Har EFS någon biskop?

Påskvänner!

Spänningen är stor: blir missionssällskapet ELM:s (tidigare BV, bildat 1909 och skilt från EFS 1911) missonsföreståndare Roland Gustafsson ny biskop i Missionsprovinsen? Han gick i varje fall vidare till andra valomgången, eftersom ingen kandidat fick mer än 50% av rösterna i första. Enligt uppgift räknas nu inkomna poströster.

Skulle Roland Gustafsson väljas till biskop (hans kvarvarande motkandidat är Bengt Birgersson, nuvarande "provinssekreterare"), så kommer han först att prästvigas (Manfred Björkqvist, Stockholms förste biskop, var inte heller prästvigd när han valdes) och sedan biskopsvigas. Blir mycket intressant - det skulle förmodligen betyda mycket för Missionsprovinsens legitimitet som Svenska kyrkans arvtagare om ELM-BV anslöt sej till denna kyrka i vardande (som jobbar på nordisk snarare än nationell basis - närmast i tur står en biskopsvigning för Lutherstiftelsen i Finland).

Nå, hur det än går är ju Roland Gustafsson i realiteten redan biskop, precis som EFS:s missionsföreståndare i realiteten är (om man inte rent av ska kalla Stefan Holmström för EFS:s ärkebiskop, så många distriktsföreståndare/biskopar som vi har ;o).

Fast jag frågar mej nu vilket biskopsansvar Stefan tänker ta i äktenskapsfrågan. I fjol var ALLA samfund i Sveriges kristna råd överens om att äktenskapet PER DEFINITION handlar om ett förbund mellan man+kvinna. I år har det största samfundet med Anders Wejryd i spetsen övergivit denna definition, troligen p.g.a. ett visst riksdagsbeslut i frågan. Svenska Missionskyrkan med Göran Zettergren i spetsen tänker också av allt att döma överge definitionen och acceptera enkönade äktenskap även i kyrkan fr.o.m. 1/1 2010 (kyrkostyrelsen sammanträder nu i helgen, men lärokommittén föreslog det förra helgen). Svenska Baptistsamfundet med Karin Wiborn i spetsen tycks redan ha accepterat det, att döma av reaktionerna på Norrmalmskyrkans beslut i oktober.

Märk nu väl: Om Stefan Holmström och EFS-konferensen 2010 accepterar att EFS-präster anser två personer av samma kön vigbara till ett kristet äktenskap, då har också Stefan Holmström och EFS, som organisation, övergivit den definition Svenska kyrkan och alla andra kristna samfund stod för så sent som i fjol. Om man säger att pastorerna själva får bestämma, så tycker man att det är rätt OK med vigsel till enkönade "äktenskap", eller hur? Vi släpper ju inte frågan om kärleksfull, frivillig bigami fri (än så länge) att avgöras av enskilda pastorer - fast är det inte lite mesigt av Svenska kyrkan och EFS att invänta statens legalisering här? - och inte heller vigsel till syskonäktenskap (trots att halvsyskonäktenskap faktiskt redan är legala på vissa premisser). Alltså säger vi och Stefan Holmström inte alls att allt som varje pastor bestämmer enligt sitt samvete är OK, vi säger - om vi nämligen släpper saken fri till enskilda EFS-pastorers avgörande - att enkönade äktenskap (nb äktenskap i kristlig mening, inte bara relationer i största allmänhet) är fullt möjliga och helt OK för EFS-ledningen och Stefan Holmström. Det lär inte minst Mekane Yesus-kyrkan notera, och det lär knappast underlätta den kamp mot verklig homofobi som jag vet att många EFS-are, däribland jag själv, vill föra både här hemma och i Afrika. Leder pastorala undantag till accepterad queer-teologi, så får det vara.

Säger någon: ja, men Svenska kyrkan (läs: det politiserade kyrkomötet) har ju som kyrka accepterat kyrkvigsel till enkönade "äktenskap", och därför måste även EFS-präster vara fria att utföra sådana, ja, då säger jag: I så fall måste EFS omedelbart lämna Svenska kyrkan! Om kyrkomötet bestämmer som staten bestämmer (inte undra på när samma partier dominerar i kyrkomötet som i riksdagen) och EFS accepterar vad kyrkomötet bestämmer, ja, då har EFS hamnat i ett beroende av statsmakten som ingen missionsorganisation borde ha.

Samtidigt: sväljer vi INTE det "könsneutrala äktenskapet" kommer vi att hängas ut som nu sker med förre johannelundsrektorn, stiftschefen Esbjörn Hagberg i Karlstad. Tänk, han gick så långt som till att förklara sej beredd att välsigna alla ingångna partnerskap och helt ge "carte blanche" för homosexuella relationer, och han har nu skamligt svikit sin egen allvarsamma reservation mot äktenskapsdeformen och farit hem till Karlstad för att implementera den (som han själv menade stred mot Guds ord!) och manat till solidaritet med den - och ÄNDÅ blir han nu utstämplad av (S) som närmast rasist bara för att han egentligen ville bevara själva äktenskapsbegreppet som gällande man+kvinna och inte anser sej personligen kunna viga två av samma kön till just äktenskap! (Snacka om att få "bära åsnan"!). Pallar vi den stormen? Och gör vi det inte - hur pallar vi nästa storm när andra grupper går igång? Jfr även poeten Kristina Hultmans livsöde och Rfsl:ledaren Håkans tankar om arv och val.

Gud, gör oss kloka.

Kommentar till Dag Tuvelius´ ledare i Kyrkans Tidning

Påskvänner!

"Varje meddelande om att mobiliseringen ska upphöra är falskt." Esbjörn - gamle johannelundsrektor och prästutbildare - HUR kan du tala om solidaritet med ett beslut som du, Hans och Ragnar själva i er reservation påstod strida mot Guds ord? Som själasörjare borde du veta att du därmed uppmanar många att döda sitt samvete och utsätta sin själ för livsfara.

Bitter eftersmak av fortsatt gerillakrig och ständigt krypskytte mot samkönade äktenskap skriver Dag Tuvelius om i Kyrkans Tidning. Men, Dag, det vi nu ser är en bitter eftersmak av det gerillakrig och ständiga krypskytte mot kyrkans äktenskapssyn som många av kyrkans anställda ägnat sej åt på betald arbetstid, där man kallat den "diskriminerande" och brott mot alla människors lika värde och kristen människosyn - ja, rent av ställt samman oss som försvarat den med slavhandelns försvarare (Tony Guldbrandzén, Erik Aurelius m.fl.).

Ett beslut som även många biskopar anser vara förhastat, illa underbyggt m.m.: hur kan det nu plötsligt anses vara sakrosankt, definitivt och höjt över all kritik MER än kyrkans tidigare äktenskapsdefinition?

Hur kan det nu anses som "gerillakrig och krypskytte" för att t.ex. en kyrkomusiker INTE

1) i de samtal som nu uppkommer även inom barnkörer (jo barnen frågar!) vill bekräfta för Kajsa och Lisa eller Pelle och Kalle att de nu får gifta sej med varandra när de blir stora, om de vill - även i en kristen kyrka. (Kyrkomötesbeslutet handlar ju faktiskt inte om att man måste vara specifikt homosexuell för att få tillstånd att gifta sej med någon av samma kön - alla hugade har fritt fram, även de som skulle kunna bilda familj med någon av motsatt kön).

2) går med på att en vigselritual där Jesusorden om äktenskap "kan utgå" eller, som Wejryd skulle föredra, läses för alla i "rättat" skick, fortfarande kan kallas en vigsel till ett kristet äktenskap

3) tror att Wejryd har rätt i att Jesusorden verkligen är könsneutrala till sin innebörd och lika gärna i en viss kontext kan tolkas så här: "Därför ska en man lämna sin mor och sin mor och hålla sej till sin man - och de två ska bli ett kött; så är de inte längre två utan ett kött; vad Gud har fogat samman får människan alltså inte skilja åt".

4) förnekar att det är någon som helst fördel för en 5- eller 15-åring med två föräldrar att, allt annat lika, ha en pappa jämfört med att ingen pappa ha

5) förnekar att det är någon som helst fördel för en 2- eller 12-åring med två föräldrar att, allt annat lika, ha en mamma jämfört med att ingen mamma ha

6) är tystare om sin syn på kyrkans nya äktenskapssyn än queerteologerna varit om sin syn på kyrkans tidigare äktenskapssyn tillkänna? (nb den här punkten är kraftigt omformulerad jämfört med versionen i Kyrkans Tidning).

Som jag ser det har den egentliga Svenska kyrkan INTE definierat om äktenskapsbegreppet. Men dess kyrkomöte och stiftschefer har gått utöver sitt behörighetsområde och, liksom staten, börjat prata om fyrkantiga cirklar. Ett kristet äktenskap är, per definition, en förening över könskampsbarriären där man sover med fienden och, ifall barn uppstår, har det perfekt könskvoterade föräldraskapet. Allt annat måste väl nu, lika väl som före kyrkomötesbeslutet, strida mot Herrens ord, Esbjörn? Eller är beslutet kanoniskt? Har vi nu fått ett nytt Gudsord enligt devisen Vox Populi Vox Dei? Förstår du inte hur din uppmaning om solidaritet med beslutet uppfattas av oss som riskerat fortsatt anställning inom kyrkan på att sprida och inskärpa allvarsorden i er reservation? Vi delar nu många av oss budbärarens känslor i Runebergs dikt "Sandels":

"Harm brann i den unge krigarens själ, Av dess flammor hans öga sken. General, jag är skyldig er sanning, nåväl, Ni föraktas av hela armén. Hos varenda soldat den tanke jag fann, Att ni är vår fegaste man." (Ur "Sandels" av J L Runeberg)

Säger Andreas som själv varit med om att öppna för en diskussion kring pastorala undantag (jfr 1994 års beslut) men aldrig ifrågasatt det heternormativa äktenskapsbegreppet och som nu upplever att kyrkomötesbeslutet 2009 komprometterar alla hittillsvarande hbt-diskussioner och pastorala hänsynstaganden/medgivanden i Svenska kyrkan - liksom det komprometterar den ämbetsreform som de teologiskt liberala ständigt hänvisat till i debatten (Gal. 3:28 t.o.m. i könslivet - jo hejsan! - kanske handlade versen inte om ämbetsfrågan heller).

Ge kyrkan kraft att lida

när kampens smärta krävs

och aldrig nånsin tiga

när sanningen förkvävs.

Må kyrkan bli som fordom:

ett hjärta och en själ,

en fristad mitt i oron,

för sanningen ett värn.

Är även Koskinen bland profeterna?

Påskvänner!

Att Carl Axel Aurelius, Hans-Erik Nordin, Esbjörn Hagberg, Ragnar Persenius (min stiftschef), Hans Stiglund och Sven Thidevall visat viss insikt om situationens allvar blev tydligt genom deras olika reservationer till gudstjänstutskottets förslag och genom deras inlägg i gårdagens kyrkomötesdebatt. Att de nu skrivit en gemensam och ytterst allvarlig kommentar till dagens kyrkomötesbeslut är därför inte ägnat att förvåna - men att Lennart Koskinen i Visby, han som liknat de heteronormativa prästerna vid svartrockar och talibaner, valt att ansluta sej till skrivelsen är onekligen en smula märkligt.

Men OK, vem som helst kan väl få kalla fötter redan vid en mycket elementär konsekvensanalys av dagens kyrkomötesbeslut.

Var på tidens tecken vaken,
var vid dess fördärv ej stum.

Hjälp oss att ej kallt
se och tåla allt.

Helle Klein och jag begriper ärligt talat inte...

Påskvänner!

Läser Helle Klein som skriver:

Kyrkomötesdebatten tog slut trots allt. De flesta jag pratat med anser att den hållit hög nivå och de värsta vulgärargumenten basunerades aldrig ut från talarstolen.

Det är bra. Faktum är att denna gång var det snarare somliga biskopar som märkte ut sig snarare än det gamla vanliga gänget runt Dag Sandahl och Frimodig kyrka.

Jag begriper ärligt talat inte att biskopar som Sven Tidevall i Växjö, Esbjörn Hagberg i Karlstad, Ragnar Persenius i Uppsala mfl ska kunna företräda Svenska kyrkan efter morgondagens beslut när de så intensivt i talarstolen har talat emot sina kollegor i biskopsmötet inklusive ärkebiskopen.

Jag håller med Helle. Jag begriper heller inte hur dessa biskopar ska kunna företräda Svenska kyrkan efter dagens beslut. Antingen anpassar de sej ju. Eller avgår.

Väktare på Sions murar,
skåda vidden av ditt kall.
Inför den som prövar njurar
räkenskap du göra skall.

Esbjörn Hagbergs och Dag Sandahls linje fullständigt ohållbar

Påskvänner!

En sådan här strålande vinterdag vill jag tacka Gud för att jag får leva och ha någorlunda hälsa. För att jag får bo i Sverige med alla detta lands rättigheter och skyldigheter. För att Herrens nåd är var morgon ny och för att han låter sin sol lysa över både onda och goda, också över mej som är en son av Adam, vilket ju enligt C S Lewis är en ära så stor att den fattigaste tiggare borde gå med högburet huvud OCH en skam så stor att den stoltaste prins borde böja sej till jorden.

Det är också mycket positivt att stiftschef Esbjörn Hagberg i Karlstad tagit sej tid att bemöta Patrik Lindenfors i frågan om vem som får vara medlem i Svenska kyrkan. Varje stiftschef som nedlåter sej att delta i det offentliga samtalet om kyrka och tro ska ha en eloge för det.

Men Hagbergs linje - i denna fråga identisk med Dag Sandahls mindre vänligt uttryckta linje - är givetvis fullständigt ohållbar. Ateisten Patrik Lindenfors har helt rätt. Det går inte att ha en ideell organisation där även de som öppet vill motarbeta organisationens grundläggande syfte får vara medlemmar och ha rösträtt på årsmötena.

Jag fattar inte hur Hagberg och Sandahl resonerar. Skulle det vara särskilt urkyrkligt eller evangeliskt att helt sakna s.k. kyrkotukt? Ser de inte - jag trodde annars bättre om Sandahl - att just den hejdlösa s.k. inklusiviteten - som verkar gälla alla utom dem som inte tror på den - lett till att de sekulariserade krafterna, som exempelvis de politiska partierna, fått makten i kyrkan? För, ärligt talat, de evangeliskt-lutherska Jesustroende är i klar minoritet i sin egen kyrka. (Eller menar någon på fullt allvar att en majoritet av Svenska kyrkans 7 miljoner medlemmar bekänner Jesus som sin Herre och Frälsare? När och var gör dom det i så fall? Och varför känner sej då kristna elever nästan överallt utom i Kuttainen och Gnosjö som en liten utsatt minoritet?).

Antingen har man en kyrka där alla får vara med men bara biskopar och präster får bestämma. (den högkyrkliga linjen?). Eller också har man en kyrka där alla medlemmar får bestämma, men där bara den som stämmer in i kyrkans bekännelse får bli medlem (den klassiskt frikyrkliga linjen). En kyrka där ateister, agnostiker och nyhedningar har lika stort inflytande som kristustroende (den folkkyrkliga linjen?) kan rimligen inte bestå som kyrka.

Man kan förvisso göra som i nattvardsfrågan och hävda att det är den enskildes samvete som måste få avgöra var man kan vara med. Nåväl, men det kräver ju klara besked från kyrkans sida om vad nattvard resp. medlemskap är för något. Om man i skriftermålet klargör nattvardens innebörd, både förklarar dess underbara evangelium OCH liksom aposteln varnar för att "äta och dricka en dom över sig", så kan man ju med viss rätt tänka att den som går fram förstår vad saken gäller - "vems blod det gäller" som aposteln säger - och kan ta personligt ansvar för det. Och om man offentligt klargör att endast den som tror på Jesus eller åtminstone sympatiserar med kyrkans syfte och evangeliserande verksamhet bör vara medlem i Svenska kyrkan, så kan man ju också med viss rätt lämna ansvaret åt den enskilde - det blir då ateisten snarare än kyrkan som ska klandras för att han fortfarande är medlem.

Men om man till nattvard faktiskt bjuder in alla närvarande som till en allmän kärleksmåltid eller i värsta fall som till ett smakprov på Konsum ungefär, och om man öppet välkomnar bekännande men döpta ateister som medlemmar i Svenska kyrkan, så kan man ju inte längre klandra de enskilda aningslösa för att de är med. De har helt enkelt inte informerats om hela sanningen om vad Guds ord säger om nattvard och församlingsgemenskap. Och kyrkan, dess stiftschefer och övriga funktionärer ådrar sej därmed det fulla ansvaret.

Var står EFS? Vilken är "den lågkyrkliga linjen" i medlemskapsfrågan?

Du grundlagt själv din kyrka
ibland oss, Herre kär.
Allt gott du ville verka
i din församling här.
Låt oss då i ditt hus
i trohet mot dej vandra
och följa Ordets ljus.

Statstjänstemännen har talat

Påskvänner!

Lydiga statstjänstemän som dom är har kyrkoherdarna i Kyrkans Tidnings undersökning tänkt om på bara två år. Det som 96 procent av kyrkoherdarna, alltså ungefär allihop, trodde på för två år sedan, nämligen att kyrkan kan ha en annan tolkning av begreppet äktenskap än staten, det tror nu bara 52 procent, alltså ungefär hälften.

Det här är ju bara bisarrt. Men jag lägger inte skulden på underhuggarna, utan på deras biskopar, som ju inte säger ett vettigt ord. (Hallå hallå Esbjörn, Ragnar och Hans - vart tog ni vägen???). Så länge biskoparna, med ÄB i spetsen, lät frimodiga i sin definition av ordet äktenskap som reserverat för man och kvinna (fast man i sak redan givit med sej; ett "kyrkbröllop" uppfattades ju även välsignelse av registrerat partnerskap som), så länge svarade underhuggarna frimodigt. När biskoparna, i varje fall enligt ÄB:s version, anpassade sej till staten - för i lördagsintervjun sa ÄB ju uttryckligen att det vore svårt för kyrkan att ha en annan definition av äktenskapet än staten - förstod ju även underhuggarna (eller i varje fall hälften av dem) vad klockan var slagen.

Den här senaste vändningen sker uppenbarligen inte p.g.a. ett nyväckt engagemang för homosexuella (det är i sej bra att kyrkan gör bot för tidigare försyndelser på det området). Utan den sker p.g.a. en knappt fattbar feghet och ett obeskrivligt kappvänderi som inte kommer att sluta förrän...

Förbli hos oss, o Jesus Krist,
för kvällens mörker kom till sist.
Din helga läras klara ljus
låt alltid lysa i ditt hus.

Spännande i kyrka/stat/äktenskapsfrågan

Påskvänner!

Det rör på sej fortfarande i äktenskapsfrågan, inte minst i den moderata riksdagsgruppen. Det här kan bli riktigt, riktigt spännande. Statskyrkoprästen Helle Klein går ut, öppet och ärligt, i Aftonbladet på Martin Luthers födelsedag och säger att det inte får skapas några nya samvetsklausuler. Kyrkan ska behålla vigselrätten och präster/pastorer ska viga, basta! Förre Kalmarprosten Dag Sandahl kommenterar här.

Från biskoparna hör vi inte mycket, annat än från poppisprästerna Koskinen och Lind som länge talat sej varma för både vigselrätt och könsneutrala äktenskap. Wejryd uttalar sej mest i klimatfrågan för närvarande (jodå, den är ännu viktigare, men det ena goda uttalandet behöver inte utesluta det andra goda). Och från Esbjörn Hagberg, Ragnar Persenius och Hans Stiglund (som många EFS-are haft någon slags förtroende för eller förhoppning om) hörs inte ett knyst. Eller har någon annan hört nåt?

En sak är säker: Kyrkovalet 2009 blir intressantare än på mången god dag! Frågan om att skilja kyrkan från staten är fortfarande aktuell (det har uppenbarligen ICKE skett på långa vägar än!!!) och 1 januari 2010 går avtalet om kyrkoavgift via skattsedeln ut. (Vad tror ni händer med medlemsavgifterna/medlemssiffrorna om de skulle måsta betalas via giro?).

En annan viktig sak i stridens hetta: De homo- och bisexuella (m.fl.) är icke våra fiender. Vi bör alla kunna förstå varför många så hett önskat könsneutrala äktenskap som den ultimata bekräftelsen av sina relationer. Vi bör också avstå från alla bittra eller elaka tankar om rfsl - det är inte rfsl utan de politiska partierna som saboterar kyrkans självständighet. Vi bör också fråga oss om inte utfall av Åke Greens typ snarare banat väg för könsneutrala äktenskap än förhindrat dem. Och fråga oss om inte en tydlig men sansad heteronormativitet, öppet artikulerad av fler präster och pastorer, hade kunnat förebygga utfall och utbrott av Åke Greens typ.

(Vad hjälpte det t.ex. att Niklas Piensoho för ett år sedan skrev en stor, välformulerad, sansat heteronormativ artikel i Dagen - när Åke Green redan fått allt medialt ljus på sej? Nån dag senare klagade samme Piensoho i samma tidning på att de enda pingstpastorer svenska folket kände till var Helge Fossmo och - Åke Green).

Vem ska vi gå till Herre,
vi som irrar i mörker?
Ge oss ditt ljus, låt det lysa klart.
Herre, förbarma dej.