Visar inlägg med etikett Syndafallet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Syndafallet. Visa alla inlägg

måndag 27 februari 2023

Syndafallet i repris - eller hundlort och ormaetter rakt i ansiktet

Påskvänner!

Ursäkta att jag nu liksom gnuggar in hundlort och droppar ormaetter rakt i era ansikten. Men förhoppningsvis får det någon att reagera - ifall nu inte någon Sigyn håller sin skyddande skål över er. 

I går lästes syndafallsberättelsen (ur Första Mosebok 3) som gammaltestamentlig text i Svenska kyrkans högmässor. Normalt har både den och evangeliet om Jesus i öknen tolkats som att man inte bör lyssna till frestarens röst. Som att det var dumt att Adam och Eva följde frestarens råd och att det var bra att Jesus inte gjorde det.

Men för 30 år sedan, hösten 1992, kunde svenska folket höra följande sägas av en "evangelisk-luthersk" präst i radions morgonandakt:

I Första Moseboken berättas att Gud skapade människan till sin avbild, till man och kvinna, till att vara lik sig själv. Och Gud satte människan i Edens lustgård med träd som var ljuvliga att se på och vars frukt var god att äta av. Ett av dem var kunskapens träd på gott och ont, men av det trädet fick människan inte äta. Hon kunde inte både njuta av kunskapens frukt och samtidigt leva kvar i lustgärden.

Så kommer det som kallas syndafallet. Ormen förklarar för kvinnan vad Gud egentligen har menat. Man dör inte av att äta frukten, men den ger förstånd. Detta lockar kvinnan och hon äter därför av frukten och bjuder sedan mannen. Och båda får en ny syn på sig själva. Som straff förvisas de så ur lustgården till det liv som är människans lott, det kroppsliga, mödosamma, med lidande och arbete, den långa kampen för att bli människa.

Syndafallet var människans första akt av olydnad mot Gud och många bär fortfarande på en sorts kollektiv skuld. Lydnad mot vad man trodde var Gud har varit självklar i kristendomen. Mer eller mindre underförstått har det varit, att vi inte borde ha smakat på frukten från kunskapens träd utan stannat kvar i det lyckliga, omedvetna tillståndet i lustgården. I en trygghet där vi aldrig behövt oroas av den ondska som det var Guds privilegium att ensam känna till.

Men det finns ett sätt att tolka myten om syndafallet som kan befria oss från skuld och som är aktuellare än någonsin. Mänsklighetens överlevnad kan faktiskt hänga på hur mycket olydnad och trots som hinner manifesteras, innan det är för sent. Den jungianske analytikern Edward Edinger ser människans trots mot Gud som ett led i hennes nödvändiga utveckling. Hon kommer bara vidare, om hon är medveten om sig själv, om hon får den kunskap som myten kallar att kunna skilja mellan gott och ont. Vad syndafallet handlar om är det mänskliga medvetandets födelse. Utan trots mot hämmande auktoriteter blir människan kvar i symbios med sitt upphov och utvecklingen avstannar.

Ormen kan ses som språkrör för en sida av Gud som representerar människans behov av självförståelse, en andlig och själslig motsvarighet till hennes instinkter, trygghetsbehovet t ex. En del av vårt inre längtar alltid tillbaka till tryggheten i lustgården och gör motstånd mot sanningen och ju djupare världen går in i sin överlevnadskris, desto oftare hörs ropen på mer trygghet. Och de som överväger att trotsa det bestående prövas, när ormen lockar med klarsyn. Det kan gälla ensamhet och otrygghet contra frestande gemenskap på underrgångens brant. Lustgård är stagnation, om man stannar i den. Och lydigheten "en katastrof" skrev Berit Gullberg i boken "Den mållösa människan". Vi läser in personliga auktoriteter i samhällssystem och kyrkor och till och med i Gud för att själva slippa förändras. Vi lever inte som vi vill leva.

Så varför inte göra som den första kvinnan: lyssna på ormen, smaka på frukten, bjuda andra, ta det s k straffet och avstå från en del av tryggheten? Men i gengäld få sina ögon öppnade.

Marianne Blom berättar vidare (i sin bok Utanför lustgården, Verbum 1993, se 88f):

Det var Kyrkliga förbundet för evangelisk-luthersk tro som anmälde mig till Stockholms Domkapitel. Förbundets medlemmar menade, att jag uppmanat lyssnarna att "trotsa Gud, höra på frestaren och lyda djävulen" och att andakten var "ett klart och uppenbart exempel på vilseförande, falsk, ogudaktig och lögnaktig förkunnelse." Förbundet, som är en ideell förening, säger sig arbeta för "bevarande och främjande av biblisk kristendom" och "vill försvara kyrkan mot oberättigade inflytelser och övergrepp" (stadgarna §1). Förbundet företräder en fundamentalistisk hållning, vilket innebär att "bibelordet skall framställas och tillämpas såsom det står och Skrift skall tydas med Skrift" och beskrivningen av andakten som vilseförande, falsk et c är karaktäristisk.

Men naturligtvis fick Marianne behålla kragen. Expertvittnet Krister Stendahl, tidigare stockholmbiskopen, stöttade henne på varje punkt, och dåvarande stockholmsbiskopen Henrik Svenungsson lät därmed saken bero utan eget omdöme. Året efter att hon på Stendahls expertrekommendation frikändes av Stockholms domkapitel (1993) infördes däremot prästvigningsförbud mot dem som hade anmält henne, d v s Kyrkliga förbundet! Min granne i Lund, den gammalkyrklige Hans Martin Jönsson, numera Hanss Martins Jensens, kunde därigenom inte prästvigas för Svenska kyrkan, men blev så småningom biskop i Lettlands evangelisk-lutherska kyrka. (I Liepaja stift). 

Detta framstår ju som "syndafallet i repris". Ormens teologi vann insteg i vår kyrka, främst (om än inte enbart) genom lättlurade kvinnor (1 Tim 2:11-15?). Män med större läroansvar än de enskilda ormhissande damerna satte därefter sin godkändstämpel på det hela och både avsmakade och bjöd frukten vidare. Adam, var är du?

Naturligtvis kastar detta en lång skugga över ämbetsreformen 1958, som ju enligt biskop Anders Nygren i Lund profetia var ett steg in på "gnostikers och svärmeandars väg". Både lärorna om syndafallet och ormen (som hissas) och om Guds Lamm (som dissas), samt lärorna om äktenskapet och mödraskapet, är vad jag förstår exempel på just gnosticism. Liksom det faktum att Svenska kyrkans ledning inte längre klarar av att ta avstånd från detta, nej, bara från klassiskt högkyrkliga och de evangelisk-lutherska prästkandidater av båda könen som (sicket kätteri!) tror, lär och bekänner att äktenskapet är ett förbund mellan en man och en kvinna!

Det betyder förstås att alla som gläds åt ämbetsreformen 1958 borde vara extra ivriga att undanröja allt som misskrediterar den. Socialdemokraterna och Centerpartiet ska vi dock inte räkna med - de är nog för dumma för att fatta att de nu med sitt okänsliga agerande är med om att ge både sin ämbets- och sin äktenskapsreform internationellt dåligt rykte. 

måndag 19 februari 2018

Ack och ve!

Påskvänner!

Några citat med anledning av Första söndagen i fastan och Prövningens stund:

"Berättelsen om Adam och Eva som inte lyckas behärska sig, utan äter av äpplet från det enda träd de inte får röra, är en paradox. De får inte äta, men måste samtidigt göra just det för att bli sanna människor. De måste lämna paradiset, detta illusoriska tillstånd av evig lycka, för att lära sig leva livet på riktigt, där frestelser ingår. Steget ut ur Eden är oundvikligt för inre mognad och växt. Vi måste helt enkelt äta av äpplet." 
(Domkyrkolektor Sabina Koij, Första söndagen i fastan, ur Dagbok med Kyrkoalmanacka 2017, Verbum, s. 50).

"Enda sättet att övervinna en frestelse är att falla för den."
(Oscar Wilde)

"Man må säga vad man vill om ett syndigt leverne - men det är allmänbildande."
(Hjalmar Söderberg)

"Då sa ormen till kvinnan: 'Ni ska visst inte dö! Men Gud vet att den dag ni äter av den ska era ögon öppnas, så att ni blir som Gud med kunskap om gott och ont.' Och kvinnan såg att trädet var gott att äta av och en fröjd för ögat."
(1 Mos. 3:4-6a)

Katekesfråga 2: Varifrån hämtas undervisningen om det som hör till din kristendom?

måndag 24 februari 2014

Kan "Mitt hjärta är krossat" plötsligt betyda "Jag känner mej mycket glad"?

Påskvänner!

Måste citera C S Lewis med anledning av den där morgonandakten för 22 år sedan, den som Kyrkliga Förbundet anmälde men som diverse tillfrågade teologer fastslog var i enlighet med kända tolkningstraditioner och ingen anledning att hindra prästen från fortsatt förkunnelse:

En del människor som säger om något att det är "bildligt" menat, drar av detta slutsatsen att det knappast har någon mening alls. De har rätt när de tror att Kristus talade bildligt när han sade åt oss att bära korset. De har fel när de drar slutsatsen att detta med att bära korset inte betyder mer än att leva ett hyggligt liv och ge måttligt till välgörande ändamål. De resonerar vettigt när de tror att helvetets eld är en bild - och de drar felaktigt slutsatsen att det inte betyder något allvarligare än grämelse. De säger att berättelsen om syndafallet i Första Moseboken inte är bokstavligt menad, och sedan fortsätter de med att säga (jag har själv hört det) att det egentligen var ett fall uppåt - vilket är som att säga att eftersom "mitt hjärta är krossat" är en bild, betyder det "jag känner mig mycket glad".

Hur man än betraktar syndafallsberättelsen, och hur stort mått av symbolik man än vore villig att läsa in där (jfr Uppenbarelsebokens skildring av tidens slut), måste man väl ändå medge att det skedda skildras som en katastrof, som just ett fall? ("Genom en enda människas olydnad kom synden in i världen, och genom synden döden" som S:t Paulus skriver). Vi kan väl ändå inte få det till att olydnaden mot Gud var en Herrens välsignelse och att även vi behöver vara olydiga mot Guds och hans ord ord för att "växa" och "mogna" som kristna? Vilken djävla teologi!

Jag kan inte låta bli att tänka på Skandalen i Strandänge för drygt fem år sedan...

söndag 23 februari 2014

Den gamle ormen utlägger syndafallsberättelsen på Reformationsdagen

Påskvänner!

Läs och inse vad somliga i Svenska kyrkan skulle vilja göra av Reformationsjubileet 2017:

I Första Mosebok berättas att Gud skapade människan till sin avbild, till man och kvinna, till att vara lik sig själv. Och Gud satte människan i Edens lustgård med träd som var ljuvliga att se på och vars frukt var god att äta av. Ett av dem var kunskapens träd på gott och ont, men av det trädet fick människan inte äta. Hon kunde inte både njuta av kunskapens frukt och samtidigt leva kvar i lustgården.

Så kommer det som kallas syndafallet. Ormen förklarar för kvinnan vad Gud egentligen har menat. Man dör inte av att äta frukten, men det ger förstånd. Detta lockar kvinnan och hon äter därför av frukten och bjuder sedan mannen. Och båda får en ny syn på sig själva. Som straff förvisas de så ur lustgården till det liv som är människans lott, det kroppsliga, mödosamma, med lidande och arbete, den långa kampen för att bli människan.

Syndafallet var människans första akt av olydnad mot Gud och många bär fortfarande på en sorts kollektiv skuld. Lydnad mot vad man trodde var Gud har varit självklar i kristendomen. Mer eller mindre underförstått har det varit, att vi inte borde ha smakat på frukten från kunskapens träd utan stannat kvar i det lyckliga, omedvetna tillståndet i lustgården, i en trygghet där vi aldrig behövt oroas av den ondska som det var Guds privilegium att ensam känna till.

Men det finns ett sätt att tolka myten om syndafallet som kan befria oss från skuld och som är aktuellare än någonsin. Mänsklighetens överlevnad kan faktiskt hänga på hur mycket olydnad och trots som hinner manifesteras innan det är för sent. Den jungianske analytikern Edward Edinger ser människans trots mot Gud som ett led i hennes nödvändiga utveckling. Hon kommer bara vidare, om hon blir medveten om sig själv, om hon får den kunskap som myten kallar att kunna skilja mellan gott och ont. Vad syndafallet handlar om är det mänskliga medvetandets födelse. Utan trots mot hämmande auktoriteter blir människan kvar i symbios med sitt upphov och utvecklingen avstannar.

Ormen kan ses som språkrör för en sida av Gud som representerar människans behov av självförståelse, en andlig och själslig motsvarighet till hennes instikter, trygghetsbehovet t.ex. En del av vårt inre längtar alltid tillbaka till tryggheten i lustgården och gör motstånd mot sanningen och ju djupare världen går in i sin överlevnadskris, desto oftare hörs ropen på mer trygghet. Och de som överväger att trotsa det bestående prövas, när ormen lockar med klarsyn. Det kan gälla ensamhet och otrygghet contra frestande gemenskap på undergångens brant. Lustgård är stagnation om man stannar i den. Och lydigheten "en katastrof", skrev Berit Gullberg i boken "Den mållösa människan." Vi läser in personliga auktoriteter i samhällssystem och kyrkor och till och med i Gud för att själva slippa förändras. Vi lever inte som vi vill leva.

Så varför inte göra som den första kvinnan, lyssna på ormen, smaka på frukten, bjuda andra, ta det s.k. straffet och avstå från en del av tryggheten? Men i gengäld få sina öron öppnade.

(En morgonandakt i Sveriges radio hösten 1992, ledd av en präst i Svenska kyrkan, citerad efter Marianne Blom: Utanför lustgården - om kyrka och tro i förvandling, Verbum(!) 1996 s. 87-88. Det är ohyggligt att högkyrkliga nekas prästvigning - med EFS´ goda minne? - medan de kvinnor och män som fortfarande får prästvigas kan förkunna ungefär vad som helst utan att avsättas, jfr Ulla Karlssons artiklar i KT för tre år sedan: Plocka bort talet om synd och skuld och slaktade lamm samt Kyrkan har ett ärende utan försoningsoffer).

Jfr också Hans Ulfvebrands och Marianne Bloms artikel Står lära mot liv (Kyrkans Tidning 24/2 2012), vartill jag kommenterade:

John Shelby Spongs och Ulla Karlssons teologi är tämligen exakt som Kay Pollaks sådan den gestaltas i "Så som i himmelen". Synd och förlåtelse blir irrelevant eftersom Gud aldrig fördömt och vi alla gör så gott vi kan. Ska försöka skriva ett genmäle på artikeln eftersom jag så vänligt (ja!) apostroferades av Ulfvebrand/Blom. Egentligen vill jag väl mest skicka deras (goda och viktiga) fråga i retur: "Står lära mot liv?"
Förutom den intressanta länken till Rowan Williams´ hövliga kritik av Spongs teologi kan man också länka till Rune Imbergs klarspråk påhttp://brogren.nu/spong2.htm. Jag håller inte med Imberg om allt - och nekrofili förstår jag inte vad han fick ifrån, det var ett polemiskt övertramp - men den övergripande reaktionen är, såvitt jag kan förstå (se http://www.johnshelbyspong.com) fullständigt adekvat.
Vi kan inte artigt diskutera vilka förnekelser som helst. Det pågår en maktkamp om tolkningsföreträdet till begreppet "reformation". Obs 500-årsjubileet 2017! Och vi får ju som lutheraner skämma ihjäl oss då om det framstår som om vi bröt med påven bara för att själva få hitta på och befordra vilka okristliga läror som helst.

Jfr också Rowan Williams´ respons på John Shelby Spongs 12 teser.