Påskvänner!
Vi har precis haft frukost med morgonbön och jag ska nu följa flickan till förskolan.
En av de största myter som finns kring att ha barn är att de sabbar inte bara sex- utan även andaktslivet. Nåväl, sexlivet kan förvisso bli lite si och så när man inte längre har morgnarna för sej själva och (ofta) är för trötta på kvällarna, men för ett gott och regelbundet andaktsliv är barnen absolut inget hinder utan tvärtom ofta dess starkaste stöd. När man väl kommit igång med en bibelberättelse och bön kväll och morgon - och vem hindrar det när barnen är små? - kommer barnen själva att hjälpa till att upprätta traditionen. Barn är små ritualister, och det gäller bara att få igång en god vana.
Nå, det där är kanske inte så "bara". Men i vår familj har vi haft god hjälp av andaktsboken Kring Guds ord som Torsten Nilsson översatte på 60-talet (med fria anpassningar till svenska förhållanden, en linje som jag fortsätter nu på 2000-talet) och Carsten Hjort Pedersens "Ta emot det eviga livet!" (dansk originaltitel "Grib!"). En bibelberättelse ELLER en berättelse vilken som helst som illustrerar ett visst bibelord är helt suveräna hjälpmedel för att ta till sej budskapet (varför berättade Jesus annars så många goda historier?). Och BÅDE barn OCH vuxna behöver Guds ord för sin andliga överlevnad. Kyrkans framtid hänger lika mycket på husandaktens fortlevnad - vid köksbord och/eller sängkant - som på ett reellt skiljande från staten och andra önskvärda reformer.
Världen har en väldig makt,
den vill slå ihjäl en,
låt oss hålla husandakt,
det är bra för själen.
---
Vårt arbete gör till ett redskap
för dej och din vilja med dem,
en god och en helig gemenskap
som hjäper oss alla nå hem.
Visar inlägg med etikett Husandakt. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Husandakt. Visa alla inlägg
onsdag 5 november 2008
torsdag 9 oktober 2008
Kyrka eller husförsamling
Påskvänner!
Fick en länk från Dag Selander på Mission XP till gästbloggaren Vincent Stens intressanta text "Kyrka eller husförsamling". Inte minst intressant för oss EFS-are med tanke på hur många bönhus och andra lokaler vi gjort oss av med under senare decennier, samtidigt som vi, förhoppningsvis, fortsätter att träffas till bön och sång i hemmen. (Eller?). Intressanta exempel är ju bl.a. husgrupperna på Tomtebo i Ume - det finns förstås många fler. EFS i Bollnäs är väl nån sorts mellanting - vi samlas i då och då i hemmen men firar i allmänhet söndagsgudstjänsterna i traditionella kyrkobyggnader.
Visst är Vincents text tänkvärd? Samtidigt kommer jag att tänka på förre kulturministern Bengt Göranssons ord om att för allt i världen inte sälja "folkrörelsehusen". Han ansåg sej ha iakttagit att verksamheten som regel försvann med husen. Jag tycker mej ha sett något liknande i många EFS-föreningar också. När man (äntligen!) inte längre behöver ligga i och ha missionsaftnar o dyl. för att ordna omkostnaderna för missionshuset, så slutar man ofta samlas över huvud taget. Trots att man tack vare (!) den minskade anslutningen ofta gott och väl skulle rymmas i medlemmarnas hem.
Jag kommer dock också att tänka på en insändare i Dagen från en frikyrklig kvinna (om jag minns rätt). Hon tyckte att alla kristna i Sverige, oavsett samfund, skulle satsa på att nyttja och fylla de otaliga gamla fina helgedomar vi har i vårt land, som ofta nuförtiden står sorgligt tomma. Visserligen är gamla medeltidskyrkor (och tegnérlador) ibland en smula opraktiska. Men som evangelisk-luthersk svenskkyrklig EFS-are känner jag stark sympati även för hennes maning.
Egentligen tror jag på en kombination - ett veckomöte i hemmen (husandakterna oräknade) och en storsamling i en traditionell kyrkolokal, alternativt i en annan lämplig lokal, typ bygdegård eller konferenslokal. Platsen blir helgad av Ordet, som Grundtvig sa.
Världen har en väldig makt.
Den vill slå ihjäl en.
Låt oss hålla husandakt,
det är bra för själen.
Frimodigt kan vi samlas då,
om än i lövhyddor bara,
och liksom Petrus säga så:
"Här är oss gott att få vara!"
Ande och liv är varje stund
ordet till oss från Jesu mun.
Platsen blir helgad av Ordet.
Fick en länk från Dag Selander på Mission XP till gästbloggaren Vincent Stens intressanta text "Kyrka eller husförsamling". Inte minst intressant för oss EFS-are med tanke på hur många bönhus och andra lokaler vi gjort oss av med under senare decennier, samtidigt som vi, förhoppningsvis, fortsätter att träffas till bön och sång i hemmen. (Eller?). Intressanta exempel är ju bl.a. husgrupperna på Tomtebo i Ume - det finns förstås många fler. EFS i Bollnäs är väl nån sorts mellanting - vi samlas i då och då i hemmen men firar i allmänhet söndagsgudstjänsterna i traditionella kyrkobyggnader.
Visst är Vincents text tänkvärd? Samtidigt kommer jag att tänka på förre kulturministern Bengt Göranssons ord om att för allt i världen inte sälja "folkrörelsehusen". Han ansåg sej ha iakttagit att verksamheten som regel försvann med husen. Jag tycker mej ha sett något liknande i många EFS-föreningar också. När man (äntligen!) inte längre behöver ligga i och ha missionsaftnar o dyl. för att ordna omkostnaderna för missionshuset, så slutar man ofta samlas över huvud taget. Trots att man tack vare (!) den minskade anslutningen ofta gott och väl skulle rymmas i medlemmarnas hem.
Jag kommer dock också att tänka på en insändare i Dagen från en frikyrklig kvinna (om jag minns rätt). Hon tyckte att alla kristna i Sverige, oavsett samfund, skulle satsa på att nyttja och fylla de otaliga gamla fina helgedomar vi har i vårt land, som ofta nuförtiden står sorgligt tomma. Visserligen är gamla medeltidskyrkor (och tegnérlador) ibland en smula opraktiska. Men som evangelisk-luthersk svenskkyrklig EFS-are känner jag stark sympati även för hennes maning.
Egentligen tror jag på en kombination - ett veckomöte i hemmen (husandakterna oräknade) och en storsamling i en traditionell kyrkolokal, alternativt i en annan lämplig lokal, typ bygdegård eller konferenslokal. Platsen blir helgad av Ordet, som Grundtvig sa.
Världen har en väldig makt.
Den vill slå ihjäl en.
Låt oss hålla husandakt,
det är bra för själen.
Frimodigt kan vi samlas då,
om än i lövhyddor bara,
och liksom Petrus säga så:
"Här är oss gott att få vara!"
Ande och liv är varje stund
ordet till oss från Jesu mun.
Platsen blir helgad av Ordet.
torsdag 3 april 2008
Husandakt helt OK enligt konventikelplakatet
Kära påskvänner!
I år firar vi ju (?) att konventikelplakatet avskaffades 1858, vilket gjorde att man fritt kunde samlas till bön, sång och ordets predikan också utanför kyrkans hägn. Huruvida vi fortfarande utnyttjar denna frihet är en annan fråga. Jag tycker mej alltför ofta höra om inställda gudstjänster i händelse av prästs sjukdom o.s.v. Eller i händelse av prästbrist i största allmänhet.
Men vaddå - det går väl att samlas, sjunga och be i alla fall? Vart tog det myndiga lekfolket vägen? Finns det numera bara i kyrkopartipolitiken?
En sak som dock konventikelplakatet faktiskt uppmuntrade var husandakten! D.v.s. man fick inte kalla samman grannar och tillresande - då ansågs man falla prästen i ämbetet - men man fick, ja, t.o.m. anmodades, att hålla husandakt med barn och tjänstefolk.
Hur har vi det med husandakten? Är det inte med den, liksom med bordsbönen, att den tagit allvarlig skada av det nutida livstempot? Jäktade mornar där alla ska åt var sitt håll - och trötta kvällar där var och en lever sitt "virtuella liv" på nätet?
Vår familj har haft stor glädje av boken "Kring Guds ord" som Torsten Nilsson översatte från engelskan på 1960-talet. Namnskicket är väl lite inaktuellt (det är inte så många barn som heter Tore och Irene idag!) och omslagsfotot från 70-talet är nästan skrattretande. Men upplägget håller än. Ett bibelord, ett tema, en berättelse, en sammanfattning, en frågestund (otroligt vad barnen snappat upp! - de gillar faktiskt frågesporten på slutet) och en bön. Plus kanske en sång om man kommer på någon.
I år firar vi ju (?) att konventikelplakatet avskaffades 1858, vilket gjorde att man fritt kunde samlas till bön, sång och ordets predikan också utanför kyrkans hägn. Huruvida vi fortfarande utnyttjar denna frihet är en annan fråga. Jag tycker mej alltför ofta höra om inställda gudstjänster i händelse av prästs sjukdom o.s.v. Eller i händelse av prästbrist i största allmänhet.
Men vaddå - det går väl att samlas, sjunga och be i alla fall? Vart tog det myndiga lekfolket vägen? Finns det numera bara i kyrkopartipolitiken?
En sak som dock konventikelplakatet faktiskt uppmuntrade var husandakten! D.v.s. man fick inte kalla samman grannar och tillresande - då ansågs man falla prästen i ämbetet - men man fick, ja, t.o.m. anmodades, att hålla husandakt med barn och tjänstefolk.
Hur har vi det med husandakten? Är det inte med den, liksom med bordsbönen, att den tagit allvarlig skada av det nutida livstempot? Jäktade mornar där alla ska åt var sitt håll - och trötta kvällar där var och en lever sitt "virtuella liv" på nätet?
Vår familj har haft stor glädje av boken "Kring Guds ord" som Torsten Nilsson översatte från engelskan på 1960-talet. Namnskicket är väl lite inaktuellt (det är inte så många barn som heter Tore och Irene idag!) och omslagsfotot från 70-talet är nästan skrattretande. Men upplägget håller än. Ett bibelord, ett tema, en berättelse, en sammanfattning, en frågestund (otroligt vad barnen snappat upp! - de gillar faktiskt frågesporten på slutet) och en bön. Plus kanske en sång om man kommer på någon.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
