Västerbottens lutherska - efter nattvardsgudstjänsten i Ume stads kyrka den 19 maj (Timothy Kellers dödsdag)

Påskvänner!

Så skriver S:t Martin av Wittenberg

Om frukten av sakramentets rätta bruk:

När du nu har tagit emot sakramentet, så gå och öva din tro! Här tjänar dig sakramentet till gagn, så att du kan säga: "Här har jag uppenbarligen ordet att mina synder är mig förlåtna; därtill har jag också tagit emot det uppenbara tecknet i min mun; det kan jag betyga, liksom jag också bekänt det offentligt för djävulen och för hela världen." När döden och det onda samvetet anfaller dig, så kan du stödja dig på det och trotsa djävulen och synden och på så sätt stärka din tro. Ditt samvete blir frimodigt inför Gud, och så blir du förbättrad dag från dag, då du däremot annars förbleve kall och död och alltmera oskicklig, ju längre du avhölle dig från sakramentet.

Men det andra som följer av det förstnämnda eller tron är den kristliga kärleken, som man också ska ge väl akt på. Ty vi är skyldiga att låta sakramentets nytta och frukt bli synlig och att kunna bevisa att vi tagit emot det till gagn. Frukten är att vi, så att säga, låter äta och dricka oss, liksom vi ätit och druckit Kristi kropp och blod, och säger till vår nästa: Tag, ät och drick!

Och det må ingalunda vara ett skämt, utan det må vara allvar att du ger och offrar dig med hela ditt liv. Just så som Kristus i dessa ord har givit sig åt dig med allt vad han är, liksom skulle han säga: "Här är jag själv, utgiven för dig, den skatten skänker jag dig;  vad jag har, det ska du också ha; ska du lida brist så ska jag det också; här har du min rättfärdighet, mitt liv och min salighet, så att varken synd eller död, helvete eller all olycka ska övermanna dig; så länge jag är rättfärdig och lever, ska du också vara from och leva."

(Det hade varit coolt att få sjunga den här underbara nattvardspsalmen av Luther, SvPs400, i något Efs-sammanhang - gäller även SvPs387 - eftersom jag hittills bara fått sjunga den i mer högkyrkliga sammanhang).

Adventskalender lucka 7: Min Jesus ifrån Nasaret

Påskvänner!

Idag blir det en nattvardspsalm av Anders Carl Rutström, som idag fyller 300 år och 7 dagar (psalmen är förstås yngre). Jag har bearbetat den något, men sannerligen inte mycket. Man kan även inför avsjungandet ta del av Rutströms nattvardsundervisning.  

Tycker att Wallin gott kunde ha tagit in Rutströms psalm i psalmboken 1819 - den är ju både renlärig, formsäker (även före min bearbetning) och hjärtinnerlig. Men ytterst få pietistiska och herrnhutiska sånger fann nåd inför Wallins ögon. Därför är 1700-talet alltfort ytterst illa representerat i vår psalmbok jämfört med både föregående och efterkommande sekler. Här dock en god bönepsalm som vi kan bära med oss inför kommande nattvardsgångar:

1. Min Jesus ifrån Nasaret,
min bäste vän i evighet,
som blev för mig på korset död
och friat mig från synd och nöd!

2. Nu går jag på ditt löftesord
till nya testamentets bord.
Så full med tusende besvär
jag kommer till dig, Herre kär.

3. Du är mitt liv, min hälsas Gud,
rättfärdighetens dyra skrud,
min frihet är du, Jesus Krist,
från dödens våld och satans list.

4. Så vet jag intet annat råd
än be om nåd som idel nåd
för mig, den störste syndare,
till syndernas förlåtelse.

5. Upplys mitt mörka själahus
med nådens ord, ditt rika ljus,
som sagt och evigt säga skall
hur du har botat Adams fall.

6. Förändra allt, som inom mig
med viljan din ej passar sig.
En salig del och styrka giv
i din försonings död och liv.

7. Som du är gjord av Gud till min,
så gör mig evigt ock till din!
Du vare all min sol och dag,
din helga vilja mitt behag.

8. Välan, så träder jag nu fram
till hela världens påskalamm,
som blev för mig och världen död
men nu är livets brunn och bröd.

9. Jag tager, äter, dricker dig
och du förenar dig med mig.
Min Skapare, min Frälserman,
ej större nåd mig hända kan.

10. O vilken höjd av nåd för mig!
Min tankekraft förlorar sig.
Du, Gud och människa, skall ha
ett evigt tack. Halleluja!

Text: Anders Carl Rutström (ur Sions Nya Sånger 1778), ngt bearb.

Musik: Svensk 1697.

Om självprövningen inför nattvarden

Påsk- och julvänner!

Läste ni frågorna 265 och 266 ur 1878 års katekesutveckling? Undrar om en präst som undervisar konfirmanderna om dessa - i sak, inte nödvändigtvis i form - får behålla prästkragen? Jag tar dem igen, tillsammans med fråga 267.

Katekesfråga 265: Vilken skada medför en ovärdig nattvardsgång?

Katekesfråga 266: Vad bör vi göra för att undvika en ovärdig nattvardsgång?

Katekesfråga 267: Varför är denna självprövning nödvändig?

Sophia Elisabeth Brenner om Nattvarden:

Mer är mig ej förunt, ej bör mig mera veta
och mer begär jag ej: det är och blir mig nog,
att den mig återlöst, förrän han avsked tog,
sig själv har skiftat ut och bjudit alla äta.

O himmelsk Kost och Värd! Låt aldrig mig förgäta,
påminn mig allt för ett den gunst dig därtill drog,
styr ock mitt blinda vett långt bort från denna bog
att sådan hemlighet av förvett efterleta.

Jag tror och vet förvisst att jag min Jesus får
här under bröd och vin - och vad jag ej förstår
har ingen ängel än sig understått att skåda.

Så kom, min Själavän, förena dig med mig
på obegripligt sätt, så finner Satan sig
med all sin makt för svag för oss förenta båda.

S E Brenner:


Katekesfråga 12: Vad är huvudsumman av lagens bud?

Luther om nattvarden

Påskvänner!



Så här en timme före högmässan kan det kanske passa att påminna både oss Efs-are och andra om orden i Martin Luthers företal till lilla katekesen (1529):

Slutligen vill de inte mer gå till nattvarden, nu när påvens tyranni är avskaffat, utan föraktar den. Det är nödvändigt att förmana dem i detta avseende, men på ett sådant sätt att vi inte tvingar någon till tron eller nattvarden eller ställer upp någon lag eller bestämd tid och plats, utan predikar så att de driver sej själva till nattvarden och liksom tvingar oss präster att ge dem sakramentet. Detta gör man på det sättet, att man säger till dem: Den som inte begär eller söker sakramentet åtminstone en eller kanske fyra gånger om året, om honom måste man befara att han föraktar sakramentet och inte är någon kristen, liksom den inte är någon kristen som inte tror evangeliet eller vill höra det. För Kristus sa inte "låt det vara" eller "förakta det", utan "så ofta ni dricker, gör det" o.s.v. Han vill att det verkligen ska göras och inte alldeles underlåtas och föraktas. "Gör det" säger han.

Men om någon inte sätter värde på sakramentet, är det ett tecken på att han ingen synd har, inget kött, ingen djävul, ingen värld, ingen död, ingen fara, inget helvete, det vill säga han tror inte på något sådant, även om han sitter upp till öronen i det och två gånger om är i djävulens våld. Tvärtom har han ingen nåd, inget liv, inget paradis, ingen himmel, ingen Kristus, ingen Gud och inget gott. För om han trodde att han hade så mycket ont och behövde så mycket gott, så skulle han inte överge sakramentet, där hjälp vinns mot så mycket ont och så mycket gott ges. Man skulle inte heller behöva tvinga honom med någon lag till sakramentet, utan han skulle själv ila till det, tvinga sej själv och nödga dej att ge honom sakramentet.

Till detta behöver du inte i detta stycke ställa upp någon lag som påven. Framställ bara tydligt vilken nytta och skada, nöd och hugnad, fara och hjälp som är förknippad med detta sakrament, så ska de väl komma utan ditt nödgande. Men om de inte kommer, så låt dem fara och säg dem, att de som inte aktar på eller känner sin stora nöd och Guds nådiga hjälp, de är i djävulens våld. Men om du inte allvarligt lägger fram detta eller om du gör en lag och ett gift av det, så är det ditt fel att de föraktar sakramentet. Hur skulle de kunna vara annat än tröga, om du sover eller tiger? Ge därför akt på detta, kyrkoherde och predikant! Vårt ämbete har nu blivit något annat än det var under påven. Det har nu blivit något allvarligt och frälsningsbringande. Därför är det nu förbundet med möda och arbete, fara och anfäktelse, därtill ringa lön och tack i världen. Men Kristus ska själv vara vår lön om vi arbetar troget. 

Härtill hjälpe oss all nåds Fader, vilken vare tack och lov i evighet genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen.

Katekesfråga 11: Varför måste Guds lag uppenbaras i ordet?

Varningstext på nattvarden

Påskvänner!

Jag har ju sedan många år sysslat en del med psalmer på lediga stunder. Nu har jag fördjupat mej en del i våra härliga, klassiska nattvardspsalmer, se bl.a. En röst, en ljuvlig röst jag hör, Jesus Kristus är vår hälsa och Vår Herres Jesu Kristi död. Det är på många sätt upplyftande. Liksom också flera av de nyare nattvardspsalmerna gör mej glad, t.ex. Vi till ditt altarbord bär fram och Vilket stort mysterium!

Men har jag har i vår psalmbok upptäckt ett mönster som gjort mej betänksam. Varje tydligt uttalad varning för ett ovärdigt nattvardsdeltagande ströks 1986, helt i linje med den urskillningslösa nattvardspraxis som börjat tillämpas, både vad gäller fullvuxna och konfirmander (som nu inte längre skulle förberedas för sin - eventuella - första nattvardsgång utan i huvudsak bekräftas av Gud och de vuxna).

Exempel på strukna verser:

1) Ur Luther-psalmen Jesus Kristus är vår hälsa:

Dock skall man sig själv betrakta
och uppå sitt hjärta akta,
ty den hit i otro går,
för livet han här döden får. (SvPs1937 nr 188)

Eller i mitt förslag till bearbetning:

Men man skall sej ärligt pröva,
ej sitt samvete bedöva.
Den som hit i otro går
ej liv, men dom vid bordet får.

2) Ur Spegel-psalmen Vår Herres Jesu Kristi död:

Men den ovärdig går härtill,
ej tror, ej sig omvända vill,
han finner ingen frälsning här,
sin dom han i sitt hjärta bär.

Eller i min bearbetning:

Men den som hit i otro kom,
som inte alls vill vända om,
den finner ingen frälsning här
men domen i sitt hjärta bär.

Vad är nu detta för censur? Psalmerna är ju till 90% fyllda av nattvardsglädje, av det mest underbara evangelium, så det handlar inte om att man ville (åter-)införa tacksägelse- eller eukaristimomentet. Och om de korta varningstexterna hade varit gripna ur luften eller typiska bara för något slags luthersk 1600-talsortodoxi, hade det väl varit en sak. Men när de nu faktiskt har ett tydligt bibelstöd kan man väl inte bara censurera bort dem (ungefär som de otaliga varningarna för helvetet i Nya testamentet, inte minst hos Jesus, som Svenska kyrkan idag inte låtsas om)? Läs vad S:t Paulus skriver i 1 Kor. 11:27-32, ord som i klarhetens och saklighetens intresse kanske borde börja läsas vid varje svensk högmässa (varningstextert finns ju numera t.o.m. på Läkerol-askarna).

Nattvarden kallas ju "odödlighetens läkemedel". Men felaktig medicinering kan orsaka sjukdom och död. Om vi får tro Nya testamentet - och det borde väl åtminstone kristna göra? Eller? (Plötsligt minns jag arme konfaledare den gamla anklagelsen om att våra konfirmander vaccineras, inte mot synd och ateism, utan mot kristen tro - istället för att verkligen inympas i församlingens liv).

Till 300-årsminnet av Johan Runius: vad Johan skriver till minne av Jesus och nattvardens instiftande

Påskvänner!

Jag får avstå från kvällens skärstorsdagsmässa - frun har bilen och är inne i Missionskyrkan i stan, och vi har en halvmil till Njutångers kyrka, plus att det här med nattvarden är lite knepigt i de blandade åldrar våra barn är i just nu. (Men att hjälpa till med nattvardsbordets avklädande hade de nog tyckt om). Våran Jonatan sa förresten när han var liten: "Idag är det stjärntorsdag. Undrar om vi får göra stjärnor på dagis idag?" Mamma. "Det heter inte stjärntorsdag utan skärtorsdag!" Jonatan: "OK, rosa saker då!"

Jag publicerar här ett "allmänt skriftermål" av lekmannen Johan Runius (1679-1713), en av Sveriges mest begåvade (och roliga!) poeter. Det är något (men verkligen inte mycket!) språkligt bearbetat och förkortat av mej. Klart vi skulle ha haft en modernare nattvardsundervisning på vers, men finns det någon nutida poet som också är så här lutherskt skarp - OCH evangelisk? Var så god och skriv i så fall!



VID ALLMÄNT SKRIFTERMÅL

1. Kom, hör och se, betänk och märk
de skönsta avskedsorden,
det allra främsta nådeverk
man hört och sett på jorden,
det största under själen vet,
det hav som högst kan svalla,
den heligaste hemlighet,
det största djup av alla
vi ändlöst djupt kan kalla!

2. Vår Herre Jesus i den natt
då han till slut förråddes,
till bords med tolv apostlar satt,
som av hans omsorg nåddes.
När framför sig han plågor ser
som själ och hjärta kränker,
se, på oss alla likväl mer
än på sig själv han tänker,
ett testamente skänker.

3. Till Faderns höga majestät
han lyfter håg och händer,
tar brödet, tackar, bryter det,
sen till de tolv sig vänder
och säger: Tag och ät nu här
de sönderbrutna bröden,
vet att min sanna kropp det är,
som nu givs ut i döden
att frälsa er ur nöden!

4. Han kalken ock i samma stund
välsignar och utskiftar,
varmed han då ett nytt förbund
och testamente stiftar.
Han säger: Drick nu av mitt blod
som blir för er utgjutet,
till bot för synd och övermod
och allt som blivit brutet!
Det gäller, det beslutet.

5. Se här, min själ, är Jesu bord
till hans och din förening.
Här är också hans klara ord
och ordens rätta mening.
Låt ej i denna handlingen
förnuftet reformera,
ej heller med förvandlingen
vidskepelsen regera,
det duger intetdera.

6. Tag ordet som det ligger här,
och tro just som det lyder.
När Jesus säger att "det är",
så säg ej: "det betyder".
Nej, tro att det är samma kropp
som för dig har måst svida,
ja, samma blod som haft sitt lopp
ur hjärtesår och sida
när Gud för oss fick lida.

7. Hur detta sker, den själv bäst vet,
som makten har att råda.
Hans vishet och allsmäktighet
är goda grunder båda.
Det är ej skämt, det är ej lek
att slå med ord den munnen,
som aldrig var med något svek
och något falskt befunnen,
ja, själva sanningsbrunnen.

8. Bröd är väl bröd, så tror vi rätt,
så har ock Skriften menat,
men på ett obegripligt sätt
med Kristi kropp förenat.
Vin är väl vin, förblir ock vin,
men därmed givs tillika
Guds blod till själens medicin,
kan ej för tvivel vika.
Guds ord kan aldrig svika.

9. När vi nu börjar att förstå
vad härligt bord här dukas,
så ligger största vikten på
hur gåvan av oss brukas,
ty denna spis ovärdiga
till andligt liv åtnjuter,
men alla obotfärdiga
sig själva utesluter
och Jesu tröst förskjuter.

10. Ja, över sin tillstängda själ
Guds dom de så ses draga,
och kroppen måste likaväl
en lika dom mottaga.
Som de i synd och säkerhet
har låtit själen somna,
så lär Guds dom, som Skriften vet,
sig över dem fullkomna
då liv och själ skall domna.

11. Vem än du är, så är det bäst
att du idag proberar
i vad för själ, du nattvardsgäst,
din Gud du härbärgerar.
Är själen full med styggelse
och du ej har bekänt det,
ej ringaste uppbyggelse
av detta sakramentet
du dig här då förvänte.

12. Se, otron är bland synders tal
en mäktig regentinna,
och den som tjänar Belial
en ryslig tjänarinna.
Där hon nu är, är också han,
där kan ej köttet tämjas,
och Kristus ju omöjligt kan
med sådant följe sämjas.
Han måste därvid vämjas.

13. Och du som låtit i förtret
med hat din själ upptända,
ack, ve dig då i evighet
om du, du oomvända,
till denna kärleksmåltid går,
du går den breda gata,
ty visst är det en dödssynd svår
med Kristi kropp sig mata,
men Kristi lemmar hata?

14. Och skulle någon tänka så:
Jag vill mig nu förnya
men strax till synden återgå,
som hunden till sin spya,
jag kan väl Gud som en god vän
på några dagar hysa,
men sedan åter fritt igen
åt gammal hemsynd mysa.
Ack, därvid må man rysa!

15. Ty hos en sådan Guds bords gäst
finns ingen tro och ånger.
Av honom blir Guds Son korsfäst
på nytt och flera gånger.
Ja, han på Kristi kropp och blod
ett fasligt mord bedriver,
och för hans stolta övermod
Guds nit och domariver
hans säkra lön då bliver.

16. Men är du tryckt och ångerfull,
med samvetssår och -sveda,
och ber om nåd för Kristi skull,
vid synden känner leda,
så skall du minnas dagen lång
den stora soningsdagen,
då för all ondska på en gång
Guds ende Son blev slagen
och vredesdomen tagen.

17. Ja, kom då hit i Jesu namn!
Gud själv vill dig då hägna.
Se, Jesus står med utsträckt famn
och vill dig väl undfägna.
Räds ej för din ovärdighet,
nej, fira glad hans minne,
ty där det finns botfärdighet
i hjärtats rum därinne,
där är ett värdigt sinne.

18. Du hjärta som av lagens hot
och hammare är krossat,
tro att han tar med fröjd emot
vad han så dyrt förlossat!
Så är ju verket väl begynt
och får ej mer förhalas.
Han ger dig själv fullgiltigt mynt
varmed din skuld betalas
och fallna barn hugsvalas.

19. Att Gud din synd förlåta vill,
på det kan du nu bygga.
På det får du nu ett sigill
som aldrig Gud vill rygga.
Den helga, dyra kropp och blod
som dig idag skall räckas,
ger kropp och själ mot döden mod,
du slipper nu förskräckas,
till liv skall du uppväckas.

20. Den som med Kristus är förent
skall evigt triumfera.
Så bed, min själ, bed tidigt, sent:
O Jesus, mig regera,
att jag mig så på denna jord
kan vid din nattvard visa,
att jag vid härlighetens bord
i himmelen får spisa
och dig med glädje prisa! 

Mellanspel i Mellansel igen

Påskvänner!

Ja, om ni undrar vart jag har tagit vägen (fast direkt efterlyst via Interpol blir jag väl inte redan efter en knapp vecka?) så är jag ännu en gång i Mellansels folkhögskola och försöker fortbilda mej. Vi har denna gång behandlat dopet, nattvarden och Bibeln - och det är absolut mycket, mycket intressant! Jag lär mej mycket och jag stämmer in i mycket. Jag är mycket tacksam över mina lärares uppmuntran och den goda stämningen oss kurskamrater emellan.

Men jag får också ofta god lust att opponera mej på lektionerna, och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det. Jag vill inte prata för mycket eller störa, men jag vill inte heller låta vissa påståenden av ganska allvarlig karaktär stå oemotsagda. Knepigt! Bön om vishet är aldrig fel.

Kjell Janunger, tidigare lärare här på Mellansel, skriver i en mycket fin sång:

Ge oss nåd att kunna lyda
sanningen som inget skyler.
Ge oss nåd att verkligt äga
din frid, o vår Gud, ja allas Gud.