Augustana - inför Reformationsdagen

Påskvänner!

Här kommer inför Reformationsdagen den Augsburgska bekännelsen från 1530. Den är inte längre än att den, som ibland i Tyskland, gott kunnat tryckas i våra psalmböcker tillsammans med fornkyrkans trosbekännelser. Innehållsförteckningen från Logosmappen, dit de olika rubrikerna också länkar. Texten nedanför innehållsförteckningen är dock språkligt något moderniserad av bloggaren. Vid osäkerhet om den bearbetade textens innebörd kanske en jämförelse med den äldre svenska versionen kan vara till hjälp.

Den augsburgska bekännelsen (Confessio Augustana) [Företal till Kejsar Karl den femte] [De förnämsta trosartiklarna: I. Om Gud, II. Om arvsynden, III. Om Guds Son, IV. Om rättfärdiggörelsen, V. Om predikoämbetet, VI. Om den nya lydnaden, VII. Om kyrkan, VIII. Vad kyrkan är, IX. Om dopet, X. Om Herrens nattvard, XI. Om bikten, XII. Om boten, XIII. Om bruket av sakramenten, XIV. Om det andliga ståndet, XV. Om kyrkans religiösa bruk, XVI. Om det borgerliga livet, XVII. Om Kristi återkomst till domen, XVIII. Om den fria viljan, XIX. Om syndens orsak, XX. Om tro och goda gärningar, XXI. Om dyrkan av helgonen, Sammanfattning] [Artiklar, i vilka uppräknas missbruk, som avskaffats] De förnämsta trosartiklarna
I. Om Gud 1] Våra kyrkor lär gemensamt att Niceamötets beslut om gudomsväsendets enhet och de tre personerna är sant och utan ändringar ska tros. 2]  Alltså tror vi att det finns ett enda gudomligt väsende, som både kallas och är Gud, evig, osynlig, odelbar, av omätlig makt, vishet och godhet, skaparen och uppehållaren av allting, både synligt och osynligt. 3] Likväl finns det tre personer med samma väsende och samma makt, som av evighet är till jämte varandra: Fadern, Sonen och den helige Ande. 4] Våra kyrkor använder här ordet person i samma betydelse som det har hos kyrkans gamla författare i detta sammanhang: det betecknar något som inte är en del eller en egenskap hos något annat, utan existerar självständigt. 5] Våra kyrkor fördömer alla villfarelser som uppkommit på denna punkt, t ex manikéernas som antog två urprinciper i tillvaron, en god och en ond; likaså valentianernas, arianernas, eunomianernas, muhammedanernas och alla andra liknande. 6] De fördömer även de gamla och nya samosatenernas villfarelse, som hävdar att det endast finns en person, och därför om Ordet och den helige Ande illfundigt och hädiskt säger att de inte är särskilda personer, utan att Ordet endast betyder av stämman frambragt ord och Anden endast är en skapad rörelse hos tingen.
II. Om arvsynden 1] Vidare lär våra kyrkor att efter Adams fall alla människor, som fötts på naturligt sätt, föds med synd. Det vill säga utan fruktan för Gud, utan förtröstan på Gud samt med ond begärelse. 2] Och de lär att denna sjukdom eller arvsynd verkligen är synd, som medför fördömelse och bringar evig död även nu, åt dem som inte föds på nytt genom dopet och den helige Ande. 3] De fördömer pelagianerna villfarelse och andras, som förnekar att arvsynden är synd och, för att förringa den ära som tillkommer Kristi förtjänst och hans välgärningar, påstår att människan kan rättfärdiggöras inför Gud genom förnuftets egna krafter.
III. Om Guds Son 1] Vidare lär våra kyrkor att Ordet, det vill säga Guds Son, antagit mänsklig natur i den saliga jungfrun Marias livmoder. 2] Så att de två naturerna, den gudomliga och den mänskliga, oupplösligt förenade i personens enhet, är en enda Kristus, sann Gud och sann människa, född av jungfru Maria, verkligen pinad, korsfäst, död och begraven, 3] för att han skulle försona Fadern med oss och vara ett offer inte bara för arvskulden, utan även för alla människornas verksynder. 4] Han steg även 1 ner till dödsriket och uppstod i sanning på tredje dagen, steg därefter upp till himmelen för att sitta på Faderns högra sida och regera i evighet och råda över alla skapade varelser, samt helga dem som tror på honom, 5] genom att han i deras hjärtan sänder den helige Ande, som ska leda, trösta och levandegöra dem samt försvara dem mot djävulen och mot syndens makt. 6] Denne Kristus ska också komma igen uppenbart för alla, för att döma levande och döda o.s.v. enligt den apostoliska trosbekännelsen.
IV. Om rättfärdiggörelsen 1] Vidare lär våra kyrkor att människorna inte kan rättfärdiggöras inför Gud genom egna krafter, egen förtjänst eller egna gärningar, utan att de rättfärdiggörs utan förskyllan för Kristi skull genom tron, 2] när de tror att de upptas i nåden och att synderna förlåts för Kristi skull, för att han genom sin död åstadkommit tillfyllestgörelse för våra synder. 3] Denna tro tillräknar Gud som rättfärdighet inför honom, se Romarbrevet 3 och 4.
V. Om predikoämbetet 1] För att vi ska få denna tro, har evangelieförkunnelsens och sakramentsförvaltningens ämbete inrättats. Ty genom Ordet och sakramenten skänks den helige Ande, 2] som hos dem som hör evangelium 3] frambringar tron, var och när det behagar Gud. Det vill säga att det inte är för vår förtjänsts skull, utan för Kristi skull som Gud rättfärdiggör dem som tror att de för Kristi skull blir upptagna i nåden  Se Gal. 3: "För att vi genom tron skulle undfå den utlovade Anden." 4] Våra kyrkor fördömer vederdöparnas villfarelse och andras, som menar att den helige Ande kommer till människorna utan det utvärtes ordets förmedling, genom deras egna förberedelser och gärningar.
VI. Om den nya lydnaden 1] Vidare lär våra kyrkor att denna tro bör frambringa goda frukter och att den bör göra goda, av Gud befallda gärningar, därför att så är Guds vilja. Inte för att vi ska tro att vi genom dessa gärningar förtjänar rättfärdiggörelse inför Gud. 2] Ty syndernas förlåtelse och rättfärdiggörelse tas emot genom tron, såsom även Kristi ord betygar: När ni har gjort allt som har blivit er befallt, då ska ni säga: "Vi är endast ringa tjänare: vi har bara gjort vad vi var skyldiga att göra." Samma sak säger även kyrkans gamla lärare. 3] För Ambrosius säger: "Så är bestämt av Gud, att den som tror på Kristus ska bli frälst, i det att han utan gärningar, genom tron allena, oförtjänt får syndernas förlåtelse."	Luk. 17:10
VII. Om Kyrkan 1] Vidare lär de att en helig Kyrka ska äga bestånd till evig tid. Men Kyrkan är de heligas samfund, i vilket evangelium rent 2 förkunnas och sakramenten rätt förvaltas. 2] Och för Kyrkans sanna enhet är det nog att vara ense i fråga om evangeliets lära och förvaltningen av sakramenten. 3] Och det är inte nödvändigt att nedärvda människobud eller religiösa bruk eller yttre, av människor föreskrivna former för gudsdyrkan överallt är lika. 4] Paulus säger ju: En tro, ett dop, en Gud som är allas Fader etc.	Ef. 4:5
VIII. Vad Kyrkan är 1] Fastän Kyrkan, i egentlig mening, är de heligas och sant troendes samfund, är det likväl, eftersom i detta livet många skrymtare och ogudaktiga är med, tillåtet att bruka sakramenten även när de förvaltas av ogudaktiga. Kristus har ju sagt: "På Moses' stol har de skriftlärde och fariseerna satt sig" etc. 2] Både sakramenten och Ordet är i kraft av Kristi instiftelse och befallning verksamma, även om de meddelas genom ogudaktiga. 3] Våra kyrkor fördömer donatisternas villfarelse och andra sådana, som påstod att man inte i kyrkan fick anlita ogudaktiga präster, och ansåg att ett prästämbete i händerna på ogudaktiga är utan verkan och till ingen nytta.	Matt. 23:2
IX. Om dopet 1] Om dopet lär de att det är nödvändigt till saligheten och att 2] Guds nåd erbjuds genom dopet samt att barnen bör döpas, för att de genom dopet får frambäras till Gud och så upptas i hans nåd. 3] De fördömer vederdöparnas villfarelse, som bestrider att barnen bli frälsta genom dopet. 3
X. Om Herrens nattvard 1] Om Herrens nattvard lär de, att Kristi kropp och blod i nattvarden verkligen är närvarande och delas ut åt dem som tar emot sakramentet. 2] De ogillar dem som lär annorlunda.
XI. Om bikten 1] Om bikten lär de, att den enskilda avlösningen bör bibehållas i kyrkorna, fastän i bikten uppräknandet av alla synder inte är nödvändigt. 2] För det är omöjligt, så som det står i psalmen: "Vem märker själv, huru ofta han felar".	Ps. 19:13
XII. Om boten 1] Om boten lär de, att syndernas förlåtelse kan vinnas av dem som efter dopet fallit i synd, närhelst de omvänder sig, och att 2] kyrkan bör meddela avlösning åt dem som på detta sätt vänder åter för att göra bot. 3] Men boten består till sitt väsen av dessa två stycken: dels förkrosselsen eller den ångest, 4] som injagas i samvetet, då man insett sin synd, dels tron, som väcks genom evangeliet eller avlösningen 5] och som tror, att synderna blir förlåtna för Kristi skull, och som ger samvetet tröst och befriar det från dess ångest. 6] Därpå bör följa goda gärningar, som är botens frukter. 7] Våra kyrkor fördömer vederdöparnas villfarelse, som påstår att de en gång rättfärdiggjorda inte kan förlora den helige Ande, och vidare dem som hävdar 8] att somliga i detta livet vinner en sådan fullkomning att de inte kan synda. 9] Vidare fördömer de novatianernas villfarelse, som inte ville avlösa dem som fallit, när de efter dopet återvände för att göra bot. 10] De tar även avstånd från dem som inte lär att syndernas förlåtelse erhålls genom tron, utan ålägger oss att förtjäna nåden genom våra egna tillfyllestgörelser.
XIII. Om bruket av sakramenten 1] Om bruket av sakramenten lär de att sakramenten inte bara har inrättats som tecken på en bekännelse för människor - utan för att de skulle vara tecken och vittnesbörd om Guds vilja med oss, givna till att väcka och stärka tron hos dem som tar emot sakramenten. 2] Därför bör sakramenten användas så att vi tror de löften som genom sakramenten erbjuds oss och ställs fram inför våra ögon. 3] [De fördömer alltså den läran att sakramenten rättfärdiggör bara genom att sakramentshandlingen företas, och vid bruket av sakramenten inte anser att det behövs någon tro på att synderna blir förlåtna]
XIV. Om det andliga ståndet Om det andliga ståndet lär de att ingen utan vederbörlig kallelse bör i kyrkan predika offentligt eller förvalta sakramenten.
XV. Om kyrkans religiösa bruk 1] Om kyrkans religiösa bruk lär de att de religiösa bruk bör bibehållas som kan behållas utan synd och som främjar lugn och god ordning i kyrkan - t ex vissa helgdagar, högtider och dylikt. 2] Om sådana ting upplyses likväl människorna, så att samvetena inte betungas genom föreställningen, att all sådan gudsdyrkan är nödvändig till saligheten. 3] De blir även upplysta om att nedärvda människobud, som införts i syfte att försona Gud, att förtjäna nåd och tillfyllestgöra för synderna, strider mot evangelium och mot läran om tron. T ex klosterlöftena och särskilda bud i fråga om olika slag av föda, i fråga om dagar etc, 4] som införts för vinnande av nåd och som tillfyllestgörelse för synder, är fördenskull onyttiga och stridande mot evangelium.
XVI. Om det borgerliga livet 1] Om det borgerliga livet lär de, att lagliga borgerliga ordningar är Guds verk, 2] Det är  tillåtet för de kristna att inneha överhetsämbeten, vara domare, döma mål enligt kejserlig eller annan gällande lag, ådöma kroppsstraff enligt lag, föra rättmätiga krig, göra krigstjänst, köpa och sälja enligt lag, besitta egendom, avlägga ed, då myndigheterna fordrar, samt ingå äktenskap. 3] De fördömer vederdöparnas läror, som förbjuder de kristna att befatta sig med dessa borgerliga uppgifter. 4] De fördömer även de läror som inte anser den kristliga fullkomligheten bestå i gudsfruktan och tro, utan i övergivandet av de borgerliga uppgifterna. 5] Evangelium förkunnar ju en evig hjärtats rättfärdighet. Dock upplöser det inte stat och familj, utan fordrar eftertryckligt, att de ska vidmakthållas såsom gudomliga ordningar och att man inom dylika ordningars ram skall öva sig i kärlek. 6] Därför bör de kristna ovillkorligen lyda sin överhet och sina lagar, om bara dessa inte påbjuder något som är synd, 7] ty då bör de mera lyda Gud än människor. Apg. 5.	Apg. 5:29
XVII. Om Kristi återkomst till domen 1] Vidare lär de, att Kristus ska återkomma på yttersta dagen för att hålla dom, 2] och han ska uppväcka alla döda. De fromma och utvalda ska han ge evigt liv och glädj utan slut, 3] men de ogudaktiga människorna och djävlarna ska han fördöma till att pinas utan ände. 4] De fördömer vederdöparnas lära att de fördömda människornas och djävlarnas straff en gång ska få sitt slut. 5] De fördömer även judiska läror om att de fromma före uppståndelsen ska få herraväldet i världen, sedan de ogudaktiga slagits ner överallt.
XVIII. Om den fria viljan 1] Om den fria viljan lär de att den mänskliga viljan är i någon mån fri att åstadkomma borgerlig rättfärdighet och att välja mellan ting som förnuftet kan döma över. 2] Men den är inte mäktig att utan den helige Andes bistånd prestera den rättfärdighet som Gud kräver, eller den andliga rättfärdigheten. 3] Ty en 'själisk' människa tar inte emot vad som hör Guds ande till, 4] utan denna rättfärdighet uppkommer i hjärtana, när den helige Ande meddelas genom Ordet. Detta säger Augustinus med samma ord i tredje boken av hypognostikon; "Vi erkänner att alla människor ha fri vilja, i och genom förmågan av förnuftigt omdöme, fastän viljan inte genom detta blir i stånd att utan Guds hjälp vare sig göra början till eller fullborda något som har betydelse för förhållandet till Gud, utan bara i fråga om i jordisk mening goda eller onda handlingar. 5] Goda kallar jag då de handligar som har sin grund i strävan efter ett naturligt gott, t. ex. att vilja arbeta på åkern, vilja äta och dricka, vilja ha en vän, vilja ha kläder, vilja bygga hus, gifta sig, föda upp boskap, tillägna sig olika goda färdigheter, eller vad som helst, som är gott ur det timliga livets synpunkt. 6] Allt detta består dock ej utan den gudomliga styrelsen, det leder sitt ursprung från honom, är till genom honom och blev till genom honom. 7] Med onda handlingar förstår jag sådant som att vilja dyrka en avgud , vilja mörda etc." 8] [Våra kyrkor fördömer pelagianernas lära, att vi utan den helige Andes hjälp enbart av våra naturliga krafter kan älska Gud över allt och i fråga om handlingarnas innehåll uppfylla Guds bud. 9] Låt vara att den mänskliga naturen någorlunda kan åstadkomma den yttre handlingen — den kan ju avhålla händerna från stöld och mord — så kan den likväl inte förvärva det rätta sinnelaget, såsom fruktan för Gud, förtröstan på Gud, kyskhet, tålamod etc.]	1 Kor. 2:14
XIX. Om syndens orsak Om orsaken till synden lär de att även om Gud skapar och uppehåller naturen, ligger likväl orsaken till synden i de ondas, d. v. s. djävlarnas och de ogudaktigas vilja, som då Gud drar undan sitt bistånd vänder sig bort från Gud, såsom Kristus säger i Joh. 8: "När han talar lögn, då talar han av sitt eget."	Joh. 8:44
XX. Om tro och goda gärningar 1] Med orätt anklagas de våra för att förbjuda goda gärningar. 2] Ty deras skrifter om tio Guds bud och andra med liknande innehåll bestyrker att de beträffande alla olika levnadsstånd och plikter givit en nyttig undervisning om vilka levnadsstånd och vilka gärningar i alla olika fall som behagar Gud. 3] Om dessa ting gav förr i världen predikanterna mycket ringa undervisning;. De endast uppfordrade till barnsliga och inte nödvändiga gärningar, såsom vissa helgdagar, vissa fastor, brödraskap, vallfärder, helgondyrkan, rosenkransar, munkliv och liknande ting. 4] Sedan detta framhållits för våra motståndare, har de nu lagt bort det och predikar inte längre dessa onyttiga gärningar såsom förr i världen. 5] De har även börjat tala om tron, varom man förr iakttog en märklig tystnad. 6] De lär att vi rättfärdiggörs ej av gärningarna endast, utan de förbinder tron och gärningarna och säger att vi rättfärdiggöras genom tro och gärningar. 7] Denna lära är det mindre att anmärka mot än den tidigare uppfattningen, och den kan skänka mer tröst än deras gamla lära. 8] Då alltså äran om tron, som bör vara huvudläran i kyrkan, så länge legat bortglömd — alla måste ju medge att man i predikningarna fullständigt tegat om trons rättfärdighet och i kyrkan bara uppehållit sig vid läran om gärningarna — undervisas man i våra kyrkor på följande sätt om tron:
9] Först: att våra gärningar inte kan försona Gud eller förtjäna syndernas förlåtelse och nåd [och rättfärdiggörelse], utan att vi vinner denna bara genom tron, då vi tror att vi blir upptagna i nåden för Kristi skull, han som står som medlaren och försoningsmedlet och genom vilken Fadern försonas. 10] Den som förlitar sig på att han genom gärningar förtjänar nåden, försmår därför både Kristi förtjänst och nåden och söker utan Kristus en väg till Gud, genom mänskliga krafter, trots att Kristus sagt om sig själv: Jag är vägen sanningen och livet.	Joh. 14:6
11] Denna lära om tron behandlas överallt hos Paulus. Ef. 2: Av nåden är ni frälsta genom tro – och det inte av er själva, Guds gåva är det – inte av gärningar.	Ef. 2:8
12] Och för att ingen må göra undanflykter och påstå att vi hittat på en ny tolkning av Paulus, kan vi hänvisa till att allt detta har stöd i fädernas vittnesbörd. 13] För Augustinus försvarar i många böcker nåden och trons rättfärdighet mot gärningarnas förtjänst. 14] Och detsamma lär Ambrosius i skriften De vocatione gentium och annorstädes. Så säger han i nämnda verk: "Återlösningen i Kristi blod skulle bli värdelös och de mänskliga handlingarna skulle i betydelse inte träda tillbaka för den gudomliga barmhärtigheten, om rättfärdiggörelsen, som sker genom nåden, berodde av förutgående förtjänster, så att den inte vore en givarens oförtjänta gåva, utan lön för vad någon utfört."
15] Fast denna lära föraktas av oprövade, erfar dock fromma och bävande samveten att den skänker den största tröst, emedan samvetena inte kan vinna lugn genom några gärningar, utan bara genom tron, då de är fast övertygade om att de för Kristi skull har en försonad Gud. 16] Så lär Paulus i Rom. 5: "Då vi nu har blivit rättfärdiggjorda av tro, har vi frid med Gud." 17] Hela denna lära har avseende på det förskräckta samvetets kamp och kan inte förstås utan denna kamp. 18] Därför har oprövade människor dåligt omdöme i denna sak, d. v. s. sådana som inbillar sig att den kristna rättfärdigheten inte är något annat än borgerlig eller filosofisk rättfärdighet.	Rom. 5:1
19] Förr plågades samvetena genom gärningsläran; de fick inte höra tröst ur evangeliet. 20] Somliga drev samvetet ut i öknen eller klostren; de hoppades nämligen att de där skulle förtjäna nåd genom munkliv. 21] Andra åter hittade på andra gärningar, genom vilka nåd och tillfyllestgörelse för synderna skulle förtjänas. 22] Därför var det i högsta grad nödvändigt att frambära och återuppliva denna lära om tron på Kristus, för att de bävande samvetena inte skulle sakna tröst, utan veta att nåd och syndernas förlåtelse [och rättfärdiggörelse] tas emot genom tron på Kristus. 23] Det klargörs även för människorna, att ordet tro här inte betecknar endast kunskap om vad som en gång hänt, sådan som även de ogudaktiga och de onda andarna har, utan därmed betecknas en tro, som tror inte bara på de historiska händelserna, utan på det som är frukten av dem, nämligen denna artikel, syndernas förlåtelse, d. v. s. att genom Kristus ha nåd, rättfärdighet och syndernas förlåtelse.
24] Och den som vet att han genom Kristus har en nådig Fader, han har verklig kunskap om Gud, att Gud vårdar sig om honom, han åkallar Gud och är sålunda inte utan Gud som hedningarna. 25] Ty de onda andarna och de ogudaktiga kan inte tro denna artikel, syndernas förlåtelse. Därför hatar de Gud, som vore han deras fiende, de åkallar honom inte och väntar inget gott av honom. 26] Även Augustinus undervisar sin läsare på samma sätt om begreppet tro, att ordet tro i Skrifterna inte får uppfattas som betydande ett inlärt vetande, sådant som de ogudaktiga kan ha, utan förtröstan, som hugsvalar och upprättar förskräckta sinnen.	Hebr. 11:1
27] Dessutom lär de våra att det är nödvändigt att göra goda gärningar, inte för att vi ska tro oss förtjäna nåd genom dem, utan för att Gud vill det. 28] Endast genom tron tar vi emot syndernas förlåtelse och nåd. 29] Och eftersom den helige Ande tas emot genom tron, förnyas hjärtana och får nya böjelser, så att de kan åstadkomma goda gärningar. 30] Ty så säger Ambrosius: "Tron är upphovet till en god vilja och till ett rätt handlande." 31] De mänskliga krafterna är nämligen utan den helige Andes bistånd fulla av ogudaktiga böjelser, och de är för svaga för att kunna åstadkomma goda gärningar som hålla måttet inför Gud. 32] De är dessutom i djävulens våld, och han driver människorna till olika synder, till ogudaktiga tankar och till uppenbara missgärningar. 33] Det kan man se hos filosoferna, som själva försökte leva ostraffligt men inte förmådde det, utan fläckade sig genom många uppenbara synder. 34] Sådan är människans svaghet, då hon är utan tro och utan den helige Ande och låter sig styras endast av mänskliga krafter.
35] Härav framgår tydligt, att denna lära inte bör beskyllas för att förbjuda goda gärningar, utan mycket hellre prisas för att den påvisar hur vi sätts i stånd att göra goda gärningar. 36] Ty utan tro kan den mänskliga naturen alls inte fullgöra vad första och andra buden kräver. 37] Utan tro åkallar den inte Gud, väntar inget gott av Gud och bär inte korset med tålamod, utan begär hjälp av människor och förtröstar på mänskligt bistånd. 38] Så härskar i hjärtat allsköns begär och mänsklig klokskap, när tron och förtröstan på Gud saknas. 39] Därför säger också Kristus: Mig förutan kan ni inget göra, Joh. 15. Och kyrkan sjunger:	Joh. 15:5
Om ej av din Andes fläkt            liv hos människan blir väckt,            inget gott hos henne är.
XXI. Om dyrkan av helgonen 1] Om dyrkan av helgonen lär de att man kan hålla helgonen i åminnelse, för att vi ska lära oss att efterlikna deras tro och goda gärningar i enlighet med vår kallelse. Så kan kejsaren ta David till föredöme när det gäller att föra krig och driva ut turken ur fäderneslandet. 2] Ty båda är konungar. Men Skriften lär inte att vi ska åkalla helgonen eller begära hjälp av dem, eftersom den ställer fram för oss Kristus allena såsom medlare, försoningsmedel, överstepräst och förebedjare. 3] Han bör åkallas och han har lovat att höra våra böner, och denna dyrkan täcks honom väl, nämligen då han åkallas i all nöd. 1 Joh. 2: Om någon syndar, så har vi en förespråkare hos Fadern etc.	1 Joh. 2:1
*    *    * 1] Detta är i huvudsak sammanfattningen av vår lära. Av detta framgår att den inte innehåller något som står i strid med den heliga Skrift eller den allmänneliga kyrkan eller den romerska kyrkan, så långt denna är känd genom de gamla författarna. Under sådana förhållanden blir vi dömda utan fog av dem som fordrar att vi ska betraktas som kättare. 2] Hela meningsskiljaktigheten gäller några få missbruk, som utan stöd av tillförlitlig auktoritet insmugit sig i kyrkorna. Även om beträffade dem någon olikhet skulle föreligga, skulle det anstå biskoparna att visa så mycken mildhet, att de på grund av den bekännelse vi nu läst upp fördrog de våra, då ju inte ens de gamla kyrkoordningarna (canones) är så stränga att de fordrar samma religiösa bruk överallt; de religiösa bruken har inte heller någonsin varit lika i alla kyrkor. 3] Och hos oss bibehålls i stor utsträckning noggrant de gamla bruken. 4] För det är en falsk beskyllning, att alla yttre former för gudsdyrkan och alla kyrkans gamla ordningar hos oss skulle utrotas. 5] Men det är en allmän klagan, att vissa missförhållanden var förknippade med allmänna religiösa bruk. Då dessa inte utan kränkning av samvetet kunde gillas, har på vissa punkter rättelse skett.