Nu börjar kantorskursen

Påskvänner!

När jag nu avslutat första delen av Svenska kyrkans grundkurs (ny samling i oktober och rejält med "läxa" till dess) är det strax dags för kantorsdistanskursen. Om 20 minuter ska vi nybörjare samlas i EFS-kyrkan här i Mellansel (varför inte "Mellanselskyrkan"?), bli välkomnade och få lite extra information.

Det ska bli spännande att se hur det här går - med orgelövning, pastorsjobb, lekskola, hemarbete och annat. Och med den anpassning av familjeekonomin som måste till. Vi är tacksamma för förbön.

Allt begär han, allt han ger dej,
alla dagar är han med dej.

Allvarsord om ödesdigra signalfel

Påskvänner!

Missionsföreståndarens krönika i senaste Budbäraren är nu också (med lätta justeringar) publicerad i Dagen. Den tycks mej bära vittnesbörd om andlig klarsyn. Just så här är läget inom Svenska kyrkan (och EFS?). Som Anders Sjöberg skriver måste man ibland reagera också på det som inte sägs.

En grundfråga som jag länge velat skicka till Svenska kyrkans biskopar är: Finns det i någon mening en risk för någon som helst att i något avseende gå evigt förlorad?

Minsta tvekan innebär i praktiken ett jakande svar. Men vågar Svenska kyrkan svara nej? En majoritet av skattebetalarna och kyrkomötesledamöterna kräver det förmodligen. Något tycker man sej nog kunna begära av "Kungliga Salighetsverket" (särskilt om man lydigt betalat in sin avlat). Fast det lite besvärliga är ju att kyrkan har en högre auktoritet än t.o.m. kyrkomötet...

Läs f.ö. gärna även Anders Sjöbergs "Bibeln-i-dag-text" i Dagen om Paulus omvändelse. Är det någon kallelse i vårt liv som vi ännu inte lyssnat till?

När hans röst till mej når fram
vill jag så som Abraham
säga "ja" till Gud och gå,
medan tid och nåd följs åt.

Tillbaka från Högbonden

Påskvänner!

Tre dagar på ön Högbonden ute i Bottenhavet - det kan man kalla strategisk reträtt! Tillbaka på Mellansels folkhögskola kan vi se tillbaka på en särpräglad upplevelse med många uppbyggliga moment, alltifrån gårdagens tysta förmiddag till kvällens nattvardsgudstjänst och sångstund ute i trädgården. Som avslutades med "Bred dina vida vingar, o Jesus, över mej".

Från denna dag tar vi särskilt med oss meditationsstigen på Hornberget med dess många dikter och bibelord. En upplevelse också i dagens duggregniga väderlek.

...och låt mej stilla vila i ve och väl hos dej.
Bli du min ro, min starkhet, min visdom och mitt råd,
och låt mej alla dagar få leva av din nåd.

En skön helg i Anundsjö socken

Påskvänner!

Gårdagen var en härlig dag på många sätt. På förmiddagen fick vi grundkurselever delta i en "mini-pilgrimsvandring" ute i Guds fria natur. Och på kvällen fick vi besöka en av våra lärare i en by några mil härifrån. Långt ute i skogen. En underbar, renoverad gammal gård. Härligt kvällsfika (även jag som fastade kunde frossa - i olika väldoftande tesorter!).

Somliga av oss erbjöds dessutom sova över - dit hörde jag. Tält i all ära - men nog sov jag extra bra den här natten! På morgonen blev det skjuts till Anundsjö 1400-talskyrka, där vi firade "anundsjögudstjänst" och sedan - efter en lunchrast - fick studera kyrkans utsmyckningar och symboler lite närmare. Mycket intressant! En klart sevärd kyrka i en socken som vid sin tillblivelse på 1200-talet sträckte sej ända upp mot norska gränsen (i dag "bara" till lapplandsgränsen).

Idag på kvällen läste jag boken "Skriften i verkligheten" av Henry Cöster. Mycket vore att säga om denna bok. Men jag avstår nog. Uppenbarligen tillhör Cöster de inte så få teologer som tror att Jesus har ruttnat. Och som lyckats skapa sej själva - och Svenska kyrkan? - en slags "kristendom" där det inte spelar någon roll om Jesus ruttnade eller inte.

En ande har inte kött och ben.
Och det ser ni att jag har.

Han är den som oss förenar,
solen han, och vi dess glans.
På hans livsträd är vi grenar,
han är vår, och vi är hans.

Hedenius och Svenska kyrkan

Påskvänner!

Ni läste väl gårdagens understreckare i SvD om Ingemar Hedenius?

Om inte - gör det!

Ingemar Hedenius gjorde, liksom Christer Sturmark idag, kristendomen den största heder man kan bevisa den: han tog den på allvar. Hur många av oss "kristna" gör det?

Ni är jordens salt.
Men om saltet mister sin sälta...

Lärande i Svenska kyrkan

Påskvänner!

Sitter här i Mellansel och läser en tidning som heter 24Tretton - om lärande i Svenska kyrkan.

Där skriver Anne-Louise Eriksson, chef för SvK:s enhet för forskning och kultur, om hur man (som bekant) kan bli och vara medlem i Svenska kyrkan utan att tro på Jesus. "...Men det är också ett uttryck för Svenska kyrakns självförståelse. Kyrkan ska gestalta Guds kärlek. Och Guds kärlek omfattar alla. Det är kyrkans tro."

OK - jag förstår. På ett sätt i alla fall. Även om jag inte kan tycka att allas medlemskap i Svenska kyrkan är en direkt självklar följd av Guds allomfattande kärlek.

Men låt oss i alla fall säga att Svenska kyrkan behåller nuvarande medlemsbegrepp, som kräver dop men inte evangelisk-luthersk eller ens kristen bekännelse av medlemmen. (Enligt den gällande definitionen är man kristen om man är döpt, oavsett hur ateistisk man blivit). Lite konstigt blir det dock att då läsa Anne-Louise Erikssons resonemang om medlemmarnas andliga auktoritet:

Till det evangelisk-lutherska hör nämligen vad man idag skulle kunna kalla en demokratisk tanke om att alla är myndiga inför Gud, med egen förmåga att tolka och ta emot Guds tilltal. Det är därför Svenska kyrkan, till skillnad från t.ex. den romersk-katolska, undviker att formulera en bestämd lära eller uppfattning i olika frågor.

Jaha. Har Svenska kyrkan ingen bestämd lära? Är det upp till varje medlem, också ateistiska sådana, att vara med och bestämma vad Svenska kyrkan ska tycka? För:

Men också när vi inte kommer fram till samma tolkning måste kyrkan till sist fatta ett beslut och välja vilken ordning som ska gälla. Då är det majoritetsbeslut som avgör, men vägen fram till beslutet är en lika viktig del av den demokratiska processen som själva omröstningen.

Men jag undrar: ÄR det verkligen en evangelisk-luthersk tanke att även icke-troende ska ha makt och myndighet i kyrkan? Kan verkligen människor som inte bekänner Jesus som sin Frälsare anses ha del i "det allmänna prästadömet"? Antingen får man väl ha en folklig kyrka, öppen för alla, men med ett tydligt läroämbete (präster och biskopar), eller också får man låta bli att ge medlemskap åt människor som verkligen inte delar den evangelisk-lutherska (eller åtminstone den kristna) tron.

För vi kan ju inte ha det så - INGEN ideell organisation kan ha det så - att vår egen ideologis motståndare ska ha lika stor rätt till både medlemskap och inflytande inom organisationen som ideologins vänner och bärare. Det är ju orimligt. Det bäddar ju för kupper, snabba eller smygande.

(Fast en smygande kupp är kanske vad som redan har skett under 1900-talet? Ungefär som när socialdemokraterna blev ett borgerligt parti och lämnade socialismen utan att en enda politisk redaktör eller ens löpsedelsredaktör reagerade).

Guds kyrkas liv är jordens största under,
när världens forntidsformer snabbt förgår
är Kristus i all evighet densamme
och fast som klippan hans församling står.
När världens riken sjunker ner och faller
går kyrkan mot fullkomlighetens vår.

Intressant missionsdag med Bo och Carina Hansson

Påskvänner!

Måste bara också få berätta att gårdagen - både för- och eftermiddag - innehöll ytterst intressanta föredrag och gruppuppgifter med Bo och Carina Hansson, f.n. Svenska kyrkans utsända i Abu Dhabi. Vi dryftade bl.a. missionsbegreppet och fick höra om parets livsväg, om Svenska kyrkans internationella arbete genom historien och om den andliga och sociala situationen i Förenade Arabemiraten (dit Abu Dhabi hör).

Alltemellan sjöng vi psalmerna "Gud, från ditt hus, vår tillflykt du oss kallar", "Öppna mej för din kärlek", "Stor är din trofasthet" och "Tung och kvalfull vilar hela världens nöd på Jesu hjärta." (Inte dumt alls med psalmsång som start- och slutvinjett på kristliga föredrag).

Som helhet en ytterst intressant dag med fängslande framställningar av olika sätt att tjäna Kyrkans Herre i dagens värld. Många utropstecken fast även några frågetecken satte jag i marginalen. Återkommer gärna till båda delarna vid tillfälle.

PS. Har nu läst Torsten Nilssons bok "10 bud eller inga" och förvånats över den diskussion boken tydligen väckte. Jag tycker resonemangen i stort sett verkar vettiga och riktiga. Men den som satte titeln (TN själv?) förtjänar verkligen kritik. Återkommer om det också. DS.

Missionens herre manar:
nu är det tid att gå!
Och alla som han sänder
ska kraft av honom få.

Men världen, det är också
den plats där du nu bor.
Som mänska ibland mänskor
du har en uppgift stor.

Tält och timmerhus

Gomorron påskvänner!

Sitter återigen i folkhögskolebiblioteket efter att ha tältat på ny plats den gångna natten. Jag flyttade från Moälvens strand till Anundsjöns, kan man säga. Fick flytthjälp av en bilburen kurskamrat som också tältar vid Anundsjön. Han är timmerman och vi diskuterade i kvällsmörkret hur bl.a. Laura Ingalls Wilder och Vilhelm Moberg rätt grundligt redovisar nybyggarnas byggteknik - och hur det, liksom i Defoes Robinson Kruse, är minst lika spännande som något annat i boken. Fascinerande hur man kan reda sej med enkla medel - fast tält slår ju det mesta!

(Hur var det nu - var Paulus tält- eller sadelmakare? Kanske både och. Ungefär som min svåger teologen informerade om att bibelbegreppet "timmerman" också kan innebära stenhuggeri, vilket ju gör att Jesusorden om den sten som byggnadsmännen förkastade kanske också i sin bokstavliga mening härrör från Frälsarens egen erfarenhet).

Herre, din son var en timmerman,
välsigna alla som bygger!

Tankebok och andras tankar

Påskvänner!

Jag kanske återkommer lite oftare än planerat trots allt. För vi på Svenska kyrkans grundkurs har fått i uppgift att sköta en "tankebok" under kursens gång, och det är ju egentligen typ en loggbok som den här. Och grundkursen passar rätt väl in på temat "EFS idag" och vad EFS:s relation till Svenska kyrkan betyder. Som sagt, jag återkommer nog lite nu och då även fortsättningsvis, och ser plötsligt bloggen som en del av studieuppgiften! (Inte hela förstås - en uppgift till i morgon går t.ex. ut på att förbereda en andakt).

Vill även gärna rekommendera min egen bloggpost Lämnar Ann Heberlein verkligen Svenska kyrkan? Inte för min egen texts skull, men för alla intressanta kommentarer som har kommit, nu senast flera stycken idag! Det är roligt att bloggen kan fylla en samtalsfunktion och på så sätt håller sej levande även när jag skriver mindre!

Vi har förstås även Budbärarens nätdebatt där bl.a. Erik Johansson i Örebro ("Präst-Erik") gjort ett intressant inlägg om nyligen genomförda missionsdagar på Hagaberg. Idén med nätforum på Budis' hemsida är utmärkt, men grafiken är förfärlig och gör det svårt att orientera sej bland äldre inlägg utan slagkraftig rubrik. Allt kan inte ske på en gång - men en god formgivning vore välkommen! Annars hamnar den huvudsakliga EFS-debatten obevekligen i Dagen, Facebook och bloggar som den här. Ingen katastrof - men inte en utveckling som ens en bloggare som jag önskar.

Det ska dock bli intressant att se vilka debattinlägg som Budis' augustinummer innehåller! Tillsammans med allt övrigt värdefullt material, som redaktionen vant oss att förvänta! Tidskriftshyllan här på Mellansels folkhögskola är välfylld, och Budis lär komma hit lika fort som hem.

(Men alla ni därhemma - vad jag saknar er! Trots telefonsamtal ikväll. Och vad bra att min frus snälle släkting kunde ta hand om cykeln jag lämnat på Sundsvalls busstation! Den hade knappast fått stå orörd ett par veckor - snabbt hade den hamnat på hittegodsavdelningen. I bästa fall...).

Som när ett barn kommer hem om kvällen
och möts av en vänlig famn,
så var det för mej att komma till Gud,
jag kände att där hörde jag hemma.

Andra dagen på Svenska kyrkans grundkurs

Påskvänner!

Nu sitter jag i biblioteket på Mellansels folkhögskola. Det har än så länge varit mest fysiskt påfrestande att gå Svenska kyrkans grundkurs: först cykel halva vägen till studieorten - jag gav upp i regnet och tog Norrlandskust-bussen från Sundsvall - och sedan en härlig gemenskapskväll med bergsbestigning (Antersberget). Dessutom hade jag hittat på att jag skulle köra min traditionella sommarfasta under grundkursdagarna - och festa loss igen under kantorshelgen efterpå - men nog var det lite svårt att hålla sej när den grillade korven doftade så där retsamt gott som den gör uppe på ett berg. I nattvardsfirandet efteråt deltog jag dock fullt ut, medan molnen nedanför berget lättade och den blågröna anundsjödalen liksom rullades ut inför våra ögon.

Hittills har det varit en upplevelse att få gå kursen och bl.a. reflektera över dagens "stor-ord": KALLELSEN. Både kallelsen till Guds rike - den största och viktigaste - men också kallelsen till tjänst i olika uppgifter. Samtalet handlade bland mycket annat om hur stor frihet ger Gud oss att välja - hur starkt han vill leda och styra s.a.s. (Ex. Samuel, Jona, Abraham och Lilly Abrahamsson). Och om huruvida det kan bli för sent att välja. Viktigt både när det gäller arbetet och saligheten.

Mycket annat vore att förtälja, men nu är lunchrasten snart slut. Och jag tänker som sagt lugna ner bloggtempot en aning. Allt har sin tid.

Lär mej din väg, o Gud,
lär mej din väg.
Ge mej ditt bistånd, Gud,
lär mej din väg.

Snart dags!

Påskvänner!

Så får jag väl säga hejdå och tack för den här veckan! Jag tänker cykla 30 mil idag och imorgon, så det här blir det sista jag skriver på ett litet tag. På ett eller annat sätt tänker jag rapportera från Mellansel under nästa vecka också. Men inläggen lär bli färre och troligen kortare.

Vilket kanske inte är någon nackdel. Vare sej för mej som skriver eller för dej som kanske läser.

På återseende! Och som lille Tim i Dickens´ julsaga sa: "Gud välsigne oss allesammans!"

Den korta stund jag vandrar här...

Det börjar bli dags att fara till Mellansel nu

Påskvänner!

Som jag tidigare berättat har jag på ett bananskal halkat in på kantorsutbildning på distans via Mellansels folkhögskola. Ett tips: den skolförlagda kantorsutbildningen har platser kvar. Så far dit och gör antagningsprov nu på stört, du som känner att du vill ta kantorsexamen! Du bör ha en god chans att komma in om du inte helt saknar begåvning och förkunskaper - det var distansutbildningen med 3 platser på 15 sökande som var svår att komma in på!

Vad som inte sker på distans är starthelgen, liksom startperioden för Svenska kyrkans grundkurs som jag läser parallellt. Sammanlagt två hela veckor (18-31 augusti) ska jag därför vara på borta från familjen. Vi har skolat in de tre barnen på "lekskola", som jag helst kallar det, och min schyssta fru har tagit ut en del ledighet från sin pastorstjänst under min frånvaro.

I september och oktober kan jag vara nära barnen desto mer, om än jag sannerligen behöver avskild tid för studier och orgelträning. (Lekskola är en fantastisk resurs, bara barnstackarna kunde slippa vara där nio timmar om dan). Då blir det bara tredje helgen i resp. månad som jag behöver fara upp till Ångermanland och Mellansel.

Jag räknar med att fortsätta blogga då och då, även om frekvensen nog måste bli betydligt lägre vissa perioder. Den här veckan närmar sej EFS-idag-bloggen ofattbara 1000 unika besökare (på en vecka! - över 5000 unika besökare totalt!), och jag vill särskilt tacka er som bidragit med kommentarer. Det är väldigt roligt och gör bloggen mer givande för både mej och alla övriga läsare. Fler får gärna haka på!

Välkomna hursomhelst att, aktivt eller mer passivt, följa med en lite smånervös trebarnspappa, EFS-are och kantorsstuderande också genom sensommaren och hösten! Jag räknar med att utbildningen ska ge anledning till fler kommentarer än hittills om sång och musik - ett område som ju EFS genom åren har bidragit mycket till. Vi får se när jag får tid att skriva nästa gång.

Jag går aldrig ensam här, ensam här, ensam här,
jag går aldrig ensam här, Jesus han har sagt:
Jag är med er alla dagar, alla dagar,
jag är med er intill tidens slut.

Omedvetet hänsynslös evangelisationsmetod

Påskvänner!

Jag undrar faktiskt vid närmare eftertanke om man verkligen måste vara ateist-humanist för att kunna tycka att Prisma Teknik är ganska hänsynslösa genom sitt påstådda evangeliserande med sina styrlådor för grön gubbe. Hur glad och god idén än kan tyckas.

En enkel tillämpning av gyllene regeln visar det, tycker jag. Jag skulle inte ha något emot att ha en nymånfigur på trafikljuslådorna. Men om den arabiska tillverkaren hävdade att nymånen också i detta sammanhang ska betraktas som en symbol för islam som enda vägen till Allah, så vet jag åtminstone bra många varmt troende kristna i vårt land som skulle dra sej för att använda apparaturen. Om man också måste vänta lite extra på grön gubbe.

Och det är väl ändå inte Prisma Tekniks mening att mobba varmt troende muslimer eller judar eller ateister? Att låta dem stå och vänta lite extra länge på att få gå över? Nu tror jag i och för sej inte att just någon ateist skulle göra det. Jag skulle inte heller vänta lite extra bara för att undvika en muslimsk symbol. Men ju mer det skulle presenteras som en bekännelsehandling att röra - eller inte röra - föremålet, desto mer skulle även jag dra öronen, och händerna, åt mej. Och hur vet man att det aldrig går dithän?

Nej, Prisma Teknik, det här är inte hänsynsfullt eller ens genomtänkt. En sak är att kristna med glimten i ögat eller i rent pedagogiskt/illustrativt syfte - som EFS:s missionsföreståndare Anders Sjöberg i Söderhamn - visar att man kan tänka på Jesus när man trycker på lådan. Jesus som öppnar vägen till Gud. En annan sak är om tillverkaren fastslår att lådans symboler verkligen betyder detta, är menade att tolkas så här.

Och jag vill nog hävda att om handen skulle föra tankarna till Jesus borde den ha haft ett märke efter en kraftig spik. Som Betty Jansson (1836-1927) sjöng:

Men jag såg en hand, jag såg den ofta,
genomborrad var den, stänkt med blod,
röra vid den trötte, lyfta korset,
skänka kraft och giva himmelskt mod.

Prata inte bort er glada idé nu, Prisma Teknik

Påskvänner!

När jag för några år sedan hörde missionsföreståndare Anders Sjöberg tala i Söderhamns kyrka (Ulrika Eleonora) om träden på Jesu väg till korset (mycket bra!), nämnde han i predikans avslutning något mystiskt om symbolerna på trycklådan man använder för att få grön gubbe. Det var nåt som skulle betyda Jesus, och jag trodde nästan att Anders fått snurren i sin smittande entusiasm. Var hade han fått det där ifrån?

Nu visar det sej att tillverkaren Prisma Teknik i Tibro faktiskt påstår sej vittna om Jesus genom sina fantastiska lådor vid våra övergångsställen. Offentligt, i Dagen, hävdar man att handen som pekar på cirkeln är Jesus, han som är enda vägen till Gud.

Men för det första: nuförtiden behöver man inte trycka på den cirkel handen pekar på eller på handen själv, utan nu kan man trycka lite varsomhelst på lådan. Så var det med den "enda vägen".

Och för det andra: OM man nu har en så här smart idé om smygevangelisation ska man väl inte babbla så vitt och brett om den? Snart kommer det ju någon "humanist" och kräver att stat och kommun ska sluta handla av Prisma Teknik. Eller att alla dom här lådorna ska bytas ut (fast det är kanske svårare?). Eller att handsymbolen ska täckas över (ungefär som i muslimska länder enligt Prisma Teknik).

Så: kul idé och framför allt kul uttolkning, värd att sprida "underground". Men prata inte bort det här nu, Prisma Teknik och Dagen!

Du som är vägen, sanningen och livet,
eviga ljus, till salighet oss givet,
Kristus, låt ordet, i vårt hjärta skrivet,
helt oss förnya.

Får man inte begära att den som vill bli församlingsmedlem tror på Jesus?

Påskvänner!

Ni vet väl om att en kristen församling/förening inte får kräva att dess medlemmar - OBS medlemmar, inte besökare eller så - faktiskt tror på Jesus? Om församlingen/föreningen ska kunna få några som helst kommunala bidrag. Så är det i Östhammar i varje fall. Och vi som åkte genom Östhammar för en vecka sen och tyckte stan var fin...

Jag trodde först att alla missionsförsamlingar och EFS-föreningar i kommunen (det finns väl sådana där?) då skulle kunna säga ajöss till bidrag på stört. (Och fler kommuner kanske resonerar likadant?) Missionsförsamlingarna grundades ju just som troendeförsamlingar, där endast de som av hjärtat bekände att "Jesus är Herre" kunde bli med. Och jag trodde att

Men de/vi kanske inte längre har några som helst troskrav för medlemskap längre? Det ligger ju i tiden, men inte visste jag att det var för att kunna få kommunala bidrag. (T.ex. socialdemokraterna är ju inte socialister ens på ledande nivåer längre).

Svenska kyrkan-församlingar nöjer sej ju med att man är döpt, och kräver inte att man är kristen. Kristen = att man BÅDE genom dopet upptagits i Jesu Kristi församling OCH med församlingen bekänner honom som Frälsare och Saliggörare (se 1878 års katekesutveckling).

Det där med kommunala bidrag till kyrkor har jag alltid känt olust inför. (Bortsett från bidrag till handikappramper o dyl). Hoppas att vi inom EFS inte är beroende av dem på något sätt.

Gud, jag dej ber: Välsigna nu min gåva!
Droppar i vattnet blir en ocean.
Så kan allt fler få tacka dej och lova,
möta din kärlek, vara dina barn.

Wanja Lundby-Wedin ny EFS-ordförande

Påskvänner!

Visste ni att Wanja Lundby-Wedin, förutom att vara LO:s ordförande, också alltsedan 2007 varit ordförande i EFS? (Vad säger Tomas Nygren?). Men det handlar förstås inte om Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen (vilka vackra ord!) utan om Europeiska Fackliga Samorganisationen (inte fullt så vackert om än säkert bra på sitt sätt).

Tänkte bara att det ju kan vara bra att veta vad folk nuförtiden kan associera till när man pratar om EFS så där i största allmänhet. En del menar ju att EFS i framtiden bara ska heta just EFS. Men ska EFS inte längre betyda nånting med Fosterlands-Stiftelsen tycker jag att det ska uttydas "Evangelium För Skapelsen" istället (se Mark. 16:16). En organisation som värnar både yttre och inre miljö - och gärna fördjupar sin insikt i hbt-frågor, apropå den länkade artikeln ovan - men som framför allt fortsätter hjälpa oss att leva nära Jesus som är både vår förebild och vår frälsare.

I havets djup min synd blev sänkt,
o evangelium!

Söndagskrönika på temat "Vem är du?"

Påskvänner!

Som tidigare sagts meriterar sej Stefan Gustavsson starkt för en missionsföreståndarpost i EFS genom sina härliga söndagstextskrönikor (eller varför inte säga predikningar - det här blir ju en postilla till slut) i Dagen. Mer än genom sin generalsekreterarpost i Svenska Evangeliska Alliansen, måste jag nog säga.

Idag kom Stefan med en krönika om söndagens gammaltestamentliga text under rubriken "Vem är du?". Som lika mycket visar sej handla om frågan: "Vem tillhör du?"

Tänk att jag tillhör Jesus,
han tillhör mej, jag vet,
ej blott för vandringstid så kort
men i all evighet.

Gud, låt ditt ord i mitt liv få råda,
att andra där din kärlek kan se.

Smart att "runda" kyrkoavgiften?

Påskvänner!

Inte nog med att utträdena ur Svenska kyrkan ligger på omkring 50 000 människor om året, varav 60% är män och 40% kvinnor. (Hur länge kan det fortsätta? Och hur många av dem som går ut är EFS-are?). Ibland tänker jag visserligen om Svenska kyrkan som om Lappland, att om folkminskningen fortskrider är det kanske "kolonisatörerna" som drar och "urbefolkningen" som får mera utrymme, och att utvecklingen därför kanske inte är så helt och hållet negativ, men i båda fallen minskar onekligen de ekonomiska förutsättningarna för god service åt alla.

Nu har en f.d. kyrkoherde (nära oss när vi flyttade hit till Hälsingland men nu verksam i södra Sverige), som i fjol fick en miljon i avgångsvederlag från norra Öland, visat hur man kan runda kyrkoavgiften genom att gå ut ur svenska kyrkan i slutet av oktober och gå in igen i början av november.

Detta tycks ännu inte ha satts i system, men nog föregick f. kyrkoherden med dåligt exempel. Även om man som personen ifråga förklarar det som en markering mot dålig behandling på arbetsplatsen. Onekligen är valet av tidpunkt för utträdet skäligen misstänkt. Det är bra att Ann Heberlein m.fl. tänker över sitt ev. utträde ordentligt och inte går på impuls eller snålhet.

När lögn och våld förmeras,
var är då jordens salt?
Vem hjälper och vem helar
vid världens sönderfall?
Låt kyrkan bli som fordom:
ett hjärta och en själ,
en fristad mitt i oron,
för sanningen ett värn.

Lämnar Ann Heberlein verkligen Svenska kyrkan?

Påskvänner!

I samband med en krönika i Kyrkans Tidning med vass kritik mot hur Svenska kyrkan (inte) presenterade Jesus på Almedalsveckan och Pridefestivalen säger sej krönikören Ann Heberlein vara på väg att lämna Svenska kyrkan. Det är rätt intressant, eftersom hon värderingsmässigt räknar sej till "den liberala falangen" och i princip bejakar mycket av det Svenska kyrkan idag står för, t.ex. vigsel av homosexuella. Och hon har tydligen ännu inte bestämt sej för om hon verkligen ska underteckna utträdesbiljetten.

Jag har både gått ur kyrkan och in igen. Eva Noréus i Uppsala släppte ut mej och Håkan Holmlund i Umeå släppte in mej. Sympatiskt bådadera, tycker jag. Det goda som ännu finns i Svenska kyrkan är ett skäl att stå kvar. Men det dåliga också, anser jag nuförtiden. Vi kan ju inte lämna Svenska kyrkan i händerna på vilka som helst. Ju. (Hör ni det, Ann Heberlein och K-G Larsson?).

Så engagera er gärna i Svenska kyrkan, gott folk! Gärna via EFS! Lämna inte det sjunkande skeppet utan gör en insats genom tätning och ösning! Och har ni hoppat överbord så kom tillbaka! (Hör du det, K-G?).

Eller är det som Anders Brogren skriver att "bara skeppet ska gå förlorat"? Ja, inte sätter jag automatiskt likhetstecken mellan Kyrkan och Svenska kyrkan. Att lämna Svenska kyrkan är inte samma sak som att lämna Kyrkan och Kristus. Men som sagt, jag har ingen lust att lämna över Svenska kyrkan till några s.k. folkkyrkoteologer modell pastor Jansson, som ser kyrkan som en tom plastpåse lämplig att fylla med vad folket vill ha.

F.ö. vet ni väl att teol. dr. Heberlein skrev sin avhandling om förlåtelse - och behandlade både dess betydelse och dess (ev.) villkor och begränsningar. Bra ämne, tycker jag. Vi behöver alla varandras förlåtelse, likaväl som pastor Jansson behöver det. Och framför allt behöver vi Guds obegränsade förlåtelse. Men det är också bra att Ann Heberlein verkligen klargör, både genom avhandling och utträdeshot, att förlåtelse inte är samma sak som alltings tillåtelse. Man kan kritisera oskick av olika slag utan att bryta mot kärleksbudet.

Ann Heberlein och jag behöver verkligen få höra lag och evangelium i Svenska kyrkan och andra kyrkor - budskapet om synd och nåd. Just för att vi är syndare behöver vi väckas till liv och hållas vid liv av Guds ord.

O Jesus, din förtjänst det är
att kyrkan ej går under,
att vi får hämta styrka där
och tröst i svåra stunder.
Trots all vår synd och stora brist
har du, o Herre Jesus Krist,
ej tagit från oss ljuset,
ej reglat fadershuset.

Om att pröva allt och behålla det goda

Påskvänner!

Jag rekommenderade häromveckan hittillsvarande EFS-pastorn K-G Larssons sommarblogg på Dagen. Utan att hålla med honom i allt tyckte jag att den var intressant och välskriven. (Utmärkt initiativ med dessa sommarbloggar, Dagen - nästan som sommarpratsinstitutionen i radio. Jag rekommenderar även en prenumeration på denna fina tidning med dess fina chefredaktör, EFS-aren Elisabeth Sandlund).

Nu måste jag faktiskt erkänna att jag även fascineras av Linda Berglings sommarblogg. Hon ger ett historiskt perspektiv på sin verksamhet och bloggen innehåller många goda lärdomar. T.ex. om att pröva allt och behålla det goda - vilket ju även gäller hennes egen blogg och hennes egen verksamhet på Arken i Kungsängen. Men Gud och Linda förlåte mej - jag blev alldeles vansinnigt fnissig åt hennes bloggtextrubrik "Är det bibliskt att slå människor under förbönen?" Nog är det märkliga tider vi lever i när den frågan alls ska behöva ställas! Den besvarar sej själv på något sätt, tycker jag ;o).

När jag hörde henne här i bollnästrakten i påskas tyckte jag nog att förbönen var väl mycket riktad till typ cancern: ungefär "vi befaller dej, cancer, att vika i JESU namn" och reagerade ganska negativt på det (det lät mest som exorcism vilket förvisso kan ha sitt berättigande men kanske inte för jämnan - "jag befaller dej feber att gå ner"?).

I rättvisans namn måste jag säga att jag inte hörde så mycket av efterföljande predikan - den var också mest självbiografisk så långt jag hörde den men blev kanske mer jesus- och påskcentrerad efterhand. Den tidning hon gratiserbjöd (helande löv nånting) hade en typiskt överdriven tungotalsundervisning där det nästan verkade som att man kunde skaffa sej tungotal genom att följa tidningens manual. Men men...

I vilket fall: intressanta och mestadels goda reflexioner tycker jag att hon haft den här veckan - senaste inlägget mycket aktuellt med tanke på den arme Bentley i Lakeland. Gud kan verkligen använda vem som helst ("jag ber för sjuka och de blir friska ändå" som nån ödmjukt sa ;), men det finns också ett stort allvar i detta med tjänst och efterföljelse. Många falska profeter ska ju uppträda i Jesus namn och förvilla många. Många Herrens tjänare bygger på rätt grund men med hö och strå i stället för guld och ädla stenar - då ska verket brinna ner, men under över alla under: "själv ska han(hon) dock bli frälst, om än såsom genom eld." Och som Jesus sa: "Gläds inte över att andarna är er underdåniga utan gläds över att era namn är skrivna i himmelen." (Om de nu är det).

Tag mej då, Herre, upp till ditt barn,
lös mej från alla frestarens garn.
Lär mej att leva, leva för dej,
glad i din kärlek, offrande mej.

Värre än en hedning

Påskvänner!

Det finns ingen anledning att förhäva sej. Både äktenskapsproblem i släkten och egna erfarenheter ger vid handen att "there, but for the grace of God (and my wife), goes Andreas Holmberg."

Men aposteln Paulus skriver att den som inte drar försorg om sin egen familj är "värre än en hedning". Och det kanske inte är en så god idé att vara borta från fru och tre barn (minderåriga får man förmoda) i fyra sommarmånader - ens för att stå i spetsen för en väckelse? (Vi kan gärna be för familjen i fråga, och även för församlingen som kallat och överutnyttjat förkunnaren i fråga. Och för alla de tiotusentals människor som har lyssnat till honom).

För både väckelseledare och oss mera vardagliga syndare rekommenderas norrbottniskan, förra 1:e vice ordföranden i kd och en av den östlaestadianska väckelsens andliga ledare Maj-Lis Palos alldeles ovanligt utmärkta bok Äktenskapet (Kyrkliga Förbundets Bokförlag, scrolla ner en bit på hemsidan så ser du den). Den är ett ord i rätt tid. Rakt in i vår tid. Maj-Lis gick hem till Herren förra året, men "genom tron talar hon ännu fast hon är död". Både med sina ord och med sitt liv. Det är fint att gifta sej - apropå gårdagens bloggpost - men ännu finare att hålla ihop så väl som hon och Birger.

Kom ihåg: Jesus älskar alla. Inte bara väckelseledare utan även hedningar. Och dem som är värre än så. Men vi behöver å andra sidan inte ställa till det så gräsligt för oss för att få ta emot hans kärlek och syndernas förlåtelse. Och vi får ö.h.t. inte medvetet synda på nåden. Då har vi den inte. Våra medmänniskor - särskilt ev. livskamrater - ska inte behöva utsättas för vad som helst.

Här levs ej blott i rosengård...

Skriv brev till Elisabeth och önska en staty!

Påskvänner!

Jag har som historielärare alltid tyckt att vi svenskar slöat till på statyresandets område. (Är det jantelagen som spökar?). I Norge, jantelagens hemland, verkar det ju dock vara mycket vanligare än här att framstående kommunpolitiker eller kulturpersonligheter får en staty eller byst i hembygden även i modern tid. Och då ska naturligtvis även kvinnor kommas ihåg. Att t.ex. järnvägshotellgrundaren Wilhelmina Skog ännu inte fått en staty här i bollnästrakten - trots flitiga propåer - är mer eller mindre skandalöst, tycker jag.

Men nu har tidningen Amelia startat ett upprop - eller uppror - för fler statyer föreställande svenska kvinnor (endast 10% av de svenska statyerna över historiska, påklädda personer föreställer kvinnor), och tidningen Dagens chefredaktör Elisabeth Sandlund har hakat på. Jag också. (Med reservation för den minst sagt fjantiga idén att förse alla "manliga" statyer med ett rosa pärlhalsband. Egen "utsmyckning" av offentlig konst är inte något man bör uppmuntra, tycker jag som själv plockat bort en ölburk ur näven på biskop Frans Michael Franzén i Härnösand. Till plastkonen på Esaias Tegnérs huvud i Lund nådde jag inte upp :o).

Vilken svensk kristen kvinna vill DU se som staty? Skriv till Elisabeth på adressen elisabeth.sandlund@dagen.se

Själv skrev jag ett mejl till henne med förslagen att

I) Maria Elisabet (Maja-Lisa) Söderlund (1794-51), evangelist och andlig mor till C O Rosenius, bör få en staty/byst vid Solviks folkhögskola i Frostkåge,

II) Amelie von Braun (f. 1811) söndagsskolpionjär och resetalare, staty/byst i Karlshamn,

III) Märta Jansson ("Svegs Märta", 1829-1920), evangelist i Härjedalen och Hälsingland samt fångskjutsåkare innan konventikelplakatet avskaffades, staty/byst i Sveg eller Segersta,

IV) Maj-Lis Palo (1939-2007), förste vice ordförande i kristdemokraterna, matriark inom östlaestadianska väckelsen och flitig skribent, staty/byst i Sattajärvi, Pajala eller Luleå.

Men mejlet hackades av någon kines (det dök i alla fall upp en massa kinesiska skrivtecken!) och gick inte att återskapa, så nu skriver jag den här bloggposten istället. Hoppas att Elisabeth läser den och att många fler skickar in tips till henne. Ni får också gärna kommentera här på bloggen!

Stor är skaran av kvinnor som bådar glädje.

Bra att folk gifter sej - även om det inte är kyrklig vigsel

Påskvänner!

Det är med det sjunkande antalet kyrkvigslar som med korsförbudet i Nyköping - det är på ett sätt tråkigt, men på ett annat sätt en positiv markering av kyrkans och korsets betydelse. Människor tror trots allt inte - som vissa kyrkopolitiker verkar tro - att kyrkan är en neutral arena som kan användas och formas till ungefär vad som helst. Eller att korset är en religiös symbol vilken som helst (trots att det förvisso förekommer i fler kulturer och religioner än den västerländska och kristna).

Det är för mej viktigt att markera att jag hellre ser en ökning av antalet som gifter sej, även om de flesta gifter sej borgerligt, än jag ser en minskning av antalet som gifter sej, om än med aldrig så stor bibehållen kyrklig dominans. Man kan ju nämligen inte ta för givet att s.k. "kyrkbröllop" är uttryck för tro på Herren och hans välsignelse, även om det kanske blir mera så i framtiden.

Och när präster i Svenska kyrkan - även EFS-pastorer - hävdar att sambopar redan är gifta teologiskt sett eller "inför Gud", så är det väl inte att undra på om även kristna ungdomar numera tror att Gud inte är särskilt intresserad av deras offentliga löften eller av att de förklarar varandra för man och hustru (och inte för avelstjur eller sommarhångel eller "nån man bor ihop med", s.k. sam-bo). Det vore ju verkligen ironiskt om äktenskapet i framtiden skulle värnas mer av homosexuella eller ateister och agnostiker än av heterosexuella kristna. (Ungefär som präster ibland framstått som yrkesgruppen med högst andel skilsmässor).

Sen finns det en lite lustig dubbeltydighet i Dagens artikel "Kyrkan ratas när fler gifter sej." Där står att "allt färre av de som gifter sig gör det i kyrkan." Men det tycks vara så att även allt färre av dem som gifter sej i kyrkan (i bemärkelsen samfundet) gifter sej i kyrkan (i bemärkelsen kyrkorummet). Många tar med sej prästen till trädgården eller bryggan, och det är ju en sak för sej. Fast den konkreta uppgift som ligger till grund för artikeln och rubriken verkar vara följande: "Bara 46,2 procent av alla vigslar skedde i Svenska kyrkans regi förra året, jämfört med 79,3 procent 1970." Och om alla som ratar Svenska kyrkan verkligen ratar "kyrkan" kan man ju diskutera - det är ju många som gifter sej frikyrkligt också, vilket väl en tidning som Dagen borde vara medveten om?

Du som är vår frälsning,
tack för ständig rening,
tack att vi får leva
ledda av din lag.
Ge vår livsgemenskap
ljus och tröst och mening,
mod att bära bördor,
kraft för varje dag.

Evangelium för kropp och själ

Påskvänner!

Att det ska vara så svårt att hålla ihop själ och kropp, andligt och jordiskt. Enligt amerikansk forskning, refererad i Dagen, blir det dessutom tydligare allt svårare. Kristen misson tenderar att bli antingen helt inomvärldslig i sitt tänkande eller också fullkomligt världsfrämmande, enligt den amerikanske missionsforskaren Ralph D Winter. Den svenske forskaren Ove Gustafsson håller inte med utan hävdar att de amerikanska resultaten inte gäller Sverige.

Men är inte "Svenska kyrkans internationella arbete" (fanns det inte förut något som hette Svenska kyrkans mission?) och dess märkliga självpresentation ett tydligt tecken på att Winter kan ha rätt? Åt ena hållet i varje fall. (Ursäkta - är det Svenska kyrkan eller är det SIDA?). Och jag gissar att det finns på tok för överandliga missionsorganisationer. Också. Men även här gäller att "vad Gud har sammanfogat, får människan alltså inte skilja åt."

Vi har en jord här och nu att vårda och medmänniskor att tjäna. Men Gud kallar oss samtidigt till evigt liv och till nya himlar och en ny jord. Fast det finns som det tycks ett mystiskt men påtagligt samband mellan den gamla och den nya jorden. "Himmel och jord ska förgås", sa Jesus. Men han talar också om en tid "när världen födes på nytt." Och det eviga livet börjar här eller inte alls.

Du som skalv under gisselslagen,
låt seger stiga ur nederlagen,
Gud, ge svalka och nederbörd.
Föd de hungrande, läk de slitna,
låt fälten vitna, o Gud, till skörd.

...oron gör du till sabbatsfrid.
Genom staden med gator ljusa
skall lovsång brusa till evig tid.

SEA:s ordförande uppvaktar transsexuell 25-åring i Jakarta

Påskvänner!

Apropå Svenska Evangeliska Alliansen och dess "moralism" måste jag bara få vidarebefordra ovanstående nyhet! Nej det är inte som ni nog befarar ;o} Det här är ingen nyhet någon lysten kvällstidningsjournalist skulle publicera. Men till det mest gripande och omoraliserande jag läst på nätet i allmänhet och på Alliansens hemsida i synnerhet hör verkligen ordförande Mats Tunehags nyligen publicerade text "På fest med en transsexuell i Jakarta."

Visserligen rör vi oss fortfarande nära det till leda (?) aktualiserade område dit så mycket av kristen etik ibland tycks begränsas, men Mats lyckas framför allt annat, med tydlig respekt för hans/hennes svårlösta situation (om nu inte medgiven förbön ska anses respektlöst?), få oss att tillsammans med honom verkligen se och möta människan. Och bli sedda och mötta - av människan.

Mer sånt! Även hemma i Sverige.

Ecce homo!

Ett ord, ett öga, allting föddes
i människan till namn och tanke...

När Jesus gick omkring ibland oss
och gjorde väl och hjälpte alla
förstod vi hur det var från början.
Gud såg att det var gott.
Gud såg att det var gott.
Och det vart afton och det vart morgon.

Gärna ännu mer evangelium från SEA-generalen - också på hans blogg

Påskvänner!

Jag kan intyga att Stefan Gustavsson verkligen kan förkunna evangelium i sina helgbetraktelser i Dagen. Se t.ex. Vägen till frihet, Omskakande, Stolthet, Beroende, Bildspråk och PR-trick. Går man efter dem är han verkligen väl kvalificerad att bli missionföreståndare för EFS, som vissa nu föreslår. Här delas ordet ut på ett sunt sätt, där både lag och evangelium får komma med.

Men går man efter vad Stefan skriver i sina bloggtexter på CredoAkademin så blir bilden delvis en annan. Här är ofta klamydiaepidemier och andra epidemier i fokus (fast texten om skilsmässa var faktiskt skriven av en annan bloggare), och det blir ganska glest mellan evangeliserande Jesus-texter. Alltför glest, tycker jag, trots en utmärkt sommartext om Jesus läskunnighet. (Vad håller teol. heddr. Jonas Gardell på med egentligen?).

Jag är som nog märkts redo att försvara en sund lagförkunnelse också i vår tid. Det vare mej fjärran att racka ner på något som så tydligt behövs, inte minst på det sexualmoraliska området. Det behövs väktarrop och varningsrop. Men jag tycker nog att en generalsekreterare för något som heter Svenska EVANGELISKA Alliansen ändå måste fokusera betydligt mer på Evangeliet om Frälsaren (det har jag också skrivit till Stefan om).

Vad jag vet har varken CredoAkademin eller Svenska Evangeliska Alliansen (där Stefan är generalsekreterare) någon annan målsättning än EFS - nämligen att sprida evangeliet om Jesus. Låt oss då göra det! Förbanna ondskans mörker om du måste (och det måste man ibland, inte minst nu under Peking-OS), men glöm inte att tända ljus! Läs gärna bloggtexten från Stefans utmärkta tal under Jesusmanifestationen! Mer sånt - inte minst på bloggen, Stefan!

Ljuset lyser i mörkret
och mörkret har inte övervunnit det.

Det lönar sej att gå ut i media ibland

Påskvänner!

Nu blev det fart på Sensus och Mackan Andersson fick sina pengar i rödaste rappet. T.o.m. en ursäkt för förseningen följde med. Han har inte riktigt återfått förtroendet för Sensus utan kommer i fortsättningen att begära ev. betalning i förskott (från Sensus alltså).

Han gillar mer att vara snäll än arg, säger han. Det är säkert sant, men nog var han rätt festlig också i sin ilska. "Stora ångande högar av björnbajs" skrev han om ett uttalande från Sensus. Bli nu inte avskräckta av det - Mackan ÄR en fin kille, men nu var han rejält arg! Bind inte munnen till på oxen, för då får ni skit!

Nu är det morgon, dimmorna lyfter,
fågelsång över vaknande jord.

Vem behöver religioner? Dom kan vi va utan... eller?

Påskvänner!

Tydligen har Björn Ulvaeus översatt "Thank you for the music" för Allsång på Skansen - nej, för svenska versionen av Mamma Mia, tänk vad man har missat! - och den här gången försökt förklara utom allt rimligt tvivel att det verkligen inte, som några har misstänkt, är Gud som han och Benny tackar för musiken.

Tack för alla sånger, för ord och toner.
Vem behöver religioner?
Dom kan vi va´ utan...

Den här gången förstår jag faktiskt för en gångs skull precis Siewert Öholms reaktion. Annars tycker jag att han ofta blivit lite för mycket gammal surgubbe och inte kunnat vara tillräckligt generös och varmhjärtad mot de sammanhang kan ser sej tvungen att kritisera. (Men vem förmår vara det?). Här tycker jag dock att han är hyggligt generös och ändå faktiskt säger ett skarpt kritiskt ord i rättan tid.

Samtidigt är väl Öholms reaktion ungefär jämförlig med vad en övertygad ateist som Ulvaeus måste ha upplevat varje gång O store Gud eller Den blomstertid nu kommer dykt upp i något allsångssammanhang. Och hut går hem - har vi kristna förväntat oss att allmänheten av sociala skäl ska låtsas tillbe vår Herre kan väl ateisterna tillåtas förvänta sej att vi kristna då och då kan låtsas avspisa religiositet.

Dessutom brukar vi ju ofta rynka på näsan åt att kristendomen skulle vara en religion bland andra, så även den nya svenska ABBA-texten går kanske att "fromma till lite" och framföra ungefär så här:

Tack för evangelium
i ord och toner,
vem behöver religioner?
Dom kan vi va´ utan...

Allt hänger på en god uttolkning, heter det ju. Jag kommer ihåg när min lillasyster med viss upprördhet påstod att Tomas di Levas sång Everyone is Jesus hade framförts på ett EFS-arrangemang i Byske. Jag trodde först inte att det fanns någon sådan sång men fick ju ge mej. Fast det är klart, det är viss skillnad på någon sorts New Age-religiositet där vi alla är världens Frälsare, typ - vilket väl i ärlighetens namn torde vara ungefär vad di Leva menade - och på den klassiska tanke som Jesus själv knäsätter att vi vad vi har gjort mot vem som helst annan, det har vi gjort mot honom själv. (Ungefär som i Pappa Panovs stora dag). Att vi liksom får och bör se Jesus i vår medmänniska, vilken som helst (och särskilt den vi kanske föraktar, den "minste brodern"). Även i Björn Ulvaeus. Och för den delen Siewert Öholm.

Jag var frusen och hungrig, var du där, var du där,
jag var frusen och hungrig, var du där?

Blåslampan på Kina

Påskvänner!

Jag har ofta försvarat rätten att kritisera Israel utan att betraktas som antisemit eller en uppmuntrare av antisemitiska hatbrott - precis som man måste ha rätten att kritisera RFSL utan att betraktas som homofob eller uppmuntrare av homofobiska hatbrott. Men nog är det ändå något konstigt som sker när kristna samfund så ofta låter palestinafrågan vara högviktig på sina konferenser (jag tänker särskilt på Västeråsmötet 2004 med baptister, missionare och metodister tillsammans) men inte alls på samma sätt uppmärksammar arabers eller kinesers övergrepp mot mänskliga rättigheter. När man alltså låter t.ex. Marocko (Västsahara) eller Kina (Tibet) komma så mycket lindrigare undan än Israel (Palestina). Feghet, tror jag, snarare än antisemitism - att muslimer eller kineser slår tillbaka mot Sverige eller kyrkorna på olika sätt känns förmodligen betydligt troligare än att judar ska göra det.

Låt oss tänka oss att Israel hade fått arrangera OS. Vi kan knappast föreställa oss mängden av protester, palestinademonstrationer, kyrkliga aktiviteter m.m. m.m. Vad sker idag när vi får höra hur Kina även eller rent av särskilt nu under OS - då man lovat respektera de olympiska idealen - belägger kristna med munkavle på ett fullkomligt skrämmande sätt? Inte mycket, skulle jag tro. Jag har då inte märkt av några mer omfattande bojkotter och demonstrationer, och i varje fall inte från kyrkligt håll. Typiskt.

Som medlem i Amnestys grupp 212 här i Bollnäs deltog jag i ett lokalt arrangemang på OS-invigningsdagen. Vi delade ut Peking-kartor med lite annan turistinformation än den vanliga. Får du chansen på din ort, så ta emot en sådan liten Peking-karta. Läs och begrunda vad som sker. Låt det bli ett böneämne och blanda inte ihop den kinesiska regimen med det kinesiska folket. Som man brukar säga: Gud måste älska kineserna högt eftersom han gjort så många!

Leva i världen, omvänd till verklighet,
vänd mot Guds framtid, följd av hans trofasthet.
Mörkret du möter aldrig i ensamhet,
blott i det öppna ligger din möjlighet.

Korsets plats i kyrkan är viktigare än den på kyrkogården

Påskvänner!

Jag har svårt att känna någon större upprördhet inför att Nyköpings kommuns begravningsombud Robert Tholén rekommenderat sockenrådet i Lilla Ryd i Sörmland att inte sätta upp något kors vid en planerad minneslund. Det tyder snarare på en medvetenhet om korsets betydelse - att det inte är en allmän döds- och gravsymbol utan en symbol för frälsningen genom Jesus Kristus. Argumentationen låter vettig: kristendomen har inte längre monopol på begravningsverksamheten och detta är en minneslund där både ateister och hinduer ska kunna samsas med kristna. Då kan det vara rimligt att visa återhållsamhet med tydligt kristna symboler. (Precis som när prästen Stig Jonsson på den sörjande faderns begäran sprättade bort ett kors på den kista där en judisk pojke skulle ligga - bra gjort, anser jag).

På samma sätt har jag svårt att dela somliga kristnas förtvivlan över att allsköns andra symboler än korset det senaste kvartsseklet invaderat dödsannonserna. Under större delen av 1900-talet stod ju dödsannonskorset i praktiken inte för något annat än att personen var död - men nu har korset plötsligt (åtminstone i många fall) återigen blivit en klar bekännelse till den korsfäste och uppståndne Frälsaren.

Den som vill bekänna sin kristna tro och sin tacksamhet över Jesus död på korset kan med fördel ha ett kors i sin dödsannons och låta ett kors ristas in på sin gravsten. Den friheten vill ingen - ännu - ta ifrån oss. Och att smälla upp stora träkors på kyrkogårdar och allsköns berg (den senaste tankeflugan här i Hälsingland åtminstone) betyder ingenting om inte korsets evangelium tydligt förkunnas i våra predikstolar. Jag tänker på historien - sann eller ej - om hur kung Karl XII lät göra ett litet krucifix till predikstolen i Ystads kyrka, för att prästen skulle veta vad predikan borde handla om (den hade enligt sägnen innehållit för mycket devot snack om kung Karl, i alla fall sedan denne gjort entré mitt under gudstjänsten). Är historien inte sann är den åtminstone tänkvärd.

I det urgamla kors, av Guds blod färgat rött,
en förunderlig skönhet jag ser,
ty det är på det korset han lidit och dött,
han som frälsningens nåd åt mej ger.

Smålands Jerusalem-föreståndare blir ny pingstledare?

Påskvänner!

Ja, pingstvänner är vi väl också, men det finns ju redan ett samfund som även officiellt kallar sej så [rättare sagt kallar det sej pingströrelsen eller bara "pingst" (korrigerande anm. efter kommentar från bloggläsaren Simon, se nedan)]. Och det har ju på sistone även officiellt börjat utse samfundsledare. Tidigare var det ju Filadelfiaförsamlingens i Stockholm föreståndare - särskilt Lewi Pethrus på sin tid - som inofficiellt betraktades som samfundets företrädare (i varje fall som primus inter pares, främst bland likar), och den förre filadelfialedaren blev ju även formellt utsedd till detta. Men det är kanske för mycket begärt att en missionare (Niklas Piensoho) inte bara ska kallas till föreståndare för Stockholm-Filadelfia utan också betraktas som och rent av utnämnas till ledare för hela pingströrelsen.

Nu är det istället en generationskamrat till honom, Pelle Hörnmark i Smålands Jerusalem, som föreslås bli ledare för Pingst ffs (fria församlingar i samverkan, som det heter). En skön kille, så långt jag sett och hört av honom. Via media - har aldrig träffat honom lajv. Det här kan bli bra, tror jag. Valberedningens förslag kommer alldeles säkert att godtas.

Sten-Gunnar Hedin i all ära, det är en hedersman, men hans gästspel i TV-soffor och debattredaktioner har ofta haft en påtagligt defensiv karaktär och slitit ganska hårt. Han har ridit ut stormarna rätt väl efter omständigheterna, men jag hoppas att Pelle Hörnmark kan få framträda i mer positivt offensiva sammanhang. Och bevara sin genuint sympatiska framtoning även när han angrips, både externt och internt (pingst ffs ses ju inte positivt av alla pingstvänner, vilket Hedin minsann fick veta av - många ogillar samfundstanken).

F.ö.: det är ju faktiskt skönt att den blivande samfundsledaren, om man nu får kalla en pingstledare så, inte heter nånting med Anders ;o)

Guds Ande kom från himlen ner,
halleluja, halleluja.
Hans under mitt ibland oss sker,
halleluja, halleluja.

Pilgrimer nådde målet

Påskvänner!

Jodå, pilgrimerna nådde målet i Segersta, inte alltför utpumpade och förhållandevis väl förplägade i Bäckänge missionshus på halva vägen. Den avslutande korta pilgrimsmässan var säkert fin, men jag och barnen hade ett eget möte utanför kyrkan eftersom 4-åringen fick frispel och tjöt och skrek och skränade ohejdbart redan någon minut efter klockringningen. Och 2-åringen hakade på. (Annars brukar det funka bra att sitta längst fram istället för längst bak - barnen ser mer där framme och känner sej mer delaktiga. Någon absolut tystnad kan man heller inte begära, men nu gick det alldeles på tok ;o). Sånt händer. Särskilt mot kvällen.

Någon information om Svegs Märta hinner jag inte med nu heller, men jag återkommer vid tillfälle. Hon tillhör verkligen den svenska väckelsehistorien och förtjänar att lyftas fram mer, inte bara lokalt här i Hälsingland och Härjedalen. ("Tänk på era lärare som har talat Guds ord till er; se hur de slutade sin levnad och efterfölj deras tro", som Hebréerbrevets författare skriver).

Vill slutligen rekommendera John Bunyans bok Kristens resa ("Pilgrims progress"), gärna i Carl Henrik och Ulla Rehnströms översättning från 2006 (Artos förlag). Vi är på väg!

Tidevarv komma, tidevarv försvinna,
släkten följa släktens gång.
Aldrig förstummas tonen från himlen
i själens glada pilgrimssång.

Pilgrimsvandrare på väg

Påskvänner!

Så har jag då skickat iväg min fru och ett 15-tal andra deltagare på pilgrimsvandring mellan Vevlingestrand i Bollnäs och Segersta kyrka. Det är en vandring på omkring 20 kilometer, och den beräknas ta hela dagen, andakter och måltidsraster inberäknade. Vid helgsmålstid ikväll blir det pilgrimsmässa i Segersta kyrka, vars komminister Magnus deltar i vandringen.

Jag och barnen var med vid morgonsamlingen i Vevlinge kl. 8.30 i morse. Vi ska även betjäna med lunch i Bäckänge missionshus klockan 1, så det är snart dags att fara dit. Återkommer med erfarenheter från dagen! Jag tror som sagt att pilgrimsvandringar är ett utmärkt hjälpmedel för andlig utveckling - när de genomsyras av Bibelns ord och gemenskap i bön, sång, tystnad och samtal.

Idag har vi t.o.m. en luthersk helgongrav vid målet: Svegs Märta (1829-1920), eller Märta Jansson som hon egentligen hette, ligger begravd alldeles utanför kyrkans sakristia. "Ett undantag i Guds rike", kallade Carl Olof Rosenius henne. Jag ska berätta mer om henne senare.

O hur saligt att få vandra
hemåt vid vår Faders hand!

Kristet tält på Bollnäs höstmarknad

Påskvänner!

Det första hösttecknet har kommit till Bollnäs - höstmarknaden har dragit igång! (Höst 8-10 augusti! Det måste vara rekord!). Och i år finns ett Jesustält med på marknadsgatan. Det gillar jag - i princip. Det är bra att kyrkorna syns på stan och jag har gärna deltagit i arrangemang på Brotorget. Att det sedan ligger framme en massa konstig svärmisk litteratur (den där Don Piper som var 90 minuter i himlen har nu efterföljts av en som var typ 30 minuter i helvetet) i Jesustältet har jag dock personligen väldigt svårt för och aktualiserar på sitt sätt hela kristen-samverkanproblemet.

Om vi t.ex. verkligen vill att Svenska kyrkan lika väl som Livets Ord, ja, alla som kallar sej kristna ska delta i Jesusmanifestationen - ja, då måste vi också acceptera att det jag brukar kalla pride-evangelium och mycket annat tvivelaktigt gods (alltifrån liberalteologi till svärmisk framgångsteologi) gör sej gällande på olika sätt. Eftersom principen för manifestationen är att vara "positiv" kan det ju bli svårt att avgränsa sej mot falska jesusbilder inom kyrkorna. Eller hur?

Jag vill inte vara onödigt negativ, men jag ser riskerna. Ändå är jag beredd att acceptera - och delta i - en ny Jesusmanifestation med ännu bredare uppslutning än i år. Det handlar ju inte om församlingsgemenskap utan om att sätta Jesus och sanningsfrågan i fokus. (Vilket ju t.o.m. ateister som t.ex. Lena Andersson och Christer Sturmark kan bidra till). Och jag hoppas och tror att det bibliska budskapet om honom kommer att dominera också i kommande Jesusmanifestationer, eftersom engagemanget för att evangelisera nog ändå förblir starkast där förtroendet för bibelns evangelium är störst.

Ditt ord vill jag bekänna och göra vad du sagt,
ej vika eller rädas för någon världslig makt,
ej genom ord och handling mig draga bort ifrån
din levande församling och Jesus Krist, din Son.

Du ska inte binda munnen till på oxen som tröskar

Påskvänner!

Har just hittat igen en obetald faktura till Din bok i Göteborg. Den gällde andra delen av söndagsskolmaterialet På Väg. Jag skäms och ska genast betala.

Men är kristna sämre på att betala räkningar - eller kräva in betalningar? (Man började ju onekligen undra i samband med alla turer kring församlingen Karisma). Det är klart oroväckande att den kristne ståuppkomikern Mackan Andersson haft så svårt att få betalt för ett uppträdande i vintras inför hundratals konfirmander. Man tycker ju att Sensus - av alla organisationer - borde kunna föregå med gott exempel.

"Du ska inte binda munnen till på oxen som tröskar" står det ju i Gamla Testamentet. Och enligt Paulus gäller detta även förkunnare. Rimligen då också kristna ståuppkomiker. Anser man dem inte förtjänta av rimlig ersättning - i tid! - bör man naturligtvis inte anlita deras tjänster.

Apropå det som ursäktande brukar kallas "slarv" men som i realiteten lätt urartar till "stöld" tar jag personligen åt mej orden hos Paulus om hur man inte bör leva "utan ordning". Livet är kanske för kort för att levas dammfritt (och "hellre lite skit i hörnen än ett rent..."). Men med en lätt travesti på bibelorden om den som inte vill arbeta skulle man kunna säga att "den som inte betalar - och betalar i tid - ska inte heller köpa".

Gud, låt ditt ord i mitt liv få råda,
att andra där din kärlek kan se.
Gud, låt ditt ord i mitt liv få råda,
då kan din vilja ske.

Tillbaka på fastlandet

Påskvänner!

Trots både regn och storm (familjen Holmberg på cykelsemester...) hade vi en fin vecka på Åland. Värsta ovädersdagen tog vi betäckning på Kastelholms slott. Och i onsdags sken solen på eftermiddagen, när vi cyklade runt Finlands minsta kommun Sottunga (120 invånare ca).

Återkommer med kommentarer och reflektioner när vi hunnit "landa".

En gång var det nära till gråten
när vågorna slog över båten
men Jesus var med och han tystade ned
hela stormen med bara tre ord.
Alls inga bekymmer nu gör dej,
din Fader i himmelen hör dej.
Han ger mycket mer än du hoppas och ber,
han vet om dej och tänker på dej.

300 veckoläsare - nu drar jag till Åland

Påskvänner!

Just när "EFS idag" enligt Bloggtoppen för första gången nått över 300 besök på en vecka (räkneverket nollställs natten mot måndag) överger jag denna trogna läsekrets för cykel- och båtluffarsemester på Åland. Eftersom jag inte vet hur det är med uppkopplingsmöjligheter - eller blogglust - under dessa dagar i havsbandet, flaggar jag härmed för att det kanske inte blir något skrivet på denna blogg förrän nästa helg, då vi återvänt till Hälsingland.

Jag får kanske säga "på återseende"? Och medan jag är borta, kan ni ju passa på att kommentera lite extra - det är verkligen stimulerande med läsarkommentarer! Bloggen är er!

Skapelsemorgon - nu genom regnet,
havsbruset, vinden, Guds röst oss når.
Tack Gud för marken, skogarnas grönska,
varje ny morgon ny är din nåd.

K-G Larssons sommarblogg på Dagen

Påskvänner!

Jag har ju en liten ambition att "ligga i framkant" och tipsa om/kommentera EFS-anknutna saker så tidigt som möjligt. Ofta misslyckas jag förstås grovt, mycket beroende på att jag inte har hela överblicken. Inte ens allt här i Hälsingland har jag koll på - skulle naturligtvis ha skrivit om barnlägret på Brogården i Njutånger t.ex. Och ibland är jag bara sen - som t.ex. med länken till Patrullriks i Mjösjöliden. Nä, det är bara att acceptera, det går inte att ersätta EFS:s hemsida och Budis (om jag nu hade trott det ;o). Ni får ta bloggen för vad den är.

Med K-G Larssons sommarblogg på Dagen är det som med Patrullriks i Mjösjöliden - den pågår fortfarande men går mot sin avslutning. Så ni som inte har följt den under veckan har missat... NEJ! Det har ni inte! Det kanske t.o.m. är en fördel att kolla in sommarbloggen nu när (i stort sett) alla inlägg är skrivna. K-G lägger ut texten ganska rejält om sitt förhållande till Svenska kyrkan resp. pingstkyrkan.

Mycket är tankeväckande. Annat är bara dumt - som t.ex. påståendet att vi nu(!) vet att man inte kan lämna Svenska kyrkan och fortfarande vara präst i Svenska kyrkan!!! Vad trodde människan egentligen? Sen har han ju alldeles rätt i att man kan fara ungefär hur bortitok som helst läromässigt (bortsett från ämbets- och dopfrågan då kanske) utan att fördenskull mista kappa och krage.

Nåväl - bloggen har både sitt uppbyggelse- och underhållningsvärde. Jag hajade till inför följande CV: först 33 år uppe i norr (Kiruna kanske), sedan 1 år i Skellefte, några viktiga år i Hortlax, 25 år i Övik och 7 år i Alingsås. Hur gammal är karln egentligen? Sen förstod jag (faktiskt!) att han räknade bl.a. Övik till "norr" - och som bollnäsbo kan jag numera begripa det. (Under min uppväxt i Lule var det stört omöjligt).

Led oss alltmer, o Jesus, i ordet in,
och öppna våra ögon för nåden din.
Det djup av idel kärlek som bor i dig
låt över varje hjärta få gjuta sig.

Herrens nåd är var morgon ny

Påskvänner!

När nordanvinden sveper över landet med moln och kyla kan det kännas lite komiskt att öva på kyrkoherdens psalmförslag inför gudstjänsten i morgon (jag varnade honom faktiskt för det söndagsväder jag sett på femdygnsprognosen). "Över berg och dal som en mjuk koral / drar sommarn över vårt land" och "Nu är det härligt att leva / nu är det tid för musik" kan ju kännas lite malplacerade en sån här gång, ungefär som "En vänlig grönskas rika dräkt" vissa pingstar i Lule.

Men vi kör väl så här om jag inte får kontraorder. Sommar är det ju fortfarande, och visst är det härligt att leva, också när tillståndet i världen och kyrkan kan tyckas kritiskt. Och, som pappa brukade sjunga även ovanligt dystra måndagsmorgnar:

Herrens nåd är var morgon ny,
varför skulle vi sörja?
Jordens skuggor, hur snart de fly,
må vår lovsång då börja:
Pris ske Gud, vi mot målet ila,
Jesus följer oss trofast än idag,
bjuder här allt Guds välbehag
och därhemma sin vila.

Kuria till Uppsala?

Påskvänner!

På sin blogg gör Budis´ chefredaktör den 31 juli ett intressant inlägg om behovet av en läronämnd i Svenska kyrkan värd namnet. Under rubriken "Kuria till Uppsala" diskuterar hon bekännelsekyrkor vs bekännarekyrkor, och konstaterar att bekännelsekyrkor (som Svenska kyrkan och romersk-katolska kyrkan) rimligen borde vårda sej om sin bekännelse.

Så sant. Svenska kyrkans läronämnd godkänner dock ungefär vilka läror som helst - det som brukar vålla uppståndelse är om någon döper om sej (hur var det nu med K-G Larsson förresten, varför är det en hemlis om han blivit omdöpt eller ej?) eller, framför allt, om någon har svårt att acceptera ordningen med kvinnliga präster. Övriga avvikelser från den lutherska bekännelsen eller kyrkliga ordningen brukar inte beivras särskilt starkt, och är man biskop eller ärkebiskop får man säga ungefär vad som helst.

Det är som när norska kyrkomötet 1957 karaktäriserade Hamarbiskopen Kristian Schjelderups förnekande av den eviga fördömelsen som "avvikande från bekännelsen men på en punkt som inte var central och därför inte föranledde någon åtgärd". (Han hade angripit Ole Hallesbys radiopredikan 1953 och därmed initierat den s.k. "helvetesstriden"). Visserligen brukar läran om rättfärdiggörelsen framställas som den Centrala lutherska läran, men hur man - liksom i vår kyrka i dag f.ö. - kunde framställa det som att det inte är så centralt vad kyrkan lär om vårt eviga öde, ja, det kommer jag nog aldrig att begripa. ("Sicken petitess?").

Å andra sidan vill vi väl inte tillbaka till den lutherska "ortodoxismens" ständiga makt- och ordstrider för 400 år sedan. Det är onekligen viktigt att omdömesgilla personer sitter i läronämnden/"kurian" - men t.ex. romersk-katolska kyrkans läromedvetenhet innebär ju inte att den sparkar ut tvivlande medlemmar, bara att den har hyfsad koll på vad dess präster lär och förkunnar. Och det skulle Svenska kyrkan också ha haft bättre koll på under 1900-talet. Så hade läget i biskopsmöte och läronämnd varit mindre pinsamt idag. Några har helt enkelt varit för lite vaksamma och trogna mot bekännelsen i ett tidigare skede. (Varför bekännelsen inte har reviderats allt eftersom kyrkan i praktiken antagit nya läror kommer jag aldrig att begripa. Ser man den som ett rent historiskt dokument förlorar den ju all praktiskt relevans. Själv vill jag ha bort läran om påven som antikrist och några tveksamma tolkningar av enskilda bibelverser, men annars är jag nöjd).

Det kan verka hyggligt att vara tolerant mot allt möjligt, men allt man tolererar och släpper fram bland präster på lägre nivå får man också vara beredd att acceptera på högsta nivå (som dominerande lära). Det man inte vill att Svenska kyrkans ledning ska tro, lära och förkunna får man inte tillåta någon präst på lokal nivå att tro, lära och förkunna. För också små frön sprider sej lätt. Den insikten och inställningen har ju Svenska kyrkans ledning faktiskt nått till sist - gentemot motståndare till ordningen med kvinnliga präster...

Med dig vår kyrka väl består
när hon för dig vill strida.
Av dig välsignelse hon får,
ej minst när hon får lida.
Så giv oss kraft i kyrkans famn,
lär oss bekänna rätt ditt namn.
Väck upp vårt folk och kalla
till helig tjänst oss alla.

Scouternas vecka - Patrullriks i Mjösjöliden pågår

Påskvänner!

Denna vecka är EFS-scouternas vecka! Jag har påmint om den förut, men mitt i allt grubbel över hur man som EFS-are och s.k. lutheran ska förhålla sej till olika typer av regnbågsrörelser och -festivaler är det ju en lisa för själen att få göra en virtuell utflykt till Patrullriks i norrbottniska Mjösjöliden. Jag tror inte att det förekommer några svårartade konflikter inom EFS om värdet av detta arrangemang. Och det är ju skönt bara det! (Därmed inte sagt att alla bra arrangemang måste vara okontroversiella).

Mina tre barn är snart i scoutåldern (nyingålder åtminstone) och både de och jag ser fram emot många roliga hajker. Det blir lätt för mycket innesittande både för barn och vuxna, och vi behöver verkligen hjälpa varandra att ta oss ut. Både "i denna ljuva sommartid" och mer utrustningskrävande årstider. T.ex. utomhussöndagsskolan i Furubergskyrkan i Munksund (samarbetskyrka EFS/Pite lands) tycker jag är ett stort föredöme i det avseendet.

Den här veckan är det Mjösjöliden som gäller för EFS-scouter, alltså. Trots svåra tågförseningar kom alla scouter fram till slut och en härlig vecka i sol och värme kunde ta sin början (lite svalare nu mot slutet). Missa inte den härliga kortfilmen Nu drar vi igång - tonår på Mjösjöliden 2008 med den skenbara bryggkollapsen. Eller den sköna lägertidningen Sulan!

Herre, din Son var en timmerman,
välsigna alla som bygger!
Vinden blåste och solen brann.
Yxan låg i hans breda hand.
Bördor bar han på ryggen.
Bördor bar han på ryggen.

Jesus var med i ett arbetslag
av galileiska bröder,
slet och sjöng och tog hårda tag.
Gud, välsigna vår arbetsdag
och det dagliga brödet,
och det dagliga brödet.

Regnbågsrörelsernas vecka

Påskvänner!

Så har vi gått in i augusti. Ännu någon dag består högsommarvärmen här i Bollnäs, men till helgen kommer nordliga vindar farande (de nådde bror i Kiruna redan igår).

Jag kan inte låta bli att tycka att det är lite lustigt att två så olika och varandra ogillande regnbågsrörelser som HBTQI-rörelsen och Livets Ord har sin stora festival samma sommarvecka. Dessutom har båda festivalerna Europabeteckning.

Några Livets Ord-flaggor lär dock inte Uppsala kommuns bussar köra omkring med - de har faktiskt nobbat även RFSL-flaggorna - men även om LO:s syn på homosexualitet och en del annat absolut kan och bör diskuteras står de faktiskt lika mycket som RFSL (vars syn på promiskuitet absolut kan och bör diskuteras) för alla människors lika värde. Ulf Ekman skrev en ledarartikel i LO-tidningen (nej inte det LO ;o) Magazinet med rubriken "Stoppa våldet mot homosexuella". Det hade inte varit ur vägen med fler ledarartiklar i Världen idag och Dagen - eller EFS:s Missionstidning Budbäraren - på det temat.

Som pastor Matthew Barnett (eller var det Carl-Henric Jaktlund) på Europafestivalen säger: När man ser Jesus kors, måste man även se dem vid hans sida.

Men gör vi det? Bl.a. apropå den andra festivalen...

[OBS för övertydlighetens skull (och man kan inte vara nog tydlig i dessa känsliga frågor): vi är ALLA som rövarna vid Jesus sida och erbjuds räddning av bara nåd. Poängen var inte att peka ut vissa som mer rövare än andra, poängen var att den som i andakt betraktar Jesus kors också får (eller bör få) de övriga korsen i vår värld i blickfånget. "Mina älskade, om Gud har älskat oss så, då är också vi skyldiga att älska varandra" (1 Joh. 4:11) Tillagt 1/8 2008].

Med Noa räddad ur sin ark
från stormigt hav till vårlig mark,
med Moses, lyft ur floden opp,
vi firar fest med nyfött hopp.