Påsk- och julvänner!
Artur Erikson sjunger Lydia Lithells klassiker:
Katekesfråga 126: Vilken betydelse har Kristi uppståndelse för vår tro?
Visar inlägg med etikett Det enda som bär. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Det enda som bär. Visa alla inlägg
onsdag 19 december 2018
måndag 28 augusti 2017
S:ta Lydia av Kumla
Påskvänner!
Korvfabrikör Daniel Lithells hustru Lydia i Kumla både tog emot och efterlämnade ett rikt andligt arv. Kanske främst ändå den här sången/psalmen, som faktiskt inte är av hö och strå utan av guld, silver och ädla stenar - ett evigt evangelium på en himmelsk melodi:
Korvfabrikör Daniel Lithells hustru Lydia i Kumla både tog emot och efterlämnade ett rikt andligt arv. Kanske främst ändå den här sången/psalmen, som faktiskt inte är av hö och strå utan av guld, silver och ädla stenar - ett evigt evangelium på en himmelsk melodi:
torsdag 2 oktober 2008
Lydia Lithells ödmjuka "villfarelse"
Påskvänner!
Nästa år är det 100-årsjubileum av Lydia Lithells födelse. (Inom parentes ett lämpligt tillfälle att resa den staty av henne i Örebro som många föreslagit). Hon skrev många sånger, men den utan gensägelse mest sjungna och omtyckta är "Det enda som bär". Den sjöng vi som sagt också i Edsbyn i lördags.
Inget jag säger nu är ämnat att förta den glädje över sången som även jag delar. Det är verkligen sant att "det enda som bär, när allting annat vacklar, det är Guds nåd och Guds barmhärtighet." Och att "all jordisk berömmelse och glans, den slocknar, när sist jag står hos Gud i härlighet." Men vers 2 innehåller en klar "knepighet", för att nu inte säga för mycket. Den lyder ju:
Det enda som står igenom alla tider
är Kristi kors och blodets säkra grund.
Ty allt vad jag byggt av hö och strå, det faller,
det varar blott en kort och flyktig stund.
Lydia Lithell menar alltså i sin, säkert uppriktiga, ödmjukhet att ingenting hon gjort var av "guld, silver och ädla stenar" som Paulus talar om i 1 Korintierbrevet 3, och som han faktiskt säger ska bestå (på grunden Kristus, förvisso). Lydia menar tydligen att hela hennes verk är hö och strå och att hon alltså själv "ska bli frälst, men såsom genom eld."
Det är ju ödmjukt och fint (sången skrevs inte långt före hennes död). Hon trodde säkert att det var sant för hennes egen del, liksom många av dem som sjungit sången (jag t.ex.) trott att det var i deras egna fall. Men jag hävdar att utsagan är oriktig; jag tror att hon hör till dem vars verk består, vars goda gärningar "följer efter dem", som bland mycket hö och strå också har byggt på grunden Kristus med "guld, silver och ädla stenar", och som därför "ska få lön", det som brukar kallas nådelön, i himmelen en gång. Det man kunde kalla "en himmelsk berömmelse och glans, som inte slocknar" när den jordiska berömmelsen gör det.
Vad säger ni andra? Finns det något i Skriften som gör att den andra versen i "Det enda som bär" kan försvaras som generell utsaga? Jag tror det inte. Men det märkliga är att så många kunnat sjunga den och uppleva den som sann för sin personliga del - t.o.m. den romerske katoliken Thomas av Aquino sägs ju ha utdömt hela sitt väldiga livsverk, den thomistiska filosofin, som "halm och strå". Samtidigt som det finns klara utsagor av den ödmjukt evangeliske Carl Olof Rosenius (!) om att han ingalunda såg sitt livsverk som bara "brännbart" utan själv såg och insåg att han - liksom Thomas f.ö. - genom Guds nåd fått vara till stor välsignelse. Andra strofen av "Det enda som bär" skulle kanske kunna bearbetas så här:
Det enda som står igenom alla tider
har Kristus själv, hans kors och blod som grund.
Men allt vad jag byggt av hö och strå, det faller,
det varar blott en kort och flyktig stund.
Eller vad säger ni? Hur som helst: vad vi alla helhjärtat bör kunna instämma i är det sublima omkvädet till Lydia Lithells vackra sång - även om också denna innehåller en retorisk tillspetsning ("det ENDA jag vet", men där med tydligt föredöme hos aposteln Paulus i 1 Kor. 2!) . Inte ens det verkligt bestående i vårt livsverk duger ju som salighetsgrund eller föremål för tro och hopp, men det gör Kristi frälsningsverk, Kristi blod, Guds nåd i Kristus:
Det enda jag vet, det är att nåden räcker,
att Kristi blod min synd, min skuld nu täcker.
Det enda jag har att lita till en gång,
det är Guds nåd, Guds gränslösa nåd.
Nästa år är det 100-årsjubileum av Lydia Lithells födelse. (Inom parentes ett lämpligt tillfälle att resa den staty av henne i Örebro som många föreslagit). Hon skrev många sånger, men den utan gensägelse mest sjungna och omtyckta är "Det enda som bär". Den sjöng vi som sagt också i Edsbyn i lördags.
Inget jag säger nu är ämnat att förta den glädje över sången som även jag delar. Det är verkligen sant att "det enda som bär, när allting annat vacklar, det är Guds nåd och Guds barmhärtighet." Och att "all jordisk berömmelse och glans, den slocknar, när sist jag står hos Gud i härlighet." Men vers 2 innehåller en klar "knepighet", för att nu inte säga för mycket. Den lyder ju:
Det enda som står igenom alla tider
är Kristi kors och blodets säkra grund.
Ty allt vad jag byggt av hö och strå, det faller,
det varar blott en kort och flyktig stund.
Lydia Lithell menar alltså i sin, säkert uppriktiga, ödmjukhet att ingenting hon gjort var av "guld, silver och ädla stenar" som Paulus talar om i 1 Korintierbrevet 3, och som han faktiskt säger ska bestå (på grunden Kristus, förvisso). Lydia menar tydligen att hela hennes verk är hö och strå och att hon alltså själv "ska bli frälst, men såsom genom eld."
Det är ju ödmjukt och fint (sången skrevs inte långt före hennes död). Hon trodde säkert att det var sant för hennes egen del, liksom många av dem som sjungit sången (jag t.ex.) trott att det var i deras egna fall. Men jag hävdar att utsagan är oriktig; jag tror att hon hör till dem vars verk består, vars goda gärningar "följer efter dem", som bland mycket hö och strå också har byggt på grunden Kristus med "guld, silver och ädla stenar", och som därför "ska få lön", det som brukar kallas nådelön, i himmelen en gång. Det man kunde kalla "en himmelsk berömmelse och glans, som inte slocknar" när den jordiska berömmelsen gör det.
Vad säger ni andra? Finns det något i Skriften som gör att den andra versen i "Det enda som bär" kan försvaras som generell utsaga? Jag tror det inte. Men det märkliga är att så många kunnat sjunga den och uppleva den som sann för sin personliga del - t.o.m. den romerske katoliken Thomas av Aquino sägs ju ha utdömt hela sitt väldiga livsverk, den thomistiska filosofin, som "halm och strå". Samtidigt som det finns klara utsagor av den ödmjukt evangeliske Carl Olof Rosenius (!) om att han ingalunda såg sitt livsverk som bara "brännbart" utan själv såg och insåg att han - liksom Thomas f.ö. - genom Guds nåd fått vara till stor välsignelse. Andra strofen av "Det enda som bär" skulle kanske kunna bearbetas så här:
Det enda som står igenom alla tider
har Kristus själv, hans kors och blod som grund.
Men allt vad jag byggt av hö och strå, det faller,
det varar blott en kort och flyktig stund.
Eller vad säger ni? Hur som helst: vad vi alla helhjärtat bör kunna instämma i är det sublima omkvädet till Lydia Lithells vackra sång - även om också denna innehåller en retorisk tillspetsning ("det ENDA jag vet", men där med tydligt föredöme hos aposteln Paulus i 1 Kor. 2!) . Inte ens det verkligt bestående i vårt livsverk duger ju som salighetsgrund eller föremål för tro och hopp, men det gör Kristi frälsningsverk, Kristi blod, Guds nåd i Kristus:
Det enda jag vet, det är att nåden räcker,
att Kristi blod min synd, min skuld nu täcker.
Det enda jag har att lita till en gång,
det är Guds nåd, Guds gränslösa nåd.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
