Jaha, då har vi fått lite till att diskutera med Johannelundseleverna på lördag ;o)! Eller här på bloggen - jag saknar verkligen alla roliga kommentarer från K-G Larsson-debatten m.fl. diskussioner. Fast det är väl bara att erkänna: det finns bättre diskussionsfora än det här på nätet för EFS-are.
För er som har svårt att komma in genom Dagens "pärleport" tänkte jag länka till Kyrkans tidnings artikel i samma ämne. Men jag hittade inte artikeln på nätet. Så ni får istället prenumerera på Dagen eller sjunga så här om den riktiga pärleporten (som faktiskt inte heller var gratis att komma in genom från början):
Det traditionella besöket av Johannelundselever i Njutånger under Kyndelsmäss äger rum även i år - med "intervjuer" och samtal kl. 16 på Njutångers EFS och kvällsgudstjänst med mycket sång kl. 18 (med mellanliggande förtäring), samt högmässa i Njutångers kyrka (med efterföljande kyrklunch i S:t Olofsgården) kl. 11 på söndagen.
Alla, även konfirmander och barnfamiljer, är varmt välkomna - det är ett av de "arrangemang" eller en av de kyrkhelger jag minns med störst tacksamhet från det gångna året. Både varmt uppbyggligt och kalasläge att i avslappnad form ställa kluriga frågor till teologer (vilket vi sällan har möjlighet till - eller tar möjligheterna till).
Om helgfirande och kyrkogång (så här inför "Jungfru Marie Kyrkogångsdag") finns en liten rolig psalm av danske Grundtvig:
Jag vet ett litet paradis, det är så lätt att finna för den som Gud får, stor och vis, om tro och dop påminna. Det ligger under stugutak och under stjärnvalv höga, där kristna är på Herrens dag inför hans milda öga. Den som Guds änglar sjungit om är där i kraft tillstädes. Där hörs hans kärleks höga sång, hans frälsta folk där glädes.
Det kändes - minst sagt - rätt ansvarsfullt att spela jude i musikalen "Messias" på självaste Förintelsens minnesdag. Det finns förvisso goda argument för att Jesus var/är den utlovade Messias, däribland de faktum att inte ens judarna själva tror på fler verkligt auktoritativa profeter med kanoniska skrifter efter Jesus´ liv på jorden - eller att de blodiga offren upphörde bara några decennier efter Jesus´ offer på Golgata, för att sedan aldrig återupptas ens när judarna på nytt fick ett eget land.
Men argumentet emot är närmast förintande: Var finns det där fridsriket som Messias skulle komma med? Var fanns det i Auschwitz?
Visst - vi kan uppleva Guds frid genom juden Jesus på många sätt, genom hans Ande och hans ord. "Hans kyrka, i sitt frö så späd, / har vuxit till ett skuggrikt träd." Men kristna har ibland behandlat judar som skit, ja, inte ens kunnat hålla frid med varandra.
Så till slut blir svaret nog detta - efter en respektfull tystnad: Vi väntar också på Messias. Maran atá!
Amazing Grace / Oändlig nåd är en av psalmbokens finaste psalmer, och nu även namnet på ett häfte med 75 psalmer ur den ekumeniska psalmboksdelen på engelska som vi tryckt upp till Njutångers kyrka. Det var roligt att ett 20-tal flyktingar från Njutångersgården deltog i gudstjänsten igår, och vi hoppas att minst lika många kommer på Kyndelsmässodagens högmässa, då en grupp studerande från Johannelund kommer att medverka, och då det serveras kyrklunch på S:t Olovsgården efteråt.
På lördagen blir det förresten intervju med "kandidaterna" kl 16 och helgsmålsbön/gudstjänst kl. 18 på EFS Njutånger, dit alla naturligtvis också är hjärtligt välkomna (servering dessemellan).
Tack till Emanuel och Elimförsamlingen som lär oss så mycket och delar så fritt! Visste du att e-post är på väg ut? Och hur ser ditt "digitala jag" ut? (Eller, hmm, mitt eget ego på just den här bloggen...). Var så goda och se/lyssna hälsar sociala Elim och sociala Emanuel:
Jag blir så glad när jag ser dej, jag blir så glad när jag ser dej, jag blir så glad när jag ser dej, jag blir så glad, så glad, så glad när jag ser dej.
Ack, sviten av söndagsbesök på EFS Njutånger bröts ömkligen i söndags - magsjukan däckade en efter en i vår familj och efter att ha gått med spyhinkar (och torkat upp sånt som kom utanför) några dagar blev det min tur i söndagskväll (kände liksom på mej det) och måndags morse.
Nu är jag dock såväl återställd som icke smittsam (enligt förskoleregeln 48 timmar efter senaste "utbrott"), så jag törs besöka såväl arbetsplats som EFS igen.
Det är förresten ekumenisk bönevecka nu. Och "kyrkhelg" (både lö-sö) i helgen!
Hälsans gåva, dyra gåva från den Gud som ger allt gott! Må vi glada honom lova för så ovärderlig lott, som av oss dock sällan skattas, kanske först när den oss fattas.
Vi som firar Tjugondedag Jul (Knut) har i år extra stora möjligheter, eftersom Knut infaller på en söndag. Och även om en fin simhallssvit bröts igår (fyra fredagkvällar på raken i simhallar!) har jag möjlighet att istället få tredje söndagen på raken i EFS Njutånger! Efter en mellandagsfest söndagen efter jul och en trettondedagsfest i söndags - med Ruth och Sture Normark - är det nu dags för ett medlemsmöte med knytkalas imorgon. Kul!
Så får vi se hur allvarlig man vågar vara. Eller bör vara. Avslappning och "bara-vara"-stunder har sin tid - allvarliga framtidsfrågor och -diskussioner sin. Och som ny medlem - eller som vanlig mänska med allsköns vardagstrassel - ska man väl inte vara för framfusig...? Nå, det ska bli trevligt hursomhelst.
Till knytkalaset har jag med något nytt. Men gott folk: leta gärna reda på eventuella kvarvarande nötter och julgodisar imorgon (i ett svagt ögonblick lovade jag barnen att koka ny knäck)! Lite nyinköpt julmust kan man väl också ta? Visserligen påstår vår kyrkoherde att julen varar ända till Kyndelsmässodagen, och visst, kyrkomusikens julserie håller på så länge, men i år börjar förfastan (Septuagesima) redan i januari, så just i år håller det inte streck.
Alltså: Bäst att passa på i morgon! Och för sista gången den här säsongen:
I år är det Sören Kierkegaard- och Oscar Ahnfelt-jubliléer. Båda föddes 1813 (inte alltför långt ifrån varandra) men där upphör nog alla likheter. (Eller?). Det blir många tillfällen att citera Ahnfelts sånger (som f.ö. oftast var skrivna av Lina Sandell), men jag börjar med att återge en text av Sören Kierkegaard från hans sista levnadsår (då han var lika gammal som jag är nu), då han gick löst på folkkyrkligheten och "den officiella kristendomen".
Take it or leave it, "at elske Gud i et Motsaetnings-Forhold till Mennesker" är väl en diskutabel formulering (ö.h.t. tål han ovanligt väl att diskuteras, den gode Kierkegaard - låt oss gärna göra det i år!). Men jag tycker inte att den s.k. "kirkestormen" i stort är ett dugg mindre aktuell kyrkovalsåret 2013, där här i Sverige politiska partier fortfarande ställer upp och får ställa upp, än den var 1855 under de sista skälvande månaderna av den kristet existensialistiske filosofens liv. Inte minst EFS som inomkyrklig rörelse ger han en hel del att begrunda.
Jag minns när jag under 80- och 90-talen kom att lyssna en del till den norske professorn och prästen Carl Fredrik Wislöff, hur hans ofta förekommande hänvisningar till en viss Kierkegaard förbryllade mej, som bara läst Gusten grodslukare och Gummi-Tarzan (av Ole Lund Kirkegaard). Nu har nog även jag läst mer av Sören än av Ole Lund (som dock även han ingår i dansk litteraturkanon!). Men observera den frodiga humorn även hos Sören i det fetstilta textudraget nedan (om saften och om trekantshatten!), trots det allvarliga och rannsakande ämnet.
GOTT NYTT ÅR tillönskas trots Sörens salvor både EFS:are och andra!
»Hvorledes kunne I troe, I, som tage Ære af hverandre?« (Joh: 5,44.)
Her er atter Dødsdommen over al officiel Christendom!
Dette uhyre Luftcastel: en christen Verden, christne Stater, Riger, Lande; denne Legen med Millioner Christne, som gjensidigt anerkjende hinanden i Middelmaadighed, men dog alle ere Troende: dette Hele er hvilende paa en Grundvold, som ifølge Christi egne Ord gjør det at troe umuligt.
Det nye Testamentes Christendom er at elske Gud i et Modsætnings-Forhold til Mennesker, at lide af Menneskene for sin Tro, for Læren at lide af Menneskene. Kun det er at troe; at tage Ære af hverandre gjør at troe umuligt.
Som jeg siger: Christendommen er slet ikke til. Den Art Lidenskab, der hører til for i den fuldkomneste Udsondring, i et Modsætnings-Forhold til Menneskene at have ene med Gud at gjøre (og kun dette forstaaer Christus ved at troe, hvorfor han ogsaa i Modsætning til det »at tage Ære af Mennesker«, v. 41, eller at tage Ære af hverandre taler om »at søge den Ære, som er af den eneste Gud« v. 44) den Art Lidenskab forekommer slet ikke mere. Den Sort Mennesker, som nu leve, kunne slet ikke taale noget saa Stærkt som det nye TestamentesChristendom (de ville døe deraf eller gaae fra Forstanden) aldeles i samme Forstand som Børn| ikke kan taale stærke Drikke, hvorfor man laver lidt Limonade til dem – og officiel Christendom er Limonade-Piank for den Art Væsener, som nu kaldes Mennesker, er det Stærkeste de kan taale; og dette Piank kalde de saa i deres Sprog Christendom, ligesom jo Børn kalde deres Limonade Viin.
I »Christenhed« gaaer Christendommen, det at være Christen efter dette Paradigma: den og den Mand, det er en herlig Mand, en sand Troens Mand: han bør være Ridder .... aah, det er for lidt for en saa udmærket Troens Mand: han bør være Commandeur o: s: v: o: s: v: Og til Grund for Ridderen, Commandeuren, Consistorialraaden, Conferentsraadens velsignelsesrige Virksomhed lægges bestandigt det nye Testamente, hvori staaer: hvorledes kunne I troe, I som tage Ære af hverandre? Det er, Christenheden gjør, fra Slægt til Slægt, fra Aarhundrede til Aarhundrede det Kunststykke at declinere mensa efter domus.
Derfor vil jeg hellere end med den yderste Tusindedeel af Neglen paa min lille Finger at deeltage i officiel Christendom, uendeligt hellere vil jeg deeltage i følgende Alvor. Man kjøber en Fane i Isenboden; den udfoldes; med stor Høitidelighed træder jeg hen til den, oprækker de tre Fingre og sværger til Fanen. Costumeret med Trekantethat, Patrontaske, Sabel (Alt fra Isenboden) bestiger jeg derpaa en Kjephest, for, sluttet til de Andre, at gjøre et Indhug paa Fjenden, med Foragt for Dødsfaren, hvori jeg synligt styrter mig, med Alvor som Den, der veed, hvad det betyder at have svoret til Fanen. Oprigtigt talt jeg er ingen Ven af at deeltage i den Sort Alvor; men naar galt skal være dog uendeligt hellere end at deeltage i den officielle Christendoms i Søndags-Gudsdyrkelsens, de Eedfæstedes Alvor. Det Første er dog kun at gjøre Nar af sig selv, det Sidste er at gjøre Nar af Gud. (S. K.)
Och så en kontrasterande (men inte nödvändigtvis motsägande) text ur Ahnfelts sånger - med melodi av sångsamlaren själv:
1. Guds barn jag är! Ack, saliga ro och glädje! Guds barn jag är! För vem ska jag säga min glädje? För Gud vill jag säga min glädje. Guds barn jag är! Guds barn jag är! Ack, saliga ro och glädje!
2. Guds barn jag är! Med häpnad och fröjd jag det säger. Guds barn jag är! O Gud, är det sanning jag säger? Ja, Gud, du ju själv så det säger. Guds barn jag är! Guds barn jag är! Med häpnad och fröjd jag det säger.
3. Halleluja! Nu skapelsens råd jag har funnit. Halleluja! Försoningens mening jag funnit, förlorade barn har han vunnit. Halleluja, halleluja! Nu målet för livet jag hunnit.
4. Så rik jag är! - fast synden i nöd oss har drivit. Så hög jag är, så härlig för Gud jag har blivit sen Sonen sitt liv åt mej givit! Guds barn jag är! Guds barn jag är! Så hög och så rik jag har blivit!
*5. Halleluja! Ditt lov, o vår Far, vill vi sjunga. Halleluja! Var prisad av hjärta och tunga, var prisad av gamla och unga! Halleluja, halleluja, vi här och i himlen vill sjunga! Text: v. 1 Lars Stenbäck 1839 (28 år), v. 2-5 Carl Olof Rosenius 1848 (32 år), v. 4-5 bearb. A.H. 2008 Musik: Oscar Ahnfelt 1850 (37 år)
"Först ska det vara ett svart kors på ett hjärta som har sin naturliga färg så att jag själv blir påmind om att tron på den korsfäste gör oss saliga. För man blir uppfylld av det man tror av hjärtat. Om det än är ett svart kors som plågar och ska göra ont, låter det hjärtat behålla sin färg och fördärvar inte naturen. Det betyder att det inte dödar utan håller vid liv. Men hjärtat ska sitta i en vit ros för att visa att tron ger glädje, tröst och frid, men inte sådan frid och glädje som världen ger. Därför ska rosen vara vit och inte röd, för vitt är andarnas och änglarnas färg. Rosen ska stå på ett himmelsblått fält, för denna glädje i anden och tron är början på den kommande himmelska glädjen som visserligen redan har börjat därinne och omfattas av tron men inte är uppenbar än. Runt detta fält ska det vara en gyllene ring som visar att en sådan sällhet i himlen varar för evigt och inte har något slut. Den är också dyrbarare än all glädje och egendom, precis som guld är den ädlaste och värdefullaste metallen. Detta är mitt compendium theologiae (sv. min sammanfattning av teologin). Jag ville visa den för dig i all vänskap och hoppas du uppskattar det. Må vår älskade Herre Kristus vara med din ande nu och i det kommande livet. Amen." (Martin Luther, 1483-1546)
Född 1970 i Umeå. Uppvuxen i Luleå, lumpen i Boden, studerande i Ludvika och Lund. Gymnasielärare (historia o svenska) i bl.a. Storuman, Ovanåker och Bollnäs. Numera (2022) deltidskyrkomusiker och -ungdomsledare. Kristen och socialliberal. Trebarnspappa, pastorsman, iggesundsbo, EFS-are m.m. Det ni!
Inlägg
