Om att längta vidare

Stefan Gustavsson skriver fint om kristna som söker mer än solturism och exemplifierar med Paulus'. längtan till Spanien.

 

Pålsmässodagen (Pauli omvändelses dag)

Påskvänner! 

Idag har jag lyssnat på nedanstående underbara psalm som passar så bra på Pålsmässodagen (förutom SvPs533 och SvPs551 som rekommenderas i 1697 års psalmvalslista, tillsammans med 361 i 1937 års psalmbok). Jag har bearbetat den lite grann i anslutning till profeten Joel och pingstundret då ju även döttrar (inte bara Filippos´) fick Anden och profeterade. Men jag har inte förrän nu upptäckt hur gripande det är att J A Eklund i samma vershalva för samman de två helgonen och martyrerna S:t Stefanus och S:t Paulus (som i unga år med gillande bevittnat hur Stefanus mördades)! 

Ja, den grymme Kristus-förföljaren S:t Pauli omvändelse är verkligen ett Herrens världshistoriska mirakel att fira årligen. särskilt för en missionsrörelses som Efs! (Han kanske rentav bokstavligen varit med om att försöka stena även Herren Jesus, se Joh. 11!). Vi får aldrig ge upp hoppet om någon! Den närmaste gammaltestamentliga motsvarigheten är väl Manasse, som i förbittring uppges ha avrättat profeten Jesaja men som på äldre dagar (han blev hela 67 år och regerade 55 år) kom till besinning och omvändelse (jfr Manasse bön i apokryferna). 

Men Paulus´ liv blev nog betydligt mer välsignat än Manasses.

1. Livets Ande, kom från ovan,
kom och bär från himlen bud!
Du kan ge den stora gåvan:
tron på Ordet, tron på Gud.
Till oss människor du talar
än i dag kring all vår jord.
Folk och själar du hugsvalar
än i dag med Skriftens ord.

2. Oförgänglig sanning strålar
än i dag från bibelns blad,
än i klara drag den målar
heliga gestalters rad.
Så till döttrar och till söner
genom tidevarven går
än ett heligt arv av böner,
än profetens röst oss når.

3. Giv att vi för Gud må vandra
såsom Abraham i tro,
till välsignelse för andra
och till egen själaro.
Oss med Stefanus låt skåda
Mänskosonens härlighet,
oss med Paulus än benåda
rikt med trons rättfärdighet.

4. Livets Ande, du som danar
Kristi kyrka på vår jord,
kraftens Ande, du som banar
henne väg med Herrens ord,
nådens Ande, du som renar
själar och i dem vill bo,
fridens Ande, du som enar
Herrens trogna, giv oss tro.

Text: Johan Alfred Eklund 1934 (71 år), ngt bearb. 2016

Musik: Gustaf Duben d.ä. 1674 (45 år) 

Ett memento för både romerska katoliker och rosenianer

Påskvänner!

I dagbetraktelsen för igår inskärper Carl Olof Rosenius ett viktigt bibliskt memento för både "rosenianer" och romerska katoliker. Observera att varken han eller Paulus driver den tragikomiska läran att goda gärningar vore skadliga för saligheten (som en vilsen "lutheran" fick för sej på 1500-talet, givetvis genast isolerad av övriga). Men det gäller verkligen att ha sin förtröstan till Kristus, och "Kristus allena". Och där löper vi alla risk att få fel fokus. Och det (inte goda gärningar i sej) är skadligt för saligheten.

Och för det glada tjänandet.

Nu sedan Lammet för oss blivit slaktat
aktar vår Gud dess rättfärdighet blott.
Ve den som denna i otro föraktat
och i sin egen rättfärdighet gått!
Konungen sist ibland gästerna träder,
mönstrar sitt folk och utkastar en man,
mannen som ej befanns ha bröllopskläder
bort i det yttersta mörkret försvann.

Mildaste Frälsare, skona oss, lär oss
räkna allt eget för skada och skam!
Vita rättfärdighetsskruden iklä oss
som du har vunnit åt oss, o Guds Lamm!
Klädd i den dräkten skal bruden då föras
in uti brudgummens konungahov,
där skall din ära i evighet höras,
strålande skaror förkunna ditt lov.

Martyrernas värld

Guds ord och martyrernas blod är kyrkans utsäde. Frid över deras själar. Och Gud förbarme sej över deras mördare. Må någon Saulus bli en Paulus. Gud förbarme sej också över dem som i så här pressade situationer förnekar sin tro. Inte vet jag om jag frimodigt skulle bekänna mej som kristen i Aleppo - eller när en skolskjutare står färdig att pricka mej.

Inte kan jag f.ö. tro att majoriteten av världens muslimer betraktar dessa våldtäktsmän som några mönster av fromhet. Även om otäckt många verkar stödja deras vision och vara beredda att ansluta sej till den.

(Ni vet väl att Aleppo är samma stad som Berea i Apostlagärningarna? Kristna har funnits där dubbelt så länge som i Sverige. Igår träffade jag en kristen familj från Aleppo på affären här i Iggesund. Världen är liten numera.).

Tack Gud för de martyrer
som följt i dina spår.
De ger oss tröst och styrka
när prövningen blir svår.
De är den goda sådd,
som håller fast vid Jesus
tills frälsningen är nådd.

Guds nåd som lyst från krubban
och ges i Kristi blod
kan inga makter rubba.
Han ger martyrer mod
och bär oss i vår nöd.
Vårt liv är fäst vid Jesus
från dopet till vår död.

Ditt ord så dyrt åt oss är vunnet
med dina starka vittnens blod.
Det var som borta, men är funnet,
vi har den skatt och pärla god
som är av överjordisk halt,
för vilken de har offrat allt.

Gud, låt oss detta arv bevara
åt våra barn och barnbarn med,
till nåd och tröst i nöd och fara,
till ljus och hjälp, till frid och fred,
till evigt liv för oss och dem,
till glädje hela vägen hem.

[Tillägg: Se även Lukas Berggren 9/10: Vår tids martyrer kan lära oss frimodighet].

Följ mej

Påskvänner!

Idag är det festhögmässa i Jakobs kyrka! En högmässa som är den inofficiella avslutningen av Oas-mötena i Hudiksvall. Det brukar verkligen bli både fest och allvar, lovsång och rejäl predikan. Och, så klart, nattvardsfirande.

Det ska bli roligt att vara med, men jag är lite nervös inför att på söndagsskolans utomhusavslutning föreställa Jesus som ber att få låna Petrus´ båt. Det är på något sätt betydligt lättare att "vara" Judas eller Petrus. Jag känner som Petrus att jag är "en syndig människa". Mina barn vet det dessutom betydligt bättre än de andra barnen.

Men Paulus, den störste syndaren, sa ju faktiskt: Var mina efterföljare, så som jag är Kristi efterföljare. Tänk om man vågade säga det!

Titta gärna in på Sjunde söndagen efter pingst i kyrkoårsbloggen Kyrkans solvarv.

Än i dag kallar Jesus, Mästaren:
Res dej upp och följ med mej!
I Guds rike finns plats för varenda en.
Res dej upp och följ med mej.
Lämna det som binder dej
- res dej upp och följ med mej -
låt det inte hindra dej
- res dej upp och följ med mej.
Följ mej,
följ mej,
res dej upp och följ med mej!
Följ mej till livets stora mål,
res dej upp och följ med mej.

Tält och timmerhus

Gomorron påskvänner!

Sitter återigen i folkhögskolebiblioteket efter att ha tältat på ny plats den gångna natten. Jag flyttade från Moälvens strand till Anundsjöns, kan man säga. Fick flytthjälp av en bilburen kurskamrat som också tältar vid Anundsjön. Han är timmerman och vi diskuterade i kvällsmörkret hur bl.a. Laura Ingalls Wilder och Vilhelm Moberg rätt grundligt redovisar nybyggarnas byggteknik - och hur det, liksom i Defoes Robinson Kruse, är minst lika spännande som något annat i boken. Fascinerande hur man kan reda sej med enkla medel - fast tält slår ju det mesta!

(Hur var det nu - var Paulus tält- eller sadelmakare? Kanske både och. Ungefär som min svåger teologen informerade om att bibelbegreppet "timmerman" också kan innebära stenhuggeri, vilket ju gör att Jesusorden om den sten som byggnadsmännen förkastade kanske också i sin bokstavliga mening härrör från Frälsarens egen erfarenhet).

Herre, din son var en timmerman,
välsigna alla som bygger!

Den svåra konsten

Kära påskvänner!

Apropå förra inlägget: Den svåra konsten är ju också att erkänna det goda i det sammanhang man kritiserar (även det goda i den fallna skapelsen!), liksom - å andra sidan - att erkänna farliga tendenser i det sammanhang man försvarar.

"Den man älskar, den aktar man" lyder den kända travestin på det i förra bloggtexten anförda ordspråket (som blott delvis är bibliskt - "den Herren älskar, den agar han" står det faktiskt). Och visst innehåller även den fyndiga travesteringen en djup sanning. Inte så att man alltid aktar sej för att varna eller kritisera den man älskar, men så att man bemödar sej om att visa aktning för den älskade (vännen, mannen, frun, barnet).

Och det är väl här Olof m.fl. - även jag - balanserar på gränsen ibland när det gäller Svenska kyrkan och dess ledning. Det blir ungefär som för Paulus, som ena stunden utbrister "Gud ska slå dej, du vitmenade vägg" till översteprästen Ananias, och nästa stund ångrar sej, ber om ursäkt och anför skriftens ord "Mot en hövding i ditt folk ska du inte tala hårda ord." Nej, det är sannerligen inte lätt, det här. (Spong från anglikanien tycker jag förtjänar hur hård kritik som helst. Men hur kritiserar man t.ex. K-G Hammar utan att kritiken snarare ökar sympatierna för honom, som utan tvekan framstod som "en hövding i vårt folk" och tog flera goda initiativ bl.a. när det gäller påskupprop o dyl.?)

Hjälp oss att ej kallt
se och tåla allt.
Men när det blir brott att tiga,
kom att våra läppar viga
och gör rösten varm
av din kärleks harm.

Helst dock låt oss få
bjuda frid och nå
liksom du igenom stängda
dörrar in till de beträngda...

Njutånger = Fångstviken

Som ni ser av Sigrid L:s kommentar till mitt förra inlägg faller min tolkning av ortnamnet Njutånger. (Detta fascinerande ortnamn som ju också kan ge associationer till Paulus´ våndor i stundande helgs episteltext). Namnet betyder alltså "fångstviken" och inget annat.

Och då får vi väl istället tänka på honom som sa till fiskaren: "Var inte rädd! Hädanefter ska du fånga människor."