Anders Wejryd predikar lagen - och det gör han rätt i

Påskvänner!

Att Anders Wejryd i så många avseenden uppenbart och sorgligt vansköter sitt uppdrag som väktare på Sions murar, hindrar ju inte att han kan ha alldeles rätt i miljöfrågan. Vi ska inte utfärda nördvarningar om miljömupperi när planetens hälsa står på spel. (Även om det förvisso är lite kittlande att en ny syndakatalog - mot vintertomater - verkar vara på gång). Det hör till skapelseuppdraget att inte bara bruka utan även bevara jorden, och det där sista har vi människor, inte minst många kristna, varit sällsynt dåliga på de senaste 200 åren.

Jag ser Wejryds klimatutspel som en upprättelse för pietismens enkla livsideal. De som så ofta förkättrats och drivits med, även av andra kristna. Boken "100 sätt att rädda världen" (tack för den, Lennart Möller m.fl.) är helt i linje med de idealen. De extremaste "bakåtsträvarna" inom kristenheten, Amish People i USA, framstår ju plötsligt i dessa tider som under av modernitet och framåtblick.

OK, bra att du predikar lagen på miljömoralens område, Anders Wejryd. Det kan du gott göra också på andra områden. Se bara till att du också får med evangelium om Världens Frälsare - den ende som kan rädda oss för både tid och evighet. "Himmel och jord ska förgå", sa han (vilket naturvetare och fundamentalister är helt överens om och inte ger oss dispens från skapelseuppdraget att bruka och bevara jorden). "Men mina ord ska ALDRIG förgå". Och just därför får vi som Petrus förbida "nya himlar och en ny jord - enligt hans löfte".

Guds värld är en skimrande gåva
till oss som dess yta bebor,
men ack, hur den gåvan vi slösat
i trots och i bristen på tro!
För pengar kan Skapelsen fångas,
förrådas och pinas till döds.
Hur mycket av den har ej redan
av otron och hatet förötts!

Den enkla men svåra vägen - en upprättelse av den pietistiska linjen

Påskvänner!

Jag funderar mycket på Shane Claiborne och "Den oemotståndliga revolutionen" dessa dagar (en vecka efter hans medverkan vid Göteborgsmötet). Liksom på hans kommunitet "The Simple Way" - den enkla vägen.

Det är ingen tvekan om att vi här ser en återupprättelse av många av 1700-talspietismens och 1800-talsväckelserörelsernas ideal (ofta förhånade och övergivna under 1900-talet): ett frivilligt avstående från lyx och flärd för att kunna betjäna sina medmänniskor (inkl. de allra fattigaste) desto bättre och satsa tydligare på Gudsrikestanken.

Claiborne nämner också Amish-folket med stor respekt - visserligen lika mycket för deras ickevålds-ideal som för deras enkla livsstil. Vem kunde på 1900-talet tro att dessa extremt "nördiga" personer på 2000-talet skulle framstå som verkligt klar- och framsynta?

Intressant nog pekar de nya insikterna i miljö- och klimatproblemen lika mycket som insikterna i Nya Testamentets värderingar mot ett återupprättande av enklare livsformer. "Jag ärar Herren genom att leva enkelt", sa en mej närstående person i den äldre generationen. Ska vi sena tiders barn till slut behöva ge våra fäder och mödrar (eller kanske snarare farfarsfäder och mormorsmödrar) och bibeln rätt i att "har vi föda och kläder, så låt oss nöja med det". Eller förstå Guds röst genom profeten att vi har satsat så hårt på våra egna hus att hans hus - församlingens gemensamma - står mer eller mindre tomt?

Det svåra är ju att den här insikten behöver växa inifrån för att inte urarta till dömande och moralism. Shane Claiborne har fått välja "den enkla vägen" själv. Det är kanske svårare att växa upp som barn till en Franciskus-människa - där går ju revolten gärna åt andra hållet.

Ja, det finns mycket mer att säga om den här frågan. Återkommer. Nu ska vi ut och grilla i trädgården (frun har ledig dag och det är härligt att få vara tillsammans från morgon till kväll).

I denna ljuva sommartid
gå ut, min själ, och gläd dej vid
den store Gudens gåvor.