I Luthers kyrkopostilla finns en predikan för Tredjedag Jul eller Johannes Evangelistens dag (predikotext den dråpliga Joh. 21:19-25) - och i Nohrborgs postilla predikningar för både Fjärdedag Jul, Fjärdedag Påsk och Fjärdedag Pingst (det var ju före Stora helgdöden).
En fin psalm för Fjärdedag Jul eller Söndagen efter Jul (som har samma tema men i år "kommer bort") är D T Niles´ "Vid den tid man räknar folket" om barnamorden i Betlehem. Både födda och ofödda barn råkar illa ut i vår värld idag, och både Annandag och Fjärdedag Jul har viktiga teman om julen inte bara ska bli "myspys". Som Bellman skriver i sin fina julpsalm: "Ack, min Frälserman, / din krubba och ditt kors stå redan när varann." Men Niles konkluderar:
Ändå firar vi vid julen honom som Befriaren. Han, vår frälsnings Gud, besegrat ondskan och förgängelsen. Ur Egypten blev han kallad, "Gud med oss" liksom i fjol. Julen fylls av påskens strålglans från Rättfärdighetens Sol!
Det har varit en del högtstående insändarskribenter i Ljusnan de senaste veckorna. Stiftschefen Ragnar Persenius och partiledaren Göran Hägglund har skrivit om dop resp. luciafirande. Båda verkar omedvetet företräda något slags oförarglighetsreligion, där dopet beskrivs som ett uttryck för Guds villkorslösa kärlek mitt i vår allmänna brustenhet, och där kristendomen och julsångerna mest blir en del av en omistlig gammal tradition.
Vore detta allt kan man ju undra varför någon skulle tveka inför att låta döpa sina barn eller låta dem sjunga kristna julsånger. T.o.m. den som är övertygad om att alltihop rakt av är sagor, kan väl desto frimodigare, precis som ateisten Björn Ulvaeus, kämpa för sina barns rätt att få sjunga de fina julpsalmerna i skolan?
Kruxet är ju kristendomens radikala sanningsanspråk. Visserligen försöker en del även inom kyrkan, i strid med evangelisten Lukas egen programförklaring, att göra julevangeliet till legend och s.k. narrativ teologi, där mycket är påhittat för att uttrycka kärlek till Gud eller gestalta en viss poäng (ungefär som i Jesus´ egna liknelser). Men den som själv läser Nya Testamentet märker ju att apostlar och evangelister verkligen hävdar att det här hänt på riktigt. Att den som låg i en krubba verkligen är Guds Son och världens Frälsare och att "var och en som tror på honom inte ska förgås utan ha evigt liv". Och att det dop som sedan instiftas handlar om att "dö och begravas med Kristus" för att "uppstå med honom och födas på nytt".
Och det är ju här det bränner till så här i juletider. Får det anses göra någon reell skillnad, rent av inför evigheten, om folk tror på Jesus och är döpta till hans död och uppståndelse - eller inte? Någon reell skillnad om kristendomen reduceras till en uppsättning gyllene regler och stämningsfulla folkriter - eller inte? Hur kristen får kyrkan vara för att accepteras av de politiska partierna och den folkmajoritet som - ännu - är medlemmar? Och hur allmänreligiös kan den bli utan att förlora sitt existensberättigande som kyrka?
Andreas Holmberg
Bollnäs
Vår Gud har mänska blivit för oss att mista livet, det är vårt Symbolum. Han är vår morgonstjärna och Skriftens själva kärna, ja, liv i Evangelium.
Den ene sjunge psalmer, den andre bäre palmer och love himlens prins, sen svare allesamman med "Hosianna, Amen!" tills jord och himmel sammanbinds.
Vill gärna vidarebefordra Yngve Kalins "julpostilla" som gäller fr.o.m. denna helg fram t.o.m. första söndagen efter Trettondedagen. Som han själv skrivit står han som präst och predikant i tacksamhetsskuld till domprosten G A Danell samt biskoparna Sven Danell och Bo Giertz (m.fl.), men han transformerar, liksom dessa, det eviga evangeliet rakt in i vår egen tid.
Tack, Yngve! Som liten gengåva länkar jag till en samling julpsalmer jag för någon vecka sedan snodde ihop utifrån mina tidigare psalmsamlingar på nätet. Soli Deo Gloria!
Jag ligger lågt med bloggandet nu under julfastan, men text- och psalmlänkar, äldre böner och nyare tankar och uppslag m.m. finns på kyrkoårsbloggen Kyrkans solvarv. Väl bekomme!
Konstigt - men ett visst ämne är visst på tapeten än fast det inte just precis är Domssöndag eller så.... Vilken ståndpunkt vi än intar: nog är ämnet viktigt. Även i adventstid.
Gott nytt kyrkoår! Snart ska vi i familjen fira "adventsotta" med bullar, mackor, mjölk och kaffe. Enligt tradition från min frus familj, som (förhoppningsvis) kan samlas här i Bollnäs i dag. Men det är busvädersvarning, så man vet inte riktigt...
Detta Linderot-år måste jag dela med mej av tölökomministern Lars Linderots (1761-1811) predikan på Första söndagen i advent. Det är ord och inga visor, det är mera salt än sött, men så var han också en Johannes Döparen, en förelöpare till den evangeliska väckelsen.
Många s.k. nyevangeliska kom att kritisera Linderot och stämpla honom som lagisk, men jag undrar 1) om evangelium smakat dem så väl utan de föregående botpredikanterna och 2) om inte Linderots typ av förkunnelse - på vår tids språk naturligtvis och frånsett vissa överilningar - är vad vår tid, inklusive jag själv, faktiskt framför allt behöver just nu. Och kanske framför allt just på första söndagen i advent, när vi tror oss säkra för domedagsförkunnelse ("faran över" liksom). Jag citerar slutet på Linderots adventspredikan, lätt språkligt bearbetad:
Så gå nu, ni trogna Herrans tjänare, gå ut på den jorden, som ligger framför er. Vart ni än kommer, så finner ni själar, som är bundna i satans snaror; förkunna dem frimodigt vad för en förskräcklig dom som väntar på dem; men när ni träffar botfärdiga syndare, som sörjer över sina syndaband, så lös dem och led dem till Jesus!
Så ta nu för er av årets evangelier, ni Herrens präster! Gud välsigne er, och give er nåd att förklara dem i Andens brinnande nit! Gud låte den himmelska säden, som ni i detta kyrkoåret sår ut, falla i god jord, och bära hundrafaldig frukt! Gud låte det samvete vakna i år, som har sovit alla de andra kyrkoåren! Gud låte den själen bliva tröstad i år, som har varit bedrövad över sina synder det sista kyrkoåret! Gud höre denna bönen i himmelen, som vi nu beder på jorden: Hosianna, Davids Son! Välsignad vare han, som kommer i Herrens namn! Hosianna i höjden! Amen.
Så här i kyrkoårets sista skälvande timmar vill jag gärna ge en ros till Öviks EFS som firade förra helgen med en bibelhelg om Jesus återkomst. Närmaste grannen, nuvarande pingstpastorn och gamle EFS:aren K-G Larsson var huvudtalare, och Viola Grafström ledde lovsången. Bra initiativ en helg som många även i kyrkorna "hoppar över", vad det nu säger om vår tro och vårt hopp. (Vem kan uthärda hans tillkommelses dag?).
Snart är det 25-årsjubileum för 1986 års psalmbok, som togs i bruk vid Första söndagen i advent 1986. I Leksands kyrka sjöngs 1937 års psalmbok ut genom att man sjöng dåvarande nummer 169: "Fädernas kyrka i Sveriges land."
Det var en psalm med mycket nationalromantiskt och statskyrkligt dravel, för att säga det rent ut, men därmed också en psalm som aktualiserar kyrkohistorien - vilket vi inte är bortskämda med i dag - och en psalm vars tre sista strofer helt enkelt är sublima, särskilt om man inte sjungit stroferna innan, strofer som gör begreppet "konungen" alltför tvetydigt. Hör, upprörs (även av en del nationalistiska kommentarer) och njut! Slutstrofens bön med dess globala perspektiv bör vi alla kunna stämma in i.
Förkunnaren i trä - men också i ord - Eva Spångberg fick i morse flytta hem. Eller, som frälsningssoldaterna skulle uttrycka det, "befordrades till härligheten".
I fjol våras besökte vår familj hennes Björkelund. Men jag såg och hörde henne i Tavelsjö församlingshem någon gång under 1990-talet.
Särskilt minns jag hur hon berättade om sin dementa mamma, när denna vid en nattvardsgång oroades av den olyckliga - och nu förhoppningsvis övergivna - seden att lämna kollekt i något slags insamlingsskål på väg fram till nattvardsbordet (vilket ju lätt kan tolkas som en sorts "inträde"). När mamman oroligt undrade om det kostade pengar att gå fram, svarade Eva så högt att det hördes i hela kyrkan: "Nej, det är gratis, mamma! Jesus har betalat!"
Kan evangeliet sammanfattas tydligare än så?
Eva Spångberg har även berättat hur man kan öva sej att tänka på döden genom att snickra ihop - och sova i - en bädd som ser ut som en kista. För en kristen är döden en sömn med glada drömmar. Vila i frid till uppståndelsens morgon, S:ta Eva av Hjelmseryd och Björkelund!
Jag tror att även EFS:are har anledning att lyssna in Kyrklig samling både nu och då. Läs t.ex. här om strukturutredningen - det är absolut mitt i prick! (Eller vad tycker ni? Vad är en församling enligt EFS?).
Läste just Wurmbrands dagbetraktelse för den 24 oktober. Där skriver han dråpligt om hyckleri utifrån Jesus´ ord "Ve er, skriftlärda och fariséer, ni hycklare!" Matt. 13:23. (Observera dock att Kyrkan med stort K inte nödvändigtvis är liktydigt med Svenska kyrkan - det Wurmbrand skriver är inget inlägg i frågan om vilket samfund man ska tillhöra utan i frågan om huruvida man ska lämna Kristi kyrka eller stanna kvar i trons gemenskap trots alla mänskliga brister):
"Herren Jesus förebrådde dem som hycklade och tillsade oss att ta oss i akt för hyckleriet, men Han sade aldrig, att vi inte fick ha med hycklare att göra.
Många kristna har lämnat Kyrkan under föregivande, att där finns för mycket hyckleri. I affärsvärlden förekommer också en massa hyckleri, men ingen upphör väl att göra affärer för den skull. Förhållandet mellan könen, mellan generationer och mellan nationer är fullt av hyckleri. Likafullt blir människor förälskade, barn och föräldrar lever ihop och folken samexisterar. Hur många avstår från att gifta sig, därför att äktenskapet är fullt av hyckleri?
En plats där man kan vara alldeles säker på att det finns många hycklare är helvetet. I stället för att vända ryggen åt Kyrkan, därför att du inte kan tåla folk som låtsas vara gudfruktiga, borde du se till att du inte hamnar i helvetet, som är så fullt av människor med falska hjärtan. I kyrkan befinner du dig bland hycklarna i cirka en timme, i helvetet för evigt.
Om du avskyr hycklare, så bestäm dig för att komma till himlen, den enda plats där ärligheten är total.
Det finns ingen frälsning utanför Kyrkan trots dess många mänskliga tillkortakommanden. Den som har Gud till fader har Kyrkan till moder. Ett barn överger inte sin mor, då hon blir sjuk. Inte heller bör en kristen överge Kyrkan, därför att där begås en del fel. Kyrkan är förvaltare av Guds ord och av sakramenten. I Kyrkan fullbordas de heligas gemenskap.
Vad hycklandet beträffar, så se inte på grandet i din broders öga, utan ta hellre ut bjälken ur ditt eget."
(Ur R. Wurmbrand: Dagliga betraktelser, Evangeliipress 1985)
Det är inte bara Mikael... Lyssna till kämpen Nasrin! Och även här. Gud välsigne dej, Nasrin!
Jag höll nästan på att skriva: så bra att du själv genomgått en provocerad abort. Men du vet vad jag menar. Du sitter inte på någon hög häst, men du stormar ändå in i den svenska folksjälen med den svåraste av (själv-)anklagelser. Rustad och klädd i Guds nåd.
Gud välsigne dej mitt i stormen. Mitt i den ohyggligt svåra debattsituationen, till stor del vållad av empatilösa män på båda sidor i debatten, av män som inte respekterar vare sej kvinnans själ eller kropp. Herre, förbarma dej över oss alla.
Glad Mickelsmäss! En Domssöndag före Domssöndagen. Och liksom denna en domedag i nådens tid (om den nu inte blir den yttersta dagen för oss alla).
Kampen mellan Gud och djävulen accentueras denna dag. Det är inte en kamp mellan två likvärdiga parter, och ändå kan vi dagligen ge efter för satan och till sist - mirabile dictu! - göra vår Herre till förlorare i både våra egna liv och i vår egen omgivning.
Då blir domen oundviklig. För Han ska segra, om inte som Frälsare så som Domare. Jag har just läst Judas brev. Vers 6: "Tänk också på de änglar som inte bevarade sin höga ställning utan övergav sin rätta hemvist. Dem håller han i förvar i mörker med eviga bojor till den stora dagens dom."
Och det är lite märkligt att läsa om hur Mikael, som med sina änglar drev ut djävulen ur den himmelska världen, faktiskt mötte honom även i en tvist om "Moses kropp", se Judas brev v. 9! Och det är mycket märkligt att här se Mikaels ödmjukhet gentemot sin tidigare kollega som änglafurste: Mikael "dristade sej inte att uttala någon smädande dom" ens över djävulen utan sa bara: "Herren må tillrättavisa/näpsa/straffa dej!"
Mikael hade då inget uppdrag att döma och straffa den onde. Men i Hanoks profetia om domen (Judas v. 14) har "mångtusen heliga" ofta ansetts syfta på just änglarna.
Här en "hoppusslad" gudstjänst för Tredje söndagen efter Trefaldighet, tredje årgången. Temat är "Förlorad och återfunnen" och handlar om den s k förlorade sonen. Håll till godo! Bloggdatum och tidsangivelser i övrigt stämmer inte alls, men strunt i det :o) Klockringning från Storkyrkan: Ingångspsalm 12 BRIST UT, MIN SJÄL
Ingångsord - dagens psaltarpsalm Ur PSALTAREN 104
Låt min bön nå fram till dig,
rädda mig, som du har lovat. Över mina läppar skall lovsång flöda,
ty du lär mig dina stadgar. Min mun skall besjunga ditt ord,
ty alla dina bud är rättfärdiga. Låt din hand bli mig till hjälp,
ty jag har valt dina befallningar. Jag längtar efter din räddning, Herre,
din lag är min lust. Låt mig leva för att prisa dig,
låt dina lagar vara min hjälp. Jag har gått vilse som ett bortsprunget får.
Sök rätt på din tjänare,
ty jag har inte glömt dina bud.
Bön om syndernas förlåtelse
Ur PSALTAREN 51
Förbarma dig, Gud, i din nåd,
stryk ut mina synder i din stora godhet. Gör mig fri från all min skuld
och rena mig från min synd. Jag vet vad jag har brutit,
min synd står alltid inför mig. Mot dig, bara mot dig har jag syndat,
jag har gjort det som är ont i dina ögon.
Du har rätt när du ställer mig till svars,
den dom du fäller är rättvis. I skuld är jag född,
i synd blev jag till i min moders liv. Du som älskar ett uppriktigt hjärta,
ge mig vishet i mitt innersta. Rena mig med isop från min synd,
tvätta mig vit som snö. Låt mig få höra glädjerop och lovsång,
låt den du har krossat få jubla. Vänd bort din blick från mina synder,
stryk ut all min skuld. Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta,
ge mig ett nytt och stadigt sinne. Driv inte bort mig från din närhet,
ta inte ifrån mig din heliga Ande. Låt mig åter glädjas över att du räddar,
håll mig uppe, ge mig ett villigt sinne.
Tillsägelse om syndernas förlåtelse Ur FÖRSTA JOHANNESBREVET 1
Om vi vandrar i ljuset, liksom han är i ljuset, då har vi gemenskap med varandra och blodet från Jesus, hans Son, renar oss från all synd. Om vi säger att vi är utan synd bedrar vi oss själva och sanningen finns inte i oss. Om vi bekänner våra synder är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss synderna och renar oss från all orättfärdighet.
Introitus
663 KOM OCH SE VAD GUD HAR GJORT
Kyrie, Gloria och Laudamus 695:4 DU EVIGT STRÅLANDE MORGONSOL och 697:6 VI PRISAR DIG
Kollektbön
Låt oss be om den sanna tron:
O Gud, du som inte upphör att söka dem som gått vilse
och leda dem som vunnits av din kärlek,
ge oss en sådan tro på vår Frälsare, att vi alltid älskar och ärar ditt namn.
Genom din Son, Jesus Kristus, vår Herre.
Amen.
Gammaltestamentlig läsning Ur JESAJA 66:
Så säger Herren:
Jag leder lycka till henne som en flod,
folkens skatter som en forsande ström.
Hennes barn skall bli burna i famnen
och bli gungade på knäet. Som en mor tröstar sitt barn,
så skall jag trösta er.
I Jerusalem skall ni finna tröst. När ni ser det skall era hjärtan glädjas,
era kroppar få nytt liv som det friska gräset.
Herrens tjänare skall lära känna hans makt,
fienderna hans vrede.
Epistelläsning Ur FÖRSTA PETRUSBREVET 5:
Och ni yngre, underordna er dem som är äldst. Men för er alla gäller: klä er i ödmjukhet mot varandra, ty Gud står emot de högmodiga, men de ödmjuka visar han nåd. Böj er alltså ödmjukt under Guds starka hand, så att han upphöjer er när tiden är inne, och kasta alla era bekymmer på honom, ty han sörjer för er. Var nyktra och vaksamma. Er fiende djävulen går omkring som ett rytande lejon och söker efter någon att sluka. Håll stånd mot honom, orubbliga i tron. Kom ihåg att ni får utstå detsamma som alla era bröder här i världen. Men om ni nu får lida en kort tid skall Gud, som skänker all nåd och har kallat er till sin eviga härlighet genom Kristus, upprätta er, stödja er och ge er fasthet. Hans är makten i evighet, amen. Så lyder Herrens ord. Gud, vi tackar dig. Gradualpsalm 241 BORT MED TANKEN, SORGSNA HJÄRTA
Evangelium Ur LUKASEVANGELIET 15
Jesus sade: ”En man hade två söner. Den yngste sade till fadern: ’Far, ge mig den del av förmögenheten som skall bli min.’ Då skiftade fadern sin egendom mellan dem. Några dagar senare hade den yngste sonen sålt allt han ägde och gav sig i väg till ett främmande land, och där slösade han bort sin förmögenhet på ett liv i utsvävningar. När han hade gjort av med allt blev det svår hungersnöd i landet, och han började lida nöd. Han gick och tog tjänst hos en välbärgad man i det landet, och denne skickade ut honom på sina ägor för att vakta svin. Han hade gärna velat äta sig mätt på fröskidorna som svinen åt, men ingen lät honom få något. Då kom han till besinning och tänkte: ’Hur många daglönare hos min far har inte mat i överflöd, och här svälter jag ihjäl. Jag ger mig av hem till min far och säger till honom: Far, jag har syndat mot himlen och mot dig. Jag är inte längre värd att kallas din son. Låt mig få gå som en av dina daglönare.’ Och han gav sig av hem till sin far. Redan på långt håll fick fadern syn på honom. Han fylldes av medlidande och sprang emot honom och omfamnade och kysste honom. Sonen sade: ’Far, jag har syndat mot himlen och mot dig, jag är inte längre värd att kallas din son.’ Men fadern sade till sina tjänare: ’Skynda er att ta fram min finaste dräkt och klä honom i den, och sätt en ring på hans hand och skor på hans fötter. Och hämta gödkalven och slakta den, så skall vi äta och hålla fest. Min son var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen.’ Och festen började. Men den äldste sonen var ute på fälten. När han på vägen hem närmade sig huset hörde han musik och dans. Han kallade på en av tjänarna och frågade vad som stod på. Tjänaren svarade: ’Din bror har kommit hem, och din far har låtit slakta gödkalven därför att han har fått tillbaka honom välbehållen.’ Då blev han arg och ville inte gå in. Fadern kom ut och försökte tala honom till rätta, men han svarade: ’Här har jag tjänat dig i alla dessa år och aldrig överträtt något av dina bud, och mig har du aldrig gett ens en killing att festa på med mina vänner. Men när han kommer hem, din son som har levt upp din egendom tillsammans med horor, då slaktar du gödkalven.’ Fadern sade till honom: ’Mitt barn, du är alltid hos mig, och allt mitt är ditt. Men nu måste vi hålla fest och vara glada, för din bror var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen.’”
Så lyder det heliga evangeliet - Lovad vare du, Kristus! 966 HALLELUJA
Predikan av Agne Nordlander:
Lovad vare Gud och välsignad i evighet, som med sitt ord har tröstat, lärt, förmanat och varnat oss. Hans helige Ande stadfäste ordet i våra hjärtan, så att vi inte blir glömska hörare utan dagligen tillväxer i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden - och så blir saliga genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen. Trosbekännelse NICAENUM:
Jag tror på en enda Gud, allsmäktig Fader, skapare av himmel och jord, av allt vad synligt och osynligt är; och på en enda Herre, Jesus Kristus, Guds enfödde Son, född av Fadern före all tid, Gud av Gud, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud, född och icke skapad, av samma väsen som Fadern, på honom genom vilken allting är skapat; som för oss människor och för vår salighets skull har stigit ned från himmelen och tagit mandom genom den helige Ande av jungfrun Maria och blivit människa;
som ock har blivit för oss korsfäst under Pontius Pilatus, lidit och blivit begraven; som på tredje dagen har uppstått, efter skrifterna, och stigit upp till himmelen och sitter på Faderns högra sida; därifrån igenkommande i härlighet till att döma levande och döda, på vilkens rike icke skall varda någon ände; och på den helige Ande, Herren och livgivaren, som utgår av Fadern och Sonen, på honom som tillika med Fadern och Sonen tillbedes och äras och som har talat genom profeterna;
och på en enda, helig, allmännelig och apostolisk kyrka.
Jag bekänner ett enda dop, till syndernas förlåtelse, och förväntar de dödas uppståndelse och den tillkommande världens liv. Psalm 235 SOM EN HÄRLIG GUDOMSKÄLLA
Välkommen hälsar vi vår stiftschef Ragnar!
Katrineberg, Gruvberget, Annefors
och Hällbo, varje plats med kartans kors,
blir mål idag för cyklar, motorvagnar.
Gud give oss det ord som evigt gagnar!
För ingen av oss blev ju skapt som nors -
vår höga kallelse är människors:
att bli Guds himmels skörd och inga agnar.
När blodlös tro och genuskaos tycks vänta,
blir "e. Kr." dubbeltydigt värre
och kyrkan går, trots friskt hopp, mot en risktopp.
Men just när andra läror blir frekventa
hörs en missionsbefallning från vår Herre
och våra unga vädjar: var vår biskop!
Idag på morgonen ska jag utnyttja min demonstrationsfrihet här på Mellansels folkhögskola, liksom jag tänker göra det vid biskopsvisitationen i Bollnäs på onsdag/torsdag och på mötet med Svenska kyrkans ledning (knappast dock ÄB) här i Mellansel den 19 september.
Dels har jag en svamputställning med skyltarna
ALLA SVAMPAR SOM SMAKAR MILT ÄR BRA MATSVAMPAR
DET FINNS INGEN DÖD SOM EJ BYTES I GLÄDJE
DET FINNS INGEN SVAMP SOM EJ KAN GÖRAS ÄTLIG
ALLA RELIGIONER LEDER TILL GUD MEN JESUS ÄR VÄGEN FÖR MEJ
ALLA SVAMPAR ÄR NYTTIGA MEN KARLJOHAN ÄR MIN FAVORIT
Dels presenterar jag följande "visitationstipsrunda", även kallad ett
KYRKLIGT IDIOTTEST
varmed man torde kunna skilja en biskop från en stiftschef, en präst från en tjänsteman i statliga salighetsverket, en evangelisk-luthersk lekman från en politruk och en journalist från en nyttig idiot.
(Svarsalternativ: 1=sant, X=vet ej, 2=falskt)
1. Det finns ingen död som ej bytes i glädje
2. Svenska kyrkan är skild från staten
3. Alla kyrkor i Sverige är frikyrkor
4. (S), (C), (M) är kristna, frikyrkliga partier
5. Svenska kyrkans mission har bara bytt namn
- än finns den och verkar för att nya folk ska bli kristna
6. Uppspårning och avlivning av foster med Downs syndrom
är väl inte så mycket att bråka om
7. Man+kvinna-föreningen är varken särskilt välsignad
eller särskilt väldesignad
8. Det finns ingen särskild vits med att ha en mamma
9. De som tror att det finns en särskild vits med att ha en mamma
är homofober och förnekar alla människors lika värde
10. En del män kan ju också föda barn
11. De som inte tror att en del män kan föda barn vill
tvångssterilisera folk och förnekar alla människors lika värde
12. KO 41 betyder ”Kyrkomötes-Olle(S) 41-årsfirande”
13. Även de som öppet går till storms mot ovanstående smörja
är välkomna som medarbetare i Svenska kyrkan
Det är allt roligt att få vara i Mellansel igen. Roligt att våra lärarresurser är så intakta - d.v.s. att våra musikkunskapers främsta källa är så hel! - och att Karin S ersatts av likaledes mycket kompetenta Eva Ö (det ska vara en sjungande studierektor!).
Fast det gäller ju att sjunga desto bättre själv också. Och jag vet inte riktigt hur jag ska ta mej hem igen... verkar vara lite glest med samåkningsmöjligheter. Vi får väl se hur det går.
Mitt sommarvikariat i Njutånger/Enånger är nu definitivt över. Det avslutades på väckelseprästen Lars Linderots 250-årsdag med en friluftsgudstjänst i fiskeläget Karskär - och där bland klipporna och sjöbodarna kändes det nästan som i västkusten och Bohuslän där Linderot verkade fram till sin död för 200 år sedan. (Läs gärna inledningen till Lars Linderots predikan på Kristi Förklarings dag i Kungälv 1799, som ger en god bild av denne själasörjare och "vägröjare" - inkl. en del självbiografiska fakta - och framför allt av den Herre han så troget ville måla för våra ögon).
Annars minns jag från sommarvikariatstiden mest ett antal dop, vigslar och begravningar - men också gudstjänsterna i Enångers gamla kyrka (som bara används sommartid) och i kapellet i Långvind. Dessutom var jag med en del av EFS:s missionsdag på Brogården den 21 juli med Henrik Markgren och Annethe Munga (på film); en mycket värdefull tradition även om våra missionärer nu börjar bli så få att de är svåra att få tag på till sådana här arrangemang ;o).
Idag blir det återigen ett besök på Brogården - även om våra barn inte var anmälda till det pågående barnsångarlägret (ett annat är igång på Skytesvallen) ska vi i kväll avlyssna resultatet: en musikal om Daniel. Våra två äldsta barn agerade i en Daniel-musikal på Kom och se-festivalen för två år sedan (tredjeminister resp. lejon) och det blir kul att se likheter och skillnader nu.
Sedan bär det - efter övernattning hos vänner i Hudiksvall - upp till Norrbotten. Min fru har sen semester, så sista sommarlovsveckan blir ännu en fin upplevelse för familjen, hoppas vi. Det har ju varit en fantastiskt fin sommar här i Hälsingland, med lagom mycket av både sol och regn. Däremot har Norrbotten tydligen haft en ren "solbadarsommar", där mycket har torkat bort, både hjortron svamp och (nästan) åar. Bra att vi redan har plockat hjorton och svamp!
Nu är jag kantorsvikarie i Njutångers-Enångers församlingar. Tänkte cykla dit idag (ska öva med en solist kl 14). Men imorgon och på fredag tar jag bilen (det vore ju förfärligt pinsamt att missa "mina" begravningar p.g.a. punktering eller liknande).
Hoppas ni firar mässa i morgon. Kallelsen till Guds rike är temat, och evangeliet är Jesusorden om att "det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare."
En dråplig vers av Nils Frykman som råkat ramla bort i såväl EFS som Missionskyrkan är den här, som vi gott kan tänka på imorgon, vare sej vi mest känner oss som rövare eller fariséer (tänk att vi allihop får göra sällskap till nådens bord):
I en alldeles nyskriven sång (inspirerad av en gammal julsång "Rise up shephard and follow") varierar jag samma tema (följ länken till Sionstoner 2011 så ser och hör du även melodin):
På min provisoriska kyrkoårsblogg Kyrkans solvarv har jag en del andra sång- och psalmförslag för helgen, den som i Norge, Finland och USA numera kallas tredje söndagen efter pingst. Ni som förbereder morgondagens gudstjänster har så klart (förhoppningsvis åtminstone ;) redan gjort just det, men vid enskild andakt i hemmen i morgon och under veckan kanske mina förslag kan vara till uppbyggelse? Ni som liksom vi firar nattvard imorgon kan ju sjunga den här som morgonpsalm - den passar som gjuten till söndagens tema och evangelisk-luthersk tro även om den annars kommit lite ur bruk:
"Vi har haft en het sommardag, men jag kan bara njuta av solen med blandade känslor, när jag tänker på vilka kval den nu måste bereda dig. Förmodligen sitter du någonstans, dammig, genomsvett, trött, och utan möjlighet att tvätta och svalka dig... Men ändå, vet du, skulle jag riktigt vilja känna den än en gång i all dess makt, när den bränner i huden och långsamt får hela ens kropp att glöda, så att man minns på nytt att man är en varelse av kött och blod; jag skulle vilja låta mig uttröttas av solen istället för av böcker och tankar; den skulle få väcka till liv min animaliska existens, inte det animala som förnedrar människan, utan det som befriar henne från en alltför intellektuell tillvaros mögel och skevhet och gör människan renare och lyckligare. Jag skulle inte bara vilja se solen och läppja litet på den, utan känna den med hela kroppen en gång till."
Tänk, det får nog de flesta av oss göra, även om den riktiga värmeböljan skulle vara över för den här gången. Men Dietrich Bonhoeffer (1906-1945) som skrev stycket ovan den 30 juni 1944 - hans sista 30 juni - fick sitta kvar i fängelset i Tegel, tills det byttes ut mot Gestapos högkvarter och galgen...
Ett stort tack till Yngve Kalin för hans lilla "påskpostilla". Tolle lege - tag och läs! Vissa s.k. "högkyrkliga" bevarar det "lågkyrkliga" (nej, det allmänkyrkliga, verkligt katolska!) evangeliet nog så bra som EFS. Vilka är det t.ex. som nuförtiden hänfördast sjunger Med Gud och hans vänskap (den långa versionen!) vid sina konferenser?
Och så lägger jag in "Bollnäspsalmen", EFS:s provinsombud rektor Lianders fina "Från örtagården leder" (orig. "Det går från örtagården"), som försvunnit ur alla sångböcker i Sverige förutom laestadianernas, men som finns kvar i finländska psalmböcker. En verkligt fin Via Dolorosa-psalm så här i passionstid. Den sjöngs alltid till Skärtorsdagens aftonbön på Ytterstfors kursgård i Byske när jag var barn.
Psalmen låter så här sjungen på finska:
Och så här i instrumental tolkning av Seppo Sallinen:
1. Från örtagården leder till Golgata en väg som Anden förbereder och tecknar steg för steg. Till paradis den vägen bär, men en smärtornas väg det är.
2. Av kärlek till oss arma vår Jesus den har gått. Hans hjärta ömma, varma sitt dödsstyng där har fått. Till paradis...
3. Vi ser olivträdslunden, där han i ångest ber, i mörka midnattsstunden sej själv till offer ger. Till paradis...
4. Han ingen av oss glömmer, han villigt tar på sej de synder oss fördömer, att frälsa dej och mej. Till paradis...
5. De sköna himlens dräkter så dyrt han köpte då åt alla folk och släkter som inför Gud ska stå. Till paradis...
6. Kom, syskon, låt oss dröja i tro vid korsets stam, i andakt blicken höja mot Frälsaren, Guds Lamm! Till paradis...
7. Vi bara så kan lära den evigt nya sång till Guds och Lammets ära, som sjungs hos Gud en gång. Han allt för oss fullbordat har, men en smärtornas väg det var.
Text: Carl Gotthard Liander 1887 (39 år), ("Bollnäspsalmen"), bearb. A.H. 2008 (i en annan, friare bearbetning ingår psalmen "Från örtagården leder" i 1986 års finlandssvenska psalmbok som nr 77).Musik: Carl Gotthard Liander 1887 (39 år) Enligt Oscar Lövgren (i Psalm- och sånglexikon, Gummesons 1964, sp 368) avlade Liander folkskollärarexamen i Uppsala 1874 och blev lärare vid seminariet i Bollnäs 1875 samt rektor 1880, en befattning han behöll i nästan 30 år, till 1908 års slut. Under denna tid skrevs alltså denna pedagogiska psalm, där vi följer Frälsaren på hans "Via dolorosa", smärtornas väg.
Oscar Lövgren karaktäriserar rektor Liander på följande sätt: "L. var en framstående skolman, anspråkslös till sin läggning och på skilda sätt kristet verksam, bl.a. som EFS:s provinsombud. Han var också en poetisk natur med god musikalisk begåvning."
Härlig berättelse från Nigeria, Afrikas folkrikaste land, liksom så många i "Mittafrika" präglat av spänningarna mellan kristna och muslimska folkgrupper. En predikan i handling - ett efterföljansvärt exempel. Det handlar inte om att ge upp sin religion eller sin mission, det handlar om att ge upp sitt hat. "Du kan inte omvända den du hatar" - en ögonöppnande sanning som gäller för alla sidor, även för oss här hemma på olika teologiska linjer..
Påskvänner! Det ryktas att Per Eckerdal fyller 60 år just idag, den dag han valdes till stiftschef i Göteborg. Stämmer det vill jag absolut gratulera åtminstone till det förra! (Med fromma förhoppningar - o sancta simplicitas! - om att han trots allt ska visa sej vara eller bli en verklig biskop).
Lars Eckerdals lillebror Per blev idag vid lunchtid utnämnd till biskop i Göteborg. Huruvida han blir en biskop i kristen mening återstår sannerligen att se. Det är ju t.ex. inte ens säkert att han menar (eller vågar stå för) att det finns en gudomlig mening för ett barn med att ha en mor. Eller för den delen med att ha en far. (Statens och Svenska kyrkans lednings lära är ju just nu att det i alla avseenden är lika bra med en extrapappa resp. extramamma). Huruvida han i försoningsläran sakligt sett har en annan åsikt än Waldenström - eller för den delen Ulla Karlsson! - kan vi inte heller i dagsläget vara säkra på. Bara att han i vart fall uttrycker sej mer diplomatiskt. Just så illa är läget i Svenska kyrkan just nu. Det ska EFS aldrig försöka mörka för att försvara sin "inomkyrklighet". En självständig väckelserörelse behövs minst lika mycket nu som 1856.
Staffan Grenstedt gjorde nu en "Anders Sjöberg" och vann första omgången utan att kunna vinna över den samlade folkkyrkligheten i andra omgången. Enligt initierad källa avfärdades han av Socialdemokraterna (vad nu detta parti har med ett biskopsval att göra!) som mycket olämplig. Det är hedrande för Staffan. Och kanske han liksom Anders Sjöberg ska tacka Herren för att de inte blev stiftschefer. Med all respekt för de gåvor som EFS-arna Esbjörn Hagberg eller Tony Guldbrandzén (eller den EFS-vänlige Ragnar Persenius) förvaltat, kan jag inte säga att dessa uppträtt med den kraft och konsekvens man kan begära av en andlig ledare i Svenska kyrkans alltmer absurda läroläge (där politiska partier sitter och bestämmer i lärofrågor!!!).
Men eftersom vi ska be för kungar och all överhet, kan vi även be för Per Eckerdal. Vi måste dock inte erkänna honom som biskop. Eller för den delen avfärda honom direkt. Upp till bevis nu, Per, även om Wallins biskopsvigningspsalm knappast lär sjungas i Göteborgs domkyrka mer, i varje fall inte före den nya re-formation vi hoppas och ber om åtminstone till 500-årsminnet av den 31 oktober 1517. Vi kan dock sjunga även med västerfärneboprästen och musikern Mikael Nordin: Guds kyrka, fri från världens makt, består i alla tider. Lik Herren, avklädd jordisk prakt, hon segrar när hon lider.
Låt oss be för biskopsvalet i Göteborg, som avgörs idag den 31 mars. Göteborgs stift har alltsedan Bo Giertz´ dagar haft stor betydelse för hela den svenska kristenheten. Inte bara genom sina biskopar. Och det är viktigt att det åtminstone inte blir en biskop som river ned, t.ex. den underbara, gammelhöglågkyrkliga S:t Pauli församling där jag firade gudstjänst med över 400 personer en vanlig söndag för halvannan vecka sedan. Det är inte svårt även för en EFS-are och icke-göteborgare att stämma in i bönen på stiftets hemsida.
Ledarskap har stor betydelse för en kyrka. Det bör även en lågkyrklig kunna inse. Men det innebär inte att vi behöver erkänna biskoparna som våra andliga ledare eller slentrianmässigt låta dem predika på EFS-konferenserna. Den bistra sanningen är att man åtminstone alltsedan K-G Hammars tid inte kan ta för givet att en stiftschef är kristen, långt mindre att en stiftschef är evangelisk-luthersk och förtjänt av hedersnamnet biskop.
Det vore därför orättvist att hänga ut en underordnad kvinnlig präst i Dalarna, se här och här, för att hon i klara verba säger samma sak som K-G Hammar (obs man!) et consortes länge uttryckt i mer diplomatiska ordalag. Formellt ledarskap kan man utnämnas till - reellt ledarskap och de troendes aktning får man allt lov att göra sej förtjänt av. (Genom Guds nåd, förstås). Skjut inte mot Ulla Karlsson i Aspeboda - kolla "biskoparna" och alla som kallas till EFS-sammanhangen istället. EFS-prästen Krister Berg i Piteå uttryckte för två år sedan sin sympati med K-G Hammar och sin antipati mot oss som sa ifrån. Jag kallade hans öppenhet för livsfarlig. Men inte heller Krister Berg ska i första hand ses som ansvarig (om än EFS sannerligen måste se om sitt eget hus) för en utveckling som högre ledningar (dock inte vår Herre) länge bäddat för.
Som sagt, låt oss be för biskopsvalet i Göteborg och att Staffan Grenstedt, om han väljs, inte får ryggraden utdragen under vigningen.
Vid Kom och se-festivalen 2005 sedan ledde jag och min hustru ett möte med Staffan Grenstedt i Pingstkyrkan i Edsbyn. Vi sjöng bl.a. Roland Utbults fina psalm "Du finns här som skapat liv på jorden". Staffan berättade om mission (vad annars?) och vi skojade lite om Hälsinglands apostel med samma namn som han. (Nu har vi också en Staffan).
I dagarna är Staffan Grenstedt aktuell som biskop i Göteborg. Precis som Anders Sjöberg för några år sedan vann Grenstedt i första omgången. Men det säger ju inte mycket. Kanske minns ni att Agne Nordlander vann provvalet i Växjö när Wejryd till slut blev biskop? Förra gången i Göteborg samlade sej "liberalerna" kring Aurelius, vars bror Erik blev biskop i grannstiftet Skara.
Den här gången står Staffan Grenstedt mot Per Eckerdal, och skulle Eckerdal vinna skulle Aurelius både företrädas och efterträdas av en Eckerdal. Klart en EFS-are håller på missionären Grenstedt, eller hur? Utan att göra sej alltför stora illusioner om vilka som vanligen får bli stiftschefer i Svenska kyrkan idag. Sen är ju frågan om själva biskopsvigningen drar ryggraden ur folk, som den gamla barnberättelsen förtäljer...
Förutom att ha skapat en informativ hemsida inför biskopsvalet, svarar Grenstedt kärnfullt och bra på frågor på stiftets hemsida. För en jämförelse länkar jag även till Eckerdals svar. Hela kandidatutfrågningen (med 8 minipredikningar) kan ses här fram till slutvalet den 31 mars. Staffan Grenstedt predikar och utfrågas här. Det är många bra frågor och intressanta svar, men det kan vara väl så intressant att notera vilka frågor som inte ställs och vilka svar som undviks. Alltsedan K-G Hammars dagar är det också uppenbart att det inte är självklart att biskopen är kristen. Och att biskopen är evangelisk-luthersk slutade vara självklart långt tidigare. (Jo, jag vet att komminister Hans Lindholm i Uppsala gick i taket när Hammars tro ifrågasattes, men läser man "Samtal om Gud", "Ecce homo" och "Jag har inte sanningen - jag söker den" kommer man inte undan frågan - med all bävan och respekt för en fin person).
Be för biskopsvalet! (Det gäller ju bl.a. att min svåger i Lysekil får en bra stiftschef ;o).
När vi nu konsekvent vidhåller de inom fornkyrkan så strängt hävdade läropunkterna om arvsyndens tillräknelighet och nyfödelse i dopet, så undrar mången hur det blir med dem som dö utan döpelse. Frågan behöver icke vara framsprungen ur någon sorts spetsfundighet, man kan bliva ställd inför den ute i det praktiska livet. Den har ock sysselsatt teologerna åtskilligt.
I sin uppmärksammade avhandling "Om Arfssyndens Tillräknelighet" har Wilhelm Flensburg framkastat "den förmodan, att Gud i en annan tillvaro har sina särskilda, för oss obekanta medel varigenom frälsning bliver möjlig" för "det barn, vars späda liv döden utsläcker, innan det ännu av dopets nådegåva blivit delaktigt." Kyrkan har enligt den citerade författaren heller aldrig påstått, att ett sådant barn "skulle vara dömt till evig osalighet."
Det där sista kan man hålla med om. Vad så funderingarna om frälsning efter döden beträffar, så visar de endast, och den saken är tillräckligt bevittnad av kyrkohistorien, att när det teologiska tänkandet söker bemästra en svårighet, så råkar det ofta in i en annan och större. Och i detta fall brukar det gå så, att den som börjar spekulera över frågan om bättring efter döden brukar sluta vid den av Schleiermacher hävdade ståndpunkten, att alla till slut blir saliga. Och under den förutsättningen tjänar det inte mycket till att orda om vare sig syndaförlåtelse eller nyfödelse, tro eller dop.
Men det finnes en annan och bättre lösning av ovan berörda svårighet, och det är om denna vi till sist ville nämna något.
Här i landet fick män sådana som Hammar, Fjellstedt, Rosenius m.fl. föra ett s. k. tvåfrontskrig i dopfrågan. Samma var förhållandet i Norge, där Gisle Johnson och Caspari befann sig i skottgluggen - den sistnämndes "Historisk-kritiska Afhandlingar over en Del virkelige och formentlige orientalske Daabsbekjendelser var dock huvudsakligen riktade mot grundtvigianismen i Danmark. I sin av oss förut citerade bok har Johnson uppehållit sig vid förenämnda svårighet och därvid citerat följande ord i norska kyrkoritualet: Dör ett barn i moderlivet eller förrän det kan komma till dop och kristendom utan föräldrarnas förseelse eller försummelse i något avseende, så kan dessa äga ett lugnt samvete och vara förvissade, att deras barn är ett Guds barn, som funnit nåd för Gud i Kristus Jesus enligt hans löfte, varigenom han förklarat, att han vill vara icke allenast alla troendes Gud utan även deras säds Gud (1 Mos. 17:7, Apg. 2:39). Ty änskönt detta barn efter Guds outrannsakliga vilja icke fick tillgodonjuta de rätta anordnade nådemedlen, så är dock intet tvivel därom, att Gud, som icke är bunden av vissa medel, av sin översvinnliga nåd och efter sin outgrundliga vishet upptager det till salighet på ett annat mindre allmänneligt sätt.
Att så är förhållandet grundar sig givetvis på världens rättfärdiggörelse i Kristus, det allmänna barnaskapet och den allmänna försoningsnåden. Och när en individ kommer till världen, är den icke blott delaktig av Adams syndafall utan även av Kristi upprättelse. De hemligheter, som innefattas i detta Frälsarens verk, har det lilla barnet icke genom uppsåtlig synd och otro förspillt eller förkastat.
Gäller det sedan för oss att komma i åtnjutande av dessa salighetens skatter, har Gud hänvisat oss till nådemedlen, men själv har han icke ovillkorligen bundit sig vid dessa. Härom säger David Hollatius (1648-1713): "Vi är väl bundna vid bruket av salighetens medel, men Gud kan dock verka på ett utomordentligt sätt, liksom vi ordentligtvis begagna oss av födan när vi hungra och läkemedel när vi är sjuka; men Gud förmår väl nära oss utan mat och hela oss utan läkemedel på ett utomordentligt sätt."
I samma riktning går följande yttrande av Luther: "Gud har icke så bundit sig vid sina sakramenter - men genom sitt ord har han förbundit sig med oss - att han icke detsamma förutan på ett annat oss obekant sätt skulle kunna göra de odöpta barnen saliga. Alltså håller jag före och hoppas, att den gode barmhärtige Guden tänker något gott även om dessa barn, vilka utan sin egen skull och utan förakt för denna offentliga befallning icke hava undfått det heliga dopet."
Och i Kristliga Visitations-Artiklar av år 1592, som åtminstone i Sachsen erhöll symboliskt anseende, heter det: "Dopet är nya födelsens bad, emedan vi i det blir födda på nytt och beseglade och benådade med barnaskapets Ande. Utan att en människa varder född av vatten och Ande kan han icke ingå i Guds rike. Härvid är dock ej tänkt på nödfall." Sådana nödfall förelåg ofta i fornkyrkan, då katekumener led martyrdöden utan att ha blivit delaktiga av vare sig det ena sakramentet eller det andra. På samma sätt fick ju rövaren flytta från avrättsplatsen till Guds paradis utan både dop och nattvard. Men skulle han förblivit på jorden någon tid, hade han förvisso behövt båda delarna. Till detta må endast fogas följande bekanta (?) ord av Augustinus: "Icke avsaknaden av dopet utan föraktet för detsamma är det som ådrager dom."
Kyrkohistorikern prof. Carl Fredrik Wislöff (1908-2004) skriver (min övers.):
Vem har inte hört att Augustana lär att odöpta barn hamnar i helvetet? Detta är ett påstående som framställs rätt vad det är. Sammanhanget är ofta det att man vill visa hur omöjligt det är att kräva trohet mot kyrkans bekännelse. Ni tror inte på den själva, sägs det. Augustana säger att odöpta barn blir förtappade - och det tror ni väl inte?
Många föräldrar har gjort sig oroande tankar kring denna fråga. Det finns all orsak att undersöka om det är riktigt, det som påstås om vår kyrkas bekännelse.
Avgörande för vår tro är inte det som står i Augustana (den augsburgska bekännelsen). Bibeln avgör saken. Men nu vill vi ta upp denna fråga, och se om nämnda påstående är riktigt.
Var tar påståendet sin utgångspunkt? Den bygger på uttrycken i artiklarna 2 och 9 i den augsburgska bekännelsen (Confessio Augustana). I artikel 2 sägs att alla människor föds med arvsynd, d.v.s. utan gudsfruktan och tillit till Gud, och med ont begär - och denna arvsynd lägger alla människor under Guds vrede, om de inte föds på nytt genom dopet och Den Helige Ande.
I artikel 9 sägs att dopet är nödvändigt till frälsning och att barnen måste döpas; vederdöparna, som förkastar barndopet och lär att barnen blir saliga utan dop, fördöms (fördömelsen avser deras lära, inte deras personer). Detta efter den latinska texten. Det var även en tysk text till Augustana, och där heter det: Vederdöparna förkastas, de som lär att barndopet inte är rätt.
Som vi ser läggs här fram en mycket allvarlig syn på människans syndafördärv, sådan hon är i sig själv. Den medfödda syndiga naturen är en så allvarlig sak, att man måste födas på nytt genom dopet och Den Helige Ande för att bli salig. Skriftställen som Ef. 2:3 och Joh. 3:5 har legat till grund. Vidare har det gjorts allvar av Bibelns ord om dopet som pånyttfödelsens bad (Tit. 3:5).
Men så är det detta att några ger sig till att dra en negativ slutsats av dessa ord. De säger: Alltså måste alla som inte döps gå förlorade! Till och med ett litet barn, som varken har gjort gott eller ont - bara för att föräldrarna var för sent ute med dopvattnet!
Är detta meningen med orden i Augustana 2 och 9? I så fall måste detta ha varit tanken hos dem som skrev Augustana och undertecknade den. Det var Melanchton som skrev Augustana. Undertecknad blev den efterhand av alla ledande lutheraner, lekmän och teologer. Menade då alla dessa att odöpta odöpta barn går förlorade? Har de sagt något som pekar i den riktningen?
Svert är att det har de inte.
När det gäller Melanchton, så har han flera gånger givit uttryck för en helt annan syn. Från 1553 har vi sålunda ett uttalande som kort och gott går ut på att dopet och tron normalt hör samman, men om en som tror dör utan att ha fått dopet, så blir han frälst genom tron på Kristus. När det gäller barnen, så blir de i ett sådant fall frälsta genom att föräldrarna i bön och tro bär dem till Kristus. Det finns också andra uttalanden av Melanchton i samma riktning.
Det kan också nämnas att frågan om de odöpta barnen ofta omtalas i de lutherska kyrkoordningarna. Detta är skrifter som blev utgivna i reformationstiden, med riktlinjer för kyrkans liv och praxis sedan de reformerats efter Guds ord.
I dessa kyrkoordningar heter det då regelmässigt att man inte ska tro att de odöpta barnen inte kan bli saliga. Man ska tvärtom trösta oroliga mödrar med Jesu ord: "Det är er Faders vilja att ingen av dessa små skall gå förlorad" och: "Låt barnen komma till mig." Så sägs det t.ex. i den danska kyrkoordningen av 1539, som skulle gälla också för Norge. I det senare kyrkoritualet av 1685 blir samma sak sagd, och det gäller också den norska "Altarboken" från 1920, som alla präster skall följa (1972).
Denna vägledning i de lutherska kyrkoordningarna har bl.a. sin bakgrund i den romersk-katolska kyrkans lära om limbus puerorum, barnastället, som romarkyrkan talat så mycket om. Det var en vanlig tanke att odöpta barn varken kom till himlen eller helvetet, men till ett ställe mitt emellan. Där fick de inte del av den fulla saligheten, men hade det för övrigt ganska bra - om detta var det f.ö. en del olika tankar.
Men allt detta är utan stöd i Bibeln, där det varken står om skärseld eller limbus. Därför förkastades sådana tankar. Odöpta barn blev av sina föräldrars böner förda till Jesus - så tänkte man.
- - -
Under källstudier som jag har bedrivit i dessa och liknande spörsmål kom jag över en bok som nu måste sägas vara glömd. Den är skriven av Johannes Bugenhagen, som var församlingspräst i Wittenberg och Luthers gode vän, och som kallades till Danmark för att sätta kyrkan i sitt rätta skick efter Guds ord. Boken heter (i svensk översättning): "Den 29 psalmen utlagd av Dr Johannes Bugenhagen från Pommern. I vilken också (talas) om barndopet, och om de ofödda barnen och om de barn man inte kan döpa. En Tröst av Dr Martin Luther för de kvinnor som det gått galet för under barnafödsel. 1542."
Det är intressant att läsa den gamla boken. Bugenhagen har tillägnat den kung Kristian III av Danmark och Norge, och författaren säger i förordet att han vill lägga fram den syn som han har förkunnat både i Kungens riken och i de nordtyska städerna. Vi ska här ta fram några av huvudtankarna.
Bugenhagen talar då först om dopet, pånyttfödelsens bad - och om barndopet. Han polemiserar mot döparna, som inte ville att småbarnen skulle döpas. Gud ville ju att barnen i det gamla förbundets tid skulle få omskärelsens förbundstecken; ska då inte vi kunna ge våra barn del i förbundets välsignelse?
Han vänder sig mot döparna och frågar om de tror att människonaturen i sig själv är så ren och oskyldig att en ny födelse inte är nödvändig. Om de verkligen tror det, hur kommer de då förbi Bibelns allvarliga ord om vårt medfödda syndafördärv? Och å andra sidan, om de tror Guds ord om detta syndafördärv som vi är födda med, hur menar de då att barnen ska bli hjälpta om vi inte ska döpa dem?
Ska vi leva i ovisshet om en så viktig sak? Nej, vi ska inte det. Jesus har sagt att vi ska föra barnen till honom - och det gör vi i dopet.
Men så vänder han blad och bemöter de romersk-katolska teologer som har skrivit om "barnastället". Han håller sig särskilt till ett mycket allvarligt ställe, som härstammar från Fulgentius, en författare från omkring år 500. Han hade en mycket pessimistisk syn på de odöpta barnens öde. P.g.a. ett missförstånd trodde man i allmänhet att detta citat var från Augustinus. Men av stilistiska skäl tror Bugenhagen inte att det är Augustinus som har skrivit det - och därmed visar han sig som en fin humanist, citatet är som sagt hämtat från en annan mans bok.
Men varför skulle vi tro så galet om de odöpta barnen, säger Bugenhagen. Jesus tar emot de kristna barnen. Och så tar han till en bild:
Då Israels barn gick igenom det Röda havet, då var det också många små barn med. Några av dem var så¨små att de bars i moderlivet. Men de räddades allesamman. Farao fick inte ta dem. Far och mor bar över dem.
Och nu har Jesus gett oss dopet för att vi ska bära våra barn till honom i den, sägs det vidare. Men ibland kan vi inte få våra barn döpta. Det händer att födelsen bli mycket svår, så att barnen dör under födelsen. Kanske dör både mor och barn - sådant hände nog oftare i äldre tid än i våra dagar. Läkarvetenskapen hade inte samma medel och den kunskap som nu.
Men om något sådant händer, då får vi ju inte barnet döpt - och likafullt var det ett levande barn. Och hur tänker vi då? Ska vi tänka att Gud har förkastat barnet?
Alls inte. Kan vi inte föra barnet till dopet, så kan vi anbefalla det till Gud i vår bön. Då Jesus har lovat att våra böner ska höras när vi ber om något efter hans vilja, och då det är hans vilja att de små inte ska gå förlorade, så är det helt säkert och visst att Jesus tar emot dessa små barn.
Denna skrift av Bugenhagen har Luther läst, och han tyckte så bra om den att han fick lust att skriva ett efterord till den. Han ville trösta de kvinnor som hade mist sina barn utan att de var döpta.
Tankegången hos Luther svarar helt emot den vi finner hos Bugenhagen. Gud hör den bön vi sänder till honom i vår nöd. Ja, även om modern i sin nöd inte orkar formulera en bön, så blir själva nöden en bön i Guds ögon, så som det heter hos Moses: han var så full av sorg och ångest att han inte kunde tala, men Gud sa: Varför ropar du till mig? (2 Mos. 14:15). Gud har bundit oss till nådens medel, men han har inte bundit sig själv.
Denna lilla skrift av Bugenhagen och Luther hade på sin tid stor utbredning. Det hänvisas till den i flera av de lutherska kyrkoordningarna, och i Slesvig-Holstein måste alla präster ha ett exemplar.
Här ser vi ett exempel på hur reformatorerna tänkte. Denna skrift är inte skriven av vem som helst, det är Luther själv och en av hans närmaste medarbetare som skriver.
Detta har sin betydelse för oss, inte för att dessa mäns ord i och för sig förpliktigar oss i vår tro. Det är till sist bara Guds ord som avgör alla spörsmål. Men här är det tal om hur en viktig punkt i vår kyrkas bekännelse ska uppfattas. Några ger den en tolkning som verkar meningslös, och drar så den slutsatsen att ingen av oss är bekännelsetrogen.
I en sådan situation är det gott att få klarhet över hur de män tänkte som skrev Augustana eller underskrev den. Vi ser då vad som är sammanhanget. Dessa män gjorde allvar både av arvsynden och av dopets makt och kraft. Men de var inte villiga att dra negativa slutsatser utöver det Guds ord säger.
Bugenhagens tankar har pastoral betydelse den dag som i dag är. De håller sig nämligen till det som Bibeln säger. Guds har bundit oss till nådens medel. Men han har inte bundit sig själv.
(Carl Fredrik Wislöff, ur boken "I Jesu navn", Lunde 1972. Övers. A.H. 2011).
Måste få göra lite reklam för Den nya sången, en sångbok i ringpärm som givits ut på BV-förlag under redaktion av Johan Åström, Karna Arvidsson och Anders Andersson.
Liksom Ung psalm (red. Anna Braw m.fl.) och Sjung till Herrens ära (red. Gunnar Eriksson och Jan H Börjesson) innehåller sångboken en fräsch blandning av gammalt och nytt i lättillgänglig formgivning. Som Jesus säger: "En skriftlärd som blivit en himmelrikets lärjunge är som en välbärgad man, som ur sitt förråd hämtar både nytt och gammalt". Köp, sprid och sjung!
Jag firar påsklov i Lule just nu. Men jag måste bara få berätta om söndagseftermiddagens speciella EFS-möte i Bollnäs (mycket EFS på fastlagssöndagen, således). I en lägenhet med fastlagslila gardiner och fastlagsmässigt festfika - dock utan semlor - läste vi Per Harlings berättelse om bakgrunden till Olov Hartmans psalm "För att du inte tog det gudomliga", bad och tackade vår Herre - och tittade på nya riktlinjer för EFS:s missionsarbete. Samt tog in medlemsavgifter och valde folk till distrikts- och årskonferenser. Innan det var dags för gofikat, men jag gick faktiskt före tårtan efter att ha högläst Tore Nilssons originella fastlagsdikt "Här i fastlagens is och snö / går du, Herre, bort för att dö".
Jag fick förtroendet att bli föreningens ombud till årskonferensen i Piteå i början av juni - senast jag var ombud (då för Ume-Ersmarks EFS) var för nio år sedan, då konferensen också ägde rum i denna sommarstad vid Norrbottens riviera. Det ska bli mycket intressant och jag hoppas att jag får möjlighet att ta med mej barnen. Vad tycker ni förresten att man ska motionera om? Att EFS ska ställa upp som nomineringsgrupp i kyrkovalet 2013? (Det kan väl i varje fall inte vara mer opassande än om Socialdemokraterna gör det?).
Men till årskonferensens sommar, en förebild till evighetens glädje, är det långt. Först har vi vårvinterns fastetid och sedan vårens påsktid. "Till paradis den vägen bär - men en smärtornas väg det är", som seminarierektorn Carl Gotthard Liander i Bollnäs skrev om VIA DOLOROSA
("Jesus vandrar i vår bygd") Här i fastlagens sol och snö går du, Herre, bort för att dö. Vintrigt väller från isig fors brus kring dig och ditt kors.
Ännu tiger vårens trast, ännu blommar ej videts kvast, men snart slår dock törnet ut, ej i blom men som vassa spjut.
Buller från smedjor hör väl du. Spikar smider vårt folk ännu. Tecknas ett gissel nu i kvällens sken av en vriden dvärgbjörksgren?
Öppen laddörr som ett gap ropar om grav och främlingskap. Ensam går du och oförstådd, utestängd och fegt förrådd!
Över älven går du isens bro. Skaren klirrar under din sko. Jorden är frusen, tom och död- Brinner din hjärteglöd?
Ja, den tvingar rosor slå ut under törnekvistarnas spjut. Genom fastlagens snö och is banar den väg till paradis.
På kyrkhelg i St Olov med EFS-inspiratören m.m. Ingrid Lundström.
I söndags fick jag chansen - efter att ha spelat på en lördagsbegravning - att än en gång fara till S:t Olovs kapell i Edsbyn och spela på en gudstjänst. Det var Rune Månsson som predikade - och gjorde det bra. Han talade om Guds kärleks väg i både skapelse- och frälsningsperspektivet. Om skillnaden mellan att tvingas av Kristi kärlek och att tvingas av duktighetsambitioner. Och han gjorde det grundligt, inemot en halvtimme, vilket jag är gammalmodig nog att uppskatta - i en tid när somliga undrat om det är förbjudet att predika mer än 10 minuter!
Annars verkade det nog som om Gustav Vasas färd från Sälen till Mora ansågs mer värd att fira - även av de troende - än Jesus´ sista färd från Galiléen till Jerusalem. En gång på 60-talet väckte det stort rabalder att EFS-predikanter åkte Vasaloppet. Det talades om sabbatsbrott, medan andra talade om förlegade, olutherska tolkningar av tredje budet.
Men vad säger Luther i sin förklaring till tredje budet? Han talar visserligen inte om att söndagen skulle ha ersatt lördagen som sabbatsdag i gammaltestamentlig mening, men han säger: "Vi skola frukta och älska Gud, så att vi icke förakta predikan och Guds ord, utan hålla det heligt, gärna höra och lära det."
Själv tycker jag nog att det är begripligt om den som själv åker tävlingsvasan (annars finns ju faktiskt öppet spår, tillägg 10/3) i evangelisk frihet uteblir från just den dagens 11-högmässa (det finns ju dessutom ofta gudstjänster på kvällstid). Men huruvida det är försvarbart att utebli från församlingsgudstjänsten för att BEGLO hela loppet på TV, det får var och en fundera över. (Starten kl. 8.00 är dock en familjetradition att se även hos oss).
"Först ska det vara ett svart kors på ett hjärta som har sin naturliga färg så att jag själv blir påmind om att tron på den korsfäste gör oss saliga. För man blir uppfylld av det man tror av hjärtat. Om det än är ett svart kors som plågar och ska göra ont, låter det hjärtat behålla sin färg och fördärvar inte naturen. Det betyder att det inte dödar utan håller vid liv. Men hjärtat ska sitta i en vit ros för att visa att tron ger glädje, tröst och frid, men inte sådan frid och glädje som världen ger. Därför ska rosen vara vit och inte röd, för vitt är andarnas och änglarnas färg. Rosen ska stå på ett himmelsblått fält, för denna glädje i anden och tron är början på den kommande himmelska glädjen som visserligen redan har börjat därinne och omfattas av tron men inte är uppenbar än. Runt detta fält ska det vara en gyllene ring som visar att en sådan sällhet i himlen varar för evigt och inte har något slut. Den är också dyrbarare än all glädje och egendom, precis som guld är den ädlaste och värdefullaste metallen. Detta är mitt compendium theologiae (sv. min sammanfattning av teologin). Jag ville visa den för dig i all vänskap och hoppas du uppskattar det. Må vår älskade Herre Kristus vara med din ande nu och i det kommande livet. Amen." (Martin Luther, 1483-1546)
Född 1970 i Umeå. Uppvuxen i Luleå, lumpen i Boden, studerande i Ludvika och Lund. Gymnasielärare (historia o svenska) i bl.a. Storuman, Ovanåker och Bollnäs. Numera (2022) deltidskyrkomusiker och -ungdomsledare. Kristen och socialliberal. Trebarnspappa, pastorsman, iggesundsbo, EFS-are m.m. Det ni!
Inlägg
