Påskvänner!
En underbar lördag i Edsbyn med Hans Lindholm och Kerstin Oderhem följdes av fina gudstjänster på hemmaplan under Ekumeniksöndagen. Jag komme nog aldrig över paradoxen att "ekumenikens kyrkofader" (cit Gustaf Aulén), hälsingesonen Nathan Söderblom, både organiserade det ekumeniska mötet i Stockholm 1925 (varför han fick ett välförtjänt fredspris) och saboterade all verklig ekumenik, d v s kyrkogemenskap i anda och sanning, genom att införa modernismen, radikal liberalteologi i vår kyrka, där han (enligt beundraren, sedermera biskopen Tor Andrae, som efterträdde honom i Svenska Akademien) tog avstånd ifrån alla naturunder utan endast erkände mirakler "i Andens (eller andens) värld", i form av genier och andliga rörelser, men där Kristi kroppsliga uppståndelse, jungfrufödelse eller fysiska närvaro i Sakramentet blir omöjligt att hålla fast vid eller i vart fall ovidkommande.
Vederlägg mej gärna, ni som kan. Ingen skulle bli gladare än jag om Söderblom verkligen, som många menar, blev mer katolsk, d v s verkligt allmänkyrklig, under sin ärkebiskopstid och särskilt mot slutet (efter krigets fruktansvärda erfarenheter). Men Tor Andrae tar i sin söderblombiografi starkt avstånd från sådana försök, och menar att de förminskar Söderblom, vars reformation enligt Andrae är lika betydelsefull och "befriande" som Martin Luthers. Men den år 1918 av Söderblom prästvigde Emanuel Linderholm var därvidlag tydligare än den liturgiskt mer konservative Söderblom.
Inte undra på att de romerska katolikerna inte ville komma till Stockholmsmötet 1925. Men lika sant är att Söderbloms initiativ betydde mycket för beträngda ortodoxa kyrkor under kommunismens ok i öster samt för nybildade evangelisk-lutherska kyrkor som de i Estland och Lettland. Och högkyrklighetens store banérförare i Sverige, Gunnar Rosendal, kan rent av sägas ha kommit till personlig tro på sin Frälsare under en av mötets nattvardsgångar. Så Gud är suverän. Han använder vem han vill.
Inlägg
