Bearbetningar av några Sionstoner 1972-sånger

Påskvänner!

Vissa sånger döms ut eller glöms bort p.g.a. några petitesser. "Här har du mig, Herre, din ringaste man" var en av de vackraste nyförvärven i Sionstoner 1972, och följde t.o.m. med in i EFS-tillägget 1986, men mönstrades ut 2003, förmodligen mest p.g.a. maskuliniteten i termerna "din ringaste man" och "människoson" (förf. Tore Nilsson var ju man, åtminstone enligt de könsbegrepp som gällde fram till 2013). Ska alla, även församlingens kvinnor och döttrar, frimodigt sjunga med, och ska sången ö.h.t. överleva på 2000-talet, behövs kanske några enkla ingrepp. Rättsinnehavarna får gärna protestera (så tar jag bort dem), men det här är mitt förslag:

Här har du mej, Herre, den minste du fann,
den svagaste kämpen i skaran.
Jag ber om en plats där jag tjäna dej kan,
och följer du räds jag ej faran.

Här har du mig Herre - jag tror dig, Guds Son,
fast lätt jag förtvivlar och syndar,
men rustar med kraft du mig ovanifrån
till strids för ditt rike jag skyndar.

Här har du mig, Herre - du känner mitt jag
som aldrig vill bli vad du menat.
Men ta mig att tjäna och kämpa idag,
ja, sänd mig, när helt du mig renat!

Här har du mig, Herre, ett barn av den jord,
vars ande det timliga binder.
Men möter jag dig och ditt kallande ord
blir världen ej mera ett hinder.

Jag själv är ju intet. Men ge mig din glöd,
med tjänandets kärlekseld tänd mig
och låt mig få strida din strid till min död.
Här har du mig, Mästare, sänd mig!

(ST 1972 nr 468, förf. var 26 år när sången skrevs)

Den andra sången, också den av Tore Nilsson, har drabbats av "stig/mig"-rimmets upphörande ("Jesus har offrat allting för mig / när han i kärlek gick smärtornas stig"). Jag föreslår:

Jesus har offrat allting för mig,
när han i kärlek tog skulden på sig.
Korset som tyngde, gisslet som slog,
törnet som sargade ödmjukt han tog.

Vem vill då offra allt på hans bud,
vem går med budet från levande Gud?
Jesus stod tyst vid smälek och slag,
Jesus gav allting - hur mycket ger jag?

Herre, här är jag, livet jag ger,
följer dej glad under korsets banér.
Jag som är ung vill börja idag.
Jesus gav allting - hur mycket ger jag?

Skulle jag tveka, ställ för min blick
Smärtornas man, då han korsvägen gick.
Han är min styrka, själv är jag svag.
Jesus gav allting - hur mycket ger jag?

(ST 1972 nr 611, förf. var 23 år när sången skrevs, ngt bearb.)

Nya verbformer och viss förkortning kanske skulle rädda den undersköna norrlandssommarpsalmen om "vita nätters härlighet":

Vi tackar, Herre, för det skimmer
som gjuts kring väna ängars blomst.
En sommardag vår själ förnimmer
ditt ljusa rikes återkomst.

Vår bygd i sol och sunnan blommar
med vita nätters härlighet,
och fylld av doft och rikedomar
är varje fattig lid och vret.

Var när oss, Herre, dessa stunder
och oss den stora nåden giv
att skåda mer av dina under,
tills du blir livet i vårt liv.

När solen sedan vänder åter
och dagen långsamt kortas av
en vila du oss finna låter
i dig, som också hösten gav.

Du gav oss, Herre, detta rike,
du gav ett jordiskt paradis!
Din kärlek känner ej sin like,
dig vare ära, lov och pris!

(ST 1972 nr 669, förf. var 22 år när sången skrevs, ngt bearb)

En liten prepositionsförändring "mot dej" istället för "när dej" kunde kanske bli bra i den vackraste av Tore Nilsson-psalmer - och kanske man också kunde pröva "släckt" istället för "stäckt", samt "om än" i stället för "om ock":

Jag ser din rikedom
trots törnet i din krona.
Du kläder markerna i blom
och vaggar fågelbona.

Du sydde liljans dräkt
och matar korpens ungar
och vårdar jordens hela släkt
av tiggare och kungar.

Åt mej du också skänkt
allt gott som du har kunnat
och mer än här jag drömt och tänkt
i himmelen mig unnat.

Var morgon du mig väckt,
var kväll hos dig jag slutar
och när vart jordiskt hopp är släckt
mot dig jag tryggt mig lutar.

Om än min sång är spröd
och ofta här försvagas,
den stiger dock ur natt och död
tills evigheten dagas.

(ST 1972 nr 20, förf. var 31 år när sången skrevs, ngt bearb.)