det är i Kristus allena, som Gud har ett gott behag. Kristus sade: "Allt det ni ber Fadern i mitt namn, det skall Han ge eder." Och vad det är att be i Jesu namn vet vi, nämligen att begära allt på Jesu räkning, på Jesu förtjänst, på det oändliga värdet av hans görande och lidande för oss. I Honom är alla Guds löften ja och amen. Ber du i Jesu namn, så kan inte den minsta suck vara förgäves, så kan inte din största ovärdighet hindra bönhörelsen; allt är ja och amen i Honom.
Gud öppne oss ögonen och föröke oss tron!
O Gud, all sannings källa,
jag tror ditt löftes ord!
Vad du har sagt ska gälla
i himmel och på jord.
"Åkalla mej i nöden
så får du hjälp av mej."
Ja, Herre, intill döden
vill jag åkalla dej.
Katekesfråga 183: När kommer Guds rike in i vårt hjärta?
Inlägg
Kyrkstugan
1 timme sedan
