Påskvänner!
Ty beslutet innebär att Svenska kyrkan fr.o.m. 1 november inte officiellt (men ofta lokalt, lita på det!) längre står för att Gud har någon speciell tanke med just man+kvinna. Gud har enligt kyrkomötesmajoriteten inte instiftat det vi hittills menat med äktenskap, utan Gud har instiftat "parförhållandet" i största allmänhet. En allmänt kärleksfull persongemenskap som det väl, i princip, inte finns några teologiskt hållbara skäl att begränsa till två personer, åtminstone inte i en kyrka som säger sej tro på Treenigheten. Partnerskap för alla ska vi få, om än under namn av äktenskap. Vart det som tidigare kallades äktenskap tog vägen, vet jag inte riktigt. (Att det hade något med just man+kvinna att göra, vet jag dock alldeles bestämt).
Beslutet innebär att Jesus ord om äktenskapet i Matteus 19 rensas ut ur ordinarie vigselritual och blir ett tillval bland andra. Inte ens heterosexuella par behöver därmed längre lyssna till de hårda Frälsar-orden om att mannen ska "överge sin far och sin mor och hålla sej till sin hustru" och att "vad Gud har fogat samman, får människan alltså inte skilja åt." Det känns nog bättre att höra lite allmänna ord om kärleken, den som ju ändå är störtst, så att man känner att man har sin frihet kvar och kan överge inte bara far och mor utan även hustru, ifall "kärleken" faller på.
Beslutet innebär vidare att Svenska kyrkan i sitt barn- och ungdomsarbete åtar sej att rensa ut de sista resterna av heteronormativitet. Våra barn och ungdomar ska i alla Svenska kyrkans sammanhang få lära sej att de precis lika gärna kan bilda familj med någon av samma kön som med någon av motsatt, t.o.m. om de är fullt kapabla till äktenskap i traditionell mening.
Och Svenska kyrkan ska fr.o.m. 1 november officiellt stå för att det, allt annat lika, inte är någon som helst fördel för en treåring eller tonåring att ha en pappa jämfört med att ingen ha; huvudsaken är att barnet har två (eller varför inte tre eller fyra) snälla föräldrar. Svenska kyrkan ska fr.o.m. 1 november officiellt stå för att det, allt annat lika, inte är någon som helst fördel för en treåring eller tonåring att ha en mamma jämfört med att ingen ha; huvudsaken är att barnet har två (eller varför inte tre eller fyra) snälla föräldrar.
Lustigt nog kan man fortfarande stå för att det är en fördel med två föräldrar jämfört med bara en - utan att riskera sin anställning. Trots att ensamstående föräldrar kan uppleva sej kränkta av denna åsikt. (Eller de kanske faktiskt inte blir kränkta utan själva delar idealet?). Man kan fortfarande - som Charlotte Friberg och Hanne Kjöller - lägga sej i folks kärleksliv såtillvida som man rekommenderar tjejer att av jämställdhetsskäl bilda familj med yngre män. Men man kan tydligen inte rekommendera tjejer att bilda familj med män - för då är man sexfixerad homofob.
Eller nåt. Fast en sak är säker: Jag känner inte större lojalitet med kyrkans nya äktenskapssyn än kyrkomötets politiska majoritet gjorde med den nuvarande. Och jag tar för givet att jag lika tydligt ska kunna gå ut officiellt med min ambition att återställa den, som t.ex. diakon Rolf Forslin här i stan i flera år har kunnat gå ut med sin ambition att som det heter "utvidga" den.
Vad Barbro Westerholm, Anna-Karin Hammar och Eva Brunne än säger. De har själva inte respekterat kyrkans äktenskapssyn - så varför ska liberalteologerna nu få införa den kyrkotukt som de mer konservativa försummat att vidmakthålla?
Den helgedom all tid består
där man Guds ord förkunnar,
där hjärtat tröst och glädje får
ur nådens djupa brunnar.
Ty Herren själv därinne bor.
Sin frälsningsgärning på vår jord
han nu oss låter skåda.
Inlägg
