Så har vi då Tredjedag Jul (eller Trejdajul, som man sa i pappas nordvästerbottniska hembygd). Eller Helige Johannes Evangelistens dag, som det står i min karolinska koralpsalmbok.
I år när vi faktiskt, precis som före stora helgdöden 1772, har fyra lediga dagar efter julafton, vill kanske någon fira Tredjedag Jul (precis som vi ju faktiskt firar Fjärdedag Jul i morgon söndag)? Då kan jag meddela att dagens kollektbön är samma som på Helige Andreae dag (fråga mej inte vilken det är ;o), och att episteltexten är 1 Joh. 1:9-2:6. Evangelietexten är Joh. 21:19-24.
Föreslagna psalmer är "Alle Christne frögda sigh" (SvPs1697 nr 126, jfr denna psalm), "O JEsu Christ som mandom tog" (SvPs1697 nr 120, jfr denna text) och "Hwar man må nu wäl glädia sigh" (SvPs1697 nr 219, jfr denna text). Dessutom föreslås i psalmvalslistan på slutet "Thet är fullwist at hwar och en" (SvPs1697 nr 72), "Then ogudachtige säger så" (SvPs1697 nr 34), "Hwij berömmer tu fast tigh" (SvPs1697 nr 61) samt "Ach blif hos oss o JEsu Christ" (SvPs1697 nr 229, jfr denna text).
Och en avslutande bön på Tredjedag Jul lyder så (med moderniserad ordform och stavning):
Herre Jesus Kristus, du som vill att var och en skall förbli i den kallelse till vilken du kallat honom och så låta sitt ljus lysa att din himmelske Fader därigenom må bli prisad. Vi beder dig om din heliga nåd, att vi må leva efter din vilja och tåligt lida vad oss däröver kan påkomma. På det vår tro därigenom må bli stärkt och att vi må behålla ett gott samvete och få en evig salighet. Du som lever och regerar med Fadern och den Helige Ande, en sann Gud ifrån evighet till evighet. Amen.
Även om jag försökt bilda sällskapet Annandagarnas vänner, måste jag erkänna att just Annandag Jul - Equmeniakyrkans stora missionsdag - känns lite tung alltsedan tsunami-året 2004 (tio år efter Estonia-året 1994). Idag firade vår familj gudstjänst i Missionskyrkan Hudiksvall; för 10 år sedan var jag och familjen (som då bestod av bara fyra personer) i Missionskyrkan i Luleå och hörde den märkliga psaltarpsalmen 46 som sedan dess berört mej starkt varje år: "...om än vattnen brusar och skummar och bergen darrar vid havets uppror." Denne Gud som är en hjälp i nöden som aldrig sviker (!) får vi lita på även när allting går under. Trons paradox.
Den finns också i Hebreerbrevet 11, som nog borde ha varit episteltext(er) idag istället för Stefanus-berättelsen av evangelisten Lukas. Läs slutverserna i "trons kapitel", ett av Skriftens starkaste stycken! Det är inte bara de trosvittnen som "tillslutit lejonens gap" som är troshjältar, utan även, och inte minst, de söndersågade, halshuggna och stenade, lika väl som de som fått gömma sej i jordhålor, klädda i gethudar, och som jorden inte är värdig att hysa... blott alltför aktuell text för alltför många av världens kristna... O Gud, vår Herre, vi dej ber att du i nåd till alla ser som lider marter, kval och hån för tron på dej och på din Son. Ja, stärk dem i den svåra strid de kämpar i vår hårda tid. Var nära dem med frid och tröst, fyll mörkret med din Andes röst. Den tåresådd de nu bär ut låt bli en glädjeskörd till slut, och dem förlös från jordens tvång till salig fröjd och segersång.
Se Miraklet i Klara före 23 januari! (Tänk att en EFS-förening kan se ut så här också...).
Förresten är det julfest på EFS i Njutånger Fjärdedag Jul, Värnlösa barns dag, kl. 14.00! Roland var nyss förbi med Billie Holiday-noter så det blir nog trombon bland mycket annat. Välkommen!
Som avslutning på julottan i Njutånger sjöng vi "Ringen, I klockor" (SvPs 427) och jag tänkte att den väl ändå klingar i ålderdomligaste laget. Nikolaj Fredrik Severin Grundtvig skrev den ju i glad och barnslig ton, alls inte i någon arkaiserande stil, och psalmbokens text träffar inte riktigt originalets uppsluppenhet (där människobarnen faktiskt också uppmanas att dansa!). Så jag gjorde ett eget försök i kväll - och befriade samtidigt psalmen från Natanael Beskows upphovsrätt som gäller något decennium till:
Alt. koral: 1. Klinga, ni klockor, ja, klinga i midnattens timmar. Glimma, ni stjärnor, som änglarnas stjärnögon glimmar. Frid till vår jord kommer med Jesus, Guds Ord! Ära ske Herren i höjden! 2. Julen är kommen med ljus till de gömda och rädda. Jungfrun sin förstfödde ner i en krubba får bädda. Änglar från Gud om en stor glädje bär bud. Ära ske Herren i höjden! 3. Sjung nu och dansa och klappa med era små händer, alla ni människobarn ifrån alla de länder! Född är i natt Jesus, vår glädje och skatt. Ära ske Herren i höjden!
"Se, jag bådar er en stor glädje, som ska vederfaras allt folket (Luk. 2:10)" Vilken är den stora, fröjdfulla sak, som ängeln bebådar här? Svar (Gud vare oss nådig; Gud öppne våra sinnen!): Det är ju inget mindre, än att Gud är vorden såsom en av oss, att Gud är vorden människa, att Gud är vorden vår broder i köttet. Vad säger Skriften? "Eftersom den som helgar och de som blir helgade är alla av en, därför skäms Han inte att kalla dem bröder." Vilken är "den, som helgar"? Gud, den helige, höge och högtbesuttne. Vilka är "de, som blir helgade"? Människorna, de fallna, syndiga människorna. De är två i en. Vad är det? De är bägge av en natur, av ett släkte. Gud och vi är bägge medlemmar av människosläktet; Gud är människa, vi är människor. "Därför skäms Han inte att kalla dem bröder", efter de verkligen är bröder, såsom efter köttet härstammande från samme stamfader. Då tänker Kristus: "Varför skulle jag skämmas att kalla dem bröder? De är människor som jag, och jag är människa som de." Så visade Han också i själva verket, att Han för ingen skämdes, varken för sin himmelske Fader eller för någon människa, att kalla dem bröder, utan sa den ena gången till sin Fader: "Jag vill förkunna ditt namn för mina bröder och mitt i församlingen prisa dej;" den andra gången till en kvinna, Maria Magdalena: "Gå till mina bröder och säg dem: Jag far upp till min Fader och er Fader, och till min Gud och er Gud;" den tredje gången inför hela världen: "Det ni har gjort en av dessa minsta mina bröder, det har ni gjort mej." Om vi nu betänker, att detta är en verklig och gudomlig sanning, att Guds Son har blivit vår broder, att det inte bara är en vänlig och kärleksfull titel, utan en sann, stor verklighet, som grundar sej därpå, att vi är alla av en, så måste vi medge, att om vi kunde rätt tro och besinna detta, skulle vi väl bliva utom oss av glädje och förundran, skulle vi väl knappt kunna leva; ja, så måste vi medge, att våra hjärtan genom Adams fall blivit förskräckligen fördärvade, stendöda, iskalla, förstockade, tillbommade och av ett tjockt, otrosmörker omslutna, då vi så litet gläds, älskar och prisar. Vi skulle längta att fara hädan och med ängslan ropa: När skall det tunga, odrägliga täckelse, som så fördöljer Guds herrlighet, borttagas? Vem ska lösa mej från denna dödens kropp? Men ännu mer: Frågar någon efter egentliga orsaken och ändamålet, varför Guds Son skulle bli människa, så talar Skriften därom på det allratröstligaste sätt: "Eftersom barnen har kött och blod, har han också blivit delaktig därav, för att Han skulle genom döden nedlägga honom, som hade döden i våld, det är djävulen, och göra dem fria, som i hela sitt liv genom dödens räddhåga måste vara trälar." Och åter: "Därför måste Han i alla stycken vara lik bröderna, för att Han skulle vara barmhärtig och en trogen överstepräst för Gud att försona folkens synder." Se här: Han skulle ha kött och blod i likhet med de förlorade barnen, för att Han med sin död skulle nedlägga honom, som hade döden i våld, djävulen; att Han skulle frigöra dödens trälar; att Han skulle försona folkens synder; att Han skulle vara barmhärtig, mild, medlidande och deltagande. Observera: Människoskulder skulle med människoblod betalas, såsom med lag och rätt var enligast; en människa skulle umgälla, vad människan hade brutit. "Ty tog Han blod av kvinnans blod, / varmed Han gjorde saken god, / som kvinnan hade skadat." Därför var också Guds första löfte, att "kvinnans säd skulle söndertrampa ormens huvud". Guds Son skulle därför födas människa och vara under den lag, som var människorna given, för att Han skulle förlossa dem, som var under lagen, samt därmed göra oss till Guds barn. Guds Son skulle bli människobarn, för att människobarnen skulle bli Guds barn. Denna förlossning ifrån lagen genom detta barnet hade Guds Ande redan genom profeten Jesaja tydligt och herrligt förutsagt: "Du har sönderbrutit deras bördas ok och deras skuldrors ris och deras plågares stav, likasom i Midjans tid; ty oss är fött ett barn, en Son är oss given." Vad är denna "bördas ok" om inte synden och lagen, som trycker oss såsom en tung börda och kallas i Gal. 5: "träldomens ok"? Vad är våra "skuldrors ris" och "plågares stav" om inte lagen, som lik en tuktomästares eller en slavdrivares gissel slår, driver och plågar oss i samvetet för våra synder, dömer oss till döden, lämnar oss åt djävulen och störtar oss i helvetet? Sådan Guds vrede, sådant gruvligt elände är det "skuldrornas ris" och den "plågares stav", som vår Gideon skulle sönderbryta, såsom i Midjans tid. Nu allt är väl, för evigt väl, nu är jag hjärtligt nöjd! Här har nu varje mänskosjäl en skänk från himlens höjd som mer än tusen världar är: Guds egen Son, vår broder kär! Nu är jag hjärtligt nöjd. Nu äntligen blir allting väl, trots alla jordens kval. Om mej försmäktar kropp och själ i tidens jämmerdal: har jag på himlens tron en bror, då blir allt väl - min tröst är stor! Jag är av hjärtat nöjd. Som barnen hade kött och blod, så skulle han det ha. Han blev oss lik, fast ren och god, en verklig människa. Guds Son med oss i syskonlag, av kvinna född som du och jag! Nu är jag hjärtligt nöjd. Se, det var evighetens råd, försoningsgåtan stor! Ack, under av en evig nåd: Guds Son blir mänskors bror och sina bröders borgesman. Ja, i hans död min synd försvann och jag är hjärtligt nöjd. Jag är i mej en bunden träl, i Kristus är jag fri. Min gamle Adam gör min själ otaligt bryderi, men när Guds egen Son för mej blir människa och offrar sej, då är jag hjärtligt nöjd. Då vågar jag ej låta bli att tro och vara nöjd. Då vågar jag ej se förbi försoningsvärdets höjd. Ty är den stor, min syndaflod, långt större Lammets död och blod. Jag är av hjärtat nöjd. Nu allt vad mänska heter, kom till denna julfröjd ren! Fast icke du är ren och from, du likaväl är en av dem som Gud till broder fått. I himlens arv du har en lott. Så var av hjärtat nöjd. O, stäm då in med salig fröjd i änglaskarans ord: "Pris vare Gud i himlens höjd och frid uppå vår jord, till människor Guds välbehag!" Jag sjunger till min sista dag: jag är av hjärtat nöjd!
1. Vi önskar denna morgonstund att var och en är frisk och sund och att med sång i Jesu namn Gud prisas må i varje land.
2. Vi tackar nu vår Fader huld att han oss intill denna stund till kropp och själ bevarat har, allt intill denna högtidsdag.
3. Hans nåd vi ej betala kan, vår bön och tro ej nåd oss vann. För Jesu skull i denna natt han givit oss sin änglavakt.
4. Vår julefröjd nu Jesus är, när vi i hjärtat honom bär. Han själv är själatrösten sann, han är vår rätte Frälserman. Text: Margareta Eriksdotter 1789, ngt bearb. (efter Visor i Gästrikland, Gävle 1994, s. 192. M.E. var piga i Hedesunda och liksom sin syster född blind). Musik: En folklig variant av "Från himlen kommer jag med bud" ("Av himlens höjd oss kommet är"), upptecknad efter Anna Persson från Bingsjö av Nils Ekblom 1911.
Johann Sebastian Bach (1685-1750) är som Carl Michael Bellman (1740-1795) melodisk och melodiös, men få av hans sångmelodier verkar vara gjorda av honom själv. Han knöck äldre koraler och pyntade ut dem, samtidigt som han vanligtvis jämnade ut dem rytmiskt och därmed förebådade den så ofta häcklade Haeffner. I alla fall finns det några melodier som Bach verkar ha komponerat själv (ungefär som Bellman faktiskt brukar tillskrivas melodin till "Fjäriln vingad"). Särskilt följande julkoral - till en Paul Gerhardt-psalm - är utom alla tvivel hans egen:
1. Jag står nu vid din krubba här, du som är själva livet, och fram till dej, o Jesus, bär vad mej av dej är givet. Ta mot min ande, själ och kropp, mej fyll med kärlek, tro och hopp och allt som dej behagar!
2. Förrän jag föddes såg du mej och föddes till min frälsning, förrän jag lärde känna dej du gav mej löftets hälsning, förrän du mej till mänska gjort du utvalt mej till något stort: att vara din för evigt!
3. Jag låg i dödens djupa natt, men du mej ville smycka, du kom och förde med en skatt av ljus och liv och lycka. Du sol som livets ljus har sänt, du sol som tron i mej har tänt, så skönt och milt du strålar!
4. Om, Jesus, du mej nåden ger att evigt bli dej nära, så vill jag redan mer och mer dej i och med mej bära. Ja, låt mej nu din krubba bli! Kom, kom och fyll mej inuti med dej och all din glädje!
För en utförligare och originaltrognare översättning, se Katarina Eliassons från 2006!
Och apropå Bellman bifogar jag även dennes julpsalm (där han står för texten, inte melodin):
1. Han som ger hjärtat rymd och lungan sammandrager själv av den luft han gjort nu andedräkten tager. Han, i vars hand var dag är räknad, mörk och klar, han räknar själv i dag bland mänskor sina dar.
2. Han som ger alla djur sin kraft att kunna föda blir född, och själv i dag han känner livets möda. Du gjorde väl som kom! Din kärlek frälsar oss: det blod, som i dig rörs, utsläcker avgrunds bloss.
3. De späda ögonkast som strålar kring din linda, de skänker världen liv och mörkrets här skall binda. Du gjorde väl som kom! Men, ack, min frälserman, din vagga och ditt kors står redan när varann!
Tack till biskop Per Eckerdal för att han aktualiserat frälsningsfrågan! Det sker ju inte längre varje dag i vår Svenska kyrka, inte ens i allhelgona- och domssöndagstider!
Genom att vilja avkraga prästen Olle Fogelqvist visar biskopen också att han är noga med vad prästerna lär. Utmärkt! Och vore det sant att Fogelqvist till helvetet dömt alla kvinnliga kollegor och alla som gillar prästvigning av kvinnor, så kan denne knappast vara kvar som präst i Svenska kyrkan.
Men menade Fogelqvist verkligen detta? Jag har nog fått uppfattningen att han snarare ville motivera varför han själv trots allt klander håller fast vid den gamla ämbetssynen: att han uppfattar regeln om manliga präster som Herrens bud och att detta därför är en samvetssak för honom. Och att med berått mod handla mot sitt samvete är inte rådligt; det kan ju innebära att man avtrubbas och på sikt förhärdas - och därmed riskerar sin eviga salighet. Så tolkar jag Fogelqvist.
Det är dock mycket möjligt att Fogelqvist uttryckt sej illa här och förtjänar mycket av kritiken. Men avsättas för en, säger en, predikans skull?
Handen på hjärtat, kära biskopar: har det inte i vår kyrka, även bland biskopar, framförts läror som just i frälsningsfrågan leder människor ännu mer vilse än så? Lät inte åtminstone en av ärkebiskopskandidaterna nu senast påskina att alla blir frälsta bara de dör? Och att alltså INGEN fråga är någon frälsningsfråga i egentlig mening? Men inte ledde det till att hans biskop försökte avkraga honom. Nej, inte ens till att hans motkandidater, inklusive nuvarande ärkebiskopen, ordentligt markerade mot hans utsaga. De flesta verkade snarast stämma in.
Eller ta prästen Ulla Karlsson som ett annat exempel, hon som ville ha bort talet om synd och skuld och slaktade lamm (i påsktider kantänka!). Den enda offentliga reprimand hon fått från sin biskop, om jag sett rätt, var att hon inte infunnit sej till ett möte med domkapitlet! [Rättelse 17/12: hon fick faktiskt för ca 2 år sedan en varning av Västerås domkapitel och en prövotid på 3 år - men inget avkragningsbeslut som Olle Fogelqvist]
Så nu tycker jag faktiskt att någon journalist borde fråga Per Eckerdal vilka frågor han själv tycker är frälsningsfrågor, när nu ämbets- och samvetsfrågor inte är det. Finns det några alls? Ska det t.ex. vara så nödvändigt att tro på Jesus?
Och apropå aktuella samvetsfrågor: kan troende kristna längre arbeta som barnmorskor i vårt nyhedniska land? Kanske ett biskopsord även här vore på sin plats? (2 Mos. 1:17)
Jag har sagt det förut, men när det gäller den av K-G Hammar (och mej) varmt beundrade FN-generalsekreteraren Dag Hammarskjöld, nöjer sej förre ärkebiskopen inte alls med vackra och inspirerande berättelser; han vill likt von Ranke veta "wie es eigentlich gewesen" och väl är det. Hammar förtjänar all aktning för sitt engagemang i frågan: blev Hammarskjölds plan nerskjutet eller var det en vanlig flygolycka? Är bevisningen förfalskad eller inte?
Men desto märkligare är hans totala likgiltighet för vad som verkligen hände för 2000 år sedan. Upprepade gånger har han slagit fast hur lite det betyder för honom - det är "det narrativa" i berättelsen om Jesu födelse, död och uppståndelse som är det viktiga. Om det verkligen hände så som evangelierna skildrar det - eller om det hände alls i konkret, historisk betydelse! - spelar för Hammar mindre roll, och detsamma gäller även Jesu högst eventuella återkomst i makt och härlighet. Jag har tidigare kallat det för en "Pippi-Långstrump-tro" - huruvida Pippi Långstrump verkligen existerat spelar ingen roll när hon är en så härlig förebild för barn och ungdomar, särskilt tjejer!
Man kunde kanske önska att sanningslidelsen från fallet Hammarskjöld i någon mån kunde smitta av sej på fallet Jesus. Eller misstänker ärkebiskopen att Jesus-berättelsen är ett uppbyggligt påhitt som inte mår väl av att synas alltför noga i sömmarna?
Mycket bra upprop inför Livets söndag, tredje söndagen i advent! Roligt med den breda ansatsen och att EFS står tillsammans med katolikerna i denna fråga, även om några femtekolonnare sannolikt tycker att EFS konsekvent ska hålla tyst i s.k. moralfrågor (så länge inte foster med anlag för homosexualitet börjar rensas bort med statens goda minne, förstås, för då skulle nog även de vakna). Bra rubrik i Dagen också: "Vi gillar olika -på riktigt!"
Men själva samvetsfrihetsdebatten tycks vi ha förlorat för den här gången - eller kan den åter bli en valfråga i vinter? Nu när konsekvenserna av samvetsfrihet inom vården inte ens verkar få utredas - ren obskurantism alltså.
Hur som helst: det är bra med klarsignalen från samfundsledarna. Även kristna familjer med oväntade provresultat kan även dessa dagar bli förvirrade och undra om inte alla - även prästerna - underförstått gillar eller förväntar sej att foster med handikapp ska avlivas. Eller vad säger ärkebiskopen som vi noterar har avstått från att underteckna artikeln? (Jag utgår från att hon tillfrågats). Jfr även denna artikel på Dagens Seglora med denna!
1. Julens toner nu oss når, hör himlens klockor ringa! Himlen för oss öppen står och änglasång oss bringar: //: Gloria, Hosianna in excelsis! :// (Ära ske Herren Gud i höjden!)
2. Gåvan vi av Herren får ger bön och lovsång vingar, gäller mer än vi förstår och synd och död betvingar. //: Gloria, Hosianna in excelsis! :// (Ära ske Herren Gud i höjden)
3. Kom, låt våra sånger då mot himmelen sej svinga, kyrkans alla klockor gå och jordens gensvar klinga: //: Gloria, Hosianna in excelsis! :// (Ära ske Herren Gud i höjden!)
Påsk-, advents- och julvänner!
Lag och evangelium... adventets lag är att vi borde äta mindre, julens lag är att vi borde ge mer - och det är inte att förakta - men julevangeliet får vi samtidigt redan nu börja nynna på! Idag stod Enångers kyrkokör ute på stan i Hudiksvall och sjöng om Jesus, utan att nån försökte mota bort oss! Särskilt den polska julsångens ord klingade skönt på gågatan: "Gud har kommit mycket nära, / all vår skuld vill Sonen bära. Gloria! Gloria in excelsis Deo!" Men också "Ding dong merrily on hight" (se ovan!).
Och det slår mej nu som förr att vi nu har några veckor då vi faktiskt kan samla ihop ett gäng - kyrkokör eller inte - och till de flestas oblandade glädje få sjunga om Jesus utomhus eller på äldreboenden eller i stort sett var som helst, utklädda till Luciatåg eller bara i våra vanliga vardagskläder. Hur ofta under året har vi den möjligheten? (Jag har ju hört om Sommarkyrkan i olika varianter och visst - semester och camping och stränder ger ofta en liknande möjlighet, men jag tror att vi är ännu mer välkomna nu i vinterkylan!).
Jag vill alltså gärna uppmuntra till julsång för och med stora och små, och alldeles särskilt julsång om julens stora Budskap, om Frälsaren Jesus. (I tider när så många lärare i skola och förskola känner sej tveksamma i frågan om de ö.h.t. får träna in Jesus-sånger med barnen ens till jul. Mamma Mus känns liksom säkrare). Ett och annat sångtips kan man kanske få här.
Det är något i luften, jag vet inte vad, som våren, fast träden har mist sina blad, Det är något i luften som försommardoften, som lärkornas sång, fast häggen blev kal och fast lärkan försvann denna gång. Hör du sången, himlens sång som Guds änglar sjöng en gång? //: Gud har kommit till vår jord, lagd på djurens foderbord :// Och finner du den i krubbans hö som änglar såg, som änglar såg, då äger du nog att frimodigt dö och leva på, och leva på.
Lagisk som jag är hade jag en lila fasteslips på mej i kyrkan idag. (Jag har s.a.s. tagit upp "Erik Petréns fallna slips", han bar tydligen en stor del av sitt vuxna liv slipsar i kyrkoårets färger). Till yttermera visso reflekterade jag lite över "frossarfastan" som julfastan ju i vår kulturkrets kommit att bli, med ständiga julbord redan flera veckor före julen, och över söndagens evangelium, där Jesus ju faktiskt talar även om vårt födointag.
Utan att personligen utnämna frosseriet till en av de sju dödssynderna, måste jag ju konstatera att jag både äter för mycket och rör mej för lite (tyvärr är varken orgelspel eller datorknackande särskilt muskelutvecklande). Jag tänker på en nära släkting som påpekade att överintag av födoämnen (precis som kasserande av 1/3-1/4 av våra livsmedel) tenderar att höja matpriserna globalt och alltså liksom tar maten från de fattiga. Liksom jag tänker på en elev som rökte och påpekade hur folk ständigt påpekade hur ohälsosam rökningen var - fast han var noga med att röka på avskild plats utomhus! - medan de inte alls var lika noga med att ständigt påtala matmissbruk.
Och det fanns faktiskt en psalm om frosseri i 1819 års psalmbok ("Hur mild och nådig är vår Gud"), som 1937 förkortades till de två sista verserna ("Vak upp, bed Gud om kraft och mod"), som onekligen tydligt bygger på slutet av andra advents-evangeliet, Luk. 21:34-35: Var på er vakt så att inte era sinnen fördunklas av omåttlighet och dryckenskap och livets bekymmer, annars överraskas ni av den dagen som av en snara, för den skall komma över alla som bor på jorden. Igår upptäckte jag dessutom att den radikala psalmen - som naturligtvis ströks helt ur psalmboken 1986! - går att sjunga till adventspsalmen "Det susar genom livets strid". Så här sjunger gamle Wallin i lätt bearbetning (tänk er om någon föreslagit den i dagens högmässa ;o):
1. Barmhärtig, nådig vill vår Gud att vi med lydnad för hans bud vårt hopp till honom ställer! Han hjälpa vill i brist och nöd, han skänker både must och bröd till fröjd och uppehälle. Med redlig flit och trogen bön vi glada delar mödans lön. 2. Men du som dessa mildhetsprov med vishet, värdighet och hov ej tacksamt njuta lärde, din näring blir för dej ett gift och ditt begär en djurisk drift som glömmer mänskans värde. Den som har buken till sin Gud, han syndar mot Guds första bud. 3. Vad du förtär i överflöd du från din nästa i hans nöd med gudlös hårdhet rövar. Och på din egen kropp och själ med detta rån, o lustans träl, ett självmord du förövar. Ack, rusa ej så blind och djärv, o syndare, till ditt fördärv! 4. Vak upp, bed Gud om kraft och mod att mot ditt eget kött och blod till manlig strid dej rusta! Låt hjärtat ej betungat bli av dryckenskap och frosseri och denna världens lusta! Se till att Herrens dag ej må för hastigt över dej uppgå! 5. Ty se, den dagen komma skall liksom en snara, sträckt till fall för alla syndens trälar. Gud, hjälp oss därför leva så, att vi till evig tid ej må fördärva våra själar! Lär oss med vaksamhet och bön att undfly synden och dess lön!
Ja, så var det ju det där med "The Daniel Plan" ;o). Hoppa gärna fram till pastor Rick 4 minuter in i filmen nedan - som jag redan tidigare bäddat in, jag vet! Där får du mer av "oss syndare emellan" än i inledningen:
Lagiskt och inget kyrkorna ska syssla med? Nja, jag tycker det är bra och rättvist - vi har länge och med rätta sysslat med alkoholister men samtidigt liksom pekat ut dem som särskilt beroende och i behov av Guds nåd. Låt vara att beroende av alkohol - och droger ö.h.t. - innebär större risker och ofta mer svårartad, uppenbar förnedring än beroende av gräddtårtor eller låt oss säga jordnötter. Men som C S Lewis påpekar i boken "Kan man vara kristen" är det olyckligt att frågor om beroende och befrielse så ensidigt kopplats till just alkoholism och liknande. Jag tror det är sunt att frågan breddas, bara vi även fortsättningsvis får "komma till Jesus som vi är" (dock inte för att i alla avseenden förbli som vi är). Och jag tycker att Rick Warren själv - inte nödvändigtvis alla andra i projektet - i huvudsak visar en sunt evangelisk inställning till både mänsklig svaghet och Guds upprättande nåd och kraft. Men andra kan förstås ha andra åsikter; i varje fall upplevde jag personligen ett bibliskt "tilltal".
Vill bara så här på "andra advent" påminna om att det enligt senaste forskning och modernaste teologi är rena barnsligheter att tro på Jesu återkomst i makt och härlighet. (Han trodde ju att världen snart skulle gå under, stackarn). Undvik därför helst, liksom gårdagens helgsmålsbönshållare i radio, att läsa dagens heliga evangelium - det kan ju så lätt missförstås - och sjung några julsånger istället. Om denne, förmodligen normalt ruttnade eller av hundar uppätne, profet alls återkommer så är det i våra hjärtan eller i våra medmänniskor. Det var väl där han (möjligen) uppstod också.
Om någon fortfarande tvivlar på att Jesu återkomst (det vi och av allt att döma även han själv brukade mena med den alltså) verkligen definitivt är inställd, vill jag påminna om att läran i åratal opåtalt spridits av en i Svenska kyrkan mycket aktad person och ärkebiskop em. Skulle detta inte räknas som "mainstream" hade han förstås avkragats för länge sedan, tillsammans med såna där missionsprovinssnubbar eller som Olle Fogelqvist och dylika subversiva personer. Inte heller Ulla Karlssons teologi, som i sak inte ligger emeritusärkebiskopens fjärran, har ju förorsakat någon avkragning (om än viss kritik och en "prövotid" då hennes roll som präst ska begrundas tillsammans med biskopen).
Observera allmänna grundläggande emeritusärkebiskopliga konstateranden som att "det inte spelar någon roll för honom vad som hände för 2000 år sedan". Ja, att "vad som verkligen hände kan vi lämna därhän". Eftersom vi nu har en helt annan världsbild än på bibelns tid, och tack vare naturvetenskapens allomfattande kunskap inser att något syndafall aldrig ägt rum, så kan vi inte heller tro på en försoning genom en andre Adams offerdöd och andra förlegade läror, som t.ex. en fysisk återuppståndelse eller en verklig återkomst för att döma levande och döda. I den mån något syndafall alls anses ha ägt rum tycks det nuförtiden rent av kunna bli föremål för öppen eller mer försiktig uppskattning, jfr morgonandakten i radio från 1992 av prästen Marianne Blom, och Christer Enanders undran efter nya ärkebiskopens sommarprat.
Vad som återstår av kristen tro kan vi samla i den rekordtunna boken "Hammars dogmatik" där vi kan ta del av det enda säkra Jesus-ordet "Gud är ande" och några reflektioner kring "Vetekornets lag". Mest liknar det en sorts "Pippi-Långstrump-tro" där trosobjektets betydelse är rent "narrativ" och där det inte spelar någon som helst roll vad som verkligen hände med Tommy och Annika för 70 år sedan. Huvudsaken att vi blir upplyfta och inspirerade av själva berättelsen. (Inte undra på att redan morgonandakten jag var på 1990 på Rättviks stiftsgård utgick från en berättelse ur Madicken).
Jag kan tvivla både på Jesus och på mej själv. Jag är inte alltid särskilt trosfrisk. Men vad jag aldrig, aldrig, aldrig tvivlat på är att Jesus verkligen menar att han ska komma på himmelens skyar för att döma levande och döda. Det skulle aldrig falla mej in att försöka inbilla folk att han, eller evangelisten om man nu tror att Jesus är mer eller mindre påhittad, med detta (se söndagens evangelietext!) egentligen avsåg att han skulle komma tillbaka "i våra hjärtan" eller "i våra medmänniskor" Bullshit!
Varför, varför, varför ska sånt alls behöva sägas i en evangelisk-luthersk, ja, kristen kyrka som tänker fira reformationen 2017? Och varför får missionsföreståndaren så mycket skit för att han på försiktigast möjliga sätt sätter ner foten i äktenskapsfrågan? Ska EFS sitta still i båten även när den sjunker?
Vissa sånger döms ut eller glöms bort p.g.a. några petitesser. "Här har du mig, Herre, din ringaste man" var en av de vackraste nyförvärven i Sionstoner 1972, och följde t.o.m. med in i EFS-tillägget 1986, men mönstrades ut 2003, förmodligen mest p.g.a. maskuliniteten i termerna "din ringaste man" och "människoson" (förf. Tore Nilsson var ju man, åtminstone enligt de könsbegrepp som gällde fram till 2013). Ska alla, även församlingens kvinnor och döttrar, frimodigt sjunga med, och ska sången ö.h.t. överleva på 2000-talet, behövs kanske några enkla ingrepp. Rättsinnehavarna får gärna protestera (så tar jag bort dem), men det här är mitt förslag:
Här har du mej, Herre, den minste du fann, den svagaste kämpen i skaran. Jag ber om en plats där jag tjäna dej kan, och följer du räds jag ej faran. Här har du mig Herre - jag tror dig, Guds Son, fast lätt jag förtvivlar och syndar, men rustar med kraft du mig ovanifrån till strids för ditt rike jag skyndar. Här har du mig, Herre - du känner mitt jag som aldrig vill bli vad du menat. Men ta mig att tjäna och kämpa idag, ja, sänd mig, när helt du mig renat! Här har du mig, Herre, ett barn av den jord, vars ande det timliga binder. Men möter jag dig och ditt kallande ord blir världen ej mera ett hinder. Jag själv är ju intet. Men ge mig din glöd, med tjänandets kärlekseld tänd mig och låt mig få strida din strid till min död. Här har du mig, Mästare, sänd mig! (ST 1972 nr 468, förf. var 26 år när sången skrevs)
Den andra sången, också den av Tore Nilsson, har drabbats av "stig/mig"-rimmets upphörande ("Jesus har offrat allting för mig / när han i kärlek gick smärtornas stig"). Jag föreslår:
Jesus har offrat allting för mig, när han i kärlek tog skulden på sig. Korset som tyngde, gisslet som slog, törnet som sargade ödmjukt han tog. Vem vill då offra allt på hans bud, vem går med budet från levande Gud? Jesus stod tyst vid smälek och slag, Jesus gav allting - hur mycket ger jag? Herre, här är jag, livet jag ger, följer dej glad under korsets banér. Jag som är ung vill börja idag. Jesus gav allting - hur mycket ger jag? Skulle jag tveka, ställ för min blick Smärtornas man, då han korsvägen gick. Han är min styrka, själv är jag svag. Jesus gav allting - hur mycket ger jag? (ST 1972 nr 611, förf. var 23 år när sången skrevs, ngt bearb.)
Nya verbformer och viss förkortning kanske skulle rädda den undersköna norrlandssommarpsalmen om "vita nätters härlighet":
Vi tackar, Herre, för det skimmer som gjuts kring väna ängars blomst. En sommardag vår själ förnimmer ditt ljusa rikes återkomst. Vår bygd i sol och sunnan blommar med vita nätters härlighet, och fylld av doft och rikedomar är varje fattig lid och vret. Var när oss, Herre, dessa stunder och oss den stora nåden giv att skåda mer av dina under, tills du blir livet i vårt liv. När solen sedan vänder åter och dagen långsamt kortas av en vila du oss finna låter i dig, som också hösten gav. Du gav oss, Herre, detta rike, du gav ett jordiskt paradis! Din kärlek känner ej sin like, dig vare ära, lov och pris! (ST 1972 nr 669, förf. var 22 år när sången skrevs, ngt bearb)
En liten prepositionsförändring "mot dej" istället för "när dej" kunde kanske bli bra i den vackraste av Tore Nilsson-psalmer - och kanske man också kunde pröva "släckt" istället för "stäckt", samt "om än" i stället för "om ock":
Jag ser din rikedom trots törnet i din krona. Du kläder markerna i blom och vaggar fågelbona. Du sydde liljans dräkt och matar korpens ungar och vårdar jordens hela släkt av tiggare och kungar. Åt mej du också skänkt allt gott som du har kunnat och mer än här jag drömt och tänkt i himmelen mig unnat. Var morgon du mig väckt, var kväll hos dig jag slutar och när vart jordiskt hopp är släckt mot dig jag tryggt mig lutar. Om än min sång är spröd och ofta här försvagas, den stiger dock ur natt och död tills evigheten dagas. (ST 1972 nr 20, förf. var 31 år när sången skrevs, ngt bearb.)
När vår dokumenterat snälle och vänlige missionsföreståndare, som helst av allt talar om Jesus, nu vädjar till EFS-prästerna att inte vara så queerteologiska att de till kristet äktenskap (obs!) viger (obs!) två personer av samma kön med varandra, alltså att inte i ord och handling förneka man-kvinna-förbundets teologiska och biologiska särställning, förneka den specifika vitsen med att ha en mamma, förneka den specifika vitsen med att ha en pappa - då anklagas han av sina egna för att vara sexfixerad eller åtminstone profilera EFS i fel frågor.
När han i samband med ärkebiskopsvalet mycket modest uttryckte sin "oro" över att kandidaterna, inte bara den som valdes, gav så märkliga eller bibelstridiga svar på frågor om både Jesu särställning och frälsningen, ja, då anses han också av många EFS-are ha gjort EFS till ett "missnöjesparti" och missat fokus. Det är helt otroligt! Nu får det väl ändå vara nog med "stillasittande i båten"!
När en av många aktad teolog i Svenska kyrkan - han har ju varit vår ärkebiskop! - på ett arrangemang i Lund januari 2012 där EFS var inblandat på olika sätt förnekar att Jesus någonsin kommer att återvända "i makt och härlighet" för att döma levande och döda (han kommer bara i våra hjärtan eller i vår medmänniska, för han har väl ruttnat sedan länge, d.v.s. "uppstått i våra hjärtan", menar jag) då ska vi alltså sitta still i båten även i domssöndags- och adventstider? Ja, vad tror förre EFS-missionsföreståndaren och samtalsledaren Birger Olsson själv egentligen? Se Vimeo med flera avsnitt från "EFS-teve" - både förförande och upplysande på samma gång, inget man vill rekommendera sökare direkt, men samtidigt något som fler EFS-are nog borde ha sett och diskuterat. Apropå kraven från t.o.m. styrelsemedlemmar att EFS ska vara mer lojalt mot kyrkoledningen...
Samtidigt: är det så illa nu att med vänner som jag behöver missionsföreståndaren inga fiender? Upplevs jag så aggressiv och intolerant att det komprometterar honom att sådana som jag stöder den lilla ansats till biskopsliknande ledarskap som jag nu äntligen tycker mej finna? Se även Samtal om EFS - längtan och identitet
Det var jättebra att Lennart Henricsson och Hanna Simonsson från OAS-Youngsters tog med Daniel 1 i sin Daniel-presentation på OAS i Hudiksvall för ett par år sedan. Daniel 1 om de vegetariska ungdomarna (som enligt Karl XII:s bibel bara åt "mos") som trots matansvarigs farhågor förblev vid god vigör är en härlig berättelse, likaväl som den om Daniel i lejongropen.
Och det är härligt att just Runde Rick inspirerats av Diet-Daniel - man skulle väl knappt stå ut med idel slimmade amerikaner - och att han med sin öppenhet kring den familjetragedi som drabbade honom mitt i projektet och med sin förmåga att "återfinna de kilon han förlorat" (jfr Mark Twain "Det är ingen konst att sluta röka, det har jag gjort tusentals gånger") ger oss andra uppmuntran att inte ge upp. Med utgångspunkt i Guds nåd: "Så finns nu ingen fördömelse för den som är i Kristus Jesus." Det bästa i det här Youtube-klippet är faktiskt Warrens bibelstudium, även om det stör mej lite att han använder en bibelparafras istället för "det riktiga bibelordet". Men kontentan är ju alldeles riktig:
Julfastan i adventstiden har väl aldrig varit lika "inne" som påskfastan. Man skulle nästan, om man ville vara elak, kunna kalla den för "frossarfastan" om man tänker på alla julbord som dukas upp så snart vi kommit in i december (och ibland t.o.m. dessförinnan). Så att dra igång med någon "Daniel-diet" nu verkar nästan omöjligt. Eller också är det just nu den behövs...
"Först ska det vara ett svart kors på ett hjärta som har sin naturliga färg så att jag själv blir påmind om att tron på den korsfäste gör oss saliga. För man blir uppfylld av det man tror av hjärtat. Om det än är ett svart kors som plågar och ska göra ont, låter det hjärtat behålla sin färg och fördärvar inte naturen. Det betyder att det inte dödar utan håller vid liv. Men hjärtat ska sitta i en vit ros för att visa att tron ger glädje, tröst och frid, men inte sådan frid och glädje som världen ger. Därför ska rosen vara vit och inte röd, för vitt är andarnas och änglarnas färg. Rosen ska stå på ett himmelsblått fält, för denna glädje i anden och tron är början på den kommande himmelska glädjen som visserligen redan har börjat därinne och omfattas av tron men inte är uppenbar än. Runt detta fält ska det vara en gyllene ring som visar att en sådan sällhet i himlen varar för evigt och inte har något slut. Den är också dyrbarare än all glädje och egendom, precis som guld är den ädlaste och värdefullaste metallen. Detta är mitt compendium theologiae (sv. min sammanfattning av teologin). Jag ville visa den för dig i all vänskap och hoppas du uppskattar det. Må vår älskade Herre Kristus vara med din ande nu och i det kommande livet. Amen." (Martin Luther, 1483-1546)
Född 1970 i Umeå. Uppvuxen i Luleå, lumpen i Boden, studerande i Ludvika och Lund. Gymnasielärare (historia o svenska) i bl.a. Storuman, Ovanåker och Bollnäs. Numera (2022) deltidskyrkomusiker och -ungdomsledare. Kristen och socialliberal. Trebarnspappa, pastorsman, iggesundsbo, EFS-are m.m. Det ni!
Inlägg
