Johannesevangeliet x 2

Fascinerande och kul att två ledande EFS-teologer ungefär samtidigt kommer ut med varsin kommentar till Johannesevangeliet! Det gäller missionsföreståndare Anders Sjöberg och Johannelundsläraren Lars-Olov Eriksson.

Låt oss läsa evangeliet än en gång! Och sedan vad våra syskon i Herren skriver. Det finns ju mycket att begrunda mellan den sublima inledningen ("I begynnelsen var Ordet och Ordet var hos Gud och Ordet var Gud") och den humoristiska avslutningen ("Ännu mycket annat var det som Jesus gjorde, och om allt detta skulle skrivas upp, det ena med det andra, så tror jag att inte ens hela världen skulle kunna rymma alla böcker som då bleve skrivna").

Särskilt den s.k. lilla bibeln, kapitel 3 vers 16, förtjänar att begrundas och bli till lovsång en hel evighet: "Så älskade Gud världen att han utgav sin ende son, för att var och en som tror på honom inte ska gå under utan ha ett evigt liv." Där har vi det Evangelium som definierar första bokstaven i EFS. Lagen i all ära (ja!), men det är detta som ger världen liv. Även på 2000-talet.

Stiftschefer komprometterar reformer

Ett aktuellare debattinlägg är nedanstående (ännu inte publicerat i någon papperstidning). Från flera håll har jag hört positiva förväntningar på särskilt Esbjörn Hagberg och Ragnar Persenius - genom dem skulle äkta evangelisk-luthersk teologi av bästa EFS-snitt återta mark i biskopsmötet, har folk tänkt. Litegrann som förväntningarna kring Martin Lönnebo på sin tid.

Och visst har Hagberg utmärkt sej som själavårdare vid köksbordet och Persenius som det andliga gudstjänstinnehållets försvarare (också vid risk att skolavslutningarna förläggs någon annanstans än i kyrkan) - bra! Men när de tillsammans med biskop Hans av Luleå skrev en insändare om kyrklig välsignelse av samkönade par, med mottot "det måste göras etisk skillnad om man har möjlighet att välja", hade åtminstone jag förväntat mej att detta skulle följas upp med en klar och tydlig vägledning för s.k. bisexuella, att det skulle innebära en otvetydigt heteronormativ hållning om än med öppenhet för pastorala undantag. Så har tyvärr inte skett. Och här kommer mina slutsatser:

STIFTSCHEFERNA KOMPROMETTERAR REFORMER

År 2007 kom årtusendets reform i Svenska kyrkan. Den innebär erbjudande om välsignelse (populärt kallat vigsel) av samkönade par i alla Svenska kyrkans församlingar. Stiftscheferna och inte minst Martin Lind i Linköping (se Dagen 4/1) har presenterat nyheten som helt i linje med Jesus´ intentioner och Svenska kyrkans reformatoriska tradition.

Jag tvivlar inte alls på Martin Linds, övriga stiftschefers, kyrkomötets och kyrkostyrelsens goda vilja när det gäller beslutet om välsignelse av ingångna partnerskap. Utan tvekan betyder det mycket för många homosexuella, som varit och är utsatta för våld, förtryck och diskriminering av olika slag, att Svenska kyrkan så entydigt ställer sej på deras sida. Rör inte min kompis! Jag är tacksam över att Svenska kyrkan inte går i taket av upprördhet och fördömanden om något eller några av mina barn visar sej ha en homosexuell läggning. Jag har som politiskt liberal i långa stycken understött idéerna om partnerskapslag, adoptionsprövningsrätt, utökad asylrätt m.fl. välbehövliga reformer – liksom jag i kristna sammanhang försvarat tankarna på vissa pastorala undantag med hänvisning till hanteringen av polygami på missionsfälten, Martin Luthers (i och för sej omstridda) medgivande av bigami et c.

Men nu handlar det inte längre bara om upprättelse av en förföljd och trakasserad minoritet av sexuellt funktionshindrade. På köpet har Svenska kyrkans ledning nu uppenbarligen släppt det mesta som påminner om heteronormativitet. Utom möjligen rent språkligt – än så länge säger sej stiftscheferna vilja reservera själva äktenskapsbegreppet för relationen man/kvinna. Det luktar dock oengagerad kompromiss och lär inte hålla särskilt länge sedan väl staten snart gjort begreppet könsneutralt.

Och nu kommer min poäng: det måste väl ändå betraktas som ett stolleprov i nivå med Åke Greens – fast åt andra hållet s.a.s.. – att Svenska kyrkan fr.o.m. 2007 inte agerar heteronormativt ens gentemot dem som kan välja? Hela argumentationen kring välsignelsebeslutet handlade ju om att förstå och stödja människor som inte hade något val, som hade en viss läggning som Paulus sades inte känna till et c. ”Det måste göras etisk skillnad om man har möjlighet att välja”, hävdade stiftscheferna Stiglund, Hagberg och Persenius så sent som 2004 (Kyrkans Tidning 13/04). Och det är väl ändå fullständigt orimligt att i ljuset av Matteus 19 – eller av våra kroppars form och funktioner – hävda, att det ur kristen synvinkel är fullkomligt likgiltigt om man bildar familj med någon av samma kön eller någon av motsatt? Ifall man faktiskt har ett val (jodå, Mästaren är medveten om undantagen) och vill följa Jesus undervisning om Skaparens intentioner.

Men nu visar det sej alltså att just detta orimliga - ja, detta stolleprov! - har blivit Svenska kyrkans officiella linje i och med kyrkomötets beslut 2006. För hur har herrarna Stiglund, Hagberg och Persenius nu tänkt sej kunna ”göra etisk skillnad”, d.v.s. vara heteronormativa, gentemot dem som har möjlighet att välja? (Lind har förvisso aldrig ens antytt den tanken). Skulle man plötsligt börja skilja på bi- resp. homosexuella när folk som ingått partnerskap vill ha kyrkbröllop?

Och denna orimlighet, menar jag, komprometterar kampen för ökad förståelse inom kyrkorna för entydigt homosexuellas situation. Många konservativa jag pratat med och försökt rucka på har hävdat just att pastorala medgivanden åt denna grupp skulle leda till just det vi nu ser: en kyrklig ”queer-ideologi” där du kan gifta dej i kyrkan med en karl ena gången och en kvinna andra gången. Jag har också själv insett att det överexploaterade kärleksargumentet likaväl skulle kunna användas för t.ex. relationen som Paulus kritiserar i 1 Kor. 5 och som kyrkan – än så länge – inte vågar välsigna.

En sak misskrediteras visserligen inte definitivt av att enstaka stollar företräder den (inte Åke Greens heller) eller av att en företrädare använder enstaka stolliga argument. Men när de annars mest aktade och uppburna företrädarna för en sak verkar oförmögna att presentera någon hållbar argumentation och konsekvensanalys, då börjar man ju undra om inte något är ruttet med själva saken.

Inte bara det: välsignelsebeslutet komprometterar i stor utsträckning ämbetsreformen 1958. Var det hit den teologin förde oss? I dessa yttersta av dagar används ju Gal. 3:28 (”här är inte man och kvinna”) till och med om könslivet – där vi tidigare trodde att könet om någonstans faktiskt hade betydelse. Min hustru missionspastorns kvinnliga kollegor i Svenska kyrkan har knappast kunnat opponera sej mot kyrkomötets välsignelsebeslut utan att få sitt ämbete slängt i ansiktet – har du accepterat det ena måste du acceptera det andra också, har argumentationen låtit. Nu är jag långt ifrån övertygad om att det där sista är sant. Men om så vore, skulle det tyvärr vara mer komprometterande för ämbetsreformen på kyrkomötet 1958 än legitimerande för välsignelsebeslutet på kyrkomötet 2006.

Andreas Holmberg

Bollnäs

Vill du in i livet, håll buden!

Detta är en insändare till Budbäraren från sommaren 2001. Det mesta togs in, men här publiceras den oförkortad. Jag tror att den fortfarande har viss relevans i EFS-debatten om lagens roll. Men jag vill betona att jag har mycket större sympati för Bo Lindberg, som realiter predikade lagen men formulerade sej alltför riskabelt, än för många andra predikanter som varken teoretiskt eller praktiskt vill ställa oss inför Guds goda gränsdragningar och livslagar - och därmed inför Guds dom.

VILL DU IN I LIVET, HÅLL BUDEN!

Du ska ha många gudar. Du ska ständigt missbruka Guds namn, strunta i gudstjänsten, vanhedra dina föräldrar, mörda, stjäla, bära falskt vittnesbörd. Samt odla din avundsjuka, glöm nu inte det.

Nä, så tokig är inte ens Bo Lindberg. Inget kan få mej att tro det. Bo med sin djupt bibliska själavårdsbok “Kriser och segrar” och sin oslagbara framtidsutredning “Korset och kronan.” Dessutom skriver han faktiskt i sin debattartikel på Öppet forum att “det är berömvärt att budorden bearbetas för att kunna bli förstådda i vår egen tid” och att han “förstår och respekterar Budbärarens strävan att ge etisk vägledning i en tid av allmän moralupplösning. Det är ju också en del av kyrkans uppdrag.” (Budbäraren 21-22/01).

So what is the problem? Ja, antingen Bo Lindberg eller nån rubriksättare på Budis har drabbats av språkhaveri. Med stor stil står det i rubriken “De tio buden är upphävda.” Vilken smörja! Var det nånting vår Frälsare var noga med under hela sin jordevandring, så var det att inte ens antyda något sådant. Trots sitt fantastiska evangelium, förkroppsligat i honom själv och i hans korsdöd, så ville han inte ge lillfingret åt gammeladam genom att antyda att buden skulle vara överspelade. “Buden känner du” - det förutsätter Jesus. Och “vill du in i livet, så håll buden” - det är Jesu kärva besked till sökare genom alla tider. Bo Lindberg skriver: “Många gånger ligger Kristusefterföljden i linje med de tio budorden.” Tack för det! “Men vid andra tillfällen går Kristus åt motsatt håll och då måste vi vara beredda att följa Honom och inte budens bokstavliga lydelse.” Kvack!!!

Nu ska jag erkänna att det finns ett omdiskuterat bud, och det är ju tredje budet. Samvaro med fjälltrakternas adventister - och studier i NT och katekesen - har lärt mej att ta det i mer överförd bemärkelse. Hade Bo Lindberg menat att sabbaten i någon mening är upphävd och att Kristus går “åt motsatt håll” i den meningen att han fördjupar budens innebörd, då hade jag hängt med även om jag tyckt att ordvalet var olyckligt (Jesus: “inte upphäva... utan fullborda”). Men när Bo som exempel ger den kanske mest missbrukade texten i hela Nya Testamentet, Joh. 8:1-11, då baxnar jag. Jesus säger vid detta tillfälle ingenting som inte är i linje med de tio budorden. Och när Bo citerar Luther: “Kärleken stiftar ständigt nya lagar, som är bättre än Mose lag”, så tycker jag att Bo skulle påpeka att dessa lagar inte är slappare utan på många sätt strängare än Mose lag. För annars kommer vår gammeladam att tolka honom och Luther fel. När Mose t.ex. tillåter skilsmässa kräver kärleken, d.v.s. Jesus, att jag behåller min hopplösa partner. När Mose kräver djuroffer, så kräver kärleken det egna livet. Att Anden enligt pingstbudskapet vill skriva Herrens lag i våra hjärtan, utesluter inte att budskapet på sten den allra första pingsten är evigt giltigt. Anden vill ge oss mer - men inte heller mindre. Jag tvivlar på att Lindberg förstått Luther riktigt rätt, och har han det tror jag att Luther hade fel. Varför skulle EFS (liksom de små superlutherska frikyrkorna) ofelbarhetsförklara Luther när vi inte ens ofelbarhetsförklarar Skriften?

I samma nummer av Budbäraren (21-22/01) ser jag en minnesruna över Josef Stenlund. Jag skulle vilja återkomma med en analys av honom som språkfantom och nyfiket konservativ. Också en “tillspetsare” som Bo Lindberg, fast åt andra hållet kan man kanske säga. Verkligen en som betonade “inte en prick av lagen ska förgås” och som inte alltid drog gränsen mellan GT och NT så skarp som man kunde önska. Men också en suverän målare som inte minst använde GT som den mångfärgade palett den är. Och som därför på otaliga sätt kunde framställa Jesus Kristus och honom som korsfäst. Och var det något Josef fick visa på, så var det att “vägen till det utlovade landet går förbi berget Sinai.” Anklagelserna mot den nya bibelsynen inom EFS kunde vara onyanserade och missa en del av frågans verkliga svårighetsgrad. Men anklagelserna för antinomism förstår jag mer och mer, sedan jag kommit till EFS efter en sejour som missionsförbundare. Lagen får inte döda oss längre, eftersom EFS desarmerar lagen med evangeliet. Och vad är det för evangelium?

Första huvudstycket i min - och Luthers - barnalära heter “Tio Guds bud”. Men i Bo Lindbergs undervisning skulle det alltså heta (fast nu hoppas jag verkligen att jag missförstått dej): “Kära konfirmander. Välkomna till årets sommarläsning. När ni hittat era rum och fikat skulle vi ha kunnat börja med ett samtal om Herrens bud, utifrån en artikelserie i tidningen Budbäraren. Men som ni kanske har förstått (vilket Budis tyvärr inte gjort) är de tio budorden numera upphävda. Så det går inte.”

Bah! Gå och bada, Bo! Det börjar förresten snart bli riktigt skönt att göra det - glad sommar på dej och alla! Men ha gärna med er katekesen på stranden. Och låt Verbum ge ut Roseniuś “Tio Guds bud” ännu en gång,

Hedenius´ profetia

Apropå bibelsyn och alltför "poetiska" tolkningar även av kristendomens kärndogmer, så tror jag att Ingemar Hedenius har ett ärende till oss alla. (Jag hoppas att det ganska långa citatet dock håller sej inom citaträttens regler). Avsnittet förtjänar att bli klassiskt.

HEDENIUS´ PROFETIA
(ur Tro och vetande, Bonniers 1971, s. 120f)

Låt oss till sist betrakta, hur kristenheten och kyrkan skulle te sig, om man mera allmänt upphörde att i sitt inre hålla det trodda för sant och dock fortfore att liksom leva i den kristna tron. Det skulle väl först och främst innebära, att det halvt hysteriska fenomen, som jag i annat sammanhang har beskrivit och kallat patetisk tro utan täckning, bleve satt i system. Hur det skulle se ut, är lätt att föreställa sig.

Men anta, att utvecklingen gick ännu ett steg, så att dessutom de kristna själva finge insikt om att de inte håller kristendomen för sann – att de bleve medvetna om att sanningsfrågan är alldeles likgiltig för deras tro. Då skulle en egendomlig parodi bli satt i scen. Till det yttre skulle väl inte skillnaden vara så stor, jämfört med hur det är nu. Gudstjänster med altartjänst och predikan, dop, konfirmationer, nattvardsfiranden, bröllop och jordfästningar, kristlig verksamhet bland ungdom och gamlingar, husandakt, böner och sånger, allt detta skulle vi ha och många människor som ägnade sig däråt och ännu fler som hörde på.

Men vid närmare undersökning skulle en märkvärdig mentalitet komma i dagen. Inte bara den mest fullständiga likgiltighet för om det är sant, att Gud verkligen har sänt Kristus och att de som tror på honom skall få evigt liv. Utan också, åtminstone i många fall, en övertygelse om att det naturligtvis inte är så, att det är orimlig ”metafysik” att hålla sådant för sant. Därmed skulle inte bara all fruktan och bävan utan också allt hopp och all längtan vara försvunna ur det religiösa livet.

Som ett tomt skal skulle dock inte kyrkan kunna fortsätta. Andra moment i fromhetslivet än de rent religiösa skulle träda i förgrunden, nämligen momenten av förströelse och gemenskap med likasinnade. Ceremonier och böner, psalmer och predikningar skulle bli ett slags högtidliga sällskapsnöjen i traditionella former. Prästernas granna skrudar och gammalmodiga språk, sången och musiken, nattvardens utskänkning av bröd och vin, allt skulle nog ge upplyftning, och milda känslor av gemenskap med bröderna i ”tron” skulle värma hjärtat. Bismaken av kulturhistoriskt pikanteri, av något för länge sedan borttappat men dock i anden närvarande, skulle sätta pricken över i.

Men liknar inte detta något helt annat? Skulle man inte längta efter gudstjänsterna på alldeles samma sätt som många generationer av hyggliga borgare har längtat efter en afton i S.H.T. eller Par Bricole? Skulle man inte liksom dessa då och då även förgylla vardagslivets tråk och tvång med ett eller annat ord ur sin kära sällskapsordens heliga skrift eller ritual?

Sjung och läs nu Bacchi böner,
se det våta titelblad,
där han tröstar sina söner
och gör en bedrövad glad.
Läs då min granne; hör klockorna gå;
sjungom då alla, båd stora och små.
Kör: Gutår! Gutår!

I all sin enkelhet återger Bellmans Bacchi böne- och sententiebok, den stirrande församlingen till tröst och styrko, skriven till en gammal vacker psalmmelodi, ganska bra mentaliteten i en dylik urblåst kyrka. En gud anropas, som ingen ett ögonblick tror existerar, men det förhöjer bara stämningen. Och inte blir det längre fråga om någon frälsning från synden eller något hopp om ett bättre liv. Det är självklart att den verkliga alkoholismen och förfallet ligger utanför sällskapsbrödernas av trevnaden behärskade horisont. Därför sjunger de om synd och frälsning på ett alltigenom förnöjsamt sätt.

Fader Bacchus om så händer,
att ditt barn ej mer förmår,
men på gator, torg och gränder
som en skugga går och står;
värdes du barnet då själv till dig ta
och till friskt vatten det leda och dra.
Kör: Gutår! Gutår!

Ja, själva döden kommer inte längre i betraktande, helt enkelt därför att denna psalm inte har vare sig religiösa eller metafysiska perspektiv på detta fenomen. Dödens problem ligger utanför sällskapsbrödernas intressen. Allt är lyrik och mynnar ut i den tanklösaste fromhet.

Sen som jag fått allt fullkomna,
frisk som blomman i sin fröjd,
så lät mig då sakta somna
väl otorstig och förnöjd.
Låter oss bedja som Bacchus oss lärt,
leve då allt vad hjärtat har kärt!
Kör: Gutår! Gutår!

Huruvida sen sådan utveckling av andelivet i vår kyrka skulle betyda ett framsteg i kulturellt avseende, skall inte diskuteras här. Mycket skulle utan tvivel kunna anföras både för och emot en sådan uppfattning. Jag konstaterar blott, att det är långt kvar, innan detta tillstånd är uppnått, och att det skulle innebära försvinnandet av all kristen tro, i den betydelse svenska språket för närvarande använder detta uttryck, ifall det uppnåddes.

Kommentar från avskrivaren: Månne det fortfarande är lika långt kvar, innan detta tillstånd är uppnått, då ”allt är lyrik och mynnar ut i den tanklösaste fromhet”?

"Riktningar" inom EFS

Som uppvuxen i nära kontakt med nuvarande Evangelisk-Luthersk Samling, tidigare Lutherska Bibelstudiestiftelsen, som (åtminstone tidigare) bestod av många "dubbelanslutna" EFS-are, lärde jag mej tidigt att EFS åtminstone sedan 70-talet delades av olika bibelsyner, men också av olika syn på lagen och dess betydelse. Jag blev aldrig riktigt klar över i vad mån dessa frågor hörde samman (d.v.s. huruvida man om man tillhörde ett visst läger i ena frågan också kunde förutsägas tillhöra ett visst läger i andra frågan), men tycker mej hur som helst kunna skönja båda skiljelinjerna i den aktuella debatten.

Vad den senare frågan angår, tycker jag dock att skiljelinjen med lite god vilja borde gå att överbrygga. Vi måste väl i all sin dar vara överens om både att Guds goda lag har sin givna plats i kristen förkunnelse (se NT om du vill ha exempel!) och att kristendomens huvudärende är att förkunna evangelium, budskapet om Guds oförtjänta nåd för Jesus skull. Vi får ju varken hemfalla åt antinomism eller lagiskhet, och båda sidor i debatten borde, om den förs rätt, kunna tjäna varandra till korrektiv.

I någon mån kanske Lina Sandells lilla vers från 1860-talet har sin aktualitet även i EFS idag:

Ofta, ofta uppstår frågan:
"Vilken riktning hör du till,
månn´ den fria, månn´ den bundna?
Därpå jag dig känna vill."
"Till den fria, ty min Jesus
friat mig från syndens skuld.
Till den bundna, ty min Jesus
bundit mig vid sig så huld."

Maria Elisabet-kapell i Frostkåge

Jag vill gärna passa på att upprepa ett gammalt insändarkrav även här på bloggen: Låt kapellet vid Solviks folkhögskola heta Maria Elisabet, till minne av Carl Olof Rosenius andliga mor som kom från Frostkåge. Maria Elisabet Söderlund (1794-1851), Maja-Lisa eller "Profetissan i Storkåge" kallad, bör också få en minnessten rest utanför kapellet. Helst före 250-årsjubileet 2044. (Det borde förstås ha skett redan 1994).

Maria Elisabets betydelse för den unge Carl Olof och därmed för den "rosenianska" väckelsen kan knappast överskattas. Dessutom var hon själv flitigt anlitad som evangelist och lekmannateolog både i hemsocknen och angränsande bygder.

Ett minnesord av M.E.S.: "Glöm ej i den glada stunden frukta vår så gode Gud - och i den mörka det renande blodet och Guds närvaro."

Kvinnor och män i EFS

Debatten kring könsfördelningen i styrelser och konferenstalarlistor går vidare. Somliga verkar obekymrade över den manliga dominansen; andra verkar vilja införa något slags "varannan damernas" i alla sammanhang. Jag ser risker med båda attityderna: den första gruppen tenderar att i traditionalistisk blindhet övervärdera manliga insatser och förbise kvinnors både naturliga begåvning och andliga gåvor, medan den andra gruppen på sin kant riskerar att hamna i ett "till varje pris"-tänkande, d.v.s. vilja kalla kvinnor för att fylla någon sorts kvot utan att vara vaksamma på vilken ideologi de företräder. Saknas det starka, ledande kvinnor med verklig evangelisk väckelseprofil i rörelsen så måste sådana bedjas och kallas fram - det duger inte att fylla på med vad som helst från annat håll.

Jag tycker att det är mycket beklagligt att en resurs som Katarina Glas inte längre är engagerad i EFS på riksnivå liksom att Inger Häggs ordförandeskap endast varade i ett år (hur länge satt inte Rey Råwall?). Jag tycker att kvinnliga pionjärer i väckelsen som t.ex. Maria Elisabet "Maja-Lisa" Söderlund, Amelie von Braun och "Svegs Märta" lyfts fram för dåligt i vår historieskrivning (Carolina Sandell får mer plats och det är bra), men ännu allvarligare är förstås om dagens kvinnliga teologer och ledare inte får utrymme och utvecklingsmöjligheter. "Utsläck inte Anden", sa aposteln. "Era [...] döttrar ska se syner", sa profeten.

Njutånger = Fångstviken

Som ni ser av Sigrid L:s kommentar till mitt förra inlägg faller min tolkning av ortnamnet Njutånger. (Detta fascinerande ortnamn som ju också kan ge associationer till Paulus´ våndor i stundande helgs episteltext). Namnet betyder alltså "fångstviken" och inget annat.

Och då får vi väl istället tänka på honom som sa till fiskaren: "Var inte rädd! Hädanefter ska du fånga människor."

Brogården vid Nianån

På hemväg från svågern i Härnösand gjorde vi även en farlig vänstersväng in till EFS:s Brogården i Njutånger. Missade en bibelhelg med Anders Sjöberg där för några år sedan, och har alltid velat se hur stället egentligen ser ut. Familjen blev positivt överraskad ("fräscht", sa min fru) och själv gladdes jag åt de fina broarna över Nianån. (Kan det vara så att Njutånger egentligen betyder Ni-ut-ånger, alltså Nians mynningsvik, viken där Nian går ut i havet?).

Det skulle visst vara ett föredrag om stroke nu ikväll, men vi hade inte tid att stanna utan hastade hemåt så gott det nu går på vägen västerut förbi Nianfors. Det verkar helt klart som om EFS är starkare i Norr- än i Sörhälsingland (tänker även på Järvsö och Färila). Andra kristna organisationer täcker visserligen upp rätt väl i söder, men det var kul att se Brogården så fräsch och fin! Gud välsigne alla som lagt ner tid, arbete och böner där.

Psalmer på andra nordiska språk

Läste hemkommen från svågern i Härnösand senaste Budis (den var bra!). Toppen att samerna fick ordentligt med plats. Det skulle även ha glatt min/vår vigselpastor Gerard Willemsen från Nederländerna, som jobbar som lapplandsmissionär och pastor i Kiruna/Gällivare (tidigare Storuman). Den killen har lärt sej samiska, tro det eller ej! Fast han läser mest Sändaren...

Det samiska glöms tyvärr ofta bort. Jag tänker särskilt på psalmboken, där avsnittet "Psalmer på andra nordiska språk" innehåller psalmer på såväl danska och norska som finska. Men inte en enda på samiska, vare sej nord-, syd- eller mittemellan (lule-). Inte heller det senaste psalmbokstillägget gjorde någonting för att rätta till fadäsen. Men i 2037 års psalmbok kanske det händer nånting?

Enskilt medlemskap

Nu har jag provat att vara både vanlig föreningsmedlem (Ersmark Södra) och enskild medlem i EFS (Bollnäs), samt vanlig församlingsmedlem (Storuman) och associerad medlem (Bollnäs) i Missionskyrkan. Dessutom har jag både gått in i och ut ur Svenska kyrkan ett par gånger (nu är jag medlem igen).

Låter det förvirrat? Det är inte så farligt som det låter ;o). Men visst kan man fundera, särskilt kring det här med enskilt medlemskap.

Det mest förmånliga med detta har väl varit att man får brev från missionsföreståndaren och vid något tillfälle t.o.m. en bok ("Kolosserbrevskommentaren"), vilket jag inte minns att jag fick som vanlig föreningsmedlem.

Dessutom har jag känt mej mer lojal med hustrun och mitt nuvarande gudstjänstsammanhang tack vare att jag inte är föreningsengagerad i EFS. Ett EFS som jag ändå "tror på" och vill stödja.

Men samtidigt känner man sej ju lite som en frifräsare och inte som en så legitim och folkrörelseförankrad EFS-are som jag var i Ersmark S. Jag har starka funderingar på att ringa Margit E. och bli medlem i Bollnäs EFS fr.o.m. 2008.

Det är ändå bra att möjligheten till enskilt medlemskap finns. Det passar somliga, även om det knappast är idealet. Eller vad sägs?

Tack för reklamen!

Ser att den nedan omskrivne Per-Erik Lund varit så snäll att göra lite reklam för "EFS idag" på sin blogg. Antar att åtminstone en och annan tittar in här tack vare honom och blir genast lite glatt nervös. Nåja, så välbesökt som hans lär den här bloggen aldrig bli, och helt ärligt har jag heller inte så stora ambitioner. Jag vill mest få en möjlighet att samla mina tankar kring EFS på ett överskådligt sätt, men naturligtvis lockar även möjligheten att få respons och kommentarer.

Vill man debattera aktuella EFS-frågor offentligt (men glöm inte de enskilda samtalen) är ju annars "Lund i denna stund" just nu det givna komplementet till Budbäraren. Lund har varit jätteduktig på att låta folk (även mej) komma till tals där antingen direktciterade eller genom goda referat. Och jag ska verkligen försöka fortsätta skriva till Budis även om man inte alltid kan räkna med publicering. Genomslagskraften hos en papperstidning med tusentals prenumeranter torde fortfarande överglänsa de flesta nätforum.

EFS-debatt på nätet?

Det vore verkligen önskvärt att EFS fick ett nätbaserat debattforum, som Missionskyrkan m.fl. redan har. (SALT kanske har ett oxå?). Gärna i First Class, som jag fortfarande tycker är oöverträffat överskådligt och användarvänligt, men bättre något alls än inget alls.

Budbäraren är en skarp tidning, men kanske lite för vässad och pressad för att riktigt rymma en bred debatt - kring exempelvis Anders Sjöbergs lilla utmanande skrift Utmaningen. Min primitiva blogg här och nu erbjuder ju utrymme för kommentarer, men ger givetvis mej själv en alldeles för central roll.

Jag vill alltså uppmuntra till fortsatt arbete med ett nätbaserat debattforum. Tidigare antyddes att ett sådant planerades i samband med Budbärarens "omgörning", men bättre senare än aldrig. Och fram till att det sjösätts får ni gärna kommentera och diskutera här (gör mej glad / skriv en rad!).

Lund i denna stund

Till det absolut läsvänligaste både i Budis och på EFS:s hemsida hör redaktör Lunds rader. Raderna på hemsidan är i bloggform och kallas Lund i denna stund. Per-Eriks skrivande är vid det här laget smått klassiskt och innehåller en rätt sund blandning av tungt och lättsamt (om än ibland med en viss slagsida åt plate-spotting och det enda sanna AIK ;o). Läsning rekommenderas!

Det är alltså inte de lättsammare inslagen jag vänder mej emot, när jag dock måste konstatera att jag ibland upplever att redaktören ställer sej lite väl mycket "vid sidan om" de ideologiskt tunga och dagsaktuella frågor som Budbäraren tar upp. Jag vet inte om det är likgiltighet (troligen inte) eller (troligen) ett försök att medla eller åtminstone lätta upp spänningen mellan de ganska profilerade för att inte säga polariserade grupperingar som vill dra EFS åt olika håll.

Kanske fyller redaktör Lund en viktig funktion som lite lättsam lekman och om inte "von-oben" så "från-sidan"-kommentator. Fanatism och fariseism är honom i varje fall främmande, och det är ju bra. Men jag skulle nog ändå önska att Lund vågade bekänna färg lite mer, även om jag kanske skulle klaga ännu mer på honom då ;o).

Gilbert Keith Chesterton (1874-1936) är en god förebild när det gäller att skriva både humoristiskt och engagerat - han låg i verkligt hårda ideologiska debatter med bl.a. H G Wells, G B Shaw m.fl. jättelitteratörer, men förlorade (nästan) aldrig sitt goda humör och lyckades förbli god vän med de flesta av sina kombattanter (hur många av oss klarar det?).