En underlig påsk i Gammalsvenskby, Ukraina, den 16 april 1922 - för idag jämnt 100 år sedan

Påskvänner!

Jag tar mej friheten att så här precis 100 år efteråt citera några kapitel om påsken 1922 i Gammalsvenskby, några år efter världskriget och bolsjevikernas kommunistiska revolution som båda gått hårt åt utkomstmöjligheter och tillgången på hästar och utsäde. När det dessutom blev missväxt var marginalerna slut. Kapitlen är hämtade ur mångårige rektorn på Hagabergs folkhögskola Sigfrid Hoas´ bok "Banditer i byn", boken om hans uppväxt i Ukraina i det svensktalande samhället Gammalsvenskby vid floden Dnjepr (Efs-förlaget 1959). Den är av ett mycket stort dokumentärt intresse (se även Hoas´ biografi över sin far Kristoffer Thomasson Hoas i Svenskt biografiskt lexikon och artikeln om Gammalsvenskby i Populär Historia). Tyvärr har det pågående kriget i Ukraina - och Rysslands erövring och ockupation av den sydöstra landsänden, inklusive staden Berislav och samhället Gammalsvenskby - åter gjort skildringen kusligt aktuell. Svårigheten att under brinnande krig få fram hjälp till behövande är också ständigt aktuell i vår oroliga värld, vare sej vi talar om Ukraina eller Tigray, Kongo eller Jemen. Men skildringen visar också betydelsen av nödhjälp - och att den hinner fram i tid. "Musikgalan" till förmån för hela Ukraina var ett bra initiativ, men vi får nog vänta oss att som folk, församlingar/föreningar och enskilda uthålligt dela med oss till nödlidande genom både katastrofhjälpen som del av 1%-målet för BNP och genom en fri procent av vår disponibla inkomst. 

Så här skriver Sofia Hoas på Gotland som talesperson för föreningen Svenskbyborna:

Vill du bli medlem eller hjälpa till med humanitärt arbete i Gammalsvenskby, sätt in pengar på föreningens plusgiro: 187879-2 eller Swish: 123 225 22 86.

www.svenskbyborna.se

Och här nedan beskrivs alltså påsken 1922 (tydligen följde man som lutheraner gregoriansk kalender i socknen) av prästen och folkhögskolerektorn Sigfrid Hoas 1959, 30 år efter att ca 900 svenskbybor hämtades till Sverige med båt och tåg och kom hit som flyktingar från Stalins sovjetrepublik Ukraina. Nödåren 1866-68 var alltså inte sista gången en svensk by upplevde riktig, livshotande hungersnöd. Nog tycker man att den döende tiggarpojken vid grinden - den allra minste av Frälsarens föraktade bröder - åtminstone kunde ha fått en riktig dödsbädd till låns. Men jag är förstås inte den som ska döma; i det läget var ju byns egen befolkning i en desperat och sinnesförslöande svältsituation, och såväl pojken som byborna räddades ju till livet den där förunderliga påskdagen 1922:

Ingen bonde blev glad, när soldater eller andra befallde honom att spänna för och köra ut till fronten. Häst och vagn blev förr eller senare sönderskjutna där. Lyckades han komma tillbaka till byn med livet och piskan i behåll, fick han tacka Gud av hela sitt hjärta. Allt var kaos och upplösning. Ingen kunde planera något för framtiden. Ingen vågade över huvud taget hoppas på någon framtid. Mer än någonsin hade man anledning att sjunga: "Blott en dag, ett ögonblick i sänder!"

Alla förråd var snart tömda. Jordbruket kunde inte skötas som förr. Det fanns ju inga hästar. Det lilla, som växte, trampades ner av soldaterna eller brändes bort av solen. Krig och missväxt följs ju ofta åt. Hungersnöden stod för dörren.

Sverige sände hjälp till ett visst område i Ryssland och lät oss få del av den hjälpen. Det var hösten 1921. Men snart var vi åter utan mat och fruktade det värsta. Våren 1922 blev katastrofal för oss och hela Ukraina. Hungersnöden skördade miljoner människor. En svensk i Ukraina, missionär Wilhelm Sarwe, såg med egna ögon hur stackars ryska mödrar lindade sina hungerdöda barn i säcktrasor och lade de utmärglade kropparna på trottoaren. Likvagnarna körde natt och dag och lade unga och gamla i massgravar. Folk låg och stönade på gatan: "Får jag se lite bröd, innan jag dör! Jag ska inte alls äta det. Jag vill bara se hur bröd ser ut innan jag d-ö-r."

Värst var det att komma in i barnhemmen och se de utsvultna barnen, som räckte sina armar mot den besökande och bönföll om hjälp: "Chleb, chleb, chleb!" (Bröd, bröd, bröd!) Men ingen hade något bröd att ge. Det hade gått så långt på vissa platser att man börjat sälja människokött på torget i sin yttersta förtvivlan. Hungrande människor kan drivas till vansinniga gärningar.

Aldrig ska jag glömma den lille judepojke som tagit sig ut till vår by för att tigga mat av oss, som själva var i största nöd. Kanske han ändå hade fått någon soppa, kokad på mjölsmulor eller syror, som växte på holmarna. Men hans redan fördärvade mage tålde inte längre någon föda. Nu låg han vid muren till kyrkparken, strax utanför vår grind. Hans kläder var bara trasor. Kroppen var uppsvälld och full med rinnande bölder. Han låg i sin avföring och luktade hemskt illa. Han hade slutat att hoppas på hjälp. På samma sätt var det med oss andra i byn.

Nog hade vi talat om vår nöd för både Gud och Sverige. O, vad vi bad till Gud om räddning och hjälp! I Sverige gjordes väldiga insamlingar för vår räkning. Men ingen visste om någon hjälp kunde komma fram och komma i rätt tid. Ryssland var då mera stängt än någonsin. Människorna där befann sig liksom i ett brinnande hus, där alla dörrar och fönster var igenbommade. 

Länge hade vi strängt ransonerat vårt bröd. Pappa var "hård" när det gällde "extratilldelning" åt barnen, men mamma smugglade till oss en brödbit ibland. Vi bakade kakor av gräsrötter. Många åt hundar och kattor eller klippte ogarvad hud i tunna strimlor, som kokades något så när mjuka. Nöden och förtvivlan blev större och större. Många låg redan hungersjuka och såg underliga syner. Någon tyckte sig se ett flygplan som kom med hjälp från Sverige.

Kyrkklockorna klämtade oftare än förr. Vi visste genast vad det betydde. Nu hade hungersnöden krävt ett nytt offer. När en kråka satt på kyrktornet och kraxade skulle någon dö, sade man. Så snart jag såg en kråka sätta sig på korset, tog jag en sten och körde bort den. Jag ville inte att någon skulle dö...

Men döden brydde sig inte om vad en 13 års pojke tänkte eller gjorde. Den var så upptagen med att "meja ned" allt "människogräs" och visa sin väldiga makt. Just när det började våras 1922, blev den som ivrigast att gräva den ena graven efter den andra. Snart hade vi alla bara en sak att tänka på: fira påsk och sedan dö.

Jag minns ännu så tydligt, hur vi på påskafton snyggade upp överallt, fastän vi alla redan var i dödens väntrum. Till och med gatan gjordes fin. I kvällningen vandrade en främling genom byn. Han talade om för oss, att han sett en större, utländsk båt i Berislav och att den kanske var på väg till oss. "Ni svenskar har ju förbindelse med utlandet", tillade han, innan han gick vidare.

Hans ord var som en elektrisk stöt. Vi vaknade upp ur vår dvala och började faktiskt hoppas igen. Några av byborna tog häst och vagn och for in till Berislav för att undersöka saken. De kom rätt sent dit och fick då veta, att den utländska båten redan lämnat staden och fortsatt uppför floden. Myndigheterna var själva intresserade av saken och behöll männens häst och vagn för att dagen därpå ta reda på båtens ärende och slutmål. Männen var så ivriga att få berätta vad de visste om båten, att de mitt i natten vandrade tillbaka till byn. De knackade på rutan hemma hos oss och gav sig inte tid att gå in genom dörren utan hoppade in genom fönstret. "Båten är på väg uppför floden! Det verkade som om den var på väg till Gammal-Svenskby", berättade männen med stor iver och fortsatte: "Ni ska se att det är den svenska hjälpen, som kommer till vår räddning!"

Min bror och jag lyssnade intensivt till rapporten och samtalet mellan männen och far. Vilket glädjebudskap mitt i natten! Men alldeles säker kunde man ju inte vara. "Tänk om det är räddningen som kommer!" sade vi till varandra. "Tänk om vi slipper dö!" Så småningom somnade vi igen men vaknade tidigt och skyndade ut i den vackra påskmorgonen. I kyrktornet spejade redan många bybor efter båten. De upptäckte den långt borta bland pilträden. Vårfloden hade redan börjat, och därför måste båten köra mycket långsamt, medan sjömännen lodade djupet undan för undan. Man visste ju inte var själva strömfåran gick, och förrädiska sandbankar var det gott om.

Enligt gammal sed samlades vi också denna påskmorgon, den 16 april 1922, till en tidig påskotta ute på kyrkogården. Många trodde nog att det var den sista påskottan vi firade i byn. Länge skulle det inte dröja förrän vi alla hungrat ihjäl. Därför hade de flesta tänkt gräva sina egna gravar efter ottans slut. Det var bäst att göra det, medan man ännu hade några krafter kvar.

Vi var kraftlösa, men solen hade visat sin kraft och lockat fram tusende påskliljor på gravkullarna. Hela naturen var en jublande lovsång till Skaparen, som börjat kläda jorden i högtidsskrud och lovat ha omsorg om oss. Liljorna på marken och den jublande fågelskaran under himmelen sökte på allt sätt vittna om vår himmelske Fader, som visste vad vi behövde.

Det blev en underlig gudstjänst för oss denna minnesrika påskmorgon. Vi sjöng våra psalmer och sånger, lyssnade till predikan om Jesu uppståndelse men var kanske mest av allt intresserade av den främmande båten, som vi delvis kunde följa från kyrkogården och som tänt vårt hopp i nödens natt. Var den på väg till oss eller skulle den vidare? Stannade den vid vår by, betydde det liv för oss. Gick den vidare, ja, då hade vi inget annat att göra än ta fram våra spadar, gräva våra gravar och vänta på den oundvikliga döden. Nog var det spänning i våra bröst! En kamp mellan liv och död, såsom lärjungarna måste ha känt den första påskmorgonen.

Gudstjänsten var slut. Prästen sade sitt sista Amen. Då hände det! En lång, ljuvligt lång signal från båten gjorde våra djärvaste drömmar till den underbaraste verklighet! Båten hade stannat vid vår by! Den kallade på oss! Den hade kommit för att rädda oss, när nöden var som störst! Bort med alla spadar! Nu ska vi inte dö! Nu ska vi leva! Nu blir det påsk också i våra liv!

På svaga ben skyndade vi oss ned till Dnjepr-sänkan. Båten hade lagt till vid själva flodstranden. För att komma dit måste vi ro över ett område av dalen, som redan stod under vårfloden. Just som vi hoppade i båten för att ro iväg, kom den kvarhållna svenskbyvagnen med några av myndigheterna i Berislav. De ville ha vår båt och ropade att vi skulle stanna. Men vem hade tid med sådant, när vi var kallade till livet? Räddningsbåten hade ju kommit till oss och inte till besvärliga ryska myndigheter. De hade tid att vänta till nästa båttur.

Ingen kan ana eller beskriva de känslor av jubel och tacksamhet som fyllde våra hjärtan, när vi bortom pilträden upptäckte den stora svartahavsbåten "Odessa", som dagen till ära var smyckad med ett flaggspel, Röda korsets fana och - bäst av allt! - den svenska flaggan.

Där vajar en fana, o broder, se där, / den blågula, svenska fanan det är. / Från fanan en susning i rymden man hör: / "Din hjälp är från GUD, som barmhärtighet gör."

Vid relingen på "Odessa" stod den gamle, beprövade rysslandsmissionären Wilhelm Sarwe, ledare för hjälpexpeditionen från Sverige. Han hade kämpat energiskt för att om möjligt hinna fram till påsken och hjälpa oss i den svåra nöden. När han nu stod ansikte mot ansikte med de hårt prövade byborna, upplevde han väl sitt livs största och mest gripande händelse. Min far tolkade våra känslor med dessa ord ur Bibeln: "Detta är den dag Herren har gjort; och är ett under för våra ögon."

Nu kunde vi gå upp till byn och hålla verklig påskgudstjänst. Båten var fullastad med livsmedel av alla slag, utsäde, redskap, kläder och skor - allt för att hjälpa oss att kunna fortsätta livet. Nu blev påskpsalmens ord mer levande än någonsin förr: "Vad ljus över griften! Han lever, o fröjd!" Kristus levde, och vi skulle få leva!

Båten måste avlastas så fort som möjligt för vårflodens skull. Dessutom måste ju människorna få ögonblicklig hjälp. Men det skedde under stränga förhållningsregler: "Ät inte för mycket första gången! Magarna är så svaga, att maten lätt kan skada istället för att rädda!" Det går inte att beskriva alla glädjescener, när de uthungrade människorna i Gammal-Svenskby och i grannbyarna samt utsvultna barn i flera ryska barnhem för första gången på länge fick se mat och smaka bröd, som var riktigt bröd och inte bakat av gräsrötter!

Jag ska aldrig glömma när jag på påskdagen satt och åt knäckebröd! Världens bästa bakelser kan aldrig smaka lika gott som det underbara brödet smakade! Vilken tacksamhet och glädje hos alla som fått del av den svenska hjälpen! Man var stolt att vara svensk då och erfara hur Sverige beundrades för sin hjälpsamhet. Oändligt många människoliv räddades genom de många gåvorna från Sverige. Till och med den lille judepojken med de många hungerbölderna, han som låg utanför vår grind, blev räddad från hungersdöden och glömde väl aldrig det barmhärtiga landet i norr.

Wilhelm Sarwe, Gösta Cedergren, Kvinnliga Missions Arbetare i Stockholm, Nathan Söderblom och tusende andra i Sverige och Finland har varit svenskbybornas välgörare genom tiderna. Gud löne dem alla för allt vad de gjort för oss!

Missionär Sarwe återvände så småningom till Sverige i sällskap med min far, som i september 1922 blev prästvigd för Gammal-Svenskby. En ny hjälpsändning utrustades i Sverige och kom till vår by strax före jul samma år. Det var roligt att få hem far och se honom i den fina prästdräkten i vår vackra kyrka. Vi hade förut begagnat finlandssvenskarnas psalmbok, men fick nu den rikssvenska psalmboken att sjunga ur. De gamla kyrkklockorna var spruckna och  byttes ut mot nya, som gjutits i Sverige. Två av dem hänger i svenskbystapeln på Roma kyrkogård och kallar samman svenskbyborna till tacksägelsegudstjänst varje år den 1 augusti till minne av deras ankomst till Sverige den 1 augusti 1929. Den tredje klockan har så småningom hamnat på en av Svenska kyrkans missionsstationer i Sydafrika.

(Sigfrid Hoas 1908-1984: Banditer i byn, Efs-förlaget 1959)

Vårens präst

Påskvänner!

Här kommer en favorit i repris: "Vårens präst" av den engelske journalisten Gilbert Keith Chesterton:

Solen har stärkts och luften mjuknat just före påskdagen. Men det är en kryptisk klarhet med en anda inte bara av nyhet utan av revolution. Det finns två stora arméer i det mänskliga intellektet som kommer att kämpa intill slutet om denna vitala punkt, huruvida påsken bör gratuleras för att den infaller under våren - eller våren för att den infaller under påsken. 

De enda två saker som kan tillfredsställa själen är en person och en berättelse - och t.o.m. en berättelse måste handla om en person. Det finns förvisso mycket mäktiga retelser och nöjen att finna i rena abstraktioner som matematik, logik - eller schack. Men dessa rent intellektuella nöjen liknar de rent kroppsliga nöjena. D.v.s., de är rena nöjen, även om de kan vara gigantiska; de kan aldrig genom en ren ökning av sej själva bilda lycka. 

En människa som just ska hängas kan njuta av sin frukost, särskilt om det är hennes favoritfrukost, och på samma sätt kan hon njuta av en diskussion med prästen om kätteri, särskilt om det är hennes favoritkätteri. Men huruvida hon kan njuta av någondera beror inte på någondera - det beror på hennes andliga attityd till den följande händelsen. Och denna händelse är verkligen intressant för själen, eftersom den är slutet på en berättelse och (som vissa anser) slutet på en person.

Nu är detta en enkel sanning som, likt många andra, är alltför enkel för att våra vetenskapsmän ska se den. Och det är här de tar fel, inte bara om den sanna religionen utan om falska religioner också, så att deras uppfattning om mytologi är mer mytisk än myten själv. Jag drar mej inte för att säga att de tar helt fel när de t.ex. påstår att Kristus var en legend om döende och återupplivad vegetation, likt Adonis eller Persephone. 

Jag säger att även om Adonis var växtlighetens gud, har de fått hela idén om honom om bakfoten. Till att börja med är ingen tillräckligt intresserad av vissnande grönsaker som sådana, för att göra någon särskild mystik eller maskerad av dem, och alldeles säkert inte tillräckligt för att förklä dem till bilden av en mycket vacker ung man, som är något enormt mycket intressantare. Om Adonis förknippades med lövfällningen på hösten och vårblommornas återkomst, var tankeprocessen helt annorlunda. Det är en tankeprocess som uppträder helt spontant hos alla barn och unga konstnärer; den uppträder spontant i alla friska samhällen. Det är mycket svårt att förklara den i ett sjukt samhälle.

Människans hjärna utsätts för korta och märkliga tupplurar. Ett moln döljer förnuftets stad eller vilar på fantasins hav; en dröm som mörklägger lika mycket om den är ateismens mardröm eller avguderiets dagdröm. Och precis som vi alla har rest oss upp från sömnen med ett ryck och funnit oss själva säga någon mening utan mening, förutom i midnattens galna språk, så rycker den mänskliga tanken upp sej från sin dåraktiga trance med någon fullständig fras på sina läppar; en komplett fras som är komplett idioti. 

Olyckligtvis är det inte som med drömmeningen som vanligen glöms medan man tar på sej skorna eller sätter i sej frukosten. Denna meningslösa aforism, som uppfanns medan tanken sov, hänger fortfarande vid människans tunga och påverkar alla hennes relationer till förnuftiga dagsljusföreteelser. Alla våra kontroverser förvirras av vissa frastyper som inte bara är osanna utan alltid meningslösa - som inte bara är inadekvata utan alltid och genomgående oanvändbara. Vi känner igen dem överallt där en människa talar om “de starkastes överlevnad”, när hon bara menar “de överlevandes överlevnad” eller överallt där någon talar om att de rika “har sina insatser i landet”, som om de fattiga inte kunde lida av vanstyre eller militära nederlag, eller när någon talar om att “fortsätta mot framsteg och progression”, vilket bara betyder att fortsätta att fortsätta, eller när någon talar om “en regering bestående av det visa fåtalet” som om de visa kunde plockas ut genom sina pantalonger. “Det visa fåtalet” måste betyda antingen de få som dårarna anser visa eller de stora dårar som själva tror att de är visa.

Det finns ett stycke nonsens som moderna människor alltid finner sej själva säga, t.o.m. sedan de är mer eller mindre vakna, och som alltid irriterar mej speciellt. Det uppkom inom 1800-talets populärvetenskap och särskilt i förbindelse med studiet av myter och religioner. De brottstycken av svammel som jag syftar påyttrar sej ofta i formen “denne gud eller hjälte föreställer solen.” Eller “Apollo som dödar Python betyder att sommaren fördriver vintern.” Eller “Kungen som dör i slaget västerut är en symbol för solnedgången i väst.”

Nu skulle jag verkligen ha trott att t.o.m. de skeptiska professorerna, vars skallar är lika grunda som stekpannor, hade insett att mänskliga varelser aldrig tänker eller känner så. Betrakta vad som förutsätts i detta påstående. Det förutsätter att urmannen gick ut på en promenad och med stort intresse såg en storbrinnande fläck på himlen. Han sa då till urkvinnan: “Min kära, vi bör hålla tyst om detta. Vi får inte sprida detta. Barnen och trälarna är så smarta. De kanske upptäcker solen endera dagen om vi inte är väldigt försiktiga. Så vi kallar den inte ‘solen’, men jag ska rita en bild av en man som dödar en orm, och när jag gör det så vet du vad jag menar. Solen ser inte alls ut som en man som dödar en orm, så ingen kan rimligen förstå. Det kommer att bli en liten hemlighet mellan oss, och medan trälarna och barnen tror att jag är upphetsad av en storslagen saga om en slingrande drake och en brottande halvgud, kommer jag i verkligheten att avse denna fantastiska lilla upptäckt att det finns en rund gul skiva uppe i luften.”

Man behöver inte känna till mycket mytologi för att inse att detta är en myt. Det kallas vanligen “solmyten.” Naturligtvis var det alldeles tvärtom. Guden var aldrig en symbol eller hieroglyf som föreställde solen. Solen var en hieroglyf som föreställde guden. Den primitiva människan gick ut med sitt huvud fullt av gudar och hjältar, eftersom det är huvudets huvudsakliga användningsområde. Sedan såg han solen i middagens herravälde och i skymningens nöd, och han sa: “Det här är hur gudens ansikte skulle se ut när han hade slagit draken” eller “Det här är hur hela världen skulle blöda västerut om guden besegrades till sist.”

Ingen mänsklig varelse var någonsin så onaturlig att hon dyrkade Naturen. Ingen människa, hur anlagd hon än (liksom jag) må vara för fetma, dyrkade någonsin en man så rund som solen eller en kvinna så rund som månen. Ingen människa, hur attraherad hon än må vara av konstnärlig besjälning, trodde någonsin verkligen att dryaden var lika mager och stel som trädet. Vi människor har aldrig dyrkat Naturen, och skälet är verkligen mycket enkelt. Skälet är att alla människor är övermänniskor. Vi har tecknat vår egen bild på Naturen, liksom Gud har tecknat sin bild på oss. Vi har sagt åt den enorma solen att stå stilla; vi har fixerat den på våra sköldar. Och när det fanns stora naturkrafter vi för tillfället inte kunde kontrollera, har vi tänkt oss storslagna varelser i mänsklig gestalt som kontrollerar dem. Jupiter betyder inte dunder. Dunder betyder Jupiters marsch och seger. Neptunus betyder inte havet; havet är hans, och han gjorde det. Med andra ord, vad hedningen verkligen sa om havet var “Endast min fetish Mumbo kunde resa sådana berg ur blotta vattnet.” Vad hedningen verkligen sa om solen var: “Endast min farfarsfar Jumbo kunde förtjäna en så strålande krona.”

Angående alla dessa myter är min egen position ytterligt och även sorgligt enkel. Jag säger att du inte kan förstå en enda myt förrän du har funnit att en av dem inte är en myt. Pumpspöken betyder ingenting om det inte finns riktiga spöken. Förfalskade sedlar betyder ingenting om det inte finns riktiga sedlar. Hedniska gudar betyder ingenting, och kommer aldrig att betyda någonting, för dem av oss som förnekar den kristne Guden. När väl en gud erkänns, om än en falsk gud, börjar Kosmos veta sin plats, som är andrahandsplatsen. När det väl är den verklige Guden faller Kosmos ner inför Honom, och erbjuder blommor i vårens tid liksom eldar i vinterns.

“Min älskling är som en ros” innebär inte att poeten prisar rosor under bilden av en ung flicka. “Vem är månen och kungen på min himmel” betyder inte att Julia uppfann Romeo för att göra månens rundhet rättvisa. “Kristus är Påskens Sol” betyder inte att bedjaren prisar solen under emblemet Kristus. Gudinna eller gud kan klä sej i vår eller sommar; men kroppen är mer än draperingen. Religionen tar nästan vanvördigt på sej naturens dräkt, och kristendomen har verkligen gjort det lika bra med snön till jul som med snödropparna på våren.

Och när jag ser över de solbelysta fälten vet jag i mitt innersta att min glädje inte bara är en glädje över våren, för våren ensam, som alltid försvinner, vore alltid vemodig. Det finns någon eller något som går där, för att bli krönt med blommor. Och min glädje ligger i ett löfte som ännu är en möjlighet - och i de dödas uppståndelse.


G.K.Chesterton ur “A Miscellany of Man”, råöversatt 2001 A.H. - men läs originalet om ni får tag i det!

Katekesfråga 176: Varför har Kristus lärt oss att i bönen säga "Fader vår som är i himmelen"?

Han tar sej an såna förtvivlade bovar som du och jag är - och kallar oss bröder!

Påskvänner!

För att i någon mån kompensera för att jag på själva Påskdagen länkade till den (sedermera) romerske katoliken Chesterton ;o), vill jag så här på Annandagen länka till Martin Luther och hans predikan på Påskdagen. För upphovsrättens skull återger jag där en gammal upplaga från 1873, en sån där som EFS-kolportörerna spred land och rike kring, men jag tror att Luthers kärnfulla tyska lyser igenom också 1800-talssvenskan.

Våra EFS-förfäder och EFS-förmödrar i Kristus kallades ju läsare, och de var i första hand bibelläsare. (Låt oss oftare läsa en bibelbok rakt igenom!). Men de var också lutherläsare. Och jag är så pass konservativ - och fylld av framtidstro! - att jag tänker att även EFS idag (liksom hela kristenheten i Sverige) skulle må väl av att dess medlemmar oftare gav Luther (i modernare översättning) företräde framför populära uppbyggelseförfattare som t.ex. Stinissen och Halldorf. Inget ont om dessa, men Luther är både evangelisk, luthersk (surprise surprise!), djup och bred (både evangelist och helgelsepredikant) och - faktiskt - en språkkonstnär av Guds nåde!

Ja, "det är förvisso ett övermåttan tröstefullt ord, att Kristus tar sej an och låter sej vårda om sådana förtvivlade bovar som du och jag är - och kallar oss sina bröder!"

Gå till mina bröder,
säg dem en och var:
Jag går till min Fader
och till eder Far.
Jag far upp till honom,
min och eder Gud. -
Tänk en sådan hälsning,
tänk ett sådant bud!

Sjung nu, medarvinge,
Kristus lever än!
Ja, han är vår Broder,
Gud vår Far och Vän.
Kristus är uppstånden,
så är hälsningen.
Dödad blev vår Jesus,
men stod upp igen!