Ett annat liv än du verkligen levde, P-O?

Påskvänner! Har suttit och läst början av Per-Olov Enquists självbiografiska historia "Ett annat liv. Fängslande läsning till en början, med beskrivning av Bureälvdalens byar och sjöar. Och sedan får vi möta EFS-predikant Bryggman, EFS-missionföreståndare Dahlberg m.fl. Intressant, tyckte jag. Men så på sidan 120 (och därför troligen även förr) skenar det fria fabulerandet iväg med Enquist. Tror verkligen någon av er EFS-are som sjungit ur "Gamla Sionstoner (1935)" att följande sånger någonsin sjöngs i bönhuset och juniorföreningen? Som Enqvist försöker få den oinvigde läsaren att tro. Vi äro Jesu glada syskon, som dansa kring i såret, hans blod är varmt hans kärlek fylld av blodets ljuva smak. Eller (visserligen en autentisk herrnhutarsång den här gången): Blod drypande Imanuel, / bestänk med blod min arma själ, låt mig af denna lifsens saft / ärfara en gudomlig kraft, omarma mig på brudgums wis. / Låt mig mit sälla Paradis i ditt blod-röda hjerta få, /deri jag ewigt lefva må. Enqvist fabulerar och håller sej inte för fem öre till sina intensiva barndomsminnen - bara för att kunna ägna sej åt ett av sina favoritämnen: den vaginala dimensionen i blod- och sårmystiken. Det är tråkigt, men är barndomsskildringen så här mycket fiktion ids jag inte läsa vidare - så betydelsefull person är han inte att det känns motiverat. Enqvist borde istället ha gjort en rejäl, burlesk barndomskrönika a la Mikael Niemi, så hade karaktären varit uppenbar och mindre förledande! (Välkommen åter P-O med en riktig självbiografi!). Nä, istället för att läsa vidare på "Ett annat liv" (jo jag vet: den skildrar alkoholproblematiken naket och utlämnande) ser jag fram emot att få gå ut och leka med mina barn. DOM vet vad verklig fiktion är!