"Tänk på era lärare som har talat Guds ord till er - se hur deras levnad slutade och ta efter deras tro!" Detta bibelord och ingen allmän nostalgi är för mej motiveringen till att hämta "både nytt och gammalt" ur kyrkans stora förråd. Det behövs ständigt nyskrivet material, och om jag finge skulle jag gärna inför nästkommande söndag återge Hans Blennows underbara "Hejsan vänner, ropade en tant!" (se Kyrksång - den är helt enkelt fantastisk!). Men det som är så bra med den lika dråplige poeten Johan Runius är att han varit död i hela 300 år, och således med god marginal passerat de 70 år som man måste ha varit död för att ens sånger ska befrias från den många gånger så besvärliga upphovsrätten.
Alltså, här kommer, lätt bearbetad, salig Johan Runius´ parafrasering av Lukas 15 (som alla årgångars evangelietexter är hämtade ifrån nu på söndag), förhoppningsvis till glädje och inspiration för både EFS-are och andra. Gör gärna en liknande parafras på vår tids språk - men tills du har gjort en lika rolig som den här tycker jag att vi även kan använda Johan Runius´ version:
1. Alla ni som er anfäktar med den stora livets bok, som i ångest snart försmäktar under syndens tyngd och ok, i Guds hand lägg nådavalet, drunkna ej i samvetskvalet.
2. Låt nu all förtvivlan fara, ty ni löfte fått om nåd: Satan må förtvivlad vara, som sej vet alls intet råd, men ni mänskor kan er trösta, ty ni är ju återlösta!
3. Ädla själ, du himlasmycke, som din Gud så dyrt betalt; du har inte kostat mycke, utan kostat honom allt, ty med Anden du ju döptes och med ende Sonen köptes.
4. Skulle han då vilja mista det han höll så dyrt och värt? Skulle ej hans hjärta brista för det barn som är så kärt, att det mycket tyngre väger än allt härligt som han äger.
5. Efter dej har Gud ju letat, efter dej han letar än. Gud har sej till döds arbetat, att han dej skall få igen. Och när du på nytt bortrymmer, han dej söker med bekymmer.
6. Hör hur ljuvligt härom talar allas vår Förmyndare, märk hur sött han dej hugsvalar, han som mottar syndare: vill dej vid allt kärt förlikna, att din tro skall kunna kvickna!
7. Gud nu först en herde lik är, en som äger hundra får. När så ett från hjorden viker och i marken vilse går; tänk, det enda som då fattas mer än hela hjorden skattas!
8. Ty de nittinie fåren lämnar han i öknen kvar, och går strax på friska spåren efter det han bortmist har, gläds när han till sist det funnit, så som den stort byte vunnit,
9. bär det hem, och dem han känner skickar han ett bud åstad, säger: kom nu, grannar, vänner, hjälp mej nu att vara glad, ty mitt får jag återfunnit, det som hade helt försvunnit!
10. Samma sak, när en sej bättrar blir en obeskrivlig fröjd: fröjd att en slapp syndens fjättrar blir det då i himlens höjd, mer än över nittinie, den från synden skenbart frie.
11. Vill dej denna tröst ej smaka, ty du ej som fåret gjort, trått och längtat strax tillbaka till din Herde, hjord och ort, utan varit lik en penning, kall och livlös utan känning,
12. så vill Gud bli lik en kvinna, som en peng av tio mist. För att den nu återfinna ingen flit hon spar förvisst, ty hon tänder strax upp ljuset, sopar och rannsakar huset.
13. Sina vänner och grannkvinnor, när hon pengen funnit har, hon med muntra fröjderinnor bjuder hem och håller kvar. Där blir sjunget, där blir klappat: det är funnet som var tappat!
14. Sammalunda, när det händer att en enda syndig själ sig från synd till Gud omvänder och besinnar så sitt väl, skall det för Guds änglar bliva fröjd som ingen kan beskriva.
15. Men du gör en ny invändning: du är inget menlöst får eller någon livlös penning; de har inga samvetssår, de har ingen nåd förskjutit, men du har frivilligt brutit.
16. Ack! då är ju felen stora, men förtvivla likväl ej: i den son som var förlorad har du då ditt konterfej. Är du´n lik i syndavikten, likna´n ock i tillförsikten!
17. Tänk hur han sej dock invävde, tänk i vad för syndagarn, pockad´ ut mens Fadern levde allt sitt arv, det sorgebarn: Fadern måste´n från sej skilja, han drog bort mot Faderns vilja,
18. slöste bort i fjärran länder, mitt i dagligt sus och dus, allt det som han fått om händer på galej och skökohus. Efter de utvalda vinen fick han ej ens drav med svinen.
19. Då begynte han besinna hur i barndomshemmet var, och sej drängarna påminna som gick hemma hos hans far, ej som han med tomma magar men i ständigt goda dagar.
20. På en bön av några rader han då strax betänker sej: Jag har syndat, käre Fader emot himlen och mot dej. Barns rätt jag ej värd är längre, låt mej gå som legodrängen.
21. Under! att han hemgå tordes, under! att han där fick tröst, ty ett sådant barn ju borde med all rätt bli arvelöst, ja, med hårda ord avspisas och från Faderns ögon visas.
22. Men istället att förstöta´n, fast han snöplig kom till byss, ville likväl Fadern möta´n båd´ med famntag och med kyss! Gullring och de skönsta kläder gav den frommaste bland fäder.
23. Han lät slakta och anställa gästabud med dans och sång, lät ej heller hos sej gälla avundstal och dom så vrång; det var nog: hans son var funnen, som var död, ja, helt försvunnen!
24. Så är ock Guds hjärta sinnat mot dem som omvänder sej. Sådant skall du också finna´t, det må du försäkra dej, fast det när ditt samvet´ vaknar tycks som Gud dej föga saknar.
25. Skulle han ej räkna fåren, skulle han ej sakna dej, han som räknar huvudhåren och om dem bekymrar sej, dina tårar noga gömmer, ej ditt minsta steg förglömmer.
26. Lovad, prisad och välsignad vare Gud i evighet, att en själ som ligger dignad sej en sådan tillflykt vet i den öppna fadersfamnen, den förunderliga hamnen!
27. Men vem tillhör denna trösten, som så nådigt till oss kom? Jo, de ångerfulla brösten, ty man måste vända om och ej obekymrat snava. Bättring, bättring vill Gud hava! Text: Johan Runius (1679-1713), ngt bearb. och förkortad (!) av A.H. 2011 Musik: Nurnberg 1731 ("Lova vill jag Herran, Herran")
"Först ska det vara ett svart kors på ett hjärta som har sin naturliga färg så att jag själv blir påmind om att tron på den korsfäste gör oss saliga. För man blir uppfylld av det man tror av hjärtat. Om det än är ett svart kors som plågar och ska göra ont, låter det hjärtat behålla sin färg och fördärvar inte naturen. Det betyder att det inte dödar utan håller vid liv. Men hjärtat ska sitta i en vit ros för att visa att tron ger glädje, tröst och frid, men inte sådan frid och glädje som världen ger. Därför ska rosen vara vit och inte röd, för vitt är andarnas och änglarnas färg. Rosen ska stå på ett himmelsblått fält, för denna glädje i anden och tron är början på den kommande himmelska glädjen som visserligen redan har börjat därinne och omfattas av tron men inte är uppenbar än. Runt detta fält ska det vara en gyllene ring som visar att en sådan sällhet i himlen varar för evigt och inte har något slut. Den är också dyrbarare än all glädje och egendom, precis som guld är den ädlaste och värdefullaste metallen. Detta är mitt compendium theologiae (sv. min sammanfattning av teologin). Jag ville visa den för dig i all vänskap och hoppas du uppskattar det. Må vår älskade Herre Kristus vara med din ande nu och i det kommande livet. Amen." (Martin Luther, 1483-1546)
Född 1970 i Umeå. Uppvuxen i Luleå, lumpen i Boden, studerande i Ludvika och Lund. Gymnasielärare (historia o svenska) i bl.a. Storuman, Ovanåker och Bollnäs. Numera (2022) deltidskyrkomusiker och -ungdomsledare. Kristen och socialliberal. Trebarnspappa, pastorsman, iggesundsbo, EFS-are m.m. Det ni!