96 teser

96 teser

eller fromma önskningar

- till minne av Luther och Spener men naturligtvis utan varje jämförelse med dessa kyrkans sanna reformatorer -  

Ecclesia semper reformanda

1. Kyrkans grundare och Herre är Jesus Kristus - och ingen jordisk kung, president, partiledare eller statsminister.

2. Jesus, Guds härlighets återsken och hans väsens avbild, ger absolut en sannare bild av Gud än Muhammed ger.

3. Den som tvivlar på ovanstående, eller som inte står upp för att detta är Kyrkans tro, bör aldrig bli ärkebiskop eller ens präst i någon kristen kyrka.

4. Svenska kyrkan är eller skulle vara en kristen kyrka - och varken något statligt verk eller någon sorts hembygdsförening.

5. Grundarens generalorder är och förblir att vi ska gå ut och göra alla till hans lärjungar.

6. Det betyder att både ateister och namnkristna, buddhister och hinduer, judar och muslimer och alla andra ska nås av hans kallelse.

7. Vi får hoppas och be om nästan vad som helst, exempelvis vår egen eller alla människors slutliga frälsning.

8. Vi har däremot bara mandat att lova att den som tror på Jesus blir räddad.

9. Vi har inte mandat att lova att alla blir evigt saliga även utan omvändelse och tro på Jesus.

10. Att det inte finns någon död som ej bytes i glädje är en känd svensk poets utfästelse på ett kyrkligt begravningsmagasins framsida, inte vår Frälsares.

11. Vi har varken som kyrka eller som andliga vägledare mandat att avgöra enskilda människors eviga öde, vare sej åt ena eller andra hållet.

12. Här om någonsin gäller den utmärkta regeln att Domaren dömer.

13. Däremot bör själavårdaren genom undervisning och samtal hjälpa människor att rannsaka sig själva i ljuset av Guds ord. ”Om vi gick till doms med oss själva, blev vi inte dömda.” ”Döm mitt hjärta här i tiden”.

14. Vi har fortfarande all anledning att be den bön som förr alltid bads vid begravningar: "I dödens stund, på den yttersta dagen hjälp oss, milde Herre Gud!"

15. Vi har också all anledning att vid tacksägelseringningen åter be: "Herren läre oss att så betänka vår egen förestående bortgång att vi, när vi ska skiljas från detta förgängliga livet, må vara beredda till en salig hädanfärd."

16. Om kyrkoledningen försäkrar att det inte finns något att frukta efter döden, hamnar vi andra snabbt i samma pinsamma läge som medlemmar i en mykologisk förening, vars ledning går ut och försäkrar att alla svampar är ätliga efter förvällning. Den som tiger uppfattas ju samtycka.

17. Den fullkomliga kärleken driver förvisso ut rädslan, men det gör också okunnigheten, dumheten eller förhärdelsen. Jesus säger ju trots allt åt oss att inte frukta dem som bara kan dräpa kroppen utan den som kan mer än så.

18. Det säger en del att vår Frälsare otvetydigt saligförklarade en som dömts till döden som rövare men inte gav oss minsta hopp om en person som han själv valt till apostel.

19. Alla döda är inte helgon och alla helgon är inte döda.

20. Alla helgon och Alla själar är alltså inte ”egentligen” samma sak, som det under en allhelgonahelg utan dementier påstods på Svenska kyrkans hemsida.

21. Helgon är å andra sidan inte bara de som helgonförklarats av påven - och det tror inte påven heller.

22. Vi ska enligt Bibeln särskilt minnas dem som lärt oss Guds ord, se hur deras liv slutade och ta efter deras tro (inte deras felsteg).

23. Jesus Kristus är nämligen densamme igår, idag och i all evighet!

24. Nattvardens sakrament är nu som förut Kristi sanna kropp och blod, oss kristna till att äta och dricka.

25. Evangelisk-luthersk tro om detta är allmänkyrklig och katolsk, även om vi fortfarande även ser nattvardselementen som verkligt bröd och verkligt vin.

26. Saklig information om Kyrkans lära om dopet och nattvarden måste förmedlas tydligt, så att folk vet vad deras barn är med om och så att de kan pröva sig själva innan de äter av brödet och dricker av bägaren.

27. Konfirmationen är ingen specifik nattvardskurs, men måste rimligen motsvara undervisningen för dopkandidater, eftersom den som ännu inte är döpt måste döpas före konfirmationen och vi inte kan begära mer av just den.

28. Om konfaundervisningen motsvarar dopundervisningen måste den givetvis tas på minst lika stort allvar, även när det gäller redan döpta.

29. Migrationsverket har hjälpt oss med att ställa frågan vem som är kristen, om det alls har en konkret innebörd och därmed kan anges som skäl till asyl. 

30. Att bli kristen, döpt och konfirmerad, kan i varje fall inte bara handla om att "förklara sig informerad", som en präst uttryckte det.

31. När konfirmander och t o m konfirmandfaddrar öppet kan säga att de aldrig trott på Gud är det något med själva konfirmationskonceptet som gått snett eller mörkats, men "bekräfta ungdomarna" kan vi förstås göra ändå.

32. Den stora och allt avgörande konfirmationen av dopet är att fortsätta eller börja leva med församlingen i Kristi gemenskap och inte börja tänka "been there, done that".

33. Ordet och sakramenten är nådens medel som Kyrkan och de kristna inte kan överleva andligt förutan.

34. Det är Kyrkans uppgift att både klargöra detta faktum och att generöst erbjuda nådens medel.

35. De politiska partierna måste som sådana uteslutas – om de inte snart utesluter sig själva - ur kyrkans beslutande församlingar. Och partipolitiskt icke obundna nomineringsgrupper bör inte få ersätta dem.

36. Partianslutna kristna bör däremot i regel uppmuntras i både sitt politiska respektive kyrkliga engagemang, eftersom fler behövs i politiken, inte minst kristna.

37. Ämbets- och äktenskapsfrågorna är viktiga men inte allena saliggörande.

38. Prästvigningsförbud och avkragningsregler bör främst gälla verkliga irrlärare, vilket sekulära politiska partier helt naturligt saknar insikt om.

39. Att sekulära politiska partier, ibland med ateister eller kulturella muslimer som ledare, alls lägger sej i vilka som ska få bli präster och biskopar är lika absurt som om kyrkan la sej i vilka som skulle få företräda partierna.

40. Att det är vi som gör Jesus gudomlig genom att vänta oss allt gott av honom är en fruktansvärd irrlära, trots eller särskilt med tanke på hänvisningen till Luthers definition av vem vi har till vår ”Gud”.

41. Att Gud inte skulle existera som ett från människan oberoende, självständigt handlande och skapande kosmiskt väsen borde inte vara möjligt för en präst,kyrkoherde eller ej, att hävda, men har dock hävdats av en sådan.

42. Att ta avstånd från klassiska Agnus Dei och offertanken som uttrycks i orden om Guds Lamm som borttager världens synd, borde inte heller vara möjligt för en kyrklig företrädare, stiftsadjunkt eller ej, men är det tydligen.

43. Att hylla syndafallet och ormen från urtiden, han som eljest kallas djävul och satan, borde i synnerhet vara omöjligt för varje präst, inte bara domkyrkolektorer - och inte bara kring Mikaeli med dess läsningar.

44. Biskopar som inte ingriper mot sådana grova villolärare är själva medansvariga för de grova villolärornas spridning och borde därför mista kappa och krage.

45. När de samtidigt stoppar gammalkyrkliga, klassiskt högkyrkliga och konservativt lågkyrkliga kandidater från tjänst i vår kyrka, silar de mygg och sväljer kameler.

46. Att ändå utan märkbara protester betrakta dem som verkliga biskopar - inte bara administratörer och stiftschefer - och fortsätta bjuda in dem som just biskopar och andliga ledare till läger och kyrkhelger ger fel signaler i en ödestid.

47. Vill de visitera eller hälsa på, så visst, men de bör i dagens situation själva examineras, utfrågas och ställas till svars.

48. En vaken och initierad kyrklig journalistik, i både kyrkans egna publikationer och andra, t ex public service, vore en nåd att stilla bedja om.

49. Prästvigningsuppgiften är den största exekutiva makt våra biskopar har. De som dessa inte prästviger blir heller inte präster - i vår kyrka åtminstone.

50. De klassiskt högkyrkliga har anklagats för myggsilande och kamelsväljande och att hellre prästviga en manlig villolärare än en kvinna - men få tror väl att en högkyrklig biskop skulle prästviga icke-teister, satans- och syndafallshyllare eller Agnus Dei-dissare bara för att de är män.

51. Det vore nog tjänligt åt oss om våra bästa prästkandidater nu nekades prästvigning pga äktenskapsfrågan, med tanke på hur föga vi protesterat mot behandlingen av klassiskt högkyrkliga (eller gammalkyrkliga eller lågkyrkliga av typen bv-are och laestadianer) i ämbetsfrågan.

52. Men vägrar biskoparna viga får väl väckelsens folk som alltid börja kalla, avskilja/ordinera och anställa predikanter igen - enligt Luther har vi då t o m nödvärnsrätt att prästviga dem själva, även om vi då, med större eller mindre rätt, skulle uppfattas som en egen kyrkobildning.

53. Vi kan inte ducka i äktenskapsfrågan: antingen förklarar vi oss lojala med Svenska kyrkans nya lära om äktenskapet som ett förbund mellan två vuxna i största allmänhet, eller också med den klassiska kyrkoläran om äktenskapet som ett förbund mellan en man och en kvinna.

54. Står vi fast vid vår bekännelse om äktenskapet ska vi göra det offentligt och med stolthet, inte som kuschade hundar - även om en toppkarriär då verkar omöjlig för oss just nu i de flesta partier, liksom i vår egen kyrka.

55. Stoltheten ska då gälla själva läran och inte alla uppföranden eller uttalanden som förekommit gentemot hbtq-personer. Där finns saker att be om förlåtelse för, göra bot och bättring för och stå upp emot tillsammans med både Rfsl och andra sammanslutningar.

56. Queerideologin tangerar dock gnosticismen och misskrediterar även ämbetsreformen (jfr A Nygrens profetia 1958 om svärmeandars väg).

57. I ett verkligt liberalt samhälle kan både traditionella och nyare kristna kyrkor verka och frodas, utan att behöva stå för liberalteologi.

58. I en verkligt evangelisk-luthersk kyrka, verkligt fri från staten och med fokus på mission och evangelisation, skulle fria missionsorganisationer känna sig verkligt hemma - men kanske inte lika mycket behövas?

59. Idag är behovet av en fokuserad missionsorganisation i Svenska kyrkan enormt - och behovet behöver både dryftas och lyftas.

60. Riktiga (riks-)evangelister borde utbildas och anställas av både Svenska kyrkan och fria missionsorganisationer.

61. Kallelsen till missionär är en kallelse även för svenska män och kvinnor.

62. Mission och särskilt pionjärmission måste alltid bedrivas med livet som insats, vare sej man kommer till Sverige eller Etiopien, Indien eller Kina.

63. Elva av tolv apostlar och många av pionjärmissionärerna i vårt land och andra länder fick betala med sina liv.

64. Det kan inte vara meningen att bara koreaner och etiopier, indier och kineser idag ska våga sina liv för missionens sak.

65. Svenska kyrkans mission måste återupprättas och proklameras som just mission, inte internationellt arbete i allmänhet.

66. Svenska kyrkan får vid sina jul- och fasteinsamlingar inte skämmas för evangeliet om Jesus som Frälsare, av rädsla för att avskräcka bidragsgivare.

67. Människan lever inte bara av bröd, utan av allt som går ut ur Guds mun.

68. Diakoner borde få sköta en begravning även utan närvarande präst - begravningar hör ju inte till sakramentsförvaltningen utan är framför allt en kärlekstjänst!

69. En kristen begravningsförrättare bör tala mer om Jesus än den döde och försöka anknyta till kyrkoåret, i varje fall till Jesu död och uppståndelse! Den gamla begravningsbönen, sjungen eller läst, är en god hjälp till detta.

70. Aldrig mindre än hopp för den störste bland syndare och aldrig mera än hopp för den frommaste bland kyrkogångare, för som sagt: domaren dömer.

71. Det talas ofta och med rätta om faran av att tala för mycket om helvetet, men sällan om faran av att aldrig varna för det (C S Lewis).

72. Även Bibelns sista tio, sammanfattande verser måste regelbundet kunna framföras högt och offentligt, utan blygsel eller självcensur, utan att lägga till eller dra ifrån. 

73. Det är inte rimligt att präster och biskopar idag verkar mer övertygade om vissa mäns barnafödande än om jungfrufödelsen.

74. Den som föder sitt barn kan aldrig någonsin vara man och barnets pappa.

75. Nygnosticismen misskrediterar både ämbets- och äktenskapsreformerna.

76. Särskilt kvinnliga prästers hyllningar av syndafallet och den gamle ormen (utan biskopsingripande) spelar det s k "kvinnoprästmotståndet" i händerna.

77. Äktenskapet är per kristen definition ett förbund mellan en man och en kvinna och ingenting annat.

78. Äktenskapet ska hållas i ära och äkta säng bevaras obesmittad, som det står skrivet.

79. Som undantagsfall må omgifte efter skilsmässa äga rum, även i kyrkan, men undantagen bör endast få bekräfta regeln, inte bestämma den.

80. Ingen kristen kyrka och församling kan som Svenska kyrkan idag lova staten att viga om en person hur många gånger som helst – det blir ju att utfästa sej välsigna även ren otrohet och ”successiv polygami”.

81. Eftersom äktenskapet per klassisk kristen definition, bekräftad av hela Sveriges Kristna Råd så sent som 2008, och enligt vår kyrkas lutherska bekännelse är ett förbund mellan man och kvinna, kan kyrkan omöjligt viga samman två karlar eller två damer till just ett kristet äktenskap - eller tre personer av vilket kön de vara månde.

82. Undantag från ovan sagda må ske t ex om den ena "mannen" är eller kan bli med barn; men kyrkan kan heller inte tvingas acceptera varje påstått förbund mellan man och kvinna som ett sådant - när t ex bägge parter är eller kan bli med barn.

83. Välsignelse eller förbön kunde efter pastorala överväganden tänkas ske även vid halvsyskonrelationer, homorelationer, polyrelationer eller samborelationer i allmänhet.

84. Alla ovannämnda relationer kan innehålla så mycket kärlek, omsorg, glädje och trofasthet att självaste påven borde kunna välsigna just detta utan att därmed okritiskt godta förekommande sexuellt samliv.

85. Men att viga till äktenskap är inte bara som det ofta påskins att välsigna någons kärlek, utan det är att explicit bejaka och prisa den fysiska, sexuella föreningen, detta att med vår Herres ord ”bli ett kött”.

86. Kristenheten är med Luthers ord som en full bonde som drattar ner på andra sidan när han fått hjälp att ta sej upp i sadeln.

87. De flesta vägar har ett dike på båda sidor, och båda måste undvikas. 

88. Den som bara försöker undvika det ena diket hamnar lätt i det andra.

89. Miljö- och samlevnadsfrågor måste båda adresseras av kyrkan på ett relevant och trovärdigt sätt - för varför skulle människor tro oss när vi talar om himmelska ting ifall vi struntar i eller pratar strunt om de jordiska?

90. Samtidigt hör de knappast till kyrkans "differentia specifica" - det finns aktörer som talar vist och klokt om dessa frågor utan att vara kristna.

91. Kyrkans "differentia specifica", som ingen talar om ifall inte Kyrkan gör det, är framför allt evangeliet om Jesus och honom som korsfäst, d v s som världens Frälsare och Försonare, som Medlaren mellan Gud och människor.

92. Eftersom ingen annan säger detta om Kyrkan inte gör det, bör Kyrkan koncentrera sig på att sprida detta budskap i ord och handling.

93. Lagen är av naturen någorlunda känd, men evangelium är en hemlighet förborgad för allt förnuft (Olof Svebilius). 

94. Varje söndag skulle vara en liten påsk- och pingst- och kanske domedag.

95. Varje nattvardsfirande en förkunnelse av Herrens död - till dess han kommer åter.

96. När Jesus sa "Vänd om" och "Följ mig" menade han att vi verkligen skulle följa honom och så leva i omvändelse och efterföljelse livets alla dagar – så som han lovat vara med sin kyrka och församling alla dagar till tidens slut.

Ida Granqvist (1872-1949) - Svenska Kyrkans Mission

Påskvänner!

Läs om Ida Granqvist (1872-1949) inför Allhelgonahelgen! Även artikeln av Oscar Lövgren i Svenskt Biografiskt lexikon! Och den intressanta artikeln om zulufolket, vars språk och musik hon som missionär och organist blev så fascinerad av! Svenska Kyrkans Mission fyller 150 år på söndag den 3 november! Om den nu egentligen blev så gammal? Vi borde kanske skriva SKM (1874-2008)?

Sjung gärna psalmer av Ida Granqvist i helgen: O giv oss, Herre, av den tro samt Vi måste få allt flera med. Man kan också läsa hennes lilla dikt "Det gäller att så en ädel säd". 

Dagens lösen-podden för den 25 oktober

Påskvänner!

Guds tålamod varar än, trots att tiden redan är här för den (förberedande) dom som börjar på Guds hus. Jfr Charlotte Löwenskölds slutreplik i Selma Lagerlöfs berättelse Karlstadsresan.

Här nedan leder Andreas Nordanstig från Evangeliska Brödraförsamlingen andakten i Dagens Lösen-podden för den 25 oktober! Köp förresten gärna Dagens Lösen 2025 från Sjöbergs förlag (en utmärkt jul- och nyårsgåva!) som komplement till Dagens podd. Eller sponsra inläsningarna av dessa gratisandakter med en gåva till EBF!

Tiden är nu här för dom - och den börjar på Guds eget hus

Påskvänner!

Med anledning av kommande söndags alarmerande allvarliga epistel- och evangelietexter återpublicerar jag mitt gamla "visitationstal" Om lekmän finge tala, med några rättelser och ett par uppdateringar som känns akut relevanta även för Efs idag, inte minst inför det ekumeniska året 2025 då vi tydligen ska fira både Athanasius och Söderblom. Kan Efs aldrig ropa "vargen kommer!" ens när den faktiskt gör det, lär vi bli illa rivna.

Ursprungligen skrivet i samband med prostvisitationen i Enånger-Njutångers församling den 14-18 september 2022. Prästen Gunnar Hillington Kvist i Sundsvall som omtalas på ett par ställen avled 2023, men jag tror att jag gör honom rättvisa och uppskattar på något sätt hans klarspråk.

Salve venia,

Kriste eleison, 

O Misericordias Domini!

Följande är skrivet till minne av min barndoms präst och visitators farbror kyrkoherde Lars Engquist i Råneå, som med glädje samlade folk i Norrbotten kring ordet och sakramenten, men också bildligt talat ropade "vargen kommer" tills han blev hes och utan någon som helst avsikt att göra sej rolig. Fast vi såg ju aldrig till någon varg. 

Och kyrkoherden började jobba på posten istället. 

I eftermiddagsljuset på kyrkbacken

Efter en ljus visitationshögtid i glädjens och enhetens tecken sitter jag (18/9) kvar på kyrkbacken i Njutånger och grunnar vidare över ett tänkt och förberett tal som blev alldeles för långt för att hållas. Kanske också alltför stämningssänkande - när vi i kyrkokören nu äntligen lyckats framföra Hans Nybergs Cantate Domino till belåtenhet! Jag sitter ju heller inte i kyrkomötet eller - mitt namn till trots - i biskopsmötet. Så jag vet inte riktigt var det skulle kunna framföras öht. Jag är glad och tacksam efter en fin högmässa men är också fylld av vemod och undran inför framtiden, kyrkan och våra församlingsbyggen. 

Tage Danielssons (1928-85) ord är ju i dessa oroliga Putin-tider alltjämt aktuella för oss alla: "Se här din svåra roll: att inse världens lidande med glädjen i behåll." De kan också lätt travesteras: "Se här din svåra roll: att inse kyrkans situation med glädjen i behåll." 

Jag vet att det följande är för långt för de flesta att läsa (motsvarande 12 A4-sidor Calibri 11), men med hjälp av underrubrikerna kanske det går att orientera sej i det huvudsakligen kronologiskt uppställda materialet, för den som så önskar och eventuellt ids scrolla genom episteln? Den är ett nödrop. Ett fårs bräkande innan vargen tar oss, för att utveckla C S Lewis bild i "Att sila mygg och svälja kameler". Skam går nämligen mer och mer på torra land.  

Två av exemplen i det följande, det om begravningsmagasinet från 2009 med "Det finns ingen död som ej bytes i glädje" och det om centerkvinnan ("vill kyrkan att alla ska bli kristna då?") i Gustavsberg från 2019, framförde jag när kontraktsprosten i samband med torsdagens personalmöte lämnade möjlighet att hälsa något till biskopen. 

Maktkampen och Ä-frågorna

Enhet behöver som prosten påpekade i sin visitationspredikan inte innebära enighet i allt - som lutherska frikyrkor likt Lars Engquists alltför ofta fått för sig. Även om Paulus ju uppmanar oss också till detta: att åter stå eniga i tankar och åsikter (1 Kor 1). Och just nu upplever jag så starkt att vi som evangelisk folkkyrka är i akut behov av att "synka våra versioner", vår förkunnelse, ja, våra "sägningar" i t ex konfaundervisning, påskspel och allhelgonavandringar - mer än någonsin efter reformationen. "Nån himla ordning får det vara även i en kyrka", för att nu travestera den gamle kommunistledaren. 

Jag märker att vi som kyrka just nu präglas av en (i och för sej fullt legitim) maktkamp, som dock inte riktigt erkänns som sådan, allra minst i fridfulla sammanhang som vårt på "Ekumeniksöndagen". En kamp som inte berör medlemskapet (i en kyrka som vår lär alla som vill få fortsätta vara medlemmar så länge de betalar), utan som kretsar kring de s k Ä-frågorna, vars betydelse inte längre tycks kunna överskattas (vilket vi länge trodde att folk gjorde), nämligen Ämbetet och Äktenskapet. I en episkopal bekännelsekyrka blir ju Ämbetet, inklusive biskopens, oerhört viktigt. Vilka ska få bli präster och biskopar? 

Biskop Åsa i min hemstad Lule (med Efs-bakgrund som jag!) tycktes i en intervju inför biskopsvalet 2017 knappt medveten om att hon som biskop alls skulle ha någon särskild, exekutiv makt. Men den är ju de facto oerhört stor. Den biskopen inte viger blir nämligen inte präst - och allraminst biskop! - i Svenska kyrkan! (Nuförtiden inte ens "Efs-präst" - förr kunde vi i Efs ändå reda oss med "lekmannapredikanter" underställda distrikts- och missionsföreståndare). 

När så ämbetsfrågan kopplas till äktenskapsfrågan - de två teologiska frågor som även en sekulariserad allmänhet och sekulära politiska partier har bestämda åsikter om - då tar det fyr, för att inte rent av nyttja det folkliga uttrycket "hus i helsike"! Och vi får en modern investiturstrid med klara paralleller till medeltidens kamp om vem som skulle få tillsätta biskopar. Återkommer till detta ämne längre ner - om någon uthållig läsare fortfarande är kvar då! 

Boken om hopp är också boken om dom - den som börjar på Guds hus (1 Petr 4:17)

Vi i Enånger-Njutångers församling bidrog, som en del församlingsbor minns, i fjol våras till att få Boken om hopp (Nya testamentet / NT) utdelad i bygden. NT innehåller ju verkligen Evangelium, som betyder goda nyheter, glatt budskap. Men bakgrunden som profeter och apostlar - och vår Frälsare själv! - tecknar är ju på många sätt tung och mörk (värre än aktuell nyhetsrapportering och Fridays for Future, även om dessa ibland tycks bekräfta bilden, både vad gäller krig och oväder). 

Bibeln är ju också boken om dom - inte minst ju närmare Domssöndagen och den yttersta dagen vi kommer. Saligprisningar motsvaras som bekant även av mindre lästa verop över en del andliga ledare och nog även över många av oss "frommisar" i allmänhet. Bönen "I dödens stund, på den yttersta dagen hjälp oss, milde Herre Gud" är aktuellare än någonsin, om vi alls tror på en yttersta dag, samtidigt som den i praktiken mer och mer tycks försvinna från begravningsritualet. (Liksom redan tidigare den här söndagliga bönen från min barndom försvunnit utan att ersättas av någon modernare formulering av samma sak: "Herren läre oss / Herre lär oss att så betänka vår egen förestånde bortgång, att vi, när vi ska skiljas från detta förgängliga livet, må vara beredda till en salig hädanfärd." Och den sjungna begravningsbönens ord "gör oss rätt beredda att saligt skiljas hädan" blev i senaste handboken "gör oss rätt beredda att lämna detta livet...).

Lag och evangelium

Begreppsparet lag och evangelium talade ju reformatorerna gärna om - och höll fast vid att båda behövs! Lagen, det Paulus kallar "bokstaven", inristad i sten, dödar och måste få göra det (trots att vi ibland använder bibelordet stick i stäv med dess mening och vår Frälsares ord om att inte en prick av lagen ska förgås förrän allt har gått i fullbordan). "Du vill döda för att föda", säger Emil Liedgren i SvPs233 lika brutalt som Paulus. "Jag har genom lagen dött bort från lagen", vittnar den senare om i en av bibelns stora paradoxer. 

Och det är som ni väl alla många gånger tänkt (?) lika fruktansvärt som underbart att läsa bibelns tio sista verser, det jag kallar Johannesepilogen. Där både lag och evangelium, dom och nåd finns med i allra högsta grad och där inget får läggas till eller dras ifrån. Vilken biskop, präst eller lekman kan idag framföra Johannesepilogen offentligt, med betoning på varje ord, utan att darra på manschetten? Jag gjorde det en gång på Efs bland rätt välvilligt inställda personer, men det var jobbigt nog ändå. Ja, vill vi i detta fall ens veta eller tala om hur boken slutar? Är stycket tryckbart i ett kyrkblad? Kanske orden måste skrivas ut explicit för att vi alls ska läsa dem?: 

22:12

Se, jag kommer snart och har med mig lön att ge åt var och en efter hans gärningar. 

13

Jag är A och O, den förste och den siste, början och slutet.

14

Saliga de som tvättar sina kläder rena. De skall få tillgång till livets träd och få gå in i staden genom dess portar. 

15

Men utanför är hundarna och trollkarlarna och horkarlarna och mördarna och avgudadyrkarna och alla som älskar lögnen och lever i den.

16

Jag, Jesus, har sänt min ängel till er för att vittna om detta i församlingarna. Jag är skottet från Davids rot och hans ättling, den strålande morgonstjärnan.«

17

Och Anden och bruden säger: »Kom!« Och den som hör det skall säga: »Kom!« Och den som törstar skall komma. Och den som vill skall fritt få dricka av livets vatten.

18

Jag vittnar för var och en som hör profetians ord i denna bok: Om någon tillfogar något skall Gud tillfoga honom de lidanden som det står om i denna bok. 

19

Och om någon tar bort något av orden i boken med dessa profetior skall Gud ta ifrån honom hans del i livets träd och den heliga staden, som det står om i denna bok. 

20

Han som vittnar om detta säger: »Ja, jag kommer snart.« Amen, kom, Herre Jesus.

21

Nåd från Herren Jesus åt alla.   - THE END -

People-pleasing

På Diakonisöndagen predikade vår ena präst mycket berörande om faran att bli "people-pleasing", att bara vilja behaga, vara till lags. Den lika omtyckte men ungefär dubbelt så gamle prästen B predikade i somras också insiktsfullt om riskerna med att vilja bli omtyckt. Min mammas morbror var uppskattad - inget fel i sej alltså! - som facklig företrädare i Byggnads för att han vågade ge samma besked åt olika håll, åt både företagsledningen och de andra byggjobbarna! 

Samtidigt är det ju inte alltid fel (nej, oftast bra!) att vara hänsynsfull så att man anpassar uppträdande och uttryckssätt efter åhörarna: "För en jude har jag blivit som en jude... allt har jag blivit för alla för att åtminstone vinna någon." (Paulus). Men Paulus led i alla fall inte av människofruktan. Det gör tyvärr jag!

Från ena diket till det andra

I min barndom åkte jag och min bror en gång i vår ena morbrors bil bokstavligen från det ena diket till det andra. En omvälvande upplevelse som jag i mer bildlig bemärkelse erfarit också i kyrkan och för den delen även i politiken. För att undvika dylikt både på vägen och i kyrkan tänker jag ofta på morfars ord när jag som ung backade in på mosters gård med fullt rattutslag: "Andreas, du gett ta på (måste börja) räta upp nu!" 

Under den vådliga färden med fullt rattutslag från det alltför konservativa diket till det alltför liberala diket har jag (ofta alldeles för sent) märkt att allvarliga varningslampor sedan länge börjat blinka. Några exempel i hyfsat kronologisk ordning följer här om ni orkar med. (Sedan jag fyllde 50 har jag mer och mer känt mej som en kvarleva från ett gånget millennium).

Hedenius´ och Nygrens profetior

Först om något som hände före min tid: År 1949 profeterar professor Ingemar Hedenius, känd från uttrycket "Det-finns-ingen-Gud-och-Hedenius-är-hans-profet", i boken Tro och vetande om en tid då kristna inte bara - som han menar att de gjort redan 1949 - slutat hålla evangeliet för sant utan också själva blivit medvetna om att de inte håller det för sant! Jfr https://www.dagen.se/nyheter/2004/11/05/ingemar-hedenius-profetia/ och http://efsidag.blogspot.com/2019/11/paskvanner-mig-sjalv-och-androm-till.html 

Ett decennium senare, 1958, profeterar biskop Nygren om att Svenska kyrkan genom ämbetsreformen slagit in på "gnostikers och svärmeandars väg", men vid tillfället ifråga verkar reaktionen i de flestas ögon ses som synnerligen överdriven (men hur ser den ut idag efter mer än 60 års "läroutveckling"?). 

Ormateologin blir kyrkligt sanktionerad medan anmälarna åker på prästvigningsförbud

1993: Kyrkliga Förbundet för evangelisk-luthersk tro anmäler prästen Marianne Blom för en morgonandakt hon hållit i radions P1, där hon hyllar ormen från urtiden (jfr Mikaelidagens episteltext) och syndafallet och avslutar med att rekommendera lyssnarna att lyssna till ormen, ta av den förbjudna frukten men i gengäld få sina ögon öppnade (påminner lite om Hj Söderbergs roliga sentens "Säga vad man vill om synden, men den är allmänbildande!"). Stockholms domkapitel friar henne med stöd av "experten" biskop em Krister Stendahl. Men fr o m 1994 gäller: Kyrkliga Förbundet, Kyrklig Förnyelse, Elm-BV och de laestadianska fridsförbinden får alla sina prästkandidater avvisade av alla Svenska kyrkans biskopar (pga villfarelse i ämbetsfrågan). 

Se vidare Marianne Blom "Utanför lustgården" (Verbum 1996) där den famösa radioandakten till allas uppbyggelse återges in extenso. Den slutar: "Så varför inte göra som den första kvinnan: lyssna på ormen, smaka på frukten, bjuda andra, ta det s k straffet och avstå från en del av tryggheten? Men i gengäld få sina ögon öppnade." Säga vad man vill, men så skulle iaf aldrig en prästkandidat från Kyrkliga Förbundet ha uttryckt sej. (Knappast nåon apostel heller, väl?).

Paradigmskifte i flera steg

1994: Välsignelse av och förbön för par där båda är av samma kön medges på enskild prästs ansvar. Det här gillar jag - jag har visserligen tagit avstånd från kristen tro sedan några år tillbaka, men jag fortsätter gilla detta tillmötesgående även när jag efter ca fem år "kommer hem" igen. 2005 utlovas generell välsignelse av registrerade partnerskap, men det påstås vara en marginell förändring eftersom vi redan medgivit kyrkliga välsignelser av sådana relationer. 2009 införs som bekant det könsneutrala äktenskapet i både stat och kyrka, men det påstås fortfarande vara en marginell förändring eftersom vi ju redan infört- och välsignat! - registrerade partnerskap. Fast någonstans på vägen måste väl ändå en stor omvälvning - det s k paradigmskiftet som Thomas Kuhn talar om - ha ägt rum? 

Samvetsklausulen från 2009 tycks inte ens bli 36 år som den från 1958 (jämför samvetsfriheten för barnmorskor från 1975 som inte blev mycket äldre). Efter bara 12 år kräver S och C 2021, berusade av sin makt, ett totalt prästvigningsförbud för alla som definierar äktenskapet som ett förbund mellan man och kvinna, och ett år senare 2022 kräver de även avkragning av alla heteronormativa präster som redan är i tjänst. Blir intressant att följa.

Om vissa präster hissar ormen dissar andra präster Guds Lamm

2003: Helene Egnell, blivande stiftsadjunkt i Stockholm, påstår frankt att feministisk teologi tar avstånd från offerteologin i orden om Guds Lamm som.borttager världens synd. Ordagrant och förbluffande öppet skriver hon så här i en bok som ges ut på Verbum: "Det vi kan sägas ha förkastat i Sofiamässorna är Agnus Dei. Offertanken som uttrycks i orden om Guds Lamm som borttager världens synder är något som feministisk teologi tagit avstånd ifrån." (Helene Egnell "Hon gör allting nytt" Verbum 2003). 

Notera att i HB17 fick vi just ett slags Agnus Dei som tydligen även kan accepteras av feministteologer: "O Guds Lamm, du möter oss i bröd och vin, / helar oss och ger oss av din frid". Vackert och i sej inte alls felaktigt - men vart tog Johannes Döparens 2000-åriga rop vägen, det som nästan lika länge varit själva basen för det vi liturgihistoriskt faktiskt menar med Agnus Dei? Man märker, som tyskarna säger, avsikten och blir förstämd.

Jesus kan inte ha sagt att han är världens ljus?

2004: En sjukhuspastor i Ume (tillhörig min fru missionspastorns samfund) hävdar i offentlig fast ganska intern missionskyrklig diskussion (på Sändarens debattforum) att Jesus inte kan ha sagt att han är världens ljus med stort L (så megalomanisk var han inte, liksom). Däremot har han enligt pastorn säkert yttrat orden om att VI är världens ljus. 

Pastorn påstås sedan ha tagits i örat av missionsföreståndaren efter sitt (för en pastor) häpnadsväckande inlägg, men någon offentlig reprimand blir det inte, ej heller någon offentlig reaktion från Svenska kyrkan eller övriga samfund (villfarelse och falsk tröst från en sjukhuspastor i döendes öron räknas alltså inte längre som riskabelt, inte ens av kristna själva, jfr Hedenius profetia?). OBS: pastorn är personligen mycket sympatisk och vänlig, så jag skulle annars inte haft något emot att kalla också honom ett världens ljus - men det är väl bra om en pastor visar sej tro på Jesus, iaf mer än på sej själv?

Ofödda saknar rättsskydd

2007: Min partikamrat psykologen Björn Lagerbäck vid Brottsofferjouren i Malmö slår larm om att ofödda i Sverige helt saknar rättsskydd https://www.expressen.se/kvallsposten/gravida-misshandlas-fostren-ar-rattslosa-9/ (jfr åklagare Jennie Nordins lika ohörda vädjan 12 år senare: https://www.dagensmedicin.se/specialistomraden/barnsjukvard/forundersokning-om-felaktig-abort-laggs-ned/ ). En kunde ju tycka att även anhängare av 1974 års abortlag måste reagera på detta besked. Men tydligen icke. (Lika få reaktioner, även från kyrkan, märktes 12 år senare).

Skandalen i Strandänge

2008: Detta år inträffar den s k "Skandalen i Strandänge" - namnet är fiktivt men inte händelsen. Jag hör efter ett sommarvikariat på landsorten med egna öron en New Age- och Martinus-anstruken präst i offentlig ekumenisk gudstjänst lansera tanken att syndafallet kanske var "ett fall uppåt" (som C S Lewis så ironiskt uttryckte det). Jag går då fram i koret och protesterar milt men bestämt (det ansågs nog vara en större skandal än att framföra den gamle ormens teologi, och det blev inga fler sommarvikariat). Se http://efsidag.blogspot.com/search/label/Skandalen%20i%20Strand%C3%A4nge

Det könsneutrala äktenskapet införs i både stat och kyrka (kommunicerande kärl som de är)

2009: Som redan sagts inträffar nu det som inte skulle hända (enligt dem som arbetat fram diverse förböns- och välsignelseordningar): äktenskapet och därmed också föräldraskapet könsneutraliseras rakt av i både stat och kyrka, men heteronormativa påstås kunna jobba kvar i kyrkan under överskådlig framtid (jfr utfästelserna till högkyrkliga 1958 och till barnmorskorna 1975). 

Någon samvetsklausul för ifrågasättande musiker finns dock inte, och orglar visar sej - trots rektors och musikerfacks hänvisningar till KO kap 11 kunna stängas för oliktänkande kantorsstuderande (som därmed ju kan få åka flera mil för att få öva på en riktig kyrkorgel). Leder samtidigt som folkpartist och kristen en namninsamling mot Ugandas drakoniska antigaylagförslag, som skickas till Ugandas ambassad i Köpenhamn. Helt utan kognitiv dissonans, det ena som det andra agerandet och protesterandet känns fullt följdriktigt utifrån kristen tro.

Det finns ingen död som ej bytes i glädje - eller hur är det nu?

2009: Inför allhelgona detta år ger Verbum ut ett begravningsmagasin i 10000-tals exemplar. Efs missionsföreståndare skriver bra om döden och evigheten på ett mittuppslag, men förstasidan pryds av orden "Det finns ingen död som ej bytes I glädje." Evangelium enligt Bo Setterlind (1923-91). Det får man ju hoppas att Setterlind har rätt i, men har vi Guds och inte bara Setterlinds löfte på det? Inga dementier eller förtydliganden hörs i alla fall från kyrkligt håll. 

Det känns lite som att tillhöra en mykologisk förening som massprider en broschyr med budskapet "Alla svampar är ätliga efter förvällning." Men vem orkar bråka? Det är väl som när Per Albin dog och nystartade Expressen på sin löpsedel skrev: "Kungen i tårar." "Vet du det?" var det någon som frågade nyhetschefen. "Nä, men tror du hovet skulle dementera?" svarade han. (Bo Strömstedt: Löpsedeln och insidan, 1994).

Vad är den egentliga skandalen - att jag protesterar eller att politiska partier är med och styr vår kyrka?

2010: Skickar ut skriftliga vädjanden till centerpartister i Bollnäs/Arbrå med omnejd, om att lämna partiboken hemma när de (vällovligt) engagerar sej i pastorat och kyrka, eftersom centerpartister normalt förstår civilsamhällets självständiga betydelse och att politiker inte bör lägga sig i enskilda företags och föreningars drift. De förstår ändå ingenting. Den lokala partiledaren blir rent av jättearg och kräver att jag ska strykas från Liberalernas (!) listor inför höstens val. 

Mina partikamrater viker sej och tycker visst att jag verkade "oseriös" när jag skrev mina vädjanden till centerpartisterna - helt utan okvädinsord eller hotfullheter. Men att som sekulärt parti sitta i en kyrkas ledning skulle då alltså vara mer "seriöst"? (Ska mina partikamrater alls ta ordet "seriöst" i sin mun förresten, som på partimötena konsekvent vägrar diskutera partiets krav att även män ska anses kunna föda barn - dogmen som slutligen går igenom 1 juli 2013 tack vare KD och Göran Hägglund).

C och S lyckas sätta Landsbygdsutveckling, Klimat och energi samt Ekonomisk rättvisa högst på kyrkans att-göra-lista.

2010: Vid Svenska kyrkans grundkurs i Mellansel får vi lyssna till ett missionärspar som sa sej förut varit högkyrkliga men nu berättar att frälsning för den hungrige är att få käk, och att de tre främsta målen för Svenska kyrkans internationella arbete (det där som förut var Svenska kyrkans mission) nuförtiden är 1) Landsbygdsutveckling, 2) Klimat och energi och 3) Ekonomisk rättvisa. Intressant och talande.

Ulla, min Ulla, säg får jag dig bjuda Lammets måltid i bröd och vin?

2011: Prästen Ulla Karlsson undanber sig inför fastan (KT 110323) allt tal om "synd och skuld och slaktade lamm." Hennes öde är något oklart - blir hon avsatt pga villfarelse i läran eller lämnar hon sin prästtjänst självmant? I varje fall blir hon offentligt klandrad av biskopen i Västerås, men mest för att hon inte kom till ett avtalat möte. 

Det är klart, ett stift och en kyrka som trots 2 Joh. 1:9-11 bjudit in den s k biskopen John Shelby Spong till stiftsgård och församlingshelg - se http://brogren.nu/spong2.htm men även Spongs otaliga föredrag på nätet - och som låter en teolog av Helene Egnells snitt (se föreg under år 2003) bli stiftsadjunkt i Stockholm kan ju inte gärna på skarpen ta itu med präster som influerats av Spongs "förkunnelse". Annika Borg undrar dock om kvinnliga präster inte trots allt har ett särskilt ansvar att åtminstone försöka visa trohet mot kyrkans bekännelse (se nedan om att kompromettera ämbetsreformen).

Biskopsvisitation

2011: I samband med Ragnar Persenius' visitation i Bollnäs diktar jag följande sonett: http://diktarna.blogspot.com/2021/09/vid-biskopsvisitationen-i-bollnas.html?m=0 och cyklar 30 km (enkel väg) till Gruvberget för att om möjligt i avspänd miljö få prata om läget i kyrka och församling. Men det är stört omöjligt att få tillfälle att ventilera kyrkliga frågor som inte berör fastigheter (även på själva visitationsstämman som hålls i kyrkan - "de vill nog inte ha frågor" sa en gammal tant apropå att stämman flyttats från det mer intima församlingshemmet). 

Inte heller mitt skämmiga orgelövningsförbud går tydligen att dryfta offentligt - annars verkligt relevant en sådan här gång då ju frågan berör lokalanvändning och inventarier - för biskop och kyrkoherde håller låda själva hela visitationsstämman och avslutar den när barnkören tågar in för sång vid kvällsmässan. (Jag vet inte om de trodde att jag skulle bitas eller filibustra om jag fick chansen? Har läst att just biskopsvisitationer i särskild grad bör kunna beröra annat än fastigheter, som ju kontraktsprosten snarare kan ta).

Nertoningen av Jesus-offret i vår påskvandring i Bollnäs

2012: I flera år hade jag hört församlingspedagogen under påskvandringen ropa till skrämda bronsåldershedningar vid Bollnäs museum att de inte behövde offra boskap och sådant för att ställa allt till rätta eftersom Jesus, Guds Son, har offrat sej för oss. Ungefär som en devis jag lärt mej i evangelisk-lutherska sammanhang: "Gud krävde offret. Gud gav offret. Gud var offret." 

Det här året förändras dock ropet och hedningarna får veta att de inte behöver offra till Gud för sina synder eftersom Gud inte kräver några offer öht! Det där med Jesus och hans offer ("han är det offer som sonar våra synder, ja inte bara våra utan hela världens", Joh 1) försvann liksom ur bollnäsbornas påskvandring (för gott?). Jag upplevde det som en stor förändring i det lilla. Händer sådant varaktigt och över hela landet har vi ju fått en annan teologi, men helt utan den diskussion sådant vållade på 1870-talet.

Nya könsbegrepp med Wejryds goda minne

2013: KD och socialminister Hägglund inför nya könsbegrepp med barnafödande män o dyl. Svenska kyrkan och ÄB Wejryd är först avvisande i sina remissvar, men ändrar sej givetvis när det verkar som att även denna queerreform går igenom i riksdagen. Som Wejryd lät undslippa sej i lördagsintervjun om äktenskapet 2009 kan ju kyrkan inte ha en väsentligt annan åsikt än staten (den styrs ju också av i stort sett samma partier). Lika typiskt som avslöjande.

Franska fosterfördrivningar i nionde månaden upprör ingen

2015: I radions studio 1 informeras vi den 11 november om att barn med Downs syndrom i Frankrike kan avlivas t o m nionde månaden (där har barnmorskorna visserligen samvetsfrihet och behöver inte medverka). Reaktionerna uteblir i stort sett från såväl Svenska kyrkan som svenska staten. https://sverigesradio.se/artikel/6299773

Reformationsårets (!) kyrkoalmanacka innehåller hyllning av syndafallet

2017 I Verbums Kyrkokalender på reformationstemat skriver domkyrkolektor Sabina Koij i utläggningen för Första söndagen i fastan om Frestelsens stund: "Berättelsen om Adam och Eva som inte lyckas behärska sig, utan äter av äpplet från det enda träd de inte får röra, är en paradox. De får inte äta, men måste samtidigt göra just det för att bli sanna människor. De måste lämna paradiset, detta illusoriska tillstånd av evig lycka, för att lära sig leva livet på riktigt, där frestelser ingår. Steget ur Eden är oundviklig för inre mognad och växt. Vi måste helt enkelt äta av äpplet." 

Nå, frestelser ingick ju uppenbarligen även i paradistillståndet, men inte behövde människan falla för dem för att "bli sanna människor". Vi förstår av domkyrkolektorns utläggning att det var synd(!) att Frälsaren inte föll för frestelserna i öken. Han kunde ju ha blivit lika frigjord och lycklig som vi. En sann människa. Men eftersom han aldrig syndade är han väl inte det. (Undrar om han ens kan vara sann Gud?). Frid över reformatorns grav, där han förstås vänt sej om han fått nys om detta sätt att fira reformationen.

Möjligheten och irrelevansen av att Jesus eventuellt har ruttnat

2017: I en intervju där Västerås stift framställs som "den rebelliska tonåringen" framhålls av en ung präst, med biskop Mogrens acceptans, att Jesus skulle kunna ha ruttnat och att det hursomhelst inte skulle göra någon skillnad. (KT 170302) https://www.kyrkanstidning.se/nyhet/vasteras-stift-den-rebelliske-tonaringen  (Jfr Balderson, Bo: "Statsrådet och den utsträckta handen", Bonniers 1983). 

Mikael tror inte att Jesus har ruttnat, det vet jag. Men att acceptera denna lära bland sina präster är lika magstarkt som att företräda den själv (särskilt med tanke på vilka som nuförtiden inte får chansen att prästvigas i vår kyrka).

Handboken 2017 helt epokgörande utan att det riktigt påpekas eller firas

2018 Är med Ragnar Persenius och åtskilliga präster och musiker på "kantorskurs" i Undersvik. När vi ska provsjunga nya äktenskapsbönen och namn på kontrahenterna efterfrågas tänkte jag hojta "Sven och Johan". För alla måste ju vara överens om att det verkligt historiska med HB17 är att äktenskapet fr o m nu könsneutraliseras också i kyrkan, att "Underbart har du skapat man och kvinna" ryker ur vigselritualen och att Jesus ord om äktenskapet (Matt 19.4-6) blir fakultativa, d v s möjliga att välja bort för alla par. Men jag vågar inte ropa, och folk föreslår nåt konventionellt, typ "Erik och Erika". Ingen påpekar att det nya äktenskapsbegreppet är historiskt och värt att fira som ett genombrott för människovärdet också i kyrkan. Lite märkligt, kan jag tycka, om en nu tror på reformen. (Gjorde biskopen det?)

Icke-teistiska präster försöker vara "kristna bortom Gud"

2018: Kh Åke Nordström i Gustav Vasa tar nog första priset i klassen liberalteologi genom sitt icke-teistiska (det där som väl annars brukar kallas ateistiska?) nätverk "Kristen bortom Gud". (KT 11/2018). https://www.kyrkanstidning.se/debatt/kan-man-vara-kristen-bortom-gud  Försökte han bli lika berömd som kyrkoherden i Skepparslöv på 30-talet? Han lyckas även med konststycket förkunna att det är vi som gjort Jesus gudomlig genom att (enligt Luthers definition av en gud) vänta oss allt gott av honom. Och att detta skulle vara en speciellt luthersk lära! Egentligen obeskrivligt fräckt att påstå det. T o m muslimerna är lutherska jämfört med Åke & c:o. De tror ju i alla fall på Gud.

Andreas Holmberg vs Andreas Holmberg

2018: Med anledning av föregående följer en liten debatt i KT mellan Andreas Holmberg, debattör https://www.kyrkanstidning.se/debatt/nar-kommer-hogkyrkliga-att-fa-prastvigas-igen och Andreas Holmberg, stiftsadjunkt https://www.kyrkanstidning.se/debatt/hur-vet-du-att-biskoparna-ar-tysta (som är uppenbart skraj att misslyckas i det kommande biskopsvalet pga en sammanblandning som sedan ändå kommer att förfölja både honom och mej: jag kallas till biskopshearing, efter vilken han trots allt blir vald till biskop, får brev från hans kyrkoherdar och material som är hemligt och bara avsett för biskoparnas ansvarsnämnd - nej jag har inte tjuvläst fast jag kunnat göra det. Han får en konfalägeroffert från Marielund som ska till mej och kanske mycket annat också, jag har ingen aning). 

Min av KT opublicerade slutreplik till min namne, son till biskop electus Bengt Holmberg (jo, han kallades så på Laurentiistiftelsen eftersom han hade blivit utnämnd om regeringspraxis hunnit ändras lite tidigare) blev denna: http://efsidag.blogspot.com/2018/08/offentlig-fornekelse-maste-rattas.html

Andreas Holmberg på helt uppslag i HT

2018: Under våren blir jag intervjuad av HT om min syn att bara kvinnor kan föda barn. Först i augusti, under valrörelsen, blir jag uthängd i HT på ett helt uppslag för denna märkliga åsikts skull. Aldrig har HT intervjuat någon av de ledande politiker (t ex Jonas Holm i utbildningsnämnden) som som på senare år börjat tro att också män kan föda barn. Det intervjuas också en del andra personer, bl a fd trebarnspappan Maria Hansson Nielsen som får berätta hur fel jag har och Liberalernas länsordförande och riksdagskandidat Per-Åke Fredriksson som otroligt nog försäkrar att Andreas Holmberg vet om (!) att han är ensam (!) om sin åsikt. Inte roligt för mig och inte för mina förbryllade partikamrater heller. 

Den mest kejsarens-nya-kläder-liknande situation jag upplevt i hela mitt liv. Hela min frimodighet att fortsätta med de - som jag upplever det - uppskattade samlingarna "Killsnack" (som en pendang till "Tjejsnack") i Enånger, Njutånger och Iggesund faller samman. Jag orkar varken neka en tjej som menar sig vara född i fel kropp (och ser sig som kille) att ansluta sig ELLER försvara att någon som biologiskt uppenbarligen tillhör "det andra könet" får vara med i en samtalsgrupp för killar (d v s synas bekräfta en i mina ögon ren vanföreställning).

Jennie Nordin avslöjar att foster i Sverige är fredlösa ända till födelsen

2019: I Dagens Medicin 7 januari 2019 larmar åklagare Jennie Nordin, likt Björn Lagerbäck vid Brottsofferjouren i Malmö 12 år tidigare, om att ofödda barn i Sverige aldrig kan vara rättssubjekt och därmed heller aldrig brottsobjekt! Hon vädjar om att lagen må ändras. https://www.dagensmedicin.se/specialistomraden/barnsjukvard/forundersokning-om-felaktig-abort-laggs-ned/

Möte med centerpartist i Gustavsberg

2019: Före ett Lena Andersson-föredrag vid aKF:s kyrkodagar i regnbågsprydda Andreaskyrkan på Söder talar jag med en kyrkopolitiskt aktiv centerpartist i Gustavsberg. Jag ifrågasätter varför Centerpartiet som parti är aktivt i ett kristet trossamfund. "Centern vill ju inte att alla ska bli kristna", försöker jag. "Nej, men vill kyrkan det då?" löd det förstummande svaret. 

Jag påminns om Louise Callenbergs (S) klassiska utfästelse i kyrkovalet 2017 (i polemik mot sverigedemokraten Arnold som tyckte att kyrkan borde bedriva mission bland muslimer): "Svenska kyrkans uppdrag är inte att omvända människor som har valt sin tro. Svenska kyrkans och Socialdemokraternas syn på det är ju snarare att vi ska finnas till för de människor som vill möta sin tro. Det är inte vårt uppdrag att missionera i de här områdena, absolut inte!" https://www.svt.se/nyheter/lokalt/stockholm/sd-omvand-forortens-muslimer-till-kristna

Det vore ju rent journalistiskt lite roligt att plåga dessa partier lite: Tror S och C ens att Gud finns? Är Centerpartiet ett evangeliskt-lutherskt parti? Tycker Centerpartiet att präster ska få vilja tvångssterilisera folk (läs: tro att bara kvinnor kan föda barn)? Tycker präster att präster ska få vara med i icke-teistiska nätverket "kristen bortom Gud"?

Möjliga skäl för politiska partier att engagera sej i en kyrka

2019: Går ut i lokalpressen med följande försök till resonemang och upplever mej trots flera repliker inte vederlagd:

"Det kan väl rent logiskt bara finnas tre skäl för ett politiskt parti att engagera sej i en kyrka?

1) Man ser sej självt som ett konfessionellt kristet parti

2) Man ser inte kyrkan som en kyrka (utan som ett statligt verk eller ett hembygdsförbund)

3) Man ser kyrkan som en kyrka men vill inte att den ska förbli det."

Alla själar och alla helgon

2019: Tidigare har vi haft goda sägningar att luta oss mot denna tid på kyrkoåret, t ex vid kyrkogårdsvandringar med barn och ungdomar (liksom i kyrkans begravningsverksamhet). T ex klassikern "Alla döda är inte helgon. Alla helgon är inte döda." Eller: "Aldrig mera än hopp vid det största helgons grav. Aldrig mindre än hopp vid den störste syndares grav." (Wingren). Hudiksvallsbygdens kyrkoherde kunde fram till detta år säga: "Evighetsfrågan är människans viktigaste framtidsfråga. Med Gud eller utan Gud. Att bli det Gud har tänkt eller att missa målet." 

Men detta år heter det plötsligt på Svenska kyrkans hemsida (tas visserligen senare bort men det är ju kongenialt med det kyrkliga begravningsmagasinets framsida 10 år tidigare): ”Historiskt har vi skilt mellan att minnas helgonens liv och att minnas våra närståendes liv, men rent teologiskt är det ingen skillnad: Vi är alla heliga, tack vare Jesus kärlek till oss.” Hur lyder alltså nu Svenska kyrkans nya evangelium? Jo: "Det finns ingen död som ej bytes i glädje". Och så klart jag hoppas att det är sant, särskilt nu när vi har lovat det. (Men Jesus då?).

Hillington Kvist går loss i KT

2021-22: En sundsvallspräst, nej be mej inte respektera hans teologi eller prästeri ("med inriktning på andlig fördjupning och gudstjänst" - surprise, han ska ju ändå föreställa vara präst!), vid namn Gunnar Hillington Kvist går lika modigt som enfaldigt på i Kyrkans Tidnings spalter. Först tror han att han "säger som det är" när han dissar julevangeliets sanningshalt (visst, han är ingalunda först): https://www.kyrkanstidning.se/debatt/i-adventstid-kan-vi-beratta-och-saga-som-det-ar  Jfr prosten Brogrens utredande artikel: http://brogren.nu/skattskrivningen.htm Sedan kämpar Hillington Kvist för sin versio av "den rena läran" i äktenskapsfrågan: https://www.kyrkanstidning.se/debatt/biskopar-vem-blir-forst-med-krav-pa-att-viga-alla-par-1  Och så är han vänlig nog att tala om en öppning: https://www.kyrkanstidning.se/debatt/biskopar-kyrkan-behover-en-oppning

Åter till det stora, alltmer bisarra avkragningsprojektet

2021-22 Förlåt om jag blir illamående. Det är alltså i en kyrka som denna som politiska partier(!) vill avkraga(!) vår församlings förre kyrkoherde Pär Stenberg (som stämplas som en paria pga sin ämbetssyn men som jag ska ha en begravning tillsammans med i Njutångers kyrka nu på fredag!). Liksom sådana som komminister Evelina Bohlin i Dellenbygden (nu börjar det bli intressant, även kvinnliga präster utsätts nu för bannstrålen). Liksom vår förre komminister Zack Lindahl. Liksom vår gamle ärkebiskop Gunnar Weman. Liksom vår/Efs´ missionsföreståndare Kerstin Oderhem och en hel mängd övriga Efs-präster (som bl a just Weman med så stor möda fick in under biskopsparaplyet). Eller så vill C och S i varje fall (till slut, efter att antagligen fått backa lite) förhindra att sådana präster någonsin prästvigs igen. Ingen Bosse Brander, ingen Bengt Pleijel, men heller ingen Anna Sophia Bonde eller Ellinor Tidholm eller Evelina Bohlin mer i vår kyrkas prästerskap. 

Fnatt har de politiska partierna fått. Med ett finare ord: Hybris. Nu märks det i alla fall vilka som är bockar i örtagården eller (snällare sagt) elefanter i porslinsbutiken. Men var är de skarpa reaktionerna? Var håller stiftscheferna hus? (Och ärkechefen?). Är de biskopar eller vad är de egentligen?

Komprometterad ämbetsreform

Det allvarliga är - också för mej som är gift med en (kvinnlig) pastor - att detta nästan liknar en högkyrklig konspiration! Kan ämbetsreformen från 1958 komprometteras värre än genom att gnosticismen på punkt efter punkt (som biskop Nygren profeterade!) verkar ha uppnått acceptans inom vår kyrka? Accepterad hissning av ormen från urtiden och av syndafallet! (Inte just på Mikaels dag ändå, väl, med tanke på episteltexten den dagen?). Accepterad dissning av Guds Offerlamm som bär världens synd! Könsupplösande teologi om både äktenskap och föräldraskap och om könet självt! Män som föder barn blir nu  mer av kyrklig dogm (med krav på allmän uppslutning!) än den gamla dogmen om jungfrufödelsen (som väl ändå ingen längre riktigt tror på?). 

Och trebarnspappor (lika mej och kungen) som blivit eller alltid varit kvinnor (en evangelist och en präst) reser runt och håller passionerade föredrag - även i kyrkor! - om detta. (Feel-good-filmen med Rolf Lassgård icke att förglömma). Präster och biskopar - manliga såväl som kvinnliga - som inte vill bli betraktade som något annat än präster och biskopar får allt passa på att säga ifrån på skarpen nu. Ja, nu eller mycket snart! För i ett mer skrämmande, kosmiskt perspektiv skulle det ju lätt - för den som inte likt mej hört även karlar som biskop Spong och kyrkoherde Lager kolportera ormens teologi - kunna råka verka som om om främst kvinnor återupprepar en urhistoria av att bli ormens språkrör och få med sej männen och världen i "det stora avfallet" (skönt att C S Lewis i Min morbror trollkarlen vänder på rollerna).

Jag menar alltså allvar, precis som Annika Borg när hon resonerade om Ulla Karlssons frispel: Börjar särskilt kvinnor hylla ormen och syndafallet kan det blott alltför lätt te sej som en upprepning av det senare. Ja, te sej som en förklaring till Paulus´ avvisande av kvinnor som lärare i församlingen. Och har vi inte ens efter världskrigens och förintelsens 1900-tal lärt oss att synden inte leder oss till någon vidare gudslikhet - det som Gröna damen i C S Lewis´ Prelandra alltid vetat och därför skrattat åt blotta frestelsen - ja, då lär inga erfarenheter hindra oss att göra om misstaget ens på den nya jorden. Där jag trodde att själva vår kollektiva erfarenhet av det första upprorets följder skulle omöjliggöra ett nytt, åtminstone hos dem som en gång för alla lagt ner vapnen. 

Jag vet ju mycket väl att kvinnor kan stå fasta där män sviker, även som teologer och präster. Men ärligt: vad drar troende i andra kulturer för slutsatser, om kyrkor med kvinnliga präster och biskopar är de enda där ormens budskap från urtiden öppet kan hissas och tanken på offerlammet som bär världens synd öppet kan dissas? Medan präster - män och kvinnor - som definierar äktenskapet som ett förbund mellan man och kvinna blir avkragade eller vägras prästvigning? Kanske är det ändå inte bara en missionsorganisation som Efs som har anledning att fundera på detta?

Komprometterade hbtq-reformer

Den som gapar över mycket mister ofta hela stycket. "Du måste börja räta upp nu", sa ju morfar när jag bara tittade åt ett håll under backningen. Kyrkan kan inte fortsätta att likt de flesta politiska partier agera transportkompani åt Rfsl (en vällovlig organisation i sin egen rätt). Dess flagga - vacker och legitim som sådan - har aldrig varit en symbol för mänskliga rättigheter eller allas lika värde i största allmänhet (inte mer än arbetarrörelsens röda fanor eller Svenska kyrkans flagga eller för den delen Kristi kors) utan också stått för en massa politiska krav, vissa vettiga, vissa mindre vettiga (återigen en parallell till de röda fanorna). 

Att få även kyrkorna att införa könsneutrala äktenskap och lansera de könsneutrala könsbegreppen (som snart fyller 10 år!) bland våra barn och ungdomar, samt lämna man-kvinna-förbundets primat och läran om kvinnors unika förmåga att föda barn till extremhögern (och leninpristagaren Kajsa Ekis Ekman) att försvara är rent av farligt! Det riskerar helt i onödan ge good-will och sanningssägarstatus åt krafter vi inte vill se ta över i vare sej stat eller kyrka. (Och det riskerar att kompromettera såväl vår kyrka som våra demokratiska partier - som tyvärr ju satt sej i sinnet att även styra kyrkan). Som P P Waldenström sa: "Om så djävulen säger att ett och ett är två, så inte tänker jag säga emot." Travesterat: "Om så Putin eller Orban säger att endast kvinnor kan föda barn, så inte säger jag emot."  Nästan ingen större grupp av människor saknar något slags martyrhistoria att peka på och kanske även vara stolt över. Men lika fel kan man ha för det. 

Och vi förlorar nu nästan alla möjligheter att på allvar övertyga våra systerkyrkor i Afrika som vi så länge försökte lugna med att det bara gällde människovänliga justeringar inom ett övergripande heteronormativt paradigm. Till slut (2009) begrep ju den länge misstänksamma Mekane Yesus-kyrkan i Etiopien att vi faktiskt också som kyrka, inte bara som stat, gjorde äktenskapet könsneutralt, vilket förstås framstod som lika märkligt för dem som det framstått för oss om de hade gjort äktenskapet antalsneutralt. (Efs har dock lyckats inbilla MY att vi inte har ändrat vårt äktenskapsbegrepp, trots att vi genom att stå kvar i Svenska kyrkan indirekt styrs av de politiska partierna, också vi). Det finns mycket av verklig homofobi kvar hos dem (liksom ibland hos oss), och de kan behöva vår hjälp och våra erfarenheter för att mota den i grind. Men lyssnar de längre på Svenska kyrkan när vi gått så långt att vi inte ens längre - ens i kyrkan - har ett särskilt ord för förbundet mellan man och kvinna?

Avslutning

Jag har talat, men inte därför räddat min själ. Hoppas ingen psykologiserar alltför mycket istället för att begrunda exemplen i sak. Jag vet att detta blev alltför långt men det är nu en gång en svaghet jag delar med Fjodor Dostojevski (utan några som helst jämförelser i övrigt!). Jag har i varje fall denna gång avstått från de anspelningar på Runebergs dikt om general Sandels som jag utsatte biskop Ragnar för inför hans visitation i Bollnäs för över 10 år sedan ("hos varenda soldat den tanken jag fann / att ni är vår fegaste man"). En anspelning jag tyckte var desto mer välfunnen som ju Sandels i verkligheten ingalunda, som adjutanten trott, var feg utan, trots en viss faiblesse för bordets nöjen, visade sej vara en sann ledare och duglig general när det verkligen gällde! 

Jag hoppas och tror att vi är överens om en hel del ändå, men oroas över att så lite "Jesus anamma" visas utåt när rena fräckheter börjar ta priset - och över att alla ärkebiskopskandidaterna senast, även min egen biskop, uttryckte sej så accepterande om politiska partiers fortsatta plats i kyrkans beslutande församlingar. Hoppas att jag åtminstone även i framtiden, och oavsett arbetssituation och förtroende i övrigt, kan få fortsätta att öva på församlingens orglar (mina erfarenheter från Bollnäs förbjuder mej att ta något för givet).  

- - -

- - -

http://friapsalmboken.blogspot.com/search/label/Matteus%20var%20en%20publikan

En smula darriga hälsningar efter några höstaftnars tankearbete bland orosmolnen, men med tack för en uppbygglig visitation och med önskan om allt gott för både tid och evighet! 

/ från Andreas Holmberg, Iggesund, historielärare, pastorsman, tonårspappa samt kyrklig diversearbetare i Enånger-Njutångers församling

http://svps1986.blogspot.com/   http://psalmboken.blogspot.com/     http://friapsalmboken.blogspot.com/    http://missionsmusik.blogspot.com/     http://konfapsalmer.blogspot.com/   http://helakyrkansjunger.blogspot.com/    

-        dock ej biskop som Andreas Holmberg i Stockholm, vars pappa Bengt också han vann ett biskopsval (Göteborg 1991) men aldrig blev utnämnd, pga sin villfarelse i ämbetsfrågan och pga dåtida kutym att regeringen fritt fick utnämna statens favorit bland de tre som erhållit flest röster. Bengt kallades dock länge "biskop electus" av dem som störde sej på statens makt över biskopstillsättningarna. 

- SLUT PÅ BREVET -

Några uppdateringar:

Om ärkebiskop Söderblom: Sommaren 2023 var jag på cykelsemester i Lettland och besökte bl a den evangelisk-lutherska domkyrkan i Liepaja, där Hans Jönsson som ratades av Svenska kyrkan 1994 (se ovan) nu är biskop. Eftersom Nathan Söderblom 1922 medverkat till upprättandet av en självständig lettländsk kyrka (inom den stora allmänneliga, givetvis), hade både jubileet och Söderblom personligen uppmärksammats stort där året innan. I Katedralhuset där jag bodde fanns Tor Andræs söderblombiografi, och på kvällarna läste jag den under stigande obehag. Söderblombeundraren Andræ bekräftar i många viktiga avseenden den bild David Hedegård ger i sin bok "Ekumenismen och Bibeln" (urspr "Söderblom, Påven och det stora avfallet"). T ex när det gäller förnekandet av alla naturunder, inkl Kristi kroppsliga uppståndelse.

Om ärkebiskop Hammar: Det märkliga hände i år 2024 att f ärkebiskop K G Hammar just under Bebådelsedagshelgen (17-18) kom till Hudiksvall och hånade tron på jungfrufödelsen. Efter en halvtimmes samtal vid kaffebordet förstod jag att Hammar lika lite som Söderblom bättrat sej med åren utan vidblev sin ungdoms radikalt liberalteologiska syn på bl a undren, inkl de som omnämns i våra allmänkyrkliga trosbekännelser (nästa år ska vi ju fira Nicæa, är det tänkt!).