Välkomna till Efs-kyrkan ikväll kl 18 på Missionsauktion!

Påskvänner!

Glöm inte missionsauktionen på Efs-kyrkan i Njutånger i kväll kl 18! Det blir även lotterier och kaffe med ostkaka! Välkomna, alla ni som är i närheten!

Nystedt får gästblogga också

Påskvänner!

Äsch, gamle Olle kan väl också få gästblogga medan jag filar på en redogörelse för Samverkanskonferensen i Uppsala igår? Så här skriver han på fredagen före Domssöndagen:

Vårt hemland är himlen. (Fil. 3:20)

Där hör en Jesu lärjunge hemma. Där är målet, dit hans livs vandring syftar. Hans själ är inte bofast här i världen. Även i de fagra riken på jorden sjunger han pilgrimssånger. Skulle den förstummas, betydde det att han glömt målet och "bara tänker på det jordiska", som Paulus säger i detta sammanhang. Jesu lärjungar ska vara pilgrimer i världen, för hemlandet är himlen.

Är det så för oss? Är vi pilgrimer? Är vi på resa? Är vi inte ganska säkert bofasta här på jorden? Inte för att det är särskilt kristligt att sucka och tala som om man helst ville dö. Men vandrar vi mot målet? Är det himmelska målet levande för oss? Är vårt hemland himmelen? Plågar oss denna världens synd, därför att den svär emot vårt medborgarskap eller gör det oss just ingenting? Är vi habila "denna världs kristna", som just inte behöver kämpa med synden och därför inte heller känner något främlingskap? Hur ofta tänker vi på Gud och på himmelen?

Är det onödiga frågor allt detta? VI behöver nog ta dem på allvar. Väckelsens folk sjöng gärna hemlandssånger. Många av oss minns dem hemifrån, från far och mor. Nog kan det hända att den kristendomen ibland löpte fara att bli världsfrånvänd på ett orätt sätt och bli trång också, men den var ändå äkta kristendom, och målet var levande för dem. De var på resa till himmelen. De var medvetna om sitt himmelska medborgarskap, och de levde därefter.

Faran för oss är nog att vi glömmer målet för de många angelägna uppgifter som möter oss under vägen, även angelägna uppgifter i Guds tjänst. För att inte tala om att de många ägodelarna lätt lägger beslag på alla våra tankar, så att sinnet blir vänt till det jorden tillhör. "Han har blivit andligt sinnad", brukade man i Norrland säga om den som blivit "väckt". Det är motsatsen till att vara världsligt sinnad. Det andliga är levande och verkligt. Man lever i det, och det riktar blicken uppåt, det håller tanken på målet levande. Det är att ha himlen som sitt hemland. Vi behöver nog be Gud att han förnyar och levandegör vårt himmelska medborgarskap för oss. Eljest är fara värt att vår kristendom blir overklig och kraftlös. Det är bara den världsfrånvända kristendomen som rår med något i denna världen.

Däruppe är det ingen natt

och ingen gråt och smärta.

Där uppe är min högsta skatt,

där vare och mitt hjärta.

I himlen hos min Frälsare,

där vare min umgängelse.

Rosenius gästbloggar inför Domssöndagen

Påskvänner!

Pastor primarius Nystedt i all ära, men gamle Rosenius är inte så dum heller. Allvarlig nog i alla fall:

"Eftersom du är ljum och varken kall eller varm, ska jag utspy dej utur min mun." (Upp. 3:16)

Detta är ett förskräckligt ord av den milde Frälsaren! Herren Gud hjälpe oss alla, att var och en måtte vara uppriktig mot sej själv, så att han inte hemligen och utan att veta det står under en sådan dom, tilldess den drabbar!

Huvudsaken, som här är att undersöka, är nu ljumheten, eller vad Kristus menar med den.

I detta Herrens tal om de ljumma är något, som alla ser och förstår, men också något, som bara få märker.

Alla inser att när Herren säger "du är varken kall eller varm" menar han:

Inte är du bara en vanlig världsmänniska, helt likgiltig och främmande för det andliga; visst är du något annat än den stora hopen; du känner mina vägar, du predikar mitt ord och lär andra; "jag vet dina gärningar", sådana har du.

Men du är inte heller varm, ditt hjärta är inte rätt för Gud, den rätta kärleken, livet och umgängelsen med mej fattas dej; du talar hellre om mej än med mej; du umgås hellre med andras själsangelägenheter, än med dina egna o. s. v.

Sådant heter ju att vara varken kall eller varm, ty vad "kall" betyder, det ser vi på världen i hennes alldeles jordiska, för allt andligt likgiltiga väsende.

Men vad "varm" är, det ser vi på sådana trogna själar, som i allt sitt väsende alltid har samma föremål för sej: Frälsaren och hans nåd; så att då de är mest glada, är det över Frälsaren och hans vänskap; då de är mest bedrövade, är det över sin synd och saknad av Frälsaren; då de talar, sjunger eller skriver om det som mest behagar dem, är det om Frälsaren.

Detta är klart och för alla begripligt.

Men då uppstår i tillämpningen en dunkel och svår fråga: När likväl alla kristna under en tilltagande eländets kännedom vid Herrens fördöljande och de ljuva känslornas undandragande suckar och klagar över sin stora kallsinnighet, att de inte kan älska Frälsaren så som de ville, inte så varmt bedja som förr, de angrips av frestelser, besväras av främmande, ja syndiga tankar, blir förströdda till sinnet, försumliga och bristfälliga i kärleken — vad kan de då annat tycka, än att de just här i Kristi tal om de "ljumma" finner sej alldeles beskrivna? För inte är de riktigt kalla, menar de, och inte heller riktigt varma — vad återstår då annat, än att de är ljumma?

Ja, vad ska vi säga om det här? Talar Herren verkligen här om ett sådant själstillstånd, som dessa bekymrade själar beklagar?

Lovad vare Herren att han själv förklarade, vad som utmärker de ljumma! Eljest hade vi alla måst förtvivla för denna text.

Läs då följande vers. Där förklarar Herren, vad som var ljumhetens tecken och bevis. Det lyder så: "Ty du säger: jag är rik och har nog och behöver intet; och vet inte, att du är eländig och jämmerlig och fattig och blind och naken." Se, här är tecknet på de ljumma, som Herren vill utspy utur sin mun! Herren säger ju här uttryckligt, varav den ljumme igenkännes. "Du är ljum; ty du säger: jag är rik, har nog" m. m.

Ordet "ty" brukas alltid, när en bevisning följer. Således, att du är ljum, vill Herren säga, det uppenbaras därigenom, att du säger: "Jag är rik", d. ä. att du är så nöjd med dej. Vore du varm, kunde du inte vara nöjd med dej själv.

Ordet: "du säger", bör inte förstås bara om munnens sägande; ty mången ljum är väl så fin och klok, att han icke så grovt uttalar det inför människor, utan det bör förstås om hjärtats eller det inre tyckets sägande; såsom ock Skriften brukar ordet: du "säger i ditt hjärta". Det betyder således att i sitt tysta inre vara nöjd med sej själv, eller inte känna sej eländig och jämmerlig m. m.

Detta är ett alldeles märkvärdigt och dyrbart tecken i avseende på den rätta bättringen i hjärtat — ett tecken, som går mycket djupare och finare än alla andra tecken och ofta uppenbarar vad man på inget annat sätt kan få fram i dagen. Det må nämligen vara hur som helst med allt annat, det är dock säkert, att den kristen, som är nöjd med sej själv, som inte understundom plägar bekymras, ja, förskräckas och ängslas över sej själv, utan alltid har lugn i det avseendet, den själen är bestämt stadd i den laodiceiska lärarens ljumhet.

Vi talar inte om detta, att en kristen för vissa tillfällen, antingen under mycken andlig förnöjelse eller under en tillfällig slummeraktighet, kan vara mer nöjd med sej själv; han får åter snart lika stor sorg över sej och är dock vanligen även mitt under största tröst och glädje i Kristus ändå missnöjd över sej själv; detta missnöje med sej själv är således ändå det vanliga i en kristens liv.

Så kan också den ljumme av en tillfällig grövre förseelse, helst om denna fallit människor i ögonen, bliva för tillfället ledsen över sej själv, eller över den gärningen, men är dock i allmänhet nöjd med sej själv, stolt och obruten.

Här gäller det alltså att ge akt på vad som är en människas allmänna eller vanliga tycke om sej. Detta är det tecken, som Herren Kristus här framställer.

Gud skådar till hjärtat. Vad båtar att då
för världen med sken av gudaktighet gå
och bära Guds ord i din skrymtande mun,
när egen rättfärdighet dock är din grund?

Frågor till ärkebiskopen

Påskvänner!

FRÅGOR TILL ÄRKEBISKOPEN

Ger Jesus en sannare bild av Gud än Muhammed ger? (Tipspromenadfråga eller en fråga om liv och död för miljarder människor?). Jag kommer ihåg att alla ärkebiskopskandidater i Gottsunda 2013 svävade betänkligt på målet här (t o m Ragnar Persenius som först sa ja men sedan även nej). Vad säger du?

Muhammed trodde i alla fall på jungfrufödelsen och på att Jesus verkligen ska komma tillbaka för att döma levande och döda. Inget av detta tror din föregångare K G Hammar på – jungfrufödelse är ett rent teologiskt begrepp för honom (”vad är en teologisk jungfru?” undrade då Anders Piltz) och Jesus kommer tillbaka ”i våra hjärtan”, trots att han kan sägas ha dömts till döden, iaf ur Stora rådets synvinkel, just för sin förkunnelse om en synlig återkomst i makt och härlighet. Vad säger du?

Har Jesus i verkligheten ruttnat precis som kung David men uppstått i mer eterisk bemärkelse (som Söderblom trodde), i en rent andlig tillvaro, i lärjungarnas hjärtan eller i Kyrkan, hans kropp? Jfr Emanuel Linderholms pompösa uttalande om hur kyrkans tro står och faller med ”Jesu försoningsdöd och hans uppståndelse” (sedan märker man att han egentligen inte tror på någondera i klassisk mening). Vad säger du? (Här kommer du inte undan med "Det vet väl inte jag?").

Finns det någon som helst risk att gå förlorad eller kan vi lika frimodigt som Sven Hillert förkunna allas slutliga frälsning utan att därmed öka risken för att folk faktiskt går förlorade? (Apropå missionens 150-årsjubileum). Har för mej att Ragnar Persenius betvivlade Hitlers eviga salighet, men i övrigt verkade det ha gått väl för alla. Är våra begravningsgudstjänster, våra konfirmationer och det som återstår av vår mission numera bara en bekräftelse av att det numera inte är så nödvändigt att tro på Herren Jesus för att bli frälst? Vad säger du?

Är förbundet mellan man och kvinna inte särskilt välsignat eller väl-designat över huvud taget? Finns det någon vits med att, allt annat lika, ha en mamma? När nu även karlar och pappor kan föda barn enligt Svenska kyrkan som remissinstans iaf. Vad säger du?

"Talar stundom varning, stundom tröst"

Påskvänner!

En rätt herde talar liksom Jesus "stundom varning, stundom tröst". Idag blir det mest varning från Olle Nystedts sida:

MÅNDAG

Uppmuntra varandra varje dag, så länge man kan säga idag, så att ingen av er låter sig förledas av synden och förhärdar sig. (Hebr. 3:13)

Förhärdad blir man inte på en gång. Det går så småningom. Därför går det också omärkligt, utan att man vet om det. Och det sker genom att man "låter sig förledas av synden och förhärdar sig."

Synden förleder på två sätt. Den säger: det är inte så farligt, och den säger: det är inte så bråttom.

Synden är en utmärkt advokat. Den är aldrig försvarslös. Den hittar alltid förmildrande omständigheter. Den gör svart till vitt. Synden ser aldrig farlig ut. Även de grova synderna blir våra goda vänner som vill oss väl och ger oss njutning och lättnad. De börjar ju också så smått och växer så omärkligt. Däri ligger det bedrägliga. Det är det som så småningom kan göra oss förhärdade. Därtill kommer alla s k "småsynder", som vi kanske aldrig märker: snålhet, ovänlighet, bekvämlighet, feghet, högfärd, skvalleraktighet, ofördragsamhet, självgodhet o s v. Även i sådant kan man bli förhärdad och gå förlorad, utan att ens veta om att man är sådan. För det vill nog Guds Andes upplysning till för att man ska se sådant. Så stor och farlig är syndens makt att bedra.

Synden bedrar också genom att säga: bara i dag. En gång är ingen gång. I morgon eller åtminstone snart ska det bli annorlunda. Och så uppskjuter man till en oviss framtid den bättring som samvetet talar om. Och det uppskjutandet, som rent av kan kännas som ett allvarligt löfte om bättring, det är en säker väg till förhärdelse. Hebreerbrevets författare gör en helt annan användning av ordet "i dag". Han vill säga: passa på i dag, när du ännu har möjlighet till bättring. Du vet inte om du har någon möjlighet i morgon. Ty varje dag utan bättring för dig närmare förhärdelsen.

Medan du ännu kan synda,

övergiv 

syndens liv,

ur fördärvet skynda.

Bryt din vilja, slit din fjättra,

medan du

har ännu

tid att dig förbättra.

Och så dagens Nystedt

Påskvänner!

Hoppas det fortfarande predikas om vikten av att ha sin sak klar med Gud. Man kan ju annars få höra rätt märkliga predikningar den här söndagen. En präst i Lule (Porsökyrkan) försäkrade redan på 80-talet att "de fåvitska jungfrurna" nog blev insläppta till slut (jfr hur Elsa Beskow i Sagan om den lilla, lilla gumman tvingades lägga till en rad om att den lilla, lilla katten kanske ändå kom hem till slut). Eller tänk på pastor Helle Kleins famösa drapa i Sofia kyrka 2012 (läses på egen risk)! 

Tack och lov att vi fortfarande kan få höra ett gott och ostympat Guds ord här och var. Även från Olle Nystedt som får fortsätta gästblogga här ett tag till:

SÖNDAGEN FÖRE DOMSSÖNDAGEN

Jesus sa till sina lärjungar: "Då blir det med himmelriket som när tio unga flickor gick ut med sina facklor för att möta brudgummen. - - - När brudgummen dröjde, blev alla dåsiga och föll i sömn." (Matt. 25:1,5)

Jesus levde i väntan på den sista dagens snara inbrott. Så gjorde också apostlarna och den urkristna församlingen. Detta ger åt hela Nya testamentet dess väldiga dramatiska spänning och allvarsamma kraft. Denna väntan skärpte blicken för det väsentliga. Den nödgade också till att se livet ur evighetens synvinkel.

Vi lever inte i samma väntan på Herrens snara ankomst som den urkristna församlingen gjorde. Vi tror inte att den yttersta tiden är nära. Snarare antar vi väl att mänskligheten ännu är i sin barndom, och att oöverskådliga tider ligger framför oss.

Ändå ligger det en djup och allvarsam sanning i ordet om de yttersta tiderna. För vi lever alltid på gränsen till evigheten. Nuet är ständigt gränslinjen mellan tiden och evigheten. Vi lever i den yttersta tiden. Och för var och en av oss gäller ju att vi inte vet när vår sista dag är inne. Därför gäller det att vara beredd.

Jesus tar en bild från bröllopshögtiden. Tio flickor gick ut med sina facklor för att möta brudgummen. Så, menar han, ska hans folk vänta på honom. Är det så för oss? Är vi klara på det att vi hör honom till? Och är det en tanke som har blivit konkret och levande för oss, att vi en gång verkligen ska möta honom? Det är inte menat som en bild eller något slags symbol att vi ska möta Herren en gång, utan det är menat så bokstavligt som möjligt. Om vi vill höra honom till, måste vi alltså vara på väg till mötet med honom.

Brudgummen dröjde. Natten var mörk och väntan blev lång. Alla de tio flickorna som gått ut för att möta honom somnade. I liknelsen omtalas inte detta som något orätt eller klandervärt. Även de förståndigaste flickor behöver sova på natten. Men det farliga var att fem av dem inte i tid hade gjort sig i ordning, så att de var redo när de väcktes av ljudet att brudgummen nalkades.

Vi kan inte leva på helspänn jämt. Livet måste gå sin vanliga gång med arbete och vila i ständig växling, och tankarna måste syssla med mångahanda ting. Men vi måste ha vår sak klar med Gud så att vi är redo. Det är försent att tänka på det när "ropet" hörs.

Beredd håll mig, o Jesus Krist,

att vänta

din ljuva ankomst, när du sist

vill hämta

ur tåredalen,

från jordekvalen

din brud till dig i ljusa fröjdesalen.

Nystedt gästbloggar igen

Påskvänner!

Får vi den här stadiga själafödan längre, ens i EFS-sammanhang? Pastor primarius Olle Nystedt räknades på sin tid närmast som liberalteolog, söderblombeundrare och "kvinnoprästanhängare" som han var. Ändå kunde han predika så här rakt och skarpt. Men något har hänt med senare prästgenerationer. Är det liberalteologin som fångat dem med hull och hår och berövat dem - och oss - evighetsallvaret?

På jorden ska hedningarna gripas av ångest och rådlöshet och havets och vågornas dån. (Luk. 21:25)

En min vän sa efter att ha varit i dödens port: Jag har känt att tron håller att dö på. Förstår du att det är något förunderligt, att själva dödsringningen kan låta som adventsklockor till vilka man kan sjunga Hosianna?

Det är inte överspändhet. Man är inte överspänd i döden. Den gör människor till realister. Då möter man verkligheten om man inte har gjort det förr. Har då Guds verklighet varit okänd förut så måste man bäva, men Herrens vänner får glädjas t o m i dödsskuggans dal, för de slipper att känna sig ensamma. När de kära inte längre kan följa så är de ändå inte ensamma, för livets Herre hämtar dem vid dödens port. Tror du att det är en rikedom att ha det så ställt? Det är den stora tryggheten.

Och den stora tryggheten behöver vi inte först i döden. Den behöver vi nu. Det är ju som vore det vår tid Jesus talar om i texten, när han säger att människor ska gripas av ångest och rådlöshet och att de ska förgås av skräck i väntan på vad som ska komma över världen. Vi går i förskräckelse och ångest inför allt det hemska som sker. Otryggheten vill stjäla kraften ifrån oss.

Men mitt i allt detta hemska som Jesus förutsäger, fortsätter han: himmel och jord ska förgå, men mina ord ska aldrig förgå. Mitt igenom alla omstörtningar ska Guds ord stå orubbat. Vad Guds ord säger om synden och syndens lön, det står sig, och vad Guds ord säger om friden som är mera värd än allt vi tänker, och som bevarar och frälsar, det kan inga revolutioner göra om intet. Hur det ska gå med världen, det vet vi inte, men att Guds ord och löfte ska bestå, det är säkert. Gud vare tack för sådan trygghet. Måtte vi se till att vi inte ställer oss utanför den.

Sist, min Gud, jag dig nu beder:

tag min hand uti din hand

så att du mig alltid leder,

för mig till ditt fröjdeland.

Där försvinner allt besvär,

och när loppet slutat är

och jag dig min ande sänder,

tag då den i dina händer.

Nystedt gästbloggar

Inför Samverkanskonferensen med ärkebiskopen i Lötenkyrkan på torsdag kan vi återigen låta gamle överhovpredikanten, pastor primarius Olle Nystedt vara vår "huspredikant". Han utgav sina dagbetraktelser under krigets 1942, men just därför har de ofta en inträngande aktualitet, inte bara under de kyrkoårsveckor som handlar om "den yttersta tiden". Det här tål att upprepas även i vår tid:

FREDAG

Där kadavret ligger, där samlas gamarna. (Matt. 24:28)

Slutet ska bli att Människosonen kommer, uppenbar för all världen såsom segraren som gör slut på den vanhelgande skändligheten och bringar frälsningen och segern.

Ja, så talade Jesus, och det ordet har hans kämpar tröstat på i nödens och hemsökelsens tider. Den väldigaste av dem alla efter Paulus sjöng ut sin tro i förtröstanspsalmen framför andra, Vår Gud är oss en väldig borg. Den psalmen har hållit på att bli ett slags kyrklig paradmarsch för festliga tillfällen. Men den är just inte född i något slags jubileumsstämning. Tvärtom kom den till i en tid då det inte var fras utan blodigt allvar att mörkrets furste rustade sig med våld och argan list. 

Hur mäktig den psalmen är, begriper man inte förrän man gör klart för sig, att den sprungit fram ur ett hjärta som stundom kämpade till det yttersta för att bevara tron och frimodigheten i en värld som var "så stor och full av mörkrets härar". Just därför att den psalmen är född av en tro som vågade "gods och ära, liv och allt", så har den i sig en gnista av samma eviga liv som Guds eget ord och löfte, som skall bestå. Vi känner nog ofta att vi inte har så värst mycket av inre rätt att sjunga den psalmen, inte sant, därför att vi så lite prövat vår oförskräckthet "i all nöd och sorg" och i striden mot mörkrets härar.

Vi har så lätt för att bli självsäkra. Men förr eller senare kommer den dag då vi kommer till korta och inte kan reda oss själva. Gud give, att vi då måtte känna vägen som leder upp till bergen, Guds berg och hus, och att vi måtte ha vårt hem där. För det är tryggheten.

Kom, Jesus, var i ve och väl,

i liv och död oss nära,

och gjut i var förkrossad själ

din Ande med din lära.

Oss styrka giv till helig strid

och samla oss i evig frid,

då du all världen dömer. 

Rosenius gästbloggar

Påskvänner!

C O Rosenius betraktar och begrundar idag en av de kortaste och mest citerade verserna i Psaltaren. Jag är helt övertygad om att detta gäller även Efs:are idag. Jag kommer så väl ihåg hur Agne Nordlander för över 20 år sedan på Efs sommarhem på Backen uppmanade oss att ge Herren åtminstone 5 minuters koncentrerad uppmärksamhet om dagen i bön och bibelläsning (lite av det Dagens Lösen och Dagens Podd vill uppmuntra till - som ett minimum, alltså, inte som något slags begränsning uppåt). Jag minns att någon på rasten efteråt reagerade och tyckte att det Agne hade sagt var "lagiskt". Vad ska man då säga om Rosenius?

"Ditt ord är mina fötters lykta, och ett ljus på mina vägar." (Psalt. 119:105)

Betänk då hur grymt de behandlar sina själar, som nekar dem detta gudomliga ljus, Guds ord!

Gud har i nåd från himmelen skänkt oss ett synligt medel, vari Han själv bor och verkar, och på vars rätta och flitiga bruk hela den eviga saligheten vilar. Och likväl ser man inte bara den blinda, grova världen förakta och trampa dessa pärlor, utan, vad som är än förskräckligare, de som en gång varit upplysta och smakat det goda Guds ord, de låter ofta världen och köttet så hindra sej från ordet, att kanske hela dagen går förbi, utan att de använder en enda stund till själens spisande. För att inte säga hela veckan. Eller om de en stund hastigt slår sej ned vid ordet, är tankarna och hjärtat så uppfyllda av de världsliga tingen, att såsom ett stormigt och svallande hav omöjligen kan uppvärmas av solens strålar, hela frukten av ett sådant umgänge med ordet blir endast förökad ledsnad därvid.

Guds ord vill anammas med en stilla, betraktande ande, om det ska värma upp hjärtat. Men hindret är det myckna jordiska, eller vad Jesus menade med de "törnen, som förkvävde den goda säden", nämligen "livets vällust och levernets omsorger", köttslighet, tröghet och de mångahanda bekymren och göromålen, vilket allt nu är för den tjusta själens öga viktigare än det himmelska. Nu heter det: "Jag har inte tid att så flitigt öva ordet, ty det och det måste göras." Och observera, detta som måste göras är något jordiskt, och det som kan uraktlåtas är det himmelska, som nu betyder mindre! Så är nu själen tjust och förblindad!

Du säger: "Kallelsens plikt är en helig plikt som inte får försummas, och den som inte försörjer sitt hus är värre än en hedning". Men Jesus säger: "Det ena ska du göra, och det andra inte underlåta". Om du skött ditt ämbete och ditt hus på det fullkomligaste, men låtit nådens liv dö bort, kan det troget skötta ämbetet inte frälsa dej i döden och domen.

Och den som påstår att ditt hus eller ditt ämbete ska lida av de stunder du ägnat åt Guds ord och bönen, det är bara tjusaren, den gamle ormen, samt hedningen i ditt bröst, ditt hjärtas otro, som inte vet av någon Guds välsignelse, som inte aktar det himmelska, som hellre leker och pratar bort tio stunder än använder en till Guds ords betraktande.

O, vilket hedniskt förakt för Gud och din odödliga själ! Du har tillfälle till det saliga, höga och ärofulla umgänget med himmelens och jordens Herre, din frälsare och saliggörare, att höra Honom tala, vilket sker i ordet, och att tala till Honom, vilket sker i bönen; och du säger, att du inte har tid till det - men att höra och tala fåfängliga ting bland människor, det har du tid till! Detta må väl heta att vara tjust av djävulen.

Du har nu för dina göromål inte tid att till själens näring använda en timme av dygnets tjugofyra. Men tänk, om Gud slår dej och låter dej ligga sjuk ett år, nog står världen ändå! Då har du ringa tacksamhet av det världsliga, som du så troget skött; det kan nu inte hjälpa dej. Och Gud och hans ord har du föraktat — inte vill du väl nu anlita detta föraktade om hjälp?

När följden av Guds ords försummande blir den, att du dagligen avmattas till den invärtes människan, tron fördunklas, gudsfruktan och alla nådekrafter försvagas, då klagar du kanske över svaghet och frestelser, som du inte övervinner; men hur var detta att vänta? Att du ska övervinna det onda i dej, nådens medel förutan, det väntar varken Gud eller människor. Nej, sådana krafter ligger inte i människan; och det är därför Gud gav oss medlet ovanifrån. Men däremot om du rätt brukade detta medel, skulle ingenting som tjänar till liv och gudaktighet vara omöjligt.

Om du säger att du försökt och läst Guds ord, men ändå inte blivit bättre, måste händelsen vara en av dessa två:

Antingen förstår du inte vad bättring är; du menade, att du skulle i hast uppnå en viss höjd av kraft, fromhet och helighet, och visste inte att vägen därtill gick genom förnedringens och fattigdomens dal, samt att därtill hör att du inte ska se dej själv bättre och bättre, utan tvärtom.

Eller också, om du verkligen ännu är slav under synden, ännu inte fått nytt liv, ny lust, nya andliga krafter, då har du visst inte brukat ordet rätt. Tilläventyrs har du förvandlat Guds ordning och sökt först övervinna det onda i dej, innan du skulle tillägna dej Kristi förtjänst; först bära frukt, innan du skulle inympas i Kristus.

Börja nu lyda ordet, som säger: "Fly först till Jesus, tigg om nåd, / mot syndens makt ska sen bli råd." Låt den djupa egenrättfärdigheten fara och kasta dej, sådan du är, med alla brister och motsägelser i nådens famn, och du ska få erfara, "att där synden överflödade, där överflödade då nåden mycket mer". Och se, nu, nu skall denna överflödade nåden så glädja, smälta och förvandla ditt arma hjärta, så att det inte mer skall hava smak på det onda som nyss höll dej fången; så att det goda som du inte förmådde nu ska bli din lust.

Så lär ordet. Använd det med lydnad, så är dej ingenting omöjligt som är nödvändigt till salighet.

Dagar kommer, dagar flyktar,
håll dig vid Guds ord och säg:
Det är mina fötters lykta
och det ljus som leder mej!
Ha din lust i detta ord
som av ålder på vår jord
mänskors tröst och frid beredde
och till himmelen dem ledde.

Missionen och den yttersta tiden

Påskvänner!

För tredje gången denna november återger jag här nedan Olle Nystedts betraktelse för denna dag, den 24 söndagen efter Trefaldighet, med temat "Den yttersta tiden" (jfr Dagens podd från EBF!). Eftersom dagen infaller så sällan, t ex endast en gång mellan 2018 och 2029 (alltså idag!), har väl betraktelsen nästan lika sällan blivit läst. Men den är väl värd att begrunda, inte minst i vår tid och i vår kyrka. Särskilt nu i åt när vi firar 150-årsminnet av Svenska Kyrkans Mission! Därför återger jag alltså Olle Nystedts angelägna betraktelse ännu en gång - tredje gången gillt:

Jesus sade: "Genom att laglösheten tilltar kommer kärleken att kallna hos de flesta. Men den som håller ut till slutet ska bli räddad. Och budskapet om riket ska förkunnas i hela världen och bli till ett vittnesbörd för alla folk. Sedan ska änden komma."  (Matteus 24:12-14)

Laglösheten framhålls ofta i bibeln som utmärkande för de yttersta tiderna. Och här sägs att denna samhällsupplösande anarki ska ha till följd att kärleken hos de flesta ska kallna. Det är värt att besinna detta, vad det lagbundna samhället betyder som möjlighet till kärlekens gemenskap oss människor emellan. Den senare historien har givit mer än ett bevis på sanningen i detta. Men den har också gett exempel på sådana som ändå hållit ut i kärleken till Gud och nästan.

Laglösheten och kärlekslösheten ska aldrig bli allenarådande här i världen. Mitt i allt trångmål och all ondskans framfärd ska ändå budskapet om riket förkunnas i hela världen och bli till ett vittnesbörd för alla folk.

Det är underligt att läsa om missionen i detta sammanhang. Den står här som ett vittnesbörd om hur Guds rike ska gå fram även under upplösningens tider, när hat och söndring regerar världen, när motståndet växer och kärleken kallnar hos de flesta. Även då ska det finnas en kristen kyrka, där Kristi kärlek lever i hjärtana och tvingar ut på erövringståg trots allt. Ut i hela världen, till alla folk ska budskapet om riket nå. Och sedan ska änden komma, står det. Vilken djärv segervisshet mitt i alla hemska framtidssyner! Var inte rädd, du lilla hjord, er Fader har beslutat att ge er riket.

Att få missionen inställd i detta sammanhang är sannerligen aktuellt och välbehövligt nu. Laglösheten och upplösningen möter lite varstans i världen, både i kristenheten och i hedningarnas länder. Oerhörda svårigheter hopas i missionens väg, både härhemma och därute. Värst är när kärleken kallnar. Många frestas till misströstan. Men så mycket nödvändigare är missionen, kärlekens världspolitik. Av ren självbevarelsedrift borde vi vara ivriga i missionsverket, för det är ju den enda makt som förmår uträtta något i folkförsoningens och rasförsoningens tjänst. Men framför allt är missionen nödvändig, därför att Herren befallt den. Och Jesu ord är en borgen för att verket ska gå fram även i de mörkaste tider. Missionen är aldrig ett hopplöst företag, för Gud vill det. Vi har bara att lyda, även i denna tid.

Nu storma, o tider,

hans kyrka står fast,

som ljuset sig sprider

hans lära med hast.

Ut går i all världen

hans utsända bud

och vittnar bland svärden

och bålen om Gud

och vittna om honom, o tröst i all nöd,

som, död för vår synd, blev genom sin död

en förstling till livet. 

Halleluja!