Visar inlägg med etikett Jungfru Marie bebådelsedag. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Jungfru Marie bebådelsedag. Visa alla inlägg

lördag 25 mars 2023

Hoppusslad gudstjänst för Jungfru Marie Bebådelsedag

Påskvänner!

Här kommer en "hoppusslad" gudstjänst för Jungfru Marie Bebådelsedag, tredje årgången. Temat är "Guds mäktiga verk".

Bloggdatum och tidsangivelser i övrigt stämmer inte alls, men strunt samma. Några av bibelläsningarna är avsiktligt utvidgade för sammanhangets skull. 

Håll till godo! (Litanian finns med mot skick och fason på en Mariadag, men eftersom Passionstiden går in sedan tycker jag den försvarar sin plats, vare sej ni firar Vårfrudagen idag eller imorgon).

Klockringning från Storkyrkan:


Ingångspsalm 
348 KRISTUS, KONUNG SOM HÖR HEMMA (sjung även v 4-5 i passionstid)

Ingångsord - dagens psaltarpsalm 
PSALTAREN 147
Halleluja! 
Det är gott att sjunga vår Guds lov, lovsång är skön och ljuvlig. Herren bygger upp Jerusalem och samlar det skingrade Israel. Han ger läkedom åt de förtvivlade, han helar deras sår. Han bestämmer stjärnornas antal och ger dem deras namn. Vår Herre är stor, hans kraft är väldig, hans vishet är utan gräns. Herren stöder de svaga, de gudlösa slår han till marken.
Tacka Herren med sång, lovsjung vår Gud till lyra, han som täcker himlen med moln, som skänker regn åt jorden och låter gräset gro på bergen, han som ger föda åt djuren, åt korpens skrikande ungar. Han gläder sig inte åt stridshästars kraft och soldaternas snabba steg. Nej, Herren älskar de gudfruktiga, dem som hoppas på hans nåd.
Lova Herren, Jerusalem, Sion, prisa din Gud. Han gör bommarna för dina portar starka och välsignar ditt folk där inne. Han ger fred och välgång åt ditt land och mättar dig med finaste vete. Han sänder sitt bud till jorden, snabbt löper hans ord.
Han låter snö falla som ull, rimfrost strör han ut som aska. Han kastar ner hagel som smulor, hans köld får vattnet att frysa. Han sänder sitt ord, och isen smälter, han andas, och vattnet strömmar. Han förkunnar sitt ord för Jakob, sina stadgar och lagar för Israel. Så har han inte gjort för andra folk, de känner inte hans lagar. 
Halleluja!
 
Bön om syndernas förlåtelse
Vi har inte en överstepräst som är oförmögen att känna med oss i våra svagheter, utan en som har prövats på alla sätt och varit som vi men utan synd. Låt oss därför frimodigt träda fram till nådens tron för att få förbarmande och nåd i den stund då vi behöver hjälp:

Ur PSALTAREN 51
Förbarma dig, Gud, i din nåd, stryk ut mina synder i din stora godhet. Gör mig fri från all min skuld och rena mig från min synd. Jag vet vad jag har brutit, min synd står alltid inför mig. Mot dig, bara mot dig har jag syndat, jag har gjort det som är ont i dina ögon. Du har rätt när du ställer mig till svars, den dom du fäller är rättvis. I skuld är jag född, i synd blev jag till i min moders liv. 
Du som älskar ett uppriktigt hjärta, ge mig vishet i mitt innersta. Rena mig med isop från min synd, tvätta mig vit som snö. Låt mig få höra glädjerop och lovsång, låt den du har krossat få jubla. Vänd bort din blick från mina synder, stryk ut all min skuld. Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta, ge mig ett nytt och stadigt sinne. Driv inte bort mig från din närhet, ta inte ifrån mig din heliga Ande. Låt mig åter glädjas över att du räddar, håll mig uppe, ge mig ett villigt sinne.   

Tillsägelse om syndernas förlåtelse
Ur FÖRSTA JOHANNESBREVET 1
Om vi vandrar i ljuset, liksom han är i ljuset, då har vi gemenskap med varandra och blodet från Jesus, hans Son, renar oss från all synd. 
Om vi säger att vi är utan synd bedrar vi oss själva och sanningen finns inte i oss. Om vi bekänner våra synder är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss synderna och renar oss från all orättfärdighet.

Låt oss tacka och bedja:
Gud vår Fader, tack för att vägen till dej ännu är öppen genom Jesus Kristus.
Hjälp oss att leva i din förlåtelse.
Stärk vår tro, öka vårt hopp och uppliva vår kärlek.
Amen. 

Introitus
675a MARIAS LOVSÅNG (Magnificat) 

Kyrie och Gloria med Laudamus:


Dagens bön     
Låt oss be om nåd att säga vårt ja till Guds vilja.
Tystnad    
Gud, som är alltings ursprung, vi tackar dig som utvalt Maria till mor åt världens Frälsare.
Fyll oss med din nåd, så att vi liksom hon säger ja till din heliga vilja.
Genom din Son Jesus Kristus, vår Herre.
Amen.
 
Gammaltestamentlig läsning
Ur FÖRSTA SAMUELSBOKEN 2
Så står det skrivet i Första Samuelsboken: 
Så bad Samuels mor Hanna: 
»Mitt hjärta jublar över Herren, jag kan bära huvudet högt. Jag kan skratta åt mina fiender i glädje över att du räddat mig. Ingen är helig som Herren, det finns ingen utom du, ingen klippa är fast som vår Gud.
Sluta upp med ert stolta skryt, spara de fräcka orden, ty Herren är en Gud som vet allt, han väger varje gärning. Hjältarnas båge är bruten, men de svaga rustas med ny kraft. De som var mätta måste slava för brödet, de som hungrade vilar från mödan. Sju söner får den ofruktsamma, medan den barnrika vissnar bort.
Herren dödar och ger liv, leder ner i dödsriket och räddar därifrån. Herren gör fattig och han gör rik, han förnedrar och han upphöjer. Den hjälplöse reser han ur gruset, den fattige lyfter han ur dyn. Han ger dem rum bland furstar och låter dem trona på hedersplats. Ty jordens fästen tillhör Herren, på dem har han lagt jordens rund.
Herren skyddar sina trognas steg, men de onda går under i mörkret, av egen kraft lyckas ingen. Herrens fiender krossas när den Högste dundrar i himlen. Herren dömer jordens alla länder, åt sin konung ger han styrka, lyfter högt sin smordes spira.«
Så lyder Herrens ord. Gud, vi tackar dig.

Bibelvisa
685 HELIG, HELIG, HELIG

Epistelläsning
Ur KOLOSSERBREVET 1
Så skriver aposteln Paulus: 
Sonen är den osynlige Gudens avbild, den förstfödde i hela skapelsen, ty i honom skapades allt i himlen och på jorden, synligt och osynligt, troner och herravälden, härskare och makter; allt är skapat genom honom och till honom. Han finns före allting, och allting hålls samman i honom. Och han är huvudet för kroppen, för kyrkan, han som är begynnelsen, förstfödd från de döda till att överallt vara den främste, ty Gud beslöt att låta all fullhet bo i honom och att genom hans blod på korset stifta fred och försona allt med sig genom honom och till honom, allt på jorden och allt i himlen.
Så lyder Herrens ord. Gud, vi tackar dig.

Gradualpsalm
332 GUDS HÄRLIGHET OSS STYRKA GER

Evangelium
Ur LUKASEVANGELIET 1
Upplyft era hjärtan till Gud och hör dagens heliga evangelium. 
Så skriver evangelisten Lukas:
I den sjätte månaden blev ängeln Gabriel sänd från Gud till en ung flicka i staden Nasaret i Galileen. Hon hade trolovats med en man av Davids släkt som hette Josef, och hennes namn var Maria. Ängeln kom in till henne och sa: »Var hälsad, du högt benådade! Herren är med dig.« Hon blev förskräckt över hans ord och undrade vad denna hälsning skulle betyda. Då sade ängeln till henne: »Var inte rädd, Maria, du har funnit nåd hos Gud. Du ska bli havande och föda en son, och du ska ge honom namnet Jesus. Han ska bli stor och kallas den Högstes son. Herren Gud ska ge honom hans fader Davids tron, och han ska härska över Jakobs hus för evigt, och hans välde ska aldrig ta slut.« 
Maria sa till ängeln: »Hur ska detta ske? Jag har ju aldrig haft någon man.« Men ängeln svarade henne: »Helig ande ska komma över dig, och den Högstes kraft ska vila över dig. Därför ska barnet kallas heligt och Guds son. Elisabet, din släkting, väntar också en son, nu på sin ålderdom. Hon som sades vara ofruktsam är nu i sjätte månaden. Ty ingenting är omöjligt för Gud.« 
Maria sa: »Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt.« Och ängeln lämnade henne.
Så lyder det heliga evangeliet. Lovad vare du, Kristus!

Predikan av Bengt Pleijel
O vilket djup av rikedom och vishet och kunskap hos Gud! Hur outgrundliga är inte hans domar och hur outrannsakliga hans vägar. Vem har lärt känna Herrens sinne eller vem har varit hans rådgivare? Eller vem har först givit honom något som han måste betala igen? Av honom, genom honom och till honom är allting. Honom tillhör äran i evigheter, amen.
Ja, lovad vare Gud och välsignad i evighet, som med sitt ord har tröstat, lärt, förmanat och varnat oss. Hans helige Ande stadfäste ordet i våra hjärtan, så att vi inte blir glömska hörare utan ordets görare, som dagligen tillväxer i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden - och så blir saliga genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen.

Trosbekännelse
APOSTOLICUM:
Vi tror på Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare,
och på Jesus Kristus, Guds enfödde Son, vår Herre,
vilken är avlad av den helige Ande, född av jungfrun Maria,
pinad under Pontius Pilatus, korsfäst, död och begraven,
nederstigen till dödsriket, på tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda,
uppstigen till himmelen, sittande på allsmäktig Gud Faders högra sida,
därifrån igenkommande till att döma levande och döda,
och på den helige Ande, en helig, allmännelig kyrka, de heligas samfund, 
syndernas förlåtelse, de dödas uppståndelse och ett evigt liv.
 
164 PÅ TRÖSKELN TILL MARIAS HEM

Kyrkans allmänna förbön
700:1 LITANIAN 
 
Herrens bön

Välsignelsen
 

481 ALLA KÄLLOR SPRINGER FRAM I GLÄDJE



Postludium
MARIAS LOVSÅNG

söndag 21 mars 2021

Några kontrafakter i repris

Kära vänner, romerska katoliker såväl som s.k. protestanter, inom eller utom Efs!

Apropå att SvPs 480 än en gång använts som ingångspsalm i en evangelisk-luthersk kyrka ger jag här några synpunkter och kontrafakter i repris från reformationsåret 2017:

Invokationer till jungfru Maria är inte konstiga, det är normal poesi, jfr Efs-predikanten Tore Nilssons dikter "Din milda hälsning klingade" eller "Jungfru, syster och vän". Vid många begravningstal (vid kistan eller minnesstunden) tilltalas den döde, utan att det i allmänhet (undantag finns) tros att denne verkligen lyssnar eller att det tolkas som en bön eller lovsång till den döde (även om innehållet ofta är just vad som brukar kallas panegyriskt).

Det problematiska är förstås - det borde alla ändå kunna förstå - när det i en kristen kyrka börjar sjungas rena lov- och bönepsalmer till andra än vår Herre. Jag har förutom SvPs 480, som är riktad till Maria, sett en psalm till Petrus där Petrus tilltalas genom hela psalmen - och mina associationer går givetvis till senmedeltidens "Sankta Maria, stå oss bi" och "Sankte Petrus, stå oss bi" som av Luther gjordes om till "Gud vår Fader, stå oss bi", "Jesus Kristus, stå oss bi", "Helge Ande, stå oss bi" (vilket av Wallin sammanfattades till "Gud trefaldig, stå oss bi").

"Tredje advents" och "Annandag Midsommars" huvudperson näst Jesus Själv är ju Johannes Döparen - och "ingen av kvinna född är större än han" säger Jesus lite kryptiskt (för han var väl ändå större själv? eller den minste i himmelriket som är större än Johannes?). Hursomhelst - kan man sjunga psalmer till Maria borde det väl inte vara fel att sjunga till den störste av kvinna född (näst Jesus, får man förmoda)? Jag provar:


Var hälsad, store Döpare,
o Johannes!
Vår Herres Förelöpare,
o Johannes!
Träd fram, o Kerubim,
och sjung, o Serafim,
sjung Ökenprofetens lov!
Salig, salig, salig Johannes!

Du kämpade, av Anden stödd,
o Johannes!
den störste utav kvinna född,
o Johannes!
Träd fram, o Kerubim...

Med botspredikan steg du fram,
o Johannes!
men sade också: "Se Guds Lamm!
o Johannes!
Träd fram, o Kerubim...

Ditt huvud lades på ett fat,
o Johannes!
så ta vår hyllning, trons soldat,
o Johannes!
Träd fram, o Kerubim...

Det kanske inte ens behöver vara principellt fel att sjunga en lovsång till S:t Martin i en reformerad kyrka, även om jag inte begär att de påvetrogna skulle vara så snälla och göra det?


Var hälsad, Martin Luther,
o Reformator!
mer frejdigt frisk än butter,
o Reformator!
Träd fram, o Kerubim
och sjung, o Serafim,
sjung vår Reformators lov!
Salig, salig, salig är Luther!

Du drev din linje tes för tes,
o Reformator!
skrev stor och liten katekes,
o Reformator!
Träd fram, o Kerubim...

Mot avlatshandeln aldrig stum,
o Reformator,
du stred för Evangelium,
o Reformator!
Träd fram, o Kerubim... 

Du översatte Novum fort,
o Reformator!
det bästa som du nånsin gjort,
o Reformator!
Träd fram, o Kerubim...

Visst är S:ta Maria viktigare i frälsningshistorien än Martin Luther och väl t.o.m. än Johannes Döparen (fast Jesu ord om honom är mer positiva än något han någonsin sa om sin mor). Men i princip! Hon var ju dock människa och bara människa (även om det är stort också att vara människa). Kan psalmer skrivas till hennes ära och riktade till henne, så varför inte även till andra helgons? I princip? (Så har ju också, som sagt, skett beträffande S:t Petrus, både i senmedeltida tradition och i Christian Braws Vårvintersång). 

Men så, istället, ska jag be att få presentera en rent evangelisk kontrafakt till SvPs 480:


1. Tack, Herre, för din jungfrumor,
din mor Maria,
benådad, i sin ringhet stor,
din mor Maria.
Gläd er, o Kerubim,
lovsjung, o Serafim,
sjung med henne Herrens lov!
Salig, salig, salig Maria!

2. Hon bar dej i sin egen kropp,
din mor Maria,
och födde dej, all världens hopp,
din mor Maria.
Gläd er, o Kerubim...

3. Ja, hon bevarade ditt ord,
din mor Maria,
spred väldoft som en fruktbar jord,
din mor Maria.
Gläd er, o Kerubim...

4. Till krubba, kors och kunskap kom
din mor Maria.
Så lär oss ta emot dej som
din mor Maria.
Gläd er, o Kerubim...

Text: A.H. 27/10 2015 fritt efter Johann Georg Seidenbusch




måndag 25 mars 2019

Dikt på Bebådelsedagen

Påskvänner!

Frågan är väl om inte Efs-predikanten Tore Nilsson är den som skrivit den vackraste dikten någonsin om Maria och Elisabet? (Mel. SvPs 164)

Din milda hälsning klingade
i Sakarie hus.
Elisabet den bringade
visioner av Guds ljus.

Den blida vårvind susade
i Juda ljuva berg.
Du kom med blod som brusade
och kinden bar dess färg.

På ängelns hälsning stavande
till fränderna du for.
Elisabet, själv havande,
såg dig som Herrens mor.

Du förde med, Benådade,
en doft av Edens ros.
Din fränka strax den bådade
vem Herren gästat hos.

Hon kände fostret röra sig
och delade dess fröjd,
och lät av Anden föra sig
till ljusa sångers höjd!

Katekesfråga 164: Vad är det eviga livet?

onsdag 20 mars 2019

Kyrkhelg på Vårfrudagen

Påskvänner!

Det blir en riktig kyrksöndag här i Njutånger på Jungfru Marie bebådelsedag. Högmässa kl 11 med predikan av Bo Brander, kyrklunch och föredrag kl 13 av Bo Brander ("Kristen på offensiven i en kyrka på defensiven"). Och så barnkörcafé på Efs kl 18 (kanske blir det våfflor :o) under ledning av Katarina Pettersson.

Så här ser Bosse Brander ut nuförtiden (han var min studentpräst i Lund 1993-95)
Bildresultat för Bo Brander bilder

Välkomna ska ni vara! (Kampsöndagen som går bort i år kan ni ju läsa texter och psalmer för hemma).

Katekesfråga 163: Vad menas med de dödas uppståndelse?

söndag 18 mars 2018

En god betraktelse av Ragnar Persenius

Påskvänner!

Har just läst en god betraktelse av Ragnar Persenius med anledning av både Midfastosöndagen och Jungfru Marie bebådelsedag. Läs den du också! Den enda lilla anmärkning jag har är väl att "tro på Jesus" och "komma till Jesus" noga taget är synonymer, där den ena saken inte är en prestation mer än den andra. Men visst måste vi komma till Jesus för att få liv, och det är bra att Ragnar påpekar det. Tack!



Katekesfråga 15: Hur sker avguderi?


fredag 3 mars 2017

Jeopardy om söndagarna i påskfastetiden

Påskvänner!

Jag kunde inte sluta - så jag har börjat med ett Jeopardy om söndagarna i påskfastetiden. (OBS: i år infaller Jungfru Marie bebådelsedag officiellt på Midfastosöndagen, men här kommer vi att fira S:ta Maria även på den "riktiga" bebådelsedagen, alltså lördagen). [11 mars: nu är det fullbordat, även om jag inte fick plats med Palmsöndagen - den får komma med i ett Jeopardy om Stilla veckan!]

söndag 13 mars 2016

Kristlig aftonbön på Jungfru Marie bebådelsedag

Påskvänner!

Jag tycker inte om den romerska seden att låta completoriet (aftonbönen) avslutas med en Maria-antifon, en åkallan av Maria, lika lite som jag gillar bruket att avsluta mässan med en lovsång riktad till Maria. Men vi ska naturligtvis inte fördenskull utveckla något slags Maria-fobi. Dagens gudstjänst i Njutångers bönhus gav Maria sin rätta plats: vi prisar henne salig, men det är Herrens storhet vi lovsjunger med henne. Jfr psalmen Tack, Herre, för din jungfrumor.

(Efter gudstjänsten och våffelfesten for vi till Njutångers kyrka och stängde altarskåpet, läste första årgångens evangelietext för Femte söndagen i fastan, bad en kyrkobön och Fader vår samt sjöng Jesus för världen till avslutning).

Lage Eklövs bok "Den heliga familjen" (EFS-förlaget 1985), som jag läste på en resa till svärmor i Gävle igår, är, trots några frånstötande faktafel (Maria är t.ex. inte ens enligt påvlig mariologi någon med-återlöserska), en mycket intressant och uppbygglig bok, inte minst så här på Vårfrudagen. Eklöv återger bl.a. EFS-predikanten Tore Nilssons (1919-98) undersköna dikt "Min Herres moder":

Din milda hälsning klingade
i Zakarie hus.
Elisabet den bringade
visioner av Guds ljus.

Den blida vårvind susade
bland Juda ljuva berg.
Du kom med blod som brusade
och kinden bar dess färg.

Med ärende som hastade
till bergen Gud dig sänt,
och skimmer kring dig kastade
mysteriet du känt.

På ängelns hälsning stavande
till fränderna du for.
Elisabet - själv havande -
såg dig som Herrens mor.

Du förde med, Benådade,
en doft av Edens ros;
din fränka strax den bådade
vem Herren gästat hos.

Hon kände fostret röra sig
och delade dess fröjd
och lät av Anden föra sig
till ljusa sångers höjd.

Och även följande kvällsbön, upptecknad i såväl Småland, Östergötland som Uppland, återges i Eklövs bok. Den är ju också den riktigt, riktigt fin - rent av bättre än den berömda, likaledes uråldriga "Det går en ängel kring vårt hus":

Jungfru Maria satt och sang,
hon hade en bok uti sin hand.
Hon hade Jesum på sitt knä.
Gud bevare folk och fä!
Gud bevare stad och land!
Gud bevare kvinna och man!
Gud bevare större och indre!
Jesus vare nu härinne!

Med en lätt bearbetning går den ju rent av att sjunga som aftonpsalm, förslagsvis till denna fina finska folkmelodi:




1. Mor Maria satt och sjöng,
hon Guds ord i hjärtat gömt,
hon höll Jesus på sitt knä.
Gud bevare folk och fä!

2. Gud bevare stad och land!

Gud bevare kvinna, man!
Gud bevare stora, små!
Jesus vare här också!

God natt!

Magnificat

Påskvänner!

Magnificat, Marias lovsång, är verkligen magnifik. Men Bibel 2000 uttrycker bättre än KB 1917 att det verkligt magnifika är Herren själv: "Min själ prisar Herrens storhet" (i st f "Min själ prisar storligen Herren").

Egentligen är det ju Marias lovsång som tonar i flera av våra nordiska sånger och psalmer, som alltså egentligen bara är omdiktningar av världshistoriens mest berömda "tonårsdikt":





Alt. melodi:


1. Min själ berömmer Gud med fröjd,
min ande gläder sej,
ty Gud, min Frälsare i höjd,
har sett i nåd till mej.
Mej ringa stoft han saliggjort,
min själ med nåd han fyllt
och öppnat mej sitt rikes port
av kärlek, oförskyllt.

2. Hans starka arm har övat makt
och gjort så stora ting.
De mäktiga han nederlagt
och strött som stoft omkring.
De andligt rika har han sänt
ifrån sej tomma bort,
och prål och högmod har han vänt
i armod inom kort.

3. Ja, hans barmhärtighet är stor
och utan gräns dess längd.
För den som på hans löfte tror
är hjälpen aldrig stängd.
Och det förbund han slöt en gång
med fäderna i frid,
det skall stå fast för släkter mång´
i nåd till evig tid.

4. Hans visdom outgrundlig är,
ej världen den förstår,
men den som håller honom kär
hans planer veta får.
Förtro dej därför mer och mer,
min själ, åt fridens Gud.
Tag mot med glädje vad han ger
och vandra i hans bud.


Text: Jesu mor Maria (Luk. 2), Carl Boberg 1885 (26 år)
Musik: 
Robert Lowry 1884 (58 år), alt. J Olof Lindberg 1921 (51 år)





1. Guds folk för sin Konung ska sjunga,
kring jorden dess jubel må runga.
Sitt folk han från synden vill frälsa,
med lovsång vi honom må hälsa.

2. Guds under begrunda vi borde, 

till frälsning för oss han dem gjorde.
Så ofattbart rik är hans gåva,
hans heliga namn må vi lova!

3. Hans kärlek den är utan ände

mot dem som till honom sej vände,
från släkte till släkte han bär dem,
sin nåd och sin trofasthet lär dem.

4. Men mänskor med högmodets tankar,

vars hjärtan av maktlystnad bankar,
som agnar för vinden han skingrar,
som sand mellan allmaktens fingrar.

5. Han nedstörtar stora och rika,

men ska aldrig någonsin svika
de små i de dystraste öden,
som suckar till honom ur nöden.

6. I kärlek han hungrande mättar

och sorgtyngda hjärtan han lättar,
sitt ansikte milt mot oss vänder,
sin frid och välsignelse sänder.

7. Vår Gud vill vi lova och ära

som kom för att synderna bära.
Ja, du som oss skapar och frälsar,
ditt folk dej med lovsånger hälsar! 

Text: Bernt Støylen 1917 (59 år), sv. övers. A.H. 7/3 2016
Musik: Norsk folkmelodi från Østerdalen, alt. medeltida hymn ("Nu tystne de klagande ljuden")


Och sedan vi med Maria prisat Herrens storhet kan också vi lutheraner med gott samvete tacka Herren för mor Maria:




1. Tack, Herre, för din jungfrumor,
din mor Maria,
benådad, i sin ringhet stor,
din mor Maria.
Gläd er, o Kerubim,
lovsjung, o Serafim,
sjung med henne Herrens lov!
Salig, salig, salig Maria!

2. Hon bar dej i sin egen kropp,

din mor Maria,
och födde dej, all världens hopp,
din mor Maria.
Gläd er, o Kerubim...

3. Ja, hon bevarade ditt ord,

din mor Maria,
spred väldoft som en fruktbar jord,
din mor Maria.
Gläd er, o Kerubim...

4. Till krubba, kors och kunskap kom

din mor Maria.
Så lär oss ta emot dej som
din mor Maria.
Gläd er, o Kerubim...

tisdag 8 mars 2016

Psalm inför Marie bebådelsedag på internationella kvinnodagen

Påskvänner!

Översatte just en psalm av Jonas Dahl. Tyckte att den var fin men i originalet i Landstads reviderte salmebok lite för inriktad på att se Maria som en förebild för "mö och mor". Jag ville snarare framhäva att hon är det för oss alla, för kyrkan som helhet - tillsammans med en rad andra kvinnor. Och även män givetvis, men de räknas oftare upp i våra psalmer redan, t.ex. i SvPs1986 nr 53 "Giv att vi för Gud må vandra / såsom Abraham i tro / till välsignelse för andra / och till egen själaro. / Oss med Stefanus låt skåda / Mänskosonens härlighet, / oss med Paulus än benåda / rikt med trons rättfärdighet." Så varför inte få några kvinnor listade för en gångs skull (se v. 4, den originella uppräkningen är Jonas Dahls, tillagt 9/4)!



Alt. koral:


1. Guds ängel till Maria kom

med hälsning och med bud,
och somligt frågade hon om
men gav sej hän åt Gud:
Jag i Guds hand mitt liv har lagt,
så ske med mej som du har sagt!
Välsignelsen hon fick blev stor,
ja, hon blev Herrens mor.

2. Gud har idag den hälsningen

till kvinna och till man:
Välsignad den som vandrar än
den väg Maria fann,
som rörd av nåden bjuder in
Guds egen Son i världen sin,
som dristigt på Guds allmakt tror
och litar på hans ord.

3. Välsignad är den mänska som

åt Herren lämnar sej,
från ungdom och till ålderdom
till himlen ämnar sej,
som till Guds tjänst sej ställer än
i hemmet och församlingen,
som bär de små så hjärtevarm
till Jesus på sin arm.

4. O Gud, ge kyrkan runt vår värld

Marias hopp och tro,
på arbetsplats, vid hem och härd,
i helgedomens ro.
Låt kyrkan trogen stå som Rut,
låt den med Hanna sjunga ut,
Tabita lik i gärning skön
och Monika i bön!

söndag 22 mars 2015

Tre gudstjänster och en fråga på Jungfru Marie Bebådelsedag

Påskvänner!

Inget nyval men tre gudstjänster blev det på min födelsedag - kortare och kortare men välsignade allihop! Först firande av Jungfru Marie Bebådelsedag i "EFS-kyrkan" med en grundlig predikan om Maria som förebild men om Kyrkan som vår mor. Sedan firande av Femte söndagen i fastan med psalmer, dagens evangelietext och Litanian a capella. Därpå dopgudstjänst då en flykting efter vinterns kristendomsundervisning med tolk tog emot det heliga dopet i närvaro av mej, prästen och två vänner. En helig stund.

Ett samtal efter den första gudstjänsten dröjer sej dock kvar. Både mötesledare och präst markerade kraftfullt och i mina öron riktigt mot den förnekelse eller åtminstone den tvivelsådd som även högt uppsatta präster inom Svenska kyrkan ägnar sej åt - viktigt och riktigt med tanke på hur t.ex. förre skarabispen Erik Aurelius t.o.m. i sitt s.k. herdabrev "Evangelium för gudlösa" tar avstånd från den bokstavliga/biologiska tolkningen av jungfrufödelsen; enligt honom vore Jesus i så fall en "halvgud", läkaren Lukas fick allt om bakfoten eftersom han inte kände till ägget; och med tanke på hur t.ex. nuvarande ärkebiskopen offentligt sagt att de som uppfattar jungfrufödelsen rent biologiskt missat själva poängen - även om man nog måste göra dem den rättvisan att påpeka att de därigenom inte anser sej förneka själva inkarnationen, detta att Gud blev människa. Och just detta gällde samtalet efter gudstjänsten - huruvida ett förnekande av det ena nödvändigt innebär ett förnekande av det andra.

Man måste nog i alla fall ge Antje Jackelén et consortes det erkännandet att de inte direkt vill förneka inkarnationen, liksom att en bekännelse av den biologiska jungfrufödelsen förvisso inte nödvändigtvis innebär att man står för själva inkarnationen (även om hon fick det att låta som om den biologiska tolkningen per se innebar att man missat poängen!). Enligt uppgift tror ju många av världens hundratals miljoner muslimer på att Maria genom ett gudomligt skaparunder var jungfru när hon födde Jesus - det finns visst någon vers även i Koranen som kan tolkas så - utan att fördenskull på minsta sätt vilja medge att Jesus var Guds Son eller att Gud blivit människa. Och vi "bibeltroende" får förstås även rannsaka oss själva - innebär vår tro på den biologiska jungfrufödelsen att vi också i tro och kärlek hyllar Jesus som Guds Son och vårt livs Herre?

Samtidigt är det väl en märklig position att tro på och förkunna Bibelns vittnesbörd om att Jesus verkligen var Guds Son och ändå ha problem med samma skrifts vittnesbörd om att han verkligen föddes av en biologisk jungfru? Jag menar: gjorde han ju inte det kom ju Maria - eller Matteus och läkaren Lukas - med världens sämsta och mest skrattretande bortförklaring av en förtidig graviditet. Och om vi än erkänner att det finns människor som tror på jungfrufödelsen utan att ha fattat själva poängen, så måste det väl i all sin dar finnas ännu fler förnekare av inkarnationen bland de miljarder som INTE tror på Kristi födelse av jungfru?

Eller?

Salig, salig denna stunden!
Högt benådad Jungfrun var
och befruktad av Guds Ande
Återlösaren hon bar.
Gudabarnet av vårt släkte
här sin boning bland oss tar
nu och i all evighet.

måndag 18 mars 2013

Passionstid

Påskvänner!

Efter gårdagens gudstjänst i EFS-bönhuset i Njutånger nu på Jungfru Marie bebådelsedag gick några av oss över till 1200-talskyrkan och stängde altarskåpet. Sedan högläste vi i tur och ordning texterna för 5 söndagen i fastan - bl.a. om Abrahams offer. För att markera att passionstiden har börjat och för att inte för andra året i rad missa 5 söndagen i fastans ordinarie tema och läsningar.

Passion - ett ord för både lidande och lidelse. Som Gunnar Ekelöf skrev:

Att lida är svårt.
Att lida utan att älska är svårt.
Att älska utan att lida är icke möjligt.
Att älska är svårt.

För den som vill sjunga (eller läsa dikt) under passionstiden och påsk finns här en samling passions- och påskpsalmer.

fredag 15 mars 2013

En luthersk predikan på Jungfru Marie bebådelsedag

Eftersom jag misstänker att det i vårt land inte hålls särskilt många verkligt lutherska predikningar på Jungfru Marie bebådelsedag längre, knappt ens i förment "lutherska" sammanhang, vill jag - innan jag far och spelar på en begravning - ge ett prov på originalet (hämtat ur Huspostillan). Det kan faktiskt hända att vi oftare än vi gör borde återgå till byabönsseden och läsa en predikan av S:t Martin (med samtal). Kanske att även någon präst/predikant kan bli inspirerad?

I sjätte månaden blev ängeln Gabriel sänd av Gud till en jungfru i staden Nasaret i Galileen. Hon var trolovad med en man som hette Josef och var av Davids släkt, och jungfruns namn var Maria. Ängeln kom in och sade till henne: "Gläd dig, du benådade. Herren är med dig." Men hon blev förskräckt vid hans ord och undrade vad denna hälsning kunde betyda. Då sade ängeln till henne: "Frukta inte, Maria. Du har funnit nåd hos Gud. Se, du skall bli havande och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus. Han skall bli stor och kallas den Högstes Son, och Herren Gud skall ge honom hans fader Davids tron. Han skall vara konung över Jakobs hus för evigt, och hans rike skall aldrig få något slut." Maria sade till ängeln: "Hur skall detta kunna ske? Ingen man har rört mig."Ängeln svarade henne: "Den helige Ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig. Därför skall också barnet kallas heligt och Guds Son. Och se, din släkting Elisabet skall på sin ålderdom också få en son. Hon som man har sagt är ofruktsam, hon är nu i sjätte månaden. Ty för Gud är ingenting omöjligt." Maria sade: "Se, jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt." Och ängeln lämnade henne. Luk. 1:26-38




Denna högtid firas på grund av det stycke i vår trosbekännelse, där det heter: "Jag tror på Jesus Kristus, Guds enfödde Son, vår Herre, vilken är avlad av den helige Ande, född av jungfru Maria." Detta är nämligen en viktig och oumbärlig trosartikeL Om inte skriften så tydligt och kraftigt undervisade oss om detta, så skulle vi inte ens kunna drömma något sådant. Alla andra kvinnor föder ju barn på ett och samma sätt genom sin mans tillhjälp. Vem skulle väl då kunna tro, att Gud skulle ställa fram denna enda jungfru och med henne företaga något nytt, något som aldrig förut i världen varit hört och inte heller härefter skall inträffa, så länge världen står, nämligen att hon blir moder, inte genom någon man, utan endast genom den helige Andes verkan. Det är omöjligt för förnuftet, säger jag, att veta eller tro detta. Ty detta rättar sig efter det vanliga talesättet: om jag gör och tror som andra, gör jag inte något galet.
Men en kristen måste alldeles förkasta det talesättet och i stället säga: "Om jag vill vara kristen, måste jag tro och göra det som andra inte gör." Guds verk tycks vara dåraktiga och omöjliga men är likväl stora och sker på ett underbart sätt. Så är det också med detta, att Maria, den rena jungfrun, blir moder utan att någon annan människa på jorden än hon själv vet om det. Det låter ju galet och omöjligt. Hade något sådant hänt förut, så kunde det förefalla sannolikt och bli trott. Men att Gud utväljer denna jungfrun ensam bland alla kvinnor och gör ett sådant underverk med henne, är något alldeles otroligt. Därför är de kristna ett särskilt slags folk, som är kallat till att predika och tro sådana artiklar, som inför världen innehåller idel dårskap och orimlighet. Men just därför skall de så mycket flitigare höra predikan och lära Ordet. Ty den som utanför Guds ord vill spekulera över sådant, är snart förlorad. Nu firar man emellertid denna högtid för att denna artikel om Kristi avlelse skall förbli fast och viss i de kristnas hjärtan. Alltså vill vi betrakta denna artikel, så som evangelisten skriver därom och lära oss hur denna underbara händelse gick till.
Vi vill dela denna predikan i tre delar. Första delen skall handla om jungfru Marias person, att hon är av Davids hus. Andra delen om ängelns förkunnelse, i vilken han undervisar om Herren Kristus och hans ämbete. Den tredje om jungfru Marias tro.

I. Om jungfru Marias person
Evangelisten uttrycker sig helt kortfattat i fråga om jungfru Marias person. Han omtalar inte, i vilket stånd eller i vilken ställning hon befann sig, eller vad hon hade för sig, när ängeln kom till henne. Inte heller säger han något om i vilken gestalt ängeln visade sig för henne. Den som gärna vill veta något om detta, får nöja sig med de mycket enkla och enfaldiga föreställningar, som berättelsen och profetiorna ger anledning till. Att hon inte levde i något särskilt välstånd, antydes klart av berättelsen. Sedan kan man då lätt gissa, hurudant levnadssätt en sådan fattig jungfru förde. Hon har väl tjänat hos någon vän och förrättat vanliga hushållssysslor, liksom en annan tjänarinna, som är enkel, from och rättskaffens. Och det är mycket möjligt, att hon sysslat just med sådant husligt arbete, då ängeln kom till henne med detta budskap. Ty man finner i många berättelser, att änglarna kom till människor, just då de gick i sitt kall och skötte sina sysslor. Så visade sig ängeln för herdarna, då dessa vaktade sin hjord. För Gideon syntes han, då denne tröskade korn och för Simsons moder, då hon satt på marken. Kanske stod jungfru Maria ensam i en vrå och bad som ett fromt barn om Israels förlossning. Ty änglarna infinner sig särskilt gärna vid bönen.
Evangelisten nämner inte ett ord om, vem jungfru Maria var till härkomst eller stam. Om Josef, som hon var förlovad med, säger han, att denne var av Davids hus. Därpå ligger dock inte för oss så stor vikt. Däremot är det angeläget, att vi vet, att jungfru Maria var av Davids hus. Men evangelisten håller det för överflödigt att säga något därom, eftersom det på förhand så noga givits tillkänna av profeterna, att Kristus skulle komma av Davids hus och kallas Davids son. En sådan profetia är bland andra också denna: "Men ett skott skall skjuta upp ur Isais avhuggna stam, en telning från hans rötter skall bära frukt." Jes. 11:1. Här anger profeten tydligt, att Isai stam måste bestå, ända till dess att Kristus föddes av den. Emedan nu det barnet inte har någon fader på jorden utan endast en moder, så måste alltså denna moder vara av Davids stam och blod. Annars kunde hennes barn inte sägas vara Davids son, avkomling och arvinge.
Detta språk anger också noggrant tiden liksom löftet i 1 Mos. 49:10. Profeten liknar nämligen Kristus vid ett skott, som skjuter upp ur en gammal stam och ur roten. Ty Davids stam var då så gott som utdöd. Den hade inte mer något anseende, och det fanns inte heller många medlemmar kvar av den. Således liknade denna härliga och konungsliga släkt nu ett träd, som inte blott hade förlorat grenar och blad utan också var förtorkat ända till stammen. Så brukar Gud förhålla sig, när han vill uträtta något. När var och en misströstar och tänker: "Av detta kan det inte bli någonting", då först börjar Gud och gör mycket härligt och stort, som ingen människa kunnat förmoda. Så gick det också här. Just då spiran, såsom Jakob säger, blivit tagen ifrån Juda och denna släkt sjunkit ned i den största ringhet, kallar Gud fram denna fattiga tjänarinnan, jungfru Maria, och uträttar genom henne det underbara verk, som alla profeter och patriarker predikat om, och som hela världen förtröstat på.
Hur detta gick till, därom skriver Lukas i fortsättningen: Ängeln kom in till henne, hälsade henne och lät henne veta, att hon hade en nådig Gud. "Hell dig, du högtbenådade", säger han. Detta är höga och innehållsrika ord. Och den fromma jungfrun blev med rätta mycket förskräckt, när hon hörde dem och tänkte på vad detta kunde vara för ett budskap. Om hon strax vid första åsynen förstod, att det var en ängel, kan vi inte veta. Av Lukas ord förefaller det nästan, som om hon inte hade känt honom. Ty han säger, att hon blev förskräckt, inte för ängeln utan för hans tal och hälsning.
Det var nämligen en ovanlig hälsning. Och hon måste säkert också efteråt tänka, att det var ett ovanligt budskap, han kom med. Han började ju så: "O, Maria, salig är du! Vilken nådig Gud har du inte! Ingen kvinna är född på jorden, mot vilken Gud bevisat en sådan nåd. Du är kronan för dem allesamman." Sådana ord kom säkert den fromma jungfrun att rodna. De förvånade henne väl till den grad, att hon inte visste, var hon var. Därför tröstar ängeln henne och förkunnar henne, vad Gud vill uträtta med henne och vartill han vill bruka henne. Frukta inte, Maria, säger han, ty du har funnit nåd för Gud! Lägg väl märke till detta ord! Det skulle inte bara tjäna till att trösta jungfrun utan också till att förhindra det gruvliga avguderi, som sedan genom påven och munkarna insmugit sig bland de kristna och som ännu är gängse hos de påviska. Ty dessa gör en gudinna av jungfru Maria och tillskriver henne all makt i himmel och på jord, såsom om hon hade den av sig själv. Ty visserligen är Maria välsignad över alla kvinnor, eftersom sådan nåd och ära inte kommit någon annan kvinna till del. Men med detta ord sänker ängeln henne ned och gör henne lik alla andra heliga, i det att han klart och tydligt säger, att det hon är, är hon av nåd och inte av förtjänst. Det måste ju finnas en skillnad mellan den som ger nåd och den som tar emot nåd. Man skall ju söka nåd hos dem som ger nåd och inte hos den som själv åtnjutit nåd. Så har man inte gjort i påvedömet. Alla vände sig till jungfru Maria. Hos henne sökte och hoppades man mer nåd än hos Herren Kristus. För att kunna bemöta den villfarelsen, bör du lägga väl märke till detta ord: "Maria, du har funnit nåd för Gud." Lär dig därav att anse henne för en människa som har fått nåd, inte för en som skall meddela nåd. Till detta är nämligen barnet, vår käre Herre Jesus sänd. Det har nämligen skett för att vi hos Honom skall söka nåd och genom honom komma till nåden. Därför säger Johannes döparen (Joh. 1:16): "Av hans fullhet har vi alla fått, nåd och åter nåd."

II. Om ängelns förkunnelse
Nu vill vi också höra ängelns budskap. Han talar så: "Se, du skall bli havande och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus. Han skall bli stor och kallas den Högstes Son." Detta är det första stycket av den himmelska predikan, den första uppenbarelsen om vår Herre Jesus Kristus. Här finner man båda delarna. Först att han är en sann och verklig son av jungfru Maria, av henne avlad i moderlivet och född till världen. Hur han blivit avlad skall vi tala mera om längre fram. Och för det andra att han är Guds sanne och verklige son, i evighet född av Gud. Orden är klara och tydliga: "Du skall bliva havande och föda en son." Alltså är detta barn en sann människa, som har kropp och själ liksom en annan människa, och som är i moderlivet danad, närd och utvecklad såsom ett annat barn. Det är alltså en skadlig villfarelse, som några i forna tider drivit, att Kristus inte haft någon verklig och naturlig kropp. Likaså lär i våra dagar somliga, särskilt vederdöparna, att han inte av jungfru Maria antagit vare sig kött eller blod. Ty om det varit på det sättet, hade han inte kunnat vara Davids son, och evangelisten kunde inte ha uttryckt sig så: Du skall bliva havande (eller egentligen: Du skall avla i ditt liv). Emot denna och annan villfarelse bör man ge akt på dessa ängelns ord. Den som vill förneka dem, honom får man låta fara som en vansinnig människa och bör inte längre ha något att skaffa med honom.
Det är också ett kraftigt vittnesbörd mot de villolärare, som inte velat låta Kristus vara en evig, allsmäktig Gud, att ängeln här säger: "Han skall kallas den Högstes son." Man skall alltså predika och tro om honom, att han är Guds Son. Vi vet ju, vad som menas med en son, nämligen en som är född av någon. Är nu Jesus, som är född av jungfru Maria, Guds Son, så följer därav, att han är Gud. Ty vad Gud föder, måste vara av hans väsen, art och beskaffenhet, d. ä. lika evigt, allsmäktigt, rättfärdigt och levande. Man må vrida sig hur man vill, så kan dock den som inte vill bedraga och förvilla sig själv, inte komma förbi dessa ord. Utan han måste låta det barn, som är fött av jungfru Maria, vara sann, evig och allsmäktig Gud. Detta ger ju också ängeln tillkänna, då han i fortsättningen säger: "Herren Gud skall ge honom hans fader Davids tron. Han skall vara konung över Jakobs hus för evigt, och hans rike skall aldrig få något slut."
Detta är ju kraftigt och uttryckligt talat om, att vår Herre Jesus är på en gång evig Gud och sann, verklig människa. Ty tänk efter: Vilken tron och vilket rike har David haft? Var det inte Israels folk, som bodde här på jorden, i Kanaans land? Skall nu detta barn besitta sin fader Davids tron, så måste han liksom hans fader David vara människa. Ty annars kunde varken David kallas för hans fader eller han för Davids arvinge. Men sedan blir här en mycket stor olikhet. David dog och lämnade sin tron och sin regering åt sin son Salomo. Denne dog också, och så dog den ene efter den andre ända till barnet Jesus. Han intar Davids tron men besitter den inte endast en tid bortåt, som David och dennes arvingar efter köttet, utan besitter den i evighet, så att på hans rike inte skall bliva någon ände.
Lär dig då att sammanställa dessa två saker. Barnet är fött av jungfru Maria, äter, dricker, sover och vakar som en annan människa. Därav följer, att han också måste dö som en annan människa. Därför bekänner vi ju också, att Kristus dött på korset och blivit begraven. Allt detta hör med till det timliga livets natur och beskaffenhet. Och likväl säger ängeln om det barn, som jungfru Maria skall föda, att det till evig tid skall sitta på sin fader Davids tron. Att dö och att regera i evighet är ju två motsatser, som inte kan förlikas med varandra, och ändå skall de förenas hos denne person. Han dör, men på samma gång kan han inte dö utan skall regera i evighet. Då skulle jag gärna vilja veta, vem som kan tilltro sig att förlika dessa två stycken med varandra på annat sätt än genom den enda artikeln, att denna människa, som är född av jungfru Maria, är inte endast människa utan också Gud. Såsom människa måste han dö. Men såsom en sann och verklig Gud kan han inte dö utan är herre över döden, och döden kan inte behålla honom.
Men om döden inte skall och inte kan döda honom, så skall inte heller synden ha någon makt över honom. Ty liv och synd kommer inte överens. Där synden är, kan inte livet vara, utan där måste döden råda. Och tvärtom: där livet är, kan ingen synd finnas, utan där måste vara idel rättfärdighet och fullkomlig uppfyllelse av lagen. Varav kommer det sig då, att människan Kristus måste dö, fast han inte är en syndare utan rättfärdig och utan all synd? Här möter oss nu den stora och underbara trösten, att vi får anse vår Herres Kristi död och bortgång för en oskyldig död, som han fått lida inte för egna utan för andras synder. Han har nämligen lidit den för våra synders skull, på det att vi genom hans död må bli förlossade från synden och få evigt leva med honom.
Ängelns ord är korta, men de innehåller över måttan mycket. De lär oss att rätt och noggrant känna denna människa, som är född av jungfru Maria. De lär oss, att han är en verklig Gud, att han har blivit människa, att han skall dö, fastän han är Guds Son och fri från all synd och därför inte kan dö, och slutligen lär de oss också, att han skall evigt besitta och regera det rike, som han har ärvt efter sin fader David. Således är i honom människa och Gud en person, som dör och ändå lever evigt. Döden träffar honom för andras synders skull. Livet däremot har han i sig själv genom sin egen rättfärdighet och oskuld. Därför bör vi tillägna oss hans död och veta, att den har skett för vår skull, på det att vi därigenom skulle bli fria från synd och död och bli evigt saliga. Detta förkunnar ängeln för den fromma jungfrun, på det att hon må glädja sig över detta barn och låta all fruktan och alla bekymmer fara. Men det var inte hon ensam som skulle ta detta åt sig. Det angår också oss. Fast denna fromma jungfru ensam är moder till detta barn, så hör därför också vi till det barnets rike, så att det skall regera över oss. Annars skulle det stå mycket illa till med oss. Allt vad vi är och har är timligt och varar blott en ganska kort tid. Ty vad är fyrtio, femtio eller till och med hundra år? Den däremot som befinner sig i ett rike, som är evigt, har det väl ställt för sig och har skäl att dansa sin väg fram, om han också skulle vara den eländigaste människa på jorden. Ängelns förkunnelse går nu ut på, att han vill göra det timliga livet rätt litet och obetydligt för oss. Det finns ju så mycken fara, synd och död däri. Han talar däremot om ett konungarike, vars like aldrig blivit upprättat på jorden, ett rike som är evigt och inte har någon ände. I ett sådant konungarike skall det inte finnas någon död inte heller någon synd, ty synd och död hör tillsamman. Inte heller Guds vrede kan finnas där, utan allt är idel nåd och barmhärtighet. Ty näst efter sin Son är livet den högsta skatt, som Gud skänker oss. Vem skulle inte då av hjärtat vilja vara i ett sådant rike? Vem skulle då längre bekymras över, att han en tid måste vara här nere på jorden, där intet annat finns än synd, död, bekymmer, ångest och nöd, när han sedan får det riket? Så ville ängeln göra detta livet likgiltigt och värdelöst för oss med alla konungariken, makt och prakt och allt vad världen har. Ty allt detta är ovaraktigt och förgängligt och ingenting annat än ett syndens och dödens rike. Men han vill med sina ord också hänvisa oss till denne konung, vars rike inte skall ha någon ände som andra konungariken.
Hur man nu skall komma till denne konung och detta eviga rike, får ni höra predikas om året runt, kära vänner. Man skall ta emot evangelium, fast tro vad Kristus lovar oss och sätta all sin förtröstan och tillförsikt till honom, som genom sin död och uppståndelse förvärvat sig ett sådant rike. Ty att han gjort det, betyder att han hjälpt oss från evig död till evigt liv. Ty om det riket skall evigt bestå, måste han också ha människor som lever evigt. Han skall vara konung över Jakobs hus. Det är alltså fråga om människor, inte om änglar, inte heller om oskäliga djur. Skall nu människorna leva evigt, så måste synd och död skaffas bort. Det livet borde vi söka efter och förakta det timliga livet här nere. Men vi gör vanligtvis tvärtom och bär oss åt så, att man tydligt kan förstå, att vi skulle alldeles glömma det eviga, om vi hade fullt upp av det timliga.
Detta är det första stycket av ängelns predikan. Det syftar framförallt till att lära jungfru Maria och oss alla, vad det är för ett barn, som hon skall föda, nämligen att det inte är ett vanligt barn sådant som alla andra. Det skall väl vara likt andra barn däri, att det har kött och blod, lemmar och annat som barn brukar ha, att det behöver torkas och tvättas, samt att det skall äta och dricka, sova och vaka. Men det är olikt andra människobarn däri, att det är Guds Son och skall regera i evighet. Och det skall inte bara för egen del leva evigt, utan det skall också i sitt rike upprätta ett evigt liv, så att de som är i det riket skall leva evigt och inte skadas vare sig av synden eller av döden.
Ängeln fortsätter sin predikan och förkunnar, att eftersom detta barn skall i så viktiga avseenden vara olikt andra barn, skall det också bli avlat på ett helt annat sätt än alla andra. När Maria tagit emot budskapet om, att hon skulle föda en son, som skulle kallas Guds Son, förundrade hon sig och frågade ängeln, hur detta skulle ske, eftersom hon inte visste av någon man. Och då svarade ängeln och sade: "Den helige Ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig. Därför skall också barnet kallas heligt och Guds Son."
Efter naturens vanliga lopp och Guds ordning kan Maria inte bli havande av sig själv. Likväl skall hon bli det utan att veta av någon man. Hur skall nu detta tillgå? Detta är det underbara verk. som ängeln här talar om, och som ingen människa med sitt förnuft kan fatta, nämligen att denna jungfru skall bli havande inte av någon man utan av den helige Ande. Och hur detta skulle ske kan ängeln själv inte beskriva med något bättre eller tydligare uttryck, än att den gudomliga kraften skall överskygga henne. Med detta får vi nöja oss utan att vidare bekymra oss om hur det gått till. Vi kan dock inte fundera ut det. Det är en gudomlig kraft, som inte låter sig fattas med vår tanke.
Men så mycket kan vi fatta och förstå: när denna jungfru blir havande endast genom den helige Ande, blir hennes kött helgat, och det som föds av henne blir heligt och alldeles utan synd. Därför ger ängeln barnet Kristus, som ännu är i moderlivet, ett sådant namn, att han kallar det för "det heliga". Han säger: "Därför skall också barnet kallas heligt och Guds Son." Med detta ord gör ängeln en lika stor åtskillnad mellan detta barn och alla andra barn, som där är olikhet mellan dess avlelse och andra barns, varom förut är talat. Ty fastän Johannes döparen och flera andra blivit helgade i moderlivet, är de dock avlade såsom oheliga och har blivit helgade efter sin avlelse, vilken skett i synd. Men detta barn är ett heligt barn, hos vilket det aldrig funnits någon synd. Det har inte blivit helgat utan helgar själv allt.
Detta tjänar nu till, att vi skall lära känna oss själva, att vi av naturen är oheliga och syndiga och alltså i det stycket alldeles olika detta barn. Men det skall också tjäna till, att vi skall veta, till vem vi skall vända oss, när vi vill bli befriade från denna ohelighet och synd. En tiggare går inte, om han vill ha pengar, till en annan tiggare, som inte heller äger något. Nej, han får vända sig till en rik man som inte är snål utan gärna ger. Så ock, när vi vill bli fria från synden och bli heliga, då skall vi inte gå till dem som är likadana syndare eller människor sådana som vi och själva behöver nåd. Utan vi skall i stället hålla oss till detta barn, som är heligt. Varför går då de påviska till jungfru Maria, Petrus, Paulus och andra helgon och ber, att Gud måtte låta deras förbön och förtjänst komma oss till godo? Det är visst sant, att de är heliga och att Gud har dem kära. Men de har inte den heligheten av sig själva, utan det är en skänkt helighet, som de av nåd har blivit ägare till. Nådens brunn finner man inte hos dem. Där är inte själva källan utan endast vatten, som hämtats upp ur den. Men detta barn är fött av Gud i evighet och kallas därför Guds Son samt är avlat av Maria genom den helige Ande. Fastän det har kött och blod, är detta kött och blod alltigenom heligt och obesmittat av synd. Här är nådens rätta brunn och källa, och till den måste vi hålla oss, om vi vill vara heliga och utan synd.
Skälet till att detta heliga barn blev fött är också just det, att vi, oheliga och syndfulla människor, låg under Guds vrede i dödens våld och inte kunde hjälpa oss själva ur sådan nöd. Skulle vi få hjälp, måste det ske genom en, som själv var utan synd och kunde hjälpa andra ur synden. Och det är vår käre Herre Kristus, evig Gud och likväl sann människa. Han är avlad genom den helige Ande i den rena och fromma jungfru Marias liv och född till världen, för att vi skall komma till honom, hålla oss till honom och trösta oss av hans helighet. Om man i påvedömet hade predikat för människorna om Kristi helighet, så som ängeln här gjorde, skulle väl det avguderi ha uteblivit, som man bedrivit med de avlidna helgonen. Men man har läst orden och likväl inte visat folket till Herren Kristus såsom den, som ensam är helig och ensam kan göra helig. I stället har man satt allt sitt förtroende till helgonen. Gud förlåte dem det.
Detta är nu den käre ängelns predikan om barnet Jesus. I sammanhang därmed ger han också Maria underrättelse om, att den gamla Elisabet också är havande med en son på sin ålderdom. Till detta lägger han ett skönt och trösterikt språk, att för Gud är intet omöjligt. Men detta vill vi låta vara så länge och i stället övergå till det tredje stycket.

III. Om jungfru Marias tro
När den rena jungfrun noggrant fått reda på av ängeln, vad Gud ville göra med henne, svarar hon och säger: "Se, jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt." Detta är ett förträffligt svar. Man finner inte däri bara en stor och ovanlig ödmjukhet utan också en stor tro och en hjärtlig kärlek till alla människor. Ty först överlämnar hon sig i all ödmjukhet och fullkomlig lydnad: "Se, jag är Herrens tjänarinna." Därmed vill hon säga: "Se här är jag. Min Gud och Fader i himmelen må göra med mig vad som helst, så är jag villig därtill. Och fastän jag är alltför ovärdig till detta, som du talar med mig om, så tar jag ändå med glädje och tacksamhet emot denna Guds nåd och välgärning." Ty att hon säger: "Ske mig såsom du har sagt", är ett tecken till, att hon av allt hjärta önskar samt gläds och är förnöjd över att den saliga stund nu är kommen, då djävulens huvud skall söndertrampas och de fattiga och eländiga syndaträlarna frälsas. Detta önskar hon av hjärtat, och hon är glad, att Gud vill använda henne till detta. Men hon gläder sig inte för sin persons och äras skull, utan därför att hon vet, att genom detta barn både hon och hela världen skall frälsas från synd och död. Hon tror båda delarna: först att Gud skall med henne utföra det verk, som han sagt och, för det andra, att detta barn skall ha ett evigt rike och frälsa både henne och hela världen från djävulens rike och döden. Genom denna tro och intet annat har hon blivit salig och fri från döden. Hon har alltså inte blivit det genom den gärningen, att hon fött Guds Son till världen. Detta var visst en ovanlig nåd och härlighet, som hon själv bekänner i sin lovsång: "Härefter skall alla släkten prisa mig salig." Men Guds barn och delaktig i det eviga livet blir hon endast, genom att hon om detta barn tror, vad ängeln förkunnar om honom, nämligen att han skall helga henne och av nåd skänka henne det eviga livet.
Men medan hon ensam äger den härligheten att bliva Guds moder och föda Guds Son till världen, bör vi alla tillsammans med henne tro, att detta barn är heligt och skall ha ett evigt rike och skall helga oss.
Om denna händelse är det som man på denna högtid skall predika, på det att den trosartikeln må bli befästad bland oss, att vår käre Herre Kristus, som är avlad av den helige Ande, är både sann Gud och sann människa i en person. Det skall vara vår berömmelse emot djävulen och alla varelser, att vi fått den äran, att Gud själv är och kallas vårt kött och blod. Så nära har han inte förbundit sig med någon varelse som med människan. Redan det vore nog att bereda oss stor glädje, att han vill bo i människan och umgås med henne. Men nu har han till och med själv blivit, vad vi är och kommit oss så nära, att han har en sådan natur, en sådan kropp och själ som jag och du har, endast med undantag av att allt hos honom är heligt men hos oss syndigt. Denna ära, som Guds Son bevisat oss, arma människor, förtryter djävulen på det högsta. Ty han unnar oss inte den berömmelsen, att vi kan säga: Mitt kött och blod är Gud, sitter där uppe i härlighet och regerar himmel och jord.
Därför är vi skyldiga att tacka Gud för denna nåd och gåva, att han insatt oss i så stor och hög ära och låtit sin Son bli människa. Annars ser det ofta ut som om Gud skulle vara fiende till världen. Men här ser vi, att det inte är sant, eftersom han befryndat och förbundit sig så nära med oss människor, att han inte endast velat bo i oss utan själv personligen bli människa.
Denna nåd firar vi i dag. Och vi gör det för att tacka Gud för att han genom sin Sons heliga födelse har helgat vår orena och oheliga födelse och utgjutit den välsignelsen över oss alla, att vi genom honom skall bli heliga och saliga. Och därtill har vi hans kära ord, det heliga dopet och den högvärdiga nattvarden.
Gud, vår nådige Fader, sände sin helige Ande i våra hjärtan, att vi må detta tro och därigenom bli evigt saliga. Amen.

Min själ berömmer Gud med fröjd,

min ande gläder sej,
ty Gud, min Frälsare i höjd,
har sett i nåd till mej.

söndag 21 februari 2010

Det är ju lite roligt ibland med Ulf Ekman

Påskvänner!

Det kan inte hjälpas: ibland - inte alltid - är det ganska roligt med Ulf Ekman, och hans evangelisk-lutherska prästutbildning från 1970-talet tycks allt oftare komma till heders igen.
Är det t.ex. någon EFS-are som har något att invända mot Ekmans utläggning om fastetiden ocht kyrkoåret? Inte för att vi alltid själva är så kyrkoårsanknutna - jag minns en EFS-predikant som på Jungfru Marie bebådelsedag närmast demonstrativt predikade om något HELT annat, eftersom vi enligt honom ändå hade så många Maria-dagar.
Väl bekomme - vi har kristlig frihet och kyrkoåret är definitivt s.k. adiafora (en frivillig, oskyldig sak). Jag tycker väldigt mycket om Paulusorden om att "den ene gör skillnad på dag och dag, och den andre håller alla dagar för lika", och där Paulus värderar båda lika högt, eftersom båda gör det för att ära Herren.
Men nog tycker jag, som Ulf Ekman är inne på, att kyrkoåret är en genialt pedagogisk uppfinning. Som gamle Ribe-biskopen Brorson sjunger i en av sina adventspsalmer:
På grund av Jesu blod och sår
jag börjar nu mitt kyrkoår.
Hans resa till Jerusalem
gör att jag trygg får vandra hem.
Hans mål var smälek, hån och spott,
men jag får gå till Sions slott.

Gud vare pris, som är så blid
att han oss givit denna tid
då vi en salig försmak får
av evighetens kyrkoår.
Ja, vi får redan börja att
stå inför tronen dag och natt.