Jag går i fara var jag går

Påskvänner!

Förra veckan var mycket intressant - med alltifrån en måndag i Uppsala med hyllningar av Tomas Nygren på Johannelund och Roseniussällskapets årsmöte till en söndag i Strömsbrokyrkan i Gävle med Per Ewert och hans bok Landet som glömde Gud.

Men sedan blev jag sjuk och kunde inte skriva så mycket om det som jag tänkt. Denna vackra vintervecka - vackraste i vinter - har jag mest varit inomhus, förutom igår då jag cyklade på havet och idag då jag suttit och solat på en plaststol vid husknuten.

Följande har jag till mycket tveksam uppbyggelse kunnat läsa idag i en bok utgiven på Verbum:

Människor som inte känner till frestelser och då och då faller för dem, är sällan särskilt roliga att vara med - och knappt ens trovärdiga. Det är helt enkelt mänskligt att frestas, även om vi måste lära oss att hantera det. 

Berättelsen om Adam och Eva som inte lyckas behärska sig, utan äter av äpplet från det enda träd de inte får röra, är en paradox. De får inte äta, men måste samtidigt göra just detta för att bli sanna människor. De måste lämna paradiset, detta illusoriska tillstånd av evig lycka, för att lära sig leva livet på riktigt, där frestelser ingår. Steget ut ur Eden är nödvändigt för inre mognad och växt. Vi måste helt enkelt äta av äpplet.

Vishet bygger på livserfarenhet, som i sin tur öppnar ögonen och ger oss insikt om vår egen nakenhet och sårbarhet - att vi inte kan vara kvar i en illusorisk, perfekt värld, med perfekta människor. I den sanna världen sätts vi hela tiden på prov och måste lära oss hantera det. Men vi kan också få glimtar av det paradisiska tillståndet. Dessa ska vi vara rädda om, låta dem hjälpa oss att leva vidare som trovärdiga människor i en trovärdig värld.  

(Dagbok med kyrkoalmanacka 2016-17 s 50).

Människan som skrev denna betraktelse för sex år sedan verkar fortfarande vara domkyrkolektor i Storkyrkan, med Andreas Holmbergs (inte den falske biskopens) goda minne. Ingen avkragning tycks vara aktuell så långt ögat når. Inte så lite fräckt att ha lyckats få denna hyllning av syndafallet publicerat i Verbums kyrkoalmanacka 2016-17 på temat "Luther och reformationen"!

Denna gamla publicering och dagens allvarliga ämne gör att jag även publicerar Brorsons klassiska psalm "Jag går i fara var jag går" (den som i mycket beskuret skick ingår i Svenska psalmboken under rubriken "Jag går mot döden var jag går"). Så här sjunger Brorson till både varning och tröst:

1. Jag går i fara var jag går,
jag måste alltid tänka
att Satan invid vägen står
med färdigsmidda länkar.
Hans dolda helvetsbrand
mej lätt förvilla kan
när inte på min vakt jag står.
Jag går i fara var jag går.

2. Jag går i trångmål var jag går,
mot synden ska jag strida.
Om Herren lägger korset på,
då ska jag tåligt lida.
Rätt ofta jag ej ser
en väg att vandra mer,
när motgångsdimman blir för svår.
Jag går i trångmål var jag går.

3. Jag går mot döden var jag går
vart än jag här mej vänder.
Förrän jag vet det, klockan slår
och döden bud mej sänder.
Ett litet andetag,
så slutar livets dag
och jag i evigheten står.
Jag går mot döden var jag går.

4. Jag går bland änglar var jag går
och de ska mej bevara.
Alls inget Satans makt förmår
mot denna himlaskara.
Bort, världens suck och sorg,
jag går i änglaborg
och Herren räknat mina hår.
Jag går bland änglar var jag går.

5. Jag går med Jesus var jag går,
han har mej vid sin sida.
Han läker mej med sina sår
och hjälper mej att strida.
Där han står ondskan mot,
jag sätter ner min fot.
Om allting än min ofärd spår,
jag går med Jesus var jag går.

6. Jag går till himlen var jag går,
så fatta mod, mitt hjärta!
I himlen du en ände får
på all din nöd och smärta.
Bort, världens lust och prakt,
ni hör vad jag har sagt:
all världens ära jag försmår,
jag går till himlen var jag går.

Text: Hans Adolph Brorson, övers. 2013 A.H.
Musik: Tysk koral efter J S Bach, alt. norsk koral

En fastepsalm av Guds nåde

Påskvänner!

SvPs 619 i all ära (sjung gärna dess tre verser, 1937 års psalmbok hade bara två) - men den fullständiga versionen av Brorsons psalm "Jag går i fara var jag går" med sina sex verser uttrycker trons paradox ännu starkare! De tre första verserna är fyllda av oro och varningar, de tre sista av tro och tillförsikt. 

Hur detta kan gå ihop i en kristens liv och i kristen förkunnelse är förstås en gåta - en gåta som återspeglar både kontrasten och samhörigheten mellan lag och evangelium. Men båda sidorna måste med, inte minst en tid som denna. Skriv innerligt gärna en ny psalm på samma tema inför 2030 års psalmbok, men försök inte släta ut paradoxen:

 

1. Jag går i fara var jag går,
jag måste alltid tänka
att Satan invid vägen står
med färdigsmidda länkar.
Hans dolda helvetsbrand
mej lätt förvilla kan
när inte på min vakt jag står.
Jag går i fara var jag går.

2. Jag går i trångmål var jag går,
mot synden ska jag strida.
Om Herren lägger korset på,
då ska jag tåligt lida.
Rätt ofta jag ej ser
en väg att vandra mer,
när motgångsdimman blir för svår.
Jag går i trångmål var jag går.

3. Jag går mot döden var jag går
vart än jag här mej vänder.
Förrän jag vet det, klockan slår
och döden bud mej sänder.
Ett litet andetag,
så slutar livets dag
och jag i evigheten står.
Jag går mot döden var jag går.

4. Jag går bland änglar var jag går
och de ska mej bevara.
Alls inget Satans makt förmår
mot denna himlaskara.
Bort, världens suck och sorg,
jag går i änglaborg
och Herren räknat mina hår.
Jag går bland änglar var jag går.

5. Jag går med Jesus var jag går,
han har mej vid sin sida.
Han läker mej med sina sår
och hjälper mej att strida.
Där han står ondskan mot,
jag sätter ner min fot.
Om allting än min ofärd spår,
jag går med Jesus var jag går.

6. Jag går till himlen var jag går,
så fatta mod, mitt hjärta!
I himlen du en ände får
på all din nöd och smärta.
Bort, världens lust och prakt,
ni hör vad jag har sagt:
all världens ära jag försmår,
jag går till himlen var jag går.
 

Danska psalmer

Påskvänner!

Så här på Danmarks nationaldag kan jag inte låta bli att påminna EFS:are och andra läsare om några viktiga danska psalmförfattare.

Av de viktigaste är väl Hans Adolph Brorson, den pietistiske biskopen i Ribe, den som EFS och 1800-talets väckelserörelse helst sjöng, ofta i någon översättning gjord av "Stiftelsens lilla piga", Lina Sandell. Och Brorson var verkligen både en sann poet och en sann teolog - mycket innerliga och uppbyggliga psalmer, ibland också kraftfullt väckande.

Sedan har vi ju den oförliknelige Nikolaj Frederik Severin Grundtvig, dansk rekordhållare i antal psalmer, som länge inte fick använda sina egna psalmer i gudstjänsten men sedan länge har fler psalmer i den danska psalmboken än någon annan.

Den mest berömda danska psalmen, Härlig är jorden, är dock skriven av historielektorn Bernhard Severin Ingemann, som också skrivit många andra psalmer, dock inte tillnärmelsevis så många som föregående. Flera av dem är tydligt barnpedagogiska, vilket inte gör dem mindre värdefulla för vuxna.

Vi ska inte heller glömma Birgitte Cathrine Boye, profetissan som blev föraktad i sitt fädernesland, även om hon i den s.k. Guldbergs psalmbok på 1700-talet hade fler psalmer än någon annan (men i senaste danska psalmboken inte en enda!). Tack vare att hon skattades högt av Landstad i Norge sjungs dock flera av hennes psalmer där, särskilt de s.k. "höytidssangene", enstrofiga psalmer för jul, påsk och pingst.

Jag måste också nämna Jakob Knudsen på grund av hans obeskrivligt vackra morgon- och sommarpsalm. En, men ett lejon.

Och sist men kronologiskt först kommer Thomas Kingo, vars psalm Aldrig är jag utan fara genom Lina Sandells och Carola Häggqvists försorg lever vidare i Sverige tillsammans med den lika paradoxala Sorgen och glädjen de vandrar tillsammans.

Ja, nu får det räcka med danska psalmer för idag! Det har givetvis skrivits fler, även under 1900-talet, av Holger Lissner och andra, men de är inte lika lätta att få översätta och publicera på nätet. Hela den danska psalmboken från 2002 finns dock utlagd på nätet, se Den danske salmebog online, så det är bara att botanisera vidare!

Nådens år

Påskvänner!

Trots allt - ännu ett nådens år är här. Lyssna till Jesus i Nasarets synagoga! Och till första advents-gudstjänsten i Buråskyrkan i Göteborg.

Lyssna gärna också till Ulf Lundell och Sofia Karlsson i den fina låten med titeln Nådens år:



Och lyssna gärna också till 1700-talsbiskopen Brorson i Ribe
(vågar vi stämma in i hans radikala men glada adventssång - vad innebär v. 3 t.ex.?):



1. På grund av Jesu blod och sår
jag börjar nu mitt kyrkoår.
Hans resa till Jerusalem
gör att jag trygg får vandra hem.
Hans mål var smälek, hån och spott,
men jag får gå till Sions slott.

2. På Jesus Kristus, livets ord,
min tro och salighet beror.
Det arv han lovar vill jag få
den väg han visar vill jag gå,
och utan Ordets lykta klar
ej minsta lilla steg jag tar.

3. Åt Jesus jag mej offra vill,
han ska få allt som hör mej till.
Ja, här ska ingenting bli spart
om än det vore oskattbart.
Vad till hans ära här sås ut
ger tusenfalt igen till slut.

4. Jag håller daglig kyrkogång
med ordets läsning, bön och sång,
och fast jag här går ut och in
är Jesus kvar i själen min.
Att Davids Son hos mej vill bo,
det är min högsta fröjd och ro.

5. Gud vare pris, som är så blid
att han oss givit denna tid
då vi en salig försmak får
av evighetens kyrkoår!
Ja, vi får redan börja att
stå inför tronen dag och natt.

6. Hosianna! Fräls oss, Davids Son!
Nu tystne fiendernas hån
och allt vad sej på jorden rör
nu blive till en väldig kör
i himlarymdens helgedom,
för att Guds Son till världen kom!

7. Upp, Sion, byt din sorgdräkt svart
mot ljusets helga bröllopsprakt!
Strö palmer där din vän går fram
och sjung hans lov i salig skam.
Låt det bli känt hur god han är
som mättade din själs begär!