Svamp och sånt

Påskvänner!

Skrev följande i kommentarsfältet på Dag Sandahls blogg igår kväll resp. i dag på morgonen (risken är ibland att man nästan börjar miniblogga/parasitera på andras mer frekventerade bloggar  - men ni som ev. läser detta får så innerligt gärna skriva på min, det är roligt med respons, även kritisk ;o):

I.

Hittade sommarens första höstkantareller idag. Fler än dom gula. När man plockar svamp gäller ju inte närmast suicidala sentenser som den från Verbums begravningsmagasin "Det finns ingen död som ej bytes i glädje", jfr "Det finns ingen svamp som ej kan göras ätlig". Finns minsta tvekan i svaret när min fru frågar "Är svampen ätlig?" så äter hon den inte. Klok som hon är. Så vet vi inte säkert att alla blir evigt saliga - och det gör vi inte - ska vi liksom Jesus varna för att gå förlorade (vad det nu exakt innebär får vi lämna åt Gud). Visst får vi hoppas och be om vad vi vill, men vi ska inte lura folk och ropa hej innan vi är över bäcken.

Försiktighetsprincipen - som ju är så omhuldad i klimatsammanhang - innebär ju rimligen att vi för säkerhets skull hojtar en gång extra (och i tid), inte att vi gömmer oss i den andliga hörnsoffan. Om den senare sortens försiktiga skrev ju Kaj Munk (1898-1944): "Försiktige Folk skal ikke have Sandhed, de skal have Sofa."

II.

Sorgligt att EFS:s styrelse med bl.a. Stefan Holmström och 60-årsjubilerande Stefan Svensson - i motsats till Agne Nordlander och Anders Sjöberg - verkar ha hamnat på Posk-linjen att ämbetsfrågan är avgjord för gott (liksom väl äktenskapsfrågan snart anses vara det) och att - i varje fall de offentliga - invändningarna måste upphöra om man ska få vigas till tjänst inom kyrkan.

I rättvisans namn bör dock tillfogas att en hel del kvinnors försummade nådegåvor (apropå tredje årgångens epistel denna helg) kommit till sin rätt tack vare prästtjänsten - så lite utrymme som det i vissa sammanhang funnits och finns för andra kristna än prästen. Men de borde förstås ha fått komma till sin rätt ändå. Kvinnliga profeter - se både GT och NT! - och teologer är vi väl alla överens om behövs? Och varför bara män ska ha fet lön och tjusiga karriärer kan man ju undra.

När Jesus valde "de tolv" var det - utom i Johannes´ fall - ett val till grym martyrdöd, och det hade nog på något sätt varit mindre gentlemannamässigt att utvälja Susanna, Johanna och Maria Magdalena till just detta; nog många kvinnor har ändå fått ljuta martyrdöden. När alla manliga bypräster i Gammalsvenskby avrättats på 30-talet (var det väl?) och Alina Buskas (? osäker på namnet) ryckte in som präst, var det knappast någon som då eller i efterhand ifrågasatte ordningen att männen riskerade livet i första hand - liksom på Titanic - ELLER att en kvinna kunde tjänstgöra som församlingsföreståndare när de därtill skickade männen skjutits av. Ämbetsfrågan bör nog egentligen diskuteras i en martyrkontext, inte i en karriär- och löneförmånskontext.

Herre, kom åter, grip tag i oss, skaka,
låt inte tron som du gav gå tillbaka,
livet och frälsningen står ju på spel.

Äktenskapsreformen komprometterar ämbetsreformen svårt

Påskvänner!

Det är inte de konservativa som lyft fram sambandet mellan ämbetsreformen 1958 (i Svenska kyrkan, i många frikyrkor både tidigare och senare) och äktenskapsreformen 2009 (i Svenska kyrkan och Norrmalmskyrkan (SB)). Det är de teologiskt liberala som ständigt påpekat att det ena leder till det andra, och har man accepterat det ena måste man acceptera det andra. Jag är inte övertygad om att argumentationen stämmer, men den drabbar präst- och pastorsvigda kvinnor hårt. Ämbetsreformen 1958 legitimerar INTE äktenskapsreformen 2009. Äktenskapsreformen 2009 - och särskilt argumentationen ovan - komprometterar istället ämbetsreformen 1958 svårt. Komminister Ellinor Tidholm i Delsbo (Frimodig Kyrka), som alltsedan 2005 deklarerat att hon inte välsignar/viger enkönade par, har fått sin könstillhörighet kastad i ansiktet ("du som kvinnlig präst ska väl inte hålla så hårt på bibelordet", heter det).

Det är också en större andel kvinnliga än manliga präster som talat för äktenskapsreformen 2009. Vänder man på det och ser vilka som offentligt talat EMOT den, blir den manliga dominansen helt överväldigande. Vare sej man nu anser att fler män är homofober eller pastoralt ovisa, eller att fler män står upp offentligt för sanningen, så är skillnaden iögonenfallande.

Men när nu Inga-Märtha Isacson, pastor för EFK i Norrköping, diskuterar kvinnliga församlingsföreståndare och konferenstalare, är det inte svårt att hålla med henne om att t.ex. Dagen bättre borde lyfta fram vad kvinnor säger. Det är illa om bara liberalteologiska kvinnor får ett andligt ledarskap och blir lyssnade till. Det är ju t.o.m. så att de som i första hand vill ha män som församlingsföreståndare kan glädjas åt Alina i Gammalsvenskby som blev byns präst när de manliga ledarna blivit skjutna (det är väl å andra sidan den finaste motiveringen till manligt ledarskap i församlingen - att det handlar om vem som först ska kastas till lejonen eller brännas på bål). Bollnäs missionsförsamling sökte förgäves i åratal innan min hustru kom så att även konservativa borde acceptera henne som pastor enligt nödfallskriteriet. Och kvinnor som teologer vill vi väl alla ha - och sjunger vi Lina Sandells sånger eller beundrar Birgittas påvekritik måste vi ju i all sin dar kunna låta även andra kvinnor uttrycka sej offentligt?

Något generellt tigande vill vi väl inte ha (hoppas jag)? Paulus förutsätter ju - dråpligt nog - att kvinnan INTE ska tiga i församlingen, utan kan fungera som profet eller böneledare (då hon ska ha nåt på huvet). Fler kvinnliga profeter är ALLAS plikt att bedja om och lyfta fram, oavsett var man står i ämbetsfrågan. Hanna i templet som berättade för alla om Frälsaren, Filippus fyra döttrar som ALLA var profeter - hur ofta tas de exemplen fram?

Profetissan i Storkåge, Maria Elisabeth (Maja-Lisa) Söderlund, 1791-1854, C O Rosenius´ och därmed rörelsens "andliga mor", har vi i EFS lyft fram för dåligt - kapellet vid Solviks folkhögskola i Frostkåge där hon föddes borde snarast byta namn till "Maria Elisabets kyrka". Joel talar om "era söner och DÖTTRAR" i sin pingstprofetia, och Mose säger de för en lekmannarörelse som EFS så viktiga orden "o att allt Herrens folk profeterade!"

Ja, ville varje tunga
om det som Jesus gjort
predika, tala, sjunga,
så vunnes saken fort.
Ni herdar, troget ropa
i Andens höga värv,
så att vi allihopa
må räddas från fördärv!
(Anders Carl Rutström, 1721-1772)

Stiftschefer komprometterar reformer

Ett aktuellare debattinlägg är nedanstående (ännu inte publicerat i någon papperstidning). Från flera håll har jag hört positiva förväntningar på särskilt Esbjörn Hagberg och Ragnar Persenius - genom dem skulle äkta evangelisk-luthersk teologi av bästa EFS-snitt återta mark i biskopsmötet, har folk tänkt. Litegrann som förväntningarna kring Martin Lönnebo på sin tid.

Och visst har Hagberg utmärkt sej som själavårdare vid köksbordet och Persenius som det andliga gudstjänstinnehållets försvarare (också vid risk att skolavslutningarna förläggs någon annanstans än i kyrkan) - bra! Men när de tillsammans med biskop Hans av Luleå skrev en insändare om kyrklig välsignelse av samkönade par, med mottot "det måste göras etisk skillnad om man har möjlighet att välja", hade åtminstone jag förväntat mej att detta skulle följas upp med en klar och tydlig vägledning för s.k. bisexuella, att det skulle innebära en otvetydigt heteronormativ hållning om än med öppenhet för pastorala undantag. Så har tyvärr inte skett. Och här kommer mina slutsatser:

STIFTSCHEFERNA KOMPROMETTERAR REFORMER

År 2007 kom årtusendets reform i Svenska kyrkan. Den innebär erbjudande om välsignelse (populärt kallat vigsel) av samkönade par i alla Svenska kyrkans församlingar. Stiftscheferna och inte minst Martin Lind i Linköping (se Dagen 4/1) har presenterat nyheten som helt i linje med Jesus´ intentioner och Svenska kyrkans reformatoriska tradition.

Jag tvivlar inte alls på Martin Linds, övriga stiftschefers, kyrkomötets och kyrkostyrelsens goda vilja när det gäller beslutet om välsignelse av ingångna partnerskap. Utan tvekan betyder det mycket för många homosexuella, som varit och är utsatta för våld, förtryck och diskriminering av olika slag, att Svenska kyrkan så entydigt ställer sej på deras sida. Rör inte min kompis! Jag är tacksam över att Svenska kyrkan inte går i taket av upprördhet och fördömanden om något eller några av mina barn visar sej ha en homosexuell läggning. Jag har som politiskt liberal i långa stycken understött idéerna om partnerskapslag, adoptionsprövningsrätt, utökad asylrätt m.fl. välbehövliga reformer – liksom jag i kristna sammanhang försvarat tankarna på vissa pastorala undantag med hänvisning till hanteringen av polygami på missionsfälten, Martin Luthers (i och för sej omstridda) medgivande av bigami et c.

Men nu handlar det inte längre bara om upprättelse av en förföljd och trakasserad minoritet av sexuellt funktionshindrade. På köpet har Svenska kyrkans ledning nu uppenbarligen släppt det mesta som påminner om heteronormativitet. Utom möjligen rent språkligt – än så länge säger sej stiftscheferna vilja reservera själva äktenskapsbegreppet för relationen man/kvinna. Det luktar dock oengagerad kompromiss och lär inte hålla särskilt länge sedan väl staten snart gjort begreppet könsneutralt.

Och nu kommer min poäng: det måste väl ändå betraktas som ett stolleprov i nivå med Åke Greens – fast åt andra hållet s.a.s.. – att Svenska kyrkan fr.o.m. 2007 inte agerar heteronormativt ens gentemot dem som kan välja? Hela argumentationen kring välsignelsebeslutet handlade ju om att förstå och stödja människor som inte hade något val, som hade en viss läggning som Paulus sades inte känna till et c. ”Det måste göras etisk skillnad om man har möjlighet att välja”, hävdade stiftscheferna Stiglund, Hagberg och Persenius så sent som 2004 (Kyrkans Tidning 13/04). Och det är väl ändå fullständigt orimligt att i ljuset av Matteus 19 – eller av våra kroppars form och funktioner – hävda, att det ur kristen synvinkel är fullkomligt likgiltigt om man bildar familj med någon av samma kön eller någon av motsatt? Ifall man faktiskt har ett val (jodå, Mästaren är medveten om undantagen) och vill följa Jesus undervisning om Skaparens intentioner.

Men nu visar det sej alltså att just detta orimliga - ja, detta stolleprov! - har blivit Svenska kyrkans officiella linje i och med kyrkomötets beslut 2006. För hur har herrarna Stiglund, Hagberg och Persenius nu tänkt sej kunna ”göra etisk skillnad”, d.v.s. vara heteronormativa, gentemot dem som har möjlighet att välja? (Lind har förvisso aldrig ens antytt den tanken). Skulle man plötsligt börja skilja på bi- resp. homosexuella när folk som ingått partnerskap vill ha kyrkbröllop?

Och denna orimlighet, menar jag, komprometterar kampen för ökad förståelse inom kyrkorna för entydigt homosexuellas situation. Många konservativa jag pratat med och försökt rucka på har hävdat just att pastorala medgivanden åt denna grupp skulle leda till just det vi nu ser: en kyrklig ”queer-ideologi” där du kan gifta dej i kyrkan med en karl ena gången och en kvinna andra gången. Jag har också själv insett att det överexploaterade kärleksargumentet likaväl skulle kunna användas för t.ex. relationen som Paulus kritiserar i 1 Kor. 5 och som kyrkan – än så länge – inte vågar välsigna.

En sak misskrediteras visserligen inte definitivt av att enstaka stollar företräder den (inte Åke Greens heller) eller av att en företrädare använder enstaka stolliga argument. Men när de annars mest aktade och uppburna företrädarna för en sak verkar oförmögna att presentera någon hållbar argumentation och konsekvensanalys, då börjar man ju undra om inte något är ruttet med själva saken.

Inte bara det: välsignelsebeslutet komprometterar i stor utsträckning ämbetsreformen 1958. Var det hit den teologin förde oss? I dessa yttersta av dagar används ju Gal. 3:28 (”här är inte man och kvinna”) till och med om könslivet – där vi tidigare trodde att könet om någonstans faktiskt hade betydelse. Min hustru missionspastorns kvinnliga kollegor i Svenska kyrkan har knappast kunnat opponera sej mot kyrkomötets välsignelsebeslut utan att få sitt ämbete slängt i ansiktet – har du accepterat det ena måste du acceptera det andra också, har argumentationen låtit. Nu är jag långt ifrån övertygad om att det där sista är sant. Men om så vore, skulle det tyvärr vara mer komprometterande för ämbetsreformen på kyrkomötet 1958 än legitimerande för välsignelsebeslutet på kyrkomötet 2006.

Andreas Holmberg

Bollnäs