Må Koivunen Bylund bli stiftschef i Härnösand

Påskvänner!

Jag känner att jag strax måste lämna det blott alltför aktuella vigselrättsämnet för att inte storkna av den stiftschefliga soppan. Det är utan tvivel skadligt för själen att sysselsätta sej för mycket med elände. Jag kan bara uttrycka min innerliga förhoppning att den nödvändiga förståelsen för entydigt homosexuellas situation inte ska bli lidande av det närmast queer-artade carte blanche som stiftscheferna (nb allihop!) utfärdat i familjebildningsfrågan.

Men jag hoppas helt uppriktigt att Tuulikki Koivunen Bylund nu äntligen får bli biskop. I Härnösand. Det är hon värd. Teologiskt har hon inte mer med evangelisk-luthersk bekännelse att göra än övriga topp-prelater i Svenska statskyrkan, men hon visade stora predikogåvor i Uppsala domkyrka på Reformationsdagen för 11 år sedan, och skötte Fadimes begravning ytterst stiligt ur både estetisk och medmänsklig synvinkel. Vad mer brukar vi begära av en stiftschef?

Jag kan, som sagt, helt enkelt inte med somligas ovana att kalla blott kvinnliga biskopar stiftschefer, medan övriga får behålla biskopsmössan även om de av sina uttalanden att döma vandrar omkring i nattmössan även på ljusa dagen. Jag har inte funnit Christina Odenberg, Caroline Krook eller Antje Jackelén sämre än sina manliga kolleger i något signifikant avseende, och tycker att det är mer än besynnerligt att det tagit så lång tid att - i statskyrkans s.k. biskopsmöte - få fram fler kvinnor än 2 av 14.

Att hanteringen av äktenskapsfrågan kastar sina mörka skuggor också över ämbetsfrågan är dock ofrånkomligt. Särskilt så ofta som man det senaste året fått höra att det ena ger det andra. Från båda sidor i äktenskapsdebatten!

Koivunen Bylund kan säkert göra ett - minst! - lika bra jobb i Norrlands Atén som någonsin gamle EFS-aren Tony Guldbrandzén. Men låt oss be att Svenska statskyrkan skils från både staten och all nypåhittad teologi.

Låt psalmen vi sjunger och ordet vi hör
o Gud, i vårt liv bli en sådd som ger skörd.