Femte akten

FEMTE AKTEN: Vad Jesus gör och lider inför allt folket, då domen skall verkställas på Golgata, och vad som sker i hans dödsstund

STYCKE 1: Jesus bär korset

När Pilatus hade utlämnat Jesus till översteprästerna och rådsherrarna och folket, för att med honom skulle ske efter deras vilja, tog krigsmännen och klädde av honom den purpurfärgade manteln och satte på honom hans egna kläder, och förde honom bort till att korsfästas. Och han bar själv sitt kors. Och en man som kom utifrån marken gick där fram, Simon från Cyrene, Alexanders och Rufus´ fader; honom tvingade de att gå med och bära korset efter Jesus. Men en stor hop folk följde honom, bland dem också kvinnor som jämrade sig och grät över honom. Då vände Jesus sig om till dem och sa: "Ni Jerusalems döttrar, gråt inte över mig utan gråt över er själva och era barn. Ty se, den tid ska komma då man ska säga: 'Saliga är de ofruktsamma, de moderliv som inte har fött barn, och de bröst som inte har givit di." Då ska man börja säga till bergen: 'Fall över oss' och till höjderna: 'Skyl oss'. För om man gör så med det friska trädet, vad ska då inte ske med det torra?"

Även två andra, två ogärningsmän, fördes ut för att avlivas tillsammans med honom. Och när de hade kommit till en plats som kallades Golgata (det betyder Huvudskalleplatsen), räckte de honom vin att dricka, blandat med galla; men då han hade smakat på det ville han inte dricka det.

Du bar ditt kors, o Jesu mild,

då dödens väg du trädde,

till frälsning för den värld som vild

och full av hat dig hädde.

O kärleks höjd!

Du blöder böjd

för dem som dig förfölja.

Du bar ditt kors. Då bar du ock

med världens skulder mina,

och bland de otacksammas flock

som du vill nämna dina,

är också jag,

fast dag från dag

din kärlek mig besöker.

Du bar ditt kors. Din härlighet

som alla himlar prisa,

den makt som icke gränser vet

du lade av, att visa

det intet finns

som icke vinns

av kärleken som lider.

Du bar ditt kors. Så lär ock mig,

o Segerhjälte, vinna,

och så på korsets helga stig

till himlamålet hinna.

Då är min själ

förvarad väl

och lever i din kärlek.

STYCKE 2: Jesus lider på korset

Och de korsfäste Jesus och med honom de två rövarna, den ene på hans högra sida och den andre på hans vänstra, och Jesus i mitten. Och det var vid tredje timmen som de korsfäste honom. Men Jesus sa: "Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör." Men Pilatus lät också göra en överskrift och sätta upp den på korset för att ange vad han var anklagad för, och den lydde så: "Jesus från Nasaret, judarnas konung." Den överskriften läste många av judarna, för det ställe där Jesus var korsfäst låg nära staden och den var avfattad på hebreiska, på latin och på grekiska. Då sa judarnas överstepräster till Pilatus: "Skriv inte 'Judarnas konung', utan skriv att han har sagt sig vara judarnas konung." Pilatus svarade: "Vad jag har skrivit, det har jag skrivit."

På hans kors Pilatus skrivit:
"Jesus, judakonungen".

Motsagd har den skriften blivit,

redan då - och blir det än.

Men Pilatus ger till svar:

"Vad jag skrivit, ska stå kvar",

Utan jordisk makt och ära

Jesus konungs namn får bära.

Skriv dej, Jesus, på mitt hjärta,

du min Konung och min Gud,

så att ingen lust och smärta

detta namn kan plåna ut.

Denna inskrift på mej sätt:
"Jesus ifrån Nasaret

på sitt kors all synd fick bära,

han, min salighet och ära."

Då nu krigsmännen hade korsfäst Jesus, tog de hans kläder och delade dem i fyra delar, en del åt varje krigsman. Men livklädnaden hade inga sömmar, utan var vävd i ett stycke, uppifrån och allt igenom. Därför sa de till varandra: "Låt oss inte skära sönder den, utan kasta lott om vem den ska tillhöra." Ty Skriftens ord skulle fullbordas: "De delade mina kläder mellan sig och kastade lott om min klädnad." Så gjorde nu krigsmännen.

Men vid Jesu kors stod hans mor och hans moster Maria, Klopas´ hustru, och Maria från Magdala. När Jesus nu fick se sin mor och bredvid henne den lärjunge som han älskade, sa han till sin mor: "Mor, se din son!" Sedan sa han till lärjungen: "Se din mor!" Och från den stunden tog lärjungen henne hem till sig.

Men folket stod och såg på. Och de som gick förbi där bespottade honom och skakade huvudet och sa: "Tvi dig, du som bryter ner templet och bygger upp det igenom inom två dagar! Hjälp dig nu själv och stig ner från korset!" Likadant talade också översteprästerna, jämte de skriftlärda, hånande ord med varandra och sa: "Andra har han hjälpt, sig själv kan han inte hjälpa. Han som är Messias, Israels konung, han stige nu ner från korset så att vi får se det och tro Han har satt sin förtröstan på Gud, må nu han frälsa honom om han har behag till honom; han har ju sagt "Jag är Guds Son." Också krigsmännen gick fram och hånade hono och räckte honom ättikvin och sa: "Är du judarnas kung, så hjälp dig själv!" Och en av de ogärningsmän som var upphängda där smädade honom och sa: "Du är ju Messias, hjälp då dig själv och oss!" Då tillrättavisade honom den andre och svarade och sa: "Fruktar inte heller du Gud, du som är under samma dom? Oss händer detta med all rätt, för vi lider vad våra gärningar är värda, men denne man har inget ont gjort." Sedan sa han: "Jesus, tänk på mig när du kommer i ditt rike." Hsn svarade: "Sannerligen säger jag dig: Idag ska du vara med mig i paradiset."

Skåda, skåda nu här alla!

Se hur Jesus plågad är.

Klaga högt, låt tårar falla,

all vår syndaskuld han bär.

Såsom Jesu smärta var,

aldrig någons varit har.

Hand och fot man genomborrat,

sträckt och plågad är var led,

huvudet, av törnen sårat,

blekt och blodigt sjunker ned.

Såsom Jesu smärta var,

aldrig någons varit har.

STYCKE 3: Jesus dör

Det var nu omkring sjätte timmen; då kom över hela landet ett mörker som varade ända till nionde timmen, i det att solen miste sitt sken. Och vid nionde timmen ropade Jesus med hög röst: "Eli, Eli, lema sabaktani?", vilket betyder "Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?" Då några av dem som stod där bredvid hörde detta, sa de: "Hör, han ropar på Elias!"

Eftersom nu Jesus visste att allt annat redan var fullbordat, sa han därefter, då ju skriften skulle i allt uppfyllas: "Jag är törstig!" Där stod då ett kärl som var fullt av ättikvin. Och en av dem skyndade fram och fyllde en svamp med ättikvin och satte den på ett rör och gav honom att dricka. Men de andra sa: "Låt oss se om Elias kommer och hjälper honom!"

Och när Jesus hade tagit emot vinet, sa han: "Det är fullbordat". Och han ropade med hög röst och sa: "Fader, i dina händer överlämnar jag min ande." Och när han hade sagt detta, böjde han ner huvudet och gav upp andan.

Och se, då rämnade förlåten i templet i två stycken, uppifrån och ända ned, och jorden skalv, och klipporna rämnade. Och gravarna öppnades, och många heliga som var avsomnade stod upp. De gick ut ur sina gravar och kom efter hans uppståndelse in i Jerusalem och uppenbarade sig för många.

Men när hövitsmannen och de som med honom höll vakt om Jesus såg jordbävningen och det övriga som skedde, blev de mycket förskräckta och sa: "Så var då denne man verkligen en rättfärdig man och Guds Son." 

Sist han ropar högt och sänder

upp sin suck till Gud och ber:

"Fader, jag i dina händer

nu min ande återger."

Såsom Jesu smärta var

aldrig någons varit har.

Denna stund är Jesu sista,

templets förlåt rivs itu.

Solen mörknar, bergen brister.

Öga, hjärta, vad gör du?

Såsom Jesu smärta var

aldrig någons varit har.

Har du, människa, ett hjärta,

är din bäste vän dig kär,

känn din syndaskuld med smärta,

ty för den han korsfäst är.

Så som Jesu kärlek var

aldrig någons varit har.

STYCKE 4: Jesus' sida sticks upp med ett spjut

Och många kvinnor som hade följt Jesus från Galileen och tjänat honom, stod där på avstånd och såg vad som skedde. Bland dessa var Maria från Magdala och den Maria, som var Jakobs och Joses´ mor, så även Salome, Sebedaios´ söners mor; därtill många andra kvinnor, de som med honom hade vandrat upp till Jerusalem. Och när allt folket, de som hade kommit tillsammans för att se på detta, såg vad som hände, då slog de sig för bröstet och vände hem igen.

Men eftersom det var tillredelsedag och judarna inte ville att kropparna skulle bli kvar på korset över sabbaten (det var nämligen en stor sabbatsdag), bad de Pilatus att han skulle låta slå sönder de korsfästas ben och ta bort kropparna. Så kom då krigsmännen och slog sönder den förstes ben och sedan den andres, som var korsfäst tillsammans med honom. När de sedan kom till Jesus och såg att han redan var död, slog de inte sönder hans ben; men en av krigsmännen stack upp hans sida med ett spjut. Och strax kom därifrån ut blod och vatten.

Och den som har sett detta, han har vittnat om det, för att också ni ska tro, och hans vittnesbörd är sant, och han vet att han talar sanning. Ty detta skedde för att skriftens ord skulle fullbordas: "Inget ben ska slås sönder på honom." Och åter ett annat skriftens ord lyder så: "De ska se upp till honom som de har stungit."

Kom, syskon, låt oss dröja

i tro vid korsets stam,

i andakt blicken höja

mot Frälsaren, Guds Lamm.

Till paradis den vägen bär,

men en smärtornas väg det är.

Vi bara så kan lära

den evigt nya sång

till Guds och Lammets ära

som sjungs hos Gud en gång.

Han allt för oss fullbordat har,

men en smärtornas väg det var

Familjen som slaktades den 8 april 1966

Påskvänner!

Jag kommer inte ifrån detta. Det låter sej inte tigas ihjäl. Det var just idag, den 8 april för 54 år sedan, som den då 43-årige prästen, teol dr Abel Isaksson från Överklinten i Västerbotten (Lule stift), i en lägenhet i Uppsala högg ihjäl hela sin familj, frun Berit och fyra barn mellan 10 och 1 års ålder. Det var även idag den 8 april [Rättelse, det var den 3 mars] för 53 år sedan som samme präst dränkte sig i den vårflodsstinna Fyrisån på årsdagen av mordet [det var alltså året efter mordet, men inte årsdagen].  

En så överdjävulsk tragedi - på Långfredagen 1966! Senare har jag via tidskriften Fjellstedtaren fått veta att Abel Isaksson, enligt en polis som arbetat med fallet och mot den ökade droganvändningen, blivit djupt narkotikaberoende under arbetet med sin doktorsavhandling som blev färdig året innan. (Om äktenskapet i Nya testamentet eller "det nya templet" som han uttryckte det). Han berättade själv att han på slutet inte kunnat sova alls och att han börjat höra "röster". Utrustningen för familjens planerade grillutflykt på fredagen förvandlades under natten till mordredskap...

Och efter att ha "avgiftats" på Ulleråkers mentalsjukhus kände alltså Abel som Kain i Bibeln att hans synd var större än att han orkade bära den. Hans klass på Fjellstedtska, där den begåvade Abel varit ordningsman, träffades länge, länge vart femte år efter att ha gått ut skolan. Vid första träffen var Abel ännu ungkarl, andra gången hade han sin Berit och tredje gången tre fina små barn, varav de två äldsta tvillingflickor. Fjärde gången var barnen fyra, men fr o m femte träffen la kamraterna blommor på familjens grav, där mördaren och hans offer alltså kom att vila tillsammans. Kransnedläggningarna ordnades av sedermera överhovpredikanten Carl Henrik Martling och kyrkoherden Herbert Arvidsson. Men nu är nog alla i klassen döda. Och "familjegraven" har nyligen tagits bort.

En långfredagstragedi och en verklighetens "påskekrim" är detta. Men kanske kastar uppgiften om det långvariga knarkmissbruket, som Herbert Arvidssons son skriver i "Fjellstedtaren", ändå ett visst ljus över det ohyggliga massmordet som chockade Uppsala och en hel studentgeneration för 54 år sedan, men sedan liksom var för hemskt för att prata om. Nu är det iaf åter omtalat och har tagits upp i en artikelserie om kända mord i Uppsala. Det går ju knappast, apropå Isakssons doktorsavhandling, att tänka sej ett värre sätt att skända äktenskapet och faderskapet som idé (i vare sej "det nya eller det gamla templet") - eller ett värre sätt att skända sin familj som konkret gestaltning av och utflöde ur kärlekens förbund.

Samtidigt kan nog inte den eller de läkare som under det drogliberala 60-talet skrev ut alltför många och kraftiga preparat till den nitiske forskaren svära sej fria från allt ansvar. En får ibland anledning att utbrista med den gamla tant som sa: Stackars Gud som allt ska si! (Och allt ska döma, brukar vi lägga till). Antar att de barn som alltså bragtes om livet av sin far ännu har kusiner i livet, kanske i Västerbotten. Så klart att detta ännu är ett sår för många, om än ärrbildningen både påbörjats och kanske avslutats för länge sedan. Min mening var inte att riva upp såren igen. Men också detta hör till vår och Svenska kyrkans 1900-talshistoria och varken kan eller bör tigas ihjäl. Människor lever än som var lekkamrater till tvillingarna Siv och Ann, och, som sagt, ett antal kusiner lär också finnas kvar. Men även många som inte kände familjen personligen eller har någon anknytning till kyrkan har ju nu i mer än 50 år grubblat över dådet.

R.I.P. till den dag då allt blir klart som nu är dunkelt.

(Men jag tar gärna emot kommentarer och ev rättelser från dem som vet mer än jag om detta - i så fall gärna via min e-post som står överst på sidan; allt behöver inte publiceras men är något jag skrivit fel ska jag givetvis rätta det).

Tysta minuter på Långfredag?

Det är inte så ofta Stilla veckan firas gemensamt av både katoliker, protestanter och ortodoxa. Vi har ju olika kalendrar. I fjol firade t.ex. västkyrkan påsk i mars och östkyrkan i maj (!). Men just i år, när Stilla veckan inleddes med terrordåden mot palmsöndagsfirare i Norra Egypten, sammanfaller kyrkornas påskfirande. Vi får alltså på ett särskilt sätt både sörja och glädjas gemensamt. (Extra passande när vi i vår församling har tre konfirmander från koptiskt-ortodoxt håll).

Men lunchekot som pågår nu är i mina öron alldeles för ENSIDIGT fokuserat på offren just på Drottninggatan och den tysta minuten för dem klockan 12. (Helt naturligt att det handlar en hel del om Drottninggatan, men varför inte fördjupa analysen också kring den andra IS-inspirerade terrorn? Andranyheterna som börjar nu 12.47 handlar om pendlare mellan Malmö och Köpenhamn och stopp för privatiseringar av universitetssjukhus - fanns det inga uppföljande reportage Cecilia Uddén kunde ha fått göra från Egypten?). Jag älskar Sverige och det öppna, demokratiska samhället, men också de värden som terroristerna i Egypten särskilt ville åt med sina attentat. Jag är svensk, och jag är djupt berörd av det som hände på Drottninggatan. Men jag är också med i den globala rörelsen Kyrkan, och oss palmsöndagsfirare - eller för den delen egyptenturister - emellan hade jag gärna velat ha 10 tysta minuter för de 44 som dödades vid gudstjänster i Egypten igår. Ska vi ta dem idag eller på Långfredag?

På en avlägsen höjd...

Påskvänner!

Hör Anders Sjöberg om Långfredagen och korset. Och hör 1700-talsprästen (den landsförvisade) Anders Carl Rutström sjunga:



1. Minns du, min själ, den dyrbara stunden
när Gud på Sonen synderna lagt?
Medlaren Gud då kände i grunden
Guds vredes makt,
tills han för oss de tusentals punden
hade erlagt.

2. Alla i en och en för alla
dog där till livs på sonandets dag,
smakade äpplets bittraste galla
enligt Guds lag.
Himmel och jord må stå eller falla:
salig är jag.

3. Kristus är min och min är hans smärta,
därför jag synden och döden är kvitt.
Kristus är min och mitt är hans hjärta,
lagen må fritt
dundra, förbanna, sveda och snärta:
Guds blod är mitt.

4. Allt vad man liv och salighet kallar,
det finns att få i Medlarens blod.
Frälsningens källa här översvallar
liksom en flod.
Andens och brudens rop ännu skallar:
var vid gott mod!

5. Törstiga hjort, kom fram hit till källan,
drick både liv och svalka i dej!
Ej något avstånd vare emellan
Jesus och mej!
Vem är väl den som önskade sällan
himmel i sej?

6. Tänk hur han fallet härligt har hämnat,
tänk på hans outgrundliga råd!
Bakom den tempelförlåt som rämnat
finner du båd´
vägen till liv och helgelse lämnad:
eviga nåd!

7. Frälsarens blod ska vara vår lära,
Långfredag lindring vår levnads tid,
korset ett segertecken att bära,
våndan vår frid,
döden vårt liv och eviga ära,
håll dej därvid!

8. Jesus, vi lär oss orden dina,
sjunger om din prisvärda person,
hur du bar synderna våra och mina,
ser det i tron,
nu består främst i ditt kors och din pina
vår religion.

9. Amen! så säger bruden och Anden,
som oss har målat din smärtas gestalt.
Hjälp oss av nåd att älska varandra
som du befallt.
Bli för oss, var vi än hamnar och landar,
allt uti allt!

Text: Anders Carl Rutström, bearb. A.H. juli 2015

Tack Stefan och Stefan!

Påskvänner!

Den viktiga, bibliska Långfredagspredikan del 1 och del 2 som EFK-pastorn Stefan Swärd höll i tidningen Världen idag i helgen hoppas jag till sitt innehåll är vad både sökare och finnare får sej till livs av alla EFS-präster och -föreningar. Det var i varje fall inte länge sedan EFS helhjärtat sa Ja och Amen till en sådan förkunnelse, ja, nästan framställde sej som själva garanten för att den skulle fortsätta ljuda i Svenska kyrkan. Men kanske har både Svenska kyrkan och EFS på många håll blivit waldenströmskt "under täcket", d.v.s. utan ordentlig diskussion och debatt om ändrad försoningssyn?

Hur som helst: tack till Stefan för både hans nya bok ("Inte utan korset") och hans långfredagspredikan! (1 Kor. 1:17-21)



Tack f.ö. även till EFS-aren Stefan Gustavsson som också kommit ut med en viktig bok: Skeptikerns guide till Jesus del 2 (om Jesu identitet och uppståndelse). Köp den gärna! Och lyssna till Stefans föredrag på samma tema!

[Utgår från att båda författarna och förlagen uppskattar gratisreklamen och därför tillåter inklistringen av bokomslagen! Skulle jag ha fel lovar jag att ta bort dem].



Det är en som led döden i stället för mej,
jag var skyldig men friheten fick.
Mina synder i kärlek han tagit på sej,
när till korset han blödande gick.

Långfredagsgudstjänst från Lule domkyrka

Påskvänner!

Vi behöver inte vara negativa till Svenska kyrkan för att vi skarpt kritiserar dess ledning (biskopsmöte och framför allt kyrkomöte). Ifall någon nu tolkade EFS:s missionsföreståndare så. Det går utmärkt väl att vara positiv till Svenska kyrkan, dess bekännelse och (på många håll) gudstjänstfirande, utan att knappa in det allra minsta på den kritik dess genompolitiserade styre och många populistiska präster så väl förtjänar.

Som gammal lulestiftare är det en glädje att få länka till långfredagsgudstjänsten i Luleå domkyrka. Kyrkokören, dirigenten och organisten är riktiga pärlor. Hans Stiglund är en sympatisk person och hör till de stiftschefer man i det längsta ville tro och tänka gott om. I rätt omgivning kan han fortfarande vara riktigt, riktigt bra - t.ex. vid EFS årskonferenser i Pite, Ume eller Skellefte eller vid en långfredagshögmässa i domkyrkan.

Men det känns inte alltid som om han står upp för kyrkans bekännelse i mer "världsliga" forum och när andra i kyrkan lämnar den. Jag har så gärna fel - och hade hoppats att det senaste kyrkomötesbeslutet skulle få det att "brista" för honom och andra biskopar. Tyvärr känns det som om de alla beträtt anpassningens väg. Men jag har som sagt gärna fel.

Och långfredagsgudstjänsten var fin, både i text, bild och musik. Se och lyssna gärna!¨

[Samtidigt, vad min anonyme kommentatorskritiker nedan än säger om det, måste jag reservera mej på en punkt: hur mycket jag än gläds över det bibliska evangelium som Stiglund till mycket stor del överräcker (särskilt med hänvisning till vissa bibelord om hur Jesus bar vår synd och skuld) liksom över slutappellen "Låt detta kors bli ett fäste för din tro", kan jag ändå vid en noggrannare genomlyssning inte finna många tydliga allvarsord till verklig väckelse, eller något som på allvar dementerar Verbums stora begravningsmagasin i 40000 ex., som i november 2009 förkunnade "Det finns ingen död som ej bytes i glädje". En sådan dementi hade sannerligen behövts, när man kan nå 100000-tals lyssnare som matats med budskapet både direkt och ff.a. indirekt (inga varningar ju!) i många år. Exemplet rövaren kan ju dessutom verka sövande snarare än tröstande om man inte blir påmind eller undervisad om att rövarna faktiskt var två och att vi inte hör något om att den andre vände sej till Jesus innan han dog. SvPs 455:4 som sjöngs efter predikan jävar ju inte precis heller den nya läran. (Jesus beskrivs f.ö. inte bara som lamm i NT, utan även som lejon). Kalla mej gärna överkritisk, men det här är inget att leka med - antingen finns det en risk att gå förlorad eller också finns det inte. Den på sin tid för hyperevangelism anklagade lulesonen och herrnhutaren Anders Carl Rutström (1721-1772, kh i Hedvig Eleonora 1756-1765) framstår i den "tjuvutgivna" postilla jag har i min ägo som en dundrande väckelsepredikant jämfört med både Stiglund och de flesta andra nutida präster. Tillagt 4/4 22.40].

Du bar ditt kors, o Jesu mild,
då dödens väg du trädde.

Långfredag - från klarhet till klarhet

Påskvänner!

En fin långfredagsgudstjänst i Missionskyrkan, där min fru lyfte fram Romarbrevets undervisning om Jesu död, särskilt i kapitel 1-5 och särskilt i kapitel 5, som blivit så levande för henne under en tågresa till ett styrelsemöte i Gävle. Roligt att få lyssna till sin fru för en gångs skull (;o), eftersom det inte var någon söndagsskola denna dag.

Sedan en fin långfredagsgudstjänst till - i Betel Runemo, där Joakim Lundqvist (Ny Generations ledare och assisterande pastor på Livets Ord) talade om Jerusalems tempel och om nya förbundets tempel på två ben... Jag hade mina fördomar, särskilt som jag tidigare lyssnat på Linda Bergling i Runemo och nog tyckte att det var lite väl "hajpat", men Joakim höll en klart sund nivå den timme jag lyssnade, och betonade missionsuppdraget så att vissa trosrörelsespecialiteter nästan fick maka på sej (du som tror på Jesus kan ha dina krämpor och din dåliga ekonomi, men du kommer i alla fall till himlen! - det stora böneämnet, som måste få överskugga alla andra, är att fler ska få möta Jesus" (fritt återgivet)).

Men Livets Ords idrottsförening firade tydligen samtidigt Långfredagen här i Bollnäs genom att kvala till herrettan i innebandy. Inte för att jag vill förbjuda all rekreation och rörelse denna dag, men nog var detta nästan på gränsen, för mej i alla fall. Var avancemanget till ettan verkligen så viktigt - när nu redan tvåan var över förväntan! - att de inte kunde nobba Långfredagen som tävlingsdag och t.ex. förena sej med oss på påskkonferens i Runemo? Inte kan jag i varje fall (som Dagen) se just detta som tecken på att Livets Ord går från klarhet till klarhet. Laget vill säkert ge ett slags kristusvittnesbörd också i samband med idrottmatcher. Men ibland kan nog prioritering av andra saker bli det tydligaste vittnesbördet. (Jo, jag vet att en del tycker att man även bör bloggfasta en dag som denna ;).

Från örtagården leder
till Golgata en väg
som Anden förbereder
och tecknar steg för steg.
Till paradis den vägen bär
men en smärtornas väg det är.

Långfredag en god fredag - för oss

Så här i långfredagstid tänker jag på den danske studentledaren Leif Andersens ord: "Jag vet inte om Jesus skrattade. Jag vet att han grät. Men jag vet också att han grät för att jag skulle få skratta."

"Always look on the bright side of life" är en sång som ofta uppfattats som ett ovanligt hädiskt inslag i filmen Life of Brian. Men är det inte precis vad åtminstone den ene rövaren gjorde på korset? (Kanske båda två till slut?). D.v.s. såg på livets ljusaste sida - nämligen på Jesus!