Offentlig förnekelse måste rättas offentligt

Påskvänner!

I våras förekom i Kyrkans Tidning ett meningsutbyte mellan mej och min namne, stiftsadjunkten oh doktoranden i systematisk teologi Andreas Holmberg i Stockholms stift. Här mitt första inlägg (fast min rubrik var "Prästvig högkyrkliga igen!") och här hans svar.

Jag replikerade på hans på många sätt sympatiska svar, men antingen skrev jag för långt eller också ansågs det hur som helst att jag skrivit tillräckligt. Det positiva med internet och bloggar som den här är ju dock att det finns hur mycket plats som helst, så här kommer min replik till min namne stiftsadjunkten. (Jag önskar nästan att mina referat vore osanna och därmed brott mot åttonde budet enligt katekesfrågan nedan - men tyvärr är det så här illa nu).

OFFENTLIG FÖRNEKELSE MÅSTE RÄTTAS OFFENTLIGT

Min namne stiftsadjunkt B Andreas Holmberg har alldeles rätt i (KT 20/18) att svenska biskopars primära ansvar rör det egna stiftet, inbegripet dess präster. Men han har inte rätt i att en av präst offentligt framförd förnekelse (t ex av syndafallets katastrofala karaktär eller av Guds existens som "från människan oberoende, självständigt handlande och skapande kosmiskt väsen") kan anses adekvat bemött även när biskopen håller reprimanderna bortom offentlighetens ljus. Och då tog jag ändå inte upp de präster i Västerås stift som med sin biskops goda minne öppnade för att Jesus kan ha ruttnat som vanligt folk (KT 9/17). Eller att ett eventuellt skelettfynd i varje fall inte skulle rubba tron på hans uppståndelse. (Vilken då?).

Den biskop som i detta läge endast talar med prästen eller bara reagerar bortom offentligheten har definitivt inte tagit sitt ansvar för kyrkans lära. Folk märker ju vad som i praktiken tillåts passera och betraktar med rätta biskopen som en stum hund (L L Laestadius´ uttryck), hur mycket han eller hon än i enrum må skälla på förnekaren.

Förvisso har biskoparna ett större ansvar för att påtala svenskars än fransmäns behandling av foster med Downs syndrom (inte heller i vårt land fridlyses de senare samtidigt som andra foster). En kan ändå förvånas över att svenska politiker och biskopar i detta fall har så svårt att stå upp ens för Sveriges egen definition av barn och deras rätt till liv. Det brukar väl inte vara omöjligt för vår kyrkas ledare att uttrycka synpunkter, sorg och avsky över andra länders lagstiftning eller praxis? Inte när saken anses tillräckligt allvarlig.

Nuförtiden vill visst många kalla sej högkyrkliga. Men det går ju inte att förneka att högkyrkligheten mer än de flesta andra rörelser (Efs t ex) drabbats av prästvigningsförbudet 1994. Visst och sant är också att t ex Centerpartiet och Socialdemokraterna tagit stark politisk ställning mot en viss ämbetssyn, medan jag aldrig hittills hört dem tala om att stoppa "icke-teistiska" präst- och biskopskandidater.

N Andreas Holmberg
Iggesund

PS. Uttrycket "stumma hundar" har Laestadius från Jesaja. Se Jes. 56:10-11! DS.

Katekesfråga 63: Vad förbjuder Gud i åttonde budet?